Justitieutskottets betänkande

2002/03:JUU7

Processrättsliga frågor

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden som rör processrättsliga frågor och
som väckts under den allmänna motionstiden år 2002.
Motionerna rör bl.a. svensk domstols behörighet,
rätten till domstolsprövning, offentlighet vid
domstol, straffprocessuella tvångsmedel och
kameraövervakning.

Utskottet avstyrker samtliga motioner, i första
hand med hänvisning till gällande lag eller pågående
arbete.
I ärendet finns 15 reservationer och ett särskilt
yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Svensk domstols behörighet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju247.
Reservation 1 (v)

2. Rätten till domstolsprövning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju339
yrkande 7 och 2002/03:
Ju364 yrkande 14.
Reservation 2 (fp, kd)

3. Offentlighet vid domstol

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju282 yrkande 1.
Reservation 3 (m, fp, v)

4. Åklagarjäv

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju263.
Reservation 4 (v)

5. Offentligt biträde för barn

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju290.

6. Medlemskap i Advokatsamfundet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju307.
Reservation 5 (m, c)

7. Målsägandebiträde för efterlevande

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju320 yrkande
4.
Reservation 6 (m, fp, kd, c)

8. Målsägandes rätt att yttra sig

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju280 yrkande
2.
Reservation 7 (m)

9. Kronvittnen

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju364 yrkande
10.
Reservation 8 (fp)

10. Vittneskallelser

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju249 yrkande
25.

11. Strafförelägganden

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju364 yrkande
9.
Reservation 9 (fp)

12. Enklare förfarande i snatterimål

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju365 yrkande
10.
Reservation 10 (fp, kd, c)

13. Överprövning av åtalsbeslut

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju342.
Reservation 11 (kd)

14. Hemliga tvångsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju249
yrkande 27, 2002/03:Ju267, 2002/03:Ju281 yrkande
11, 2002/03:Ju306, 2002/03:Ju357 yrkande 13 och
2002/03:Ju364 yrkande 20.
Reservation 12 (m, fp, kd, c)
Reservation 13 (v)

15. Personella tvångsmedel

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju281
yrkande 8 och 2002/03:
So442 yrkande 6.
Reservation 14 (m, fp)

16. Allmän kameraövervakning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju231,
2002/03:Ju278 yrkande 7 och 2002/03:Ju296.

17. Övervakningskameror i taxibilar

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju366 yrkandena
8 och 9.
Reservation 15 (m, kd)

Stockholm den 20 februari 2003

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan
Pehrson (fp), Susanne Eberstein (s), Alice Åström
(v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask (m),
Lennart Nilsson (s), Ragnwi Marcelind (kd),
Elisebeht Markström (s), Yilmaz Kerimo (s), Torkild
Strandberg (fp), Johan Linander (c), Göran Norlander
(s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s), Leif
Björnlod (mp), Kerstin Andersson (s) och Hillevi
Engström (m).

2002/03

JuU7

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden från den allmänna motionstiden år
2002 som rör processrättsliga frågor. I
betänkandet tas upp frågor om bl.a. svensk
domstols behörighet, rätten till domstolsprövning,
offentlighet vid domstol, straffprocessuella
tvångsmedel och kameraövervakning. Utskottet
föreslår med hänvisning bl.a. till pågående
utredningsarbete, redan vidtagna åtgärder och
gällande regelverk att riksdagen avslår samtliga
motioner.

Jämför reservationerna 1-15.

Svensk domstols behörighet

I motion Ju247 (v) begärs en översyn av
jurisdiktionsreglerna beträffande skadestånd.
Motionärerna anser att svensk domstol bör vara
behörig att pröva skadeståndsanspråk grundade på
folkmord, krigsförbrytelser, tortyr eller andra
allvarliga övergrepp mot mänskliga rättigheter.

