Konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU10
Granskning av statsrådens tjänsteutövning ochregeringsärendenas handläggning
Sammanfattning
Utskottet har även detta år granskat hur
Regeringskansliet utvecklas i vissa hänseenden.
Antalet anställda i Regeringskansliet ökar, låt vara
att den ökning som kan iakttas sedan förra året är
begränsad. Enligt utskottet vore det önskvärt att
Regeringskansliet presenterar en prognos för den
framtida personalsituationen.
Vad som har kommit fram under granskningen ger vid
handen att en utveckling mot jämställdhet mellan
könen i Regeringskansliet eftersträvas, men att det
ännu finns utrymme för förbättringar i detta
hänseende. Utskottet har från konstitutionella
utgångspunkter inte funnit anledning till några
vidare uttalanden i frågan.
Vid granskningen av regeringens protokoll har
utskottet uppmärksammat vissa brister i formellt
hänseende. Utskottet understryker ånyo starkt vikten
av god ordning i regeringsprotokollen.
Utskottet har tagit upp frågan om regeringsbeslut
som fattas utan att ha tagits med på de
ärendeförteckningar som upprättas inför
regeringssammanträdena, s.k. ärenden "utom listan".
Från en konstitutionell utgångspunkt är det
betänkligt om regeringens beslut i ärenden "utom
listan" leder till oklara beslutssituationer.
Utskottet framhåller vikten av att det efter
regeringssammanträdet står klart om regeringen har
beslutat i ett ärende och vad regeringen har
beslutat. De konstitutionellt betänkliga situationer
som kan uppstå i samband med regeringsbeslut "utom
listan" innebär enligt utskottets mening att en
sådan beslutsordning bör användas endast i verkliga
undantagsfall.
Utskottet har gått igenom två särskilda grupper av
ärenden som avgjorts i regeringsarbetet.
Den första gruppen är ärenden om nåd m.m. Liksom
vid tidigare granskningar av sådana ärenden har
utskottet funnit att regeringen tillämpat
nådeinstitutet restriktivt och att detta står i
överensstämmelse med nådens karaktär av
undantagsföreteelse. Antalet ansökningar om nåd hade
år 2001 sjunkit till inemot en tredjedel av antalet
ansökningar år 1989. Andelen bifall till
nådeansökningarna har under de senaste tio åren med
något undantag varit lägre än 10 %, medan den under
åren närmast dessförinnan var högre än så. Utskottet
redovisar också vissa andra iakttagelser om
nådeärenden m.m.
Den andra gruppen avser s.k. kommandomål, dvs.
regeringsärenden som gäller verkställighet inom
Försvarsmakten av författningar eller särskilda
regeringsbeslut som under statsministerns
överinseende får avgöras av chefen för det
departement till vilket ärendena hör. Granskningen
av de kommandomål som har förekommit under år 2001
har inte givit anledning till något uttalande av
utskottet.
Statens skadeståndsansvar regleras i
skadeståndslagen. Regeringen anses ha möjlighet att,
när den anser det påkallat, utan särskilt stöd i lag
betala ut ersättningar till enskilda, s.k.
ersättning ex gratia. Det ligger enligt utskottet i
sakens natur att denna möjlighet måste begagnas
återhållsamt. Utskottet har granskat
regeringsbesluten i 49 ärenden om ersättning ex
gratia som regeringen fattat sedan år 1998.
Beslutens innehåll har inte givit anledning till
någon vidare granskning eller några uttalanden från
utskottets sida.
Utskottet har granskat regeringens hantering av
vissa ärenden i samband med samarbetet i EU.
Granskningen avser frågor om sådana rambeslut som
kan fattas inom ramen för samarbetet i tredje
pelaren. En fråga har gällt regeringens beredning av
förslagen om att riksdagen skall godkänna rambeslut
och beslut som inte är slutligt antagna, en annan om
slutligen antagna rambeslut överensstämt med vad som
godkänts av riksdagen.
Utskottets uppfattning är att synpunkter från
myndigheter och andra berörda kan utgöra ett
värdefullt underlag för riksdagen, t.ex. när det
gäller att bedöma behovet av följdlagstiftning till
ett rambeslut eller beslut som föreslås bli godkänt
av riksdagen. Vid beredningen av en proposition om
godkännande av ett rambeslut eller beslut skall
därför enligt utskottets mening traditionellt
remissförfarande tillämpas i samma utsträckning som
vid lagstiftningsärenden. Även om de tidsramar som
gäller för antagandet av en överenskommelse i
ministerrådet kan medföra svårigheter för regeringen
att tillämpa ett traditionellt remissförfarande vid
beredningen av en proposition om riksdagens
godkännande, vill utskottet understryka att
underhandskontakter med myndigheter kan ersätta
remissbehandling endast då detta är oundgängligen
påkallat. Granskningen har inte föranlett något
uttalande i övrigt. Särskilda yttranden m och mp.
Med anledning av en anmälan har utskottet granskat
hur regeringen har utformat den ekonomiska
vårpropositionen år 2002. Utskottet understryker
vikten av att vårpropositionen ger ett allsidigt
underlag för en övergripande ideologisk diskussion
om den ekonomiska politiken på medellång och lång
sikt. Utskottet anför att det är en förutsättning
för att riksdagsbehandlingen på våren skall kunna
ägnas åt makroekonomiska bedömningar av den
ekonomiska utvecklingen att vårpropositionen
innehåller information som möjliggör detta.
Utskottets anmälan
Utskottet anmäler härmed enligt 12 kap. 2 §
regeringsformen för riksdagen resultatet av den i
det föregående redovisade granskningen.
Stockholm den 10 december 2002
På konstitutionsutskottets vägnar
Per Unckel
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Per
Unckel (m), Göran Magnusson (s), Barbro Hietala
Nordlund (s), Helena Bargholtz (fp), Pär Axel
Sahlberg (s), Kenth Högström (s), Ingvar Svensson
(kd), Mats Einarsson (v), Mats Berglind (s), Henrik
S Järrel (m), Anders Bengtsson (s), Tobias Krantz
(fp), Kerstin Lundgren (c), Helene Petersson (s),
Nils Fredrik Aurelius (m), Billy Gustafsson (s) och
Gustav Fridolin (mp).
2002/03
KU10
Inledning
Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall
konstitutionsutskottet granska statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning.
Utskottet har rätt att för detta ändamål få ut
protokollen över beslut i regeringsärenden och de
handlingar som hör till dessa ärenden.
Det åligger konstitutionsutskottet att när skäl
föreligger till det, dock minst en gång om året,
meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning
har funnit förtjäna uppmärksamhet. I detta
betänkande behandlar utskottet vissa allmänna,
administrativt inriktade granskningsuppgifter
angående regeringsarbetet.
Utöver konselj-, regerings- och
statsministerprotokoll har vid
granskningen funnits att tillgå material
som tagits fram av utskottets kansli och
av Regeringskansliet. Ett antal akter i
regeringsärenden har gåtts igenom i
samband med granskningen. Väsentliga
delar av det material som funnits att
tillgå återges i bilaga 1- 8.2.
1. Regeringens sammansättning och
regeringsarbetets organisation
I tidigare granskningsbetänkanden har utskottet
beskrivit viktigare förändringar i både regeringens
sammansättning och regeringsarbetets organisation.
Den senaste redogörelsen avsåg år 2001. I det
följande redogör utskottet i huvudsak för vad som
ägt rum i detta hänseende fr.o.m. december 2001
t.o.m. november 2002.
1.1 Regeringen
Enligt 6 kap. 1 § regeringsformen består regeringen
av statsministern och övriga statsråd, som tillsätts
av statsministern. Statsministern utser enligt
7 kap. 1 § bland statsråden chefer för
departementen. Enligt 7 kap. 5 § kan statsministern
också förordna att ett ärende eller en grupp av
ärenden, som hör till visst departement, skall
föredras av annat statsråd än departementschefen.
De under perioden för utskottets granskning
förekommande förordnandena enligt 7 kap. 5 §
regeringsformen, därtill entlediganden och
förordnanden av statsråd, återfinns i bilaga 1.
Statsministern förordnade den 21 januari 2002 Lena
Sommestad att fr.o.m. den 31 januari 2002 vara
statsråd.
Statsministern förordnade samma dag statsrådet
Lena Sommestad att fr.o.m. den 31 januari 2002 i
chefen för Miljödepartementets ställe föredra de
ärenden som hör till Miljödepartementet.
Statsministern förordnade den 27 mars 2002
statsrådet Lena Sommestad att fr.o.m. den 2 april
2002 i chefen för Miljödepartementets ställe föredra
vissa förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att
Kemikalieinspektionen, Stockholms internationella
miljöinstitut, Statens geotekniska institut,
Boverket, Fonden för fukt- och mögelskador,
Lantmäteriverket, lantmäterimyndigheterna i länen,
Statens va-nämnd och Statens institut för ekologisk
hållbarhet skall tillhöra statsrådet Sommestads
ansvarsområde.
Statsministern förordnade den 12 juli 2002
statsrådet Lena Sommestad att fr.o.m. den 15 juli
2002 i chefen för Miljödepartementets ställe föredra
de ärenden som hör till Miljödepartementet.
Den 30 september 2002 yrkade Moderata
samlingspartiet i kammaren att riksdagen enligt 12
kap. 4 § regeringsformen skulle förklara att
statsminister Göran Persson icke åtnjöt riksdagens
förtroende.
Statsministern entledigade samma dag statsrådet
och chefen för Försvarsdepartementet Björn von
Sydow.
Statsministern förordnade samma dag statsrådet
Lena Hjelm-Wallén att fr.o.m. denna dag vara chef
för Försvarsdepartementet.
Yrkandet om misstroendeförklaring mot
statsministern avslogs av riksdagen den 2 oktober
2002.
Statsministern entledigade den 10 oktober 2002
statsrådet Ingela Thalén med verkan fr.o.m. samma
dag.
Statsministern entledigade den 15 oktober 2002
statsrådet och chefen för Näringsdepartementet Björn
Rosengren.
Statsministern förordnade samma dag statsrådet
Mona Sahlin att fr.o.m. samma dag vara chef för
Näringsdepartementet.
Statsministern entledigade den 21 oktober 2002
statsrådet Lena Hjelm-Wallén från uppdraget att vara
ställföreträdande statsminister, statsråd och chef
för Försvarsdepartementet.
Statsministern entledigade samma dag statsrådet
och chefen för Miljödepartementet Kjell Larsson och
statsrådet Britta Lejon.
Statsministern förordnade samma dag statsrådet
Margareta Winberg att fr.o.m. samma dag enligt 7
kap. 8 § regeringsformen vara ställföreträdande för
honom.
Samma dag förordnades statsrådet Lena Sommestad
att vara chef för Miljödepartementet, statsrådet
Leif Pagrotsky att vara chef för
Näringsdepartementet, Ann-Christin Nykvist att vara
statsråd och chef för Jordbruksdepartementet, Pär
Nuder att vara statsråd och för tiden t.o.m. den 3
november 2002 vara chef för Försvarsdepartementet,
Leni Björklund att fr.o.m. den
4 november 2002 vara statsråd och chef för
Försvarsdepartementet, Hans Karlsson att vara
statsråd, Lena Hallengren att vara statsråd, Gunnar
Lund att vara statsråd, Morgan Johansson att vara
statsråd och Berit Andnor att vara statsråd.
Samma dag förekom ytterligare ett antal
förordnanden enligt 7 kap. 5 § enligt
sammanställningen nedan.
Statsministern förordnade statsrådet Margareta
Winberg att fr.o.m. denna dag i chefen för
Näringsdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden. Vidare
beslutades att Jämställdhetsombudsmannen och
Jämställdhetsnämnden skall höra till statsrådet
Winbergs ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Lena
Hallengren att fr.o.m. denna dag i chefen för
Utbildningsdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden. Vidare
beslutades att Nationellt centrum för flexibelt
lärande och Folkbildningsrådet skall höra till
statsrådet Hallengrens ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Leif
Pagrotsky att fr.o.m. denna dag i respektive
departementschefs ställe föredra vissa
förvaltningsärenden. Förordnandet skall gälla
framför de andra förordnanden som statsministern
beslutat enligt 7 kap. 5 §.
Statsministern beslutade att Statens
haverikommission fr.o.m. den 4 november 2002 skall
tillhöra statsrådet Leni Björklunds ansvarsområde.
Statsministern förordnade med ändring av
förordnandet den 20 december 2000 statsrådet Mona
Sahlin att fr.o.m. denna dag i chefen för
Näringsdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning,
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Nämnden mot
diskriminering och Integrationsverket skall tillhöra
statsrådet Sahlins ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Hans Karlsson
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Näringsdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att Rådet för
Europeiska socialfonden i Sverige (Svenska ESF-
rådet), Arbetsmarknadsstyrelserna,
länsarbetsnämnderna, Stiftelsen utbildning
Nordkalotten, Arbetslivsinstitutet,
Arbetsmiljöverket, Arbetsdomstolen,
Medlingsinstitutet, Statens nämnd för arbetstagares
uppfinningar, Nämnden för
styrelserepresentationsfrågor, ILO-kommittén och
Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering
skall tillhöra statsrådets Karlssons ansvarsområde.
Statsministern förordnade med ändring av
förordnandet den 20 december 2000 statsrådet Ulrica
Messing att fr.o.m. denna dag i chefen för
Näringsdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att Post- och
telestyrelsen, Statens järnvägar, Banverket,
Stängselnämnden, Vägverket, Rikstrafiken, Statens
väg- och transportforskningsinstitut,
Sjöfartsverket, Handelsflottans kultur- och
fritidsråd, Rederinämnden, Luftfartsverket,
Flygplatsnämnden, Statens institut för
kommunikationsanalys, Sveriges geologiska
undersökning, Bergsstaten, Skogsstyrelsen,
skogsvårdsstyrelserna, regionala utvecklingsbolag,
Stiftelsen Administrativ produktion i Malmfälten,
Glesbygdsverket, Stiftelsen Norrlandsfonden och
Turistdelegationen skall tillhöra statsrådet
Messings ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Mona Sahlin
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Justitiedepartementets ställe föredra vissa
förvaltningsärenden.
Statsministern förordnade statsrådet Lena
Hallengren att fr.o.m. denna dag i chefen för
Justitiedepartementets ställe föredra vissa
förvaltningsärenden. Statsministern beslutade vidare
att Ungdomsstyrelsen skall tillhöra statsrådet
Hallengrens ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Berit Andnor
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Utrikesdepartementets ställe föredra vissa ärenden.
Statsministern förordnade statsrådet Gunnar Lund
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Utrikesdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att Inspektionen för
strategiska produkter skall tillhöra statsrådet
Lunds ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Hans Karlsson
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Socialdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern förordnade statsrådet Pär Nuder att
fr.o.m. denna dag i chefen för
Justitiedepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade även att Valmyndigheten
skall höra till statsrådet Nuders ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Ann-Christin
Nykvist att fr.o.m. denna dag i chefen för
Justitiedepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att
Marknadsdomstolen, Konsumentverket och
Konsumentombudsmannen, Allmänna reklamationsnämnden,
Fastighetsmäklarnämnden och Resegarantinämnden skall
tillhöra statsrådet Nykvists ansvarsområde.
Statsministern förordnade med ändring av
förordnandet den 28 september 1999 statsrådet Lars-
Erik Lövdén att fr.o.m. denna dag i chefen för
Justitiedepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern förordnade statsrådet Gunnar Lund
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Justitiedepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att
Datainspektionen, Kammarkollegiet, Statens
skaderegleringsnämnd, Statskontoret, Statens
personadressregisternämnd, Statistiska centralbyrån,
Statens utlandslönenämnd, Statens trygghetsnämnd,
Statens ansvarsnämnd, Statens kvalitets- och
kompetensråd, Offentliga sektorns särskilda nämnd,
Trygghetsstiftelsen, Statens pensionsverk, Nämnden
för statens avtalsförsäkringar, Statens
tjänstepensions- och grupplivsnämnd och
Skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor skall tillhöra
statsrådet Lunds ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Gunnar Lund
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Finansdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att
Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Statens
krigsförsäkringsnämnd, allmänna pensionsfonderna,
Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank,
Styrelsen för sparbankernas säkerhetskassa,
Insättningsgarantinämnden och
Premiepensionsmyndigheten skall tillhöra statsrådet
Lunds ansvarsområde.
Statsministern förordnade med ändring av
förordnandet den 16 oktober 2000 statsrådet Lars-
Erik Lövdén att fr.o.m. denna dag i chefen för
Finansdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att länsstyrelserna,
Statens bostadskreditnämnd och Statens bostadsnämnd
skall höra till statsrådet Lövdéns ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Morgan
Johansson att fr.o.m. denna dag i chefen för
Socialdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att
Smittskyddsinstitutet, Institutet för psykosocial
medicin, Statens folkhälsoinstitut, Statens
institutionsstyrelse och Alkoholsortimentsnämnden
skall höra till statsrådet Johanssons ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Berit Andnor
att fr.o.m. denna dag i chefen för
Socialdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att
Riksförsäkringsverket, de allmänna
försäkringskassorna, Handikappombudsmannen, Statens
institut för särskilt utbildningsstöd,
Hjälpmedelsinstitutet, Statens nämnd för
internationella adoptionsfrågor, Barnombudsmannen
och Arvfondsdelegationen skall höra till statsrådet
Andnors ansvarsområde.
Statsministern förordnade med ändring av
förordnandet den 30 november 2001 statsrådet Jan O
Karlsson att fr.o.m. denna dag i chefen för
Utrikesdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att Svenska
institutet i Alexandria, Migrationsverket,
Utlänningsnämnden, Styrelsen för internationellt
utvecklingssamarbete (Sida), Nordiska
afrikainstitutet, Stiftelsen Östekonomiska
Institutet och Folke Bernadotteakademin skall höra
till statsrådet Karlssons ansvarsområde.
Statsministern förordnade med ändring av
förordnandet den 22 december 1998 statsrådet Leif
Pagrotsky att fr.o.m. denna dag i chefen för
Utrikesdepartementets ställe föredra vissa
förvaltnings- och lagstiftningsärenden.
Statsministern beslutade vidare att Styrelsen för
ackreditering och teknisk kontroll, SIS-
Standardiseringen i Sverige, Delegationen för
utländska investeringar i Sverige, Kommerskollegium,
Exportkreditnämnden, Sveriges exportråd,
handelssekreterare och auktoriserade handelskamrar
skall höra till statsrådet Pagrotskys ansvarsområde.
Statsministern förordnade statsrådet Leif
Pagrotsky att fr.o.m. denna dag i chefen för
Finansdepartementets ställe föredra vissa
förvaltningsärenden.
Statsministern beslutade den 7 november
2002 att Teracom AB fr.o.m. denna dag
skall tillhöra statsrådet Leif Pagrotskys
område.
2. Regeringskansliet
2.1 Personal
Konstitutionsutskottet har under en följd av år i
sina granskningsbetänkanden redogjort för
personalutvecklingen i Regeringskansliet. I likhet
med de senaste granskningarna riktar utskottet även
i år uppmärksamheten bl.a. mot frågor som gäller
andelen politiskt tillsatta tjänstemän och
personalutvecklingen inom Regeringskansliet samt i
viss mån jämställdhetsfrågor.
Antalet tjänstgörande i Regeringskansliet utom
Utrikesdepartementet var
2 558 personer i oktober 2002. Personalutvecklingen
under perioden
1999-2002 visar följande personalfördelning:
----------------------------------------------------------------
|
----------------------------------------------------------------
| | 1999 | 2000| 2001| 2002 |
----------------------------------------------------------------
|Statsrådsberedningen | | 54 | 59 | 61 (+2)|
| | 55 | (-1) | (+5) | |
----------------------------------------------------------------
|Justitiedepartementet| | 243 | 282 | 292 |
| | 219 | (+24) | (+39) | (+10)|
----------------------------------------------------------------
|Försvarsdepartementet| | 114 | 127 | 116 (- |
| | 118 | (-4) | (+13) | 11)|
----------------------------------------------------------------
|Socialdepartementet | | 168 | 190 | 194 (+4)|
| | 180 | (-12) | (+22) | |
----------------------------------------------------------------
|Finansdepartementet | | 388 | 382 | 396 |
| | 392 | (-4) | (-6) | (+14)|
----------------------------------------------------------------
|Utbildningsdepartementet| | 164 | 172 | 161 (- |
| | 160 | (+4) | (+8) | 11)|
----------------------------------------------------------------
|Jordbruksdepartementet| | 127 | 124 | 128 (+4)|
| | 119 | (+8) | (-3) | |
----------------------------------------------------------------
|Kulturdepartementet | | 120 | 74 | 70 (-4) |
| | 116 | (+4) | (-46) | |
----------------------------------------------------------------
|Näringsdepartementet | | 348 | 408 | 399 (-9)|
| | 328 | (+20) | (+60) | |
----------------------------------------------------------------
|Miljödepartementet | | 164 | 160 | 149 (- |
| | 150 | (+14) | (-4) | 11)|
----------------------------------------------------------------
|Regeringskansliets | | | | |
| | | | | |
| förvaltningsavdelning| | 545 | 572 | 592 |
| | 470 | (+75) | (+27) | (+20)|
----------------------------------------------------------------
|Totalt | 2 | 2 435 | 2 550 | 2558 |
| | 307 | (+128) | (+115) | |
| | | | | (+8) |
----------------------------------------------------------------
Antalet tjänstgörande (exklusive kommittéanställda) i
Regeringskansliet exklusive Utrikesdepartementet
1999-2002.
Framställningen visar att Regeringskansliets
personal har ökat i antal sedan utskottets
senaste granskning med totalt 8 personer. De
största ökningarna har skett på
förvaltningsavdelningen med 20 personer,
Finansdepartementet med 14 personer och
Justitiedepartementet med 10 personer. Tre
departement har haft minskningar i
personalstyrkan på vartdera 11 personer.
Jämfört med tidigare års personalökningar är
den aktuella ökningen marginell (den förklaras
också delvis av vissa tidsbegränsade
projektanställningar). Mot bakgrund av
tidigare granskningar kan utskottet se att
ökningen av antalet anställda i
Regeringskansliet utvecklat sig på följande
sätt:
---------------------
---------------------
|År | Antal |
---------------------
|1974 | 1 250 |
---------------------
|1982 | 2 022 |
---------------------
|1984 | 1 942 |
---------------------
|1986 | 1 856 |
---------------------
|1987 | 1 799 |
---------------------
|1988 | 1 782 |
---------------------
|1990 | 1 786 |
---------------------
|1991 | 1 803 |
---------------------
|1992 | 1 720 |
---------------------
|1993 | 1 849 |
---------------------
|1994 | 1 846 |
---------------------
|1996 | 2 157 |
---------------------
|1997 | 2 233 |
---------------------
|1999 | 2 307 |
---------------------
|2000 | 2 435 |
---------------------
|2001 | 2 550 |
---------------------
|2002 | 2 558 |
---------------------
Antalet tjänstgörande (exklusive
kommittéanställda) i Regeringskansliet
exklusive Utrikesdepartementet åren 1974-2002.
2.2 Politiskt tillsatta tjänstemän
Granskningen omfattar i detta avsnitt
även Utrikesdepartementet. Sedan
utskottets granskning år 1999 har
antalet politiskt tillsatta tjänstemän
i Regeringskansliet ökat, från 155
personer 1999 till 166 personer år
2001. Vid årets granskning uppgår
antalet politiskt tillsatta tjänstemän
till 165 personer.
Utvecklingen gestaltar sig enligt
följande tabell:
-------------------------------------------------
| | 1999 | 2000 | 2001 | 2002|
-------------------------------------------------
|Assistenter | 6|13 | 11 | 9 |
-------------------------------------------------
|Kabinetts- | 1| 1 | 1 | 1 |
| | | | | |
| sekreterare | | | | |
-------------------------------------------------
|Planeringschefer | 3| 5 | 4 | 6 |
-------------------------------------------------
|Politiskt | 75| 68 | 81 | 77 |
| | | | | |
| sakkunniga | | | | |
-------------------------------------------------
|Pressekreterare | 20| 22 | 22 | 22 |
-------------------------------------------------
|Sakkunniga | 0| 2 | 1 | 3 |
-------------------------------------------------
|Statsminister | 1| 1 | 1 | 1 |
-------------------------------------------------
|Statsråd | 18| 16 | 19 | 19 |
-------------------------------------------------
|Statssekreterare | 29| 24 | 25 | 25 |
-------------------------------------------------
|Samordnare | - | - | - | 1 |
-------------------------------------------------
|Biträdande | 2| 1 | 1 | 1 |
| | | | | |
| statssekreterare| | | | |
-------------------------------------------------
|Totalt | 155| 153| 166|
165 |
-------------------------------------------------
Antalet politiskt tillsatta tjänstemän
inklusive Utrikesdepartementet.
