Kulturutskottets betänkande
2002/03:KRU2
Kulturmiljöfrågor
Sammanfattning
I betänkandet behandlas motioner om kulturmiljövård
m.m. som väcktes under allmänna motionstiden hösten
2002. Motionsyrkandena rör skydd för och bidrag till
fornminnen, vissa byggnader och kulturmiljöer,
placering av fornfynd, skydd mot utförsel av vissa
äldre kulturföremål, nya objekt på Unescos
världsarvslista samt frågor om internationella
konventioner.
Samtliga motionsyrkanden avstyrks av utskottet.
I betänkandet finns fem reservationer och två
särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Kostnadsansvaret vid arkeologiska
undersökningar
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr246 och
2002/03:Kr247.
Reservation 1 (c)
2. Historiska lämningar på kyrkans mark
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr312.
3. Utbildning om kulturhistoriska lämningar
i skogen
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr208 yrkande
2.
Reservation 2 (kd, c)
4. Översyn av kulturminnneslagen
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr208
yrkande 1 och 2002/03:
MJ425 yrkande 7.
Reservation 3 (kd, c)
5. Skydd för skeppsvrak
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr310 och
2002/03:Kr311 yrkandena 1 och 2.
6. Placering av fornfynd
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr336
yrkande 21, 2002/03:Kr357 yrkande 1 och
2002/03:N266 yrkande 11.
Reservation 4 (c)
7. Byggnadsminnesförklaring av sjömärket
Valen
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr289.
8. Bidrag till kulturmiljövård
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr283.
9. Förvaltningen av kulturhistoriskt unika
anläggningar
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr220.
Reservation 5 (m)
10. Utvecklingen inom kulturmiljöområdet
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr231.
11. Skydd för allmogeföremål
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr221.
12. Nya objekt på Unescos världsarvslista
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr232,
2002/03:Kr313 och 2002/03:Kr354.
13. Andra länders tillträde till 1970 års
Unescokonvention
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr238 yrkande
7.
14. Ändring av nuvarande lagstiftning
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr238 yrkande
8.
15. Unidroitkonventionen
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr238 yrkandena
3 och 4.
16. Haagkonventionen
Riksdagen avslår motion 2002/03:Kr238 yrkandena
5 och 6.
17. Unescos konvention om skydd av det
marina kulturarvet
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Kr238
yrkandena 1 och 2 samt 2002/03:Kr311 yrkande 3.
Stockholm den 6 februari 2003
På kulturutskottets vägnar
Lennart Kollmats
Följande ledamöter har deltagit i beslutet:
Lennart Kollmats (fp), Annika Nilsson (s), Lars
Wegendal (s), Eva Arvidsson (s), Paavo Vallius (s),
Gunilla Tjernberg (kd), Peter Pedersen (v), Lena
Adelsohn Liljeroth (m), Tommy Ternemar (s), Cecilia
Wikström (fp), Birgitta Sellén (c), Göran Persson i
Simrishamn (s), Anna Lindgren (m), Gunilla Carlsson
i Hisings Backa (s), Rossana Dinamarca (v), Matilda
Ernkrans (s) och Henrik Westman (m).
2002/03
KrU2
Utskottets överväganden
Inledning
Som ett led i arbetet med att följa upp riksdagens
tidigare beslut har utskottet i januari 2003 låtit
sig informeras av Riksantikvarieämbetet (RAÄ) under
ett studiebesök hos myndigheten. Bland annat
berördes frågor om kulturmiljövårdens mål, som
beslutats av riksdagen våren 2000 (prop.
1998/99:114, bet. 1999/2000:KrU7, rskr.
1999/2000:196). Utskottet erhöll även information om
kulturmiljövårdens organisation och om
uppdragsarkeologins förutsättningar samt om RAÄ:s
uppgifter att dels vara central myndighet med
tillsynsansvar, dels utföra egna arkeologiska
undersökningar. Bland övriga frågor som berördes kan
nämnas ämbetets uppgift att överlåta statens rätt
till fornfynd på ett museum (s.k. fyndfördelning)
samt RAÄ:s samverkan med Svenska kyrkan.
Skydd för och bidrag till fornminnen
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- kostnadsansvaret vid arkeologiska
undersökningar, jämför reservation 1 (c),
- historiska lämningar på kyrkans mark,
- utbildning om kulturhistoriska lämningar i
skogen, jämför reservation 2 (kd, c)
- översyn av kulturminneslagen, jämför
reservation 3 (kd, c) och
- skydd för skeppsvrak.
Bakgrund
Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., KML,
innehåller definitioner av begreppen fasta
fornlämningar och fornfynd samt bestämmelser om
skydd, vård och undersökning av fornlämning och
plats, där fornfynd påträffats (2 kap. KML). Fasta
fornlämningar är lämningar efter människors
verksamhet under forna tider som är varaktigt
övergivna, t.ex.
- gravar, gravbyggnader och gravfält, samt
kyrkogårdar och andra begravningsplatser,
-
- lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser
samt kulturlager som uppkommit vid bruket av sådana
bostäder eller platser, liksom lämningar efter
arbetsliv och näringsfång,
-
- färdvägar och broar, hamnanläggningar, vårdkasar,
vägmärken, sjömärken och likartade anläggningar för
samfärdsel samt gränsmärken och labyrinter,
-
- skeppsvrak, om minst etthundra år kan antas ha
gått sedan skeppet blev vrak.
-
I 2 kap. KML regleras också
skydd, vård och undersökning av fornlämning och
plats där fornfynd påträffats,
ingrepp i fast fornlämning (inkl. frågan om
kostnadsansvar i 14 §),
inlösen och hittelön vid fornfynd samt
fyndfördelning.
Av KML framgår vidare att den som avser att uppföra
en byggnad, en anläggning eller genomföra ett annat
arbetsföretag i god tid bör ta reda på om någon fast
fornlämning kan beröras av företaget och i så fall
snarast samråda med länsstyrelsen (2 kap. 10 §). Ett
kostnadsansvar för arkeologiska undersökningar
åvilar den som svarar för arbetsföretaget (2 kap. 14
§).
RAÄ har i sin publikation Beslut om ingrepp m.m. i
fornlämning och fornlämningsområde lämnat
rekommendationer för tillämpning av bestämmelserna i
2 kap. 10-14 §§ KML. I publikationen sägs bl.a.
följande om kostnadsansvar (s. 26 f.).
Enligt KML är det ett nationellt intresse att
bevara fornlämningar. Varje tillstånd innebär att
ett undantag görs från denna grundinställning.
Det är därför ett samhällsintresse att resultaten
från uppdragsarkeologin tas till vara och kan
tillgodogöras forskningen och allmänheten.
Resultaten kan användas för att förklara
fornlämningarnas art och betydelse och deras
samband med topografin och landskapet.
Undersökningarna kan på så sätt motivera skydd
och bevarande av andra fornlämningsmiljöer.
Företagens kostnadsansvar vilar bl.a. på denna
grund. Reglerna för kostnadsansvar anges i 2:14
KML. Enligt huvudregeln ska kostnaderna för för-
och slutundersökningar m.m. enligt 2:13 § KML
betalas av arbetsföretaget.
Priset är den avgift företagaren betalar en
undersökare för att denna ska genomföra
undersökningen i överensstämmelse med den
omfattning som länsstyrelsen bestämt. Beloppets
storlek beror bl.a. på den timkostnad
undersökaren debiterar och på de kostnadsslag som
ingår i taxan. Kostnader som inte väsentligt
överskrider det beslutade beloppet kan dock
åläggas företaget efter förnyad prövning av
länsstyrelsen. Detta motiveras av svårigheten att
exakt beräkna omfattningen och kostnaderna för en
undersökning.
Enligt förordningen (1993:379) om bidrag till
kulturmiljövård prövas frågor om bidrag av RAÄ
eller, efter RAÄ:s bemyndigande, av länsstyrelsen.
Bidragsmedlen anvisas under anslaget 28:26 Bidrag
till kulturmiljövård (utgiftsområde 17).
En utförlig redogörelse för aktuella bestämmelser
m.m. som rör fornlämningar i skogen återfinns i
kulturutskottets betänkande från våren 2002
2001/02:KrU19 s. 24 f. Där beskrivs bl.a. det
nationella miljökvalitetsmålet Levande skogar samt
Skogsstyrelsens och RAÄ:s projekt Skog och historia.
