Konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU17
Tryck- och yttrandefrihet
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet motioner från den
allmänna motionstiden år 2002 om tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga frågor. Motionerna rör
bl.a. följande ämnen
1. meddelarfrihet,
2. rätt till genmäle,
3. censurfrågor,
4. pornografi,
5. hets mot transpersoner,
6. värnande av tryck- och yttrandefriheterna i
arbetet inom EU.
Utskottet avstyrker samtliga motioner. Till
betänkandet har fogats åtta reservationer och fem
särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Meddelarfrihet
Riksdagen avslår motion 2002/03:K274 yrkandena
2 och 3.
2. Utredning om yttrandefriheten
Riksdagen avslår motion 2002/03:K241 yrkande
28.
Reservation 1 (c)
3. Rätt till genmäle
Riksdagen avslår motion 2002/03:K373 yrkande 1.
Reservation 2 (kd)
4. Avskaffande av vuxencensuren
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K416 och
2002/03:Kr372 yrkande 12.
Reservation 3 (m, fp)
5. Våld m.m. på Internet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K422,
2002/03:So360 yrkande 7 och 2002/03:So510 yrkande
2.
6. Anspelningspornografi
Riksdagen avslår motion 2002/03:So510 yrkande
3.
Reservation 4 (mp)
7. Djurpornografi
Riksdagen avslår motion 2002/03:K261.
Reservation 5 (mp)
8. Pornografi
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ub556
yrkande 5, 2002/03:K300 och 2002/03:K343.
9. Internetombudsman
Riksdagen avslår motion 2002/03:K401.
10. Hets mot transpersoner
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K310
yrkande 3, 2002/03:L318 yrkande 6 och
2002/03:L249 yrkande 7.
Reservation 6 (fp, c)
Reservation 7 (mp)
11. Hets mot funktionshindrade
Riksdagen avslår motion 2002/03:K380 yrkandena
1 och 2.
Reservation 8 (mp)
12. Vit makt-musik
Riksdagen avslår motion 2002/03:Ub494 yrkande
5.
13. Tobaksreklam
Riksdagen avslår motion 2002/03:So276 yrkande
2.
14. Skadeståndsprocesser inom EU
Riksdagen avslår motion 2002/03:K346 yrkandena 1
och 2.
Stockholm den 18 februari 2003
På konstitutionsutskottets vägnar
Gunnar Hökmark
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Gunnar
Hökmark (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson
(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik
S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz
(fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s),
Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s) och
Gustav Fridolin (mp).
2002/03
KU17
Utskottets överväganden
Yttrandefrihet och meddelarfrihet
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:K274 yrkandena 2 och 3 om
meddelarfrihet för anställda i privat
verksamhet.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:K241 yrkande 28 om att utreda
möjligheten till större restriktivitet när
det gäller att begränsa yttrandefriheten (2
kap. 13 § regeringsformen).
Motion
I motion 2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att
anställda i offentligt finansierad verksamhet som
överförts i privat regi skall jämställas med
offentligt anställda vad beträffar meddelarfrihet
och efterforskningsförbud (yrkande 2) och att
riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till lagstiftning som innebär att anställda inom
privat verksamhet tillförsäkras meddelarfrihet och
att alla arbetsgivare skall omfattas av
efterforskningsförbudet i enlighet med vad i
motionen anförs (yrkande 3). Yttrande- och
meddelarfriheten är två av den svenska demokratins
grundvalar. Dessa friheter ger underlag för
nyhetsförmedling, opinionsbildning och allmän
debatt. Det borde vara en allmän samhällelig strävan
att också privat verksamhet kännetecknas av största
möjliga öppenhet. Meddelarfriheten bör, enligt
motionärerna, utvidgas till att fullt ut gälla även
privatanställda. Anställdas meddelarfrihet - med
rimligt avvägd respekt för det som kan vara
företagshemligheter - skall vara norm och
efterforskningsförbudet gälla även privata
arbetsgivare. Motionärerna föreslår således att det
införs bestämmelser som så långt som möjligt
jämställer privat- och offentliganställda på detta
område. Ett särskilt problem uppstår, enligt
motionärerna, när offentligt finansierad verksamhet
övergår till att drivas i privat regi. Den
grundlagsfästa meddelarfriheten och förbudet mot
efterforskning gäller då inte längre. I stället
inträder en långtgående tystnadsplikt med hänvisning
till regler om skyddande av företagshemligheter.
Frågan har beretts i en statlig utredning men något
förslag till ny lagstiftning har inte presenterats.
Vänsterpartiet anser, enligt motionären, att förslag
till en sådan lagstiftning snarast skall presenteras
och att denna så långt som möjligt skall bygga på
samma principer som reglerna för offentliganställda.
Om så erfordras skall lagen kompletteras med regler
om vad som skall bedömas som skyddsvärda
företagshemligheter.
I motion 2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c)
föreslås att riksdagen begär att regeringen
tillsätter en utredning av 2 kap. 13 §
regeringsformen samt en ny ordning för att skydda
enskildas yttrandefrihet i nya medier (yrkande 28).
En lagstiftning om större individuell yttrandefrihet
bör, enligt motionärerna, i huvudsak ske inom ramen
för en förstärkt yttrandefrihet i regeringsformen.
IT skapar helt nya möjligheter för människor att
kommunicera och göra sin röst hörd, alltmer
oberoende av etablerade medier. Det är en positiv
utveckling och det ligger i yttrandefrihetens anda
att sådana nya möjligheter bör tas till vara. För
att uppnå en mer individualiserad yttrandefrihet bör
2 kap. 13 § RF utredas med inriktning mot större
restriktivitet i möjligheten att inskränka
yttrandefriheten. Detta avser såväl de allmänt
hållna formuleringarna i första stycket som den
generella möjligheten att begränsa yttrandefriheten
så länge begränsningen avser form och inte innehåll,
i tredje stycket. Även en ny ordning där
yttrandefrihetsgrundlagen i tillämpliga delar kan
skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier bör
prövas.
Bakgrund
Varje svensk medborgare är, enligt 2 kap. 1 §
regeringsformen, gentemot det allmänna tillförsäkrad
bl.a. yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift
eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar
samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Yttrandefriheten kan begränsas i lag. Enligt 2
kap. 12 § regeringsformen får bl.a. yttrandefriheten
begränsas genom lag i den utsträckning som 13-16 §§
medgiver. Sådan begränsning får dock göras endast
för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Den får aldrig gå utöver vad
som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som
föranlett den. Begränsningen får inte heller sträcka
sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens
grundvalar. Vidare får en begränsning aldrig göras
enbart på grund av politisk, religiös, kulturell
eller annan sådan åskådning.
Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får
yttrandefriheten begränsas med hänsyn till rikets
säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och
säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd
eller förebyggandet och beivrandet av brott eller i
övrigt om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid
bedömandet av vilka begränsningar som får ske skall
särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga
yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga,
vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen innehåller regler som
syftar till att skydda den som medverkar vid
tillkomsten av en tryckt skrift eller ett radio-
eller TV-program eller en teknisk upptagning av
text, bild eller ljud genom att lämna uppgifter för
offentliggörande. Skyddet åstadkoms genom
bestämmelser om meddelarfrihet och anonymitetsskydd.
Grundläggande bestämmelser om meddelarfrihet finns
i 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen
och i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Meddelarfriheten innebär att det i viss utsträckning
är möjligt att straffritt lämna normalt
sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt
skrift, radio eller TV eller teknisk upptagning.
Bestämmelser om anonymitetsskydd finns i 3 kap.
tryckfrihetsförordningen. Anonymitetsskyddet består
av flera delar. En är efterforskningsförbudet i 4 §.
Detta innebär att myndigheter och andra allmänna
organ inte får efterforska författaren till en
framställning som har införts eller varit avsedd att
införas i en tryckt skrift, den som har gett ut
eller avsett att ge ut tryckt skrift eller den som
lämnat ett meddelande för publicering. Författaren,
meddelaren eller utgivaren får dock efterforskas då
detta behövs för åtal eller annat ingripande som är
tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen. Vid sådan
efterforskning skall den i 3 § stadgade
tystnadsplikten beaktas. Motsvarande bestämmelser om
anonymitetsskydd finns i 2 kap. 1, 3 och 4 §§
yttrandefrihetsgrundlagen.
Den som uppsåtligen utför otillåtna
efterforskningar döms till böter eller fängelse i
högst ett år, 3 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen
respektive 2 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen.
Meddelarskyddet innebär att de offentliga
funktionärerna, dvs. de som är anställda hos
myndigheterna och andra personer som deltar i en
myndighets verksamhet på grund av uppdrag,
tjänsteplikt eller annan liknande grund, kan
utsättas för sanktioner för att de har lämnat ett
meddelande för publicering bara i de fall och i den
ordning som tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen anvisar. För andra
personkategorier gäller frågan närmast om det är
möjligt att avtalsvägen avstå från rättigheter som
tryckfrihetsförordningen ger och om skadestånd och
andra påföljder kan inträda vid kontraktsbrott genom
uppgiftslämnande för offentliggörande utan att detta
kolliderar med reglerna i tryckfrihetsförordningen
och yttrandefrihetsgrundlagen. Övervägande skäl har
ansetts tala för att avtalade tystnadsplikter
generellt tar över meddelarfriheten (prop.
1986/87:151 s. 117-119).
Frågan om att utvidga meddelarfriheten utanför
myndighetsområdet har flera gånger varit föremål för
utredning och övervägande.
Yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70) lämnade
förslag om en utvidgning av meddelarfriheten.
Regeringen (prop. 1986/87:151) valde dock att inte
föra fram förslaget. Utskottet (bet. KU 1987/88:36)
ansåg att det fanns skäl att utvidga
meddelarfriheten till att i princip gälla även
utanför den offentliga sektorn. Enligt utskottet var
dock det material som förelåg i ärendet inte
tillräckligt. Utskottet ansåg att regeringen i
stället borde se till att frågan blev föremål för
utredning.
Meddelarskyddskommittén (SOU 1990:12) föreslog en
grundlagsreglering om rätt för enskilda inom företag
och organisationer att lämna uppgifter, som omfattas
av avtalad tystnadsplikt, för publicering utan att
drabbas av straff eller andra rättsföljder.
Regeringen (prop. 1990/91:64) konstaterade att
förslaget mött starkt motstånd bland
remissinstanserna och fann att det inte var möjligt
att föra fram frågan om en vidgad insyn inom den
privata sektorn till grundlagsstiftning i samband
med 1991 års riksdagsval. Konstitutionsutskottet
(bet. 1990/91:KU21) ansåg att det var angeläget att
öka insynen i det privata näringslivet och i de
stora organisationerna. Vilken väg man
lagstiftningstekniskt skulle gå var enligt utskottet
en komplicerad fråga. Också utskottet kunde
konstatera att det inte hade varit möjligt att föra
fram frågan om ett förstärkt meddelarskydd på den
privata sektorn inför riksdagsvalet år 1991. Liksom
regeringen ansåg utskottet att frågan borde ägnas
fortsatt uppmärksamhet.
Våren 1995 avstyrkte utskottet en motion där det
begärdes att meddelarskyddet skulle utvidgas till
att gälla utanför den offentliga sektorn. Utskottet
uttalade att det var angeläget att öka insynen i det
privata näringslivet och i de stora
organisationerna, men att frågan
lagstiftningstekniskt var mycket svår att lösa med
hänsyn till de olika motstående intressen som gjorde
sig gällande. Enligt utskottet var det möjligt att
resultatet av arbetet i den då nyligen tillsatta
Kommunala förnyelsekommittén (Fi 1995:02) skulle
kunna ge vissa uppslag som förde frågan framåt.
Utredningens arbete borde därför avvaktas (bet.
1994/95:KU14).
Kommunala förnyelsekommittén drog, i sitt
slutbetänkande Förnyelse av kommuner och landsting
(SOU 1996:169), bl.a. följande slutsatser.
Offentlighetsprincipens tillämpning i kommunala
företag är inskränkt i förhållande till vad som
gäller på myndighetsområdet. Reglerna har dock inte
varit i kraft tillräckligt länge för att det skall
gå att dra några generella slutsatser om utfallet.
Utvecklingen bör följas kontinuerligt. Yttrande- och
meddelarfriheten för kommunalt anställda har
påverkats negativt under 1990-talets förnyelsearbete
och neddragningar.
Demokratiutredningen ansåg, i betänkandet En
uthållig demokrati! Politik för folkstyrelse på
2000-talet (SOU 2000:1), det angeläget att utvidga
och förstärka meddelarskyddet så att det gäller även
för privatanställda, eftersom offentlig finansiering
av privat verksamhet blir vanligare - t.ex. inom
sjukvård eller miljöfarlig verksamhet. Utredningen
menade att demokratiska värderingar och etiska
principer är lika viktiga när andra aktörer övertar
offentligfinansierad verksamhet.
Regeringskansliet uppdrog i september 2000 åt en
särskild utredare att biträda Justitiedepartementet
med att utreda frågan om yttrande- och
meddelarfrihet för anställda i verksamheter med
anknytning till det allmänna (Ju 2000:R). Uppdraget
gällde t.o.m. den 1 maj 2001.
Med hänsyn till detta uppdrag samt till att
Demokratiutredningens förslag att utvidga
meddelarskyddet så att det gäller även för
privatanställda remissbehandlades fann inte
utskottet i betänkande 2000/01:KU9 skäl att
föregripa dessa arbeten varför motioner om
offentliganställdas respektive privatanställdas
yttrandefrihet avstyrktes.
Den särskilde utredaren har redovisat sitt uppdrag i
promemorian Yttrandefrihet för privatanställda (Ds
2001:9). I promemorian förordas bl.a. en
lagstiftning som riktar sig till alla privata
arbetsgivare och privatanställda och som garanterar
privatanställda yttrande- och meddelarfrihet i fråga
om åsikter och upplysningar om verksamhet inom eller
med anknytning till det allmänna.
Promemorian fick vid remissbehandlingen under
våren 2001 mycket kritik.
Enligt vad utskottet inhämtat bereds frågan om
yttrande- och meddelarfrihet för privatanställda i
Justitiedepartementet.
I proposition 2001/02:74 Yttrandefrihetsgrundlagen
och Internet föreslog regeringen bl.a. ett utvidgat
grundlagsskydd för ny kommunikation som sker med
hjälp av elektromagnetiska vågor. I fråga om den
fortsatta utvecklingen när det gäller det tryck- och
yttrandefrihetsrättsliga systemet ansåg regeringen
att det borde övervägas ett inrättande av en stående
beredning med uppgift att följa den mediala och
tekniska utvecklingen samt utreda och lämna förslag
till lösningar av olika problem på yttrandefrihetens
område. Utskottet tillstyrkte regeringens förslag
(bet. 2001/02:KU21, 2002/03:KU8). I betänkandet
(2001/02:KU21) behandlade utskottet också en motion
i vilken yrkades att riksdagen skulle begära att
regeringen tillsatte en utredning av 2 kap. 13 §
regeringsformen med inriktning mot större
restriktivitet i möjligheten att inskränka
yttrandefriheten. Utskottet avstyrkte motionen.