Den enda ökningen bland de
politiskt tillsatta tjänstemännen
har skett i personalkategorin
planeringschefer och sakkunniga
med två personer vardera. Övriga
personalgrupper har minskat något
eller inte förändrats alls.
Jämställdhetsfrågor
Reviderad handlingsplan
Utskottet har vid föregående års
granskning tagit upp olika frågor
rörande jämställdhetsarbetet inom
Regeringskansliet. Utskottet
återger i det följande vad som har
kommit fram under årets granskning
om hur jämställdhetsarbetet i
Regeringskansliet fortskrider.
I Handlingsplanen för jämställda
löner från slutet av år 2001
framgår tre faser som en utvald
arbetsgrupp skall arbeta sig
igenom. Den första fasen handlar
om inventering av gällande avtal
och dokument från
jämställdhetssynpunkt - dvs. om
skillnader finns som har direkt
eller indirekt samband med kön. I
den andra fasen skall gruppen
kartlägga och analysera
löneskillnader mellan kvinnor och
män som utför arbete som är att
betrakta som lika. Den tredje och
sista fasen är en kartläggning av
skillnader mellan grupp med
arbetstagare som är eller brukar
anses vara kvinnodominerad och
grupp som utför arbete som är att
betrakta som likvärdigt med sådant
arbete. Arbetet enligt
handlingsplanen beräknades bli
klart första kvartalet år 2002 med
en planerad komplettering av
handlingsplanen samtidigt.
Arbetsgruppen presenterade sitt
resultat i mars 2002. Då hade en
genomgång gjorts av bestämmelser
och praxis om löner och
anställningsvillkor, bl.a.
avseende vilka kriterier som
används vid lönesättning,
könsneutrala formuleringar och
manliga respektive kvinnliga
normer vad gäller hur den egna
kompetensen bedöms. Gruppen
föreslog att lönepolicyn och
verktyget för klartläggning och
analys av osakliga löneskillnader
skulle revideras något, bl.a.
avseende formuleringar. Genom
skärpningen av jämställdhetslagen
den
1 januari 2001 förlorade
handlingsdokumentet något av sin
aktualitet, varför en revidering
av dokumentet ansågs befogad. En
revidering skulle också tjäna
syftet att undanröja de
tolkningsproblem som kunde ha
uppkommit i handlingsplanen efter
lagändringen. Även ändringar i
Jämställdhetsplanen för år
2000-2002 föreslogs.
Arbetsgruppen presenterade också
sina slutsatser om varför
kvalifikationer och kompetens
bland främst äldre kvinnliga
medarbetare, med erfarenhet och
kunskap baserad på lång
tjänstgöring, saknades i
Regeringskansliets lönepolicy och
hur detta kunde avhjälpas. Åsikten
att det är svårt att hitta
tillräckligt kompetenta
företrädare för det
underrepresenterade könet inom
vissa personalgrupper hade bl.a.
framförts som skäl till
svårigheten att uppnå jämn
fördelning mellan könen. Detta
kunde enligt arbetsgruppen
avhjälpas bl.a. genom att vid
nomineringar alltid nominera både
en kvinna och en man.
Som en del av undersökningen
avseende löneskillnader
undersöktes de personalgrupper där
medianlönen skilt sig åt mellan
kvinnor och män. Slutsatserna av
arbetsgivarens undersökning av
lönesituationen blev att inga nya
löneskillnader som hade direkt
eller indirekt samband med kön
kunde upptäckas.
Kartläggningen av lönerna inom
Regeringskansliet gav också upphov
till andra frågor, bl.a. framgick
det att i nästan 2/3 av fallen
hade kvinnorna lägre medianlön än
männen. Detta faktum måste enligt
Regeringskansliet bli föremål för
fördjupade analyser. Arbetsgruppen
föreslog även att, förutom
lönejusteringar, hänsyn skulle tas
till erfarenhet, meritvärdet av
föräldraledighet och
jämställdhetsperspektiv vid
lönesättning.
En komplettering av
Regeringskansliets handlingsplan
för jämställda löner gjordes genom
en promemoria i september 2002 i
samarbete mellan
Regeringskansliet, fackförbunden
SACO S-RK och ST/RK,
Jämställdhetsombudsmannen (JämO)
och jämställdhetsenheten på
Näringsdepartementet. Fortfarande
konstateras att vissa skillnader i
lön mellan kvinnor och män som är
klassificerade inom samma grupp
finns, men det saknas enligt
promemorian för närvarande
underlag för att en bedömning
skall kunna göras om de skillnader
som identifierats har direkt eller
indirekt samband med kön. Vilket
slags underlag som avses är inte
klargjort i promemorian.
Enligt handlingsplanen
inkluderar pågående aktiviteter
för att främja jämställdheten
bl.a. ett karriärplaneringsprojekt
och ett mentorsprogram. Båda
projekten syftar till att främst
kvinnor skall söka högre
befattningar, även
chefsbefattningar. En förstudie är
föreslagen som skall ha till syfte
att utveckla assistentfunktionen
inom Regeringskansliet och på sikt
förändra fördelningen mellan
kvinnor och män inom den
personalgruppen. Andelen kvinnliga
chefer är fortfarande lägre än
andelen män, men andelen har
nästan fördubblats under perioden
1993-2002.
Beträffande frågan om
förekomsten av osakliga
löneskillnader i Regeringskansliet
har fackförbunden SACO S-RK och
ST/RK reserverat sig mot
handlingsplanens åtgärder
beträffande lönejustering,
eftersom de ansett att de, trots
att de erhållit tillräcklig
information i andra frågor, inte
erhållit sådan information att de
kan ställa sig bakom
arbetsgivarens slutsats att
osakliga löneskillnader ej
förekommer på Regeringskansliet.
De löneskillnader som framkommer
efter Regeringskansliets fortsatta
analys och bearbetning av
lönesituationen på myndigheten och
som visar sig ha direkt eller
indirekt samband med kön kommer
enligt handlingsplanen att rättas
till under innevarande
avtalsperiod.
Lönestatistik
För att något belysa
lönesituationen från
jämställdhetssynpunkt har
utskottet under en följd av år
redovisat vissa personalgruppers
löner inom Regeringskansliet. Även
i år återger utskottet lönebilden
för två utvalda personalgrupper,
juridiskt utredningsarbete och
allmänt utredningsarbete i
åldersgrupperna 30-49 och 50+.
Dessa åldersgrupper tillhör de
största i Regeringskansliet.
Uppgifterna avser september 2002.
Den statistik utskottet använder
sig av är liksom föregående år
baserad på uppgifter som erhållits
från Regeringskansliet.
Lönestatistiken är indelad i TNS-
familjer i olika
kvalifikationsnivåer. Detta ger en
bild av hur löneförhållandena ser
ut i olika grupper samt hur
könsfördelningen ser ut.
Inom chefsbefattningarna i
personalgruppen juridiskt
utredningsarbete respektive
allmänt utredningsarbete ser
lönesituationen för män och
kvinnor ut enligt tabellerna
nedan.
1. Personalgrupp juridiskt
utredningsarbete (urval)
-----------------------------------
|Kvinnor |Antal |Medianlön|Medellön
|
-----------------------------------
|30-49 |12 |45 250 |46 450 |
-----------------------------------
|50+ |5 |44 000 |45 360 |
-----------------------------------
|Män |Antal |Medianlön|Medellön
|
-----------------------------------
|30-49 |18 |46 000 |46 278 |
-----------------------------------
|50+ |16 |51 200 |51 375 |
-----------------------------------
Källa: TNS 303 nivå 3.
2. Personalgrupp allmänt
utredningsarbete (urval)
-----------------------------------
|Kvinnor |Antal |Medianlön|Medellön
|
-----------------------------------
|30-49 |21 |45 000 |45 238 |
-----------------------------------
|50+ |26 |47 000 |47 256 |
-----------------------------------
|Män |Antal |Medianlön|Medellön
|
-----------------------------------
|30-49 |37 |45 900 |44 947 |
-----------------------------------
|50+ |51 |47 000 |47 075 |
-----------------------------------
Källa: TNS 305 nivå 3.
Inom chefsbefattningarna för
juridiskt utredningsarbete
respektive allmänt
utredningsarbete är den
övervägande majoriteten av
cheferna män - 34 manliga chefer
inom den första gruppen att
jämföra med 17 kvinnliga.
Medellönerna skiljer sig också
mellan män och kvinnor, i
åldersgruppen 30-49 inom
personalgrupp juridiskt
utredningsarbete har kvinnorna
aningen högre medellön än männen,
172 kr mer än männen. I
åldersgruppen 50+ överstiger
männens löner kvinnornas med 6
015 kr. Enligt Regeringskansliet
beror skillnaderna på skillnader i
titlar inom TNS-gruppen. Hälften
av männen i gruppen är
expeditions-, rätts- eller
exp./rättschef, de övriga är
departementsråd. En av de fem
kvinnorna är expeditionschef, de
övriga är departementsråd.
Expeditions-, rätts- och
exp./rättschefer har högre
medellöner än departementsråd.
I den andra personalgruppen,
allmänt utredningsarbete, finns 88
manliga chefer att jämföra med 47
kvinnliga. Medellönerna för män i
åldersgruppen 30-49 är 291 kr
lägre än kvinnornas, och i
åldersgruppen 50+ är lönerna för
män 181 kr lägre än kvinnornas.
Utskottet har även tagit del av
lönesituationen på en lägre nivå
enligt tabellerna nedan.
3. Personalgrupp juridiskt
utredningsarbete (urval)
----------------------------------------
|Kvinnor |Antal |Medianlön |Medellön |
----------------------------------------
|30-49 |172 |33 300 |34 090 |
----------------------------------------
|50+ |17 |35 700 |34 741 |
----------------------------------------
|Män |Antal |Medianlön |Medellön |
----------------------------------------
|30-49 |117 |35 000 |35 135 |
----------------------------------------
|50+ |34 |40 350 |40 012 |
----------------------------------------
Källa: TNS 303 nivå 4.
4. Personalgrupp allmänt
utredningsarbete (urval)
----------------------------------------
|Kvinnor |Antal |Medianlön |Medellön |
----------------------------------------
|30-49 |117 |33 300 |34 221 |
----------------------------------------
|50+ |108 |35 700 |35 893 |
----------------------------------------
|Män |Antal |Medianlön |Medellön |
----------------------------------------
|30-49 |137 |33 800 |35 426 |
----------------------------------------
|50+ |200 |37 978 |38 384 |
----------------------------------------
Källa: TNS 305 nivå 4.
Löneskillnaderna mellan kvinnor
och män inom denna
kvalifikationsnivå är som följer.
I åldern 30-49 i den första
gruppen, juridiskt
utredningsarbete, tjänar männen i
genomsnitt 1 045 kr mer än
kvinnorna. I åldern 50+ tjänar
männen i genomsnitt 5 271 kr mer
än sina kvinnliga kolleger.
I den andra personalgruppen,
allmänt utredningsarbete,
återfinns följande löneskillnader
mellan män och kvinnor. I åldern
30-49 överstiger männens löner
kvinnornas med 1 205 kr. I åldern
50+ tjänar männen i genomsnitt
2 491 kr mer än kvinnorna. Enligt
Regeringskansliet är en förklaring
till skillnaderna inom den ovan
beskriva gruppen att en större
andel av männen har mer
kvalificerade arbetsuppgifter och
andra titlar än kvinnorna.
Tillsammans utgör dessa utvalda
personalgrupper 1 088 personer,
varav männen utgör 55 % och
kvinnorna 45 %. Av det totala
antalet anställda vid
Regeringskansliet (inklusive
Utrikesdepartementet) utgör dessa
utvalda grupper 27 % av de
anställda.
2.3 Regeringskansliet
som myndighet
Myndigheten Regeringskansliet
skapades genom en sammanslagning
av Statsrådsberedningen,
departementen och dåvarande
Regeringskansliets
förvaltningskontor år 1997.
Utskottet har vid tidigare
granskningar, bl.a. år 1999/
2000, noterat att det efter tre
års uppföljning efter
sammanslagningen inte varit
möjligt att få fram en samlad bild
av effekterna av sammanslagningen.
Vid granskningen år 2000/01
konstaterade utskottet att den
förhoppning som utskottet uttryckt
om att Regeringskansliet borde
kunna tillhandahålla en samlad
bild av effekterna av reformen
inte hade infriats.
Sammanslagningen granskades av
Riksdagens revisorer i förslag
2001/02:RR15 och även i utskottets
betänkande 2001/02:KU32. Utskottet
anförde i betänkandet att det
delade revisorernas bedömning att
en utvärdering av resultaten av
sammanslagningen behövs och att
den borde påbörjas snarast.
Riksdagen ställde sig bakom
revisorernas och utskottets
bedömning.
Som ett resultat av detta har
Regeringskansliet beslutat
tillsätta en arbetsgrupp
(protokoll 2002-11-22,
FA2002/1569/STAB) som skall
beskriva och analysera de
konsekvenser som sammanslagningen
medfört. I direktiven framgår att
gruppen löpande skall rapportera
till förvaltningschefen och att
uppdraget skall slutredovisas i en
rapport senast den 30 juni 2003.
Fokus på analyserna skall bl.a.
ligga på huruvida effekterna och
konsekvenserna av sammanslagningen
har påverkat den interna
effektiviteten, styrningen,
ledningen, personalen,
verksamheten, organisationen,
arbetsformerna och
administrationen.
Utskottets ställningstagande
Utskottet noterar att
Regeringskansliets totala antal
anställda fortsätter att öka, även
om den ökning som har iakttagits i
årets granskning är begränsad.
Enligt utskottet vore det önskvärt
att Regeringskansliet presenterar
en prognos för den framtida
personalsituationen ställd i
jämförelse med de framtida
arbetsuppgifterna.
Vad som kommit fram i utskottets
granskning lämnar visserligen
belägg för att löneskillnader
mellan män och kvinnor finns inom
Regeringskansliet, i vissa viktiga
hänseenden till nackdel för
kvinnorna, men utskottet gör inte
någon mer ingående bedömning av
lönesituationen hos myndigheten.
Vad som har framkommit under
granskningen ger vid handen att en
utveckling mot jämställdhet mellan
könen i Regeringskansliet
eftersträvas men att det ännu
finns utrymme för ytterligare
förbättringar i detta hänseende.
Utskottet har i vart fall från
konstitutionella utgångspunkter
inte anledning att göra några
vidare uttalanden i frågan.
3. Regeringsprotokollen
Statistik
Antalet registrerade ärenden som
avgjorts vid regeringssammanträde
har ökat från 8 272 år 2000 till
10 521 år 2001.
Det kraftigt ökade antalet
regeringsärenden under år 2001
beror framför allt på en markant
ökning av antalet dispensärenden i
Socialdepartementet under detta
år. Enligt uppgift från
Socialdepartementet förklaras den
ökade ärendetillströmningen under
året av att läkemedel för
behandling av fetma och impotens
lyftes ut ur läkemedelsförmånerna.
Detta skedde genom en ändring av
den numera upphävda förordningen
(1996:1294) om högkostnadsskydd
vid köp av läkemedel m.m.
Från och med den 1 oktober 2002
har en ny ordning för det
offentliga subventionssystemet
rörande läkemedel införts (prop.
2001/02:63, bet. 2001/02:
SoU10, rskr. 2001/02:194). I
samband därmed har en ny
självständig myndighet -
Läkemedelsförmånsnämnden -
inrättats med uppgift att ansvara
för beslut rörande subventionering
och prisreglering i fråga om
läkemedel och andra varor som
ingår i läkemedelsförmånerna.
Nämnden har möjlighet att vid
behov avgränsa de
användningsområden rörande ett
visst läkemedel eller en annan
vara, för vilka offentliga
subventioner skall betalas ut.
Som framgår av nedanstående
uppställning har dock antalet
ärenden som avgjorts vid
regeringssammanträde näst intill
halverats under den senaste
tolvårsperioden. En väsentlig
orsak till denna nedgång torde
vara det sedan lång tid pågående
arbetet med att föra över ärenden
om överprövning av
förvaltningsärenden från
regeringen till allmän
förvaltningsdomstol (se bet.
1999/2000:KU10). I sammanhanget
kan även nämnas att enligt uppgift
från Utrikesdepartementet
överflyttades 9 269 ärenden till
Utlänningsnämnden i samband med
att nämnden inrättades år 1992.
1988 20 279
1989 19 293
1990 20 650
1991 21 394
1992 13 990
1993 13 992
1994 12 981
1995 11 691
1996 10 241
1997 9 373
1998 9 946
1999 9 007
2000 8 272
2001 10 521
I bifogade tabeller (bilaga
3.1-3.2) redovisas antalet
avgjorda regeringsärenden under år
2001 och deras fördelning på
ärendegrupper. Av tabellen framgår
att den största ärendegruppen (4
382) var dispens- och övriga
partsärenden, som ökat med 2 517
sedan föregående år. De
ärendegrupper som minskade i antal
var författningar, som minskat
från 922 till 897, regleringsbrev
samt anslags- och bidragsärenden,
som minskat från 1 954 till 1 878,
överklaganden, som minskat från
934 till 758, B-protokollärenden,
som minskat från 164 till 119 och
övriga ärenden, som minskat från
389 till 386. De ärendegrupper som
ökade i antal var propositionerna,
som ökat från 184 till 188,
kommitté- och utredningsdirektiv,
som ökat från 239 till 242, samt
anställningsärenden, som ökat från
1 538 till 1 588. I övrigt kan
konstateras att antalet
lagrådsremisser var oförändrat
jämfört med föregående år (83).
Socialdepartementet hade det
största antalet regeringsärenden
(3 027), därefter kom
Justitiedepartementet (1 831) och
Näringsdepartementet (1 433). Det
minsta antalet regeringsärenden
hade Jordbruksdepartementet (379)
och Kulturdepartementet (418).
Det största antalet
propositioner kom från
Justitiedepartementet (51),
Finansdepartementet (28) samt från
Närings- respektive
Socialdepartementet (vartdera 26).
Det minsta antalet propositioner
kom från Kulturdepartementet (4)
samt från Försvars- respektive
Jordbruksdepartementet (vartdera
7).
Formell granskning av
regeringsprotokollen år 2001
För konstitutionsutskottets
granskning av statsrådens
tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning
har utskottet rätt att utfå
protokollen över beslut i
regeringsärenden och handlingar
som hör till dessa ärenden.
Regeringsprotokollen år 2001
från Justitiedepartementet och
Finansdepartementet har gåtts
igenom översiktligt inom
utskottets kansli. För detta år
har samma genomgång gjorts också
beträffande dels protokoll från
konseljer, dels underprotokoll
serie B, dvs. hemliga protokoll,
från samtliga departement.
Genomgången har avsett de
protokollerade besluten, inte de
handlingar som hör till besluten.
Genomgången av
konseljprotokollen och de hemliga
protokollen har inte visat några
formella brister.
När det gäller
Justitiedepartementet har det i
enstaka fall förekommit att
anteckningar med karaktär av
korrekturrättningar gjorts med
blyerts på originalbeslut.
Även beträffande
Finansdepartementet har framkommit
brister i vissa avseenden.
Ett beslut om ändring i en
förordning var inte undertecknat
av vederbörande statsråd (prot.
21, beslut 17).
Ett beslut om fortsatt
anställning som riksgäldsdirektör
var inte undertecknat av
ordföranden vid
regeringssammanträdet (prot. 23,
beslut 12).
Nämnas kan vidare att bilagorna
till två regeringsbeslut är
förväxlade med varandra. Sålunda
har en förordning fogats som
bilaga till ett beslut om
utfärdande av en lag (prot. 9,
beslut 3). På motsvarande sätt har
den aktuella lagen fogats som
bilaga till beslutet avseende
förordningen (prot. 9, beslut 6).
Slutligen kan nämnas att en
brist på enhetlighet har kunnat
noteras vad gäller den i
protokollen från
Finansdepartementet införda
dokumentationen av ivägsända
expeditioner. Ömsom utgörs
dokumentationen av ett dokument
som helt saknar namnunderskrifter,
ömsom av en kopia av det
undertecknade regeringsbeslutet.
Ibland saknas vederbörande
statsråds namnunderskrift på den
kopierade handlingen. I enstaka
fall förekommer också att
regeringsprotokollet innehåller
ett dokument som endast har
skrivits under av handläggande
tjänsteman.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill återigen starkt
understryka vikten av god ordning
i regeringsprotokollen. Det finns
annars en risk för att beslut kan
ifrågasättas som icke giltiga.
Enligt 7 kap. 7 §
regeringsformen gäller att
författningar, förslag till
riksdagen och andra expeditioner
av regeringens beslut för att bli
gällande skall skrivas under av
statsministern eller annat
statsråd på regeringens vägnar om
inte regeringen genom förordning
föreskrivit att tjänsteman i
särskilda fall får skriva under
expedition. Det är enligt
utskottet anmärkningsvärt att ett
beslut om ändring i en författning
inte undertecknats av statsrådet.
Enligt 12 § förordningen
(1975:1) om protokoll och
expeditioner i regeringsärenden
m.m. gäller att expedition av
beslut vid regeringssammanträde
skrivs under av ordföranden och
kontrasigneras av föredragande
statsråd, bl.a. om beslutet avser
tillsättning av tjänst som chef
för central förvaltningsmyndighet
eller därmed jämförlig tjänst.
Utskottet finner det
anmärkningsvärt att ett beslut om
fortsatt anställning som
riksgäldsdirektör inte
undertecknats av ordföranden vid
regeringssammanträdet.
Vidare anser utskottet att det
inte bör förekomma att
anteckningar i originalbeslut -
även om det bara gäller
korrekturrättelser - görs med
blyerts. Utskottet finner det inte
heller godtagbart att bilagor på
ett missvisande sätt fogas till
regeringsprotokollet, bl.a.
eftersom detta kan leda till
osäkerhet om huruvida en
expedition faktiskt täcks av ett
fattat regeringsbeslut.
Genomgången av konseljprotokollen
och de hemliga protokollen har
inte visat några brister i
formellt hänseende. Utskottet
anser dock att rutinerna i
Finansdepartementet för
hanteringen av regeringsärenden
bör stramas upp.
4. Beslut i
regeringsärenden "utom
listan"
Ärendet
Inledning
I två granskningsärenden från
riksmötet 2001/02 förekom beslut
av regeringen i ärenden "utom
listan", dvs. beslut som fattas
vid ett regeringssammanträde,
trots att ärendet inte har funnits
med på ärendeförteckningen inför
sammanträdet. I stället
kompletteras ärendeförteckningen
med ärendet efter sammanträdet.
Det ena granskningsärendet rörde
näringsminister Björn Rosengrens
utfästelser om statlig garanti
till flygbolag (bet. 2001/02:KU20
s. 69-79). Det andra ärendet rörde
upphandlingen av helikopter NH90
(a. bet. s. 81-87).
Ärendet rörande utfästelser om
statlig garanti till flygbolag
I ärendet rörande näringsminister
Björn Rosengrens utfästelser om
statlig försäkringsgaranti till
flygbolag hänvisades i
granskningsanmälan till att
Riksgäldskontoret fredagen den 19
oktober 2001 beslutade att den
statliga garantin skulle upphöra
att gälla från kl. 17.00 måndagen
den 22 oktober samma år. Enligt
anmälan gjordes, några timmar
efter det att Riksgäldskontorets
beslut hade trätt i kraft, ett
uttalande från näringsministerns
kansli om att regeringen tänkte
lösa frågan retroaktivt under
tisdagen den 23 oktober genom att
inkalla ett extra
regeringssammanträde.
Granskningen kom härefter att ta
sikte på bl.a. två
regeringsbeslut. I det ena hade
regeringen den 18 oktober 2001
beslutat att avlämna en
proposition till riksdagen om en
förlängning av den statliga
flyggarantin fr.o.m. den 25
oktober t.o.m. den 23 november
2001. Det andra regeringsbeslutet
fattades den 23 oktober 2001 och
innebar att Riksgäldskontoret
skulle fortsätta att ställa ut
garantier till flygbranschen
fr.o.m. den 22 oktober 2001 kl.
17.00 t.o.m. den 24 oktober 2001.
I en promemoria till utskottet
från Näringsdepartementet (a. bet.
bilaga A2.2.4) behandlades den
omständigheten att regeringen hade
beslutat en proposition om en
förlängning av garantin som var
daterad torsdagen den 18 oktober
2001, men propositionen avlämnades
inte till riksdagen förrän den 25
oktober. Enligt promemorian var
texten inte granskad och avstämd i
alla delar vid
regeringssammanträdet den 18
oktober. Tryckning av
propositionen skulle dessutom ske.
