Konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU14
Nya administrativa rutiner m.m. förinkomstgarantier
Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet
riksdagsstyrelsens förslag 2001/02:RS3 Nya
administrativa rutiner m.m. för inkomstgarantier.
Utskottet tillstyrker i sak riksdagsstyrelsens
förslag att den administrativa handläggningen av
ärenden om inkomstgaranti skall överlämnas till
Statens pensionsverk (SPV) samtidigt som
möjligheterna att kontrollera att rätt belopp
betalas ut inom ramen för systemet förbättras.
Utskottet föreslår att vissa av lagreglerna på
området utformas i överensstämmelse med vad som
under utskottsberedningen av ärendet har förordats
av Lagrådet. Det rör bl.a. möjligheten att få vissa
beslut om inkomstgaranti överprövade i domstol och
skyldighet att betala ränta på belopp som skall
betalas tillbaka av en garantitagare. Lagändringarna
föreslås träda i kraft den 1 mars 2003.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna förslag till lag
om ändring i sekretesslagen. Därmed bifaller
riksdagen delvis riksdagsstyrelsens förslag i denna
del.
2. Lag om ändring i lagen (1994:1065) om ekonomiska
villkor för riksdagens ledamöter
Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna
förslag till lag om ändring i lagen om ekonomiska
villkor för riksdagens ledamöter. Därmed bifaller
riksdagen delvis riksdagsstyrelsens förslag i denna
del.
3. Lag om ändring i lagen (1996:304) om arvode m.m.
till Sveriges företrädare i Europaparlamentet
Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna
förslag till lag om ändring i lagen om arvode m.m.
till Sveriges företrädare i Europaparlamentet.
Därmed bifaller riksdagen delvis riksdagsstyrelsens
förslag i denna del.
4. Lag om ändring i lagen (2000:419) med
instruktion för riksdagsförvaltningen
Riksdagen antar utskottets i bilaga 4 intagna
förslag till lag om ändring i lagen med instruktion
för riksdagsförvaltningen. Därmed bifaller riksdagen
delvis riksdagsstyrelsens förslag i denna del.
5. Lag om ändring i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter
Riksdagen avslår riksdagsstyrelsens i bilaga 1 intagna förslag
till lag om ändring i lagen om överklagande av
administrativa beslut av riksdagsförvaltningen och
riksdagens myndigheter.
Stockholm den 10 december 2002
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson
(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik
S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz
(fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s),
Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s) och
Gustav Fridolin (mp).
2002/03
KU14
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
Inom riksdagsförvaltningen genomfördes efter valet
1998 en uppföljning av vissa ettåriga
inkomstgarantier som utgått enligt lagen (1994:1065)
om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter.
Uppföljningen föranledde ett beslut i mars 2000 av
riksdagens förvaltningsstyrelse om en översyn av det
rapporteringssystem som gällde i fråga om
inkomstgarantier. Sedan denna översyn genomförts
beslutade riksdagsstyrelsen i februari 2002 att ge
riksdagsförvaltningen i uppdrag att ta fram ett
detaljerat förslag som utgår från principen att
inkomstgarantier till f.d. ledamöter ansluts till
den handläggningsordning som gäller för statliga
chefspensioner m.fl. och som innebär att Statens
pensionsverk (SPV) övertar den administrativa
hanteringen för utbetalning av garantin.
Under våren 2002 granskade Riksdagens revisorer
med hjälp av KPMG Bohlins AB systemet med
inkomstgaranti för riksdagsledamöter. Granskningen
har lett till vissa ställningstaganden av Riksdagens
revisorer.
Efter att ha övervägt de tidigare förslagen
beslutade riksdagsstyrelsen den 10 september 2002
att föreslå riksdagen att anta förslag till vissa
lagändringar. Riksdagsstyrelsens lagförslag
återfinns i bilaga 1.
Sedan kammaren hänvisat förslaget till
konstitutionsutskottet har utskottet inbjudit sju
remissinstanser att yttra sig över förslaget. En
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan kommentarer. I vissa
av remissyttrandena förespråkas en annorlunda
utformning av den nya lagregleringen i några
hänseenden.
Efter remissbehandlingen upprättades inom
utskottets kansli ett något överarbetat utkast till
lagreglering. Utkastet sammanföll med
riksdagsstyrelsens förslag sånär som på ett par
punkter. Utskottet har inhämtat yttrande från
Lagrådet över lagförslagen i kansliutkastet. Det
till Lagrådet remitterade kansliutkastet återfinns i
bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i bilaga 3. De
lagförslag utskottet lägger fram finns i bilaga 4.
De synpunkter som tillförts ärendet av
remissinstanserna och Lagrådet redovisas i det
följande under rubriken Utskottets överväganden i de
sammanhang till vilka de hör.
Inga motioner har väckts i ärendet.
Förslagets huvudsakliga innehåll
Det förslag riksdagsstyrelsen har lagt fram gäller
lagar om ändring i sekretesslagen (1980:100), lagen
(1989:186) om överklagande av administrativa beslut
av riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter,
lagen (1994:1065) om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter, lagen (1996:304) om arvode
m.m. till Sveriges företrädare i Europaparlamentet
och lagen (2000:419) med instruktion för
riksdagsförvaltningen.
Förslagen syftar i huvudsak till att göra det
möjligt för riksdagsförvaltningen att genom avtal
lämna över handläggningen av ärenden om
inkomstgaranti till SPV och att förbättra
möjligheterna att kontrollera att rätt belopp
betalas ut inom ramen för systemet med
inkomstgaranti. Möjligheterna till kontroll stärks
genom att garantitagarnas uppgifter om sina
inkomster skall kunna verifieras hos arbetsgivare
och annan som har betalat ut ersättning eller förmån
till en garantitagare. I syfte att skydda en del av
de uppgifter som inhämtas i kontrollsyfte föreslås
en regel om sekretess för uppgifter som hänför sig
till ärenden om inkomstgaranti.
Bakgrund
Det nuvarande systemet
Inkomstgaranti för riksdagens ledamöter
Bestämmelser om inkomstgaranti finns i 13 kap. lagen
(1994:1065) om ekonomiska villkor för riksdagens
ledamöter, nedan kallad ersättningslagen. Reglerna
innebär i huvudsak följande.
En riksdagsledamot som lämnar sitt uppdrag efter
minst 3 års sammanhängande tid i riksdagen och som
inte fyllt 65 år är berättigad till inkomstgaranti.
För den som varit riksdagsledamot kortare tid än 6
hela sammanhängande år gäller inkomstgarantin under
1 år och är 80 % av garantiunderlaget. Det
underlaget består av ledamotsarvodet vid avgången
samt ev fasta tillägg. Uppgår tiden i riksdagen till
mer än 6 sammanhängande år gäller inkomstgarantin i
2 år, om riksdagsledamoten inte uppnått 40 års
ålder. Har ledamoten uppnått 40 men inte 50 års
ålder gäller inkomstgarantin i 5 år. Om ledamoten
uppnått 50 års ålder vid avgången gäller garantin
till ingången av den månad då han eller hon fyller
65 år.
Under det första året är inkomstgarantin alltid 80
% av underlaget. Därefter beror garantins storlek på
hur länge ledamoten suttit i riksdagen. För hel
inkomstgaranti krävs 12 års tjänstgöring i
riksdagen. Garantin är då 66 % av garantiunderlaget.
För den som tjänstgjort mellan 6 och 11 år är
garantin mellan 33 och 60,5 % av garantiunderlaget.
Inkomstgarantin reduceras om garantitagaren har
vissa andra inkomster. Dock skall inkomster
motsvarande ett prisbasbelopp per år undantas vid
samordningen (för närvarande 3 158 kr per månad).
Att ersättningsbeloppet skulle minskas om
garantitagaren hade andra inkomster var en viktig
förändring i förhållande till det tidigare systemet
med visstidspension och avgångsersättning.
Inkomstgaranti för företrädare i
Europaparlamentet
För den som är eller har varit både företrädare i
Europaparlamentet och riksdagsledamot gäller lagen
(1996:304) om arvode m.m. till Sveriges företrädare
i Europaparlamentet, nedan kallad företrädarlagen.
Bestämmelserna i den lagen anknyter till
bestämmelserna om inkomstgaranti i ersättningslagen.
Om en f.d. riksdagsledamot tar plats i
Europaparlamentet regleras hans rätt till
inkomstgaranti uteslutande i företrädarlagen.
Handläggningsrutiner avseende inkomstgaranti
Bestämmelser om administrativa rutiner för beslut
och utbetalning av inkomstgaranti finns i
tillämpningsföreskrifter till ersättningslagen och
företrädarlagen samt i anvisningar till blanketter
för inkomstgarantin.
Information och beslut om inkomstgarantier
I samband med att en ledamot avgår lämnas såväl
allmän som riktad information om reglerna för
inkomstgaranti och pensionsförmåner. Varje enskild
ledamot får information om vilka ersättningar han
eller hon är berättigad till och storleken på dessa.
Vidare sänds ansökningshandlingar ut.
När ansökan lämnats in fattar
riksdagsförvaltningen beslut om rätt till
inkomstgaranti. Tillsammans med beslutet får
ledamoten ett informationsmaterial där rutinerna för
inkomstrapportering och utbetalning av
inkomstgaranti beskrivs samt blanketter för en
månatlig rapportering av inkomster som påverkar
inkomstgarantin.
Om en ledamot inte lämnar någon ansökan fastställs
inte någon rätt till inkomstgaranti.
Rapportering varje månad
De uppgifter som lämnats på ansökningsblanketten
ligger till grund för om, och i så fall hur stort,
avdrag som skall göras på den utbetalning som sker
den första månaden. Därefter skall garantitagaren en
gång per månad, före den 5:e, skicka in en
redogörelse för faktiska inkomster föregående månad
och en preliminär beräkning av inkomster för aktuell
månad. Utbetalning av inkomstgaranti sker den 25:e i
varje månad.
Rutiner för när månadsrapport uteblir
Om garantitagaren inte skickar in någon
inkomstuppgift, betalas inkomstgaranti ut med samma
belopp som tidigare i ytterligare två månader.
Påminnelser sänds från riksdagsförvaltningen till
garantitagaren. Om garantitagaren inte hör av sig,
upphör utbetalningen tills han eller hon inkommit
med begärda inkomstrapporter.