Riksdagen följde utskottet.
Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet har någon stående beredning
ännu inte tillsatts men departementet arbetar med
målet att en sådan beredning skall tillsättas inom
kort.
Utskottets ställningstagande
Frågan om yttrande- och meddelarfrihet för
privatanställda bereds i Justitiedepartementet.
Detta arbete bör enligt utskottet inte föregripas.
Motion 2002/03:K274 yrkandena 2 och 3 avstyrks
därför.
Frågan om inrättande av en stående beredning med
uppgift att följa den mediala och tekniska
utvecklingen samt utreda och lämna förslag till
lösningar av olika problem på yttrandefrihetens
område bereds i Justitiedepartementet. Med hänsyn
härtill samt till att utskottet inte är berett att
föreslå att en kommitté skall utreda om 2 kap. 13 §
regeringsformen kan ändras med inriktning mot större
restriktivitet i möjligheten att inskränka
yttrandefriheten avstyrker utskottet motion
2002/03:K241 yrkande 28.
Rätt till genmäle
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:K373 yrkande 1 om laglig
genmälesrätt.
Motion
I motion 2002/03:K373 av Ingvar Svensson m.fl. (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om laglig
genmälesrätt (yrkande 1). Mediesamhället tenderar
att karakteriseras av tillspetsning och
konkretisering, vinkling, personifiering,
intensifiering och polarisering. Denna utveckling
kan i flera avseenden hota enskildas integritet och
värdighet. Det borde vara en självklarhet att
medierna tar ett demokratiskt och etiskt ansvar i
sitt arbete. Ändå bör ett förstärkt skydd övervägas.
Vad som diskuterats på andra håll i Europa är en
laglig genmälesrätt. EG:s TV-direktiv förordar för
övrigt i viss mån en sådan rätt. I den svenska
radio- och TV-lagen återfinns den rätten i 6 kap. 3
§, men den är tämligen tandlös: uppgifter skall
"beriktigas när det är befogat". För övriga medier
finns inte motsvarande regler i lag, men väl i
branschinterna etiska normer. Uttrycket "när det är
befogat" blir en gummiparagraf utan egentlig kärna.
En mer detaljerad och substantiell genmälesrätt bör
övervägas eftersom självsaneringen knappast är
omfattande på området. Ett antal människor får sina
liv "formligen" krossade av dramaturgin i
mediesamhället. Det kan hävdas, vilket
konstitutionsutskottet gjort, att det finns en
grundlagsfäst princip som säger att den som sänder
program självständigt skall avgöra vad som skall
förekomma i programmen. I all stillhet kan det dock
vara befogat att påpeka att Granskningsnämndens
utslag skall publiceras oberoende av denna
rättighet. De kanaler som är föremål för denna
Granskningsnämndens verksamhet har alltså fått sin
grundlagsfästa frihet inskränkt utifrån en sådan
slutsats. I denna fråga måste en avvägning göras mot
den enskildes grundläggande rättigheter och
personliga värdighet i förhållande till program- och
utgivaransvar. En genmälesrätt kan alltså, beroende
på hur den är utformad, möjligen ge upphov till
förändringar av grundlagen på området. Regeringen
bör, enligt motionärerna, i någon form överväga en
sådan laglig genmälesrätt.
Bakgrund
Med tryckfrihet förstås, enligt 1 kap. 1 §
tryckfrihetsförordningen (TF), bl.a. varje svensk
medborgares rätt att, utan några av myndighet eller
annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva
skrifter. I överensstämmelse med bl.a. detta och
till säkerställande av ett fritt meningsutbyte och
en allsidig upplysning skall det stå varje
medborgare fritt att, med iakttagande av TF:s
bestämmelser till skydd för enskild rätt och allmän
säkerhet, i tryckt skrift yttra sina tankar och
åsikter, offentliggöra allmänna handlingar samt
meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne
som helst.
Uppgift att vara utgivare för periodisk skrift
skall enligt 5 kap. 3 § TF innefatta befogenhet att
öva inseende över skriftens utgivning och att
bestämma över dess innehåll så att intet däri får
införas mot utgivarens vilja.
Den som sänder radioprogram skall, enligt 3 kap. 4 §
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), självständigt
avgöra vad som skall förekomma i programmen. Vad som
sägs i yttrandefrihetsgrundlagen om radioprogram
gäller enligt 1 kap. 1 § tredje stycket YGL förutom
program i ljudradio också program i television och
innehållet i vissa andra sändningar av ljud, bild
eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska
vågor. Utgivaren skall enligt 4 kap. 3 § YGL ha
befogenhet att utöva tillsyn över framställningens
offentliggörande och att bestämma över dess innehåll
så att ingenting får införas i den mot hans vilja.
Enligt 6 kap. 3 § radio- och TV-lagen (1996:844)
skall uppgifter som förekommit i ett TV-program, som
inte är reklam och som sänts på annat sätt än genom
tråd, beriktigas när det är befogat. Även uppgifter
som förekommit i TV-program som inte är reklam och
som sänts genom tråd bör beriktigas när det är
befogat.
Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får,
enligt 3 kap. 1 § radio- och TV-lagen, förenas med
villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas
opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en
vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet
skall råda i ljudradion och televisionen. Ett
sändningstillstånd får enligt 3 kap. 2 § därutöver
förenas med villkor avseende skyldighet bl.a. att ta
hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda
genomslagskraft, sända genmälen, och respektera den
enskildes privatliv samt att till Granskningsnämnden
för radio och TV lämna uppgifter som är nödvändiga
för nämndens bedömning om sända program stämmer
överens med de villkor som har meddelats.
Villkoren för sändningstillstånden för Sveriges
Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR),
Sveriges Utbildningsradio AB (UR) och TV 4 AB
innebär bl.a. att sändningarna skall vara opartiska
och sakliga och att en vidsträckt yttrande- och
informationsfrihet skall råda. SVT, SR, UR och TV 4
är också skyldiga att bereda den som har ett befogat
anspråk på att bemöta ett påstående tillfälle till
genmäle. Enligt sändningstillstånden måste SVT, SR,
UR, TV 4 och de digitala markbundna TV-kanalerna
vidare ta hänsyn till mediets särskilda
genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och
utformning och tiden för sändning av programmen. De
måste också respektera den enskilde individens
privatliv.
Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom
granskning i efterhand om sända program står i
överensstämmelse med radio- och TV-lagen och de
villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden får,
enligt 10 kap. 8 § radio- och TV-lagen, besluta att
den sändande på lämpligt sätt skall offentliggöra
nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har
brutit mot villkor om att sända genmälen eller
bestämmelsen om beriktigande. Beslutet, som får
innefatta ett föreläggande vid vite, får dock inte
innebära att offentliggörande måste ske i den
sändandes program.
Pressens samarbetsnämnd, bestående av
Tidningsutgivarna, Svenska journalistförbundet och
Publicistklubben, har fastställt etiska regler,
publicitetsregler, för press, TV och radio. Av
publicitetsreglernas första punkt framgår att
massmediernas roll i samhället och allmänhetens
förtroende för dessa medier kräver korrekt och
allsidig nyhetsförmedling. Enligt
publicitetsreglernas femte punkt skall felaktig
sakuppgift rättas när det är påkallat. Den som gör
anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är
befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse
och genmäle skall i lämplig form publiceras utan
dröjsmål.
Den som känner sig personligen kränkt eller på annat
sätt orättvist behandlad i en tidningspublicering
kan vända sig till Allmänhetens pressombudsman (PO).
Denne kan försöka bidra till en rättelse eller ett
genmäle. I åtskilliga fall görs en utredning som kan
leda till att PO överlämnar anmälan till Pressens
opinionsnämnd (PON) med förslag till klander. PON
behandlar ärenden som gäller tillämpningen av god
publicistisk sed. Nämnden har att fritt pröva
innebörden av detta begrepp. Om PO avskriver ett
ärende kan anmälaren själv överklaga beslutet till
PON. Företag vars tidning eller Internetpublicering
klandrats bör, enligt PON:s stadgar, utan dröjsmål i
oavkortat skick och på väl synlig plats publicera
opinionsnämndens hela uttalande.
Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU18 ett
motionsyrkande liknande det nu aktuella. Utskottet
gjorde då bl.a. följande uttalande.
Det finns, enligt utskottet, inte utrymme för att
införa en laglig genmälesrätt. Utskottet vill dock i
sammanhanget framhålla vikten av att framför allt
public service-företagen tillämpar de befintliga
reglerna om beriktigande och genmäle på ett generöst
sätt, särskilt i förhållande till enskilda
individer. Motionen avstyrktes.
Även i betänkande 2001/02:KU21 behandlade utskottet
en motion liknande den nu aktuella. Utskottet
avstyrkte motionen och gjorde följande
ställningstagande.
En ansvarig utgivare för en periodisk skrift skall
enligt tryckfrihetsförordningen bestämma över
skriftens innehåll så att intet däri får införas mot
utgivarens vilja. Det är en grundläggande princip i
yttrandefrihetsgrundlagen att den som sänder program
självständigt skall avgöra vad som skall förekomma i
programmen. Enligt utskottets mening bör detta inte
ändras. Det finns därmed inte utrymme för att införa
en laglig genmälesrätt.
Utskottets ställningstagande
En ansvarig utgivare för en periodisk skrift skall
enligt tryckfrihetsförordningen och under
straffansvar bestämma över skriftens innehåll så att
intet däri får införas mot utgivarens vilja.
Motsvarande bestämmelse finns i
yttrandefrihetsgrundlagen. Detta bör inte ändras.
Det finns därmed inte utrymme för att införa en
laglig genmälesrätt. Pressens samarbetsnämnd har
fastställt etiska regler för press, TV och radio.
Den som känner sig kränkt eller på annat sätt
orättvist behandlad i en tidningspublicering har
möjligheten att vända sig till Allmänhetens
pressombudsman samt till Pressens opinionsnämnd.
Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom
granskning i efterhand om sända program står i
överensstämmelse med radio- och TV-lagen och de
villkor som kan gälla för sändningarna. Med hänsyn
till vad som anförts ovan är utskottet inte berett
att införa en laglig genmälesrätt och avstyrker
motion 2002/03:K373 yrkande 1.
Vissa censurfrågor, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna 2002/03:K416 och 2002/03:Kr372
yrkande 12 om att avskaffa filmcensuren.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna 2002/03:K422, 2002/03:So360
yrkande 7 och 2002/03:So510 yrkande 2 om
bl.a. en åldersgräns för visning av
pornografi på Internet.
Motioner
I motion 2002/03:K416 av Tasso Stafilidis (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa
filmcensuren. I dag censureras filmer innan de får
visas på biograferna. Detta är för att skydda
personer från skadlig inverkan av filmerna.
Videofilmer, böcker, TV-program eller teaterpjäser
förhandscensureras dock inte. Det våld och det
lidande vi kan se på TV, inte minst TV-nyheterna, är
minst lika allvarligt och otäckt. De skadeverkningar
som det som censureras bort skulle kunna orsaka är
till allra största delen desamma som visningen av
materialet medför via video eller TV-utsändningar.
Om det finns material som är för skadligt för 15-
åringar att se kan man införa en 18-årsgräns i
stället för att förbjuda alla att se materialet. Det
är motionärens mening att filmcensuren helt bör
avskaffas.
I motion 2002/03:Kr372 av Lennart Kollmats m.fl.
(fp) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
en ny åldersgräns på 18 år i samband med att
vuxencensuren bör avskaffas (yrkande 12).
Förhandsgranskningen av vuxenfilmer skall, enligt
motionärerna, avskaffas. Enda skälet till statlig
granskning av film skall vara att sätta
åldersgränser för den granskade filmens publik. Det
skulle innebära att biofilm som inte har granskats
ej heller får visas för barn och ungdom. Ytterligare
en åldersgräns på 18 år bör, enligt motionären,
införas.
I motion 2002/03:K422 av Jörgen Johansson (c)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om behovet av
en översyn av det utbud som tillhandahålls via bl.a.
Internet och att utvärdera lämpliga åtgärder för att
skapa positiva motbilder till negativ
attitydpåverkan. Utbudet på Internet är okänt för
flertalet i den äldre och medelålders generationen.
För några år sedan blev många riksdagsledamöter
chockade när de fick insikt om porrutbudet på våra
TV-kanaler. Det som då visades framstår i dag som
tämligen blygsamt i förhållande till dagens
Internetutbud, ett utbud som barn ofta tillgodogör
sig utan en vuxen motbild. Följden blir ofta att
respekten för medmänniskor undermineras då de unga
försöker leva upp till en overklig värld som är
skapad via nätet. Det behövs lämpliga modeller vad
gäller föräldrautbildning och upplysningsverksamhet,
och samtidigt behöver det skapas en samhällsinsikt
om vad som håller på att ske. Regeringen bör därför
låta göra en översyn av det utbud som tillhandahålls
via bl.a. Internet och samtidigt utvärdera lämpliga
åtgärder för att skapa positiva motbilder till
negativ attitydpåverkan, t.ex. i skolan eller i
samband med föräldrautbildning.
I motion 2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att införa
en 18-årsgräns på Internet för visning av porr
(yrkande 7). Det är samhällets skyldighet att skydda
barn och ungdomar från påtvingad sexualisering och
att sätta gränser för barns och ungdomars, likaväl
som för vuxnas, sexuella handlingar gentemot
minderåriga. Att minska utbudet i medier av
sexualiserade bilder är ett sätt. Att införa en 18-
årsgräns på Internet för visning av porr är en sådan
begränsning för barnens bästa som snarast bör
införas.
I motion 2002/03:So510 av Viviann Gerdin och
Birgitta Sellén (c) föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att utreda konsekvenserna av det
sexualiserade våldet i syfte att sätta gränser för
vad som skall få visas i medierna (yrkande 2). Det
sexualiserade våldet i samhället har ökat och blivit
allt grövre och gränserna har suddats ut för det
tillåtna. I spåren följer en ökad människohandel
världen över, och i några EU-länder ser vi hur
prostitutionen legaliseras. För att möta orsakerna
till våld och exploatering av kvinnor och barn
behöver vi inrikta oss på att förändra normer och
värderingar. Det handlar om vilka attityder som
finns i samhället, att vuxna tar ansvar och
mobiliserar sina krafter för att ge en motbild till
den sex- och våldskultur de formligen översköljs av.
Det behövs förändringar i lagstiftningen som sätter
gränser för vad som skall tillåtas att visas på TV,
film/video och över Internet. Detta arbete kan,
enligt motionärerna, startas nationellt men behöver
också ske internationellt. Första steget kan ske
genom att vi i Sverige inte tillåter att
sexualiserat och övrigt grovt våld får visas genom
våra mediekanaler.