I promemorian redovisades vidare
att Björn Rosengrens
pressekreterare den 22 oktober
meddelade bl.a. Tidningarnas
telegrambyrå (TT) att regeringen
förberedde ett beslut den 23
oktober om att förlänga garantin.
Utskottet höll den 12 april 2002
en utfrågning med finansminister
Bosse Ringholm angående
granskningsärendet om den statliga
garantin till flygbolag (a. bet.,
bilaga B5). Vid utfrågningen
uppgav finansministern att det
inte är vanligt att regeringen
fattar preliminära beslut, men att
det sker då och då, som den 18
oktober 2001. Vidare uppgav han
att beslutet den 18 oktober om att
avlämna en proposition till
riksdagen var preliminärt i den
bemärkelsen att det var först när
förslaget slutligen kom upp den 23
oktober, efter en diskussion den
22, som beslutet fattades.
Regeringen gjorde den 18 oktober
en preliminär bedömning att den
skulle ha hög beredskap för att
kunna fatta ett "fortsatt beslut".
Så skedde också den 23 oktober.
Näringsminister Björn Rosengren
uppgav vid en utfrågning inför
utskottet den 16 april 2002 (a.
bet., bilaga B14) att regeringen
redan den 18 oktober hade fattat
ett preliminärt beslut om en
proposition till riksdagen om en
förlängning av garantin till
flygbolagen från den 25 oktober.
Alla detaljer i det förslaget var
dock inte klara och hade på
måndagen den 22 oktober ännu inte
lagts på riksdagens bord. Enligt
näringsministern var regeringens
beslut den 18 oktober preliminärt
också av det skälet att regeringen
ville avvakta att det slutligen
skulle stå klart om det fanns
försäkringslösningar eller inte.
Efter att detta beretts kom han på
eftermiddagen den 22 oktober
överens med finansministern om att
föreslå regeringen att garantin
skulle förlängas från måndagen den
22 oktober 17.00 till den 24
oktober kl. 24.00.
Överenskommelsen var vidare att
Finansdepartementet skulle
underrätta Riksgäldskontoret om
detta och att Näringsdepartementet
skulle informera flygbolagen före
kl. 17.00. Även medierna
informerades om överenskommelsen.
Ärendet om upphandlingen av
helikopter NH90
I granskningsärendet om
upphandlingen av helikopter NH90
påtalades i granskningsanmälan att
regeringen vid sitt sammanträde
torsdagen den 13 september 2001
skall ha beslutat att köpa
helikoptrar, men att
försvarsministern samma dag vid en
presskonferens förnekat att något
beslut tagits av regeringen.
Försvarsdepartementet uppgav i en
promemoria till utskottet att det
inför regeringssammanträdet den 13
september 2001 fanns ett
färdigberett regeringsbeslut om
medgivande till anskaffningen av
helikoptrarna (a. bet. bilaga
A2.3.2). Avsikten var att den
svenska anskaffningen skulle
offentliggöras senare samma dag
efter ett möte med
försvarsministrarna från Sverige,
Finland och Norge. Detta gjorde
att ärendet anmäldes "utom listan"
till regeringssammanträdet för att
sedan kunna lyftas in på listan i
samband med offentliggörandet av
affären. Ärendet togs upp på
regeringssammanträdet och
behandlades mer ingående på den
allmänna beredning som följde på
sammanträdet. Enligt departementet
bestämdes i det sammanhanget att
promemorior rörande finansiering,
operativa krav, motköp samt
Danmarks val av helikoptrar skulle
tas fram och delges Finans- och
Näringsdepartementen samt
Statsrådsberedningen. Dessa
promemorior upprättades och
delgavs dagen därpå. Med hänsyn
till dessa förhållanden var det
enligt departementet inte möjligt
att offentliggöra den svenska
anskaffningen i samband med
ministermötet senare på dagen den
13 september 2001.
I samband med utskottets
utfrågning av försvarsminister
Björn von Sydow den 16 april 2002
uppgav denne att man hade uppe
ärendet om helikoptrarna på
regeringssammanträdet den 13
september 2001 och förklarade att
det låg utom listan (a. bet.
bilaga B13). Därefter gjordes en
ordentlig genomdragning på den
efterföljande allmänna
beredningen, och det bestämdes då
att det skulle utarbetas ett par
promemorior som belyste olika
delar i situationen. Man hade en
ny allmän beredning på måndagen
därefter, och då konstaterades att
promemoriorna var
tillfredsställande. Om ingenting
ytterligare hände i frågan var
ärendet färdigt och kunde, som man
sa, lyftas in på listan. Detta
skedde dagen efter. Enligt
försvarsministern är det inte lätt
att formulera sig kring vilket
konstitutionellt skick ett ärende
har som befinner sig, som man
säger, utom listan. På ett sätt
har man inte beslutat om det. Hade
det t.ex. varit så att han på
måndagen hade konstaterat att hans
kolleger inte tyckte att
promemoriorna var
tillfredsställande eller att
expeditions- och rättschefen och
juristerna i Försvarsmakten och
Materielverket hade funnit någon
juridisk komplikation, hade han
inte "lyft in" ärendet på listan.
Enligt försvarsministern var det
öppet i den meningen. Det bästa
vore att han hade sagt att
regeringen övervägde ett beslut i
frågan. Vid en presskonferens hade
han dock sagt att regeringen inte
hade beslutat. Det var ingen bra
formulering. Han borde ha sagt:
Regeringen överväger ett beslut.
Den nu aktuella granskningen
Utskottet har i den nu aktuella
granskningen undersökt förekomsten
av beslut i regeringsärenden "utom
listan" under år 2001. Därutöver
har granskningen avsett
regeringens skäl för att ärendena
skulle ligga "utom listan" samt
tidpunkten för offentliggörandet
av regeringens beslut i dessa
fall.
Gällande regler
Regeringsformen
I 7 kap. 3-6 §§ regeringsformen
(RF) finns bestämmelser om
regeringssammanträdena.
Enligt 3 § avgörs regeringsärenden
av regeringen vid
regeringssammanträde.
Regeringsärenden som gäller
verkställighet inom Försvarsmakten
av författningar eller särskilda
regeringsbeslut kan dock, i den
omfattning som anges i lag, under
statsministerns överinseende
avgöras av chefen för det
departement till vilket ärendena
hör.
I Holmberg/Stjernquists
grundlagskommentar påpekas att
beslutsfattandet rörande
regeringsärendena är kollektivt.
Därmed har regeringsformen tagit
avstånd från att i formell mening
införa ministerstyre, dvs. att
låta departementschefen även
statsrättsligt avgöra ärendena (s.
225 f.). I proposition 1973:90
framförde justitieministern några
synpunkter på förhållandet mellan
formen för beslutsfattande i
regeringen och den bakomliggande
realiteten (s. 183). Han anförde
att avgörandena i alla
regeringsärenden enligt ett
parlamentariskt synsätt bör
präglas av eller åtminstone vara
förenliga med värderingar,
gemensamma för hela regeringen.
Med tanke på den stora mängden
regeringsärenden var det
visserligen ofrånkomligt att ett
avsevärt antal ärenden måste
avgöras efter reellt
ställningstagande från endast en
ledamot i regeringen. Men
avgörandet borde enligt
justitieministern vara ett uttryck
inte enbart för det enskilda
statsrådets värderingar utan för
hela regeringens. Han anförde att
med detta betraktelsesätt låg det
en realitet i att alla
regeringsärenden avgörs av
regeringen genom samfällt beslut,
fastän flertalet ärenden
realbehandlas av endast ett eller
ett par statsråd.
Därutöver hänvisade
justitieministern till de
praktiska svårigheterna att skilja
mellan enmansbeslut och samfällda
beslut, vilket skulle kunna leda
till kompetenstvister, samt till
de mellanformer av beslut som
förekom.
I 4 § sägs att statsministern
kallar övriga statsråd till
regeringssammanträde och är
ordförande vid sammanträdet. Minst
fem statsråd skall delta i ett
regeringssammanträde.
I förarbetena anförs att
naturligtvis alla statsråd helst
bör delta i regeringssammanträde
(prop. 1973:90 s. 290 f.).
Departementschefen påpekade att
detta uppenbarligen inte alltid är
möjligt. Man borde enligt honom
bl.a. tillgodose behovet av att
regeringen kan fungera med
reducerat antal ledamöter under
semestertider. Han delade därför
Grundlagberedningens uppfattning
att minimiantalet borde sättas vid
fem statsråd.
Vidare föreskrivs i 5 § att
departementschef är föredragande
vid regeringssammanträde i ärende
som hör till hans departement.
Statsministern kan dock förordna
att ärende eller grupp av ärenden,
som hör till visst departement,
skall föredragas av annat statsråd
än departementschefen.
Enligt 6 § förs protokoll vid
regeringssammanträde. Skiljaktig
mening skall antecknas i
protokollet.
Av 12 kap. 1 § RF framgår att
konstitutionsutskottet för sin
granskning av statsrådens
tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning
har rätt att få ut protokollen
över beslut i regeringsärenden och
de handlingar som hör till dessa
ärenden.
I Holmberg/Stjernquists
grundlagskommentar påpekas att
protokollen från
regeringssammanträdena inte har
någon annan konstitutionell
betydelse än att ligga till grund
för konstitutionsutskottets
granskning (s. 231).
Statsrådsberedningens handbok
om handläggningen av ärenden i
Regeringskansliet
Inledning
I Statsrådsberedningens handbok
Handläggningen av ärenden i
Regeringskansliet, Gula boken (Ds
1998:39) finns en redogörelse för
regeringsprotokoll och rutiner i
samband med
regeringssammanträdena. Där sägs
att protokoll från ett
regeringssammanträde består av
huvudprotokoll som förs gemensamt
för alla departement och
underprotokoll som förs
departementsvis (s. 65).
Underprotokollen delas upp i serie
A för öppna och serie B för
hemliga ärenden. Regeringens
beslut ingår vanligen i
underprotokollen.
Huvudprotokollen
I huvudprotokollet antecknas dagen
för regeringssammanträdet, vilka
som är närvarande och vem som är
ordförande och protokollförare.
Dessutom antecknas i
huvudprotokollet vanligen endast
en hänvisning till att ärenden som
förtecknats i bilagor till
protokollet (ärendeförteckningar)
har behandlats av regeringen och
att regeringens beslut i ärendena
redovisas i underprotokollen.
Enligt handboken färdigställs
huvudprotokollen inte omedelbart
efter regeringssammanträdet. De
departement som haft ärenden uppe
vid sammanträdet skall först
färdigställa sina underprotokoll
och lämna över dessa tillsammans
med ärendeförteckningarna till
protokollföraren som bockar av
ärendena mot sina egna
förteckningar. Protokollföraren
skriver därefter på
underprotokollen och skickar
tillbaka dessa till respektive
departement.
Huvudprotokollet från
sammanträdet färdigställs först
sedan departementen har meddelat
protokollföraren att det statsråd
som föredragit ärendena justerat
underprotokollen. Protokollföraren
lägger då departementens
ärendeförteckningar som bilagor
till huvudprotokollet, skriver
under detta, syr ihop och sätter
ett papperssigill - "blåklocka" -
på det och lämnar det slutligen
till den som var ordförande vid
regeringssammanträdet, vanligen
statsministern, för justering.
När huvudprotokollen är
justerade skickas de till
konstitutionsutskottet för
granskning.
Ärendeförteckningarna och ärenden
"utom listan"
I handboken (s. 68 f.) sägs att
det i huvudprotokollet ingår
förteckningar över de ärenden som
handläggs vid
regeringssammanträdet.
Förteckningarna används också som
föredragningslistor vid
regeringssammanträdet och som
expeditionslistor efter
regeringssammanträdet. Dessutom
används de som information till
nyhetsmedier och allmänhet inför
regeringssammanträdet. För detta
ändamål publiceras förteckningarna
på Regeringskansliets hemsida
(www.regeringen.se).
Det föredragande statsrådets
ärendeförteckning -
föredragningslistan - är
kompletterad med uppgifter som
anger vilka beslut föredraganden
föreslår regeringen.
Enligt handboken inträffar det
ibland att ett ärende behandlas
vid ett regeringssammanträde utan
att ärendet dessförinnan har
tagits upp på någon
ärendeförteckning
(föredragningslista). Om sådana
ärenden "utom listan" förekommer,
måste den berörda
ärendeförteckningen kompletteras i
efterhand innan den tas in i
huvudprotokollet eller används som
expeditionslista.
I handboken påpekas att det i
mönstret för Regeringskansliets
beslutsformer ingår att man
skiljer på det reella avgörandet
under beredningen och det formella
beslutet vid
regeringssammanträdet. Normalt
fattas besluten i den ordningen.
För ärendena "utom listan" blir
däremot beslutsprocessen den
omvända. Det leder enligt
handboken ofta till oklarheter
kring beslutssituationen. I
handboken framhålls att det efter
ett regeringssammanträde (ibland
efter den följande allmänna
beredningen) alltid bör stå klart
om regeringen har beslutat i ett
ärende eller ej och vad regeringen
har beslutat; den slutliga
utformningen av själva
beslutstexten kan dock dröja
något.
Det bästa sättet att undvika
sådana oklara beslutssituationer
är enligt handboken att endast ta
upp färdigberedda ärenden på
ärendeförteckningarna till
regeringssammanträdena. Om man är
osäker på om ett ärende hinner
beredas så pass färdigt att ett
regeringsbeslut kan fattas vid ett
visst regeringssammanträde, bör
man - om det inte finns speciella
skäl för något annat, t.ex. att
ett beslut måste vara fattat före
en viss tidpunkt - vänta med att
ta upp det på ärendeförteckningen
tills man är säker. I handboken
påpekas att det i synnerhet gäller
förvaltningsärendena, som är ca 75
% av alla regeringsärenden.
När det gäller
riksstyrelseärendena, dvs.
propositioner, lagrådsremisser,
förordningar, kommittédirektiv och
regleringsbrev, är det enligt
handboken svårare att ha ett
strikt krav på slutförd beredning
före regeringssammanträdet.
Strävan bör dock vara att även
riksstyrelseärendena tas upp på
ärendeförteckningar först sedan de
är färdigberedda. När det blir
fråga om att ge avkall på detta
och ta upp ärenden "utom listan"
bör det vara avgörande om ett
ärendes formella beslutstid
verkligen har betydelse. I
handboken framhålls att man från
expeditions- och
offentlighetssynpunkt ofta inte
förlorar någon tid på att vänta.
Regeringsbeslutens
offentliggörande
I handboken påpekas att
regeringsbeslut i de allra flesta
fall skall expedieras (s. 17). Om
besluten inte expedieras, vilket
det är fråga om i mycket få fall,
finns de endast tillgängliga i
protokollen.
Vidare anförs att för sådana
beslut som skall expedieras gäller
att de blir allmänna handlingar
först när de expedieras. Detta
innebär att allmänheten och
massmedierna inte förrän då har
rätt att få ta del av beslutet.
Expedieringen av ett
regeringsbeslut kan dock ibland ta
tid. Enligt handboken brukar
Regeringskansliet därför som en
serviceåtgärd gentemot
massmedierna lämna ut
ärendeförteckningarna (utan
angivande av förslag till beslut)
inför regeringssammanträdena och
omedelbart efter sammanträdet ge
besked om utgången i ärendena där
det är möjligt. Vanligtvis är det
expeditionschefen som anger vilka
riktlinjer som gäller för hur
besked kan lämnas.
I handboken behandlas också
särskilt frågan om
ärendeförteckningarnas
offentlighet (s. 71 f.). Där
påpekas att om
ärendeförteckningarna till ett
visst regeringssammanträde bara
hade funktionen att utgöra en del
av protokollet över besluten vid
sammanträdet, skulle de bli
allmänna handlingar först då
huvudprotokollet hade justerats.
Detta kan i allmänhet dröja ganska
länge. Före denna tidpunkt finns
inget protokoll.
Ärendeförteckningarna publiceras
emellertid före
regeringssammanträdet via
Internet. Förteckningarna måste
därför enligt handboken betraktas
som allmänna och offentliga i och
med att de på detta sätt lämnas
ut. Exemplaren med tillfogade
uppgifter om de beslut som
föreslås anses däremot vara sådana
minnesanteckningar som inte blir
allmänna handlingar om de inte tas
om hand för arkivering, vilket
inte sker.
Promemorior från
Statsrådsberedningen
Promemorian den 5 november 2002
Utskottet har i en skrivelse till
Regeringskansliet begärt svar på
vissa frågor. I en promemoria
upprättad inom
Statsrådsberedningen (SB), bilaga
4.1, anförs som svar bl.a.
följande.
På utskottets fråga om vilka
beslut i regeringsärenden "utom
listan" som har förekommit under
2001 har SB bifogat en lista på ca
250 ärenden. Uppgifterna i listan
omfattar också ärenden som fanns
med i en ärendeförteckning som
upprättats inför
regeringssammanträdet och där
regeringen bestämde att inte
offentliggöra sitt beslut
omedelbart. Någon statistik om hur
ärendena fördelar sig på dessa
båda kategorier finns enligt SB
inte i Regeringskansliet. SB anför
att ett allmänt intryck dock är
att merparten hör till den förra
kategorin. Sammanlagt motsvarar de
båda kategorierna mindre än 3 % av
den totala mängden regeringsbeslut
under året.
I fråga om utskottets begäran om
en redogörelse för vilka olika
slags förlopp av en beslutsprocess
som kan förekomma när det gäller
beslut i regeringsärenden "utom
listan" och om något kan sägas
utgöra normalförloppet i sådana
fall anför SB följande. Inför
varje regeringssammanträde lämnar
departementen till SB
förteckningar över de ärenden som
avses bli behandlade vid
sammanträdet. Syftet med
förteckningarna är enligt SB i
första hand att de skall användas
som föredragningslistor vid
regeringssammanträdet. Att ett
ärende finns med i förteckningarna
behöver inte innebära att det blir
slutbehandlat vid
regeringssammanträdet. SB påpekar
att omvänt står det regeringen
fritt att ta upp och avgöra
ärenden som inte är med i
förteckningarna.
SB anför vidare att för det
andra används
ärendeförteckningarna för att
inför ett ordinarie
regeringssammanträde informera
press och allmänhet om vilka
ärenden som avses bli behandlade
vid regeringssammanträdet. Därför
publiceras de på regeringens
webbplats före
regeringssammanträdet.
En tredje funktion är enligt SB
att förteckningarna tjänar som
expeditionslistor.
Därutöver anför SB att
förteckningarna fungerar som
utkast till delar av protokollet
vid regeringssammanträdet.
Protokollet vid ett
regeringssammanträde färdigställs
sedan besluten vid ett
regeringssammanträde har
expedierats. SB påpekar att
protokollet nämligen skall återge
de beslut som har expedierats.
Enligt SB innebär regeringens
rutiner för sitt beslutsfattande
att ärenden bara i undantagsfall
behandlas vid ett
regeringssammanträde, om ärendet
inte har föranmälts genom att
finnas med i en ärendeförteckning.
Ett exempel är att ett brådskande
ärende har blivit färdigberett
efter det att förteckningen
upprättades.
Vidare anför SB att berörda
parter, press och allmänhet
normalt skall kunna få - och också
får - besked om utgången i
ärendena omedelbart efter
regeringssammanträdet, och detta
även om detaljerna i besluten ännu
inte är slutligt utformade. Denna
service tillhandahålls dock inte
undantagslöst. När regeringen
finner skäl till det väntar den
med att ge till känna att ett
beslut har fattats till dess att
beslutet får sin slutliga
utformning och blir underskrivet
och expedierat. Exempelvis gör
regeringen detta när det annars
kan uppstå spekulationer och
rykten som gör det avsevärt
svårare eller dyrare att genomföra
beslutet. Ett annat exempel är att
någon detalj i beslutsunderlaget
ytterligare bör granskas och
stämmas av innan avgörandet blir
slutgiltigt genom att expedieras.
Utskottet har vidare önskat en
kommentar till hur beslutsförlopp,
som granskningsärendena om
flygförsäkringsgarantier och
helikopterupphandling ger exempel
på, förhåller sig till
regeringsformens bestämmelse om
att ett regeringsärende avgörs vid
regeringssammanträde samt till vad
som anförs i Gula boken om vid
vilken tidpunkt det senast bör stå
klart huruvida ett regeringsbeslut
föreligger. SB anför härvid att
regeringen är noga med att vid
varje regeringssammanträde göra
klart vilka beslut som har fattats
vid ett sammanträde. En praxis som
tillåter att detta klaras ut först
efter sammanträdet skulle enligt
SB inte stå i god
överrensstämmelse med
grundlagsbestämmelsen om att
regeringsärendena skall avgöras av
regeringen vid
regeringssammanträden.
SB påpekar att en annan sak är
att regeringen ibland väntar med
att tillkännage ett fattat beslut
till dess att det expedierats.
Också i sådana fall har man i
dagligt tal sagt att ärendet är
"utom listan". Uttryck som att
ärendet är under övervägande och
att beslutet är preliminärt har
också använts. Inget av dessa
uttryck är enligt SB en helt
adekvat beskrivning. SB anför att
de alla kan ge underlag för
missförstånd om hur
beslutsfattandet går till. En
tydligare beskrivning är att
regeringen vid ett
regeringssammanträde har fattat
ett beslut som ännu inte har
blivit slutgiltigt genom att
expedieras eller genom att ges
till känna på något annat sätt.
På utskottets fråga om vem
kontrollerar eller var
kontrolleras att ett ärende som
"lyfts in" på departementets
ärendeförteckning och därmed
tillförts underprotokollet
formellt har avgjorts på det
aktuella regeringssammanträdet,
anför SB följande. För att
ärendeförteckningarna skall fylla
sin funktion som expeditionslistor
och utkast till delar av
protokollet görs de ändringar och
tillägg i förteckningarna som
regeringens ställningstaganden vid
regeringssammanträdet föranleder.
Detta svarar expeditionscheferna
för. Protokollföraren kontrollerar
att det blir gjort och vakar över
att protokollet också i övrigt
blir korrekt genom att jämföra med
sina anteckningar från
regeringssammanträdet.
Promemorian den 26 november
2002
Utskottet har i en skrivelse till
Regeringskansliet begärt svar på
vissa kompletterande frågor. I en
promemoria upprättad inom
Statsrådsberedningen (SB), bilaga
4.2, anförs som svar bl.a.
följande.
Andelen regeringsärenden som
föranmäls för press och allmänhet,
genom att ärendeförteckningar
inför de ordinarie
regeringssammanträdena publiceras
på regeringens webbplats
Information Rosenbad, överstiger i
allmänhet 97 % av den totala
mängden regeringsärenden.
I en bilaga till promemorian
lämnas uppgifter om vilka ärenden
som avgjordes vid ett
regeringssammanträde under 2001
utan att ha funnits med på den
ärendeförteckning som publicerades
på regeringens webbplats inför
regeringssammanträdet. Ärendena
redovisas departementsvis. I
bilagan anges så långt möjligt för
varje ärende skälet till att
regeringen valde att avgöra
ärendet trots att det inte fanns
med på ärendeförteckningen. Det
redovisas också om regeringens
beslut offentliggjordes omedelbart
efter regeringssammanträdet eller
om regeringen bestämde att inte
offentliggöra beslutet omedelbart.
Vidare anges, i de fall regeringen
bestämde att inte offentliggöra
beslutet omedelbart, varför
regeringen valde att dröja med
offentliggörandet.
SB framhåller att promemorian
bygger på minnesbilder som
Statsrådsberedningen har samlat in
från departementen med anledning
av konstitutionsutskottets
begäran. Det har inte varit
möjligt att fullständigt
rekonstruera de
ärendeförteckningar som
publicerades på regeringens
webbplats under 2001. Uppgifterna
om vilka ärenden som avgjordes
utan att ha funnits med på en
sådan förteckning är enligt SB
alltså något osäkra.
Därutöver anför SB att det inte
heller i efterhand går att med
full säkerhet reda ut hur
beredningsläget i varje ärende var
vid den tidpunkt då
ärendeförteckningen lämnades för
publicering. Även uppgifterna om
varför regeringen valde att avgöra
ärendet trots att det inte fanns
med på ärendeförteckningen är
enligt SB därför inte heltäckande
och exakta i alla delar.