Motionerna
Förslagen i två av de nu aktuella motionerna, Kr246
(fp) och Kr247 (s), berör kostnadsansvaret vid
arkeologiska undersökningar och syftar till en
förbättrad ersättning till den företagare, som
planerat ett arbetsföretag som innebär ingrepp i en
fornlämning. I båda motionerna sägs det att
utgrävningar av arkeologiska fynd kan bli mycket
dyra och därmed riskerar att äventyra hela
byggprojektet. I motion Kr246 (fp) hävdas att det
finns risk för att exploatören frestas att förstöra
fornfynd för att slippa undersökningskostnaderna.
Kostnadsansvaret borde därför kunna delas mellan
exploatören, staten och kommunen, menar motionären.
Motionären kan även tänka sig att en fond skulle
kunna inrättas ur vilken exploatörer skulle kunna
ansöka om bidrag för att möta kostnaderna i samband
med arkeologiska fynd.
I motion Kr312 (c) yrkas att historiska lämningar på
kyrkans mark skall jämställas med andra historiska
lämningar när det gäller rätten att söka
kostnadsbidrag.
I motion Kr208 (kd) föreslås att utbildningen i
fråga om kulturhistoriska lämningar i skogen skall
öka och erbjudas skogsägare och företag som erbjuder
skogsbrukstjänster (yrkande 2).
Frågor om kulturmiljövården i skogen behandlas i två
motioner, motion Kr208 (kd) yrkande 1 och MJ425 (kd)
yrkande 7. I båda motionerna begärs en översyn av
kulturminneslagen i syfte att införa en regel om
ersättning till markägare för inskränkning i
brukandet av marken inom fornlämningsområden.
I två motioner, Kr310 (s) och Kr311 (mp) yrkande 1,
påtalas att skeppsvrak som förlist för mindre än 100
år sedan saknar skydd enligt kulturminneslagen och
därför är utsatta för "plundring". Skyddet för
skeppsvrak bör därför stärkas. I motion Kr311 (mp)
föreslås att kriteriet för förlisningstidpunkt bör
ändras till att gälla vrak förlista för 50 år sedan
eller mer. Vidare föreslår motionären bakom Kr311
(mp) att Sverige skall verka internationellt inom
Nordiska rådet och EU för att fartyg som förlist för
50 år sedan eller mer skall erhålla skydd
lagstiftningsvägen (yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
De förslag om kostnadsansvaret vid arkeologiska
undersökningar som framförts i motionerna Kr246 (fp)
och Kr247 (s) och som syftar till att
ersättningsmöjligheterna för exploatörer skall
förbättras föranleder utskottet till följande
överväganden.
Utskottet konstaterar att det inte är förvånande
att olika intressen kan stå i strid med varandra. Å
ena sidan är det en nationell angelägenhet att
skydda och vårda kulturmiljön, vilket tydligt
uttrycks i KML. Å andra sidan kan det finnas ett
intresse, som på en och samma gång är samhälleligt
och finns hos entreprenörer, nämligen att bebygga
eller på annat sätt exploatera mark, där det finns
fornlämningar. Då det gäller frågan om
kostnadsansvaret för arkeologiska undersökningar
vidhåller utskottet sin tidigare inställning.
Således bör den som utför ett arbetsföretag också -
med de undantag som anges i 2 kap. 14 § KML - svara
för kostnader för åtgärder i form av undersökningar
m.m. (Jfr bl.a. bet. 2001/02:KrU19 s. 16 och 18-19.)
Syftet med nu aktuella motioner är att den
statliga ersättningen som enligt KML och
förordningen (1993:379) om bidrag till
kulturmiljövård utgår till den s.k. exploatören
skall förbättras, vilket ytterst är en budgetfråga.
Utskottet utgår från att regeringen i den sedvanliga
budgetprövningen beaktar de behov som kan finnas
inom kulturmiljövårdsområdet och väger dessa behov
mot andra angelägna bidragsändamål i statsbudgeten.
Vidare påtalas i motion Kr246 (fp) att det finns
risk för att den som utför ett arbetsföretag
(exploatören) frestas att förstöra fornfynd för att
slippa undersökningskostnaderna. Utskottet
förutsätter att de kulturmiljövårdande myndigheterna
noga följer exploateringsärenden i områden där det
kan finnas fornlämningar. Till sin hjälp har
samtliga inblandade bl.a. RAÄ:s fornminnesregister,
ett nationellt register med uppgifter om
fornlämningar och andra kulturhistoriska lämningar i
hela landet. I dag innehåller registret information
om närmare en miljon fasta fornlämningar och övriga
kulturhistoriska lämningar.
Slutligen vill utskottet i sammanhanget erinra om
att Riksdagens revisorer i rapporten Arkeologi på
uppdrag nyligen har framfört att det finns brister i
kostnadskontrollen av arkeologiska undersökningar
och att exploatören, som skall betala för de
arkeologiska tjänsterna, har små möjligheter att
påverka och kontrollera de kostnader som
länsstyrelserna beslutar om (rapport 2002/03:3).
Revisorernas rapport har remitterats och avses
senare att resultera i förslag till riksdagen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionerna Kr246 (fp) och Kr247 (s).
Förslaget i motion Kr312 (c) syftar till att
historiska lämningar på kyrkans mark skall
jämställas med andra historiska lämningar när det
gäller rätten att söka kostnadsbidrag.
Utskottet konstaterar att en fornlämning, som
återfinns t.ex. i skog ägd av kyrkan, skall skyddas
enligt bestämmelserna i 2 kap. KML och att
statsbidrag får lämnas för bl.a. vård av
fornlämningar enligt förordningen (1993:379) om
bidrag till kulturminnen. Särskilda bidragsmedel
anvisas över statsbudgeten under anslaget Bidrag
till kulturmiljövård (28:26).
I den mån motionen skulle avse kyrkliga
kulturminnen, dvs. kyrkobyggnader, kyrkotomter,
kyrkliga inventarier och begravningsplatser, kan
nämnas att det fr.o.m. år 2002 finns ett särskilt
anslag i statsbudgeten för kyrkoantikvarisk
ersättning som disponeras av Svenska kyrkan (se
bestämmelserna i 4 kap. KML).
Motion Kr312 (c) synes vara tillgodosedd och
avstyrks därför av utskottet.
I tre motionsyrkanden behandlas frågor som rör
fornlämningar i skogsmark. I motion Kr208 (kd)
yrkande 2 behandlas frågan om utbildning om
kulturhistoriska lämningar i skogen.
En utförlig redovisning av bl.a. det nationella
miljökvalitetsmålet Levande skogar återfinns i
kulturutskottets betänkande 2001/02:KrU19 s. 23 f.
Målet, som bl.a. innebär att kulturminnen och
kulturmiljöer skall värnas, skall följas upp av
länsstyrelserna.
Även projektet Skog och historia redovisades i
samma betänkande (bet. s. 25). Projektet är
rikstäckande och drivs gemensamt av Skogsstyrelsen
och RAÄ. Inventering, utbildning och kommunikation
är projektets tre grundpelare. Myndigheternas roll i
projektet är att samordna och ha ett övergripande
ansvar för centrala frågor kring inventering,
utbildning och information för de regionala projekt
som sedan tidigare pågår i landet. På regional nivå
drivs projekten av skogsvårdsstyrelserna,
länsstyrelserna och länsmuseerna under medverkan av
länsarbetsnämnderna.
Utskottet konstaterar - liksom vid föregående
riksmöte - att myndigheterna inom ramen för
projektet Skog och historia har i uppgift att
samordna och ta ett övergripande ansvar för centrala
frågor kring bl.a. utbildning och information för de
regionala projekt som pågår i landet. Vidare erinrar
utskottet om att länsstyrelserna, de regionala
museerna och skogsvårdsstyrelserna gemensamt och
tillsammans med Lantbrukarnas Riksförbund gör
utbildningsinsatser då det gäller kulturmiljövård i
skogen.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motion Kr208 (kd) yrkande 2.
Den begäran om en översyn av kulturminneslagen som
framställts i två motioner, Kr208 (kd) yrkande 1 och
MJ425 (kd) yrkande 7, grundar sig bl.a. på
uppfattningen att skogsbruket tvingas bli
orationellt genom att hänsyn måste tas till
fornminnen och att skogsägarna bör erhålla
ersättning för inskränkning i brukandet av skogen.