Bakgrund
Enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är
varje svensk medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och
vissa liknande överföringar samt filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar
offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och
i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
YGL är, enligt 1 kap. 6 §, tillämplig på
sändningar av radioprogram som är riktade till
allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska
hjälpmedel. Med sådana sändningar av radioprogram
avses även tillhandahållande av direktsända och
inspelade program ur en databas.
Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att
det inte får förekomma att något som är avsett att
framföras i ett radioprogram eller en teknisk
upptagning först måste granskas av en myndighet
eller något annat allmänt organ. Det får dock genom
lag meddelas föreskrifter om granskning och
godkännande av rörliga bilder i filmer, videogram
eller andra tekniska upptagningar som skall visas
offentligt. Sådana föreskrifter finns i lagen
(1990:886) om granskning och kontroll av filmer och
videogram (granskningslagen). Av 1 § i den lagen
framgår att en framställning i en film eller ett
videogram skall vara granskad och godkänd av Statens
biografbyrå, innan den får visas vid allmän
sammankomst eller offentlig tillställning. Från
granskningsplikt undantas enligt 2 § 2 filmer och
videogram som utgör reklam för vara eller tjänst.
Enligt 5 § får framställningen i en film eller ett
videogram inte godkännas för visning för barn under
sju år, under elva år eller under femton år, om den
kan vålla barn i den aktuella åldersgruppen psykisk
skada. Statens biografbyrå utövar tillsyn över
efterlevnaden av lagen. Byrån skall därvid verka för
att överträdelser av bestämmelserna beivras.
Utan hinder av yttrandefrihetsgrundlagen gäller,
enligt 3 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen, det
som föreskrivs i lag för det fall att någon i
förvärvssyfte till den som är under femton år lämnar
ut filmer, videogram eller andra tekniska
upptagningar med rörliga bilder med ingående
skildringar av verklighetstrogen karaktär som
återger våld eller hot om våld mot människor eller
djur. Enligt 16 kap. 10 c § brottsbalken döms den
som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i
yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte
till den som är under femton år lämnar ut en film,
ett videogram eller en annan teknisk upptagning med
rörliga bilder som innefattar ingående skildringar
av verklighetstrogen karaktär som återger våld eller
hot om våld mot människor eller djur för otillåten
utlämning av teknisk upptagning till böter eller
fängelse i högst sex månader. Bestämmelsen gäller
inte filmer eller videogram som Statens biografbyrå
godkänt för visning för någon åldersgrupp av barn
under femton år.
Utredningar m.m.
Rådet mot skadliga våldsskildringar (U 1990:3),
Våldsskildringsrådet, inrättades år 1990 som ett
organ med uppgift att samordna verksamhet mot
skadliga våldsskildringar i rörliga bilder.
Enligt direktiven (dir. 1990:40) är en
grundläggande uppgift för rådet att vara ett
samarbetsorgan för Skolöverstyrelsen,
Socialstyrelsen, Statens biografbyrå,
Brottsförebyggande rådet, Statens ungdomsråd,
Arkivet för ljud och bild och Barnmiljörådet.
Tyngdpunkten i rådets samordnande uppgifter skall
ligga på information och utbildning.
Våldsskildringsrådet överlämnade i maj 1993
betänkandet En gräns för filmcensuren (SOU 1993:39).
Rådet föreslog att vuxencensuren skulle tas bort.
Rådet förordade också att åldersgränserna för
filmvisning på biografer skulle finnas kvar
oförändrade och att ytterligare en gräns vid 18 år
införs. Betänkandet har remissbehandlats, men
regeringen har inte lämnat några förslag med
anledning av detta.
Nordiska Dokumentationscentralen för
Masskommunikationsforskning (Nordicom) finns i
Göteborg och har funnits i drygt 25 år. Nordicoms
uppgift är att sprida kunskap om medie- och
kommunikationsförsörjningen i de nordiska länderna.
Genom olika nationella och nordiska kanaler
förmedlar Nordicom kunskap om forskningen och dess
resultat till forskare, studenter, beslutsfattare,
mediepraktiker, journalister, informatörer, lärare
och den intresserade allmänheten.
Nordicom fick år 1997 i uppdrag av Unesco att
bilda ett informationscentrum, International
Clearinghouse on Children and Violence on the
Screen, för att sprida information i hela världen om
forskning kring barn, ungdomar och medievåld. En
bakomliggande tanke är att förståelsen av frågor som
rör barn och medievåld måste breddas och fördjupas
via en effektiv kunskapsspridning. En övergripande
utgångspunkt för Nordicoms arbete är konventionen om
barnets rättigheter. Det är ur denna synvinkel
begreppet våld betraktas. Verksamhetsområdet
innefattar kunskap om våldshandlingar i TV-fiktions-
program och långfilmer på bio, nyhets- och
faktaprogram, video- och dataspel, bilder och texter
tillgängliga på Internet.
Europeiska unionens råd har antagit rådets
rekommendation 98/560/EG av den 24 september 1998 om
utvecklingen av konkurrenskraften hos den europeiska
industrin för audiovisuella tjänster och
informationstjänster genom främjande av nationella
system för att uppnå en jämförbar och effektiv
skyddsnivå för minderåriga och för den mänskliga
värdigheten. Rekommendationen vänder sig till
medlemsstaterna, berörda branscher och kommissionen.
Den omfattar alla audiovisuella tjänster och
informationstjänster som görs tillgängliga för
allmänheten, oavsett spridningssätt. Som exempel
nämns radio- och TV-sändningar, privata
direktanslutna tjänster eller tjänster på Internet.
Medlemsstaterna rekommenderas att, som ett
komplement till lagstiftningen, främja inrättandet
på frivillig grund av nationella system för skydd av
minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de
olika mediebranscherna. Vidare rekommenderas
medlemsstaterna att samarbeta på gemenskapsnivå för
att utveckla metoder för en jämförbar utvärdering.
Kommissionen ansvarar för att utveckla dessa metoder
tillsammans med berörda nationella myndigheter.
Med anledning av Europeiska unionens råds
rekommendation har Våldsskildringsrådet i
tilläggsdirektiv den 22 december 1998 (dir.
1998:110) fått i uppdrag att informera berörda
branscher om innehållet i rekommendationen, följa
branschernas självreglerande arbete med de frågor
som rekommendationen omfattar, fungera som
samtalspartner i frågor som rör skydd av barn och
den mänskliga värdigheten om branscherna så önskar
och fortlöpande rapportera till Kulturdepartementet
och Näringsdepartementet om hur branschernas
självregleringsarbete fortskrider. Arbetet med
uppdraget skall enligt direktivet fortsätta så länge
rekommendationen gäller eller regeringen fattar
annat beslut. Våldsskildringsrådet lämnade senast i
januari 2002 en rapport om självregleringen i
Sverige till de berörda departementen.
Tidigare riksdagsbehandling
I samband med riksdagens behandling av
proposition 1989/90:70 om våldsskildringar i
rörliga bilder m.m., i vilken lagen om granskning
och kontroll av film och videogram föreslogs,
yttrade konstitutionsutskottet bl.a. följande
till kulturutskottet (1989/90:KU7y) när det
gällde frågan om förhandsgranskning av film och
videogram för privat bruk.
Mot obligatorisk förhandsgranskning kan anföras
viktiga principiella invändningar. Den utgör en
form av censur och innebär därför ett allvarligt
ingrepp i yttrandefriheten. Den enda form av
censur som förekommer i vårt land är den sedan
länge förekommande förhandsgranskningen av filmer
och videogram som skall visas offentligt. När det
gäller förhandsgranskning av filmer och videogram
som är avsedda för privat bruk gör sig emellertid
enligt utskottet de principiella invändningarna
mot censur gällande i avsevärt högre grad. Sedan
länge har det inte förekommit någon censur av
yttranden som är avsedda att spridas till
medborgarna i deras hem. Att införa obligatorisk
förhandsgranskning av videogram och filmer som är
avsedda för privat bruk skulle därför innebära
ett betydande avsteg från de principer som gäller
på det yttrandefrihetsrättsliga området. För en
sådan censur krävs således mycket starka skäl.
Som framgår av det föregående är det inte
förenligt med regeringsformen att införa
förhandsgranskning för att komma till rätta med
problemet med våldsskildringarna, om det finns
någon annan lika effektiv och mindre ingripande
metod. Utskottet anser att det åtgärdsprogram som
läggs fram i propositionen - särskilt när det
gäller förslagen om straffbestämmelserna och om
bättre kontroll och tillsyn - har goda
förutsättningar att få större effekt än
obligatorisk förhandsgranskning. I likhet med
regeringen finner utskottet därför att det inte
bör införas en lagstiftning om obligatorisk
förhandsgranskning av videogram som sprids till
den enskilde konsumenten genom uthyrning eller
försäljning.
När det gällde frågan om avskaffande av
vuxencensuren uttalade utskottet följande.
Enligt utskottets mening framstår det som helt
klart att det bör förekomma förhandsgranskning av
filmer och videogram som skall visas offentligt
för barn. En förhandsgranskning av filmer avsedda
att visas offentligt för barn inger inte heller
några större yttrandefrihetsrättsliga
betänkligheter. En mycket mera komplicerad fråga
är om förhandsgranskningen också skall gälla för
vuxna. Här gör sig givetvis de
yttrandefrihetsrättsliga aspekterna gällande med
betydande styrka. Det kan dock knappast hävdas
att en lagstiftning som går ut på att förhindra
offentlig visning av mycket extrema
våldsskildringar av spekulativ karaktär eller av
barnpornografi utgör en fara för
yttrandefriheten.
Utskottet behandlade vid riksmötet 1994/95 bl.a. en
motion vari yrkades att förhandsgranskningen av
biograffilm för vuxna skulle avskaffas och att i
stället en ny åldersgräns på 18 år borde införas för
offentlig visning av filmer och videogram samt en
motion vari förordades en tvingande 18-årsgräns både
för filmer som skall visas på biografer och för
distribution via videogram. Utskottet uttalade bl.a.
följande.
Våldsbrottsligheten är ett allvarligt
samhällsproblem. På senare tid har förekommit
flera fall av oprovocerat våld där unga människor
är inblandade. Händelserna har gett upphov till
oro på många håll. I motionerna finns också
uttryck för sådan oro. En rad åtgärder har
vidtagits för att begränsa skadeverkningarna av
våldsskildringarna i medierna. De flesta
videogram som distribueras är numera också
föremål för frivillig förhandsgranskning.
Utskottet har dock tidigare uttalat sig mot
obligatorisk förhandsgranskning.
Vid riksmötet 1998/99 behandlade utskottet
motionsyrkanden som på olika sätt rörde
våldsskildringar. Utskottet, som avstyrkte samtliga
motioner, uttalade bl.a. att "medievåldet skall
angripas främst genom information och frivilliga
åtgärder, inte i första hand genom
förbudslagstiftning och censuråtgärder, såsom
obligatorisk förhandsgranskning av videogram".
Vidare uttalade utskottet att frågan om avskaffande
av den s.k. vuxencensuren inte var helt
oproblematisk och att den granskning av filmer och
videogram som förekom kan ha en viss återhållande
effekt på våldsskildringar. Utskottet var därför
inte berett att föreslå någon ändring (bet.
1998/99:KU22).
Under hösten 2000 behandlade utskottet ett antal
motionsyrkanden om bl.a. avskaffande av
vuxencensuren, införande av en ny åldersgräns på 18
år och obligatorisk videogramgranskning. Utskottet,
som avstyrkte samtliga motioner, vidhöll sin
tidigare uppfattning. Utskottet har därefter inte
ändrat sina bedömningar (bet. 2000/01:KU9 och
2001/02:KU31).
Utskottets ställningstagande
Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning att
frågan om avskaffande av den s.k. vuxencensuren inte
är helt oproblematisk och att den granskning av
filmer och videogram som förekommer kan ha en viss
återhållande effekt på våldsskildringar. Utskottet
är därför inte berett att föreslå någon ändring och
avstyrker därför motionerna 2002/03:K416 och
2002/03:Kr372 yrkande 12.
I motion 2002/03:So360 yrkande 7 tas frågan upp om
samhällets skyldighet bl.a. att skydda barn och
ungdomar från påtvingad sexualisering samt att
minska utbudet i medier av sexualiserade bilder.
Även i motionerna 2002/03:K422 och 2002/03:So510
yrkande 2 tas liknande frågor upp. Utskottet anser,
liksom tidigare, att det är viktigt att samhället på
olika sätt söker motverka pornografi, men inte i
första hand genom lagstiftning. Även
opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa
värdefulla attitydförändringar bör betonas. Det är
inte enbart TV, radio och tidningar utan även
politiska partier, föreningar, offentliga personer
och privatpersoner som har en viktig roll när det
gäller att motverka pornografi i alla dess former.
Våldsskildringsrådet inrättades år 1990 som ett
organ med uppgift att samordna verksamhet mot
skadliga våldsskildringar i rörliga bilder.
Våldsskildringsrådet ansvarar bl.a. för att följa
branschernas självreglerande arbete och fungera som
samtalspartner i frågor som rör skydd av barn och
medier. Utskottet avstyrker motionerna 2002/03:K422,
2002/03:So360 yrkande 7 och 2002/03:So510 yrkande 2.
Pornografi
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:So510 yrkande 3 om
anspelningspornografi.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:K261 om djurpornografi.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:Ub556 yrkande 5 om att det är
upp till varje vuxen person att få tillägna
sig pornografiska alster.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna 2002/03:K300 och 2002/03:K343 om
pornografi.
Motioner
I motion 2002/03:So510 av Viviann Gerdin och
Birgitta Sellén (c) föreslås att riksdagen
tillkännager för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om att all barnpornografi snarast
förbjuds (yrkande 3). Gränserna för de sexualiserade
övergreppen har suddats ut successivt, och även
barnen drabbas. Tillvänjningen av våldsinslagen sker
dagligen i medierna. Vuxna kvinnor kläs ut till barn
med nappar och blöja för att väcka lust till barn. I
förlängningen drabbar det alla, även barnen, genom
den exploatering av barnpornografin som i dag är en
storindustri. Världen behöver vuxna som tar ansvar,
som inser riskerna som barnen utsätts för när de
exploateras som sexobjekt. Vi måste ställa oss på
barnens sida genom att all pornografi med anspelning
på barn snarast förbjuds.
I motion 2002/03:K261 av Gustav Fridolin och Ulf
Holm (mp) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
förbud mot tidelag och framställning, förmedling och
innehav av djurpornografiskt material. Djur utsätts,
enligt motionärerna, för sexuella övergrepp i dag.
Rapporter om detta kommer till
djurskyddsorganisationerna i allt större omfattning.
På Internet sprids i dag bilder där djur utnyttjas
sexuellt och där det hävdas att bilderna är tagna i
Sverige. Enligt vår mening är dessa signaler
tillräckliga för att ett förbud ska vara motiverat.
Tidigare i 1944 års djurskyddslag fanns en paragraf
med ett rakt förbud. Djurskyddslagen från 1988
saknar sådan. Enligt vår mening bör ett förbud mot
tidelag införas. Paragrafen bör även vara
straffsanktionerad. Motionärerna anser också att
åtgärder bör vidtas då det gäller djurpornografiskt
material, särskilt bildmaterial. Justitiekanslern
har i ett PM för ett antal år sedan själv dragit en
parallell mellan barnpornografi och djurpornografi.