Utskottets sammanställning av
bilagan till promemorian den 26
november 2002
Inledning
Bilagan till Statsrådsberedningens
promemoria den 26 november 2002
innehåller uppgifter om 206
regeringsärenden "utom listan". De
fördelar sig på respektive
departement enligt följande:
Statsrådsberedningen 1 ärende,
Justitiedepartementet 26,
Utrikesdepartementet 2,
Försvarsdepartementet 5,
Socialdepartementet 23,
Finansdepartementet 42,
Utbildningsdepartementet 13,
Jordbruksdepartementet 7,
Kulturdepartementet 9,
Miljödepartementet 18 samt
Näringsdepartementet 60 ärenden.
De redovisade ärendena kan,
utifrån angivna skäl till att de
behandlats "utom listan",
grupperas i fyra typkategorier
enligt följande:
1) Ärendet har blivit
färdigberett efter det att
ärendeförteckningen lämnades för
publicering.
2) Regeringen har av särskilt
skäl inte tagit med ärendet i
ärendeförteckningen.
3) Ärendet har varit beroende av
att regeringen fick en
riksdagsskrivelse (i de flesta
fall gällande antagen
lagstiftning) och skrivelsen har
kommit in till Regeringskansliet
efter det att ärendeförteckningen
har lämnats för publicering.
4) Det har inte i efterhand
kunnat klarläggas varför ärendet
inte fanns med på
ärendeförteckningen.
Redovisning i korthet för
respektive departement
Statsrådsberedningen
Statsrådsberedningen redovisar ett
ärende av typkategori 2. Som skäl
att ärendet varit "utom listan"
anges att regeringen ville
informera vissa berörda personer
innan regeringsbeslutet blev
allmänt känt. Beslutet
offentliggjordes omedelbart efter
regeringssammanträdet.
Justitiedepartementet
Justitiedepartementet redovisar
sammanlagt 26 ärenden, varav 5 hör
till kategori 1. Samtliga har
offentliggjorts genom expediering.
Nio ärenden hör till kategori 2.
Skälet till att ärendena varit
"utom listan" anges vara att
regeringen velat informera berörda
parter innan beslutet blev allmänt
känt eller att regeringen velat
informera om beslutet vid ett
särskilt tillfälle. I fem fall
offentliggjordes regeringens
beslut omedelbart efter
sammanträdet. I övriga fall skedde
detta genom expediering eller
sedvanlig publicering samt i ett
fall vid en presskonferens.
Nio ärenden kan hänföras till
kategori 3. Regeringsbesluten har
offentliggjorts genom sedvanligt
kungörande eller expediering.
I fråga om två ärenden har inte
i efterhand kunnat klarläggas
varför ärendet inte fanns med på
ärendeförteckningen (kategori 4).
Utrikesdepartementet
Utrikesdepartementet redovisar
sammanlagt två ärenden "utom
listan". Dessa ärenden blev
färdigberedda efter det att
ärendeförteckningen lämnades för
publicering (kategori 1).
Regeringsbesluten offentliggjordes
omedelbart.
Försvarsdepartementet
Försvarsdepartementet redovisar
fem ärenden "utom listan". Två av
dessa hör till kategori 1. Båda
regeringsbesluten offentliggjordes
omedelbart.
Ett ärende kan hänföras till
kategori 2 och rörde anskaffning
av medeltunga helikoptrar. Härvid
hänvisas till
Försvarsdepartementets promemoria
den 12 februari 2002 (s. 5) i
granskningsärendet 2001/02:12 (se
också ovan).
Två ärenden hör till kategori 3.
Besluten offentliggjordes
omedelbart.
Socialdepartementet
Socialdepartementet redovisar 23
ärenden. 19 av dessa hör till
kategori 1. Åtta regeringsbeslut
offentliggjordes omedelbart eller
dagen efter regeringssammanträdet.
Tio beslut offentliggjordes genom
att de överlämnades/expedierades
till berörd mottagare (riksdagen
eller Lagrådet i flertalet fall),
i vissa fall dessutom genom
pressmeddelande. I ett fall har
regeringen bestämt att beslutet
inte skulle offentliggöras
omedelbart, eftersom en detalj i
underlaget behövde granskas och
stämmas av ytterligare.
Tre fall hör till kategori 2.
Regeringen ville i två av dessa
fall informera om sitt beslut vid
ett särskilt tillfälle samt i ett
fall undvika hamstring av
läkemedel. Besluten har i två fall
offentliggjorts omedelbart eller
dagen efter regeringssammanträdet.
I det återstående fallet har detta
skett vid ett senare tillfälle.
I fråga om ett ärende har inte i
efterhand kunnat klarläggas varför
ärendet inte fanns med på
ärendeförteckningen (kategori 4).
Finansdepartementet
Finansdepartementet redovisar 42
ärenden. 20 av dessa hör till
kategori 1. Nio regeringsbeslut
offentliggjordes omedelbart eller
dagen efter regeringssammanträdet.
Sju beslut har publicerats i
vanlig ordning eller expedierats.
I fyra fall har regeringen bestämt
att beslutet inte skulle
offentliggöras omedelbart,
eftersom en detalj i underlaget
behövde stämmas av eller
beslutstexten ännu inte kunde
tillhandahållas i sin helhet.
Till kategori 2 kan hänföras 13
ärenden. Skälet till att ärendet
har varit "utom listan" i
flertalet av dessa fall har varit
att regeringen har velat informera
om sitt beslut vid ett särskilt
tillfälle. Åtta beslut har
offentliggjorts omedelbart eller
dagen efter regeringssammanträdet.
Övriga fem har offentliggjorts vid
en senare tidpunkt, genom
överlämnande eller expediering
till berörd part.
Åtta ärenden hör till kategori
3. Regeringens beslut har
offentliggjorts genom sedvanligt
kungörande.
I fråga om ett ärende har inte i
efterhand kunnat klarläggas varför
ärendet inte fanns med på
ärendeförteckningen (kategori 4).
Utbildningsdepartementet
Utbildningsdepartementet redovisar
13 ärenden. Åtta av dessa hör till
kategori 1. Tre beslut har
offentliggjorts omedelbart efter
regeringssammanträdet. I övriga
fall har regeringen bestämt att
beslutet inte skulle
offentliggöras omedelbart efter
sammanträdet, eftersom detaljer i
underlaget behövde granskas eller
stämmas av ytterligare.
Fyra ärenden hör till kategori
2. Skälet till att ärendena var
"utom listan" var att regeringen
först ville informera berörda
personer eller lämna information
om sitt beslut vid ett särskilt
tillfälle. I tre fall
offentliggjordes beslutet samma
dag som regeringssammanträdet, och
i ett fall någon eller ett par
veckor därefter.
I fråga om ett ärende har inte i
efterhand kunnat klarläggas varför
ärendet inte fanns med på
ärendeförteckningen (kategori 4).
Jordbruksdepartementet
Jordbruksdepartementet redovisar 7
ärenden. Två av dessa hör till
kategori 1. Beslutet har i det ena
fallet offentliggjorts några dagar
efter regeringssammanträdet. Vad
gäller det andra saknas uppgift om
offentliggörandet.
Ett fall går inte att hänföra
till någon kategori, eftersom
något skäl till att det varit
"utom listan" inte anges. Det
redovisas att ärendet behandlades
vid ett ordinarie
regeringssammanträde utan att
regeringen då fattade något
beslut. Ärendet avgjordes vid ett
extra regeringssammanträde dagen
därpå och offentliggjordes
omedelbart.
Fyra ärenden kan hänföras till
kategori 3. Besluten i dessa fall
har offentliggjorts genom
sedvanligt kungörande.
Kulturdepartementet
Kulturdepartementet redovisar 9
ärenden. Fem ärenden kan hänföras
till kategori 1. Tre beslut har
offentliggjorts omedelbart eller
dagen efter regeringssammanträdet.
Två beslut (propositioner) har
offentliggjorts i vanlig ordning.
Fyra fall hör till kategori 2. I
dessa har som skäl angetts att
regeringen ville informera berörda
personer innan regeringens beslut
blev allmänt känt. I två ärenden
offentliggjordes beslutet
omedelbart eller dagen efter
regeringssammanträdet. I övriga
två fall skedde detta senare.
Miljödepartementet
Miljödepartementet redovisar 18
ärenden. Tio ärenden hör till
kategori 1. Nio beslut
offentliggjordes omedelbart eller
dagen efter regeringssammanträdet.
Det återstående offentliggjordes
genom att expedieras.
Fyra ärenden kan hänföras till
kategori 2. Regeringen har i dessa
fall först velat informera berörda
personer om sitt beslut. Beslutet
har i tre fall offentliggjorts
omedelbart efter
regeringssammanträdet och i ett
fall genom expediering.
Vidare hör fyra ärenden till
kategori 3. Regeringens beslut har
offentliggjorts genom sedvanligt
kungörande.
Näringsdepartementet
Näringsdepartementet redovisar 60
ärenden "utom listan". Av dessa 21
kan ärenden hänföras till kategori
1. Ett beslut offentliggjordes
omedelbart efter
regeringssammanträdet. Sju beslut
har offentliggjorts i vanlig
ordning, t.ex. genom expediering.
I tio fall har regeringen bestämt
att beslutet inte skall
offentliggöras omedelbart. Skälet
har i flertalet av dessa fall
varit att någon detalj i
beslutsunderlaget behövde granskas
eller stämmas av ytterligare. I
fråga om tre ärenden saknas
uppgift om när beslutet
offentliggjordes.
Till kategori 2 kan 29 ärenden
hänföras. I flertalet av dessa
fall har som skäl angetts att
regeringen ville att det
föredragande statsrådet skulle ge
en samlad information om beslutet
vid ett framträdande i samband med
besök, presskonferens eller
liknande. Regeringens beslut anges
ha offentliggjorts omedelbart
efter regeringssammanträdet vid
ett tillfälle, och i övriga 28
fall efter någon tid (från "i nära
anslutning till
regeringssammanträdet" till två
veckor därefter).
Sex ärenden hör till kategori 3.
Regeringens beslut har
offentliggjorts genom sedvanligt
kungörande eller expediering.
I fråga om fyra ärenden har inte
i efterhand kunnat klarläggas
varför ärendet inte fanns med på
ärendeförteckningen (kategori 4).
Utskottets ställningstagande
I förevarande granskning har
utskottet behandlat den företeelse
i regeringens beslutsfattande som
brukar betecknas beslut i
regeringsärenden "utom listan".
Utskottets granskning har varit
inriktad på företeelsen i dess
egentliga mening, dvs. har avsett
regeringsärenden som har
behandlats vid ett
regeringssammanträde utan att de
har funnits med på den
ärendeförteckning som inför
sammanträdet görs tillgänglig för
allmänheten. Vidare har
granskningen tagit sikte på
tidpunkten för offentliggörandet
av regeringens beslut i dessa
ärenden och, i förekommande fall,
skälen till att man har dröjt med
ett offentliggörande.
Som redovisats ovan föreskrivs i
7 kap. 3 § regeringsformen (RF)
att regeringsärenden avgörs av
regeringen vid
regeringssammanträde.
Regeringsärendena skall således
formellt avgöras kollektivt av
regeringen vid
regeringssammanträde.
Statsrådsberedningen har i sin
handbok Gula boken påpekat att det
i mönstret för Regeringskansliets
beslutsformer ingår att man
skiljer på det reella avgörandet
under beredningen och det formella
beslutet vid
regeringssammanträdet. Normalt
fattas besluten i den ordningen.
För ärenden "utom listan" kan
beslutsprocessen däremot bli den
omvända. Som påpekas i handboken
kan detta ofta leda till
oklarheter kring
beslutssituationen.
De allra flesta regeringsbeslut
skall expedieras. De blir därmed
dokumenterade i allmänna
handlingar först när de
expedieras, dvs. först vid denna
tidpunkt har allmänheten rätt att
ta del av dem. Expedieringen kan
dock ta tid. I de fåtal fall
regeringsbeslut inte expedieras
finns de endast dokumenterade i
protokollen från
regeringssammanträdena som blir
allmänna handlingar först när
protokollen justeras. En sådan
justering tar i allmänhet ganska
lång tid. Ärendeförteckningarna
inför regeringssammanträdena
används därför, förutom till att
bl.a. utgöra föredragningslistor
vid sammanträdet, för att
informera allmänheten om vilka
ärenden som avses bli behandlade
vid regeringssammanträdet. Vidare
brukar, enligt
Statsrådsberedningens handbok,
Regeringskansliet omedelbart efter
sammanträdet ge besked om utgången
i regeringsärendena där det är
möjligt. Enligt utskottets mening
är dessa serviceåtgärder av stort
värde för allmänhetens möjligheter
att inom rimlig tid och på ett
lättillgängligt sätt få
information om regeringens beslut
i enskilda ärenden och att skapa
sig en bild av regeringens arbete
i ett vidare perspektiv.
Från en konstitutionell
utgångspunkt är det betänkligt om
regeringens beslutsfattande i
ärenden "utom listan" ofta leder
till oklara beslutssituationer.
Utskottet vill därför, i likhet
med Statsrådsberedningen,
framhålla att det efter
regeringssammanträdet alltid bör
stå klart om regeringen har
beslutat i ett ärende eller ej och
vad regeringen har beslutat. Någon
oklarhet kring beslutet i sig bör
alltså inte kvarstå efter
sammanträdet, utan detta bör i
förekommande fall enbart avse
detaljer i beslutsunderlaget eller
röra utformningen av
beslutstexten. En praxis som
tillåter att det efter
regeringssammanträdet klaras ut om
regeringen har beslutat i ett
ärende eller vad regeringen har
beslutat skulle, som
Statsrådsberedningen påpekar, inte
stå i god överensstämmelse med
bestämmelsen i 7 kap. 3 § RF om
att regeringsärendena skall
avgöras av regeringen vid
regeringssammanträde. De
konstitutionellt betänkliga
situationer som således kan uppstå
i samband med regeringsbeslut i
ärenden "utom listan" innebär,
enligt utskottets mening, att en
sådan beslutsordning endast bör
användas i undantagsfall. För
detta talar också det stora värdet
från informationssynpunkt av att
de ärenden som avses avgöras vid
regeringssammanträdet finns med på
förteckningen inför sammanträdet.
I sina skrivelser till utskottet
har Statsrådsberedningen anfört
att regeringen är noga med att vid
varje regeringssammanträde göra
klart vilka beslut som har fattats
vid sammanträdet.
Statsrådsberedningen anför också
att regeringens rutiner för sitt
beslutsfattande innebär att
ärenden bara i undantagsfall
behandlas "utom listan". Den
redovisning utskottet har erhållit
visar att 206 ärenden, såvitt
kunnat utrönas, har avgjorts av
regeringen "utom listan" under år
2001. Enligt Statsrådsberedningen
utgör detta mindre än 3 % av den
totala mängden regeringsbeslut
under året. Utskottet konstaterar
att denna mindre mängd talar för
att ordningen med beslut i ärenden
"utom listan" endast används i
undantagsfall. Mängden i sig kan
enligt utskottets mening dock inte
vara avgörande för att bedöma att
det är fråga om undantagsfall,
utan av vikt från konstitutionell
synpunkt är att det i det enskilda
ärendet faktiskt har funnits skäl
att behandla det som ett
undantagsfall.
Som framgått ovan utgör en
kategori av de ärenden "utom
listan" som redovisats för
utskottet ärenden som har blivit
färdigberedda efter det att
ärendeförteckningen inför
regeringssammanträdet lämnades för
publicering. De uppgifter som
redovisats för utskottet kring
dessa ärenden ger inte
tillräckligt underlag för att
bedöma huruvida det har varit
fråga om brådskande ärenden eller
inte. På föreliggande underlag är
det därför svårt att skapa sig en
entydig bild av om det i dessa
fall har funnits skäl att undanta
ärendena från de ordinarie
rutinerna kring regeringens
beslutsfattande. Vad gäller
flertalet departement kan
utskottet dock konstatera att de
allra flesta regeringsbesluten i
dessa ärenden har offentliggjorts
omedelbart efter
regeringssammanträdet eller i
sedvanlig ordning genom t.ex.
expediering. Från denna bild
avviker dock Utbildnings- och
Näringsdepartementen, där
regeringen i ungefär hälften av
ärendena i denna kategori har
bestämt att regeringens beslut
inte skall offentliggöras
omedelbart, eftersom detaljer i
beslutsunderlaget behövde granskas
eller stämmas av ytterligare.
När det gäller den kategori av
ärenden där regeringen av särskilt
skäl har bestämt att ärendet inte
skall finnas med på
ärendeförteckningen inför
regeringssammanträdet, kan
utskottet konstatera att skälet i
allmänhet har varit att regeringen
ville informera berörda personer
innan beslutet blev allmänt känt
eller att information skulle ges
vid ett särskilt tillfälle.
Regeringens beslut har i en
majoritet av fallen ändock
offentliggjorts omedelbart eller
någon dag efter
regeringssammanträdet. Från denna
bild avviker Näringsdepartementet.
I flertalet fall har skälet till
att behandla ärendet "utom listan"
varit att föredragande statsrådet
skulle ge en samlad information om
beslutet vid ett framträdande i
samband med besök, presskonferens
eller liknande. Av samma skäl har
regeringens beslut offentliggjorts
omedelbart efter sammanträdet
endast vid ett tillfälle. I övriga
fall har regeringen bestämt att
regeringens beslut inte skall
offentliggöras omedelbart utan
först i samband med det aktuella
framträdandet. Med hänsyn till att
beslutsordningen med ärenden "utom
listan" endast bör användas i
undantagsfall och till berörda
parters och allmänhetens
berättigade intresse av att så
snart det är möjligt få del av
färdiga regeringsbeslut, vill
utskottet framhålla att de skäl
som åberopas för att avvika från
ordinarie rutiner bör ha en viss
tyngd.
Utskottet har ovan framhållit
det konstitutionellt betänkliga i
en praxis som skulle tillåta att
det efter regeringssammanträdena
klaras ut vilka beslut som har
fattats vid respektive
sammanträde. Vidare har utskottet
pekat på det värdefulla i att
sådana servicerutiner tillämpas
kring regeringens beslutsfattande
att allmänheten har möjlighet att
inom rimlig tid och på ett
lättillgängligt sätt få
information om regeringens beslut
i enskilda ärenden samt att skapa
sig en bild av regeringens arbete
i stort. Mot denna bakgrund vill
utskottet framhålla det
betydelsefulla i att ordinarie
rutiner kring regeringens
beslutsfattande strikt
upprätthålls, så att ärenden "utom
listan" endast förekommer i
verkliga undantagsfall.
Granskningen föranleder i övrigt
inget uttalande från utskottets
sida.
5. Vissa ärendegrupper
5.1 Regeringens
handläggning av
nådeärenden m.m.
Gällande regler m.m.
Nådeärenden
Enligt 11 kap. 13 § första stycket
regeringsformen får regeringen
genom nåd efterge eller mildra
brottspåföljd eller annan sådan
rättsverkan av brott samt efterge
eller mildra annat liknande av
myndighet beslutat ingrepp
avseende enskilds person eller
egendom.
Enligt grundlagspropositionen
(prop. 1973:90) utgör
nådeinstitutet i främsta rummet
ett komplement till
straffrättskipningen (s. 412). Det
möjliggör ett efterskänkande eller
mildrande av straff genom särskild
statsakt i fall där exempelvis på
grund av omständigheter som
inträffat efter domen det utdömda
straffet framstår som obilligt.
Nåd förutsätter inte ansökan från
den dömde eller annan. Nåd kan
beviljas både i enskilt fall och
kollektivt. I det senare fallet
talar man om amnesti.
Handläggningen av nådeärenden
regleras genom lagen (1974:579) om
handläggningen av nådeärenden.
Lagen innehåller endast två
paragrafer, varigenom - utöver en
hänvisning till 11 kap. 13 §
regeringsformen - föreskrivs att
regeringen innan den avgör ett
nådeärende, om det föreligger
särskild anledning, skall inhämta
yttrande från Högsta domstolen
eller Rege-
ringsrätten.
I Justitiedepartementets
faktablad Ärenden om nåd m.m. (Ju
01.16) framhålls att det är
regeringens sak att i varje
enskilt ärende avgöra om nåd skall
beviljas eller inte. Nåd är inget
som man har rätt till. Vidare
anges att ett beslut om nåd kan
innebära att den dömde helt
befrias från straff, men oftast
bestämmer regeringen i stället
påföljden till skyddstillsyn,
villkorlig dom eller böter. Ett
beslut om nåd kan också innebära
att ett livstidsstraff tidsbestäms
eller att någon som är intagen i
kriminalvårdsanstalt omedelbart
friges. En annan typ av beslut är
att regeringen efterskänker eller
minskar ett s.k.
förverkandebelopp. Regeringen kan
även av nåd bevilja att tidpunkten
då fängelsestraffet skall börja
avtjänas skjuts upp eller att ett
avbrott görs i verkställigheten av
fängelsestraffet. Under det första
året efter det att en dom kan
verkställas är det dock i första
hand kriminalvårdens myndigheter
som beslutar om uppskov.
Regeringen får aldrig ompröva en
domstols dom eller lägga sig i
domstols handläggning av ett mål.
Skadestånd eller
rättegångskostnader som den dömde
skall betala kan inte bli föremål
för nåd.
Regeringen kan inte heller
besluta i frågor om hur ett
fängelsestraff skall avtjänas,
t.ex. på vilken anstalt straffet
skall avtjänas eller att det skall
ske genom intensivövervakning med
elektronisk kontroll, s.k.
fotboja. Dessa frågor avgörs av
kriminalvårdens myndigheter.
Upphävande av domstols beslut
om utvisning
Bestämmelser om domstols beslut om
utvisning på grund av brott finns
i 4 kap. utlänningslagen
(1989:529). Där anges vad som
krävs för en utvisning och vilka
faktorer som skall ses som
begränsningar för utvisning.
Enligt bestämmelserna får en
utländsk medborgare/statslös
utvisas för brott som kan leda
till fängelse, förutsatt att
utlänningen döms till ett
strängare straff än böter, eller
om domstolen i brottmålet
undanröjer en villkorlig dom eller
skyddstillsyn som ådömts tidigare.
En ytterligare förutsättning är
att det kan antas att utlänningen
kommer att göra sig skyldig till
fortsatt brottslighet eller att
brottet är särskilt allvarligt.
Utvisning kan ske för viss tid
eller på livstid. Domstolen skall
vid bedömningen beakta
omständigheter som rör
utlänningens anknytning till det
svenska samhället, särskilt
utlänningens levnadsomständigheter
och familjeförhållanden och
vistelsetiden i Sverige. Även
arbete, bostad, social anpassning
och kunskaper i svenska språket
inverkar på domstolens bedömning.
Hänsyn skall också tas till om
utlänningen på grund av
bestämmelserna i 8 kap. 1-4 §§
utlänningslagen inte kan sändas
till visst land eller om det
annars finns särskilda hinder. I
fall som rör barn skall domstolen
särskilt beakta vad hänsynen till
barnets hälsa och utveckling samt
barnets bästa i övrigt kräver.
Utvisning kan ske för viss tid
eller på livstid.
Regeringens prövning i ärenden
om upphävande av en domstols
beslut om utvisning har stora
likheter med nådeärenden. Enligt 7
kap. 16 § utlänningslagen
(1989:529) får regeringen, om den
finner att en dom eller ett beslut
om utvisning på grund av brott
inte kan verkställas eller om det
annars finns särskilda skäl för
att beslutet inte längre skall
gälla, upphäva avgörandet helt
eller delvis. Om domen eller
beslutet om utvisning inte upphävs
kan regeringen i stället bevilja
ett tidsbegränsat uppehålls- eller
arbetstillstånd.
Utvisningsbeslutet får i så fall
inte verkställas medan tillståndet
gäller.
Utvisningsbeslut kan
enligt faktabladet
upphävas eller mildras
då utvisningsbeslutet
inte går att verkställa
enligt reglerna om
verkställighetshinder i
8 kap. 1, 2 och 4 §§
utlänningslagen eller om
det finns särskilda skäl
för att beslutet inte
längre skall gälla.
Regeringen kan vid sin
bedömning aldrig ompröva
skuldfrågan i brottmålet
eller lägga sig i
domstolens hantering av
skuld- eller
utvisningsfrågan.
Regeringens uppgift är
enligt faktabladet i
stället att fungera som
en säkerhetsventil,
eftersom ett
utvisningsbeslut senare
kan få konsekvenser för
den dömde och/eller
andra i hans närhet som
inte kunnat förutses.
Handläggningen i
Regeringskansliet
Inom Justitiedepartementet
handläggs nådeärenden på enheten
för brottsmålsärenden och
internationellt rättsligt
samarbete (BIRS).