Motionsönskemålet rör i första hand frågan om
svensk domstols behörighet.
Vissa bestämmelser i ämnet finns i lagen
(1998:358) om Brysselkonventionen och i lagen
(1992:794) om Luganokonventionen samt i förordningen
(EG) nr 44/2001 om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar på
privaträttens område (Bryssel I-förordningen).
Förordningen, som trädde i kraft den 1 mars 2002, är
direkt tillämplig i Sverige. Den bygger på en
revidering av Bryssel- och Luganokonventionerna.
Luganokonventionen gäller alltjämt i förhållande
till de konventionsstater som inte är medlemmar i
EU, dvs. Island, Norge, Schweiz och Polen. Vidare
gäller Brysselkonventionen tills vidare i
förhållande till Danmark, eftersom Danmark har ett
särskilt undantag från vissa bestämmelser i EG-
fördraget. I förhållande till övriga medlemsstater
är Bryssel I-förordningen tillämplig. Kompletterande
bestämmelser finns bl.a. i lagen (2002:460) med
kompletterande bestämmelser om domstols behörighet
och om erkännande och verkställighet av vissa
utländska avgöranden.
Enligt såväl Bryssel I-förordningen som Bryssel-
och Lugano-konventionerna kan en talan avseende
skadestånd utanför avtalsförhållanden mot den som
har hemvist i en medlemsstat (konventionsstat)
väckas antingen i den staten eller i en annan
medlemsstat (konventionsstat) vid domstolen i den
ort där skadan inträffade.
För det fall någon konventionsbaserad lag eller
EG-förordning inte är tillämplig gäller som
huvudregel att en tvist är underkastad svensk
domsrätt, om svensk lag anvisar ett forum här i
landet. Reglerna om forum i tvistemål innebär -
såvitt nu är aktuellt - i huvudsak följande.
Enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken får talan mot
den misstänkte om enskilt anspråk med anledning av
brott föras i samband med åtal för brottet. Om talan
inte förs i samband med åtalet skall talan föras i
den för tvistemål stadgade ordningen. Det sistnämnda
innebär i huvudsak att svarandens hemvist avgör i
vilken domstol talan skall föras.
Mot den som inte har känt hemvist vare sig inom
eller utom riket får talan väckas där han uppehåller
sig. Om den sökte är svensk medborgare som
uppehåller sig utom riket eller om hans uppehållsort
är okänd, kan talan mot honom föras där han inom
riket senast haft hemvist eller uppehållit sig.
Mot den som inte har känt hemvist inom riket får,
i fråga om tvist som gäller betalningsskyldighet,
talan föras där vederbörande har egendom.
En talan med anledning av en skadegörande handling
får vidare tas upp i den ort där handlingen företogs
eller där skadan uppkom.
Det anförda innebär - såvitt gäller utländska
medborgare med hemvist utomlands - att en talan som
enbart avser skadestånd på grund av brott begånget