Justitiekanslern pekar på att det i båda fallen
handlar om individer som knappast kan anses ha givit
sitt samtycke. I vissa sammanhang har det gjorts
gällande att ett förbud mot framställning,
förmedling och innehav av djurpornografiskt material
skulle vara ett alltför stort ingrepp i
yttrandefriheten. Motionärerna har svårt att se det
påstådda. Under alla omständigheter bör frågan
hanteras mer seriöst än att möjligheterna till ett
stärkt skydd för djuren inom det här området bara
viftas bort. Möjligheterna till ett stärkt skydd bör
bli föremål för en ordentlig genomlysning. Det
känns, enligt motionärerna, som ett självklart krav
att vårt samhälle inte skall tillåta att djur
utnyttjas sexuellt eller att dessa övergrepp skall
få förevigas på bild och film.
I motion 2002/03:Ub556 av Tasso Stafilidis (v)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om att det är
upp till varje vuxen individ att få tillägna sig
sexuellt upphetsande alster och att det inte är
samhällets uppgift att lägga någon värdering i det,
under förutsättning att ingen skadas eller kränks
(yrkande 5). Jämställdhet vad gäller sexuell
utövning mellan parter skall vara jämlik, oavsett
vilket kön man är skapad med eller har tillägnat
sig. Alla är vi olika när det gäller hur vi bäst
blir sexuellt stimulerade. Därför måste det vara upp
till varje vuxen människa att tillägna sig sexuellt
upphetsande alster och det är inte samhällets
uppgift att lägga någon värdering i det, under
förutsättning att ingen skadas eller kränks.
I motion 2002/03:K300 av Carina Hägg (s) föreslås
att riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
undersökning om pornografins utbredning i Sverige.
Sverige är i dag ett mycket öppet land, och det är
för det mesta positivt. Men det innebär att vi får
allt svårare att kontrollera exempelvis TV-kanaler,
videoutbud och Internet. Genom dessa kanaler
strömmar pornografiskt material till vårt land, utan
att vi har möjlighet eller insikt i vilka vägar det
tar. Det finns ingen möjlighet att stoppa olämpligt
material genom Internet eller utländska TV-kanaler.
Detta innebär att pornografin kan breda ut sig i
Sverige, utan att vi själva vill det. För ungdomar
och barn innebär det att de formar sin bild av
kärlek med ledning av det som de kommer i kontakt
med. För att vi skall ha någon möjlighet att påverka
måste vi, enligt motionären, veta på vilka vägar och
i vilken omfattning som pornografin nu kommer till
vårt land. Vi behöver också undersöka hur
marknadsföringen av exempelvis porrfilmer sker,
liksom hur pornografins utbredning påverkar vårt
samhälle.
I motion 2002/03:K343 av Veronica Palm (s)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om pornografi
som hinder för verklig jämställdhet. Så länge det
finns pornografi kan vi aldrig uppnå verklig
jämställdhet. Pornografi är, vid sidan av
sexualiserat våld, det yttersta och mest makabra
beviset på att vi lever i ett patriarkat - ett
system som värderar män högre än kvinnor. Pornografi
fungerar också som ideologiskt bränsle och bidrar
till att vidmakthålla systemet. I all pornografi ges
budskapet att kvinnor är objekt, tillgängliga för
mäns behov. Pornografi är dokumentation av mäns
övergrepp på kvinnor och barn. Budskapet är att
kvinnor njuter av sexuellt våld. Att försvara
pornografi är att försvara sexuellt utnyttjande i
yttrandefrihetens och tryckfrihetens namn. I kampen
för ett jämställt samhälle och uppluckring av
traditionella könsroller är det logiskt att också
motverka all form av pornografi.
Bakgrund
Gällande bestämmelser
Enligt 16 kap. 10 a § brottsbalken döms den som
1. skildrar barn i pornografisk bild,
2.
3. sprider överlåter, upplåter, förevisar eller på
annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig
för någon annan,
4.
5. förvärvar eller bjuder ut en sådan bild av barn,
6.
7. förmedlar kontakter mellan köpare och säljare av
sådana bilder av barn eller vidtar någon annan
liknande åtgärd som syftar till att främja handel
med sådana bilder, eller
8.
9. innehar en sådan bild av ett barn
10.
för barnpornografibrott till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader. Med barn avses en
person vars pubertetsutveckling inte är fullbordad
eller som, när det framgår av bilden och
omständigheterna kring den, är under 18 år.
Varken tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga på
skildring av barn i pornografisk bild (1 kap. 10 §
respektive 1 kap. 13 §).
Den som i bild skildrar sexuellt våld eller tvång
med uppsåt att bilden eller bilderna sprids eller
som sprider en sådan skildring kan, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna är
försvarlig, dömas för olaga våldsskildring enligt 16
kap. 10 b § brottsbalken (BrB).
Enligt 2 kap. 14 § ordningslagen (1993:1617) får
offentlig tillställning som utgör pornografisk
föreställning inte anordnas. Straffet för
överträdelse av förbudet är enligt 2 kap. 29 § 5
samma lag böter eller fängelse i högst sex månader.
Med offentlig tillställning förstås, enligt 2 kap. 3
§ ordningslagen, bl.a. tävlingar och uppvisningar,
danstillställningar, marknader och mässor.
Tidigare riksdagsbehandlingar
Utskottet behandlade vid riksmötet 1993/94 motioner
om en allmän översyn av den lagstiftning som berör
pornografin och dess tillämpning samt om en översyn
av definitionen av pornografi. Enligt utskottet
fanns det anledning att avvakta ytterligare
erfarenheter av tillämpningen av straffbestämmelsen
om olaga våldsskildring och av den nya
yttrandefrihetsgrundlagen innan ställning togs till
behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder.
Utskottet avstyrkte motionerna (bet. 1993/94:KU1).
Vid riksmötena 1994/95 och 1996/97 avstyrkte
utskottet motioner om förbud mot
anspelningspornografi med hänvisning till pågående
utredningsarbete i Barnpornografiutredningen (bet.
1994/95:KU14 och 1996/97:KU15).
Under riksmötet 1997/98 behandlade utskottet
motioner med yrkanden bl.a. om en översyn av
lagstiftningen om kvinnoförnedrande pornografi, om
att begränsa tillgängligheten av pornografi, om en
åldersgräns för köp av pornografiska skrifter samt
om förbud mot rullande reklam för pornografi.
Utskottet (bet. 1997/98:KU19) gjorde följande
bedömning.
Enligt den lagstiftning vi har i dag kan den som
t.ex. i stillbild eller i en rörlig bild skildrar
sexuellt våld eller tvång med uppsåt att bilden
eller bilderna sprids eller som sprider en sådan
skildring dömas för olaga våldsskildring till
böter eller fängelse i högst två år. Begås
gärningen genom tryckt skrift eller t.ex. i en
film skall de anses som tryckfrihets- respektive
yttrandefrihetsbrott. Utskottet är inte berett
att föreslå ytterligare lagstiftningsåtgärder med
anledning av motionerna varför dessa avstyrks.
Barnpornografiutredningen (SOU 1997:29) gjorde
bedömningen att ett barn som ser en film där vuxna
personer framställs som barn rimligen inte kan antas
identifiera sig med dessa personer. Barn i allmänhet
borde enligt utredningen därför inte kunna anses
kränkta av denna typ av pornografi på samma sätt som
av barnpornografi. Vidare menade utredningen att det
inte torde vara möjligt att avgränsa en
kriminalisering av befattning med dessa alster till
befattning med sådana som uppmuntrar till tankar på
sexuellt umgänge med unga personer. Därmed ansåg
utredningen att det inte var möjligt att generellt
straffbelägga denna typ av pornografi av annat skäl
än att den kan såra den allmänna
anständighetskänslan, vilket utredningen menade inte
räckte som en grund för kriminalisering.
Utredningens slutsats blev följaktligen att
straffrättsliga åtgärder mot denna kategori av
pornografiska bilder inte borde genomföras.
Regeringen gjorde ingen annan bedömning än den som
utredningen hade gjort (prop. 1997/98:43).
Vid riksmötet 1998/99 avstyrkte utskottet motioner
om en översyn av lagstiftningen om pornografi, om
åtgärder mot pornografi i dagligvaruhandeln, om
införande av en 18-årsgräns för köp av pornografiska
tidskrifter och videofilmer samt vid uthyrning av
pornografiska videofilmer och om att förbjuda
pornografisk reklam på liknande sätt som tobaks- och
alkoholreklam. Utskottet ansåg det viktigt att
samhället på olika sätt söker motverka pornografi,
men inte i första hand genom lagstiftning. Även
opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa
värdefulla attitydförändringar betonades. Utskottet
uttalade att det inte enbart är TV, radio och
tidningar utan även politiska partier, föreningar,
offentliga personer och privatpersoner som har en
viktig roll när det gäller att motverka pornografi i
alla dess former (bet. 1998/99:KU22). Utskottet
gjorde i betänkandena 2000/01:KU9 och 2001/02:
KU21 samma bedömning.
Utskottet gjorde i betänkande 2000/01:KU9
följande bedömning med anledning av några
motioner i vilka föreslogs att
anspelningspornografi skulle förbjudas.
När det gäller frågan om anspelningspornografi
har såväl Barnpornografiutredningen som
regeringen gjort bedömningen att en
kriminalisering inte bör ske. Utskottet finner
inte skäl att göra någon annan bedömning.
Motionerna avstyrks.
Med anledning av ett motionsyrkande enligt vilket
begärdes ett tillkännagivande till regeringen om att
det är upp till varje vuxen individ att få tillägna
sig sexuellt upphetsande alster och att det inte är
samhällets uppgift att lägga någon värdering i det,
under förutsättning att ingen skadas eller kränks,
ville utskottet i samma betänkande peka på att
befattning med pornografi som sådan inte är
kriminaliserad i Sverige. Däremot är skildringar av
barn i pornografisk bild kriminaliserat som
barnpornografibrott (16 kap. 10 § BrB). Detta gäller
även innehav av sådan bild. Utskottet fann inte skäl
att föreslå någon åtgärd med anledning av motionen,
varför den avstyrktes.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare gjort bedömningen att en
kriminalisering av s.k. anspelningspornografi inte
bör ske. Utskottet gör i dag ingen annan bedömning
och avstyrker därför motion 2002/03:So510 yrkande 3.
Utskottet är inte berett att föreslå ytterligare
inskränkningar i tryckfriheten eller
yttrandefriheten och avstyrker av denna anledning
motion 2002/03:
K261.
Med anledning av ett motionsyrkande tidigare år i
vilket begärdes ett tillkännagivande till regeringen
om att det är upp till varje vuxen individ att få
tillägna sig sexuellt upphetsande alster och att det
inte är samhällets uppgift att lägga någon värdering
i det, under förutsättning att ingen skadas eller
kränks, ville utskottet peka på att befattning med
pornografi som sådan inte är kriminaliserad i
Sverige. Däremot är skildringar av barn i
pornografisk bild kriminaliserat som
barnpornografibrott (16 kap. 10 § BrB). Detta gäller
även innehav av sådan bild. Utskottet fann inte skäl
att föreslå någon åtgärd med anledning av motionen,
varför den avstyrktes. Utskottet, som vidhåller sitt
tidigare ställningstagande, avstyrker motion
2002/03:Ub556 yrkande 5.
I motionerna 2002/03:K300 och 2002/03:K343
framförs yrkanden som gäller pornografi. Utskottet
har tidigare med anledning av motioner som tagit upp
frågor kring pornografi ansett det viktigt att
samhället på olika sätt söker motverka pornografi,
men inte i första hand genom lagstiftning. Även
opinionsbildningens betydelse för att på sikt skapa
värdefulla attitydförändringar betonades. Utskottet
uttalade att det inte enbart är TV, radio och
tidningar utan även politiska partier, föreningar,
offentliga personer och privatpersoner som har en
viktig roll när det gäller att motverka pornografi i
alla dess former. Utskottet vidhåller denna
uppfattning och är inte berett att tillstyrka
motionerna 2002/03:K300 eller 2002/03:K343.
Internetombudsman
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:K401 om inrättande av en
Internetombudsman.
Motion
I motion 2002/03:K401 av Peter Pedersen (v) föreslås
att riksdagen begär att regeringen överväger ett
inrättande av en Internetombudsman i syfte att
skydda barns integritet, intressen och hälsa från
skadlig inverkan och utnyttjande via Internet.
Tyvärr är pornografin mycket frekvent på olika
hemsidor i cybervärlden, där även barnpornografi
läggs ut. Pornografi är inte förbjudet, men dess
innehåll och budskap lämpar sig definitivt inte för
barn. I detta sammanhang utgår motionären från att
barn är barn och att de måste ha rätt till sin
barndom, rätt att känna trygghet, värme och omtanke,
rätt att få leka, utbildas och varsamt utvecklas
till vuxna individer. Riksdagen bör ge regeringen i
uppdrag att överväga inrättandet av en
Internetombudsman som ges starka befogenheter att
verka och ingripa för att skydda främst barns
integritet, intressen och hälsa från skadlig
inverkan och utnyttjande via Internet. Porrfilm kan
ses nattligen i någon satellit-TV-kanal, och här bör
föräldrar kunna märka om deras barn sitter uppe och
tittar på TV sena nätter eller om videon ständigt
går på inspelning vid dessa sena tider. På Internet
är allt detta oerhört mer lättillgängligt, och många
barn överträffar dessutom sina föräldrar i
datakunskaper och i Internetanvändning. I hemmet kan
den som vill med hjälp av en dator söka information,
t.ex. pornografi, dygnet runt. Det är därför viktigt
att vuxna, t.ex. föräldrar och lärare, får kunskaper
som gör att de kan motverka att barn ostört kan söka
efter för dem olämpligt innehåll på nätet. Även i
detta avseende kan en Internetombudsman vara till
stor nytta.
Bakgrund
I maj 1998 trädde en lag i kraft om ansvar för
elektroniska anslagstavlor (SFS 1998:112), dvs.
tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden.
Enligt lagen har den som tillhandahåller en
elektronisk anslagstavla på t.ex. Internet ett visst
ansvar för innehållet, bl.a. genom skyldigheten att
ta bort vissa meddelanden som uppenbart avses i
brottsbalkens bestämmelser om t.ex.
barnpornografibrott och olaga våldsskildring.
I proposition 1999/2000:86 Ett informationssamhälle
för alla bedömde regeringen att samhällets intresse
av att skydda barn från skadligt innehåll i nya
informationsbärande medier, bl.a. Internet, måste
tryggas. Regeringen anförde att den utöver
nationella åtgärder aktivt skulle delta i det
internationella arbetet för att skapa ett gott skydd
för barn i en globaliserad medievärld.