När en nådeansökan kommit och
registrerats inhämtar enheten den
aktuella domen och andra
handlingar från domstolens akt,
t.ex. belastningsregisterutdrag
och yttranden från den lokala
frivårdsmyndigheten. Om sökanden
är intagen på en
kriminalvårdsanstalt, inhämtas
vanligtvis behandlingsjournalen
från anstalten. Om nådeansökan är
gjord för en annan persons
räkning, skickas ansökan till den
personen för att han eller hon
skall få yttra sig över
innehållet. Ytterligare utredning
som kan komma i fråga är bl.a.
yttranden från
Kriminalvårdsstyrelsen,
frivårdsmyndigheten eller
länsstyrelsen. Läkarintyg enligt 7
§ lagen om särskild
personutredning i brottmål m.m.
kan också inhämtas. När en ansökan
om nåd görs av en person som är
dömd till fängelse och som ännu
inte börjat avtjäna sitt straff
underrättas alltid
frivårdsmyndigheten.
Handläggningstiden för
nådeärenden varierar mycket men är
i genomsnitt enligt ovannämnda
faktablad cirka två månader från
det att ansökan kommer till
departementet till dess att
regeringen fattar sitt beslut.
Nådeskäl m.m.
Oavsett om regeringen avslår eller
bifaller en nådeansökan motiveras
inte beslutet. Detta hänger samman
med det förhållandet att det inte
finns någon rätt till nåd. Man kan
heller inte tala om någon egentlig
praxis i nådeärenden.
Nådeinstitutet är enligt
regeringens webbsida om nåd till
för rena undantagssituationer och
de åberopade nådeskälen måste ha
tyngd. Dömandet är helt och hållet
förbehållet domstolarna, men det
kan vid eller under
verkställigheten visa sig att den
dömdes lidande blir så orimligt
stort eller att konsekvenserna i
det enskilda fallet för tredje man
blir sådana att det är orimligt
att verkställa straffet. Enligt
det tidigare nämnda faktabladet
sker regeringens beslut i
nådeärenden efter en bedömning av
samtliga omständigheter som finns
i ärendet. Framför allt är det
omständigheter som inträffat efter
domstolens prövning som beaktas.
Ett bifallsbeslut kan bli aktuellt
vid bl.a. svår fysisk eller
psykisk sjukdom eller när en annan
person drabbas hårt av att
sökanden måste avtjäna sitt
straff, s.k. tredjemansskäl. Ett
exempel på ett sådant skäl är när
ett underårigt barn inte kan tas
om hand på ett tillfredsställande
sätt om vårdnadshavaren måste
avtjäna ett fängelsestraff.
Exempel på nådeskäl som mycket
ofta åberopas och som aldrig leder
till bifall är enligt
informationen på webbsidan att den
dömde uppger sig vara oskyldig
till brottet, att den dömde
avvaktar Högsta domstolens beslut
om resning eller Europadomstolens
beslut, att brottet var en
engångsföreteelse, att den dömde
upplever allmän otrivsel i anstalt
eller att fängelsestraffet inte
fyller någon funktion då den dömde
är skötsam i övrigt.
På webbsidan framhålls också att
nedstämdhet inför
fängelsevistelsen och oro för
ekonomi och arbetssituation aldrig
ensamma är tillräckliga skäl för
att nåd skall beviljas, eftersom
ett fängelsestraff ju sällan kan
avtjänas utan sociala och
ekonomiska konsekvenser för den
dömde och hans eller hennes
familj.
De nådeskäl som oftast brukar
åberopas är medicinska skäl,
tredjemansskäl, sociala skäl -
rehabiliteringsskäl, arbetsskäl
och ekonomiska skäl, teknisk nåd i
verkställighetssituationer som
leder till stötande resultat samt
allmänt humanitära skäl (se SOU
2000:26, s. 46).
Vid prövningen av om ett
livstidsstraff skall tidsbestämmas
tar regeringen bl.a. hänsyn till
brottet och omständigheterna kring
detta, hur länge sökanden varit
frihetsberövad, sökandens allmänna
fysiska och psykiska
hälsotillstånd, skötsamheten och
utvecklingen under
anstaltsvistelsen, de sociala
förhållandena vid eventuell
frigivning, risken för återfall
och om sökanden vid kommande
frigivning kan bedömas farlig för
omgivningen. Verkställighetshinder
när det gäller utvisning på grund
av brott kan vara att den utvisade
riskerar dödsstraff, kroppsstraff,
tortyr eller förföljelse om
utvisningen verkställs. Ett annat
skäl att upphäva utvisningen kan
vara att sökanden har stark
familjeanknytning till Sverige
eller lider av svår sjukdom. De
omständigheter som beaktas är
framför allt sådana som tillkommit
efter utvisningsbeslutet och
alltså inte varit kända för
domstolen.
Det är enligt faktabladet
ovanligt att ett utvisningsbeslut
upphävs helt; det sker endast i
några enstaka fall och ett sådant
beslut brukar föregås av ett antal
beslut om tillfälliga uppehålls-
och arbetstillstånd.
Vissa utredningar
Utredningen om frigivningsprövning
av livstidsdömda (Ju 2000:10) har
i betänkandet Frigivning från
livstidsstraff (SOU 2002:26)
föreslagit att det införs ett nytt
system för prövning av frågan om
när livstidsdömda skall friges
från sina straff. Möjligheten för
livstidsdömda att begära nåd skall
dock finnas kvar. Förslaget
innebär att frågan om frigivning
från ett livstidsstraff skall
prövas årligen med början när tio
år av straffet har avtjänats.
Utredningen ansåg att det finns
uppenbara nackdelar med att
nådeinstitutet utgör den enda
möjligheten för livstidsdömda att
bli frigivna. Fördelarna med
nådeinstitutet som instrument för
frigivningsprövningen av
livstidsdömda är framför allt att
det är ett enkelt och relativt
formlöst förfarande. Det finns få
regler som styr handläggningen av
nådeärenden, och det finns inga
egentliga begränsningar för att
ansöka om nåd, vilket möjliggör
ett flexibelt förfarande. Nåd kan
t.ex. sökas av annan än den dömde
själv och det finns inte några
krav på att viss tid måste ha
avtjänats innan en ansökan om nåd
kan göras. Det finns inte heller
någon reglering av vilken
utredning som behövs i form av
exempelvis yttranden från andra,
och ett ärende kan därför hanteras
efter omständigheterna i det
enskilda fallet. På grund av
livstidsstraffets karaktär av ett
livsvarigt straff framstår också
möjligheten att bli frigiven från
ett livstidsstraff endast genom
nåd som mer logisk än en särskild
prövning.
Nackdelarna är emellertid att
eftersom det inte anges skäl för
besluten är det svårt att förutse
vilka krav som ställs eller under
vilka förutsättningar en
livstidsdömd kan komma att bli
frigiven. Detta medför enligt
utredningen en stor osäkerhet inte
bara för den dömde utan också för
kriminalvården. Att det är
regeringen som fattar besluten
innebär också att politiska
intressen kan komma att vägas in i
bedömningen om och i så fall när
en livstidsdömd skall friges.
Nådeinstitutet innebär även risk
för att en person som väljer att
inte ansöka om nåd kan komma att
vara frihetsberövad längre tid än
vad som är rimligt jämfört med
andra livstidsdömda.
En viktig synpunkt i
sammanhanget är enligt utredningen
att systemet med frigivning för
livstidsdömda endast genom nåd
kanske inte ligger helt i linje
med intentionerna i
Europakonventionen. Utredningen
noterar också att Förenta
nationerna i rekommendationer från
1996 om livstidsstraff i artikel 1
om allmänna principer bl.a.
rekommenderat att varje intagen
bör ha möjlighet till frigivning
under förutsättning att vissa
villkor uppställda i lag är
uppfyllda.
Utredningen understryker dock
att nådeinstitutet självfallet
fortfarande skall vara öppet för
livstidsdömda och kunna användas
framför allt när s.k. egentliga
nådeskäl är för handen, t.ex. svår
sjukdom eller liknande.
Frågan om utvisning på grund av
brott har utretts ur ett
barnperspektiv. I en
departementspromemoria kallad
Barnperspektivet i mål om
utvisning på grund av brott (Ds
2002:41) är utredarens slutsats
att domstolarna inte alltid
förfogar över ett underlag som är
tillräckligt för att kunna väga in
barnets bästa i beslutsprocessen
om en förälder skall utvisas på
grund av brott. För att förbättra
detta beslutsunderlag föreslås
vissa författningsändringar. En
annan slutsats är att den
lämpligare vägen till en mer
enhetlig rättstillämpning är
ytterligare vägledande utslag i
Högsta domstolen och inte via
ändringar i lagtext. Utredaren
anser vidare att övervägande skäl
talar mot att införa en möjlighet
för utvisningsdömda att under
utvisningstiden kunna göra kortare
besök hos sitt barn i Sverige.
Enligt utredaren visar statstiken
att det krävs allvarlig
brottslighet för att en utlänning
över huvud taget skall bli utvisad
om han har barn i Sverige.
Statistiska uppgifter
Under år 2001 dömdes enligt
Brottsförebyggande rådets
statistik 55 354 personer, varav 7
317 kvinnor. Antalet personer som
dömdes till fängelse eller
skyddstillsyn med fängelse var 12
768, varav 913 kvinnor.
Livstidsstraff ådömdes i tio domar
enligt BRÅ:s statistik och 7
livstidsdömda intogs i anstalt
enligt Kriminalvårdsstyrelsens
statistik. Av
Kriminalvårdsstyrelsens statistik
framgår att medelbeläggningen på
kriminalvårdsanstalterna var 3 892
och att antalet nyintagna var 9
317. De senaste fem åren har
antalet nyintagna livstidsdömda
fluktuerat mellan 7 och 15. Under
år 2001 avtjänade 105 personer
livstidsstraff, en ökning från år
1997 då antalet som avtjänade
livstidsstraff var 77.
Det kan också nämnas att antalet
personer som avtjänade
livstidsstraff under flera
decennier fram till slutet av
1980-talet uppgick till 20-25
personer årligen. Den avsevärda
ökningen beror främst på att fler
personer numera döms till
livstidsstraff och att
strafftiderna blivit längre (se
SOU 2002:26 s. 11).
21 % (483) av de under år 2001
nyintagna utländska medborgarna
hade enligt
Kriminalvårdsstyrelsens statistik
utvisningsbeslut i domarna.
År 2001 inkom till regeringen 566
nådeärenden och avgjordes 545
ärenden. Sedan 1991, då det kom in
1 299 ärenden, har antalet ärenden
minskat kontinuerligt. År 2001
bifölls 7,5 % av ansökningarna.
23 av besluten detta år gällde
tidsbestämning av livstidsstraff.
Endast i ett fall bifölls en
framställning om tidsbegränsning
(18 år). Under perioden 1991-2001
förekom under sex år att endast
ett bifallsbeslut meddelades
årligen och under ett år (1992)
att inte något ansökan om
tidsbestämning av livstidsstraff
bifölls. År 1998-2000 bifölls 2, 5
respektive 4 ansökningar.
Tidsbestämningarna låg länge med
något undantag på mellan 14 och 16
år. Sedan mitten av 1990-talet har
livstidsstraffen tidsbestämts till
mellan 18-25 år.
Nådeärenden 1991 - 2001
-----------------------------------------------------
|År |Inkomna |Samtliga|därav |Kvinnor |därav |
| | |avgjorda|bifall | |bifall|
| | | |% | |% |
-----------------------------------------------------
|1989 |1 538 |1 529 |10,3 |148 |22 |
-----------------------------------------------------
|1990 |1 581 |1 474 |10,4 |136 |18,4 |
-----------------------------------------------------
|1991 |1 299 |1 266 |11,1 |101 |18,8 |
-----------------------------------------------------
|1992 |1 418 |1 285 |5,8 |121 |3,2 |
-----------------------------------------------------
|1993 |1 320 |1 245 |4,7 |155 |7,7 |
-----------------------------------------------------
|1994 |1 300 |1 160 |7,3 | | |
-----------------------------------------------------
|1995 |1 131 |1 087 |9,0 | | |
-----------------------------------------------------
|1996 |1 037 |1 001 |6,9 | | |
-----------------------------------------------------
|1997 |661 |592 |5,4 | | |
-----------------------------------------------------
|1998 |623 |628 |11,6 | | |
-----------------------------------------------------
|1999 |675 |613 |9,5 | | |
-----------------------------------------------------
|2000 |677 |654 |7,9 | | |
-----------------------------------------------------
|2001 |566 |545 |7,5 |61 |13,1 |
-----------------------------------------------------
Avgjorda ärenden om tidsbestämning
av livstidsstraff
----------------------------------------------------
|År |Beslut |Sökande |Bifall |
Tidsbestämning |
| | | | |antal år |
----------------------------------------------------
|1991 |13 |9 |1 (7,7 %) |16 |
----------------------------------------------------
|1992 |15 |12 |0 |- |
----------------------------------------------------
|1993 |20 |13 |1 (5 %) |16 |
----------------------------------------------------
|1994 |11 |18 |3 (27,3 |15, 18, |
| | | |%) |resp. 18 år
|
| | | | |och 8|
| | | | |månader |
----------------------------------------------------
|1995 |18 |17 |1 (5,5 %) |20 |
----------------------------------------------------
|1996 |31 |22 |1 (3,2 %) |23 |
----------------------------------------------------
|1997 |20 |12 |1 (5,0 %) |18 |
----------------------------------------------------
|1998 |27 |23 |2 (7,4 %) |20 resp. 21
|
| | | | |år och 5|
| | | | |mån |
----------------------------------------------------
|1999 |30 |25 |5 (16,7 |25, 19, 18,
|
| | | |%) |ovf, resp.|
| | | | |19 |
----------------------------------------------------
|2000 |16 |15 |4 (25 %) |23, 18, 23|
| | | | |resp. 24 |
----------------------------------------------------
|2001 |23 |21 |1 (4,35 |18 |
| | | |%) | |
----------------------------------------------------
Utvisningsärenden 1995 - 2001
---------------------------------------------------
|År |Inkomna |Avgjorda |Bifall |
| | | | |
| | |(regeringsbeslut)|(i |
| | | |procent)* |
---------------------------------------------------
|1995 |311 |245 |11,0 |
---------------------------------------------------
|1996 |210 |199 |10,6 |
---------------------------------------------------
|1997 |251 |196 |9,7 |
---------------------------------------------------
|1998 |256 |243 |11,9 |
---------------------------------------------------
|1999 |315 |261 |20,7 |
---------------------------------------------------
|2000 |276 |262 |11,1 |
---------------------------------------------------
|2001 |234 |232 |14,6 |
---------------------------------------------------
*Upphävda utvisningsbeslut eller
tidsbegränsade uppehålls- och
arbetstillstånd.
Genomgång av akter
Inom utskottskansliet har gåtts igenom
ett tiotal av de akter i nådeärenden som
gäller tidsbestämning av livstidsstraff
samt ett tjugotal slumpvis urvalda akter
i andra nådeärenden och i ärenden om
upphävande av utvisning.
Tidsbestämning av livstidsstraff
En person fick för sjunde gången avslag
på sin begäran om tidsbestämning av
livstidsstraff. Fängelsestraffet hade
börjat verkställas 1993. Av handlingarna
framgår att sökanden under mars 2000
rymde från fängelset och att han ansågs
farlig.
En person som dömts för två mord och
vars straff börjat verkställas 1996 fick
avslag på sin ansökan, vari han hänvisat
till sin familj med små barn.
En person som dömts för mord och vars
fängelsestraff började verkställas 1993
fick i mars 2001 avslag på en andra
ansökan. Det skäl som åberopades i
ansökan var att personen numera var
drogfri.
I flera fall har ansökningar gjorts av
annan än den dömde. En person begärde nåd
för en av de inblandade i
Malexandermorden, vars straff börjat
verkställas i juli 2000. Sökanden
hänvisade till vad som förekommit i TV
och ansåg att den dömde i fråga måste
vara oskyldig.
En ansökan (femte gången) gällde en
person som hade avtjänat livstidsstraffet
sedan 1985; den längsta tiden bland
ärendena. Den livstidsdömde hade enligt
handlingarna gjort sig skyldig till mord
och sexualbrott men inte velat genomgå
adekvat behandling. Stor risk för
återfall ansågs föreligga enligt inhämtat
yttrande. Ansökan avslogs.
Efter att frågan prövats fyra gånger
tidigare fick en person som börjat
avtjäna fängelsestraffet 1991 åter
avslag. I handlingarna nämns särskilt att
bortträngning förelåg.
En person som dömts för mord på
familjemedlemmar och avtjänat sitt
fängelsestraff sedan 1992 fick avslag. I
ansökan åberopades kontakten med barn och
barnbarn.
En person vars fängelsestraff började
verkställas 1993 fick avslag på sin
ansökan.
Kriminalvårdsstyrelsen tillstyrkte i
ett yttrande nåd för en person vars
fängelsestraff börjat verkställas år
1990. Ansökan avslogs - för andra gången.
En ansökan som gällde en person vars
fängelsestraff började verkställas 1988
avslogs för fjärde gången.
Kriminalvårdsstyrelsen avstyrkte ansökan.
Av handlingarna framgår att personen
misskött sig och begått brott under
permission.
En person vars fängelsestraff för mord
började verkställas 1995 fick avslag på
sin ansökan för tredje gången.
Justitieminister Thomas Bodström som
varit biträdande jurist hos personens
försvarare deltog inte i
regeringsbeslutet.
En ansökan bifölls efter tre tidigare
ansökningar och sökandens fängelsestraff
för mord tidsbestämdes till 18 år.
Fängelsestraffet hade börjat verkställas
i december 1990.
Andra nådeärenden
I några fall har sjukdom åberopats som
skäl för ansökan. En person med en i hög
grad livshotande leversjukdom fick nåd
från ett enmånads fängelsestraff efter
ett tidigare avslag.
En person som ådömts fängelse i sex
månader för framkallande av fara för
annan och olovlig körning fick avslag
sedan han inte kompletterat sin ansökan.
I ansökan hade åberopats att han hade
diabetes och hjärtfel.
Avslag fick också en person som
avtjänat fyra och ett halvt år av ett
sju-årigt fängelsestraff för försök till
dråp. Ansökan kom in i november 2000 och
tidpunkten för villkorlig frigivning var
beräknad till den 9 mars 2001. I ansökan
åberopades dels sjukdom, dels tredje mans
behov. I yttrande från
Kriminalvårdsstyrelsens läkare
tillstyrktes inte bifall.
Tredje mans behov har anförts i en rad
fall. En person som dömts till ett års
fängelse för grov misshandel åberopade i
sin ansökan om nåd att hustru och barn
skulle fara mycket illa om han inte fanns
närvarande. Regeringen bestämde av nåd
påföljden till villkorlig dom med
föreskrift om samhällstjänst. Det utdömda
fängelsestraffet skulle kvarstå som ett
s.k. alternativstraff.
En person som dömts till två års
fängelse för grov varusmuggling åberopade
hustruns sjukdom och att barnen bara hade
honom. Ansökan avslogs.
En person ansökte om nåd från ett åtta
månaders fängelsestraff för
narkotikabrott. I ansökan anfördes att
personen nu var drogfri och att hans barn
inte for väl av att fadern satt i
fängelse. Ansökan avslogs.
En kvinna som dömts till fängelse i ett
år ansökte om nåd i form av skyddstillsyn
efter att ha avtjänat halva tiden. Som
argument anfördes bl.a. att hennes barn
led skada och att hon rimligen borde ha
fått skyddstillsyn från början. Ansökan
avslogs.
En utländsk medborgare som dömts till
fängelse i sex år för grov varusmuggling
och kunde bli villkorligt frigiven i juli
2003 ansökte om nåd. Modern i hemlandet
hade enligt ansökan bara kort tid kvar
att leva. Ansökan avslogs.
En kvinna med missbruksproblematik som
dömts till fängelse i en månad för
bedrägeri och olovlig körning begärde nåd
under åberopande av att hennes sambo
behövde hennes stöd och att de
tillsammans hyrt en lantgård. Ansökan
avslogs.
I några av de genomgångna ärendena
åberopades en förändrad livssituation. En
person som dömts till två månaders
fängelse för grovt rattfylleri ansökte om
nåd genom att fängelsestraffet
omvandlades till skyddstillsyn. Personen
hade flera tidigare domar bakom sig men
hade nu slutat sitt missbruk.
Kriminalvårsverket hade i yttrande till
domstolen föreslagit skyddstillsyn.
Regeringen avslog ansökan.
En person som dömts till fängelse i ett
år och åtta månader och med
missbrukshistoria begärde nåd för att
kunna förbättra sin situation. Han avsåg
att starta eget och leva med den nya
familj som han hade skaffat sig. Ansökan
avslogs.
I några fall har sökanden åberopat att
han är oskyldig till det brott han dömts
för. En person som dömts till ett års
fängelse för sexuellt umgänge med barn
och anfört att han var oskyldig fick
avslag på ansökan.
Också en person som dömts till fängelse
i tre år för försök till grov våldtäkt
och som ansåg sig oskyldig fick avslag på
ansökan.
Vidare fick modern till en person som
dömts för grovt narkotikabrott avslag på
en ansökan för sonens räkning. I ansökan
anfördes att sonen var oskyldigt dömd.
I ett fall åberopades en felaktig dom
som skäl för nåd. Enligt ansökan hade
tingsrätten i sin dom på ett års fängelse
för grov misshandel inte inräknat en tid
om 14 dagar som personen suttit häktad.
Ansökan avslogs.
En person som dömts för grovt
bokföringsbrott till tre års fängelse med
tidigaste frigivning i september 2002
åberopade som skäl för sin ansökan om nåd
domstolens långa handläggningstid och
Europakonventionen. Brotten hade begåtts
1991-1993 och hovrätten avgjorde
brottmålet 1998. Vidare åberopades att de
skattetillägg som ålagts honom utgjorde
tillräckligt straff. I likhet med två
tidigare tillfällen (1999 resp. 2000), då
han åberopat barns behov, avslog
regeringen ansökan.
En person som dömts till fängelse två år
och sex månader för grovt bedrägeri fick
avslag på en ansökan om nåd som grundade
sig på att han upplevde fängelsemiljön
som mycket negativ.
I en ansökan begärdes nåd för en person
som för tredje gången dömts till fängelse
för egenmäktighet med barn. Sammantaget
hade han ådömts sju års fängelse för
detta brott som innebär att han tagit
sina två barn till Nordafrika och lämnat
dem där. Ansökan avslogs.
Upphävande av domstols beslut om
utvisning på grund av brott
Bland de genomgångna ärendena fanns en
rad ärenden som gällde frågan om
upphävande av domstols beslut om
utvisning på grund av brott.
En person som dömts till fängelse i
fyra år och sex månader och utvisning
till 2013 för grov våldtäkt på en
tolvårig styvdotter fick avslag på sin
ansökan. Som skäl för ansökan åberopades
att han hade barn i Sverige.
Regeringen avslog också en ansökan om
upphävande av utvisning från en person
som dömts för stöld till 14 dagars
fängelse och utvisning till juni 2005.
Verkställigheten hade inte kunnat ske
till hemlandet. Sedan september 2000 hade
man haft kontakt med personens hemland,
varifrån nu i mars 2001 förklarats att
man var villig att ta emot personen.
En person som dömts till en månads
fängelse och utvisning till 2005 för
häleri fick den 26 april 2001 avslag på
sin ansökan om upphävande av utvisningen.
I mars 2001 hade han dock accepterat att
åka hem och den 19 mars verkställdes
utvisningen.
En person som dömts till sex månaders
fängelse och utvisning till 2004 fick
avslag på sin ansökan. I ansökan
åberopades att sökanden hade flickvän och
syster i Sverige.
En person som dömts till åtta månaders
fängelse och utvisning till 2005 fick för
sjätte gången avslag på sin ansökan om
upphävande av utvisningen. Ansökan hade
tidigare gjorts av personens svenske
partner som också varit föremål för den
misshandel domen avsåg.
Regeringen avslog också en ansökan om
upphävande av utvisning som ådömts en
person för grov våldtäkt samman med
tretton års fängelse. Utvisningen hade
verkställts tre månader före
regeringsbeslutet. Regeringsärendet
uppkom när en ansökan om
uppehållstillstånd överlämnats från
Migrationsverket. Som skäl för ansökan
åberopades att sökanden hade sambo i
Sverige.
I ett beslut den 7 juni 2001 avslog
regeringen för andra gången en ansökan om
upphävande av utvisning av en person som
1993 dömts för grov stöld för inbrott och
utvisats med hänsyn till risken för
fortsatt brottslighet. Personen hade
tidigare varit utvisad till 1998 genom en
dom 1993. I ett intyg framhölls att
hustrun inte klarade sig utan mannens
stöd och att barnen mådde dåligt.