Årsavstämning
I mitten av januari varje år ombeds garantitagaren
att lämna en årsuppgift för det gångna året.
Årsuppgiften skall innehålla uppgift om de inkomster
som påverkar inkomstgarantin. Den skall ha kommit in
senast den 15 februari. Därefter görs en
årsavstämning. Om årsuppgiften visar att
garantitagaren har haft högre inkomster än vad som
angetts i månadsrapporterna leder det till ett krav
på återbetalning, som i vissa fall verkställs genom
avdrag på kommande utbetalning. I andra fall skickas
en faktura. Om årsuppgiften visar att garantitagaren
har haft lägre inkomster, görs i regel en
utbetalning till garantitagaren.
Fordringar
Om möjligt räknas uppkomna fordringar av vid
kommande utbetalningar. Om skulden överstiger 5 000
kr, delas avdraget upp på tre tillfällen om inte
annat överenskommits med garantitagaren. Om det inte
finns någon kommande utbetalning att göra avdrag på,
sänds i stället en faktura. Vid för sen betalning
debiteras dröjsmålsränta enligt 6 § räntelagen
(1975:635), dvs. referensränta med tillägg av 8
procentenheter. I övrigt tas ingen ränta ut.
Handläggningsrutiner hos SPV avseende
chefspensioner
SPV har hand om statliga chefspensioner. Dessa
regleras i förordningen (1995:1038) om statliga
chefspensioner m.m. Verket hanterar också de s.k.
förordnandepensionerna som gäller för dem som
tillträtt en statlig förordnandetjänst före den 1
oktober 1995. I fråga om dessa gäller fortfarande
den i övrigt upphävda förordningen (1991:1160) om
förordnandepension m.m.
Förordnandepension och chefspension skall minskas
med inkomst av anställning eller annat
förvärvsarbete som pensionstagare har för tiden före
den månad som pensionstagaren fyller 65 år. Efter 65
års ålder samordnas i allmänhet andra pensioner,
såsom t.ex. ITP (Industrins och handelns
tilläggspension för tjänstemän).
En pensionstagare med förordnandepension får under
år 2002 tjäna upp till 109 800 kr per år utan att
det påverkar pensionen. Motsvarande belopp för den
som har chefspension är 58 308 kr.
När en ansökan har kommit in till SPV, fattas ett
beslut av SPV i vissa fall av regeringen om
förordnandepension alternativt chefspension. Ett
beslut om förordnandepension/chefspension fattas
alltid, även om pensionstagaren har en annan inkomst
som är mycket hög. På den inkomstuppgift som SPV
begär in, behöver sökanden inte lämna uppgift om
utbetalare, t.ex. arbetsgivare eller
pensionsutbetalare endast ett belopp skall anges.
Kontantprincipen används, vilket innebär att
ersättningar skall redovisas för det år som de
betalas ut, oavsett vilket år ersättningen hänför
sig till.
Den som har förordnandepension eller statlig
chefspension krävs av SPV i november (år 1) på
preliminära inkomstuppgifter för kommande
kalenderår. Med hänsyn till lämnade inkomstuppgifter
betalas förordnandepension/chefspension ut under år
2. Om inkomsten ändras, skall pensionstagaren anmäla
detta till SPV. Slutlig reglering görs i
februari/mars år 3, efter att SPV har krävt
uppgifter om faktiska inkomster.
Den som efter årsavstämning har pengar att fordra
får ingen ränta. SPV tar inte heller ut någon ränta
på återkrav som återbetalas enligt de villkor som
anges i faktura, vilket i regel innebär att
betalning skall ske inom en månad. För skuld som
inte betalas inom en månad tillämpas förordningen
(1993:1138) om hantering av statliga fordringar. Den
innebär att dröjsmålsränta enligt räntelagen
(1975:635) debiteras, dvs. gällande referensränta
utökad med 8 procentenheter. Detsamma gäller om
återbetalning inte sker i enlighet med en
överenskommen avbetalningsplan. För krav som
återbetalas enligt överenskommen avbetalningsplan
debiteras ränta motsvarande statens utlåningsränta.
Varje år får omkring tio pensionstagare pengar
återbetalda, och cirka tio pensionstagare krävs på
återbetalning, efter årsavstämningen. SPV bevakar ca
100 förordnandepensioner och chefspensioner per år.
För närvarande erhåller cirka tio personer inte
någon utbetalning av pension på grund av för hög
inkomst.
Utskottets överväganden
Förslaget i allmänhet
En utgångspunkt för riksdagsstyrelsens förslag är
att hanteringen av inkomstgarantierna skall flyttas
över till SPV. Utskottet har inte något att invända
i princip mot att denna avsikt förverkligas, inte
heller mot att möjligheterna till kontroll av att
rätt belopp betalas ut förbättras. Utskottet
instämmer i att vissa föreskrifter på området bör
meddelas genom lag. I det följande berör utskottet
de synpunkter på enskilda inslag i
riksdagsstyrelsens lagförslag som har anförts av
remissinstanserna. Redaktionellt betonade synpunkter
berörs dock inte särskilt. Utskottet berör vidare
vad Lagrådet har anfört.
Formen för överlämnande till SPV
Enligt Lagrådets uppfattning kan det sättas i fråga
om den tilltänkta överföringen av arbetsuppgifter
genom ett avtal mellan riksdagsförvaltningen och SPV
är förenlig med de principer som ligger till grund
för fördelningen av kompetens mellan myndigheter.
Övervägande skäl talar enligt Lagrådet för att en
sådan ändring av fördelningen av arbetsuppgifter
mellan olika myndigheter som det är fråga om här bör
ske genom generella föreskrifter i lag eller annan
författning och inte genom avtal mellan
myndigheterna själva. Lagrådet anser att frågan bör
ytterligare övervägas utifrån bl.a. konstitutionella
utgångspunkter.
Enligt Lagrådet leder de lösningar som föreslagits
med utgångspunkt i att överlämnandet av
arbetsuppgifter till SPV skall ske genom ett avtal
till att lagregleringen blir otydlig och
missvisande. Bland annat anges i lagen om ekonomiska
villkor för riksdagens ledamöter och lagen om arvode
m.m. till Sveriges företrädare i Europaparlamentet
att vissa ansökningar skall göras hos
riksdagsförvaltningen och att riksdagsförvaltningen
skall skaffa vissa uppgifter från garantitagare,
arbetsgivare m.fl., trots att avsikten är att SPV i
dessa hänseenden skall verka i
riksdagsförvaltningens ställe. Sådana otydligheter
blir enligt Lagrådet desto mer besvärande när
lagreglerna, såsom i detta fall, har enskilda
sökande som sina adressater. När det dessutom
föreslås att en straffrättslig sanktion skall
införas för arbetsgivare eller annan som inte
fullgör sin skyldighet att lämna uppgifter på
begäran av riksdagsförvaltningen uppkommer särskilda
problem med hänsyn till den straffrättsliga
legalitetsprincipen, om det i själva verket inte är
riksdagsförvaltningen utan SPV som begär dessa
uppgifter.
De statliga förvaltningsmyndigheterna lyder enligt
11 kap. 6 § regeringsformen under regeringen, om de
ej enligt regeringsformen eller annan lag är
myndigheter under riksdagen. Riksdagen granskar
rikets styrelse och förvaltning. Enligt
regeringsformen styr regeringen riket under ansvar
inför riksdagen (1 kap. 4 och 6 §§ RF). Dessa
grundläggande konstitutionella regler bildar
utgångspunkten för bedömningen av den fråga som
Lagrådet har pekat på. En annan utgångspunkt är att
statliga myndigheter i princip skall utöva endast
sådan verksamhet som de har författningsstöd för.
De myndigheter som lyder under regeringen får som
regel författningsstöd för sin verksamhet genom de
instruktioner som regeringen utfärdar genom
förordningar. Inom de gränser som följer av vad
riksdagen kan anses ha medgivit genom lag och i
budgetregleringens form kan regeringen själv utforma
och ändra sådana instruktioner. Regeringens ansvar
inför riksdagen visar sig i att regeringen och
statsråden i olika former, konstitutionellt och
politiskt, kan göras ansvariga av riksdagen för det
sätt på vilket den statliga förvaltning som lyder
under regeringen fyller sina uppgifter. Av detta
följer att de statliga förvaltningsmyndigheterna
under regeringen inte utan vidare kan åläggas
uppgifter genom beslut av riksdagen utanför
regeringens kontroll.
För SPV gäller förordningen (1997:131) med
instruktion för Statens pensionsverk. Enligt denna
instruktion är SPV central förvaltningsmyndighet för
frågor som rör den statliga tjänstepensionen och
statens tjänstegrupplivförsäkring. I 3 § sägs att
SPV får utföra uppdrag åt myndigheter och andra
uppdragsgivare under förutsättning att det är fråga
om uppgifter som ligger nära verkets huvuduppgifter.
Av det anförda framgår att det finns stöd i
regeringsförfattning för det tilltänkta
överlämnandet av myndighetsuppgifter till SPV. För
riksdagsförvaltningens del skulle författningsstödet
komma att utgöras av den lagreglering som föreslås
i detta ärende. Det tilltänkta överlämnandet av
arbetsuppgifter till SPV bör inte behöva vålla några
svårigheter för regeringen att inför riksdagen bära
ansvaret i fråga om SPV:s verksamhet. Inte heller
bör man behöva räkna med att regeringen genom
förordningar ändrar förutsättningarna för
verksamheten på ett sätt som skulle kunna
ifrågasättas från konstitutionella synpunkter.
Det anförda utesluter inte att ett överlämnande av
myndighetsuppgifter på det sätt som har föreslagits
kan ge upphov till vissa rättsliga frågor om
ansvaret för verksamheten. Det straffrättsliga
ansvaret för felaktig myndighetsutövning torde
visserligen inte kompliceras av att vissa beslut
kommer att fattas av SPV i riksdagsförvaltningens
ställe. En mera komplicerad fråga kan möjligen visa
sig vara det skadeståndsrättsliga ansvaret för fel
vid myndighetsutövning. Denna fråga framstår
emellertid som en intern fråga för staten som part i
ett utomobligatoriskt skadeståndsrättsligt
förhållande. Den bör därför i eventuellt uppkommande
fall kunna lösas i praktiken.