I skälen för sin bedömning konstaterade regeringen
att Sverige deltar i internationellt samarbete på
området, bl.a. inom EU. Regeringen erinrade om
ministerrådets under 1998 antagna rekommendation om
skydd av minderåriga och den mänskliga värdigheten i
audiovisuella tjänster och informationstjänster
respektive rådets handlingsplan för att främja en
säkrare användning av Internet. Vidare anförde
regeringen att Våldsskildringsrådet ansvarar för att
informera branscherna om rekommendationens innehåll,
följa branschernas självreglerande arbete och
fungera som deras stöd och samtalspartner i frågor
som rör skydd av barn och medier. Regeringen
påpekade att även handlingsplanen syftade till att
främja branschens självreglering. Därutöver anförde
regeringen att rekommendationen och handlingsplanen
under 1999 följdes upp av två separata
rådsslutsatser av EU:s ministerråd om
självregleringens roll inom nya medietjänster och
behovet av att skydda barn från skadligt innehåll
vid framväxten av digital distributionsteknik. Att
självreglering förespråkas som komplement till
regelverket i dessa och andra internationella
dokument hade enligt regeringen delvis att göra med
den snabba tekniska utvecklingen. Nationell
lagstiftning är inte heller tillräcklig när det
gäller ett globalt medium som Internet. Därutöver
framhöll regeringen att informationsinsatser och
medvetandegörande insatser också är mycket viktiga.
Härvid nämnde regeringen bl.a. det arbete som
bedrivs inom Våldsskildringsrådet samt the Unesco
International Clearinghouse on Children and Violence
on the Screen, vars verksamhet är placerad vid
Göteborgs universitet med finansiering av den
svenska regeringen.
Internetombudsmannen är en ideell förening, som
bildades år 1999, med syfte att organisera
Internetanvändare samt ordna kunskapsgenererande
verksamhet med relevans för Internetanvändning åt
allmänheten. Internetombudsmannen har i dag sitt
säte vid högskolan i Borlänge och drivs av studenter
och lärare. Internetombudsmannens ambition är att
hjälpa Internetanvändarna genom att svara på frågor
inom teknisk nätsäkerhet vilket bl.a. innebär
frågeställningar vad gäller brandväggar, virus,
hacking och annan teknisk problematik.
Internetombudsmannen för debatt inom
säkerhetsområdet samt försöker påverka
beslutsfattare och utvecklare för att skapa en säker
miljö på Internet. Föreningen kan nås via hemsidan
(www.internetombudsmannen.se).
I regeringens skrivelse 1999/2000:137 Barn - här och
nu, Redogörelse för barnpolitiken i Sverige med
utgångspunkt i FN:s konvention om barnets
rättigheter redovisade regeringen barnfrågorna under
Sveriges ordförandeskap i ministerrådet inom EU
våren 2001. I detta sammanhang redogjorde regeringen
för sitt beslut att under det svenska
ordförandeskapet arrangera ett expertseminarium med
namnet Barn och unga i det nya medielandskapet (s.
136 f.). Regeringen anförde att seminariet låg i
linje med det redan pågående arbetet inom EU med att
skapa en acceptabel skyddsnivå för barn i ett
medielandskap kännetecknat av globalisering, snabb
teknikutveckling och framväxt av nya system för
mediedistribution. Härvid framhöll regeringen att
globaliseringen och teknikutvecklingen visade på
behovet av att, vid sidan av nationell lagstiftning,
förstärka insatserna för att skapa dialog med
branscherna, etablera internationella nätverk samt
förebygga skadeverkningar genom kunskapsinsamling
och informationsspridning. Regeringen påpekade
vidare att medvetenheten och enigheten inom EU är
stor om att det nya medielandskapet kräver nya
metoder för att skydda barn.
Expertseminariet om det nya medielandskapet och
dess konsekvenser för barn och unga hölls i februari
2001. Vid seminariet behandlades bl.a. frågan om
skydd av minderåriga från skadligt innehåll på
Internet och i dator- och TV-spel.
Konstitutionsutskottet behandlade i betänkande
2000/01:KU9 motioner där frågor om begränsningar av
vissa hemsidor på offentliga datorer respektive av
utbudet på Internet berördes. Motionerna tog bl.a.
sikte på skyddet för barn och unga vid deras
användning av Internet. I sin bedömning hänvisade
utskottet till regeringens skrivelse 1999/2000:137
Barn - här och nu, Redogörelse för barnpolitiken i
Sverige med utgångspunkt i FN:s konvention om
barnets rättigheter. Utskottet konstaterade att det
redan pågick ett omfattande arbete som syftade till
att skydda barn från skadligt och olämpligt
medieinnehåll och avstyrkte motionerna.
Utskottet behandlade i betänkande 2000/01:KU19 ett
motionsyrkande om en Internetombudsman. Utskottet
framhöll att ett omfattande arbete pågick såväl
nationellt som internationellt. Vid sidan av
lagstiftningsåtgärder pågick ett arbete för att
främja självreglerande insatser samt genom att
sprida information och att göra föräldrar och andra
medvetna om de risker som är förknippade med
användningen av nya informationsbärande medier. En
viktig del i arbetet med att skydda barnen i det nya
medielandskapet var givetvis att göra kompetens och
kunskap på området lätt tillgängliga för föräldrar
och andra vuxna som ansvarar för barnens skydd.
Utskottet utgick från att regeringen noggrant följer
upp och tar till vara de insatser som hittills
gjorts i detta syfte. Förutom insatser för att samla
och förmedla kompetens har även Barnombudsmannen
till uppgift att bevaka barnens skydd också på detta
område. Någon åtgärd med anledning av vad som
anfördes i motionen var därför inte nödvändig.
Motionen avstyrktes.
Hösten 2002 inleddes ett EU-projekt om barns och
ungdomars säkerhet på Internet. I projektet deltar
bl.a. det svenska Våldsskildringsrådet. Projektet
går under namnet SAFT (Safety and Awareness for
Tweens). Fem länder medverkar i projektet. Projektet
är ett informations- och utbildningsprojekt för en
säkrare användning av Internet bland barn och
ungdomar. Det finansieras med EU-medel och kommer
att pågå i 18 månader. Målgrupperna för projektet är
föräldrar, barn och unga, lärare och massmedier.
Projektets syfte är att öka medvetenheten om både
farorna och fördelarna med Internet när det gäller
barn och ungdomar. Projektgruppen vill sprida
kunskap till barn och ungdomar om hur de kan undvika
risker när de använder Internet och vidare lära
föräldrar hur de kan skydda barnen mot olämpligt
material på Internet. Det är tänkt att ske genom
kampanjer riktade till barn och föräldrar samt genom
framtagande av utbildningspaket för skolan och
lärarna med information om säker Internetanvändning
för unga. I projektet deltar också
Internetindustrin, bl.a. genom att föra ut
information till Internetanvändarna om säker
Internetanvändning för barn och ungdomar. Projektet
kommer att inledas med att samtliga deltagarländer
på nationell nivå genomför en studie av
användarvanor, riskbeteenden och upplevelser av
innehåll på Internet.
Parallellt med att opinionsundersökningen
genomförs i de medverkande länderna sker nästa steg
som är att bygga upp ett nationellt nätverk i
respektive land. Det skall omfatta
Internetindustrin, myndigheter och ideella
organisationer som är berörda och engagerade i
frågan. Därefter skall det inom ramen för projektet
anordnas en intern workshop av Internetindustrin
samt ett dialogseminarium mellan industrin och
övriga målgrupper. Utifrån detta skall en s.k. Safe
Use Guide, om hur unga kan använda Internet på ett
säkert sätt, tas fram och distribueras till
Internetanvändarna. Projektet innebär också att ett
utbildningspaket om säker Internetanvändning tas
fram. Utbildningspaketet, som skall innehålla råd
och praktiska övningar kring Internetanvändning,
skall kunna användas av lärare och elever i skolan
och barn och föräldrar i hemmen. Vidare skall ett
omfattande informationsarbete gentemot medierna
inledas för att sprida kunskap om projektet och om
hur barn och ungdomar säkrare kan använda Internet.
Allmänhet, politiker m.fl. är målgrupperna för
informationen som kommer att spridas av
Våldsskildringsrådet.
Utskottets ställningstagande
Med hänsyn till bl.a. Våldsskildringsrådets arbete
och till det pågående SAFT-projektet anser inte
utskottet att någon åtgärd med anledning av vad som
anförs i motion 2002/03:K401 är nödvändig. Motionen
avstyrks därför.
Hets mot folkgrupp
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motionerna 2002/03:K310 yrkande 3,
2002/03:L318 yrkande 6 och 2002/03:L249
yrkande 7 om hets mot transpersoner.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:K380 yrkandena 1 och 2 om hets
mot funktionshindrade.
Motioner
I motion 2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp,
s, v, c, mp) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
att transpersoner, dvs. könsidentitet, skall
omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelser i
7 kap. 4 § 11 om hets mot folkgrupp (yrkande 3). I 7
kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen konstateras att
hets mot folkgrupp i tryckt skrift är straffbart.
Motionärerna vill att riksdagen fullföljer den
påbörjade förändringen av denna bestämmelse så att
hets mot folkgrupp på grund av sexuell läggning
inkluderas. Reformen bör dock kompletteras med ett
motsvarande förbud mot hets mot grupp med anspelning
på könsidentitet. Motionärerna anser att riksdagen
bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med
förslag som innebär en ändring av 7 kap. 4 § 11
tryckfrihetsförordningen.
I motion 2002/03:L318 av Gustav Fridolin m.fl.
(mp) föreslås att riksdagen begär att regeringen
lägger fram förslag till sådan lagändring att även
transpersoner omfattas av lagen om hets mot
folkgrupp (yrkande 6). Trots att kunskap om att hets
och hot mot homo- och bisexuella och transpersoner
oftast kan vara svåra att skilja på sinsemellan, är
könsidentitet/köns-identitetsuttryck inte
inkluderade i lagstiftningen om hets mot folkgrupp.
Risken blir att de personer som i dag hetsar mot
homo- och bisexuella och transpersoner väljer att
ändra sin terminologi och på så sätt kunna komma
undan lagstiftningen. Att få slippa hets som
transperson måste vara lika självklart som att
slippa det som homo- och bisexuell. Miljöpartiet
anser att även transpersoner skall omfattas av lagen
om hets mot folkgrupp.
I motion 2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) föreslås att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen anförs om
tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens
bestämmelser om hets mot folkgrupp (yrkande 7).
Folkpartiet liberalerna har under ett antal år
arbetat för att bestämmelsen om hets mot folkgrupp
utvidgas till att omfatta hets mot homosexuella,
bisexuella och transpersoner. Det är bekymmersamt
att den lagtekniska utformningen av beslutet om
grundlagsändring innebär att transpersoner utestängs
från skydd mot hets. Frågan om hets mot grupp med
anspelning på könsidentitet bör inkluderas i
bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör, enligt
motionärerna, dock utredas vidare.
I motion 2002/03:K380 av Gustav Fridolin (mp)
föreslås att riksdagen begär att regeringen dels
lämnar förslag på lagstiftning i enlighet med vad i
motionen anförs om att förbjuda hets mot personer
med funktionshinder (yrkande 1), dels tillsätter en
utredning om hetsen, hoten och våldet mot människor
med funktionshinder i enlighet med vad som i
motionen anförs (yrkande 2). Uppmaningar till våld
eller hot om våld mot personer med funktionshinder
borde, enligt motionären, vara förbjudet enligt
samma principer som det är förbjudet att hetsa mot
andra folkgrupper. Förutom hotet från den svenska
högerextremismen och högerextrema grupper så
existerar det generella attityder som direkt kränker
och diskriminerar personer med funktionshinder.
Förekomsten av detta beror på att vår nation och
världen i stort bygger på funktionsförtryckande
normer och värderingar. Handikappism, dvs. fördomar
mot personer med funktionshinder, är i dagens
samhälle tyvärr norm mer än ett undantag. Detta
vill, enligt motionären, miljöpartisterna ändra på.
De vill på allvar konfrontera de
funktionsförtryckande normerna och värderingarna som
ger möjligheten till handikappismen att frodas. Ett
steg i rätt riktning för att motverka de generella
samhälleliga attityder som direkt kränker och
diskriminerar personer med funktionshinder är som
sagt en skärpning i grundlagen så att denna
innefattar förbud mot hets av personer med
funktionshinder. Det kan invändas att grundlagens
hetslagstiftning inte bör bli mer omfattande, men
miljöpartisterna ser det som mycket viktigt att alla
de grupper som behöver skydd också får det. Personer
med funktionshinder är en sådan grupp. På samma sätt
är det viktigt att faktiskt utreda hetsen, hoten och
våldet mot personer med funktionshinder. Det finns
ett stort behov av en genomgripande utredning med
möjlighet att genomlysa hela problemfältet och på
allvar se vilka vidare lösningar som finns för att
komma till rätta med hoten och våldet mot personer
med funktionshinder.
Bakgrund
Den 1 januari 2003 trädde en ändring i 16 kap. 8 §
brottsbalken i kraft som innebär att den som i
uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller
annan sådan grupp av personer, med anspelning på
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets
mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter. Enligt en ändring i 7
kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen, som också
trädde i kraft den 1 januari 2003, anses gärningen
som tryckfrihetsbrott om den begås i tryckt skrift.
I proposition 2001/02:59 Hets mot folkgrupp, som
föregick ändringarna i tryckfrihetsförordningen
och i brottsbalken, behandlade regeringen frågan
om skyddet skulle begränsas till att avse endast
homosexuell läggning. Regeringen anförde bl.a.
följande.
Med "transpersoner" brukar i regel avses
transvestiter, transsexuella och andra personer
som har en könsidentitet eller ett
könsrollsöverskridande beteende, som tidvis eller
alltid skiljer sig från samhällets gängse normer
för hur en man respektive en kvinna förväntas
vara. I betänkandet 2000/01:SfU11 behandlade
socialförsäkringsutskottet en motion med yrkande
att även bisexuella och transpersoner borde
omfattas av den nationella handlingsplanen mot
rasism, främlingsfientlighet, homofobi och
diskriminering i regeringens skrivelse
2000/01:59. Utskottet konstaterade att
bisexualitet är en sexuell läggning, varför
bisexuella således omfattas av handlingsplanen i
fråga om diskriminering på grund av sexuell lägg-
ning. Angående transpersoner ville utskottet
skilja på transsexualism och transvestism.
Transsexualism, menade utskottet, har inget med
personens sexuella läggning att göra utan berör
könsidentiteten. Utskottet framhöll att
diskriminering på grund av transsexualism är att
betrakta som könsdiskriminering. Transvestism
däremot, menade utskottet, är ett sexuellt
beteende.
Regeringen ifrågasätter inte att enskilda
transpersoner ofta drabbas av hot, våld och andra
kränkningar. Detta är naturligtvis oacceptabelt.
Bestämmelsen om hets mot folkgrupp tar dock inte
sikte på dessa sorters övergrepp mot enskilda.