Utvisningen hade verkställts den 5 juni.
Ett inhibitionsyrkande hade avslagits den
1 juni och en tidigare ansökan i mars
2000.
Den 8 augusti 2001 avslog regeringen
för tredje gången en ansökan om
upphävande av utvisning till 2005 från en
person som dömts för mord på hustrun till
tio års fängelse och tidigast kunde
friges den 5 augusti. Regeringen hade
senast den 29 mars prövat ansökan. Som
skäl åberopades att personen träffade
sina familjehemsplacerade barn ofta.
Risk för tortyr i hemlandet åberopades
av en medborgare i Litauen som dömts till
fängelse i åtta månader och utvisning.
Utvisningen hade verkställts. Ansökan
avslogs.
En person som dömts för försök till
grov varusmuggling till fängelse i sex år
och sex månader och utvisning till 2015
fick för andra gången avslag på en
ansökan om upphävande av utvisningen. I
ansökan åberopades barn i Sverige.
Personen hade bott fem år i Sverige och
var dömd ett antal gånger. Hovrätten hade
prövat anknytningsfrågan och funnit att
det fanns synnerliga skäl för utvisning.
En kvinna ansökte om upphävande av
utvisning för en person som dömts för
grovt narkotikabrott till fängelse samt
utvisning till 2002 för grovt
narkotikabrott. I ansökan åberopades att
hon var gravid med den utvisade
(utvisningen hade verkställts 1998), som
hon besökt utomlands under långa
perioder under 1999 och 2000. Ansökan
avslogs.
En kvinna som bott i Sverige ett
femtontal år och dömts för grovt
narkotikabrott till fängelse i fem år och
utvisning ansökte om upphävande av
utvisning. Enligt handlingarna hade hon
ingen familj i Sverige, men vuxna barn i
hemlandet. Regeringen avslog ansökan.
Tidigare granskning
Under de senaste trettio åren har
konstitutionsutskottet granskat
regeringens tillämpning av nådeinstitutet
vid fyra tillfällen.
Konstitutionsutskottet granskade senast
regeringens handläggning av nådeärenden
våren 1994 (bet. 1993/94:KU30 s. 55 f.).
Utskottet framhöll att
konstitutionsutskottet formellt sett är
det enda organ som kan ta upp regeringens
handläggning av nådeärenden till
granskning. Viss särskild uppmärksamhet
ägnades ärenden som rör livstidsdomar och
domar för värnpliktsbrott. Granskningen
inriktades inte på innehållet i besluten
utan främst på det administrativa
förfarandet. Från de synpunkter som
utskottet hade att beakta gav
granskningen inte anledning till något
uttalande.
Regeringens tillämpning av
nådeinstitutet granskades också våren
1990 (bet. 1989/90:KU30 s. 34 f.).
Uppmärksamheten inriktades då främst på
ärenden som rörde personer dömda till
fängelse för trafiknykterhetsbrott,
misshandel, skattebedrägeri eller
narkotikabrott. Utskottets granskning gav
vid handen att regeringen utnyttjade sin
rätt att bevilja nåd med den
restriktivitet och försiktighet som
följer av nådeinstitutets karaktär av
undantagsföreteelse. Granskningen gav
inte anledning till något ytterligare
uttalande.
En granskning 1982 (bet. KU 1981/82:35
s. 8 f.) inriktades främst på ansökningar
om nåd avseende personer som dömts för
vägran att fullgöra värnplikt eller
vapenfri tjänst. Granskningen visade att
regeringen tillämpade nådeinstitutet
restriktivt, vilket stod i
överensstämmelse med nådens karaktär av
undantagsföreteelse. Någon större
förändring i regeringens praxis hade inte
kunnat konstateras. I den mån nåd
beviljades syntes regeringen följa hörda
myndigheters yttranden.
Tio år tidigare, våren 1972, granskades
också nådeärendena (bet. KU 1972:26 s.7
f.). Granskningen inriktades främst på
ansökningar om nåd avseende personer som
dömts för narkotikabrott. Närmare 80 % av
de 1 739 besluten år 1971 var
avslagsbeslut. Ett hundratal av ärendena
gällde personer som dömts för
narkotikabrott, och ansökningarna bifölls
bara i ett fåtal fall. Utskottets
granskning visade att Kungl. Maj:t syntes
tillämpa nådeinstitutet restriktivt,
vilket stämde överens med nådens karaktär
av undantagsföreteelse.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har vid tidigare granskningar
funnit att regeringen tillämpat
nådeinstitutet restriktivt och att detta
står i överensstämmelse med nådens
karaktär av undantagsföreteelse.
Utskottet kan konstatera att
tillämpningen under senare år inte blivit
mindre restriktiv. Den nu gjorda
granskningen visar att antalet
ansökningar om nåd 2001 sjunkit till
närmare en tredjedel av antalet
ansökningar 1989 och att andelen bifall,
som under åren 1989-1991 översteg 10 %,
under de senaste tio åren med något
undantag understigit 10 %.
När det gäller tidsbestämning av
livstidsstraff kan konstateras att
livstidsstraffen sedan mitten av 1990-
talet inte omvandlats till kortare tid än
arton år efter att tidigare vanligtvis ha
omvandlats till fängelse mellan fjorton
och sexton år.
I detta sammanhang kan noteras att
frågan om frigivning från livstidsstraff
efter prövning i annan ordning än genom
nåd av regeringen för närvarande bereds i
Regeringskansliet. Enligt Utredningen om
frigivningsprövning av livstidsdömda bör
antalet nådeansökningar från
livstidsdömda minska med det föreslagna
systemet.
När det gäller upphävande av domstols
beslut om utvisning enligt 7 kap. 16 §
utlänningslagen kan konstateras att
bifallsfrekvensen sedan 1995 legat något
högre procentuellt sett än i
nådeärendena. I sammanhanget skall dock
nämnas att det endast är i enstaka fall
som utvisningsbeslutet upphävs helt. I
allmänhet gäller regeringens beslut
tillfälliga uppehålls- och
arbetstillstånd och ett helt upphävande
brukar föregås av flera sådana
tillfälliga beslut.
Granskningen föranleder inte något
uttalande i övrigt från utskottets sida.
5.2 Regeringens handläggning
av s.k. kommandomål
Gällande ordning
I 7 kap. 3 § regeringsformen föreskrivs
att regeringsärenden avgörs av regeringen
vid regeringssammanträde. Enligt andra
meningen i paragrafen kan dock, i den
omfattning som anges i lag,
regeringsärenden som gäller
verkställighet inom Försvarsmakten av
författningar eller särskilda regerings-
beslut under statsministerns överinseende
avgöras av chefen för det departement
till vilket ärendena hör.
Enligt lagen (1974:613) om
handläggningen av vissa regeringsärenden
får ett regeringsärende handläggas i den
angivna ordningen, om ärendet angår något
av de ämnen som anges i åtta olika
punkter i lagen. Dessa punkter utgörs av
föreskrifter rörande Försvarsmaktens
mobilisering,
kommendering och placering av militär
personal,
tjänstledighet för militär personal,
totalförsvarspliktigas,
reservofficerares och reservpersonals
inkallelse och tjänstgöring i
Försvarsmakten,
tillträde till militära skyddsobjekt,
svenska örlogsbesök i utlandet samt
svenska militära transport- och
övningsflygningar till utlandet,
tillträde till svenskt territorium av
annan stats örlogsfartyg, militära
svävare eller militära luftfartyg samt
av fartyg, svävare eller luftfartyg
som äges eller brukas av annan stat
och nyttjas för annat än enbart
affärsdrift,
Försvarsmaktens deltagande vid
officiella ceremonier och i
allmännyttig verksamhet.
Bakgrund till den gällande ordningen
En särbestämmelse om beslutsfattandet i
kommandomål fanns även i 1809 års
regeringsform. Enligt denna skulle
kommandomålen - dvs. sådana regerings-
ärenden som hade samband med konungens
ställning som högste befälhavare över
krigsmakten[1] - avgöras av konungen
efter anmälan av chefen för
Försvarsdepartementet. I förarbetena till
1974 års regeringsform diskuterades
beslutsformerna i regeringen.
Grundlagberedningen behandlade frågan om
en uppdelning av regeringsärendena i
enmansärenden och kollektivärenden men
avstod från att förorda en sådan
uppdelning. I stället förordades att
beslutanderätten i regeringsärenden
skulle tillkomma ministären och utövas
vid regeringssammanträden med undantag
för ärenden som angår befälet över
försvarsmakten.[2] Dessa föreslogs kunna
avgöras under statsministerns över-
inseende av chefen för det departement
till vilket ärendet hör.
Förslaget mötte inte någon gensaga
under remissbehandlingen. Föredragande
statsrådet kom efter samråd med chefen
för Försvarsdepartementet till samma
uppfattning som beredningen. Han påpekade
att flertalet av de ärenden som handlades
som kommandomål i och för sig var av den
karaktären att de borde vara
regeringsärenden och att det främst var
kravet på snabbhet som påkallar att
kommandomålen borde kunna avgöras i
enklare former än andra regeringsärenden.
Betydelsen av en snabb handläggning
skulle accentueras om riket skulle komma
i en krissituation.[3] I
specialmotiveringen framhölls att
bestämmelsen avfattats så att också
statsministern inför riksdagen får bära
ett ansvar för ärendenas handläggning.[4]
Tidigare granskning
Konstitutionsutskottet har granskat
handläggningen av de s.k. kommandomålen
vid tidigare tillfällen. Vid en
granskning år 1992 anmärkte utskottet att
tre regeringsärenden om tillträde till
svenskt territorium av utländska militära
fordon hade handlagts i den ordning som
anges i 7 kap. 3 § andra meningen
regeringsformen trots att lagen om
handläggning av vissa regeringsärenden
inte medgav en sådan handläggningsordning
(bet. 1991/92:KU30 s. 25). Vid granskning
år 1994 uppmärksammade utskottet ett
beslut varigenom regeringen beviljat en
framställning från Norge att få sända
norsk uniformerad trupp och norska
militära fordon samt ammunition i 17
järnvägsvagnar genom Sverige. Ärendet
avgjordes i den ordning som anges i 7
kap. 3 § andra meningen regeringsformen.
Utskottet konstaterade att lagen om
handläggningen av vissa regeringsärenden
inte medger att en sådan fråga handläggs
i denna ordning. Utskottet utgick från
att Försvarsdepartementet skulle ge akt
på lagens tillämpningsområde. (Se bet.
1993/94:KU30 s. 7.)
Granskning av handläggningen av
kommandomål under år 2001
Inom konstitutionsutskottets kansli har
granskats 2001 års protokoll över
regeringsärenden som anges i 7 kap. 3 §
andra meningen regeringsformen samt
beslutskoncepten i dessa ärenden.
Besluten har avsett tillträde till
svenskt territorium och luftrum. En
uppställning över besluten finns i bilaga
till denna promemoria.
Antalet beslut under året har varit
totalt 19. De är fördelade över året
enligt följande: januari 1, februari 1,
mars 2, april 2, maj 1, juni 5, juli 1,
augusti 1, september 4 och oktober 1.
Några beslut under månaderna november och
december har inte redovisats.
Samtliga de aktuella besluten har
fattats av statsrådet Björn von Sydow
utom beslut nr 6, som fattats den 23
april av statsrådet Anna Lindh, och
beslut nr 13, som fattats den 26 juli av
statsrådet Lars Engqvist.
Protokoll har i enlighet med
förordningen (1975:1) om protokoll och
expeditioner i regeringsärenden m.m.
upprättats månadsvis och undertecknats i
början av månaden efter den då besluten
fattats. Undertecknare är i samtliga fall
statsrådet Björn von Sydow. Protokollen
har vidare noteringen "Uppvisat"
undertecknad av statsminister Göran
Persson och daterad någon eller några
dagar senare än Björn von Sydows
namnteckning.
Av granskningen aktualiserade
föreskrifter m.m.
Regeringsarbetet
Föreskrifter om regeringsarbetet finns i
7 kap. regeringsformen. Bland annat
föreskrivs att regeringen fördelar
ärendena mellan departementen och att
statsministern bland statsråden utser
chefer för departementen (1 §). En
departementschef är enligt huvudregeln
föredragande vid regeringssammanträden i
ärenden som rör hans eller hennes
departement, men statsministern kan
förordna att ett ärende eller en grupp av
ärenden som hör till ett visst
departement skall föredras av något annat
statsråd (5 §).
Regeringsformens bestämmelse om vem som
är chef för ett departement återspeglas i
6 § förordningen (1996:1515) med
instruktion för Regeringskansliet, där
det anges att chef för ett departement är
det statsråd som statsministern utser
enligt 7 kap. 1 § regeringsformen.
Förordnanden om ersättare för
statsråd
Enligt statsministerprotokoll för april
2001 beslutade statsministern den 19
april 2001 att förordna statsrådet Lindh
som ersättare för statsrådet von Sydow
"kv 22-23 och 25-28/4 2001". Enligt
statsministerprotokoll för juni och juli
2001 fattade statsministern den 5 juni
beslut om dels "regeringssammanträden och
departementsfördelning i
sommarregeringarna 2001", dels "ansvariga
statsråd i sommarregeringarna 2001", och
dels "statsrådens ansvarsområden i
sommarregeringarna 2001". Av dessa
beslut framgår att statsrådet Engqvist
under vecka 30 vid regeringssammanträde
den 26 juli skulle ha ansvar för
Försvarsdepartementets ärenden, att han
denna vecka skulle vara ansvarigt
statsråd för Försvarsdepartementet och
att hans ansvarsområde denna vecka skulle
omfatta Försvarsdepartementet. I övrigt
framgår av de senast nämnda besluten att
ordförande i regeringen under vecka 30
skulle vara statsrådet Ulvskog.
Uppgifter från Regeringskansliet
Utskottet har genom en skrivelse till
Regeringskansliet begärt kommentarer över
vad som bör läggas in i uttrycket chef
för departement i förhållande till
bestämmelsen i 7 kap. 3 § andra meningen
regeringsformen och i uttrycket
överinseende.
I svaret, bilaga 5.2.1, anförs att det
i regeringsformens bestämmelser om att
statsministern utser statsråd och
departementschefer ligger att
statsministern också kan utse ersättare
för statsråden. Statsministerns beslut
att utse en ersättare brukar utformas som
ett generellt uppdrag att vid
regeringssammanträden föredra de ärenden
som normalt skulle ha föredragits av den
kollega som har förhinder. Denna s.k.
ersättarlista anses i praxis sedan länge
ge ersättaren för en departementschef
inte bara ett berednings- och
föredragandeansvar för ärenden som skall
avgöras av regeringen vid
regeringssammanträden utan också en
beslutanderätt i ärenden som skall
avgöras av departementschefen enligt
förordningen (1996:1515) med instruktion
för Regeringskansliet eller enligt andra
författningar eller regeringsbeslut. På
samma sätt, anförs vidare i svaret, de
särskilda ersättarlistor som gäller för
s.k. sommarregeringar innebär att
ersättaren för en departementschef skall
vikariera inte bara som föredragande i
regeringen utan också som
departementschef.
I fråga om vad som bör läggas in i
uttrycket överinseende redogörs för
gällande regler och rutiner.
Utskottets ställningstagande
De ärenden som omfattas av granskningen
gäller sådana ämnen som enligt lagen
(1974:613) om handläggningen av vissa
regeringsärenden kan handläggas i den
särskilda ordning som anges i lagen.
Granskningen föranleder inte något
uttalande av utskottet.
**FOOTNOTES**
[1]: Se prop. 1973:90 s. 118.
[2]: A. prop. s. 122.
[3]: Se a. prop. s. 184.
[4]: A. prop. s. 289.
6. Ersättningar ex gratia
Enligt regeringsformen, 9 kap. 8 § RF,
står statens medel och dess övriga
tillgångar till regeringens disposition.
Statens medel får emellertid enligt 9
kap. 2 § RF inte användas på annat sätt
än riksdagen har bestämt. Riksdagen kan,
enligt 9 kap. 9 § RF, begränsa
dispositionsrätten genom att fastställa
grunder för förvaltningen av statens
egendom och förfogandet över den.
För att möjliggöra bl.a. utbetalning av
vissa typer av skadeersättningar har
riksdagen under en följd av år bemyndigat
regeringen att täcka oförutsedda utgifter
med hjälp av ett särskilt anslag
Oförutsedda utgifter.
Utskottet har gjort en genomgång av
regeringens beslut avseende ersättningar
ex gratia sedan år 1998. Utskottet har
tidigare granskat enskilda ärenden om
ersättning ex gratia, senast i betänkande
1991/92:KU30.
Promemoria från Regeringskansliet
Inför genomgången har utskottet i en
skrivelse till Regeringskansliet begärt
svar på vissa frågor.
I en promemoria upprättad inom
Statsrådsberedningen, bilaga 6.1,
anförs följande som svar på frågorna.
Förekomsten av beslut om ersättning ex
gratia sedan år 1998 samt i
förekommande fall även avslagsbeslut.
Sedan den 1 januari 1998 har det vid ett betydande
antal tillfällen förekommit ärenden om
ersättning ex gratia.
I en bilaga till detta svar anges 49
ärenden om ersättning. I 21 av
ärendena har regeringen beslutat eller
godkänt att ersättning skall utges. I
3 fall har regeringen uppdragit åt en
myndighet (Justitiekanslern respektive
Kammarkollegiet) att närmare utreda
ersättningsfrågorna. I 25 av ärendena
har regeringen avslagit en begäran om
ersättning. Därtill kommer ett stort
antal regeringsbeslut om avslag på
framställningar om ersättning ex
gratia i ärenden som handlagts i
Justitiedepartementet.
Hur handläggs ärendena i
Regeringskansliet? Hur väcks ärendena?
Handläggningen av ärenden om ersättning ex gratia
sker normalt i det departement till
vilket det enskilda ärendet sakligt
sett har störst anknytning. T.ex.
handläggs ett ärende som rör en
myndighet som sorterar under ett visst
departement av departementet i fråga.
Om det inte finns någon saklig
anknytning till ett visst departement
handläggs ärendet av enheten för
familjerätt och allmän
förmögenhetsrätt (L2) i
Justitiedepartementet. De ärenden som
inte handläggs av enheten bereds
gemensamt med Justitiedepartementet.
Initiativ till ärenden om ersättning
ex gratia tas nästan uteslutande av
enskilda eller organisationer genom
ersättningsanspråk som framställs mot
staten. Det förekommer att
Justitiekanslern på eget initiativ
vänder sig till regeringen och
föreslår att ersättning skall utgå
eller att en fordran skall efterges
(jfr SOU 1993:55, s. 100 och
109-110). I något fall har initiativ
till ett ärende om ersättning tagits
av en myndighet (Patientnämnden).
Ett specialfall utgör ersättning ex
gratia som utges av staten till följd
av ett förlikningsavtal med klaganden
inom ramen för processen vid
Europadomstolen för de mänskliga
rättigheterna. Initiativ till en
förlikning tas antingen av parterna
eller av Europadomstolen.
Förlikningsavtalet ingås med förbehåll
för regeringens godkännande. När
regeringen beslutat att godkänna
överenskommelsen skickas en
underrättelse till Europadomstolen.
Förlikningsbeloppet betalas ut så
snart regeringen har underrättats om
att domstolen har godtagit
överenskommelsen och avskrivit målet i
en dom.
Regeringen kan ge Justitiekanslern i
uppdrag att utreda frågan om
ersättning ex gratia (jfr SOU
1993:55, s. 100 och regeringens beslut
den 2 maj 2002 i Ju2001/5294/L2 och
Ju2001/6056/L2).
Gör regeringen och i så fall hur gör
regeringen avvägningen mellan
ersättning ex gratia och
skadeståndsersättning
Skadeståndsersättning får anses innebära en
ersättning som enligt lag skall utges
för åsamkad skada. Ett sådant anspråk
som riktar sig mot staten skall med
vissa angivna undantag handläggas av
den myndighet som utpekas i
förordningen (1995:1301) om
handläggning av skadeståndsanspråk mot
staten. I förordningen anges att vissa
framställningar skall handläggas av
Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen,
Riksåklagaren och Kammarkollegiet.
Andra anspråk skall handläggas av den
centrala förvaltningsmyndighet inom
vars verksamhetsområde skadan
inträffat. Om det inte finns någon
central förvaltningsmyndighet för en
viss verksamhet handläggs anspråket på
ersättning av Justitiekanslern. De
beslut som fattas av Justitiekanslern
eller annan myndighet med stöd av
förordningen får inte överklagas.
Frågor om skadeståndsersättning blir
därför normalt inte föremål för
regeringens prövning. Av det skälet
blir det heller inte aktuellt för
regeringen att göra någon avvägning
mellan ersättning ex gratia och
skadeståndsersättning.
Utskottets ställningstagande
Statens skadeståndsansvar är reglerat i
skadeståndslagen. Möjligheten att
utbetala ersättning ex gratia utgör ett
extraordinärt sätt för regeringen att
utan reglering i lag betala ersättning
till någon enskild då den anser det
påkallat. Det ligger i sakens natur att
denna möjlighet måste begagnas
återhållsamt.
Utskottet har gått igenom
regeringsbesluten i 49 ärenden som
regeringen fattat sedan år 1998.
Beslutens innehåll har inte givit
anledning till någon vidare granskning.
Granskningen föranleder inget ytterligare
uttalande från utskottets sida.
7. Hanteringen av vissa beslut
på tredje pelarens område inom
EU-samarbetet
Ärendet
Genom Amsterdamfördraget tillfördes
samarbetet i EU:s tredje pelare
(polissamarbete och straffrättsligt
samarbete) de nya beslutsformerna
rambeslut och beslut (artikel 34.2 b
respektive 34.2 c i Unionsfördraget).
Konstitutionsutskottet uttalade redan i
samband med riksdagens behandling av
propositionen om Amsterdamfördraget att
utskottet avsåg att följa utvecklingen
beträffande rambesluten och bevaka att
riksdagens inflytande över besluten
tillgodosågs (yttr. 1997/98:KU9y). I
samband med riksdagens behandling av
proposition 2001/02:72 Ändringar i
regeringsformen ( samarbetet i EU m.m.
under våren 2002 hänvisade utskottet till
dessa uttalanden och uttalade att det
inom ramen för sin allmänna granskning av
regeringsärendenas handläggning enligt 12
kap. 1 § regeringsformen (RF) avsåg att
granska regeringens hantering när det
gäller inhämtandet av riksdagens
godkännande enligt 10 kap. 2 § RF inför
regeringens deltagande i rambeslut och
andra beslut på andra och tredje pelarens
område (bet. 2001/02:KU18 s. 29).
Bakgrund
Syftet med rambeslut är att samordna
nationell lagstiftning. Rambesluten är
enligt Unionsfördraget bindande för
medlemsstaterna när det gäller det
resultat som skall uppnås men överlåter
åt medlemsstaterna själva att bestämma
form och tillvägagångssätt för att uppnå
det föreskrivna resultatet.
Besluten, som t.ex. kan syfta till att
åstadkomma viss samordning av nationella
myndigheters arbete mot
gränsöverskridande brottslighet, skall
överensstämma med målen för
polissamarbetet och det straffrättsliga
samarbetet inom tredje pelaren. Även
besluten är enligt fördraget bindande för
medlemsstaterna.
I proposition 1997/98:58 angående
Amsterdamfördraget (s. 16) gjorde
regeringen bedömningen att
medlemsstaterna i samarbetet är bundna av
de gemensamma besluten i tredje pelaren
på samma sätt som normalt följer av ett
internationellt samarbete enligt
folkrättsliga regler.
Unionsfördraget föreskriver inte några
speciella sanktioner mot den medlemsstat
som inte uppfyller sina skyldigheter
enligt ett sådant beslut att t.ex. inom
föreskriven tid vidta ändringar i den
nationella lagstiftningen. Rent allmänt
gäller dock att folkrätten i en del
situationer tillåter att andra stater
tillgriper vissa vedergällningsakter och
påtryckningsmedel för att förmå en annan
stat att upphöra med ett
folkrättskränkande beteende. Det kan vara
fråga om vedergällnings- eller
påtryckningsåtgärder i form av exempelvis
diskriminerande tullar eller
importrestriktioner eller diskriminerande
behandling av den andra statens
medborgare (se t.ex. Håkan Strömberg och
Göran Melander, Folkrätt, 1989, s. 88).
Till skillnad från gemenskapsregler i
första pelaren kan rambeslut och beslut
däremot inte ha direkt effekt. Detta
framgår av artikel 34.2 i fördraget.