utomlands i praktiken inte kan föras här.
När det gäller erkännande och verkställighet av
domar är huvudregeln att domar som meddelats i en
annan stat inte erkänns eller verkställs, om det
inte finns någon överenskommelse om annat. De ovan
nämnda Bryssel I-förordningen samt Bryssel- och
Luganokonventionerna innehåller bl.a. bestämmelser
om erkännande och verkställighet av utländska domar
på privaträttens område.
Utskottet har behandlat frågan om svensk domstols
behörighet tidigare, senast i betänkande
2001/02:JuU7 (s. 8 f). Utskottet hänvisade då till
ett tidigare uttalande som i huvudsak gick ut på
följande.
Utskottet höll i och för sig med motionärerna om
att skadestånd många gånger är en viktig sanktion
för att en målsägande skall få upprättelse. När det
gällde motionsönskemålet ville utskottet dock erinra
om att redan gällande regler ger en möjlighet att
föra en skadeståndstalan här om åtalet prövas här.
Att föra en skadeståndstalan i den aktuella typen av
mål utan samband med ett åtal framstod enligt
utskottet som orealistiskt av flera skäl, bl.a.
skulle målsäganden inte ha den fördel i fråga om
utredningen om den skadegörande handlingen som
samordningen med ett åtal normalt sett innebär.
Härtill kom att en sådan dom med stor sannolikhet
endast skulle kunna verkställas i stater inom EU
eller i Norge, Island och Schweiz. Mot denna
bakgrund var utskottet inte berett att förorda att
ett utredningsarbete sattes i gång i frågan.
Den 1 juli 2002 trädde Romstadgan för den
internationella brottmålsdomstolen i kraft. De
brottstyper som domstolen har mandat att döma för är
folkmord, brott mot mänskligheten och
krigsförbrytelser. Stadgan gäller bara brott som
begåtts efter det att domstolen formellt inrättades
den 1 juli 2002. För att domstolen skall kunna döma
måste gärningen, som huvudregel, antingen ha ägt rum
i, eller den som anklagas för brottet vara
medborgare i, ett land som är part i domstolen.
Domstolen har möjlighet att förplikta den som har
dömts för ett brott att betala skadestånd eller
lämna andra former av gottgörelse såsom återlämnande
av egendom och rehabilitering till brottsoffer.
Stadgan lämnar till domstolen att utveckla de
närmare principerna för gottgörelse till offren.
Frågan om gottgörelse kan väckas av brottsoffer och
i undantagsfall tas upp av domstolen på eget
initiativ. Domstolen kan anvisa att utbetalning till
brottsoffer skall ske genom en särskild
förvaltningsfond för brottsoffer som skall inrättas
enligt Romstadgan (artiklarna 75:2 och 79).
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i
frågan om svensk domstols behörighet. Utskottet är
alltså inte berett att förorda att ett
utredningsarbete sätts i gång i frågan. Riksdagen
bör avslå motion Ju247.