Att uppgifter överlämnas mellan myndigheter genom
avtal är inte något nytt. Bland annat finns, som
framgår av riksdagsstyrelsens förslag, sedan 1996
ett avtal mellan riksdagsförvaltningen och SPV
enligt vilket SPV betalar ut ett antal
pensionsförmåner till riksdagsledamöter. Det nu
föreslagna avtalet ansluter till det tidigare.
Det nu anförda visar enligt utskottets mening att
ett överlämnande av myndighetsuppgifter på det sätt
som har föreslagits inte bör vara något reguljärt
sätt att ordna offentliga förvaltningsuppgifter. Det
kan å andra sidan inte anses uteslutet av
konstitutionella skäl. Med hänsyn till de särskilda
förhållanden som talar för att den nu föreslagna
överlåtelsen kommer till stånd anser utskottet att
den kan accepteras. Utskottet tillstyrker sålunda
riksdagsstyrelsens förslag i detta hänseende.
Utskottet återkommer i det följande till vissa
ändringar i lagförslagen som syftar till att
avhjälpa sådana otydligheter som Lagrådet har pekat
på.
Förslaget till lag om ändring i
sekretesslagen
Riksdagsstyrelsens förslag innebär att det genom lag
skall föreskrivas om skyldighet för garantitagare
och utbetalare av ersättningar att lämna uppgifter
som behövs för tillämpningen av systemet med
inkomstgaranti. Enligt riksdagsstyrelsen finns det
goda skäl för en hög grad av öppenhet rörande
uppgifter inom ramen för detta system. En del
uppgifter framstår som harmlösa, särskilt om det rör
sig om en sedvanlig löneutbetalning för ett
traditionellt arbete. Uppgiften att en person har en
pension som grundas på kollektivavtal framstår
enligt vad riksdagsstyrelsen anför inte heller som
särskilt känslig. Även det förhållandet att
inkomstuppgifterna rör personer som har eller har
haft förtroendeuppdrag bidrar enligt
riksdagsstyrelsen till att ge behovet av insyn en
särskild tyngd.
Mot dessa intressen står enligt vad
riksdagsstyrelsen anför behovet av skydd för den
personliga integriteten. Om vissa ersättningar
framstår som harmlösa, är detta enligt
riksdagsstyrelsen inte fallet generellt. Särskilt i
fråga om vissa uppdragsersättningar framstår saken
som annorlunda. Som exempel nämner riksdagsstyrelsen
arvoden för uppdrag som hänför sig till politiskt
arbete, exempelvis arvoden för att skriva i en
tidning. Riksdagsstyrelsen anför även andra fall i
vilka uppgifterna inte framstår som harmlösa.
Vid en samlad bedömning av de intressen som står
mot varandra väger skyddsaspekten enligt
riksdagsstyrelsen så tungt att uppgifter i ett
ärende om inkomstgaranti i vissa fall bör kunna
skyddas av sekretess. Riksdagsstyrelsens förslag
innebär att sekretess skall gälla hos myndighet för
uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden i ärende om inkomstgaranti för den som
varit riksdagsledamot eller Sveriges företrädare i
Europaparlamentet, om det kan antas att den som
uppgiften rör lider skada eller men om uppgiften
röjs. Som exempel på uppgifter som normalt sett bör
betraktas som känsliga och inte lämnas ut nämner
Riksdagsstyrelsen uppgifter som inhämtats i
kontrollsyfte, bl.a. uppgifter om
pensionsförsäkringar och arvodesinkomster som är
hänförliga till opinionsbildande arbete. Det
särskilda intresse av insyn som finns i denna typ av
ärenden bör enligt riksdagsstyrelsen tillgodoses
genom att de beslut som fattas undantas från
sekretessen.
Justitiekanslern (JK) har anfört att det är
rimligt att anta att offentlighetsintresset är
ovanligt starkt i ärenden av det slag som det här är
fråga om och att det kan ifrågasättas om inte det
starka offentlighetsintresset borde föranleda ett
ännu mer begränsat sekretesskydd än det som
riksdagsstyrelsen har föreslagit. Ett sätt att uppnå
detta skulle enligt JK kunna vara att begränsa
sekretessen hos myndigheten till fall då det kan
antas att den som uppgiften rör lider betydande men
eller avsevärd skada om uppgiften röjs. JK
ifrågasätter om sekretess normalt bör råda för
uppgifter om arvodesinkomster som är hänförliga till
opinionsbildande arbete.
En given utgångspunkt för bedömningen är att den
insyn som följer av offentlighetsgrundsatsen inte
bör inskränkas utan mycket starka skäl. Det som JK
har anfört till stöd för en annan avvägning av de
intressen som står emot varandra än den som ligger
till grund för riksdagsstyrelsens förslag är enligt
utskottets mening väl värt att beakta. Såsom
riksdagsstyrelsen anfört väger emellertid behovet av
skydd för den personliga integriteten också tungt.
Enligt utskottets mening är riksdagsstyrelsens
förslag väl avvägt i detta hänseende. Utskottet
tillstyrker att riksdagsstyrelsens förslag antas i
sak. Lagtexten bör dock redigeras i enlighet med ett
förslag som framförts av Lagrådet.
Förslaget till lag om ändring i
lagen om överklagande av
administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens
myndigheter
Enligt 9 kap. 5 § riksdagsordningen skall beslut i
förvaltningsärende som fattats av riksdagens organ
vid överklagande prövas av Regeringsrätten i de fall
som särskilt anges av riksdagen och i övrigt av
Riksdagens besvärs-nämnd. Av lagen om överklagande
av administrativa beslut av riksdagsför-valtningen
och riksdagens myndigheter framgår att överklaganden
av den typ av beslut som det här är fråga om prövas
av Riksdagens besvärsnämnd.
Riksdagsstyrelsens förslag innebär att vissa
grundläggande beslut enligt reglerna för
inkomstgaranti skall fattas av
riksdagsförvaltningen. Andra beslut skall fattas av
SPV, bl.a. sådana om återbetalning av för mycket
utbetald ersättning. Beslut av SPV överklagas i
regel till allmän förvaltningsdomstol enligt 22 a §
förvaltningslagen (1986:223). Det innebär att
besluten överklagas till länsrätten.
Riksdagsstyrelsen anför att det inte finns någon
anledning att av hänsyn till Sveriges
internationella åtaganden ändra på den ordning som i
dag gäller för överprövning av beslut som fattas av
riksdagsförvaltningen. Inte heller i fråga om de
beslut som enligt riksdagsstyrelsens förslag skall
komma att fattas av SPV anser styrelsen med hänsyn
tagen till processekonomiska aspekter m.m. att det
skulle vara bäst att föreslå en ändring av den
ordning som gäller för överprövning av
riksdagsförvaltningens beslut i hithörande frågor.
Riksdagsstyrelsens förslag innebär följaktligen att
de beslut som skall fattas av SPV såväl som de som
skall fattats av riksdagsförvaltningen får
överklagas hos Riksdagens besvärsnämnd.
Kammarrätten i Sundsvall har anfört att det inte
kan uteslutas att Riksdagens besvärsnämnd inte
uppfyller kraven på en opartisk och oavhängig
domstol enligt artikel 6 i den europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna. Då nämnden till
största delen består av riksdagsledamöter och då de
ärenden som behandlas i nämnden rör ersättning till
f.d. riksdagsledamöter kan det för en objektiv
iakttagare framstå som att det föreligger en sådan
intressegemenskap mellan ledamöterna i nämnden och
den part ärendet rör, att nämndens opartiskhet kan
ifrågasättas. Mot bakgrund av att beslut i vissa
liknande ärenden överklagas till allmän
förvaltningsdomstol anser kammarrätten att de nu
aktuella överklagandena väl skulle passa för
handläggning inom de allmänna
förvaltningsdomstolarna. För att undvika att vissa
ärenden om inkomstgaranti prövas av Riksdagens
besvärsnämnd och vissa ärenden av allmän
förvaltningsdomstol skulle enligt kammarrätten en
överflyttning till SPV även av prövningen av det
grundläggande beslutet om inkomstgaranti kunna
övervägas.
Lagrådet har anfört att det starkt kan
ifrågasättas om Riksdagens besvärsnämnd i de ärenden
det här är fråga om helt uppfyller kraven i artikel
6 i Europakonventionen. Några garantier för att
förfarandet inför nämnden fullt ut motsvarar kraven
i artikel 6 finns enligt Lagrådet inte. Därtill
kommer enligt Lagrådet att de fyra ledamöter som
jämte ordföranden ingår i nämnden själva är
riksdagsledamöter och att vissa av de beslut som
fattas i fråga om inkomstgaranti och
efterlevandeskydd kan tänkas få betydelse för dessa
le-damöter själva eller deras anhöriga. Enligt
Lagrådets mening bör det därför finnas en rätt till
överprövning i domstol av SPV:s eller
besvärsnämndens beslut rörande inkomstgaranti.
Eftersom Lagrådets prövning är begränsad till de
lagförslag som ingår i remissen avstår Lagrådet från
att uttala sig om i vilken utsträckning de
synpunkter Lagrådet har anfört har tillämpning även
på andra beslut än dem som omfattas av remissen.
Riksdagsstyrelsens förslag till lag om ändring i
lagen (1989:186) om överklagande av administrativa
beslut av riksdagsförvaltningen och riksdagens
myndigheter innefattar ett undantag från den
huvudregel om tillgång till domstolsprövning av
förvaltningsbeslut som numera gäller enligt 22 a §
förvaltningslagen (1986:223). Antas inte
riksdagsstyrelsens förslag, blir huvudregeln
tillämplig. Det skulle innebära att SPV:s beslut i
ärenden om inkomstgaranti skulle kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol.
Mot bakgrund av vad som har anförts under
remissbehandlingen och av Lagrådet anser utskottet
att de beslut som skall fattas av SPV i frågor om
inkomstgaranti bör kunna överprövas i domstol.
Utskottets lagförslag, bilaga 4, innehåller
följaktligen inte något förslag till ändring i lagen
om överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter.
Utskottet berör avslutningsvis i detta betänkande
det som Lagrådet har anfört i fråga om beslut som
fattas av Riksdagens besvärsnämnd, vilket rör även
andra beslut än dem som omfattas av remissen.