Dessa beslutsinstrument kan således inte
skapa rättigheter och skyldigheter för
enskilda i medlemsstaterna. Sådana
rättigheter och skyldigheter kan uppkomma
först när t.ex. ett rambeslut genom
nationella rättsakter eller beslut har
införlivats med medlemsstatens interna
rättsordning.
Till skillnad från de folkrättsligt
bindande konventioner som fanns i tredje
pelaren även före Amsterdamfördraget blir
rambeslut och beslut bindande för
medlemsstaterna så snart de har antagits
av regeringarnas företrädare i
ministerrådet (se SOU 2001:19 s. 214 och
prop. 2001/02:72 s. 25 f.). Antagandet av
ett rambeslut eller ett beslut föregås
dock regelmässigt av en s.k. politisk
överenskommelse i rådet varigenom enighet
uppnås om innehållet i ett kommande
rambeslut eller beslut.
Hanteringen i Sverige av
rambeslut och beslut
Beslutsfattande på den tredje pelarens
område faller under de allmänna
bestämmelserna i 10 kap. RF om Sveriges
överenskommelser med främmande stater och
mellanfolkliga organisationer (se SOU
2001:19 s. 170). Enligt 1 § ingås
överenskommelser med andra stater eller
med mellanfolkliga organisationer av
regeringen. Ett svenskt statsråd kan
därför samtycka till ett för Sverige
bindande rambeslut eller beslut i tredje
pelaren först sedan regeringen har fattat
formligt beslut om sådant samtycke. För
beredningen av ett regeringsärende och
beslutsfattandet i övrigt gäller därvid
bestämmelserna i 7 kap. RF om
regeringsarbetet. Vidare finns i
riksdagsordningen (RO) bestämmelser som
behandlar regeringens skyldighet att
samråda med och informera riksdagen
beträffande EU-frågor.
Dessutom måste regeringen enligt 10
kap. 2 § RF inför ett beslut i
ministerrådet som rör tredje pelaren
inhämta riksdagens godkännande i de fall
då beslutet förutsätter att lag ändras
eller upphävs eller att ny lag stiftas
eller om beslutet i ministerrådet i
övrigt gäller ett ämne i vilket riksdagen
äger besluta. Vidare skall regeringen
även i annat fall inhämta riksdagens
godkännande om beslutet är av större
vikt.
Riksdagen har hittills i sju fall
godkänt att rambeslut antas (prop.
1999/2000:85, bet. 1999/2000:JuU20, rskr.
1999/2000:217; prop. 2000/01:58, bet.
2000/01:JuU17, rskr. 2000/01:156; prop.
2001/02:37, bet. 2001/02:SfU6, rskr.
2001/02:71; prop. 2001/02:71, bet.
2001/02:JuU15, rskr. 2001/02:151; prop.
2001/02:99, bet. 2001/02:JuU28, rskr.
2001/02:219; prop. 2001/02:118, bet.
2001/02:JuU29, rskr. 2001/02:256; prop.
2001/02:135, bet. 2001/02:
JuU22, rskr. 2001/02:267). För riksdagens
godkännande har därvid tillämpats en
ordning som innebär att riksdagen
godkänner ett utkast till rambeslut.
Ingen av de sju propositionerna med
förslag om att riksdagen skall godkänna
ett utkast till rambeslut har innehållit
förslag till lagändringar utan regeringen
har avsett att senare återkomma till
riksdagen med förslag om detta.
Första gången riksdagen hade att
behandla ett rambeslut (prop.
1999/2000:85, bet. 1999/2000:JuU20,
rskr. 1999/2000:217) konstaterade
justitieutskottet i sina överväganden
att regeringens förslag innebar att
riksdagen skulle godkänna ett inom EU
framförhandlat utkast till rambeslut
som sedan skulle antas av RIF-rådet
(a. bet. s. 6). Av hänsyn till
tidsschemat inom EU lade regeringen
inte fram de förslag till lagstiftning
som kan föranledas av rambeslutet,
utan avsåg att återkomma med sådana
förslag. Utskottet konstaterade att
rambeslutet torde medföra att svensk
lagstiftning måste ändras i vissa
avseenden. Vidare uttalade utskottet
följande.
Frågan blir då mot bakgrund av
Lagrådets uttalande under
riksdagsbehandlingen av
Amsterdamfördraget att regeringen inte
kunde delta i ett rambeslut som avsåg
en riksdagsbunden fråga om det inte
redan fanns en svensk lag som täckte
beslutet om det är möjligt för
riksdagen att godkänna ett utkast till
rambeslut och först därefter fatta
beslut om den lagstiftning som
nödvändiggörs av beslutet. Utskottet
kan för sin del inte se några
avgörande skäl häremot. Överensstämmer
det av riksdagen godkända utkastet
till rambeslut med det beslut som
sedan fattas av rådet, måste det anses
att regeringen ingår denna för riket
bindande internationella
överenskommelse med riksdagens
godkännande. Att avvakta med
lagstiftningen på det sätt som skett i
förevarande ärende bör emellertid
enligt utskottets mening inte ske
annat än när det är påkallat av de
tidsramar som gäller för EU:s
antagande av rambeslutet.
I förevarande ärende har regeringen valt
att avvakta med förslag till lagstiftning
under hänvisning till tidsplanen för
rambeslutets antagande. Mot denna
bakgrund har utskottet ingen erinran mot
att riksdagen nu endast föreläggs ett
utkast till rambeslut för godkännande.
Riksdagen godkände utkastet till
rambeslut den 18 maj 2000. Rambeslutet
antogs av EU:s ministerråd för rättsliga
och inrikes frågor den 29 maj 2000
(2000/383/RIF).
Vidare har riksdagen i ett fall godkänt
att ett beslut antas på tredje pelarens
område (prop. 2001/02:86, bet.
2001/02:JuU19, rskr. 2001/02:159). Därvid
har riksdagen, liksom i fallen med
rambeslut, godkänt utkastet till ett
beslut. Propositionen om godkännande av
det aktuella beslutet innehöll dock även
förslag till en lagändring som ansågs
vara påkallad i sammanhanget.
Riksdagen har under hösten 2002
slutligt antagit förslag till vissa
ändringar i RF (prop. 2001/02:72, bet.
2001/02:KU18 och 2002/03:KU6, rskr.
2002/03:
15 och 2002/03:16). Ändringarna, som
träder i kraft den 1 januari 2003,
innebär bl.a. att bestämmelsen i 10 kap.
2 § RF tillfogas ett nytt stycke som tar
sikte på samarbetet i EU. Av den nya
bestämmelsen framgår det uttryckligen att
riksdagen kan godkänna en internationell
överenskommelse som ingås inom ramen för
samarbetet i EU även om överenskommelsen
inte föreligger i slutligt skick.
Regeringen avgör under konstitutionellt
ansvar om en ändring av överenskommelsen,
som tillkommit efter riksdagens
godkännande men innan ministerrådet har
beslutat att anta överenskommelsen,
kräver riksdagens godkännande.
Vid riksdagsbehandlingen av förslaget
gjorde konstitutionsutskottet vissa
uttalanden beträffande tidpunkten vid
vilken regeringen bör inhämta riksdagens
godkännande. Därvid yttrade utskottet
bl.a. följande (bet. 2001/02:KU18 s. 28).
... en lämplig tidpunkt för riksdagens
godkännande förefaller vara då
förhandlingsläget inom EU-samarbetet
är sådant att den aktuella
överenskommelsen i princip är färdig.
Utskottet delar således regeringens
bedömning att regeringen normalt inte
bör inhämta riksdagens godkännande
förrän förhandlingarna i ministerrådet
har nått så långt att regeringen
bedömer att inga ändringar av
betydelse därefter kommer att ske,
dvs. efter att politisk enighet om
överenskommelsens innehåll har nåtts.
Avsikten med ett förfarande med
förhandsgodkännande enligt 10 kap. 2 §
RF, som ju innebär att regeringen
lämnar en proposition till riksdagen
med efterföljande motionsrätt, bör
enligt utskottets mening inte vara att
ge riksdagen och regeringen tillfälle
att mer allmänt samråda kring
förhandlingsarbetet rörande en
blivande överenskommelse inom ramen
för EU-samarbetet. Utskottet utgår
från att sådant samråd i stället äger
rum i de former som är avsedda för
detta.
Därefter övergick utskottet till att
behandla frågan om vilka ändringar i
utkastet till en överenskommelse som
riksdagens godkännande kan anses
omfatta. Utskottet anförde följande.
Utskottet delar regeringens bedömning
att riksdagens godkännande enligt den
föreslagna bestämmelsen måste anses
omfatta ändringar i utkastet till
överenskommelse som såväl ligger
utanför det enligt 10 kap. 2 § RF
riksdagsbundna området - eftersom
inget hindrar att regeringen med stöd
av 10 kap. 1 § RF träffar en separat
överenskommelse om sådana frågor - som
vissa ändringar som faller inom det
riksdagsbundna området. En annan
ordning skulle, såsom regeringen
påpekar, bli otymplig och mindre väl
anpassad till samarbetet i EU.
Innebörden av den föreslagna
bestämmelsen blir därmed att
regeringen, när det gäller ändringar
inom det riksdagsbundna området, under
konstitutionellt ansvar får avgöra om
en ändring i ett utkast till
överenskommelse är av ett sådant slag
att riksdagens godkännande måste
inhämtas. Enligt utskottets mening
måste utgångspunkten vid en sådan
bedömning vara det ovan nämnda syftet
med bestämmelserna i 10 kap. 2 § RF,
nämligen att riksdagens
ställningstagande inte skall
föregripas genom åtaganden som
regeringen gör.
Promemorior från
Justitiedepartementet
Genom en skrivelse till Regeringskansliet
har utskottet begärt svar på vissa
frågor. I en inom Justitiedepartementet
upprättad promemoria, bilaga 7.1, som
överlämnats som svar på utskottets
begäran, anförs att regeringen löpande
under förhandlingsarbetet och slutligen i
anslutning till att ett rambeslut är
färdigförhandlat gör en bedömning av om
det finns behov av lagstiftningsåtgärder
eller om det i övrigt gäller ämne i
vilket riksdagen skall besluta eller om
det är av större vikt.
Utgångspunkten för förhandlingsarbetet
inom ramen för det mellanstatliga
samarbetet i EU:s tredje pelare är
densamma som gäller vid andra
internationella förhandlingar av
mellanstatlig karaktär. I första hand
bedöms förslaget i förhållande till
gällande svensk lagstiftning. För det
fall förslaget förutsätter ändring av
svensk lag analyseras det i förhållande
till pågående nationellt
lagstiftningsarbete. I den mån sådant
förekommer kan ofta befintligt
beredningsunderlag utnyttjas.
Under förhandlingsarbetet samråder
regeringen med berörda myndigheter. Det
sker bl.a. genom att företrädare för
myndigheter deltar dels i förmöten och
referensgrupper i Justitiedepartementet,
dels i förhandlingsarbetet i
arbetsgrupper under ministerrådet. I
detta ligger att myndigheterna
fortlöpande ges möjlighet att ta
ställning till de sakfrågor som kommer
upp i förhandlingarna.
Tidpunkten för inhämtandet av
riksdagens formella godkännande avgörs av
tolkningen av uttrycket "överenskommelse"
i 10 kap. 2 § RF. Såvitt avser rambeslut
beslutar regeringen om
godkännandeproposition när utkastet till
rambeslut kan anses vara
färdigförhandlat. Detta är normalt fallet
när s.k. politisk överenskommelse har
träffats i ministerrådet och
Europaparlamentets yttrande har
behandlats. Politisk överenskommelse är
inte ett formellt antagande men markerar
att förhandlingarna avslutats och utgör
en tydlig viljeyttring från ministerrådet
i avvaktan på erforderlig förankring i
nationella parlament samt redaktionell
och språklig granskning.
Beredningen med berörda myndigheter och
andra intressenter av en s.k.
godkännandeproposition är beroende av ett
flertal olika faktorer och kan ske på
olika sätt. Den kan utformas som en
formell remiss till myndigheter och
organisationer eller genom att synpunkter
inhämtas under hand.
Viktiga omständigheter vid bedömningen
av hur beredningen skall utformas är
bl.a. omfattningen av den lagstiftning
som föranleds av överenskommelsen,
huruvida inledda nationella
lagstiftningsprojekt innehåller förslag
till de nödvändiga lagändringarna, den
tid inom vilken rambeslutet eller
beslutet förväntas bli antaget och
frågans vikt i övrigt. Bedömningen får
ske genom en sammanvägning av samtliga
dessa omständigheter.
Vid den sedvanliga
juristlingvistgranskning som sker efter
en politisk överenskommelse kontrolleras
den redaktionella kvaliteten i samtliga
elva språkversioner av instrumentet.
Exempelvis säkerställs att det föreligger
språklig överensstämmelse mellan
likalydande bestämmelser i olika
instrument. Denna granskning medför inga
ändringar av sakinnehållet.
I promemorian redogörs för två fall där
juristlingvistgranskningen efter
riksdagens godkännande har resulterat i
vissa språkliga och redaktionella
ändringar i dels ett slutligt antaget
rambeslut (rambeslutet om förstärkning av
det straffrättsliga skyddet och övriga
skyddet mot förfalskning i samband med
införandet av euron, bet.
1999/2000:JuU20, rskr. 1999/2000:217),
dels ett slutligt antaget beslut
(beslutet om inrättande av Eurojust, bet.
2001/02:
JuU19, rskr. 2001/02:159). I promemorian
anförs att juristlingvistgranskningen i
dessa fall inte medförde några
förändringar i det sakliga innehållet.
Det förelåg därför inte skäl att på nytt
inhämta riksdagens godkännande.
I en kompletterande promemoria, som
upprättats inom Justitiedepartementet,
bilaga 7.2, och som inkommit på
utskottets begäran, anförs att både
rambeslut och beslut på den tredje
pelarens område har karaktär av
mellanstatliga överenskommelser och är
bindande för Sverige på precis samma sätt
som andra folkrättsliga instrument.
Förfarandet under förhandlingsarbetet och
under beredningen av propositioner
skiljer sig därför inte från de rutiner
som används i samband med att
internationella överenskommelser ingås i
annat internationellt samarbete.
Muntliga synpunkter från
myndighetsföreträdare som inhämtas under
förhandlingsarbetet upptecknas normalt
inte och bevaras inte heller på annat
sätt.
Det förekommer att dokument med
förslag, t.ex. rådsdokument som har
kommit in till departementet, delas med
myndigheter och andra intressenter för
synpunkter under hand. Skriftliga
synpunkter som inkommer efter en sådan
underhandsdelning dokumenteras genom att
de sparas i den akt som upprättas för det
aktuella instrumentet.
I promemorian noteras att rambeslutet
om bekämpning av terrorism i
förhandlingarnas inledningsskede skickats
till Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen
och Juridiska fakulteten vid Uppsala
universitet för skriftliga synpunkter,
men att något svar inte inkommit.
När det gäller beredningen av en
proposition om godkännande av ett
rambeslut eller beslut har i ett fall en
promemoria med förslag till godkännande
av ett rambeslut remitterats formellt
(Sveriges tillträde till vissa
internationella överenskommelser för
bekämpande av penningförfalskning m.m.,
JU1999/5783/L5). Remissvaren har i
egenskap av allmänna handlingar lagts
till akten och därefter redovisats i
proposition 1999/2000:85 Sveriges
tillträde till vissa internationella
överenskommelser för bekämpande av
penningförfalskning m.m.
I övriga fall har myndigheter och andra
intressenter beretts tillfälle att lämna
synpunkter under hand på ett utkast till
proposition. Detta har skett som ett
sista led i det löpande samrådet med de
berörda instanserna. Lämnade synpunkter
har därefter beaktats vid utformningen av
propositionen. I propositionen har
angetts med vilka myndigheter och andra
intressenter som beredning har skett. I
promemorian nämns som exempel att
Riksåklagaren, Justitiekanslern,
Försvarsmakten och Statens räddningsverk
har beretts tillfälle att lämna
synpunkter på ett utkast till regeringens
proposition 2001/02:135 Sveriges
antagande av rambeslut om bekämpande av
terrorism.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill inledningsvis peka på att
riksdagen för godkännande av rambeslut
och beslut har tillämpat en ordning som
innebär att 10 kap. 2 § RF i gällande
lydelse medger att riksdagen, genom att
godkänna en ännu inte färdigförhandlad
överenskommelse, ger regeringen
statsrättslig befogenhet att ingå en för
Sverige folkrättsligt bindande
överenskommelse.
Den nyss nämnda ordningen har alltså
redan godtagits av riksdagen inom ramen
för 10 kap. 2 § RF i dess gällande
lydelse. Från och med den 1 januari 2003
kommer den också till klart uttryck i
grundlagstexten. Vid behandlingen av
grundlagsärendet underströk utskottet att
den sagda ordningen, tillsammans med
bestämmelserna i 10 kap. RO om
regeringens informations- och
samrådsskyldighet gentemot riksdagen i
EU-frågor, enligt utskottets mening lett
till att riksdagen i dessa frågor har
uppnått ett större inflytande än vid
internationellt samarbete i allmänhet.
Vid beredningen av en proposition om
godkännande av ett rambeslut eller beslut
skall regeringen inhämta behövliga
upplysningar och yttranden från berörda
myndigheter. I den omfattning som behövs
skall tillfälle lämnas sammanslutningar
och enskilda att yttra sig. Detta följer
av 7 kap. 2 § RF.
Det traditionella sättet för regeringen
att få upplysningar och yttranden är att
skicka ut betänkanden och promemorior på
remiss. Regeringen kan även skaffa sig
information på annat sätt, främst genom
remissmöten och genom att hämta in
underhandssynpunkter. Det är dock
vedertaget att komplicerade
lagstiftningsärenden regelmässigt skall
föregås av traditionell remissbehandling.
Orsaken till att riksdagen behöver
godkänna ett rambeslut eller ett beslut
är normalt sett att riksdagen också
kommer att behöva vidta
lagstiftningsåtgärder för att uppfylla de
folkrättsligt bindande förpliktelser som
uppkommer när ministerrådet slutligt har
antagit en sådan överenskommelse. Det är
utskottets uppfattning att synpunkter
från myndigheter och andra berörda
instanser kan utgöra ett värdefullt
underlag för riksdagen, t.ex. när det
gäller att bedöma behovet av
följdlagstiftning. Vid beredningen av en
proposition om godkännande av ett
rambeslut eller beslut skall därför
enligt utskottets mening traditionellt
remissförfarande tillämpas i samma
utsträckning som vid
lagstiftningsärenden.
Utskottet inser att de tidsramar som
gäller för antagandet av en
överenskommelse i ministerrådet kan
medföra svårigheter för regeringen att
tillämpa ett traditionellt
remissförfarande vid beredningen av den
proposition som skall ligga till grund
för riksdagens godkännande enligt 10 kap.
2 § RF. Mot den tidigare anförda
bakgrunden vill utskottet emellertid
understryka att underhandskontakter med
myndigheter kan ersätta remissbehandling
av traditionellt slag endast då detta är
oundgängligen påkallat av de tidsramar
som gäller för EU:s antagande av en
överenskommelse eller i andra
undantagssituationer.
Granskningen föranleder i övrigt inte
något uttalande av utskottet.
8. Den ekonomiska
vårpropositionen
Anmälan
I en anmälan har anförts att konstitutionsutskottet
bör genomföra en granskning av hur
regeringen har levt upp till riksdagens
beslut om krav på belysning av den
ekonomiska politiken på medellång och
lång sikt i den första ekonomiska
vårpropositionen efter reformeringen av
budgetprocessen (bilaga 8.1).
Anmälaren anför att
konstitutionsutskottet i samband med
fastställande av en förändrad
budgetprocess där riksdagen ställde sig
bakom KU:s betänkande 2000/01:KU23 gjorde
följande bedömning.
Konstitutionsutskottet delar
riksdagsstyrelsens och
finansutskottets uppfattning att
dubbelarbetet vår och höst bör
undvikas. Utrymme bör skapas så att
våren kan ägnas åt de övergripande och
långsiktiga frågorna.
Förändringar av budgetprocessen
Riksdagsutredningen
I början av 1990-talet tillsatte
talmanskonferensen en utredning som antog
namnet Riksdagsutredningen och hade i
uppdrag att se över formerna för
riksdagsarbetet med tyngdpunkt på
budgetberedningen. Riksdagsutredningens
slutsatser presenterades i tre
betänkanden, "Reformera riksdagsarbetet!"
(1993/94:TK1, 2 och 3).
Riksdagsutredningen lämnade bl.a. förslag
till att förnya riksdagens
budgetberedning genom införandet av den
s.k. rambeslutsmodellen och att det
statliga budgetåret skulle läggas om
till kalenderår. Vidare att en ny
struktur för budgetarbetet skulle skapas
med halvårsvis ekonomisk-politisk
information till riksdagen.
Budgetpropositionen skulle enligt
förslaget lämnas på hösten, och förslag
om tilläggsbudget och ekonomiska
riktlinjer m.m. skulle lämnas i en
ekonomisk vårproposition. Enligt
förslaget borde vårpropositionen
innehålla en finansplan och en
nationalbudget. I finansplanen borde
regeringen redovisa sin syn på det
ekonomiska läget och lägga fram förslag
om riktlinjer för budgetpolitiken för
såväl det närmast efterföljande
budgetåret som den närmast efterföljande
femårsperioden. Riksdagsutredningens
förslag till förändringar av
riksdagsarbetet antogs av riksdagen, och
den nya budgetprocessen tillämpades
första gången i budgetarbetet 1996
avseende budgetåret 1997 (bet.
1993/94:KU18, rskr. 1993/94:424 och bet.
1994/95:KU2, rskr. 1994/95:4-6).
Den ekonomiska vårpropositionen
regleras i riksdagsordningens
tilläggsbestämmelse 3.2.1 enligt
följande.
Om regeringen anser att proposition
med förslag till riktlinjer för den
framtida ekonomiska politiken och
anslag för löpande budgetår (ekonomisk
vårproposition) bör behandlas under
pågående riksmöte skall propositionen,
om hinder inte möter, avlämnas senast
den 15 april.
Införande av utgiftstak
I kompletteringspropositionen våren
1995 (prop. 1994/95:150, bil. 1)
föreslog regeringen att ett tak för de
offentliga utgifterna skulle införas.
I propositionen anfördes bl.a. att de
främsta fördelarna med ett utgiftstak
är att budgetpolitiken ges en
långsiktig inriktning med högre
förutsägbarhet. Den närmare
utformningen av utgiftstaket
preciserades i den ekonomiska
vårpropositionen våren 1996 (prop.
1995/96:150). Utgiftstaket föreslogs
bl.a. bli treårigt där besluten avsågs
att årligen rulla ett år framåt.
Utgiftstaket är treårigt och
nominellt. Det utgiftstak som föreslås
i denna proposition omfattar
följaktligen åren 1997, 1998 och 1999.
Besluten rullas sedan årligen. Våren
1997 förlängs utgiftstaksbeslutet
sålunda med ytterligare ett år till år
2000. Taket sätts i respektive års
prisnivå. Detta gör att taken blir
relativt lätta att följa upp och
jämföra med utfallet. Den nominella
principen innebär att det inte ges
utrymme för att låta oväntad inflation
öka utgifterna. Detta bidrar till att
hålla nere inflationen och
inflationsförväntningarna på dagens
låga nivåer (s. 50).
Riksdagskommittén
I december 1998 beslutade
talmanskonferensen att tillkalla en
parlamentarisk kommitté för att se över
och utvärdera vissa frågor rörande
riksdagens arbetsformer. Utredningen, som
antog namnet Riksdagskommittén, inledde
sitt arbete i januari 1999. I sitt
huvudbetänkande (2000/01:RS1 Riksdagen
inför 2000-talet) behandlade kommittén
tre av sina huvuduppgifter, varav en var
att utvärdera den nya budgetprocessen och
överväga behovet av förändringar.
Riksdagskommitténs bedömning vad gäller
den övergripande utvärderingen av
budgetprocessen var att intentionerna
bakom reformen av riksdagens
budgetberedning i huvudsak har uppfyllts
och att den reformerade budgetprocessen
är bättre än den tidigare i viktiga
avseenden. I sin bedömning anförde
kommittén att Riksdagsutredningens
ambition att riksdagens arbete på våren
med anledning av den ekonomiska
vårpropositionen skulle vara övergripande
och långsiktigt emellertid inte har
uppfyllts. Arbetet i riksdagen med den
nya vårpropositionen har tenderat bli
detaljinriktat och effekten av den nya
budgetprocessen har därför i praktiken
blivit att budgetarbete bedrivits två
gånger per år.