Utskottet som avstyrkte motioner med samma syfte
som de nu aktuella under föregående riksmöte,
uttalade då bl.a. följande.
Av 2 kap. 15 § KML framgår vilka bestämmelser som
gäller för att en markägare skall erhålla
ersättning om han ej får tillstånd av
länsstyrelsen att rubba, ändra eller ta bort en
fast fornlämning. Den grundläggande
förutsättningen för att erhålla ersättning är att
fornlämningen är helt okänd och utan synligt
märke ovan jord. En ytterligare förutsättning är
att det vägrade tillståndet vållar sökanden
betydande hinder eller olägenhet.
Enligt utskottets uppfattning är det beklagligt
om brukarintresset ställs mot bevarandeintresset.
Det är utskottets förhoppning att markägare,
brukare och entreprenörer genom ökad kunskap om
de kulturhistoriskt intressanta och värdefulla
lämningar som finns i skogsmarken också får ökad
förståelse för behovet av skydd för de
kulturarvsvärden och kulturhistoriska spår som
finns kvar från forna tider i skogen i form av
odlingsrösen, husgrunder, fångstgropar m.m. De
informations- och utbildningsinsatser som redan
görs och som kommer att fortsätta inom ramen för
projektet Skog och historia kan komma att få stor
betydelse för markägarnas och brukarnas
inställning i dessa frågor. Inom ramen för
projektet bör också erfarenheter kunna samlas om
i hur stor omfattning markägarna i realiteten
tvingas till inskränkning i markanvändningen och
därigenom anser sig gå miste om intäkter.
Det ankommer på de kulturmiljövårdande
myndigheterna att kontinuerligt följa upp
effekterna av gällande bestämmelser, att hålla
sig underrättade om eventuella problem som följer
av dessa och att till regeringen rapportera om
problemen och föreslå de ändringar av gällande
bestämmelser som bedöms vara nödvändiga. Enligt
utskottets uppfattning finns det inte anledning
att från riksdagens sida nu göra ett uttalande om
en översyn av KML eller en översyn av hur
röjningsrösen hanteras enligt kulturminneslagen.
Utskottet intar alltjämt samma inställning i frågan
och avstyrker därför motionerna Kr208 (kd) yrkande 1
och MJ425 (kd) yrkande 7.
Förslag om att stärka skyddet för skeppsvrak har
framförts motionsvägen i motionerna Kr310 (s) och
Kr311 (mp).
Skyddet för skeppsvrak infördes i
fornminneslagstiftningen år 1967. Av proposition 19
år 1967 med förslag till lag angående ändring i
lagen den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen, m.m.
framgår att föredragande statsrådet kommit fram till
att åtskilliga äldre skeppsvrak otvivelaktigt hade
ett betydande kulturhistorisk intresse och att det
därför förelåg ett behov av lagstiftningsåtgärder på
området. Den tidsgräns som statsrådet ansåg vara
lämplig sattes till 100 år. I den
departementspromemoria som låg till grund för
regeringens förslag hade 150 år förordats som
tidsgräns. Några mer ingående resonemang om
tidsgränsen fördes inte i 1967 års proposition och
inte heller i tredje lagutskottets utlåtande (3LU s.
14 f.) med anledning av propositionen (s. 21 f.).
Tidsgränsen behandlades kortfattat i prop.
1987/88:104 Kulturmiljövård. I propositionen
föreslogs att det i en ny lag, kulturminneslagen,
skulle tas in bestämmelser om fornminnesvården,
vilka skulle ersätta fornminneslagen. Föredragande
statsrådet uttalade då att det kan "ifrågasättas om
hundraårsgränsen bör bibehållas för skeppsvrak. Jag
föreslår dock inte någon ändring på denna punkt. Det
får ankomma på RAÄ att göra den samlade värderingen
om behovet av vidgat lagskydd för skeppsvrak och i
så fall återkomma till regeringen med förslag därom"
(prop. s. 35). Kulturutskottet och därefter
riksdagen anslöt sig till förslaget i propositionen
(bet. KrU 1987/88:21 s. 10, rskr. 1987/88:390).
Utskottet som under föregående riksmöte behandlade
motioner liknande de nu aktuella ansåg att det med
bibehållen tidsgräns kunde finnas en risk att en del
av vårt kulturarv går förlorat. Utskottet fann
emellertid att RAÄ såsom ansvarig myndighet för
frågor om kulturarvet borde bedöma om
hundraårsgränsen bör bibehållas eller om lagskyddet
för skeppsvrak bör vidgas.
Utskottet har alltjämt samma inställning i denna
fråga men vill tillägga följande.
Den alltmer avancerade dyktekniska utrustning som
numera finns att tillgå gör det lättare att
lokalisera och hämta upp föremål från skeppsvrak.
Risken för upptäckt vid brott är sannolikt inte
stor. Utskottet har därför förståelse för den oro
som uttrycks i nu aktuella motioner för att de
kulturhistoriskt värdefulla vrak som förlist för
mindre än 100 år sedan kan både skadas och plundras.
Det bör emellertid sägas att även dessa fartyg kan
antas ha skydd av såväl civilrättslig som
straffrättslig karaktär.
Enligt utskottets uppfattning bör det inte
uteslutas att en lagändring då det gäller
tidsgränsen kan behöva utredas. Utskottet har
inhämtat att RAÄ inlett diskussioner med Statens
sjöhistoriska museer och några ideella föreningar om
behovet av en ändrad tidsgräns. De diskussioner som
påbörjats bör emellertid inte föregripas.
Vidare anser utskottet - med anledning av
förslaget i motion Kr311 (mp) yrkande 2 - att det
inte finns någon anledning för Sverige att
internationellt verka för en ändring av
hundraårskriteriet så länge detta kriterium finns
kvar i den svenska kulturminneslagen.
Utskottet har således kommit fram till att föreslå
att riksdagen skall avslå motionerna Kr310 (s) och
Kr311 (mp) yrkandena 1 och 2.
Fyndfördelning
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om
- placering av fornfynd, jämför reservation 4
(c).
Bakgrund
De regler som gäller vid fördelning av fornfynd och
den praxis som tillämpas vid RAÄ har beskrivits av
utskottet vid olika tillfällen och återges här på
nytt. Jfr bl.a. bet. 2001/02:KrU19 s. 19-20.
Med fornfynd menas enligt KML föremål som saknar
ägare när de hittas och som påträffas i eller vid en
fast fornlämning och har samband med denna eller
påträffas under andra omständigheter och kan antas
vara minst 100 år gamla (2 kap. 3 § KML). Fornfynd
tillfaller med vissa undantag staten (2 kap. 3, 4
§§). Enligt lagen får RAÄ genom fyndfördelning
överlåta statens rätt till fornfynd på museum som
åtar sig att vårda det i framtiden på ett
tillfredsställande sätt (2 kap. 17 § KML).
Myndigheten Statens historiska museer skall särskilt
förvalta och vårda de fornfynd som RAÄ beslutar
tillföra myndigheten.
RAÄ:s praxis på området innebär följande. Om det
från lokalt eller regionalt håll inte har framförts
några önskemål om att fyndet skall placeras på
museum nära fyndplatsen, placeras föremålet i
Statens historiska museum (Historiska museet). Om
det regionala museet eller stadsmuseerna i
Stockholm, Göteborg och Malmö önskar ta hand om
fyndet skall museet i fråga lämna in en ansökan
härom till RAÄ. Ansökan remitteras till Historiska
museet som tillstyrker eller avstyrker den. Ett skäl
för Historiska museet att avstyrka en ansökan kan
exempelvis vara att fyndet har nationellt intresse
och bör var tillgängligt för forskare eller att
föremålstypen från regionen saknas i de nationella
samlingarna. Ett annat skäl kan vara att det nya
fyndet hör ihop med föremål som redan finns på
Historiska museet från samma fyndplats och att
samtliga fynd från en fyndplats bör hållas ihop. För
att en ansökan skall tillstyrkas krävs att kriterier
rörande säkerhet m.m. är uppfyllda.
Motionerna
I tre motioner behandlas frågan om var fornfynd
skall placeras.