Förslagen till lagar om ändring i
lagen (1994:1065) om ekonomiska
villkor för riksdagens ledamöter och
lagen (1996:304) om arvode m.m. till
Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
Lagrådet har föreslagit att 13 kap. 17 och 18 §§
lagen om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
slås samman till en enda paragraf. Mellan de två
paragraferna föreligger den skillnaden att en
ansökan avseende inkomst-garanti inte skall avse
rätten till en sådan garanti utan utbetalning av
denna, medan den som vill ha efterlevandeskydd skall
ansöka om detta skydd och inte om utbetalning.
Enligt Lagrådet behövs inte någon ansökan annat än i
de fall då utbetalning begärs. Lagrådet anför att
det är självklart att det, när en sådan ansökan
görs, måste prövas både om det föreligger en rätt
till inkomstgaranti eller efterlevandeskydd och
vilket belopp som i så fall skall utbetalas.
Lagrådets förslag avser även 9 kap. 17 och 18 §§
lagen om arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet.
Den ordning riksdagsstyrelsen har föreslagit utgår
från att riksdagsförvaltningen utan särskild ansökan
från garantitagaren skall fatta ett beslut för varje
avgången ledamot av riksdagen i frågan om rätten till
inkomstgaranti. Som skäl för förslaget har
riksdagsstyrelsen i huvudsak anfört att det blir
lättare att få en samlad bild av riksdagens åtaganden i
fråga om avgångna ledamöter, att den som bara vill ha
garantin fastställd slipper att lämna uppgifter om sin
ekonomi och att systemet blir mer lättadministrerat för
SPV, vars uppgifter på detta sätt i princip blir
begränsade till att se till att rätt belopp betalas ut.
Såsom berörts i det som riksdagsstyrelsen har anfört
betingas förslaget till icke ringa del av de praktiska
förhållanden under vilka avgöranden av frågan om en
avgången ledamot är berättigad till inkomstgaranti
träffas. Sådana avgöranden föregås ofta av tämligen
omfattande utredningar om ledamotens tjänstgöring i
riksdagen. Det framstår som mindre ändamålsenligt att
dessa utredningar skulle utföras av SPV. Dessa hänsyn
bör enligt utskottets mening få vägra tyngre än de mera
redaktionellt betonade synpunkter Lagrådet har anfört.
Utskottet förordar således att regleringen på denna
punkt utformas i enlighet med vad riksdagsstyrelsen har
föreslagit.
Lagrådet har berört vissa aspekter på utformningen
av förslaget till lagregler om skyldighet för
garantitagare att lämna uppgifter (13 kap. 19 §
respektive 9 kap. 19 §). Utskottets lagförslag har
utformats i huvudsaklig enlighet med vad Lagrådet
förordat.
Enligt riksdagsstyrelsens förslag skall arbetsgivare
och andra som har betalat ut ersättning eller förmån
på begäran av riksdagsförvaltningen lämna de
uppgifter för namngiven person om sådana
förhållanden som är av betydelse för tillämpningen
av lagarna om ekonomiska villkor för riksdagens
ledamöter och om arvode m.m. till Sveriges
företrädare i Europaparlamentet (13 kap. 20 §
respektive 9 kap. 20 §). JO har i sitt
remissyttrande pekat på att skyldigheten att lämna
ut uppgifterna enligt riksdagsstyrelsens förslag
inte är sanktionerad. Det kan enligt JO:s bedömning
därför inte uteslutas att bestämmelsen inte får
avsedd verkan. Om bestämmelsen skall förenas med
någon form av sanktion, kan enligt JO en jämförelse
göras med vissa andra föreskrifter om
uppgiftsskyldighet som sanktioneras med penningböter
eller vite.
Om en möjlighet att tillgripa sanktioner bedöms
som behövlig i detta fall har Lagrådet för sin del
funnit att vite framstår som en lämpligare sanktion
än penningböter.
Det är enligt utskottets mening angeläget att den
nya ordning som nu avses komma till stånd i fråga om
administrationen av systemet med inkomstgaranti kan
fungera utan störningar. Det påpekande som JO gjort
bör med hänsyn härtill föranleda att skyldigheten
att lämna uppgifter till riksdagsförvaltningen
sanktioneras. Utskottet förordar i enlighet med vad
Lagrådet anfört att vite väljs som sanktion.
Den situation som inträder när garantitagaren
erhållit ett för högt belopp och skillnaden skall
återkrävas berörs i Lagrådets yttrande vid
behandlingen av de remitterade förslagen till 13
kap. 21 § lagen om ekonomiska villkor för riksdagens
ledamöter och 9 kap. 21 § lagen om arvode m.m. till
Sveriges företrädare i Europaparlamentet. Lagrådet
förordar bl.a. att bestämmelserna om ränta skiljs ut
till en särskild paragraf. Denna bör enligt vad
Lagrådet anför utformas så att ränta skall bestämmas
efter den räntesats som anges i räntelagen
(1975:635). Om det har betalats ut ett för högt
belopp avseende inkomstgaranti och skillnaden inte
har betalats tillbaka inom en månad efter det att
krav på återbetalning framställts, skall
garantitagaren betala ränta för därpå följande tid
intill dess betalning sker. Har garantitagaren
försummat att lämna uppgifter som erfordras för
bestämmande av det belopp som skall betalas
tillbaka, skall ränta enligt Lagrådets förslag tas
ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha
lämnats. Lagrådet anser att en sådan reglering
skapar ett incitament till fullgörande av
skyldigheten att lämna uppgifter om väsentligt
ändrade förhållanden och harmonierar bättre med att
den som uppfyller uppgiftsskyldigheten är
underkastad straffansvar för de uppgifter han eller
hon lämnar. Utskottets lagförslag är utformat i
enlighet med vad Lagrådet har anfört.
Framtida översyn av regelverket
De ändringar i reglerna om inkomstgarantier m.m. som
utskottet nu föreslår har utformats i syfte att
möjliggöra den praktiskt viktiga överflyttningen av
administrativa uppgifter till SPV och samtidigt
uppnå en bättre kontroll inom systemets ram.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut begränsas
till vad som är nödvändigt för att uppnå dessa
syften. Utskottet har emellertid inhämtat att en
översyn av lagarna (1994:1065) om ekonomiska villkor
för riksdagens ledamöter och (1996:304) om arvode
m.m. till Sveriges företrädare i Europaparlamentet
förbereds inom riksdagsförvaltningen. Vad som har
förekommit under beredningen av detta ärende ger
enligt utskottets mening anledning till antagande
att en sådan översyn skulle vara av värde; inte
minst förtjänar det som Lagrådet har anfört om att
lagreglerna efter ett överlämnande genom avtal av
administrativa uppgifter till SPV kommer att te sig
missvisande att uppmärksammas inom ramen för en mera
allsidig översyn. Vidare bör frågan om tillgång till
domstolsprövning i fråga om sådana beslut i ärenden
om inkomstgaranti som enligt vad som nu föreslås
kommer att överprövas av riksdagens besvärsnämnd tas
upp i samband med en sådan översyn. Detsamma gäller
enligt utskottets mening vad Lagrådet i detta ärende
har anfört om överprövning av beslut i andra frågor
än inkomstgaranti. Utskottet utgår från att en sådan
mera allmän och förutsättningslös översyn kommer
till stånd.
Ikraftträdande
Hänsyn till att den nya ordningen skall kunna
införas på ett i administrativt hänseende väl
förberett sätt talar för att lagändringarna får
börja gälla något senare än enligt
riksdagsstyrelsens förslag. Utskottet föreslår att
de nya lagreglerna får träda i kraft den 1 mars
2003.
Bilaga 1
Riksdagsstyrelsens lagförslag
Riksdagsstyrelsen har följande förslag till lagtext.
1.1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen
(1980:100)[1] skall införas en ny paragraf, 9 kap.
28 §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
9 kap.
28 §
-----------------------------------------------------
Sekretess gäller hos
myndighet för uppgift om
enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden i
ärende om inkomstgaranti
för den som varit
riksdagsledamot eller
Sveriges företrädare i
Europaparlamentet, om det
kan antas att den som
uppgiften rör lider skada
eller men om uppgiften
röjs.
Sekretess gäller inte
beslut som fattas i ett
sådant ärende.
För uppgift i allmän
handling gäller
sekretessen i högst tjugo
år.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
**FOOTNOTES**
[1]: Lagen har tryckts om 1992:1474.
1.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186)
om överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter
skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
1 §[2]
Denna lag gäller överklagande av beslut av
a) riksdagsförvaltningen
b) Riksbanken
c) Riksdagens ombudsmän
d) Riksdagens revisorer.
-----------------------------------------------------
Lagen gäller även
överklagande av beslut
som fattats av en annan
myndighet i
riksdagsförvaltningens
ställe.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
**FOOTNOTES**
[2]: Senaste lydelse 2000:428.
1.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065)
om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1065)
om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
dels att 13 kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya
paragrafer, 13 kap. 1821 §§, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
13 kap.
17 §[3]
-----------------------------------------------------
Den som vill komma i Den som vill ha
åtnjutande av efterlevandeskydd skall
inkomstgaranti eller ansöka om det hos
efterlevandeskydd skall riksdagsförvaltningen.
göra ansökan hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid
tillbaka än två år före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Den som vill att
inkomstgaranti skall
betalas ut skall ansöka
om det hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas ut för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
19 §
-----------------------------------------------------
Riksdagsförvaltningen
får begära att den som
ansökt om utbetalning av
inkomstgaranti skall
lämna de uppgifter som
behövs för tillämpningen
av denna lag. Om
garantitagaren inte
lämnar begärda uppgifter,
får riksdagsförvaltningen
hålla inne utbetalningen
av inkomstgaranti.
Den som har beviljats
utbetalning av
inkomstgaranti skall
självmant lämna uppgift
till
riksdagsförvaltningen om
sådana väsentligt ändrade
inkomstförhållanden som
kan påverka ersättningen.
Den som begär
utbetalning av
inkomstgaranti skall på
heder och samvete intyga
att uppgifter som lämnas
i ett sådant ärende är
riktiga.
-----------------------------------------------------
20 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivare och annan
som har betalat ut
ersättning eller förmån
skall på begäran av
riksdagsförvaltningen
lämna de uppgifter för
namngiven person om
sådana förhållanden som
är av betydelse för
tillämpningen av denna
lag.
-----------------------------------------------------
21 §
-----------------------------------------------------
Om årsavstämningen visar
att inkomstgaranti
betalats ut med för högt
belopp skall
garantitagaren betala
tillbaka
mellanskillnaden.