Rätten till domstolsprövning

I motion Ju339 (kd) begärs att kravet på
prövningstillstånd vid överklagande av tingsrättens
avgöranden i brottmål skall tas bort. I motion Ju364
(fp) efterfrågas ökade möjligheter att få mål
prövade i två instanser.

I brottmål krävs prövningstillstånd i vissa fall
när en dom överklagas till hovrätt. Sedan år 1993
gäller detta om den tilltalade inte dömts till
svårare påföljd än böter eller om han frikänts från
ansvar för brott för vilket inte är föreskrivet
svårare straff än fängelse sex månader (49 kap. 13 §
rättegångsbalken). Innebörden i regleringen är att
den tilltalade kan få en fullständig prövning i
hovrätten om åtalet bifallits och om påföljden
därvid bestämts till någonting annat än böter.
Justitieutskottet har tidigare behandlat yrkanden
liknande de nu aktuella (senast i bet. 2001/02:JuU7
s. 10 f). Vid riksmötet 1999/2000 begärdes ett
tillkännagivande av innebörd att rätten till
domstolsprövning inte får urholkas, något
motionärerna menade i viss mån redan skett genom
bl.a. krav på prövningstillstånd vid överklaganden.
Av grundläggande betydelse för frågan om rätt till
domstolsprövning är den europeiska konventionen av
den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna
(Europakonventionen). Konventionen med dess
tilläggsprotokoll gäller enligt lagen (1994:1219)
sedan den 1 januari 1995 som lag här i riket.
Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var
och en, vid prövning av hans civila rättigheter och
skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för
brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig
förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig
och opartisk domstol som upprättats enligt lag. En
utförlig redogörelse för den närmare innebörden av
artikeln, liksom för exempel på de svenska
lagstiftningsåtgärder som föranletts av
konventionens krav, finns i justitieutskottets ovan
nämnda betänkande från riksmötet 1999/2000.
Hovrättsprocessutredningen uttalade i sitt
betänkande Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU
1995:124) att Europakonventionen inte torde hindra
att det i svensk rätt införs ett system med krav på
prövningstillstånd med möjlighet till s.k.
ändringsdispens vid fullföljd av talan från
tingsrätt till hovrätt i brottmål. Eftersom
konventionen inte föreskriver någon rätt till
överklagande av domar i tvistemål, kunde den inte
heller anses lägga hinder i vägen för krav på
prövningstillstånd när sådana mål fullföljs från
tingsrätt till hovrätt (SOU 1995:124 s. 159 f).
Vid behandlingen av den under riksmötet 1999/2000
väckta motionen delade utskottet motionärernas
uppfattning angående betydelsen av rätten till
domstolsprövning. Rätten till domstolsprövning,
framhöll utskottet, är i själva verket en
förutsättning för att man skall kunna tala om en
rättsstat. Enligt utskottets mening var - och, vill
utskottet nu anmärka, är alltjämt - den rätt till
domstolsprövning som följer av såväl
Europakonventionen som rättsstatens principer
tillgodosedd i svensk rätt när det gäller
anklagelser för brott och tvister mellan enskilda.
Utskottet pekade också på att svensk lagstiftning
under senare år utformats så att även
förvaltningsbeslut som rör ett enskilt subjekts
civila rättigheter och skyldigheter skall kunna
domstolsprövas. Mot denna bakgrund ansåg utskottet
att det saknades anledning för riksdagen att förorda
några åtgärder med anledning av motionen, och den
avstyrktes i denna del.
I sina betänkanden våren 2001 och våren 2002 fann
utskottet inte anledning att inta någon annan
hållning i frågan med anledning av de då väckta
motionsyrkandena, vilka avstyrktes.
På grundval av Hovrättsprocessutredningens
ovannämnda betänkande föreslog regeringen våren 1997
ett system med generellt prövningstillstånd i ledet
mellan tingsrätt och hovrätt (prop. 1996/97:131).
Emellertid återkallades propositionen sedan det
visat sig att erforderligt stöd inte fanns i
riksdagen (regeringens skrivelse 1996/97:168). Inte
minst från domstolshåll har även härefter efterlysts
regeländringar som på olika sätt är avsedda att
begränsa hovrätternas befattning med målen till vad
som kan vara motiverat i det enskilda fallet. En
arbetsgrupp, i vilken samtliga hovrätter varit
representerade, har bl.a. föreslagit en något
utvidgad tillämpning av dagens regler om
prövningstillstånd (Hovrätternas processgrupp,
promemorian Effektivare hovrättsförfarande, dnr
Ju1999/4445). Därefter har inom
Justitiedepartementet en promemoria
Hovrättsprocessen i framtiden (Ds 2001:36)
utarbetats. I promemorian föreslås bl.a. att det för
tvistemål skall införas ett generellt krav på
prövningstillstånd vid överklagande till hovrätt.
Promemorian har varit föremål för remissbehandling
och bereds nu vidare i Justitiedepartementet.
Enligt utskottet bör det pågående
beredningsarbetet i fråga om tvistemålen inte
föregripas. I övrigt vidhåller utskottet sin
tidigare inställning. Utskottet är alltså inte
berett att ta initiativ för att begränsa kravet på
prövningstillstånd i brottmål. Motionerna Ju339 och
Ju364 i nu behandlade delar bör avslås.