I motionerna Kr336 (c) yrkande 21 och Kr357 (c,
fp, mp) yrkande 1 föreslås att riksdagen skall
tillkännage för regeringen att fornfynd skall visas
i museum så nära fyndplatsen som möjligt. I motion
Kr357 (c) sägs vidare att en del av de fornfynd som
hittas visas på regionala och lokala museer, men att
stora och dyrbara fynd sänds till Statens historiska
museum i Stockholm.
I motion N266 (fp) yrkande 11 föreslås att
gotländska fornfynd skall förvaras och visas på
Gotland.
Utskottets ställningstagande
Med tanke på att kulturarvet speglar en bygds
historia och bidrar till att ge invånare en
hemhörighet och identitet har utskottet förståelse
för de önskemål som framförs i här aktuella motioner
om att fynden skall placeras i närheten av den plats
där de grävts fram.
För att fornfynden skall kunna placeras på de
regionala museerna är det emellertid av avgörande
betydelse att kraven på säkerhet m.m. är
tillgodosedda. För närvarande placeras och förvaras
mellan 70 och 80 % av de fynd som grävs fram på de
regionala museerna på deras begäran (se t.ex. prop.
1996/97:99 s. 15). Övriga fynd tas om hand av
Statens historiska museum, som är arkeologiskt
ansvarsmuseum. Utskottet har inhämtat att det mellan
RAÄ och Statens historiska museum pågår en
diskussion om möjligheten att tillämpa en förenklad
och regionaliserad fyndhantering. Vidare vill
utskottet i sammanhanget erinra om den möjlighet som
Statens historiska museum har att för statens
räkning under en tidsbegränsad period låna ut eller
på lång sikt deponera föremål i museerna. Nu liksom
vid tidigare tillfällen anser utskottet att en
generös policy bör tillämpas vid utlåning av
museiföremål, när så är möjligt och under
förutsättning att bl.a. säkerheten för föremålen kan
garanteras. (Jfr bet. 2001/02:KrU14 s. 19 f.)
Sammantaget har utskottet kommit fram till att
resultatet av de pågående diskussionerna mellan RAÄ
och Statens historiska museum bör avvaktas. Förslag
som syftar till att ändra gällande bestämmelser i
kulturminneslagen och rådande praxis vid
fyndhanteringen bör således inte tillstyrkas.
Motionerna Kr336 (c) yrkande 21, Kr357 (c, fp, mp)
yrkande 1 och N266 (fp) yrkande 11 avstyrks.
Skydd för och bidrag till vissa
byggnader och kulturmiljöer
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- byggnadsminnesförklaring av sjömärket
Valen,
- bidrag till kulturmiljövård,
- förvaltningen av kulturhistoriskt unika
anläggningar, jämför reservation 5 (m) och
- utvecklingen inom kulturmiljöområdet.
Bakgrund
Skyddet av kulturmiljöer m.m. regleras i tre olika
lagar, nämligen lagen (1988:950) om kulturminnen,
miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10). För
en utförlig redogörelse för innehållet i
bestämmelserna hänvisas till utskottets betänkande
2001/02:KrU19 s. 29 f. Här redovisas endast - och i
korthet - några av de bestämmelser som har relevans
för de motioner som behandlas i detta avsnitt.
Kulturminneslagen innehåller bestämmelser om
byggnadsminnen (3 kap.). Av lagen framgår att en
byggnad som är synnerligen märklig genom sitt
kulturhistoriska värde eller som ingår i ett
kulturhistoriskt synnerligen märkligt
bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne av
länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen får
också tillämpas på park, trädgård eller annan
anläggning av kulturhistoriskt värde (3 kap. 1 §
KML). Länsstyrelsen skall genom skyddsbestämmelser
ange på vilket sätt byggnaden skall vårdas och
underhållas samt i vilka avseenden den inte får
ändras (3 kap. 2 § KML). Av 3 kap. 4 § KML framgår
att fråga om en byggnad bör förklaras för
byggnadsminne kan väckas av var och en genom ansökan
eller tas upp av länsstyrelsen på eget initiativ
samt att det är länsstyrelsen som beslutar i
ärendet.
För statliga byggnadsminnen gäller bestämmelserna
i förordningen (1988:1229) om statliga
byggnadsminnen m. m. Frågan om en byggnad skall
förklaras för statligt byggnadsminne prövas av
regeringen efter framställning från RAÄ.
Bidragsbestämmelser som bl.a. avser ombyggnad m.m.
av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse samt
information m.m. i anslutning till kulturminnen och
kulturmiljöer finns i förordningen (1993:379) om
bidrag till kulturmiljövård. Bidragsmedlen anvisas
under anslaget 28:26 Bidrag till kulturmiljövård
(utgiftsområde 17). För budgetåret 2003 har nära 252
miljoner kronor anvisats (bet. 2002/03:KrU1, rskr.
2002/03:57). Av anslaget disponeras nära 239
miljoner kronor av RAÄ för bl.a. byggnadsvård och
kulturstöd vid ombyggnad m.m. i huvudsak i enlighet
med bestämmelserna i förordningen (1993:379) om
bidrag till kulturmiljövård. Frågor om bidrag till
kulturmiljövård prövas av RAÄ eller, efter RAÄ:s
bemyndigande, av länsstyrelsen.
Regeringen har nyligen tillsatt en särskild
utredare (Ku 2002:04) för att se över vissa frågor
som rör bebyggelseskydd och skyddet för lösöre.
Enligt de direktiv (dir. 2002:96 och 2003:16) som
regeringen utfärdat skall utredaren
· utreda och lämna förslag till regler som innebär
ett förbättrat skydd för kulturhistoriskt
värdefull bebyggelse,
· utreda och lämna förslag till regler om skydd för
kyrkstäder och
· utreda möjligheten till skydd för sådant lösöre
som väsentligen bidrar till en byggnads
kulturhistoriska värde.
Motionerna
En fråga om byggnadsminnesförklaring tas upp i
motion Kr289 (kd). Motionären bakom motionen
föreslår att riksdagen skall ge regeringen till
känna att RAÄ skall anmodas att
byggnadsminnesförklara sjömärket Valen i Öckerö
kommun.
En fråga om bidrag till kulturmiljövård tas upp i
motion Kr283 (c). I motionen föreslås att staten
skall säkra Sätra brunns kulturhistoriska värden
genom ersättning för de överkostnader som är
förenade med restaureringen av brunnsbyggnaderna.
I motion Kr220 (m) föreslås att en ändring skall
göras av förordningen (1993:379) om bidrag till
kulturmiljövård. Motionärerna anser att ett
engångsbelopp av statliga medel om högst 15 miljoner
kronor skall kunna utgå till objektsanknutna
stiftelser för förvaltningen av vissa ur
kulturhistoriskt perspektiv unika anläggningar.
Mot bakgrund av att en minskning med 27 miljoner
kronor av anslaget till kulturmiljövård (28:26
Bidrag till kulturmiljövården) föreslagits i
budgetpropositionen för år 2003 yrkar motionären
bakom motion Kr231 (s) att regeringen noga skall
följa utvecklingen inom kulturmiljöområdet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar med hänvisning till
bestämmelserna i KML att det ankommer på
länsstyrelsen att fatta beslut om
byggnadsminnesförklaring. Enligt utskottets
uppfattning finns det inte något skäl för riksdagen
att ändra lagen på denna punkt. Förslaget om ett
uttalande från riksdagen om byggnadsminnesförklaring
av sjömärket Valen i motion Kr289 (kd) avstyrks.
I det föregående har utskottet redovisat vilka
statliga medel som kan komma i fråga för
kulturmiljövårdande insatser samt att frågor om
bidrag till kulturmiljövård prövas av RAÄ eller,
efter RAÄ:s bemyndigande, av länsstyrelsen.
Utskottet finner inte någon anledning att riksdagen
skall besluta om ändring av rådande bestämmelser.
Därför avstyrks yrkandet i motion Kr283 (c) att
riksdagen skall uttala sig för att Sätra brunns
kulturhistoriska värden skall säkras genom statlig
ersättning.
Då det gäller förslaget i motion Kr220 (m) om att
införa en bidragsbestämmelse om särskilda
engångsbelopp till stiftelser för förvaltningen av
vissa ur kulturhistoriskt perspektiv unika
anläggningar vill utskottet först peka på att
förslagets möjlighet att genomföras i hög grad är en
resurs- och budgetfråga. Vidare erinrar utskottet om
att frågor om skydd för kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse m.m. för närvarande ses över av en
särskild utredare. Utredaren har möjlighet att
studera olika alternativ och åtgärder till skydd för
bebyggelsen. I avvaktan på resultatet av
utredningens arbete bör enligt utskottets
uppfattning riksdagen inte uttala sig om en ändring
av bidragreglerna. Motion Kr220 (m) avstyrks.