Detsamma gäller om det
senare framkommer att
inkomstgaranti betalats
ut med för högt belopp.
Garantitagaren skall
betala ränta på det
belopp som krävs
tillbaka.
Om det finns särskilda
skäl får återkravet
efterges helt eller
delvis.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
**FOOTNOTES**
[3]: Senaste lydelse 2000:432.
1.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:304)
om arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:304) om
arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
dels att 9 kap. 17 § samt rubriken närmast före
nämnda paragraf skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya
paragrafer, 9 kap. 1821 §§, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
Ansökan Handläggning av ärenden
-----------------------------------------------------
9 kap.
17 §[4]
-----------------------------------------------------
Den som vill ha Den som vill ha
inkomstgaranti eller efterlevandeskydd skall
efterlevandeskydd skall ansöka om det hos
ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.
riksdagsförvaltningen.
-----------------------------------------------------
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid
tillbaka än två år före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Den som vill att
inkomstgaranti skall
betalas ut skall ansöka
om det hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
19 §
-----------------------------------------------------
Riksdagsförvaltningen
får begära att den som
ansökt om utbetalning av
inkomstgaranti skall
lämna de uppgifter som
behövs för tillämpningen
av denna lag. Om
garantitagaren inte
lämnar begärda uppgifter,
får riksdagsförvaltningen
hålla inne utbetalningen
av inkomstgaranti.
Den som har beviljats
utbetalning av
inkomstgaranti skall
självmant lämna uppgift
till
riksdagsförvaltningen om
sådana väsentligt ändrade
inkomstförhållanden som
kan påverka ersättningen.
Den som begär
utbetalning av
inkomstgaranti skall på
heder och samvete intyga
att uppgifter som lämnas
i ett sådant ärende är
riktiga.
-----------------------------------------------------
20 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivare och annan
som har betalat ut
ersättning eller förmån
skall på begäran av
riksdagsförvaltningen
lämna de uppgifter för
namngiven person om
sådana förhållanden som
är av betydelse för
tillämpningen av denna
lag.
-----------------------------------------------------
21 §
-----------------------------------------------------
Om årsavstämningen visar
att inkomstgaranti
betalats ut med för högt
belopp skall
garantitagaren betala
tillbaka
mellanskillnaden. Det-
samma gäller om det
senare framkommer att
inkomstgaranti betalats
ut med för högt belopp.
Garantitagaren skall
betala ränta på det
belopp som krävs
tillbaka.
Om det finns särskilda
skäl får återkravet
efterges helt eller
delvis.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
**FOOTNOTES**
[4]: Senaste lydelse 2001:1001.
1.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:419)
med instruktion för riksdagsförvaltningen
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:419) med
instruktion för riksdagsförvaltningen skall införas
en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
2 a §
-----------------------------------------------------
Riksdagsförvaltningen
får överlämna en uppgift
att handlägga frågor som
anges i 2 § första
stycket 3 till en annan
myndighet. Vad som sägs
om riksdagsförvaltningen
skall i sådant fall gälla
den myndigheten såvitt
angår vad som föreskrivs
i
1. 1 och 5 §§ lagen
(1989:186) om
överklagande av
administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och
riksdagens myndigheter,
2. 13 kap. 1821 §§
lagen (1994:1065) om
ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter samt
3. 9 kap. 1821 §§ lagen
(1996:304) om arvode m.m.
till Sveriges företrädare
i Europaparlamentet.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
Bilaga 2
Till Lagrådet
Kansliutkastets lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen
(1980:100)[5]1 skall införas en ny paragraf, 9 kap.
28 §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
9 kap.
28 §
-----------------------------------------------------
Sekretess gäller hos
myndighet för uppgift om
enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden i
ärende om inkomstgaranti
för den som varit
riksdagsledamot eller
Sveriges före-trädare i
Europaparlamentet, om det
kan antas att den som
uppgiften rör lider skada
eller men om uppgiften
röjs.
Sekretess gäller inte
beslut som fattas i ett
sådant ärende.
För uppgift i allmän
handling gäller
sekretessen i högst tjugo
år.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
**FOOTNOTES**
[5]:1 Lagen har tryckts om 1992:1474.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av
riksdagsför-valtningen och riksdagens myndigheter
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter
skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
1 §[6]2
Denna lag gäller överklagande av beslut av
a) riksdagsförvaltningen
b) Riksbanken
c) Riksdagens ombudsmän
d) Riksdagens revisorer.
-----------------------------------------------------
Lagen gäller även
överklagande av beslut
som fattats av en annan
myndighet i
riksdagsförvaltningens
ställe.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1
januari 2003.
**FOOTNOTES**
[6]:2Senaste lydelse 2000:428.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065) om
ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1065)
om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
dels att 13 kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya
paragrafer, 13 kap. 1821 §§, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
13 kap.
17 §[7]3
-----------------------------------------------------
Den som vill komma i Den som vill ha
åtnjutande av efterlevandeskydd skall
inkomstgaranti eller ansöka om det hos
efterlevandeskydd skall riksdagsförvaltningen.
göra ansökan hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid
tillbaka än två år före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Den som vill att
inkomstgaranti skall
betalas ut skall ansöka
om det hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas ut för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
19 §
-----------------------------------------------------
Riksdagsförvaltningen
får begära att den som
ansökt om utbetalning av
inkomstgaranti skall
lämna de uppgifter som
behövs för tillämpningen
av denna lag. Om
garantitagaren inte
lämnar begärda uppgifter,
får riksdagsförvaltningen
hålla inne utbetalningen
av inkomstgaranti.
Den som har beviljats
utbetalning av
inkomstgaranti skall
självmant lämna uppgift
till
riksdagsförvaltningen om
sådana väsentligt ändrade
inkomstförhållanden som
kan påverka ersättningen.
Den som begär
utbetalning av
inkomstgaranti skall på
heder och samvete intyga
att uppgifter som lämnas
i ett sådant ärende är
riktiga.
-----------------------------------------------------
20 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivare och annan
som har betalat ut
ersättning eller förmån
skall på begäran av
riksdagsförvaltningen
lämna de uppgifter för
namngiven person om
sådana förhållanden som
är av betydelse för
tillämpningen av denna
lag.
Den som underlåter att
fullgöra sin skyldighet
enligt första stycket
döms till penningböter.
-----------------------------------------------------
21 §
-----------------------------------------------------
Om årsavstämningen visar
att inkomstgaranti
betalats ut med för högt
belopp skall
garantitagaren betala
tillbaka
mellanskillnaden.
Detsamma gäller om det
senare framkommer att
inkomstgaranti betalats
ut med för högt belopp.
Det belopp som skall
betalas tillbaka anses i
första hand som ett
förskott som skall minska
kommande utbetalningar av
inkomstgaranti.
Garantitagaren skall
betala ränta på det
belopp som krävs
tillbaka.
Om det finns särskilda
skäl får återkravet
efterges helt eller
delvis.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
**FOOTNOTES**
[7]:3 Senaste lydelse 2000:432.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:304) om
arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:304) om
arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
dels att 9 kap. 17 § samt rubriken närmast före
nämnda paragraf skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fyra nya
paragrafer, 9 kap. 1821 §§, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
Ansökan Handläggning av ärenden
-----------------------------------------------------
9 kap.
17 §[8]4
-----------------------------------------------------
Den som vill ha Den som vill ha
inkomstgaranti eller efterlevandeskydd skall
efterlevandeskydd skall ansöka om det hos
ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.
riksdagsförvaltningen.
-----------------------------------------------------
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid
tillbaka än två år före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Den som vill att
inkomstgaranti skall
betalas ut skall ansöka
om det hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
19 §
-----------------------------------------------------
Riksdagsförvaltningen
får begära att den som
ansökt om utbetalning av
inkomstgaranti skall
lämna de uppgifter som
behövs för tillämpningen
av denna lag. Om
garantitagaren inte
lämnar begärda uppgifter,
får riksdagsförvaltningen
hålla inne utbetalningen
av inkomstgaranti.
Den som har beviljats
utbetalning av
inkomstgaranti skall
självmant lämna uppgift
till
riksdagsförvaltningen om
sådana väsentligt ändrade
inkomstförhållanden som
kan påverka ersättningen.
Den som begär
utbetalning av
inkomstgaranti skall på
heder och samvete intyga
att uppgifter som lämnas
i ett sådant ärende är
riktiga.
-----------------------------------------------------
20 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivare och annan
som har betalat ut
ersättning eller förmån
skall på begäran av
riksdagsförvaltningen
lämna de uppgifter för
namngiven person om
sådana förhållanden som
är av betydelse för
tillämpningen av denna
lag.
Den som underlåter att
fullgöra sin skyldighet
enligt första stycket
döms till penningböter.
-----------------------------------------------------
21 §
-----------------------------------------------------
Om årsavstämningen visar
att inkomstgaranti
betalats ut med för högt
belopp skall
garantitagaren betala
tillbaka
mellanskillnaden. Det-
samma gäller om det
senare framkommer att
inkomstgaranti betalats
ut med för högt belopp.
Det belopp som skall
betalas tillbaka anses i
första hand som ett
förskott som skall minska
kommande utbetalningar av
inkomstgaranti.
Garantitagaren skall
betala ränta på det
belopp som krävs
tillbaka.
Om det finns särskilda
skäl får återkravet
efterges helt eller
delvis.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
**FOOTNOTES**
[8]:4 Senaste lydelse 2001:1001.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:419) med
instruktion för riksdagsförvaltningen
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:419) med
instruktion för riksdagsförvaltningen skall införas
en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
2 a §
-----------------------------------------------------
Riksdagsförvaltningen
får överlämna en uppgift
att handlägga frågor som
anges i 2 § första
stycket 3 till en annan
myndighet. Vad som sägs
om riksdagsförvaltningen
skall i sådant fall gälla
den myndigheten såvitt
angår vad som föreskrivs
i
1. 1 och 5 §§ lagen
(1989:186) om
överklagande av
administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och
riksdagens myndigheter.
2. 13 kap. 1821 §§
lagen (1994:1065) om
ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter samt
3. 9 kap. 1821 §§ lagen
(1996:304) om arvode m.m.
till Sveriges företrädare
i Europaparlamentet.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003.