Sådana gärningar är kriminaliserade enligt andra
bestämmelser. Bestämmelsen om hets mot folkgrupp
tar i stället sikte på hets mot kollektivt
bestämda grupper. Regeringen vill framhålla att
de personer som ingår i beteckningen
transpersoner naturligtvis inte är mindre
skyddsvärda än andra. Men även om det skulle
förekomma hetspropaganda mot transpersoner som
grupp saknas det i vart fall belägg för att detta
skulle ha skett på ett sådant sätt att det nu
skulle kunna motivera någon ytterligare
begränsning av yttrandefriheten. Denna grupp bör
därför inte föras in i bestämmelsen om hets mot
folkgrupp.
Även om det är just de homosexuellas utsatta
situation som motiverar att tillämpningsområdet
för bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas,
anser regeringen att den lagtekniska utformningen
av denna utvidgning bör ske på ett sätt som
stämmer överens med utformningen av bestämmelsen
i övrigt. Regeringen ansluter sig här till att
brottsbeskrivningen generellt bör avse straffbara
anspelningar på sexuell läggning. Lagrådet har
inte ifrågasatt det sålunda föreslagna
tillämpningsområdet utan tvärtom funnit att
argumentet får godtas.
Lagrådet anför dock att uttrycket sexuell
läggning kan uppfattas på olika sätt och att det
torde föreligga en betydande risk för att det
kommer att missuppfattas av många. Med hänsyn
till det intresse av en klar och tydlig
lagstiftning som gör sig särskilt gällande vid
strafflagstiftning förordar Lagrådet att
uttrycket, i tryckfrihetsförordningens och
brottsbalkens bestämmelser om hets mot folkgrupp,
skall ersättas med "homosexuell, bisexuell eller
heterosexuell läggning".
Regeringen delar Lagrådets uppfattning i fråga
om intresset av en klar och tydlig
strafflagstiftning och har också förståelse för
Lagrådets förslag. Framför allt är det av
rättssäkerhetsskäl viktigt att inte riskera att
åstadkomma oförutsebara konsekvenser för
enskilda.
I fråga om uttrycket sexuell läggning har
riksdagen gett regeringen i uppdrag att utreda en
enhetlig term i svensk lag för vad som i dag be-
tecknas som sexuell läggning (bet. 1997/98:JuU20,
rskr. 1997/98:276). Regeringen uppdrog därefter
till 1999 års diskrimineringsutredning att se
över användningen av uttrycket sexuell läggning i
syfte att åstadkomma en konsekvent användning av
uttrycket i lagstiftningen (dir. 1999:49).
Utredningen har - i betänkandet Ett effektivt
diskrimineringsförbud, Om olaga diskriminering
och begreppen ras och sexuell läggning (SOU
2001:39) - uttalat att begreppet sexuell
läggning, när det förekommer i lagtext, bör avse
homo-, bi- och heterosexuell läggning.
Enligt regeringens mening är det ett angeläget
intresse att utvecklingen mot att etablera
uttrycket sexuell läggning som en vedertagen
lagteknisk term för homo-, bi- och
heterosexualitet kan fortsätta, så att uttrycket,
nu och framöver, kan användas med denna innebörd
på ett enhetligt och konsekvent sätt i
lagstiftningen. En sådan fortsatt konsekvent
användning av uttrycket i lagstiftningen är också
ägnad att undanröja de farhågor för
missuppfattningar som Lagrådet har uttryckt.
Regeringen gör bedömningen att det inte heller
med en användning av det mer sammanfattande
uttrycket sexuell läggning skulle kunna uppkomma
sådan oklarhet som kan leda till rättsförluster
för enskilda. Regeringen föreslår att
bestämmelserna utformas så att de träffar hot och
missaktning med anspelning på sexuell läggning.
Uttrycket sexuell läggning i bestämmelserna om
hets mot folkgrupp skall alltså, liksom i övrig
lagstiftning, omfatta homo-, bi- och heterosex-
uell läggning, men inte sådana sexuella
intressen, variationer, inriktningar eller
beteenden, som kan finnas hos såväl hetero- och
homo- som bisexuella personer. Begreppet sexuell
läggning omfattar således inte transsexualism
eller transvestism. Det omfattar inte heller
böjelser såsom exempelvis pedofili.
Utskottet tillstyrkte i betänkandena 2001/02:KU23
och 2002/03:KU7 regeringens förslag till
ändringar samt anförde följande med anledning av
ett antal motioner som gällde transpersoner.
Regeringen framhåller i propositionen att de
personer som ingår i beteckningen transpersoner
inte är mindre skyddsvärda än andra. Även om det
skulle förekomma hetspropaganda mot transpersoner
som grupp saknas det, enligt regeringen, i vart
fall belägg för att detta skulle ha skett på ett
sådant sätt att det nu skulle kunna motivera
någon ytterligare begränsning av
yttrandefriheten. Denna grupp bör därför inte
föras in i bestämmelsen om hets mot folkgrupp.
Utskottet delar denna uppfattning och avstyrker
därför motionerna.
Regeringen beslutade den 31 januari 2002 att
tillkalla en parlamentarisk kommitté (dir.
2002:11) med uppdrag att bl.a. överväga en
gemensam lagstiftning mot diskriminering som
omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden,
överväga om skydd mot missgynnande av personer
med funktionshinder på grund av bristande
tillgänglighet bör införas på andra
samhällsområden än i arbetslivet och högskolan
och överväga om ett skydd mot diskriminering av
alla s.k. transpersoner bör införas. Kommittén
skall redovisa uppdraget senast den 1 december
2004. Det står kommittén fritt att ta upp sådana
andra frågor inom ramen för uppdraget som
aktualiseras under utredningsarbetet. När det
gäller diskriminering av s.k. transpersoner anges
följande i direktiven.
Lagen om förbud mot diskriminering i arbetslivet
på grund av sexuell läggning har till ändamål att
motverka diskriminering i arbetslivet på grund av
sexuell läggning. Med sexuell läggning avses
homosexuell, bisexuell och heterosexuell
läggning. Termen sexuell läggning förekommer även
i direktivet om likabehandling i arbetslivet och
får anses ha samma innebörd där. Enligt denna
definition omfattas inte s.k. transpersoner. Med
transpersoner brukar man avse transvestiter,
transsexuella och andra personer som har en
könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller
alltid skiljer sig från vad som utifrån
stereotypa men utbredda föreställningar kan
förväntas beroende på deras biologiska kön.
Transsexualism har både inom EG-rätten och i
svensk rätt ansetts vara en fråga om
könstillhörighet och inte om sexuell läggning.
Transsexuella personer har därmed redan i dag ett
skydd mot diskriminering i arbetslivet genom
jämställdhetslagen och lagen om likabehandling av
studenter i högskolan. Detta skydd omfattar
emellertid inte några andra transpersoner.
Varje individ skall ha rätt till respekt och
likabehandling. Under senare år har det i olika
sammanhang, bl.a. i flera riksdagsmotioner,
framförts önskemål om införande av ett särskilt
skydd mot diskriminering av transpersoner. Det
finns enligt regeringens mening anledning att nu
närmare undersöka om det finns behov av att
införa ett särskilt skydd mot diskriminering av
transpersoner och hur ett sådant skydd i så fall
skall utformas.
Uppdraget
Kommittén skall kartlägga och analysera behovet
av och formerna för en reglering av ett förbud
mot diskriminering av alla transpersoner.
Kommittén skall belysa fördelar och problem med
att införa en sådan reglering. Kommittén skall ta
ställning till vilken personkrets som skall
omfattas av ett eventuellt förbud. Kommittén
skall vidare ta ställning till hur ett sådant
förbud lämpligen kan avgränsas och sanktioneras
samt hur det skall förhålla sig till förbudet mot
könsdiskriminering. Kommittén skall också
överväga om någon myndighet skall ha till uppgift
att särskilt ta till vara transpersoners
rättigheter. Kommittén skall också överväga om en
eventuell lagstiftning mot diskriminering av
transpersoner skall ingå i en gemensam
diskrimineringslagstiftning.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare delat regeringens bedömning
att de personer som ingår i beteckningen
transpersoner inte är mindre skyddsvärda än andra
samt att även om det skulle förekomma hetspropaganda
mot transpersoner som grupp har det i vart fall
saknats belägg för att detta skulle ha skett på ett
sådant sätt att det skulle kunna motivera någon
ytterligare begränsning av yttrandefriheten, varför
denna grupp därför inte borde föras in i
bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Utskottet
vidhåller denna uppfattning och avstyrker därför
motionerna 2002/03:K310 yrkande 3, 2002/03:L318
yrkande 6 och 2002/03:L249 yrkande 7.
Utskottet är inte berett att föreslå ytterligare
inskränkningar i tryckfriheten eller
yttrandefriheten med anledning av motion
2002/03:K380. Motionen avstyrks.
Vit makt-musik
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:Ub494 yrkande 5 om att
förbjuda produktion av s.k. vit makt-musik.
Motion
I motion 2002/03:Ub494 av Gustav Fridolin (mp)
föreslås att riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag om ändringar i relevant lagstiftning
för att förbjuda produktionen av s.k. vit makt-musik
(yrkande 5). Det krävs, enligt motionären, skärpta
lagar och praxis. Den s.k. vit makt-musiken är ett
allvarligt problem.
Bakgrund
Enligt 1 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen är varje
svensk medborgare gentemot det allmänna
tillförsäkrad rätt att i ljudradio, television och
vissa liknande överföringar samt filmer, videogram,
ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar
offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och
i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.
Av 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att
det inte får förekomma att något som är avsett att
framföras i ett radioprogram eller en teknisk
upptagning först måste granskas av en myndighet
eller något annat allmänt organ.
Såsom tryckfrihetsbrottet hets mot folkgrupp anses,
enligt 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen,
gärning varigenom någon hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung, trosbekännelser eller
sexuell läggning, om gärningen begås genom tryckt
skrift. Begås gärningen i ett radioprogram eller en
teknisk upptagning skall den, enligt 5 kap. 1 §
yttrandefrihetsgrundlagen, anses som
yttrandefrihetsbrott.
Utskottets ställningstagande
Med hänsyn till att hets mot
folkgrupp är dels ett
tryckfrihetsbrott, dels ett
yttrandefrihetsbrott anser utskottet
att motion 2002/03:Ub494 yrkande 5
får anses tillgodosett.
Motionsyrkandet avstyrks därför.
Tobaksreklam
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:So276 yrkande 2 om ett
lagförslag om förbud mot kvarvarande
tobaksreklam.
Motion
I motion 2002/03:So276 av Annelie Enochson (kd)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om ett
lagförslag om förbud mot kvarvarande tobaksreklam
(yrkande 2). Tidigare förelåg ett EU-direktiv om
förbud mot direkt och indirekt tobaksreklam och
sponsring med tobakspengar. Hösten 2000 underkändes
dock detta direktiv av EG-domstolen. Ett nytt
förslag från kommissionen tycks bli mycket urlakat,
varför ett nytt nationellt initiativ torde behövas
för att åstadkomma ett förbud mot all marknadsföring
av tobaksvanor.
Bakgrund
En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till
konsumenter får, enligt
14 § tobakslagen (1993:581), inte använda
kommersiella annonser i periodiska skrifter eller i
andra jämförbara skrifter på vilka
tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Inte heller
får vid sådan marknadsföring användas kommersiella
annonser i ljudradio- eller TV-program. Vid
marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter på
något annat sätt skall en näringsidkare iaktta
särskild måttfullhet. I synnerhet gäller att reklam
eller annan marknadsföring inte får vara
påträngande, uppsökande eller uppmana till bruk av
tobak.
Sedan den 1 januari 2003 får, enligt 14 a §
tobakslagen, en näringsidkare som marknadsför
antingen en annan vara än en tobaksvara eller en
tjänst till konsumenter inte använda ett
varukännetecken som helt eller delvis används för en
tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om
varumärken är registrerat eller inarbetat för en
sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella
annonser i periodiska skrifter eller i andra
jämförbara skrifter på vilka
tryckfrihetsförordningen är tillämplig, eller i
kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program
eller i TV-sändningar över satellit som omfattas av
radio- och TV-lagen. Om en näringsidkare använder
ett sådant varukännetecken som avses i första
stycket vid marknadsföring till konsumenter på
något annat sätt skall näringsidkaren iaktta den
måttfullhet som är betingad av att kännetecknet
också kan förknippas med tobaksvaran.
Den 1 januari 2003 trädde också en ändring i 1
kap. 9 § tryckfrihetsförordningen i kraft enligt
vilken, utan hinder av förordningen, gäller vad i
lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons som
används vid marknadsföring av andra varor än
tobaksvaror samt tjänster om det i annonsen
förekommer ett varukännetecken som är i bruk för en
tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om
varumärken är registrerat eller inarbetat för en
sådan vara.
I proposition 2001/02:64 Vissa tobaksfrågor lade
regeringen fram de förslag till ändringar i
tryckfrihetsförordningen och tobakslagen som
trädde i kraft den 1 januari 2003. I
propositionen anförde regeringen bl.a. följande
när det gällde vissa andra reklamformer.
Sammanfattningsvis anser regeringen att det finns
skäl som talar för att begränsa tobaksreklamen
också på säljställen ytterligare men att man vid
utformningen av sådana begränsningar bör ta
hänsyn dels till att det bör vara möjligt att
lämna relevant produktinformation om tobaksvaror,
dels till att begränsningarna måste harmonisera
med övriga restriktioner på området.
Under de senaste åren har tobaksbolag genomfört
s.k. tobaksfester i syfte att lansera nya
cigarettmärken. Konsumentverket har utfärdat
föreläggande enligt vilket ett tobaksbolag
förbjöds att sända ut inbjudningskort försedda
med logotyper för cigarettmärken. Konsumentverket
har även väckt talan hos Marknadsdomstolen och
yrkat förbud för samma tobaksbolag att
marknadsföra tobaksvaror i samband med s.k.
tobaksfester.
Mot bakgrund av det anförda avser regeringen ge
Konsumentverket i uppdrag att tillsammans med
Statens folkhälsoinstitut lämna förslag till
ytterligare begränsningar av reklam för
tobaksvaror vid säljställen för sådana varor.
Vidare bör Konsumentverket tillsammans med
Statens folkhälsoinstitut närmare utreda och
kartlägga omständigheterna kring s.k.
tobaksfester, där nya tobaksvaror marknadsförs,
som förekommit under senare tid. I samband härmed
bör även övervägas vilka åtgärder som kan behöva
vidtas i lagstiftningen ur ett
folkhälsoperspektiv.
Utskottet delade i betänkande 2001/02:KU28
regeringens bedömning när det gällde vissa andra
reklamformer.
Regeringen uppdrog, genom beslut den 19 juni 2002,
åt Konsumentverket att lämna förslag till
ytterligare begränsningar av reklam för tobaksvaror
vid säljställen och överväga vilka åtgärder som kan
behöva vidtas för att begränsa tobaksbolagens
marknadsföring genom s.k. tobaksfester. I uppdraget
ingår även att utreda förekomsten av andra
marknadsföringskampanjer genom arrangemang av
tävlingar, konserter och liknande såväl i Sverige
som i andra jämförbara länder. I samband därmed
skall även övervägas vilka åtgärder som kan behöva
vidtas i lagstiftningen ur ett folkhälsoperspektiv.