Förslaget i motion Kr231 (s) syftar till att
regeringen noga skall följa utvecklingen inom
kulturmiljöområdet. Förslaget har framställts mot
bakgrund av den neddragning som gjordes av anslaget
28:26 Bidrag till kulturmiljövård inför innevarande
budgetår. Utskottet konstaterar att regeringens
möjligheter att följa utvecklingen inom
kulturmiljöområdet synes vara goda främst beroende
på att RAÄ dels skall redovisa olika
regeringsuppdrag, dels skall lämna återrapporter
rörande måluppfyllelsen inom ämbetets olika
verksamhetsgrenar (myndighetsarbete,
kunskapsuppbyggnad, arkeologisk uppdragsverksamhet,
vård, publikarbete). Utskottet tar för givet att
regeringen och Kulturdepartementet kontinuerligt och
noga följer detta liksom övriga politikområden.
Yrkandet bör inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Motion Kr231 (s) avstyrks således.
Skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslaget om
- skydd för allmogeföremål.
Bakgrund
Bestämmelser om skydd mot utförsel av vissa äldre
kulturföremål finns i 5 kap. KML samt i förordningen
(1988:1188) om kulturminnen m.m. Av KML framgår att
äldre svenska och utländska kulturföremål som kan
vara av stor betydelse för det nationella
kulturarvet inte får föras ut ur landet utan
särskilt tillstånd.
Frågor om tillstånd till utförsel skall prövas av
någon av de fem tillståndsmyndigheterna Kungl.
biblioteket, RAÄ, Riksarkivet, Nationalmuseum med
Prins Eugens Waldemarsudde eller Stiftelsen Nordiska
museet.
Bestämmelser om ansvar för olovlig utförsel av
kulturföremål finns i lagen (2000:1225) om straff
för smuggling.
Motionen
I motion Kr221 (c) sägs att den olagliga utförseln
av allmoge- och kulturföremål från landet har stor
omfattning. Skyddet för allmogeföremål bör därför
förbättras och berörda myndigheter bör samverka för
att på alla sätt motverka den olagliga utförseln.
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottets uppfattning är den fråga som tas
upp i motion Kr221 (c) om skydd för allmogeföremål
väl värd att beakta. Om vårt kulturarv i form av
allmogeföremål och andra kulturföremål försvinner ut
ur landet på olagligt sätt riskerar vi att förlora
en av de viktiga länkar till det förflutna, som
bidrar till att ge oss identitet och trygghet.
Från regeringens sida har nyligen olika åtgärder
vidtagits för att komma till rätta med problemet.
Kulturministern anordnade i början av hösten 2002
ett möte om olaglig utförsel av äldre kulturföremål,
där olika myndigheter och kulturinstitutioner
medverkade. Under mötet framkom att ambitionerna på
området liksom t.ex. samarbetet mellan
institutionerna behövde höjas.
Som ett resultat av mötet beslutade regeringen i
september att uppdra åt RAÄ att i samråd med
Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde,
Riksarkivet, Nordiska museet och Tullverket se över
de insatser som görs för att förhindra olovlig
utförsel av äldre kulturföremål (regeringsbeslut 12
2002-09-12, Ku2002/2068/Ka). I uppdraget ingår att
· föreslå en samlad strategi för området,
· analysera de problem med tillämpningen av
reglerna om utförsel av kulturföremål som kan
finnas,
· se över möjligheterna att ingå bilaterala
överenskommelser på området samt
· undersöka hur samarbetet mellan berörda
institutioner och dessas möjligheter till
folkbildande insatser kan utvecklas.
RAÄ skall redovisa resultatet av uppdraget i en
särskild rapport i samband med årsredovisningen för
år 2002.
För att stärka samarbetet mellan Nordiska museet
och Tullverket samt med andra berörda myndigheter
beslutade regeringen i september 2002 att engångsvis
tilldela Nordiska museet 400 000 kronor
(regeringsbeslut 11 2002-09-12, Ku2002/548/Ka).
Museet, som handlägger merparten av ansökningarna om
exporttillstånd för äldre kulturföremål, har i dag
ett samarbete med Tullverket, bl.a. i form av
undervisning vid Tullskolan i Stockholm.
Med hänvisning till de vidtagna åtgärderna anser
utskottet att förslaget i motion Kr221 (c) inte bör
föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.
Motionen avstyrks därför.
Nya objekt på Unescos
världsarvslista
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- nya objekt på Unescos världsarvslista.
Bakgrund
För en utförlig redogörelse för Unescokonventionen
om skydd för världens kultur- och naturarv,
världsarvskonventionen, hänvisas till regeringens
skrivelse 2001/02:171 Unescos världsarvskonvention
och de svenska världsarvsobjekten samt till
kulturutskottets betänkande 2001/02:KrU19.
Här kan nämnas att två tredjedelar av världsarven
finns i Europa. Denna geografiska obalans har lett
till att Europas länder vid Unescos
generalförsamling år 1999 kom överens om att de i
fortsättningen endast skulle få nominera ett objekt
per land och år. I ovannämnda skrivelse 2001/02:171
bedömde den svenska regeringen att Sverige i
framtiden borde vara mer restriktiv med att nominera
nya världsarv, en bedömning som utskottet inte hade
något att erinra mot utan delade till fullo.
Vidare kan nämnas att - då det gäller nya objekt
på listan - det i första hand är RAÄ och
Naturvårdsverket som skall lämna förslag till
nomineringar till regeringen. Förslagen bör grundas
på myndigheternas egna initiativ eller på initiativ
av ägare eller förvaltare av kultur- eller
naturobjekt eller av kommuner eller länsstyrelser
där objekten är belägna. Regeringen har därefter att
ta ställning till om nomineringsförslagen från
myndigheterna skall föras vidare till Unesco. Det
slutliga beslutet tas av Unescos världsarvskommitté
(jfr bet. 2001/02:KrU19 s. 9).
Motionerna
I två motioner, Kr232 (s) och Kr313 (m), föreslås
att Sverige skall ansöka om att Linnés födelsehem
Råshult och hans födelsebygd, Stenbrohult, skall
uppföras som natur- och kulturobjekt på Unescos
världsarvslista.
I motion Kr354 (s) föreslås att Hälsingegårdarna
skall nomineras som världsarv.
Utskottets ställningstagande
Som redovisats i det föregående bör det inte ankomma
på riksdagen utan i första hand på myndigheterna RAÄ
och Naturvårdsverket att föreslå regeringen att
nominera nya objekt på världsarvslistan. Vidare gör
utskottet liksom vid föregående riksmöte bedömningen
att Sverige skall vara återhållsamt då det gäller
nya nomineringar på världsarvslistan. Därmed
avstyrker utskottet motionerna Kr232 (s), Kr313 (m)
och Kr354 (s).
Internationella konventioner
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen bör avslå motionsförslagen om
- andra länders tillträde till 1970 års
Unescokonvention,
- ändring av nuvarande lagstiftning,
- Unidroitkonventionen,
- Haagkonventionen och
- Unescos konvention om skydd av det marina
kulturarvet.
Bakgrund
År 1970 antogs inom Unesco en konvention om åtgärder
för att förbjuda och förhindra olovlig införsel,
utförsel och överlåtelse av äganderätten till
kulturegendom. Regeringen har nyligen beslutat att
Sverige skall ansluta sig till konventionen. De
överväganden som föregått regeringens beslut i denna
fråga återfinns i en promemoria från
Kulturdepartementet (PM 2002-10-03).
Av promemorian framgår bl.a. att det inte krävts
någon lagstiftning för Sveriges anslutning till
konventionen, som nedan kallas 1970 års Unesco-
konvention. Bland annat nämns att det i 6 kap. KML
finns bestämmelser om återlämnande av olagligt
bortförda kulturföremål. Ett kulturföremål som efter
den 31 december 1994 olagligt förts bort från en
stat som ingår i Europeiska unionens samarbetsområde
(EES) och som finns i Sverige skall på begäran
återlämnas till den staten.