Bilaga 3
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2002-11-26
Närvarande: f.d. justitierådet Hans Danelius,
regeringsrådet Gustaf Sandström, justitierådet Dag
Victor.
Riksdagens konstitutionsutskott har den 19 november
2002 beslutat inhämta Lagrådets yttrande över
lagförslagen i ett utkast som upprättats av
utskottets kansli vid behandlingen av
riksdagsstyrelsens förslag 2001/02:RS3 Nya
administrativa rutiner m.m. för inkomstgarantier.
Kansliutkastet innefattar
1. förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),
2. förslag till lag om ändring i lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter,
3. förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065)
om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter,
4. förslag till lag om ändring i lagen (1996:304) om
arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet, och
5. förslag till lag om ändring i lagen (2000:419)
med instruktion för riksdagsförvaltningen.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av
kanslichefen Bertil Wennberg och hovrättsassessorn
Sven Johannisson.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Allmänt
En grundläggande tanke i de remitterade förslagen är att
handläggningen av vissa frågor om inkomstgarantier
m.m. avseende tidigare ledamöter i riksdagen eller
företrädare för Sverige i Europaparlamentet skall
överföras från riksdagsförvaltningen till Statens
pensionsverk (SPV). Detta avses kunna ske genom att
riksdagsförvaltningen i den föreslagna nya 2 a § i
lagen med instruktion för riksdagsförvaltningen ges
ett bemyndigande att till en icke namngiven annan
myndighet överföra uppgiften att handlägga berörda
frågor.
Utnyttjas bemyndigandet kommer en del av de
arbetsuppgifter som riksdagsförvaltningen har enligt
sin instruktion att föras över till en annan
myndighet. Av remissen framgår att överföringen
avses ske genom avtal mellan riksdagsförvaltningen
och SPV. Med stöd av avtalet skall SPV sedan fatta
beslut i eget namn.
Enligt Lagrådets uppfattning kan det sättas i
fråga om överföring av arbetsuppgifter på angivet
sätt är förenlig med de principer som ligger till
grund för fördelningen av kompetens mellan
myndigheter. Övervägande skäl talar för att en sådan
ändring i fördelningen av arbetsuppgifter mellan
olika myndigheter som det är fråga om här bör ske
genom generella föreskrifter i lag eller annan
författning och inte genom avtal mellan
myndigheterna själva.
Lagrådet har inte underlag för att mera konkret
ange vilka författningsändringar som lämpligen bör
genomföras för att de berörda uppgifterna skall
läggas på SPV men anser att denna fråga bör
ytterligare övervägas utifrån bl.a. konstitutionella
utgångspunkter.
De lösningar som föreslås i remissen inger inte
endast konstitutionella betänkligheter utan leder
också till att lagregleringen blir otydlig och
missvisande. I de föreslagna nya bestämmelserna i
lagen om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
och lagen om arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet anges sålunda att vissa
ansökningar skall göras hos riksdagsförvaltningen
och att riksdagsförvaltningen skall införskaffa
vissa uppgifter från garantitagare, arbetsgivare
m.fl., trots att avsikten är att SPV i dessa
hänseenden skall verka i riksdagsförvaltningens
ställe. Sådana otydligheter blir desto mer
besvärande när lagreglerna, såsom i detta fall, har
enskilda sökande som sina adressater. När det
dessutom föreslås att en straffrättslig sanktion
skall införas för arbetsgivare eller annan som inte
fullgör sin skyldighet att lämna uppgifter på
begäran av riksdagsförvaltningen (13 kap. 20 § lagen
om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter och 9
kap. 20 § lagen om arvode m.m. till Sveriges
företrädare i Europaparlamentet) uppkommer särskilda
problem med hänsyn till den straffrättsliga
legalitetsprincipen, om det i själva verket inte är
riksdagsförvaltningen utan SPV som begär dessa
uppgifter. Lagrådet återkommer till denna fråga i
sina kommentarer till 13 kap. 20 § lagen om
ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter.
Om de invändningar av mera principiell art som
Lagrådet här gett uttryck för skulle godtas, kan det
bli fråga om att göra en relativt omfattande
bearbetning av de framlagda förslagen. Trots detta
finner Lagrådet skäl att, för det fall att dessa
förslag i huvudsak skulle bli bestående, i det
följande ange sin syn på de enskilda lagbestämmelser
som ingår i remissen. Därvid har Lagrådet inte
avvikit från den i och för sig otillfredsställande
föreslagna ordningen att riksdagsförvaltningen
omnämns i ett antal paragrafer trots att vad som
avses i själva verket är SPV.
Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen
9 kap. 28 §
Lagrådet förordar en mindre redaktionell
omredigering enligt följande:
Sekretess gäller i ärende om inkomstgaranti
avseende den som har varit riksdagsledamot eller
Sveriges företrädare i Europaparlamentet för uppgift
om enskilds personliga eller ekonomiska
förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften
rör lider skada eller men om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte beslut i ett sådant ärende.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller
sekretessen i högst tjugo år.
Förslaget till lag om ändring i lagen om
överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens
myndigheter
1 och 5 §§
I 1 § föreslås ett tillägg av innebörd att lagen
även gäller överklagande av beslut som fattats av en
annan myndighet i riksdagsförvaltningens ställe. Av
5 och 7 §§ i nu förevarande lag framgår att ett
beslut av riksdagsförvaltningen som gäller ekonomisk
förmån åt en ledamot av riksdagen och som utgår med
anledning av uppdraget får överklagas till
Riksdagens besvärsnämnd. Det nu föreslagna tillägget
i 1 § är avsett att medföra att beslut av SPV i
ärenden om inkomstgaranti skall kunna överklagas
till Riksdagens besvärsnämnd (Riksdagsstyrelsens
förslag 2001/02:RS3 s. 28).
Att beslut av den regeringen underställda
myndigheten SPV skall överklagas till Riksdagens
besvärsnämnd framstår i och för sig som en
okonventionell ordning vars lämplighet kan
ifrågasättas från principiell synpunkt. Mot den
föreslagna ordningen kan emellertid även andra
invändningar göras.
De beslut det här är fråga om avser tidigare
riksdagsledamöters eller deras efterlevandes
ekonomiska krav. De är grundade på lag och måste
anses gälla sådana civila rättigheter som avses i
artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga
rättigheterna. Av denna artikel följer att det då
skall finnas en rätt att få anspråken prövade av en
oavhängig och opartisk domstol.
Riksdagens besvärsnämnd består enligt 9 kap. 5 §
riksdagsordningen av ordförande, som skall inneha
eller ha innehaft domarämbete, och av fyra andra
ledamöter, valda inom riksdagen. Av 2 § lagen
(1988:205) om rättsprövning av vissa
förvaltningsbeslut framgår att denna lag inte gäller
beslut av en nämnd vars sammansättning är bestämd i
lag och vars ordförande skall vara eller ha varit
ordinarie domare. En ansökan om rättsprövning är
alltså inte ett tillgängligt rättsmedel med avseende
på beslut av Riksdagens besvärsnämnd och detta
oavsett hur det förhåller sig med de övriga
kriterier som också skall vara uppfyllda för att
rättsprövning skall kunna ske.
Frågan är då om Riksdagens besvärsnämnd själv i
ärenden av detta slag kan anses som en sådan
oavhängig och opartisk domstol som avses i artikel 6
i Europakonventionen.
Det finns i Europadomstolens praxis exempel på att
domstolsliknande nämnder har ansetts uppfylla de
krav som ställs på en oavhängig och opartisk domstol
i artikel 6 i konventionen. En förutsättning har
emellertid varit att nämnden i fråga om
sammansättning och förfarande uppfyller de krav som
ställs på en domstol. Detta innebär bl.a. att
ledamöterna skall vara fristående i förhållande till
parterna och att de inte får ha något eget intresse
i de frågor som är föremål för bedömning. I kravet
på opartiskhet ingår dessutom inte enbart ett krav
på att ledamöterna rent faktiskt skall vara
opartiska (s.k. subjektiv opartiskhet), utan det får
inte heller finnas yttre omständigheter som utgör
ett legitimt skäl att ifrågasätta ledamöternas
opartiskhet (s.k. objektiv opartiskhet).
I fråga om Riksdagens besvärsnämnd saknas
processregler motsvarande dem som gäller för
domstolar. Några garantier för att förfarandet inför
nämnden fullt ut motsvarar kraven i artikel 6 i
konventionen finns därför inte. Därtill kommer att
de fyra ledamöter som jämte ordföranden ingår i
nämnden själva är riksdagsledamöter och att vissa av
de beslut som fattas i fråga om inkomstgaranti och
efterlevandeskydd kan tänkas få betydelse för dessa
ledamöter själva eller deras anhöriga.
Under sådana förhållanden kan det i vart fall
starkt ifrågasättas om Riksdagens besvärsnämnd i
dessa ärenden helt uppfyller kraven i artikel 6 i
Europakonventionen. Enligt Lagrådets mening bör det
därför finnas en rätt till överprövning i domstol av
SPV:s eller besvärsnämndens beslut rörande
inkomstgaranti.
Eftersom Lagrådets prövning är begränsad till de
lagförslag som ingår i remissen avstår Lagrådet från
att uttala sig om i vilken utsträckning de nu
anförda synpunkterna har tillämpning även på andra
beslut än dem som omfattas av denna remiss.
Som en följd av att lagen genom tillägget i 1 §
kommer att reglera även beslut som fattats i
riksdagsförvaltningens ställe föreslår Lagrådet att
orden av riksdagsförvaltningen utgår i 5 §.
Förslaget till lag om ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter
Allmänt
I 13 kap. 17 och 18 §§ görs en distinktion mellan
efterlevandeskydd och inkomstgaranti (jfr dock
kapitlets rubrik Inkomstgaranti, som tycks ha
varit avsedd att innefatta även bestämmelser om
efterlevandeskydd). De följande bestämmelserna i 19
§ om skyldighet att på begäran lämna uppgifter och i
21 § om återbetalningsskyldighet gäller enligt sin
ordalydelse enbart inkomstgaranti. I bestämmelsen i
20 § om arbetsgivares eller annans
uppgiftsskyldighet omnämns varken inkomstgaranti
eller efterlevandeskydd, och hänvisningen till
denna lag kan ge intrycket att bestämmelsen har en
ännu vidare syftning. Lagrådet antar emellertid att
även denna paragraf till följd av sin placering
mellan 19 och 21 §§ är avsedd att tillämpas enbart
på inkomstgaranti. Lagrådet finner det svårt att
förstå varför reglerna om uppgiftsskyldighet inte
skall på motsvarande sätt gälla för
efterlevandeskydd men har inte tillräckligt underlag
för att föreslå en utvidgning av regleringen i detta
hänseende.