Offentlighet vid domstol

I motion Ju282 (v) begärs en översyn av
tillämpningen av bestämmelserna om yppandeförbud, om
domstolsförhandlingar inom stängda dörrar samt om
säkerhetskontroll vid domstol. Motionärerna anser
att en lämplig form för redovisning torde vara
statistik över beslut om dessa åtgärder.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen
skall domstolsförhandling vara offentlig.
I 5 kap. rättegångsbalken regleras frågor om
offentlighet vid domstol. I vissa fall kan
domstolsförhandling hållas inom stängda dörrar. Det
rör bl.a. vissa typer av brott såsom sexualbrott
eller när viss personalia skall gås igenom. Detsamma
gäller till skydd för uppgifter som hänför sig till
rikets säkerhet eller till en förundersökning i
brottmål (5 kap. 1 § rättegångsbalken). Enligt lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare gäller vidare vid förhandling i mål
mot den som inte fyllt 21 år att om offentlighet är
till uppenbar olägenhet till följd av den
uppmärksamhet den unge kan antas bli föremål för,
får rätten förordna att målet skall handläggas inom
stängda dörrar (27 § andra stycket).
Om det vid en domstolsförhandling inom stängda
dörrar har förebringats sekretessbelagda uppgifter
kan förordnas om s.k. yppandeförbud (5 kap. 4 §
rättegångsbalken). Ett sådant förbud innebär att
berörda parter blir bundna av en särskild
tystnadsplikt. De är därefter skyldiga att iaktta
sekretess gällande de sekretessbelagda uppgifter som
förebringats. Överträdelse av yppandeförbudet är
straffsanktionerad (9 kap. 6 §). Det är rätten som
fattar beslut om yppandeförbud.
En motsvarande befogenhet har även
förundersökningsledare vad gäller vad som förekommit
vid förhör (23 kap. 10 § femte stycket
rättegångsbalken). För uppgifter i en
förundersökning gäller inte sällan sekretess enligt
5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. Förbudet
mot yppande utgör en komplettering till
sekretessbestämmelserna. Förbud kan riktas mot var
och en som varit närvarande vid förhöret, även
advokater. Försvarare kan dock inte åläggas
tystnadsplikt i förhållande till sin huvudman.
För uppgifter som omfattas av tystnadsplikten
gäller inte meddelarfrihet (16 kap. 1 § 5
sekretesslagen).
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till
ett motionsyrkande motsvarande de nu framställda
såvitt avser domstolsförhandlingar inom stängda
dörrar. Efter att ha inhämtat upplysningar från
Domstolsverket fann utskottet våren 2002 inte
underlag för annat ställningstagande än att såväl
bestämmelsernas utformning som tillämpningen av
desamma var väl avvägda (bet. 2001/02:JuU7 s. 12).
Enligt vad utskottet, i samband med nu framställt
motionsyrkande, inhämtat från Domstolsverket förs
inte någon statistik över hur många förhandlingar
som hålls inom stängda dörrar eller över hur många
beslut om yppandeförbud som meddelas. Domstolsverket
har inte heller fått några indikationer på att
antalet sådana förhandlingar eller antalet beslut om
yppandeförbud skulle ha ökat.
Vidare har utskottet inhämtat från Riksåklagaren
att en allmän förfrågan skickats till de olika
åklagardistrikten rörande tillämpningen av
yppandeförbud. Det har visat sig att yppandeförbud
är sällan förekommande.
Utskottet övergår till att behandla frågan om
säkerhetskontroll i domstol.
En säkerhetskontroll kan vara allmän eller
särskild (1 § lagen [1981:1064] om säkerhetskontroll
i domstol). Domstolens chef (eller annan lagfaren
domare som denne delegerat beslutanderätten till)
kan besluta om allmän säkerhetskontroll i domstol (2
§). Beslut om särskild säkerhetskontroll fattas av
rätten, dvs. den eller de domare som handlägger
målet.