Vidare framgår av promemorian s. 7 att staterna
enligt artikel 7 b i konventionen åtar sig att
förbjuda införsel av sådan kulturegendom som har
stulits från en offentlig institution i en
konventionsstat. Enligt artikel 8 skall
överträdelser av ett sådant förbud sanktioneras med
straff eller administrativa påföljder. Den svenska
lagstiftningen innehåller inte något uttryckligt
förbud av det slag som konventionen syftar på.
Däremot kan "den som, på ett sätt som är ägnat att
försvåra ett återställande, tar befattning med något
som är frånhänt annan genom brott dömas för häleri
eller häleriförseelse. Att något är frånhänt annan
genom brott avser inte endast brott där föremålet
blivit taget ur annans besittning, såsom stöld, utan
varje brott genom vilket någon förvärvat någon
annans egendom och således berövat ägaren denna."
Det internationella institutet för
privaträttsunifikation, Unidroit, grundades år 1926
och är en mellanstatlig organisation med säte i Rom.
Organisationens syfte är att medverka till
harmonisering, koordinering och unifikation av
privaträtten i olika länder. Organisationen
förbereder och utarbetar förslag till konventioner
och enhetliga lagar på privaträttens område.
Unidroitkonventionen från 1995 om återlämnande av
stulna eller illegalt exporterade kulturföremål
innehåller detaljerade regler om återlämnande av
kulturföremål. Av ovan nämnda PM från
Kulturdepartementet framgår att endast 16 stater,
däribland Finland och Norge, har tillträtt
konventionen (uppgiften avser oktober 2002).
Följande beskrivning av den s.k. Haagkonventionen
har hämtats från kulturutskottets betänkande
1992/93:KrU4.
Efter förslag av regeringen i proposition
1983/84:133 om vissa frågor rörande Sveriges
samarbete med Unesco godkände riksdagen våren
1984 dels 1954 års Unesco-konvention om skydd för
kulturegendom i händelse av väpnad konflikt, den
s.k. Haagkonventionen, samt konventionens
tilläggsprotokoll, dels 1972 års Unesco-
konvention om skydd för världens kultur- och
naturarv, den s.k. Pariskonventionen (bet. KrU
1983/84:16, rskr. 227).
Syftet med Haagkonventionen är att värna om
kulturminnesmärken och kulturföremål i händelse
av väpnad konflikt, vid ockupation eller i
inbördeskrig. De anslutna staterna förbinder sig
att i fredstid förbereda skydd av
kulturminnesmärken och kulturföremål och att i
krigstid respektera sådan egendom. Vid ockupation
skall kulturegendom skyddas av ockupationsmakten.
Militär nödvändighet får dock åberopas i vissa
fall för att överträda skyddsbestämmelserna.
Skyddet skall säkerställas genom att det införs
bestämmelser i militära reglementen och att
militär personal utbildas. Dessutom får ett antal
under konventionen skyddade utrymmen inrättas för
att skydda vissa lösa kulturföremål. Ett särskilt
emblem kan sättas på egendom som bedöms som
skyddsvärd. Två grader av skydd förutsätts i
konventionen: den egendom som åtnjuter den högsta
graden av skydd skall registreras på en särskild
lista hos Unesco och förses med tre av de
särskilda emblem som konventionen föreskriver.
- - -
Sverige har ratificerat de båda konventionerna.
Båda konventionerna trädde i kraft för Sveriges
del den 22 april 1985.
Enligt artikel 8 i Haagkonventionen
tillförsäkras kulturegendom av mycket stor
betydelse ett särskilt skydd om den införs i
konventionens internationella register för detta
ändamål.
Den 2 november 2001 antog Unescos generalkonferens
en konvention om skydd av det marina kulturarvet.
Frågan avgjordes genom omröstning, varvid Sverige
avstod från att rösta. Sverige avgav en
röstförklaring, i vilken bevekelsegrunderna för att
man avstod från att rösta utvecklades.
Kulturministern har som skriftligt svar på en fråga
i riksdagen redovisat bl.a. följande (svar på fråga
2001/02:122).
Två frågor var avgörande för att enighet inte kunde nås. De
rörde kuststatens jurisdiktion inom den exklusiva
ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. Många
stater ansåg att Unesco-konventionens regler gick
längre än vad som är tillåten
kuststatsjurisdiktion enligt FN:s
havsrättskonvention. Den andra frågan rörde
statsfartygens ställning. Eftersom enighet inte
kunde nås kommer flera stater sannolikt inte att
ratificera konventionen, däribland stater som är
aktiva i Östersjön och västerhavet. Detta innebär
att det kommer att finnas två olika juridiska
regimer som kan komma i konflikt med varandra.
Eftersom en konvention bara gäller mellan de som
anslutit sig till konventionen kommer den inte
att kunna tillämpas mot de stater som inte
anslutit sig. Estoniaavtalet har visat på vilka
problem som kan uppstå i detta sammanhang. Det är
mot denna bakgrund som Sverige valde att avstå i
omröstningen.
Sverige utesluter dock inte en framtida
anslutning till konventionen om den får ett brett
stöd av stater, särskilt de som är aktiva i
Östersjön. I avvaktan på detta är Sverige berett
att ytterligare pröva möjligheterna till
internationellt samarbete på regional nivå som
inom Östersjön. Kulturdepartementet kommer
fortsatt att arbeta med den frågan.
Motionerna
En rad yrkanden i motion Kr238 (mp) rör frågor om
Sveriges tillträde m.m. till olika internationella
konventioner.
Yrkande 7 i motion Kr238 (mp) syftar till att
Sverige efter tillträdet till 1970 års
Unescokonvention snarast skall verka internationellt
för att de nordiska länderna och EU-staterna också
skall tillträda konventionen.
Förslag om ändring av nuvarande lagstiftning finns i
samma motion, Kr238 (mp). Motionären beklagar att
regeringen gjort bedömningen att Sverige kan
tillträda 1970 års Unescokonvention utan att någon
förändring gjorts av svensk lag. Enligt motionären
bör regeringen nu snarast verka för en lagändring
som kriminaliserar import av kulturföremål som
exporterats illegalt från sitt ursprungsland
(yrkande 8).
Vidare föreslås i samma motion att Sverige snarast
skall tillträda Unidroitkonventionen om stulna eller
illegalt exporterade kulturföremål samt att den
svenska regeringen skall verka internationellt för
att de nordiska länderna och EU-staterna också skall
tillträda konventionen (yrkandena 3 och 4).
Motionären föreslår vidare att regeringen snarast
skall ratificera Haagkonventionens andra protokoll
från år 1999 om skydd av kulturföremål i händelse av
väpnad konflikt samt att regeringen skall verka
internationellt i Norden och inom EU för att de
nordiska länderna resp. EU-nationerna skall
tillträda konventionens första och andra protokoll
(yrkandena 5 och 6).
Förslag om att Sverige skall tillträda Unescos
konvention om skydd av det marina kulturarvet har
framförts i två motioner, nämligen Kr311 (mp)
yrkande 3 och Kr238 (mp) yrkande 1. I den senare
motionen finns även ett yrkande om att riksdagen
skall tillkännage för regeringen att den snarast bör
verka internationellt för att de nordiska länderna
och EU-staterna också skall tillträda konventionen
(yrkande 2).
Utskottets ställningstagande
Som utskottet konstaterade vid föregående riksmöte
torde det vara otvetydigt att en omfattande olovlig
handel med kulturföremål bedrivs och att denna
handel kan medföra att många länder utarmas på sina
kulturskatter.
Enligt utskottets uppfattning är det
tillfredsställande att Sverige skall ansluta sig
till 1970 års Unescokonvention. Därmed anser sig
utskottet kunna förutsätta att regeringen kommer att
agera för att andra länder, främst de inom Norden
och EU som ännu inte tillträtt konventionen, också
skall göra det. Någon riksdagens åtgärd med
anledning av motion Kr238 (mp) yrkande 7 torde inte
vara erforderlig. Yrkandet avstyrks.
Utskottet kan inte heller tillstyrka förslaget om
ändring av nuvarande lagstiftning i yrkande 8 i
motion Kr238 (mp). Gällande lagstiftning har
utförligt redovisats i det föregående. Enligt
utskottets uppfattning är det inte påkallat med
några lagändringar för närvarande. Sverige bör
emellertid även i fortsättningen engagera sig och på
olika plan verka internationellt för att kulturavet
i alla länder skyddas. Motion Kr238 (mp) yrkande 8
avstyrks därmed.