Vid genomförandet av uppdraget skall Konsumentverket
samverka med Statens folkhälsoinstitut. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 juli 2003.
Utskottets ställningstagande
Konsumentverket har fått regeringens
uppdrag att bl.a. lämna förslag till
ytterligare begränsningar av reklam
för tobaksvaror vid säljställen. Vid
genomförandet av uppdraget skall
Konsumentverket samverka med Statens
folkhälsoinstitut. Uppdraget skall
redovisas senast den 1 juli 2003.
Utskottet anser inte att resultatet
av uppdraget skall föregripas och
avstyrker därför motion
2002/03:So276 yrkande 2.
Skadeståndsprocesser
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion 2002/03:K346 yrkandena 1 och 2 om den
svenska tryck- och yttrandefriheten i EU-
samarbetet.
Motion
I motion 2002/03:K346 av Helena Bargholtz m.fl. (fp)
föreslås att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs dels om att
regeringen inom EU skall verka för att förslag som
skadar tryck- och yttrandefriheten förkastas
(yrkande 1), dels om utredning om risker för tryck-
och yttrandefriheten genom indrivning i Sverige av
utländska skadestånd (yrkande 2). Hos EG-
kommissionen pågår arbete med en rättsakt om vilket
lands lag som skall vara tillämplig vid rättegångar
som gäller förhållanden utanför avtal. I det
preliminära förslaget finns en artikel som är
oförenlig med det grundlagsfästa svenska skyddet för
tryckfrihet, yttrandefrihet och meddelarfrihet. EG-
kommissionens förslag innebär att mycket av det som
i Sveriges rättsordning är tryck- och
yttrandefrihetsmål skulle ses som ett slags
konsumenträttsliga tvister och därmed behandlas i
det land där klaganden har sin hemvist, oavsett
utgivningsland eller motsvarande. Förslaget, det
s.k. Rome II, kan på en rad sätt bli skadligt för
nyhetsförmedlingens, samhällsdebattens och konstens
frihet i Europa. För Sverige är det angeläget att
medverka till att lagstiftning av denna innebörd
aldrig införs inom EU.
EG-kommissionens arbete på förslaget om "Rome II"
och de allvarliga risker det medför för tryck- och
yttrandefrihet i Europa togs vid förra riksmötet upp
i en motion av Ana Maria Narti m.fl. (fp). Motionen
behandlades i lagutskottet och avslogs. Bakgrunden
var att regeringen i en skrivelse till riksdagen
redogjort för "Rome II"-förslaget som en
konsumentpolitisk fråga, dock utan att redovisa för
riksdagen att det förslag som förbereddes kunde få
följder för tryck- och yttrandefrihet. Sedan vårens
riksdagsbehandling har den nya version av EG-
kommissionens förslag som vi här kritiserar sänts ut
för diskussion, och det har även varit på remiss
inom Sverige, där Justitiedepartementet gett bl.a.
några myndigheter och organisationer tillfälle att
yttra sig. Sedan dess har Justitiedepartementet på
tjänstemannanivå till EG-kommissionen den 16
september 2002 framfört att den tilltänkta EU-
förordningen "inte bör omfatta" sådant som
"kränkning av privatlivet eller personlighetsskyddet
eller ärekränkning". Departementet har hänvisat till
de svenska grundlagarna men också ifrågasatt om
förslaget med stöd av artikel 65 i EG-fördraget kan
falla inom gemenskapsrättens tillämpningsområde. I
remissvaren som inkommit ges från en rad håll stöd
för den bedömning av EG-kommissionens förslag som
motionärerna för fram. Att Justitiedepartementet i
en skrivelse till EU avstyrkt förslaget är mot denna
bakgrund en självklarhet. Det här är dock en fråga
av stor vikt, som bör tas upp på högre nivå. Att
förslaget, som angriper svenska grundlagar, är
oacceptabelt för vårt land bör slås fast även i ett
riksdagsbeslut.
I förlängningen på sådana ärenden uppkommer frågan
vilka utländska skadestånd för tryckfrihetsbrott och
liknande som egentligen går att kräva in i Sverige,
trots att skadeståndsdomen står i strid med svensk
grundlag och inte skulle ha kunnat vara möjlig vid
rättegång i Sverige. Såväl EG-kommissionens förslag
som andra tecken på att skadeståndsprocesser över
gränserna kan bli ett tilltagande hot mot det fria
ordet motiverar att den här frågan belyses närmare.
Regeringen bör låta utreda denna fråga.
Bakgrund
Lagutskottet behandlade i betänkande 2001/02:LU28
den motion som omnämns i den nu aktuella
motionen. Lagutskottet lämnade i betänkandet
följande bakgrund och gjorde följande
ställningstagande med anledning av motionen.
Bakgrund
Bestämmelser om tillämplig lag i
avtalsförhållanden finns i konventionen den 19
juni 1980 om tillämplig lag för
avtalsförpliktelser, den s.k. Romkonventionen.
Utgångspunkten i konventionen är att parterna har
frihet att själva välja vilket lands lag som
skall vara tillämplig. Om parterna inte har valt
någon lag, skall den lag tillämpas som avtalet
har närmast anknytning till. När det gäller
konsumentavtal finns i artikel 5 vissa
skyddsregler som innebär att parternas lagval
inte får innebära att konsumenten berövas det
skydd som tillförsäkras honom eller henne enligt
tvingande regler i det land där konsumenten har
sin vanliga vistelseort. Om parterna i ett
konsumentavtal inte har avtalat något särskilt i
lagvalsfrågan skall lagen i konsumentens hemland
tillämpas.
För närvarande pågår inom kommissionen
överväganden som syftar till att Romkonventionen
skall göras om till en EU-förordning.
Frågan om tillämplig lag i utomobligatoriska
förhållanden, dvs. där det inte råder något
avtalsförhållande mellan parterna, är inte lag-
eller konventionsreglerad. I de flesta av EU:s
medlemsländer har dock i praxis utvecklats en
princip, den s.k. lex loci delicti-principen, som
innebär att lagen i det land där den skadegörande
handlingen företas skall tillämpas. I vissa
situationer kan dock det problemet uppstå att den
skadegörande handlingen företas i ett annat land
än det där skadan uppkommer. Så kan exempelvis
bli fallet vid förtal i massmedier med
internationell spridning, miljöfarliga utsläpp
och databrottslighet. Problemet har lösts på
olika sätt i EU:s medlemsländer. I vissa länder
är det avgörande kriteriet var den
skadeståndsgrundande handlingen utfördes, medan
det i andra länder är avgörande var den
skadelidande har sitt hemvist. Ytterligare en
kategori är de länder som låter den skadelidande
välja den för honom eller henne mest fördelaktiga
lagen. I svensk rätt är rättsläget för närvarande
osäkert.
Under det senaste decenniet har frågan om en
reglering på EU-nivå av lagvalsfrågan i
utomobligatoriska förhållanden diskuterats i
olika sammanhang. Något formellt förslag har ännu
inte lagts fram. Kommissionen presenterade dock
den 3 maj 2002 ett utkast till en förordning om
tillämplig lag för utomobligatoriska
förpliktelser. Syftet med utkastet är att inleda
en diskussion om en gemenskapsrättsakt i ämnet.
Enligt huvudregeln i utkastet till förordning
skall tillämplig lag för en utomobligatorisk
förpliktelse som härleder sig från en
skadeståndsgrundande handling vara lagen i det
land där skadan uppkom, oavsett i vilket land den
händelse som orsakade skadan ägde rum och oavsett
i vilket land eller i vilka länder den indirekta
skadan uppkom.
Vad gäller tillämplig lag i utomobligatoriska
förpliktelser som härleder sig från en kränkning
av privatlivet eller personlighetsskyddet eller
från ärekränkning skall lagen i det land där den
som lidit skadan hade sitt hemvist vid tidpunkten
för den skadeståndsgrundande handlingen vara
tillämplig.
Kommissionen har uppmanat alla berörda parter att
senast i mitten av september 2002 lämna
synpunkter på utkastet och dess lagvalsregler.
Utkastet och de synpunkter som framförs kommer,
enligt vad som anförs i utkastet, att beaktas vid
den fortsatta beredningen av en kommande rättsakt
på området.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets mening pekar motionärerna på en
viktig och intresseväckande frågeställning som
varit föremål för diskussion runt om i Europa
under senare år. Utskottet förutsätter att
regeringen i den fortsatta beredningen av frågan
noga beaktar de synpunkter som förts fram i den
nu aktuella motionen, utan att något
tillkännagivande kommer till stånd.
Motionsspörsmålet är emellertid inte renodlat
konsumenträttsligt utan aktualiserar en rad olika
frågeställningar på civil- och processrättens
område. Med hänsyn till detta är utskottet inte
berett att, på förevarande underlag och i detta
sammanhang, förorda något särskilt uttalande
eller annan åtgärd från riksdagens sida med
anledning av motionen. Med det anförda föreslår
utskottet att motion 2001/02:L32 skall avslås.
Justitiedepartementet lämnade den 16 september
2002 svar på utkast till rådets förordning om
tillämplig lag för utomobligatoriska
förpliktelser. Justitiedepartementet svarade
bl.a. följande.
Redan nu bör följande anföras beträffande den
föreslagna artikel 7 (ärekränkning m.m.).
Enligt artikeln skall tillämplig lag för en
utomobligatorisk förpliktelse som härleder sig
från en kränkning av privatlivet eller
personlighetsskyddet eller från ärekränkning vara
lagen i det land där den som lidit skada hade
hemvist vid tidpunkten för den
skadeståndsgrundande handlingen.
Förordningen bör inte omfatta frågor av detta
slag. De skadeståndssituationer som täcks av den
föreslagna artikeln omfattar olika kränkande
uttalanden av enskilda. Det är tveksamt om det
kan anses falla inom gemenskapsrättens
tillämpningsområde att reglera lagvalet för dessa
fall med stöd av artikel 65 i EG-fördraget.
Behovet av en sådan reglering kan starkt
ifrågasättas. Det är svårt att se på vilket sätt
regeln skulle behövas för att den inre marknaden
skall fungera väl. Den fria rörligheten för
varor, personer, tjänster och kapital torde inte
hindras av att det saknas gemenskapsbestämmelser
om lagvalet för dessa fall.
En reglering enligt artikel 7 riskerar
därutöver att utgöra ett ingrepp i nationella
regler om yttrandefrihet. Under alla förhållanden
måste en lösning ges på det problemet. Genom den
svenska regeringsformen skyddas yttrandefriheten,
som innebär att alla har en frihet att i tal,
skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar och uttrycka tankar, åsikter och
känslor. I regeringsformen skyddas också
friheten att skaffa fram och ta emot upplysningar
och att i övrigt ta del av andras yttranden. I
tryckfrihetsförordningen finns särskilda
bestämmelser om dessa friheter när det gäller
tryckta skrifter. Bestämmelserna innebär att
skadeståndsansvar kan komma i fråga endast för
vissa särskilt uppräknade allvarliga brottsliga
handlingar. Vidare är ansvaret begränsat till
vissa i tryckfrihetsförordningen särskilt
utpekade personer. Det finns vidare en
meddelarfrihet, som innebär att var och en har
rätt att, utan att behöva röja sin identitet,
lämna information till exempelvis en tidning för
offentliggörande. Motsvarande regler för
yttrandefriheten i bl.a. radio, television,
filmer, videogram, ljudupptagningar och andra
tekniska upptagningar finns i
yttrandefrihetsgrundlagen.
Det skall här anmärkas att det till
Amsterdamfördraget antogs en förklaring (20) om
att den artikel som torde utgöra rättslig grund
för kommissionens utkast, artikel 65 (f.d.
artikel 73m), inte hindrar någon medlemsstat från
att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser
om tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier.
Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet behandlades förslaget vid en
hearing den 7 januari 2003 hos EG-kommissionen med
representanter för bl.a. olika branschföreträdare.
Arbete pågår för närvarande i EG-kommissionen med
ett reviderat förslag där kommissionen enligt
uppgift kommer att överväga behovet av förändringar.
Tjänstemän från Justitiedepartementet har vid
utskottets sammanträde den 30 januari 2003 lämnat
muntlig information om aktuella EU-frågor. Bland
annat lämnades information om arbetet med den
aktuella förordningen om tillämplig lag för
utomobligatoriska förpliktelser samt om att Sverige
framfört som sin ståndpunkt att en gemensam akt som
reglerar de aktuella frågorna bör utformas så att
den inte kommer i konflikt med
tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill med anledning av motion 2002/03:K346
kraftigt betona vikten av att Sverige i EU verkar
för att förslag som skadar tryck- och
yttrandefriheten förkastas. Det tilltänkta förslaget
skulle kunna innebära en möjlighet att driva en
skadeståndsprocess mot den ansvarige för yttranden i
en bok, en tidning eller en TV-kanal, något som inte
skulle behöva ske i det aktuella landet utan i
vilket land som helst inom EU. Då reglerna för
tryckfriheten varierar avsevärt inom unionen kan den
som anser sig förfördelad då välja ett land med det
svagaste försvaret för yttrandefriheten.
Det är enligt utskottets mening inte acceptabelt
att nyhetsförmedling och öppen debatt begränsas
genom att möjligheterna till rättsliga processer
vidgas på det sätt som kan befaras med det här
diskuterade utkastet till ny rättslig ordning på
unionsnivå. Av det skriftliga material samt av den
muntliga information som utskottet erhållit från
Justitiedepartementet framgår att Sverige i det
aktuella arbetet har fört fram att en eventuell
reglering i EU av utomobligatoriska förpliktelser
inte får stå i strid med den svenska
tryckfrihetsförordningen eller
yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet förutsätter att
regeringen även i det forsatta arbetet med det
aktuella förslaget kraftfullt verkar för att detta
inte kommer i konflikt med tryck- och
yttrandefriheten. Utskottet avser att följa hur
arbetet fortskrider. Härmed anser utskottet att
motion 2002/03:K346 yrkandena 1 och 2 får anses
tillgodsedda varför motionen avstyrks.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Utredning om yttrandefriheten (punkt 2)
av Kerstin Lundgren (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K241 yrkande 28.