Den särskilda säkerhetskontrollen kan anordnas för
viss förhandling om det finns en konkret hotbild.
Det fordras att det på grund av särskilda
omständigheter finns risk för att det i samband med
den aktuella förhandlingen kan komma att förövas
brott som innebär en allvarlig fara för någons liv,
hälsa eller frihet eller för omfattande förstörelse
av egendom. En allmän säkerhetskontroll får
genomföras utan koppling till ett visst mål om det
finns anledning att befara att det i en domstols
lokaler kan komma att förövas sådana brott.
Kontrollen får i båda fallen omfatta
kroppsvisitation och undersökning av väskor, paket
och andra föremål som besökare till domstolen har
med sig eller som påträffas i domstolens lokaler.
Vid allmän säkerhetskontroll skall kroppsvisitation
och undersökning av väskor och andra föremål ske
genom användande av metalldetektorer eller liknande
anordning, eller, om det finns särskilda skäl, på
annat sätt. Identitetskontroll får äga rum endast
för att kunna fastställa om en person, som uppger
sig inte omfattas av säkerhetskontroll, t.ex. en
advokat, skall undantas från kontrollen (5 §).
För att allmän säkerhetskontroll skall få
genomföras krävs att någon form av konkret
säkerhetsrisk kan identifieras, men den behöver dock
inte vara hänförlig till viss person eller något
visst mål vid domstolen. Enligt motiven till
införandet av reglerna om allmän säkerhetskontroll
bör tröskeln inte sättas särskilt högt. Det räcker
att det finns anledning att befara att ett
allvarligt brott kan komma att begås i domstolens
lokaler. De brott som kan föranleda
säkerhetskontroll måste emellertid röra
kvalificerade gärningar. I första hand åsyftas brott
mot människors liv, hälsa och personliga frihet
såsom mord, dråp, allvarligare misshandel,
människorov, olaga frihetsberövande, mordbrand,
allmänfarlig ödeläggelse och sabotage. Vid beslut om
säkerhetskontroll skall alltid göras en avvägning
mellan riskerna och de olägenheter som kontrollen
kan medföra (prop. 2000/01:32 s. 62).
Utskottet uttalade i sitt betänkande att utskottet
delade regeringens uppfattning att de
samhällsviktiga intressen som den nya regleringen
var avsedd att skydda vägde tyngre än de måttliga
rättighetsinskränkningar som den medförde.
Inpasseringskontrollen vid allmänna
säkerhetskontroller kunde enligt utskottets mening
inte anses mer ingripande än de säkerhetskontroller
som tidigare kunde företas vid domstolsförhandling.
En annan sak var att användandet av
inpasseringskontroller kunde förutses öka. Detta var
också en av avsikterna med att införa möjligheter
till allmän säkerhetskontroll (2000/01:JuU16 s.
6-7).
En utförligare beskrivning av säkerhetsarbetet i
domstolarna finns i Domstolsverkets rapport DV-
2002:6 Framtida riktlinjer för säkerhetsarbete i
domstolsväsendet. I rapporten föreslås även att en
utvärdering av lagen om säkerhetskontroll i domstol
bör göras när lagen varit i kraft ytterligare några
år (s. 13).
Domstolsverket har regeringens uppdrag att
redovisa i vilken omfattning domstolarna under år
2002 beslutat om säkerhetskontroll samt de kostnader
domstolarna haft i anledning härav. Uppgifterna
kommer att sammanställas i årsredovisningen för år
2002.
Utskottet har, såvitt avser yppandeförbud,
domstolsförhandlingar inom stängda dörrar och
säkerhetskontroll vid domstol, inte underlag för
annat ställningstagande än att såväl gällande
bestämmelsers utformning som tillämpningen av
desamma är väl avvägda. Inte heller i övrigt har det
framkommit något som talar för att en utredning i
ämnet nu skulle vara befogad. Mot denna bakgrund
avstyrker utskottet bifall till motion Ju282 i nu
behandlad del.