Då det gäller Unidroitkonventionen, som behandlas i
två yrkanden i motion Kr238 (mp), kan nämnas att det
för svensk del planeras att tillkalla en särskild
utredare med uppgift att lämna förslag till de
lagändringar som krävs för en anslutning till
konventionen (uppgiften härrör från ovan nämnda
promemoria från Kulturdepartementet). Resultatet av
utredningen och regeringens överväganden med
anledning av den bör inte föregripas. Utskottet
finner inte heller att det finns skäl för Sverige
att på nuvarande stadium - och innan beslut fattats
om Sveriges tillträde - verka internationellt för
andra länders tillträde till konventionen. Yrkandena
3 och 4 i motion Kr238 (mp) avstyrks.
Yrkandena 5 och 6 i motion Kr238 (mp) handlar om den
s.k. Haagkonventionen. Av det föregående framgår att
Sverige har tillträtt konventionen och dess första
tilläggsprotokoll. Utskottet har inhämtat att frågan
om Sverige även skall tillträda konventionens andra
protokoll bereds inom Regeringskansliet för
närvarande. Något uttalande från riksdagens sida i
denna fråga synes inte vara påkallat.
Mot bakgrund av att Sverige tillträtt
konventionens första tilläggsprotokoll anser
utskottet att det är naturligt att regeringen
internationellt verkar för att även andra länder
ansluter sig till detta protokoll. Något riksdagens
tillkännagivande torde emellertid inte behöva göras
i denna fråga. Utskottet anser inte heller att det
finns skäl för riksdagen att göra ett
tillkännagivande om att regeringen skall verka för
att andra länder skall ansluta sig till
konventionens andra tilläggsprotokoll, innan Sverige
gjort det. Motion Kr238 (mp) yrkandena 5 och 6
avstyrks.
Förslagen i motionerna Kr238 (mp) yrkandena 1 och
2 samt Kr311 (mp) yrkande 3 rörande Unescos
konvention om skydd av det marina kulturarvet
avstyrks. Liksom vid föregående riksmöte hänvisar
utskottet till den redovisning som lämnats i
inledningen till detta avsnitt. Av redovisningen
framgår att regeringen inte utesluter att Sverige
trots de angivna problemen kan komma att ansluta sig
till konventionen vid senare tillfälle. Riksdagen
bör inte göra något uttalande till regeringen i
denna fråga. Inte heller bör riksdagen göra något
uttalande om regeringens agerande internationellt i
fråga om andra länders tillträde till konventionen.
Riksdagen bör således avslå motionerna Kr238 (mp)
yrkande 1 och 2 samt Kr311 (mp) yrkande 3.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Kostnadsansvaret vid arkeologiska
undersökningar (punkt 1)
av Birgitta Sellén (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 1. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Kr246 och bifaller
delvis motion 2002/03:Kr247.
Ställningstagande
När en fastighetsägare önskar uppföra en byggnad
eller annan anläggning under vilken det anses finnas
antikvariska fornlämningar tvingas utföraren av
anläggningsarbetet att betala kostnaderna för detta,
kostnader som ofta blir avsevärda. Den s.k.
exploatören är ensam ansvarig för att bära de
kostnader som kan uppstå vid en arkeologisk
undersökning. Risken är stor att exploatören, för
att undgå stora undersökningskostnader, frestas att
förstöra påträffat fornfynd genom att gräva eller
spränga bort det, vilket är en olaglig handling. På
så vis kan ovärderliga historiska fynd för all
framtid gå om intet. Det finns också uppgifter som
pekar på att kommuner avstår från att bygga på grund
av de höga kostnaderna för arkeologiska
utgrävningar.
Mot denna bakgrund anser jag - i likhet med
motionärerna bakom motionerna Kr246 (fp) och Kr247
(s) - att den statliga ersättning som utgår till
exploatören skall förbättras, exempelvis genom att
en fond bildas, från vilken exploatören kan söka
medel för att möta kostnaderna i samband med
utgrävningarna.
Med hänvisning till det anförda föreslår jag att
riksdagen skall tillkännage för regeringen vad jag
här framfört. Därmed bör riksdagen således bifalla
motion Kr246 (fp) och delvis bifalla motion Kr247
(s).
2. Utbildning om kulturhistoriska lämningar i
skogen (punkt 3)
av Gunilla Tjernberg (kd) och Birgitta Sellén
(c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 2. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Kr208 yrkande 2.
Ställningstagande
Vi konstaterar att viss utbildning kring
fornlämningar i skogen redan förekommer. Enligt vår
mening är det emellertid nödvändigt att både
skogsvårdsstyrelser och länsstyrelser som är
delaktiga i det praktiska arbetet med att bevara de
kulturhistoriska lämningarna utökar denna
utbildning. Den bör även erbjudas skogsägare och
företag som erbjuder skogsbrukstjänster.
Med hänvisning till det anförda föreslår vi att
riksdagen skall tillkännage för regeringen vad vi
här framfört. Därmed bör riksdagen således bifalla
motion Kr208 (kd) yrkande 2.
3. Översyn av kulturminnneslagen (punkt 4)
av Gunilla Tjernberg (kd) och Birgitta Sellén
(c).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 3. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2002/03:Kr208 yrkande
1 och 2002/03:Mj425 yrkande 7.
Ställningstagande
Kulturminneslagen ger ett mycket starkt skydd för
fornlämningar. Som redovisas i motion Kr208 (kd) har
nya och värdefulla inventeringar lett till en
kraftig ökning av antalet dokumenterade
fornlämningar i skogslandskapet. Någon rätt till
ersättning till markägaren för att brukandet
försvåras finns inte i dag. Vi anser därför att en
analys snarast bör göras av lagstiftningens effekter
för skogsbruket. Analysen bör syfta till att
kulturminneslagen skall kompletteras med en
bestämmelse om att ersättning skall kunna utgå i de
fall där markanvändningen avsevärt försvåras.
Med hänvisning till det anförda föreslår vi att
riksdagen skall tillkännage för regeringen vad vi
här framfört. Därmed bör riksdagen således bifalla
motionerna Kr208 (kd) yrkande 1 och Mj425 (kd)
yrkande 7.
4. Placering av fornfynd (punkt 6)
av Birgitta Sellén (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 4. Därmed
bifaller riksdagen motionerna 2002/03:Kr336 yrkande
21, 2002/03:Kr357 yrkande 1 och 2002/03:N266 yrkande
11.
Ställningstagande
När fornfynd av stort värde hittas placeras de i
Stockholm på Statens historiska museum. Enligt
gällande bestämmelser i kulturminneslagen kan
Riksantikvarieämbetet överlåta statens rätt till
fornfynd på ett museum som åtar sig att vårda det på
ett tillfredsställande sätt. Statens historiska
museum har möjlighet att för viss tid låna ut
föremål till museer.
I likhet med vad som anförs i motion Kr336 (c)
anser jag att det inte är tillräckligt att
konstatera att föremålen kan lånas ut. I stället bör
enligt min mening fornfynden permanent kunna visas
på ett museum så nära fyndplatsen som möjligt.
Givetvis skall det ställas krav på att museet i
fråga kan garantera fyndets säkerhet. Regeringen bör
därför göra en översyn av gällande regler och praxis
i syfte att fornfynd skall kunna visas nära
fyndplatsen.
Med hänvisning till det anförda föreslår jag att
riksdagen skall tillkännage för regeringen vad jag
här framfört. Därmed bör riksdagen således bifalla
motionerna Kr336 (c) yrkande 21, Kr357 (c, fp, mp)
yrkande 1 och N266 (fp) yrkande 11.
5. Förvaltningen av kulturhistoriskt unika
anläggningar (punkt 9)
av Lena Adelsohn Liljeroth, Anna Lindgren och
Henrik Westman (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 5. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Kr220.
Ställningstagande
Liksom motionärerna bakom motion Kr220 (m) anser vi
att endast två förvaltningsformer torde vara
långsiktigt hållbara för att bevara vissa
industriminnen och de få fortfarande levande och
sammanhållna kulturmiljöer som är av nationellt
intresse, nämligen genom offentligt övertagande
eller bildande av objektsanknutna stiftelser. Den
senare modellen finns beskriven i
Kulturarvsutredningens betänkande Kulturegendomar
och kulturföremål (SOU 1995:128). Som konstateras i
motionen är alternativet offentligt övertagande
dyrbart för samhället.