13 kap. 17 och 18 §§
I nuvarande 17 § finns bestämmelser om ansökningar
om inkomstgaranti och efterlevandeskydd och
rättsverkningar av sådana ansökningar. Enligt
förslaget skall dessa bestämmelser fördelas på två
paragrafer varav den första handlar om
efterlevandeskydd och den andra om inkomstgaranti.
Mellan de två paragraferna föreligger den skillnaden
att en ansökan avseende inkomstgaranti inte skall
avse rätten till en sådan garanti utan utbetalning
av denna, medan den som vill ha efterlevandeskydd
skall ansöka om detta skydd och inte om utbetalning.
Regler om själva rätten till inkomstgaranti och
efterlevandeskydd finns emellertid i andra
bestämmelser i lagen, och det synes därför varken i
det ena eller i det andra fallet finnas behov av en
ansökan annat än i de fall då utbetalning begärs.
Det är självklart att det, när en sådan ansökan
görs, måste prövas både om det föreligger en rätt
till inkomstgaranti eller efterlevandeskydd och
vilket belopp som i så fall skall utbetalas.
Enligt Lagrådets mening borde det därför vara
möjligt att slå samman 17 och 18 §§ till en enda
paragraf av förslagsvis följande lydelse:
Den som vill att utbetalning avseende
inkomstgaranti eller efterlevande-skydd skall ske
skall ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.
Utbetalning avseende inkomstgaranti får inte göras
för längre tid tillbaka än sex månader före
ansökningsmånaden. För efterlevandeskydd får
utbetalning inte göras för längre tid tillbaka än
två år före ansökningsmånaden.
13 kap. 19 §
I paragrafen föreslås olika bestämmelser om
uppgiftsskyldighet. Bestämmelserna skall ses mot
bakgrund av den ordning för utbetalning och kontroll
av inkomstgaranti som avses bli tillämpad. I korthet
innebär den att utbetalning skall ske på grundval av
uppgifter om vilken inkomst som sökanden förväntar
sig att få. Dessa uppgifter skall sedan årsvis
stämmas av mot de faktiska inkomsterna, vilket kan
leda till rätt att få ytterligare ersättning eller
skyldighet att återbetala visst belopp. För att
systemet skall fungera krävs att sökanden lämnar
dels preliminära uppgifter i sin ansökan, dels
slutliga uppgifter i samband med årsavstämningen. De
närmare skyldigheterna är avsedda att fastställas
genom föreskrifter. Härutöver skall sökanden också
vara skyldig att lämna uppgifter på särskild
begäran.
Avsikten är att den som lämnar felaktiga uppgifter
skall kunna drabbas av ansvar för osann eller
vårdslös försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken.
En förutsättning för att detta skall kunna ske är
att det av lag eller författning framgår att
uppgifterna skall lämnas skriftligen och på heder
och samvete. Det bör alltså av lagen framgå att det
finns en uppgiftsskyldighet som är anknuten till
ansökan om utbetalning och till en begäran av
riksdagsförvaltningen samt dessutom till de
föreskrifter som meddelas av riksdagsförvaltningen.
Vad som närmast motsvarar detta är första stycket
första meningen.
Härutöver finns enligt andra stycket i förslaget
en skyldighet att självmant lämna uppgifter vid
väsentligt ändrade inkomstförhållanden.
Underlåtenhet att lämna sådana uppgifter är
emellertid enligt förslaget inte sanktionerad. Vad
som sägs om betydelsen av ränta på s. 30 i
Riksdagsstyrelsens förslag framstår som missvisande
med hänsyn till att ränta synes vara avsedd att utgå
endast efter det att återkrav framställts (jfr s.
23). Detta innebär också att den som underlåter att
fullgöra skyldigheten att lämna uppgift om
väsentligt ändrade inkomstförhållanden inte drabbas
av någon olägenhet till följd härav utan tvärtom
erhåller förmånen av en räntefri kredit fram till
dess att återkrav framställs i samband med den
slutliga avstämningen. För att i någon mån skapa ett
incitament till fullgörande av skyldigheten att
lämna uppgift om väsentligt ändrade förhållanden
synes det böra övervägas att låta skyldigheten att
betala ränta inträda redan vid den tidpunkt då
utbetalningsbeloppen rätteligen borde ha reducerats.
Om den som helt underlåter att fullgöra sin
skyldighet att lämna uppgift om väsentligt ändrade
förhållanden inte drabbas av någon sanktion för
denna underlåtenhet, synes det för övrigt knappast
rimligt att den som uppfyller den osanktionerade
skyldigheten att lämna uppgift om väsentligt ändrade
förhållanden är underkastad straffansvar för de
uppgifter som han eller hon lämnar.
I första stycket andra meningen finns en
bestämmelse om att en utbetalning får hållas inne om
garantitagaren inte lämnar begärda uppgifter. Det
kan diskuteras om samma regel borde gälla även i
fråga om brister i en ansökan eller för uppgifter
som inte uppfyller kraven i en föreskrift. Det får
emellertid antas att sådana brister regelmässigt
leder till en begäran att sökanden skall lämna
behövliga uppgifter, varför regleringen kan
begränsas på föreslaget sätt. Möjligheten att
innehålla utbetalningar är enligt vad som upplysts
avsedd att avse framtida betalningar även i det
fallet att de uppgifter som begärts hänför sig till
tidigare utbetalningar. Detta bör framgå av
lagtexten.
Mot bakgrund av vad som nu anförts och med vissa
redaktionella justeringar i övrigt skulle paragrafen
kunna ges förslagsvis följande lydelse:
Ansökan om utbetalning av inkomstgaranti skall vara
skriftlig och innehålla de uppgifter som behövs för
att bedöma sökandens rätt till utbetalning. Den som
ansökt om utbetalning skall även i övrigt
skriftligen lämna sådana uppgifter enligt utfärdade
föreskrifter eller när riksdagsförvaltningen begärt
sådana uppgifter. Uppgifterna skall lämnas på heder
och samvete.
Om den som ansökt om utbetalning inte lämnar de
uppgifter som begärts får riksdagsförvaltningen
hålla inne vidare utbetalningar.
Om den som har beviljats utbetalning av
inkomstgaranti får väsentligt ändrade
inkomstförhållanden och dessa kan antas påverka
rätten till utbetalning skall han eller hon utan
särskild begäran lämna uppgift om detta till
riksdagsförvaltningen.
13 kap. 20 §
I första stycket finns bestämmelser om skyldighet
för den som betalat ut ersättning eller förmån att
lämna uppgifter till riksdagsförvaltningen. Enligt
det föreslagna andra stycket är skyldigheten
sanktionerad med penningböter.
Den som är uppgiftsskyldig enligt första stycket
torde i allmänhet vara en juridisk person. Då
juridiska personer inte kan straffas kommer det att
bli nödvändigt att med stöd av principerna för
företagaransvar identifiera den som inom den
juridiska personen är personligen ansvarig. Med
tanke på att straffet endast är penningböter torde
sanktionen i praktiken ofta inte alls kunna komma
till användning. Dessutom blir regleringen som
berörts redan inledningsvis svårförenlig med den
straffrättsliga legalitetsprincipen. I
straffbestämmelsen i andra stycket hänvisas nämligen
till första stycket, där det talas om en begäran av
riksdagsförvaltningen. I praktiken är det emellertid
fråga om en begäran som avses komma från SPV. Det
förslag till ändring i 2 a § i lagen med instruktion
för riksdagsförvaltningen enligt vilket
riksdagsförvaltningen i nu förevarande paragraf
skall kunna avse SPV kan knappast anses motsvara det
straffrättsliga kravet på stöd i klar och tydlig
lag. Om en straffsanktion skall bibehållas, bör det
därför göras klart att det är fråga om en begäran
antingen från riksdagsförvaltningen eller från den
som trätt i riksdagsförvaltningens ställe vid
handläggningen av dessa ärenden.
Förslaget att sanktionera skyldigheten enligt
första stycket har sin bakgrund i synpunkter som JO
framfört under remissbehandlingen. JO pekade i sitt
yttrande, förutom på penningböter som tänkbar
sanktion, även på möjligheten till
vitessanktionering. Om en möjlighet att tillgripa
sanktioner bedöms som behövlig i detta fall finner
Lagrådet för sin del att vite framstår som en
lämpligare sanktion.
13 kap. 21 §
I paragrafen behandlas den situation som inträder
när garantitagaren erhållit ett för högt belopp och
skillnaden skall återkrävas. I första meningen
används ordet "årsavstämningen", vars närmare
innebörd dock inte framgår av lagtexten. Lagrådet
anser därför att denna term bör undvikas i
paragrafen.
I paragrafens andra stycke behandlas skyldigheten
att betala ränta på det belopp som krävs tillbaka. I
bestämmelsen anges emellertid inte vare sig
räntenivån eller den tid för vilken ränta skall
beräknas. Eftersom det här rör sig om en specifik
ekonomisk förpliktelse för enskilda rättssubjekt,
bör åtminstone huvudprinciperna för fastställande av
räntan anges i lagen. I viss mån kan det vara
lämpligt att som förebild använda bestämmelserna i
6-8 §§ förordningen (1993:1138) om hantering av
statliga fordringar. För tydlighetens skull förordar
Lagrådet att bestämmelserna om ränta skiljs ut till
en särskild paragraf.
Lagrådet föreslår att de två paragraferna får
ungefär följande utformning:
"21 §
Om det har betalats ut ett för högt belopp
avseende inkomstgaranti skall garantitagaren betala
tillbaka skillnaden. Ett belopp som skall betalas
tillbaka skall, när det är lämpligt, minska kommande
utbetalningar av inkomstgarantin. Om det finns
särskilda skäl får återkravet efterges helt eller
delvis.