Angående problemet med dubbelarbetet
vår och höst anförde Riksdagskommittén i
sin bedömning att den reformerade
budgetprocessen i riksdagen tar mer tid
än vad som var intentionerna vid reformen
1996 samt att den innehåller arbetsmoment
som återkommer flera gånger under året,
vilket gör att budgetprocessen behöver
modifieras för att minska dubbelarbetet
och koncentrera budgetberedningen till
hösten. Enligt kommittén bör syftet vara
att renodla själva budgetregleringen till
hösten. Riksdagsbehandlingen av
vårpropositionen bör ägnas åt en
kombinerad makroekonomisk och ideologisk
diskussion som tar sin utgångspunkt i de
samlade politiska alternativen för den
ekonomiska politiken på medellång och
lång sikt. I sitt förslag anförde
kommittén att riksdagen för att undvika
dubbelarbetet inte skall ta ställning
till en preliminär fördelning av
utgifterna på utgiftsområdena på våren.
Dessutom bör regeringen inte lägga fram
förslag om utgiftstak för staten i
vårpropositionen, utan utgiftstak för år
tre bör behandlas i budgetpropositionen.
Förslaget till riksdagsbeslut i
vårpropositionen bör innehålla förslag om
att godkänna allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för
budgetpolitiken.
Behandlingen i konstitutionsutskottet
I juni 2001 fattade riksdagen beslut om
Riksdagskommitténs förslag (bet.
2000/01:KU23, rskr. 2000/01:273-276). I
samband med behandlingen i
konstitutionsutskottet bereddes övriga
utskott som är berörda av regeringens
förslag i vårpropositionen tillfälle att
yttra sig.
Finansutskottet anförde i sitt yttrande
att utskottet delar uppfattningen att
dubbelarbetet vår och höst bör undvikas
och att vårens arbete bör ägnas åt de
övergripande och långsiktiga frågorna.
Uppföljning och utvärdering bör bli en
integrerad del av budgetprocessen. Enligt
finansutskottet är det därför
följdriktigt att riksdagen inte bör ägna
sig åt att behandla den preliminära
fördelningen av utgifterna på
utgiftsområden. Därigenom undviks att
fackutskotten redan på våren behöver
engageras i beredningen av ramarna för
utgiftsområdena. Finansutskottet anförde
i sitt yttrande i likhet med
Riksdagskommittén att vårens arbete bör
inriktas på de övergripande och
långsiktiga frågorna. Enligt
finansutskottet är det angeläget att
uppifrån-och-ned-perspektivet behålls i
budgetarbetet och att man inte redan på
våren fördjupar sig i budgetens olika
detaljer. Riksdagsbehandlingen på våren
bör ägnas åt makroekonomiska bedömningar
av den ekonomiska utvecklingen samt åt en
övergripande ideologisk diskussion som
tar sin utgångspunkt i de samlade
politiska alternativen för den ekonomiska
politiken på medellång och lång sikt.
Förslaget till riksdagsbeslut i
propositionen på våren bör innehålla
förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för
budgetpolitiken. Själva budgetarbetet bör
koncentreras till hösten. För att undvika
dubbelarbete bör regeringen förelägga
riksdagen förslag om utgiftstak för år
tre först i samband med
budgetpropositionen. Därigenom undviks
enligt finansutskottet att partierna i
riksdagen redan på våren tvingas utforma
detaljerade budgetalternativ utan kan
koncentrera detta arbete till hösten i
samband med att regeringen presenterar
sitt budgetförslag.
Konstitutionsutskottet anförde
följande i sitt ställningstagande.
Konstitutionsutskottet delar
riksdagsstyrelsens och
finansutskottets uppfattning att
dubbelarbetet vår och höst bör
undvikas. Utrymme bör skapas så att
våren kan ägnas åt de övergripande och
långsiktiga frågorna. Om preliminär
fördelning av utgifterna på
utgiftsområden inte sker på våren
behöver de olika fackutskottens tid
inte även då tas i anspråk för
beredningen av frågan om ramarna för
de olika utgiftsområdena.
Konstitutionsutskottet delar vidare
finansutskottets mening att den
stramhet som behövs för att skapa
stadga och långsiktighet i det interna
budgetarbetet i Regeringskansliet bör
kunna åstadkommas på annat sätt än
genom att preliminära ramar beslutas
på våren. Regeringen bör kunna styra
budgetarbetet med samma fasthet genom
internt beslutade utgiftsramar.
Riksdagsbehandlingen på våren bör
som riksdagsstyrelsen och
finansutskottet framhållit ägnas åt
makroekonomiska bedömningar av den
ekonomiska utvecklingen samt åt en
övergripande ideologisk diskussion med
utgångspunkt i de samlade politiska
alternativen för den ekonomiska
politiken på medellång och lång sikt.
Förslaget till riksdagsbeslut i
propositionen på våren bör innehålla
förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken och för
budgetpolitiken medan själva
budgetarbetet bör koncentreras till
hösten. För att undvika dubbelarbete
bör regeringen förelägga riksdagen
förslag om utgiftstak för år tre först
i samband med budgetpropositionen.
Lagen (1996:1059) om statsbudgeten bör
ändras i enlighet med vad
riksdagsstyrelsen föreslagit (yrkande
3). Utskottet tillstyrker vidare
riksdagsstyrelsens förslag till lag om
ändring i regeringsformen samt förslag
till lag om ändring i
riksdagsordningen i denna del
(yrkandena 1 samt 2 i denna del).
Konstitutionsutskottet anser vidare
i likhet med finansutskottet och mot
bakgrund av vad remissinstanserna
anfört att det är angeläget att redan
nu besluta om att en utvärdering bör
göras efter några år om vilka effekter
som omläggningen har inneburit såväl
vad gäller budgetprocessens innehåll
och budgetmässiga resultat som vad
gäller de arbetsmässiga konsekvenserna
för riksdagen. Enligt
konstitutionsutskottets mening bör en
sådan utvärdering innefatta de
erfarenheter som då vunnits inom
riksdagen. Detta bör ges regeringen
till känna.
2002 års ekonomiska vårproposition
Våren 2002 överlämnade regeringen den
första ekonomiska vårpropositionen
(prop. 2001/02:100) utformad enligt
riksdagens beslut om en förändrad
budgetprocess (bet. 2000/01:KU23,
rskr. 2000/01:273-276), vilken
beskrevs i det föregående avsnittet.
Med anledning av den förändrade
budgetprocessen anfördes följande i
propositionen vad gäller
propositionens innehåll.
I och med riksdagens beslut om en ny
ordning för hur de ekonomiska
vårpropositionerna skall utformas
innehåller denna proposition
riktlinjer för den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken.
Finansplanen är regeringens förslag
till riktlinjer för den ekonomiska
politiken. (s. 15)
I det kapitel som behandlar
budgetpolitiska mål och statsbudgeten
anfördes följande vad gäller de
budgetpolitiska målen.
Riksdagen fastställer tre år i förväg
ett utgiftstak som sätter en övre
gräns för statens utgifter. Regeringen
har tidigare lämnat förslag om
utgiftstak och saldomål i den
ekonomiska vårpropositionen. Med
anledning av riksdagens beslut
(förslag 2000/01:RS1, bet.
2000/01:KU23, rskr. 2000/01:274 och
275) kommer utgiftstak och saldomål
för det tredje året från och med i år
i stället att föreslås i
budgetpropositionen. (s. 55)
Förslagen i vårpropositionen har fr.o.m.
1996 sträckt sig över de kommande tre
åren. Förra årets vårproposition sträckte
sig sålunda fram till år 2004. 2002 års
ekonomiska vårproposition, som är den
första efter riksdagens beslut om en
förändrad budgetprocess, innehåller även
den ett perspektiv som sträcker sig till
år 2004. Det kan noteras att
redovisningarna (t.ex. statistik i
tabeller) huvudsakligen sträcker sig till
år 2004.
Förslag till riksdagsbeslut i
vårpropositionerna
Konstitutionsutskottet anförde i sitt
ställningstagande (bet. 2000/01:KU23) att
förslaget till rikdagsbeslut i
vårpropositionen bör innehålla förslag
till riktlinjer för den ekonomiska
politiken och för budgetpolitiken medan
själva budgetarbetet bör koncentreras
till hösten. Det kan noteras att årets
ekonomiska vårproposition innehåller en
förslagspunkt om godkännande av det
förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken som regeringen
förordar, i stället för som tidigare en
förslagspunkt om godkännande av de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som regeringen förordar. Som en
följd av riksdagens beslut om en
förändrad budgetprocess kan det också
noteras att förslagspunkter om
fastställande av utgiftstak för staten
för det tredje året respektive
fastställande av saldomål för det tredje
året som tidigare upptagits som förslag
till riksdagsbeslut inte förekommer i
årets proposition. I stället föreslås att
riksdagen godkänner det förslag till
riktlinjer för budgetpolitiken som
regeringen förordar.
Förslagspunkten om beräkningen av de
offentliga utgifterna för de närmaste tre
åren förekommer heller inte i årets
proposition eftersom detta utgiftstak
utgörs av utgiftstaket för staten samt
beräknade utgifter i kommunsektorn.
Riksdagens beslut om en förändrad
budgetprocess har också lett till att
förslagspunkt om den preliminära
fördelningen av utgifterna på
utgiftsområdena inte heller upptas i
årets vårproposition. Inte heller
redovisas utgiftsramarna för den kommande
treårsperioden.
Promemoria från Finansdepartementet
Genom en skrivelse till Regeringskansliet
har konstitutionsutskottet begärt
kommentarer till vad som anförts i
granskningsanmälan. Som svar har
överlämnats en promemoria av den 8
november 2002 från Finansdepartementet
(bilaga 8.2). Enligt promemorian har
regeringen utformat 2002 års ekonomiska
vårproposition i enlighet med riksdagens
beslut. I promemorian anförs att det i
vårpropositionen således inte finns något
förslag om utgiftstak för år 2005 och
inte heller något förslag om preliminär
fördelning av utgifter för 2003 på
utgiftsområden.
Finansdepartementet anför att den
avsedda ekonomiska politiken och
budgetpolitiken på medellång sikt
beskrivs tämligen detaljerat och därmed
får anses vara väl belyst i propositionen
och kunna tjäna som underlag för en
ideologisk diskussion med utgångspunkt i
de samlade politiska alternativen för den
ekonomiska politiken på medellång sikt.
I promemorian betonar
Finansdepartementet att den inriktning av
den ekonomiska politiken som beskrivs
inte är begränsad till tidsrymden
2002-2004 utan även avser politikens
inriktning under överskådlig del av vad
som kan sägas vara lång sikt.
Vidare anför departementet att samtliga
oppositionspartier med anledning av
vårpropositionen lämnade motioner som
innehöll yrkanden om bl.a. inriktningen
av såväl den ekonomiska politiken som
budgetpolitiken. Detta avspeglades sedan
i finansutskottets betänkande (bet.
2001/02:FiU20) som innehöll två
huvudavdelningar; en om den ekonomiska
politiken och en om budgetpolitiken.
Enligt Finansdepartementet förefaller
det som om regeringens förslag i
vårpropositionen och de borgliga
partiernas partimotioner ledde till en
övergripande ideologisk diskussion med
utgångspunkt i de samlade politiska
alternativen för den ekonomiska politiken
på medellång och lång sikt av det slag
som konstitutionsutskottet eftersträvat.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att varken
riksdagsordningen eller budgetlagen
uttrycker krav på vårpropositionens
innehåll annat än att den skall innehålla
riktlinjer för den framtida ekonomiska
politiken. Utskottet vill understryka
vikten av att vårpropositionen ger ett
allsidigt underlag för en övergripande
ideologisk diskussion om den ekonomiska
politiken på medellång och lång sikt. En
förutsättning för att
riksdagsbehandlingen på våren skall kunna
ägnas åt makroekonomiska bedömningar av
den ekonomiska utvecklingen är att
vårpropositionen innehåller information
som möjliggör detta.
Utskottet vill erinra om att 2002 års
ekonomiska vårproposition är den första
efter riksdagens beslut om en förändrad
budgetprocess och att en utveckling av
dess innehåll kan förväntas.
Granskningen föranleder i övrigt inte
något uttalande från utskottets sida.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda
yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilket avsnitt i
utskottets granskning som
behandlas i det särskilda
yttrandet.
1. Hanteringen av vissa beslut på
tredje pelarens område inom EU-
samarbetet (avsnitt 7)
av Per Unckel (m), Henrik S Järrel (m)
och Nils Fredrik Aurelius (m).
Vi önskar framhålla att Moderata
samlingspartiet inte ställer sig bakom
den tillämpade ordningen för riksdagens
godkännande av rambeslut och beslut. Vid
riksdagsbehandlingen av den ändring i 10
kap. 2 § RF som träder i kraft den 1
januari 2003 har Moderata samlingspartiet
i enlighet härmed klart deklarerat att
partiet inte stöder denna
grundlagsändring.
2. Hanteringen av vissa beslut på
tredje pelarens område inom EU-
samarbetet (avsnitt 7)
av Gustav Fridolin (mp).
Jag önskar framhålla att Miljöpartiet de
gröna inte ställer sig bakom den
tillämpade ordningen för riksdagens
godkännande av rambeslut och beslut. I
enlighet härmed har Miljöpartiet de gröna
vid riksdagsbehandlingen förkastat det
förslag till ändring i 10 kap. 2 § RF som
enligt riksdagens beslut träder i kraft
den 1 januari 2003.
Bilaga 1
Förordnanden enligt 7 kap. 5 §
regeringsformen
Bilaga 3.1
Regeringsärenden år 2001 per
ärendegrupp
Bilaga 3.2
Avgjorda regeringsärenden vid
regeringssammanträden 2000-2001
Bilaga 4.1
Promemoria från Regeringskansliet
Bilaga 4.2
Promemoria från Regeringskansliet
Bilaga 5.2.1
Promemoria från Regeringskansliet
Bilaga 6.1
Promemoria från Regeringskansliet
Bilaga 7.1
Promemoria från Regeringskansliet
Bilaga 7.2
Promemoria från Regeringskansliet
Bilaga 8.1
Granskningsanmälan 18 april 2002
Bilaga 8.2
Promemoria från Regeringskansliet
Sakregister 2000-2002
Konstitutionsutskottets
granskningsbetänkanden 2000 - 2002
A-lotteriet.........................
2001/02:20 s. 92
Assi Domän.........................
2001/02:20 s. 104
Avvisning till Egypten.............
2001/02:20 s. 128
Beredning av ärende, statens
skolor för vuxna..................
2001/02:20 s. 66
Beslut i regeringsärenden
"utom listan".....................
2002/03:10 s. 24
Beslut på tredje pelarens
område inom EU-samarbetet.........
2002/03:10 s. 58
Besvarandet av
interpellationer..................
2001/02:10 s. 30
Bisysslor, anställdas...............
2001/02:10 s. 18
Centrala studiestödsnämnden,
utbildningsminister Östros
ansvar för.......................
2001/02:20 s. 182
Chef för Östasiatiska museet,
tillsättning av..................
2001/02:20 s. 102
Den ekonomiska
vårpropositionen..................
2002/03:10 s. 65
Ersättning ex gratia................
2002/03:10 s. 56
Estonias, M/S, förlisning..........
2001/02:20 s. 147
EU-nämnden, samråd med..............
2001/02:20 s. 58
EU-toppmötet i Göteborg............
2001/02:20 s. 152
Ex gratia, ersättning...............
2002/03:10 s. 56
Finansinspektionens
sponsoravtal med
affärsbankerna...................
2001/02:20 s. 214
Flygbolag, statlig garanti
till..............................
2001/02:20 s. 69
Flygutbildningar,
lokalisering av...................
2001/02:20 s. 18
FN-sanktioner......................
2001/02:20 s. 115
Formerna för utrikespolitiska
beslut............................
2000/01:10 s. 32
.............................................
2001/02:20 s. 229
Fryshuset, hantering av
ärende om bidrag till.............
2001/02:20 s. 96
Fråga om krigsmateriel till
Natoländerna.....................
2000/01:20 s. 118
Försvarsmakten, lokalisering
av samlade flygutbildningar
inom..............................
2001/02:20 s. 18
Förvaltningslagen...................
2001/02:10 s. 35
Förvaltningsärenden
brevsvar..........................
2001/02:10 s. 33
dispens från arvs- och
gåvoskatt.........................
2000/01:10 s. 30
dispens från stämpelskatt.........
2000/01:10 s. 30
i Näringsdepartementet
(överklaganden)...................
2001/02:10 s. 35
undantag enligt 6 kap. 17 §
lagen (1992:1528) om
offentlig upphandling.............
2000/01:10 s. 30
vissa ärenden.....................
2001/02:10 s. 33
Gemensam myndighet för
statens skolor för vuxna..........
2001/02:20 s. 66
Göteborg, EU-toppmötet i...........
2001/02:20 s. 152
Handläggning av ett
tillsättningsärende..............
2001/02:20 s. 102
Hantering av ett ärende om
bidrag till Fryshusets
verksamhet........................
2001/02:20 s. 96
Heby kommun, kommun- och
landstingstillhörighet............
2001/02:20 s. 54
Helikopter NH90, upphandling
av................................
2001/02:20 s. 80
Hävande av ett vapenembargo.........
2001/02:20 s. 88
Indelningsärenden...................
2001/02:10 s. 39
Indragningen av
transportstödet från
årsskiftet 2000...................
2000/01:20 s. 68
Informationsbroschyr till
hushållen i samband med
Sveriges EU-medlemskap
2000/01:20 s. 76
Integrationsfrågor,
Regeringskansliet m.m.............
2001/02:10 s. 13
Internet, tillståndsgivning
till spel på......................
2001/02:20 s. 92
Interpellationer....................
2001/02:10 s. 30
besvarande av.....................
2001/02:20 s. 29
Interregnum på
skolministerposten................
2001/02:20 s. 29
Jämställdhetsfrågor,
Regeringskansliet m.m..............
2001/02:10 s. 9
Kommandomål, regeringens
handläggning av...................
2002/03:10 s. 52
Kommittéväsendet,
Anhörigkommittén.................
2001/02:20 s. 198
Kommunala indelningen,
ändringar i.......................
2001/02:10 s. 39
Kommundelning avseende
stadsdelen Torslanda..............
2001/02:20 s. 49
Konsultavtal,
Regeringskansliets................
2001/02:10 s. 14
Konsulter i Regeringskansliet.......
2001/02:10 s. 14
Kretsloppsmiljarden.................
2000/01:10 s. 22
Krigsmateriel till
Natoländerna, fråga om...........
2000/01:20 s. 118
Kunskapslyftet......................
2000/01:10 s. 24
Levande historia....................
2000/01:10 s. 25
Lokalisering av
Försvarsmaktens samlade
flygutbildningar,
tillkännagivande av
regeringen
2001/02:20 s. 22
Lotterier på Internet...............
2001/02:20 s. 92
M/S Estonias förlisning............
2001/02:20 s. 147
Miljöbalken, notifiering av........
2001/02:20 s. 110
Nåd, regeringens handläggning
av ärenden om.....................
2002/03:10 s. 39
Näringsdepartementet,
förvaltningsärenden
(överklaganden)...................
2001/02:10 s. 35
Näringsdepartementet som
beredningsorgan..................
2000/01:20 s. 112
Offentliggörande av
aktieförsäljning.................
2001/02:20 s. 261
Personalsituationen i
Regeringskansliet.................
2001/02:10 s. 10
Politiskt tillsatta
tjänstemän i
Regeringskansliet..................
2000/01:10 s. 6
...............................................
2001/02:10 s. 7
..................................
2002/03:10 s. 14
Prissättningen av Telias
aktie vid
börsintroduktionen...............
2000/01:20 s. 104
Propositionsavlämnandet.............
2001/02:10 s. 26
Protokoll, regeringens..............
2001/02:10 s. 24
Radio- och TV-
lagsutredningens uppdrag om
skydd för barn mot
olämpligt programinnehåll
2001/02:20 s. 204
Radiokommunikationssystem
baserat på TETRA-standard.........
2001/02:20 s. 34
Rambeslut och beslut................
2002/03:10 s. 59
Regeringens behandling av
riksdagens skrivelser.............
2000/01:10 s. 42
Regeringens beslut om en viss
organisationsförändring
inom Försvarsmakten
2000/01:20 s. 16
Regeringens fördelning av
stöd till lokala
investeringsprogram...............
2000/01:20 s. 24
Regeringens förhållande till
riksdagen.........................
2000/01:20 s. 16
Regeringens sammansättning
och regeringsarbetets
organisation.......................
2000/01:10 s. 3
...............................................
2001/02:10 s. 6
...................................
2002/03:10 s. 8
Regeringsbeslut, beslut att
befria Anhörigkommittén
från dess uppdrag om skärpt
transportörsansvar
2001/02:20 s. 197
Regeringskansliet....................
2000/01:10 s. 4
integrationsfrågor m.m............
2001/02:10 s. 13
konsultavtal......................
2001/02:10 s. 14
politiskt tillsatta
tjänstemän.........................
2001/02:10 s. 7
som myndighet......................
2000/01:10 s. 8
..............................................
2001/02:10 s. 21
..................................
2002/03:10 s. 19
organisering för särskilda
projekt...........................
2000/01:10 s. 16
Regeringsprotokollen................
2000/01:10 s. 28
..............................................
2001/02:10 s. 24
..................................
2002/03:10 s. 21
Regeringsärenden,
handläggning av...................
2000/01:20 s. 24
Regleringsbrev för Vägverket........
2000/01:20 s. 20
Riksdagen,
propositionsavlämnandet...........
2001/02:10 s. 26
SAS kartellsamarbete med
Maersk...........................
2001/02:20 s. 160
Skolministerposten,
interregnum på....................
2001/02:20 s. 29
Sotningsmonopolet...................
2001/02:20 s. 32
Statens skolor för vuxna,
gemensam myndighet för............
2001/02:20 s. 66
Statlig garanti till
flygbolag.........................
2001/02:20 s. 69
Statliga bidrag till
infrastrukturinvesteringar
i Stockholm......................
2001/02:20 s. 251
Statligt stöd till lokala
investeringsprogram...............
2000/01:10 s. 19
Statsminister Göran Perssons
uppmaning till kommunerna
om socialbidraget
2000/01:20 s. 140
Statsminister Göran
Perssons uttalande om en ny
flygplats i
Stockholmsregionen
2000/01:20 s. 137
Statsrådet Ulrica Messings
uttalande om att ladda ned
musik från Internet utan
betalning
2000/01:20 s. 146
Telias aktie, prissättning av......
2000/01:20 s. 104
Telia-Telenor-affären...............
2000/01:20 s. 79
Teracom AB.........................
2001/02:20 s. 171
TETRA,
radiokommunikationssystem
baserat på........................
2001/02:20 s. 34
Tillkännagivanden...................
2001/02:20 s. 52
Tillstånd till vapenexport.........
2001/02:20 s. 142
Tillståndsgivning till spel
på Internet.......................
2001/02:20 s. 92
Tjänstetillsättningar, chef
för Östasiatiska museet..........
2001/02:20 s. 102
Torslanda, kommundelning
avseende stadsdelen...............
2001/02:20 s. 49
Tredje pelaren inom EU-
samarbetet, beslut på
området...........................
2002/03:10 s. 58
Ubåtskränkningar i svenska
vatten...........................
2001/02:20 s. 219
Upphandling
av helikopter NH90................
2001/02:20 s. 80
av konsulter i
Regeringskansliet.................
2001/02:10 s. 14
av konsulttjänster i
samband med Telia-Telenor.........
2000/01:20 s. 79
av trafiken på
Västkustbanan.....................
2000/01:20 s. 52
Utnämningar, regeringens
utnämningspolitik................
2001/02:20 s. 167
Uttalanden av statsråd.............
2000/01:20 s. 135
offentliggörande av
aktieförsäljning.................
2001/02:20 s. 261
statsminister Göran
Perssons uttalande om en ny
flygplats i
Stockholmsregionen
2000/01:20 s. 137
statsrådet Ulrica Messings
uttalande om att ladda ned
musik från Internet utan
betalning
2000/01:20 s. 146
Vapenembargo, hävande av............
2001/02:20 s. 88
Vapenexport, tillstånd till........
2001/02:20 s. 142
Vissa frågor i samband med
Telia-Telenor-affären.............
2000/01:20 s. 79
Ändringar i den kommunala
indelningen.......................
2001/02:10 s. 39
Östersjömiljarden..................
2000/01:10 s. 23
..............................................
2000/01:20 s. 45