Ställningstagande
Yttrandefrihet handlar om rätten att ifrågasätta,
kritisera och debattera, vilket också innebär att
även yttranden som kan uppfattas som kränkande eller
sårande måste tillåtas. I 2 kap. 13 § första stycket
regeringsformen konstateras att yttrandefriheten får
begränsas med hänsyn till "... enskilds anseende,
privatlivets helgd ...". Vidare sägs i tredje
stycket att föreskrifter som utan avseende på
yttrandets innehåll reglerar visst sätt att sprida
eller mottaga yttranden inte betraktas som
inskränkningar av yttrandefriheten och
informationsfriheten. Därigenom öppnas möjligheten
att undanta t.ex. nya medier från RF:s övriga
skrivningar om yttrandefrihet. För att följa den
mediala och tekniska utvecklingen skall en stående
beredning inrättas med uppgift att utreda och lämna
förslag till lösningar av olika problem på
yttrandefrihetens områden. Antingen bör denna
beredning eller en särskild utredning ges ett
tydligt uppdrag att utreda 2 kap. 13 §
regeringsformen i syfte att uppnå en mer
individualiserad yttrandefrihet med inriktning mot
större restriktivitet i möjligheten att inskränka
yttrandefriheten. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Därmed tillstyrker jag
motion 2002/03:K241yrkande 28.
2. Rätt till genmäle (punkt 3)
av Ingvar Svensson (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K373 yrkande 1.
Ställningstagande
Mediesamhället tenderar att karakteriseras av
tillspetsning och konkretisering, vinkling,
personifiering, intensifiering och polarisering.
Denna utveckling kan i flera avseenden hota
enskildas integritet och värdighet. I likhet med vad
som i viss mån förordas i TV-direktivet och som
diskuteras på andra håll i Europa bör ett förstärkt
skydd för den enskilde genom lagfäst genmälesrätt
övervägas. Detta bör ges regeringen till känna. Jag
anser därför att riksdagen bör bifalla motion
2002/03:K373 yrkande 1.
3. Avskaffande av vuxencensuren (punkt 4)
av Gunnar Hökmark (m), Helena Bargholtz (fp),
Henrik S Järrel (m), Tobias Krantz (fp) och Nils
Fredrik Aurelius (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Kr372 yrkande 12 och
2002/03:K416.
Ställningstagande
Vuxencensuren har sedan länge spelat ut sin roll.
Enligt vår mening bör därför förhandsgranskning av
biograffilm för vuxna avskaffas. Denna censur är
svårförenlig med yttrandefriheten och en onödig
inskränkning i människors fria val. Genom
straffbestämmelserna i brottsbalken och
yttrandefrihetsgrundlagen, som gäller dem som i
t.ex. film eller videogram skildrar sexuellt våld
eller tvång, eller närgånget eller utdraget skildrar
grovt våld mot människor eller djur, ges en viss
garanti för att filmer som visas offentligt inte
innehåller olaga våldsskildringar. Det enda skälet
för att granska en film skall vara att fastställa en
åldersgräns för den granskade filmens publik. Enligt
detta förslag skulle då en biofilm som inte
granskats inte heller få visas för barn och ungdom.
I samband med ett avskaffande av vuxencensuren bör
enligt vår mening ytterligare en åldersgräns, på 18
år, införas för offentlig visning av filmer.
Regeringen bör återkomma med förslag till
lagstiftning i enlighet härmed.
4. Anspelningspornografi (punkt 6)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2002/03:So510 yrkande 3.
Ställningstagande
För att möta orsakerna till våld och exploatering av
kvinnor och barn anser jag att det är viktigt att vi
inriktar oss på att förändra normer och värderingar.
Tillvänjningen av vålds- och porrinslagen sker
dagligen i medierna. Vuxna människor kläs ut till
barn i pornografiska sammanhang där enda syftet
torde vara att väcka lust till barn. Jag anser att
s.k. anspelningspornografi bör förbjudas. Regeringen
bör därför se över frågan samt återkomma till
riksdagen med relevant lagstiftning. Detta bör
riksdagen tillkännage för regeringen som sin mening.
5. Djurpornografi (punkt 7)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K261.
Ställningstagande
Djur utsätts i dag för sexuella övergrepp. Rapporter
om detta kommer till djurskyddsorganisationerna i
allt större omfattning. På Internet sprids bilder
där djur utnyttjas sexuellt och där det hävdas att
bilderna är tagna i Sverige. Enligt min mening är
dessa signaler tillräckliga för att ett förbud skall
vara motiverat. Jag anser att åtgärder bör vidtas då
det gäller djurpornografiskt material, särskilt
bildmaterial. Justitiekanslern har i ett PM för ett
antal år sedan själv dragit en parallell mellan
barnpornografi och djurpornografi. Justitiekanslern
pekade på att det i båda fallen handlar om individer
som knappast kan anses ha givit sitt samtycke. I
vissa sammanhang har det gjorts gällande att ett
förbud mot framställning, förmedling och innehav av
djurpornografiskt material skulle vara ett alltför
stort ingrepp i yttrandefriheten. Jag har svårt att
se det påstådda. Under alla omständigheter bör
frågan hanteras mer seriöst än att möjligheterna
till ett stärkt skydd för djuren inom det här
området bara viftas bort. Möjligheterna till ett
stärkt skydd bör bli föremål för en ordentlig
genomlysning. Det känns som ett självklart krav att
vårt samhälle inte skall tillåta att djur utnyttjas
sexuellt eller att dessa övergrepp skall få
förevigas på bild och film. Detta bör riksdagen
tillkännage för regeringen som sin mening.
6. Hets mot transpersoner (punkt 10)
av Helena Bargholtz (fp), Tobias Krantz (fp) och
Kerstin Lundgren (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:L249 yrkande 7 samt avslår
motionerna 2002/03:K310 yrkande 3 och 2002/03:L318
yrkande 6.
Ställningstagande
Våra partier har under ett antal år arbetat för att
bestämmelsen om hets mot folkgrupp utvidgas till att
omfatta hets mot homosexuella, bisexuella och
transpersoner. Det är bekymmersamt att den
lagtekniska utformningen av beslutet om
grundlagsändring innebär att transpersoner utestängs
från skydd mot hets. Vi anser att frågan om hets mot
grupp med anspelning på könsidentitet bör inkluderas
i bestämmelsen om hets mot folkgrupp bör utredas
vidare. Detta bör riksdagen tillkännage för
regeringen som sin mening.
7. Hets mot transpersoner (punkt 10)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:K310 yrkande 3 och
2002/03:L318 yrkande 6 samt avslår motion
2002/03:L249 yrkande 7.
Ställningstagande
Trots att alltfler inte anser homosexualitet vara något
onormalt har andelen som utsätts för hot och våld
beroende på sin sexuella läggning ökat. Den aktuella
paragrafen har utökats till att även omfatta anspelning
på sexuell läggning, vilket jag anser är bra. Jag anser
emellertid att också transpersoner bör omfattas.
Transpersoner är ett samlande begrepp för alla de
individer vars könsidentitet och/eller
könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig
från normen för det kön som registrerats för dem vid
födseln. Regeringen bör ta initiativ till att lägga
fram lagförslag som förbjuder hets, inte enbart mot
homo- eller bisexuella utan även mot transpersoner. Jag
anser att riksdagen bör tillkännage detta för
regeringen som sin mening.
8. Hets mot funktionshindrade (punkt 11)
av Gustav Fridolin (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:K380 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Uppmaningar till våld eller hot om våld mot
personer med funktionshinder borde vara förbjudet
enligt samma principer som det är förbjudet att
hetsa mot andra folkgrupper. Förutom hotet från den
svenska högerextremismen och högerextrema grupper så
existerar det generella attityder som direkt kränker
och diskriminerar personer med funktionshinder.
Förekomsten av detta beror på att vår nation och
världen i stort bygger på funktionsförtryckande
normer och värderingar. Ett steg i rätt riktning för
att motverka de generella samhälleliga attityder som
direkt kränker och diskriminerar personer med
funktionshinder är en skärpning i grundlagen så att
denna innefattar förbud mot hets av personer med
funktionshinder. Det kan invändas att grundlagens
hetslagstiftning inte bör bli mer omfattande, men vi
miljöpartister ser det som mycket viktigt att alla
de grupper som behöver skydd också får det. Personer
med funktionshinder är en sådan grupp. På samma sätt
är det viktigt att faktiskt utreda hetsen, hoten och
våldet mot personer med funktionshinder. Det finns
ett stort behov av en genomgripande utredning med
möjlighet att genomlysa hela problemfältet och på
allvar se vilka vidare lösningar som finns för att
komma till rätta med hoten och våldet mot personer
med funktionshinder. Därför bör regeringen dels
lämna förslag till lagstiftning i enlighet med vad
jag anför om att förbjuda hets mot personer med
funktionshinder, dels tillsätta en utredning om
hetsen, hoten och våldet mot människor med
funktionshinder.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Meddelarfrihet
av Gunnar Hökmark (m), Henrik S Järrel (m) och
Nils Fredrik Aurelius (m).
Vi anser att det finns en principiell och
grundläggande skillnad mellan det offentliga och
privata. Meddelarfriheten är ett instrument som
skall skydda medborgarna mot övergrepp från den
offentliga makten. Att rakt av överföra detta till
den privata sektorn vore att förvandla det privata
till offentligt, vilket vi inte kan acceptera. Det
finns för övrigt redan ett tydligt skydd för
privatanställda som avslöjar brott eller särskilt
allvarliga missförhållanden.
2. Meddelarfrihet
av Mats Einarsson (v) och Gustav Fridolin (mp).
Vi anser att det är angeläget att anställda i
offentligt finansierad verksamhet som överförts i
privat regi jämställs med offentligt anställda vad
beträffar meddelarfrihet och efterforskningsförbud.
Vidare menar vi att det behövs ett lagskydd för
meddelarfrihet på privata arbetsplatser i allmänhet.
Dessa frågor bereds nu av regeringen och då vi anser
oss ha anledning att förvänta ett positivt förslag
avstår vi från att reservera oss till förmån för
motion 2002/03:K274 yrkandena 2 och 3.
3. Yttrandefrihet
av Ingvar Svensson (kd).
Jag har, i betänkande 2002/03:KU26, tagit ställning
för att regeringen bör tillsätta en utredning om ett
vidgat skydd för de mänskliga fri- och
rättigheterna. Frågan om ändring av regeringsformens
2 kap. 13 § bör utredas i ett sådant större
sammanhang.
4. Sexualiserat våld och anspelningspornografi
av Helena Bargholtz (fp) och Kerstin Lundgren
(c).
Det sexualiserade våldet har blivit grövre och
gränserna för övergreppen har suddats ut, även
barnen drabbas. Vuxna kvinnor kläs ut till barn med
nappar och blöja för att väcka lust till barn. Det
är helt klart att normer och värderingar måste
ändras för att bryta den maktordning i vilken barn
och kvinnor görs till sexobjekt. Detta är ett
långsiktigt och komplext arbete som självfallet
påverkas av motkrafternas utveckling. Lagstiftningen
har förändrats för att stärka skyddet av barn under
18 år, och det skall inte uteslutas att ytterligare
skärpningar kan bli nödvändiga. Utfallet av
nuvarande lagars tillämpning och resultatet av
branschernas självreglerande arbete förutsätts
följas noggrant av regeringen.
5. Vit makt-musik
av Gustav Fridolin (mp).
De svenska högerextrema rörelsernas ekonomiska
resurser kommer i hög grad från försäljningen av
dylik musik, och även i många andra europeiska
länder påträffas högerextrem musik som producerats i
Sverige. För att komma till rätta med detta krävs,
enligt min mening, dels att samhället tydligare
utnyttjar lagarna kring hets mot folkgrupp för att
verka mot produktion och distribution av vit makt-
musik, dels att regeringen studerar frågan för att
se vilken ny lagstiftning som eventuellt kan komma
att vara relevant.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna
motionstiden
2002/03:K241 av Maud Olofsson m.fl. (c):
28. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning av 2 kap. 13 § RF samt en ny ordning för
att skydda enskildas yttrandefrihet i nya medier.
2002/03:K261 av Gustav Fridolin och Ulf Holm (mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om förbud mot tidelag och
framställning, förmedling och innehav av
djurpornografiskt material.
2002/03:K274 av Alice Åström m.fl. (v):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att anställda i
offentligt finansierad verksamhet som överförts i
privat regi skall jämställas med offentligt
anställda vad beträffar meddelarfrihet och
efterforskningsförbud.
3. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lagstiftning som innebär att
anställda inom privat verksamhet tillförsäkras
meddelarfrihet och att alla arbetsgivare skall
omfattas av efterforskningsförbudet i enlighet med
vad i motionen anförs.
2002/03:K300 av Carina Hägg (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en undersökning
om pornografins utbredning i Sverige.
2002/03:K310 av Gabriel Romanus m.fl. (fp, s, v, c,
mp):
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att transpersoner,
dvs. könsidentitet, skall omfattas av
tryckfrihetsförordningens bestämmelse i 7 kap. 4 §
11 om hets mot folkgrupp.
2002/03:K343 av Veronica Palm (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om pornografi som hinder för
verklig jämställdhet.
2002/03:K346 av Helena Bargholtz m.fl. (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
inom EU skall verka för att förslag som skadar
tryck- och yttrandefriheten förkastas.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utredning om
risker för tryck- och yttrandefriheten genom
indrivning i Sverige av utländska skadestånd.
2002/03:K373 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om övervägande av
laglig genmälesrätt.
2002/03:K380 av Gustav Fridolin (mp):
1. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag på
lagstiftning i enlighet med vad i motionen anförs
om att förbjuda hets mot personer med
funktionshinder.
2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om hetsen, hoten och våldet mot
människor med funktionshinder i enlighet med vad
som i motionen anförs.
2002/03:K401 av Peter Pedersen (v):
Riksdagen begär att regeringen överväger inrättande
av en Internetombudsman i syfte att skydda barns
integritet, intressen och hälsa från skadlig
inverkan och utnyttjande via Internet.
2002/03:K416 av Tasso Stafilidis (v):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att avskaffa filmcensuren.
2002/03:K422 av Jörgen Johansson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
det utbud som tillhandahålls via bl.a. Internet och
att utvärdera lämpliga åtgärder för att skapa
positiva motbilder till negativ attitydpåverkan.
2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens
bestämmelser om hets mot folkgrupp.
2002/03:L318 av Gustav Fridolin m.fl. (mp):
6. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till sådan lagändring att även
transpersoner omfattas av lagen om hets mot
folkgrupp.
2002/03:So276 av Annelie Enochson (kd):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett lagförslag om
förbud mot kvarvarande tobaksreklam.
2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd):
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa en 18-
årsgräns på Internet för visning av porr.
2002/03:So510 av Viviann Gerdin och Birgitta Sellén
(c):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda
konsekvenserna av det sexualiserade våldet i syfte
att sätta gränser för vad som skall få visas i
medierna.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att all
barnpornografi snarast förbjuds.
2002/03:Kr372 av Lennart Kollmats m.fl. (fp):
12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny åldersgräns
på 18 år i samband med att vuxencensuren bör
avskaffas.
2002/03:Ub494 av Gustav Fridolin (mp):
5. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om ändringar i relevant lagstiftning för
att förbjuda produktionen av s.k. vit makt-musik.
2002/03:Ub556 av Tasso Stafilidis (v):
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att det är upp
till varje vuxen individ att få tillägna sig
sexuellt upphetsande alster och att det inte är
samhällets uppgift att lägga någon värdering i
det, under förutsättning att ingen skadas eller
kränks.