22 §
Om det har betalats ut ett för högt belopp
avseende inkomstgaranti och skillnaden inte har
betalats tillbaka inom en månad efter det att krav
på återbetalning framställts, skall garantitagaren
betala ränta för därpå följande tid intill dess
betalning sker. Räntan skall bestämmas efter den
räntesats som anges i räntelagen (1975:635). Om det
finns särskilda skäl får kravet på ränta efterges
helt eller delvis.
Vad som sägs i första stycket skall också gälla om
garantitagaren försummat att lämna uppgifter som
erfordras för bestämmande av det belopp som skall
betalas tillbaka. I ett sådant fall skall ränta tas
ut från den dag då uppgifterna senast skulle ha
lämnats in."
Förslaget till lag om ändring i lagen om arvode
m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
9 kap. 17-21 §§
De synpunkter som Lagrådet framfört i anslutning
till 13 kap. 17-21 §§ lagen om ändring i lagen om
ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter har
motsvarande giltighet med avseende på nu förevarande
bestämmelser.
Förslaget till ändring i lagen med instruktion
för riksdagsförvalt-ningen
2 a §
Genom de ändringar i lagen om överklagande av
administrativa beslut av riksdagsförvaltningen och
riksdagens myndigheter som behandlats i det
föregående synes punkt 1 i den nu ifrågavarande
paragrafen kunna utgå. Om det emellertid skulle
anses önskvärt att även i lagen med instruktion för
riksdagsförvaltningen erinra om möjligheterna till
överklagande av beslut som fattats av annan
myndighet i riksdagsförvaltningens ställe, bör detta
ske i ett andra stycke och få formen av en erinran
av t.ex. följande lydelse: Om rätten att överklaga
beslut av sådan myndighet som avses i första stycket
finns bestämmelser i 1 och 5 §§ lagen (1989:186) om
överklagande av administrativa beslut av
riksdagsförvaltningen och riksdagens myndigheter.
Bilaga 4
Utskottets lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att det i sekretesslagen
(1980:100)[9]1 skall införas en ny paragraf, 9 kap.
28 §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
9 kap.
28 §
-----------------------------------------------------
Sekretess gäller i
ärende om inkomstgaranti
avseende den som har
varit riksdagsledamot
eller Sveriges
företrädare i
Europaparlamentet för
uppgift om enskilds
personliga eller
ekonomiska förhållanden,
om det kan antas att den
som uppgiften rör lider
skada eller men om
uppgiften röjs.
Sekretessen gäller inte
beslut i ett sådant
ärende.
I fråga om uppgift i
allmän handling gäller
sekretessen i högst tjugo
år.
-----------------------------------------------------
____________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.
**FOOTNOTES**
[9]:1 Lagen har tryckts om 1992:1474.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1065) om
ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:1065)
om ekonomiska villkor för riksdagens ledamöter
dels att 13 kap. 17 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya
paragrafer, 13 kap. 1822 §§, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
13 kap.
17 §[10]2
-----------------------------------------------------
Den som vill komma i Den som vill ha
åtnjutande av efterlevandeskydd skall
inkomstgaranti eller ansöka om det hos
efterlevandeskydd skall riksdagsförvaltningen.
göra ansökan hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid
tillbaka än två år före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Den som vill att
inkomstgaranti skall
betalas ut skall ansöka
om det hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas ut för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
19 §
-----------------------------------------------------
Ansökan om utbetalning
av inkomstgaranti skall
vara skriftlig. Den som
ansökt om utbetalning
skall även i övrigt
enligt utfärdade
föreskrifter eller när
riksdagsförvaltningen
begärt det skriftligen
lämna sådana uppgifter
som behövs för att bedöma
sökandens rätt till
utbetalning. Uppgifterna
skall lämnas på heder och
samvete.
Om den som ansökt om
utbetalning inte lämnar
de uppgifter som begärts
får riksdagsförvaltningen
hålla inne vidare
utbetalningar.
Om den som har beviljats
utbetalning av
inkomstgaranti får
väsentligt ändrade
inkomstförhållanden och
dessa kan antas påverka
rätten till utbetalning
skall han eller hon utan
särskild begäran lämna
uppgift om detta till
riksdagsförvaltningen.
-----------------------------------------------------
20 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivare och annan
som har betalat ut
ersättning eller förmån
skall på begäran av
riksdagsförvaltningen
lämna de uppgifter för
namngiven person om
sådana förhållanden som
är av betydelse för
tillämpningen av denna
lag.
Den som underlåter att
fullgöra sin skyldighet
enligt första stycket får
föreläggas att fullgöra
skyldigheten.
Föreläggandet får förenas
med vite.
-----------------------------------------------------
21 §
-----------------------------------------------------
Om det har betalats ut
ett för högt belopp
avseende inkomstgaranti
skall garantitagaren
betala tillbaka
skillnaden. Ett belopp
som skall betalas
tillbaka skall, när det
är lämpligt, minska
kommande utbetalningar av
inkomstgarantin. Om det
finns särskilda skäl får
återkravet efterges helt
eller delvis.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
22 §
-----------------------------------------------------
Om det har betalats ut
ett för högt belopp
avseende inkomstgaranti
och skillnaden inte har
betalats tillbaka inom en
månad efter det att krav
på återbetalning
framställts, skall
garantitagaren betala
ränta för därpå följande
tid intill dess betalning
sker. Räntan skall
bestämmas efter den
räntesats som anges i
räntelagen (1975:635). Om
det finns särskilda skäl
får kravet på ränta
efterges helt eller
delvis.
Vad som sägs i första
stycket skall också gälla
om garantitagaren
försummat att lämna
uppgifter som erfordras
för bestämmande av det
belopp som skall betalas
tillbaka. I ett sådant
fall skall ränta tas ut
från den dag då
uppgifterna senast skulle
ha lämnats in.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.
**FOOTNOTES**
[10]:2 Senaste lydelse 2000:432.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1996:304) om
arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1996:304) om
arvode m.m. till Sveriges företrädare i
Europaparlamentet
dels att 9 kap. 17 § samt rubriken närmast före
nämnda paragraf skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas fem nya
paragrafer, 9 kap. 1822 §§, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
Ansökan Handläggning av ärenden
-----------------------------------------------------
9 kap.
17 §[11]3
-----------------------------------------------------
Den som vill ha Den som vill ha
inkomstgaranti eller efterlevandeskydd skall
efterlevandeskydd skall ansöka om det hos
ansöka om det hos riksdagsförvaltningen.
riksdagsförvaltningen.
-----------------------------------------------------
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
Efterlevandeskydd kan inte betalas för längre tid
tillbaka än två år före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
18 §
-----------------------------------------------------
Den som vill att
inkomstgaranti skall
betalas ut skall ansöka
om det hos
riksdagsförvaltningen.
Inkomstgaranti kan inte
betalas för längre tid
tillbaka än sex månader
före ansökningsmånaden.
-----------------------------------------------------
19 §
-----------------------------------------------------
Ansökan om utbetalning
av inkomstgaranti skall
vara skriftlig. Den som
ansökt om utbetalning
skall även i övrigt
enligt utfärdade
föreskrifter eller när
riksdagsförvaltningen
begärt det skriftligen
lämna sådana uppgifter
som behövs för att bedöma
sökandens rätt till
utbetalning. Uppgifterna
skall lämnas på heder och
samvete.
Om den som ansökt om
utbetalning inte lämnar
de uppgifter som begärts
får riksdagsförvaltningen
hålla inne vidare
utbetalningar.
Om den som har beviljats
utbetalning av
inkomstgaranti får
väsentligt ändrade
inkomstförhållanden och
dessa kan antas påverka
rätten till utbetalning
skall han eller hon utan
särskild begäran lämna
uppgift om detta till
riksdagsförvaltningen.
-----------------------------------------------------
20 §
-----------------------------------------------------
Arbetsgivare och annan
som har betalat ut
ersättning eller förmån
skall på begäran av
riksdagsförvaltningen
lämna de uppgifter för
namngiven person om
sådana förhållanden som
är av betydelse för
tillämpningen av denna
lag.
Den som underlåter att
fullgöra sin skyldighet
enligt första stycket får
föreläggas att fullgöra
skyldigheten.
Föreläggandet får förenas
med vite.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
21 §
-----------------------------------------------------
Om det har betalats ut
ett för högt belopp
avseende inkomstgaranti
skall garantitagaren
betala tillbaka
skillnaden. Ett belopp
som skall betalas
tillbaka skall, när det
är lämpligt, minska
kommande utbetalningar av
inkomstgarantin. Om det
finns särskilda skäl får
återkravet efterges helt
eller delvis.
-----------------------------------------------------
22 §
-----------------------------------------------------
Om det har betalats ut
ett för högt belopp
avseende inkomstgaranti
och skillnaden inte har
betalats tillbaka inom en
månad efter det att krav
på återbetalning
framställts, skall
garantitagaren betala
ränta för därpå följande
tid intill dess betalning
sker. Räntan skall
bestämmas efter den
räntesats som anges i
räntelagen (1975:635). Om
det finns särskilda skäl
får kravet på ränta
efterges helt eller
delvis.
Vad som sägs i första
stycket skall också gälla
om garantitagaren
försummat att lämna
uppgifter som erfordras
för bestämmande av det
belopp som skall betalas
tillbaka. I ett sådant
fall skall ränta tas ut
från den dag då
uppgifterna senast skulle
ha lämnats in.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.
**FOOTNOTES**
[11]:3 Senaste lydelse 2000:433.
4 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:419) med
instruktion för riksdagsförvaltningen
Härigenom föreskrivs att det i lagen (2000:419) med
instruktion för riksdagsförvaltningen skall införas
en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
2 a §
-----------------------------------------------------
Riksdagsförvaltningen
får överlämna en uppgift
att handlägga frågor som
anges i 2 § första
stycket 3 till en annan
myndighet. Vad som sägs
om riksdagsförvaltningen
skall i sådant fall gälla
den myndigheten såvitt
angår vad som föreskrivs
i
1. 13 kap. 1822 §§
lagen (1994:1065) om
ekonomiska villkor för
riksdagens ledamöter samt
2. 9 kap. 1822 §§ lagen
(1996:304) om arvode m.m.
till Sveriges företrädare
i Europaparlamentet.
-----------------------------------------------------
__________
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2003.
Bilaga 5
Remissinstanser
Riksdagens ombudsmän
Kammarrätten i Sundsvall
Justitiekanslern
Statens pensionsverk
Riksförsäkringsverket
Riksskatteverket
Alecta