Med det nuvarande systemet för bidrag till
kulturmiljövård kan det tomma skalet (byggnaden) i
kulturmiljöerna hjälpligt bevaras, men inte det som
skänker dem liv och innehåll, dvs. museal
industriproduktion, inventariesamlingar, parker och
kulturlandskap.
Vi anser att engångsbidrag till objektsanknutna
stiftelser skulle kunna lösa ett antal centrala
problem inom den nuvarande kulturminnesvården. En
grundläggande förutsättning för ett sådant system
är, som framhålls i motion Kr220 (m), att kontrollen
över de medel som tillförs en stiftelse förbehålls
offentligt utsedda representanter i stiftelsens
styrelse samt att ändamålet med stiftelsen tydligt
reglerar utdelningen av avkastningen från fonden
till objektet.
Vi föreslår i enlighet med motion Kr220 (m) att
riksdagen tillkännager för regeringen att
förordningen (1993:379) om bidrag till
kulturmiljövård bör ändras så att det blir möjligt
att tillföra en stiftelse kapital av sådan storlek
att stiftelsen blir självbärande. Beloppet bör uppgå
till högst 15 miljoner kronor. Denna typ av bidrag
bör kunna utgå till ett mindre antal, från
kulturhistorisk synpunkt nationellt prioriterade,
anläggningar. Bidraget skall kunna tillföras en fond
vars avkastning tillsammans med stiftelsens övriga
intäkter är så stor att stiftelsen får
kostnadstäckning för drift och långsiktigt
underhåll.
Med hänvisning till det anförda föreslår vi att
riksdagen skall tillkännage för regeringen vad vi
här framfört. Därmed bör riksdagen således bifalla
motion Kr220 (m).
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Historiska lämningar på kyrkans mark (punkt
2)
Birgitta Sellén (c) anför:
Svenska kyrkan administrerar och fördelar den
kyrkoantikvariska ersättningen (anslaget 28:27) som
får användas för kulturhistoriskt motiverade
kostnader i samband med vård och underhåll av
kyrkliga kulturminnen. Riksantikvarieämbetet eller,
efter Riksantikvarieämbetets bemyndigande,
länsstyrelserna prövar frågor om bidrag som anvisas
under anslaget Bidrag till kulturmiljövård (28:26).
Övergripande frågor som rör den kyrkoantikvariska
ersättningen diskuteras bl.a. i de samrådsgrupper
som har bildats på central och regional nivå mellan
Svenska kyrkan och de kulturmiljövårdande
instanserna. Jag vill understryka betydelsen av att
gränsdragningen mellan den kyrkoantikvariska
ersättningen och den ersättning som avser övriga
kulturminnen tydliggörs i dessa sammanhang.
2. Utvecklingen inom kulturmiljöområdet (punkt
10)
Gunilla Tjernberg (kd) anför:
Jag vill påminna om att Kristdemokraternas
budgetmotion (Kr371) avseende utgiftsområde 17
hösten 2002 innehöll ett förslag om en ökning med
4 miljoner kronor i förhållande till regeringens
förslag av anslaget 28:26 Bidrag till
kulturmiljövård. Bakgrunden till förslaget var det
ständigt ökade behovet av kulturmiljösatsningar.
Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden
2002/03:Kr208 av Gunilla Tjernberg (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
översyn av lagen om kulturminnen m.m.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
utbildning om kulturhistoriska lämningar.
2002/03:Kr220 av Lennart Hedquist och Nils Fredrik
Aurelius (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att förordningen (1993:379)
om bidrag till kulturmiljövård bör ändras på så sätt
att det blir möjligt att avsätta upp till 15
miljoner kronor som en engångsersättning till sådana
stiftelser som har till ändamål att säkerställa en
långsiktig förvaltning av vissa, ur kulturhistoriskt
perspektiv, särskilt unika anläggningar.
2002/03:Kr221 av Sven Bergström (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om bättre skydd av
allmogeföremål.
2002/03:Kr231 av Sonia Karlsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kulturmiljövård.
2002/03:Kr232 av Tomas Eneroth och Carina Adolfsson
Elgestam (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ansöka om att uppföra
Linnés födelsebygd som natur- och kulturobjekt på
Unescos världsarvslista.
2002/03:Kr238 av Ingegerd Saarinen (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör tillträda Unescos konvention om
skyddet för det marina kulturarvet (2001).
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör verka i Nordiska rådet för
tillträdande av de nordiska länderna och i EU för
tillträdande av EU-nationerna till den i yrkande 1
nämnda konventionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör tillträda Unidroitkonventionen om
stulna eller illegalt exporterade kulturföremål
från 1995.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör verka i Nordiska rådet för
tillträdande av de nordiska länderna och i EU för
tillträdande av EU-nationerna till den i yrkande 3
nämnda Unidroitkonventionen.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör ratificera Haagkonventionens (1954)
andra protokoll från 1999 om skydd av
kulturföremål i händelse av väpnad konflikt.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör verka i Nordiska rådet för
tillträdande och ratificering av de nordiska
länderna och i EU för tillträdande och
ratificering av EU-nationerna till den i yrkande 5
nämnda Haagkonventionens första och andra
protokoll.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör verka i Nordiska rådet för
tillträdande av de nordiska länderna och i EU för
tillträde av EU-nationerna till Unescos konvention
om förbud mot och förhindrande av olovlig import,
export och överförande av äganderätt avseende
kulturegendom (1970).
8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen
snarast bör verka för en lagändring som
kriminaliserar import av kulturföremål som
exporterats illegalt från sitt ursprungsland.
2002/03:Kr246 av Linnéa Darell (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kostnadsansvar vid
arkeologiska fynd.
2002/03:Kr247 av Carina Adolfsson Elgestam och Tomas
Eneroth (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kostnadsansvaret vid
arkeologiska utgrävningar.
2002/03:Kr283 av Jörgen Johansson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att säkra Sätra Brunns
kulturvärden genom statlig ersättning för
överkostnader i samband med restaureringar samt för
restaurering av överloppshus.
2002/03:Kr289 av Annelie Enochson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att till
Riksantikvarieämbetet anmoda att
byggnadsminnesförklara sjömärket "Valen" (Kalven
1:3) på Kalvsund i Öckerö kommun.
2002/03:Kr310 av Urban Ahlin (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett verksamt skydd för vårt
historiska marina arv.
2002/03:Kr311 av Ingegerd Saarinen (mp):
1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till skärpning av kulturminneslagen
avseende kriteriet för fartygs förlisningstidpunkt
så att lagens skydd utvidgas till att gälla vrak
förlista för 50 år sedan eller mer, där inte ett
tydligt ägandeförhållande föreligger.
2. Riksdagen begär att regeringen skall verka i
Nordiska rådet och i EU för att fartyg som förlist
för 50 år sedan eller mer, där inte ett tydligt
ägandeförhållande föreligger, skall få skydd
enligt relevant lagstiftning.
3. Riksdagen begär att regeringen snarast skall
tillträda Unescos konvention om skyddet för det
marina kulturarvet (2001).
2002/03:Kr312 av Lena Ek och Birgitta Carlsson (c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att historiska lämningar på
kyrkans mark vad gäller rätten att söka
kostnadsbidrag jämställs med andra historiska
lämningar.
2002/03:Kr313 av Anders G Högmark (m):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om placering av Carl von
Linnés födelsehem med näraliggande omgivningar på
Unescos världsarvslista.
2002/03:Kr336 av Birgitta Sellén m.fl. (c):
21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
säkerställa att fornfynd skall kunna visas nära
fyndplatsen.
2002/03:Kr354 av Per-Olof Svensson m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om Hälsingegårdarna som
världsarv.
2002/03:Kr357 av Birgitta Sellén m.fl. (c, fp, mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att fornfynd skall
visas så nära fyndplatsen som möjligt.
2002/03:MJ425 av Björn von der Esch m.fl. (kd):
7. Riksdagen begär att regeringen gör en översyn av
lagstiftningen som kan öppna för möjlighet till
ersättning för inskränkning i brukandet inom
större fornlämningsområden.
2002/03:N266 av Helena Bargholtz (fp):
11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att gotländska
fornfynd skall förvaras på Gotland.