Åklagarjäv

I motionen Ju263 (v) begärs att särskild
lagstiftning om jäv när det gäller åklagare skall
införas.

Bestämmelser om jäv för åklagare finns främst i 7
kap. 6 § rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen får
en åklagare inte ta befattning med förundersökning,
åtal för visst brott eller annan åtgärd enligt
balken om det för honom eller henne beträffande
brottet finns omständighet som skulle utgöra jäv mot
domare. Detsamma gäller vid fullgörandet av andra
åklagaruppgifter. Jäv får inte grundas på åtgärd som
en åklagare har vidtagit på tjänstens vägnar, eller
gärning som förövats mot honom i tjänsten. En fråga
om jäv mot åklagare prövas av den överåklagare som
är chef för den myndighet där åklagaruppgiften
fullgörs. Riksåklagaren prövar dock jäv mot vice
riksåklagaren och andra åklagare som finns vid
Riksåklagaren, överåklagare och vice överåklagare.
Jäv mot riksåklagaren prövas av honom eller henne.
Utskottet har behandlat frågan om en särskild
reglering av jäv för åklagare tidigare. Vid
riksmötet 2000/01 konstaterade utskottet att domares
och åklagares olika roller och arbetsuppgifter i
rättsväsendet torde innebära att resultatet av en
jävsprövning inte alltid blir detsamma för åklagare
som för domare trots att det i grunden rör sig om
samma regler om vad som utgör jäv. Några problem med
detta sätt att reglera jävsgrunderna hade såvitt
utskottet kände till inte förekommit. Frågan hade
nyligen varit föremål för översyn av Riksåklagaren
utan att något behov av förändring i denna del
framkommit. Mot denna bakgrund fann utskottet i vart
fall då inget behov av en ny översyn av jävsreglerna
(bet. 2000/01:JuU23 s. 5-6).
Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag
och avstyrker bifall till motion Ju263.

Ombudsfrågor

Offentligt biträde för barn

I motion Ju290 (s) begärs att barnets vilja skall
beaktas mer än i dag vid överklagande av ett beslut
om offentligt biträde för barnet i ärenden där
barnet och föräldrarna har motstridiga intressen,
t.ex. i ärenden rörande omhändertagande av barn.

I mål och ärenden angående bl.a. omhändertagande
av barn skall offentligt biträde förordnas för den
som åtgärden avser samt för dennes vårdnadshavare,
om det inte måste antas att behov av biträde saknas.
Till offentligt biträde får förordnas advokat eller
biträdande jurist vid advokatbyrå eller annan som är
lämplig för uppdraget. Behövs offentligt biträde
både för den unge och för dennes vårdnadshavare,
förordnas gemensamt biträde, om det inte finns
motstridiga intressen mellan dem (39 § lagen 1990:52
med särskilda bestämmelser om vård av unga). Barnet
betraktas som part - dvs. har talerätt - i de mål
och ärenden enligt lagen som rör barnet. Om den unge
har fyllt 15 år, har han dessutom rätt att själv
föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
Den som är förordnad som offentligt biträde för
någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara
biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt
förordnande den unges ställföreträdare i det mål
eller ärende som förordnandet avser (36 §). Det
offentliga biträdet kan därigenom föra barnets talan
och t.ex. överklaga ett beslut om vård.
Ett beslut om förordnande av offentligt biträde
kan överklagas endast av Domstolsverket samt den som
är enskild part, dvs. den unge (8 § lagen 1996:1620
om offentligt biträde). Beslutet kan endast
överklagas av den enskilde om det kan anses ha gått
honom emot. Han kan därför inte överklaga ett beslut
att förordna offentligt biträde för honom på den
grunden att han inte behöver sådant biträde, men
däremot på den grunden att han är missnöjd med vem
som förordnats som biträde. Om den unge är under 15
år kan han inte själv föra sin talan. Han kan heller
inte företrädas av biträdet i denna fråga. Däremot
torde han i och för sig kunna företrädas av
vårdnadshavaren. Om vårdnadshavaren och den unge kan
anses ha intressen som strider mot varandra skall
emellertid överförmyndaren, eller i tillämpliga fall
rätten, förordna god man för den senare (11 kap. 2 §
tredje stycket föräldrabalken). Ett sådant
godmanskap skulle då omfatta endast biträdesfrågan.
Godmansförordnandet innebär att det kommer att
finnas en av vårdnadshavaren oberoende person som
företräder barnet i biträdesfrågan.
Byte av biträde får ske efter särskilt tillstånd
och bara om det finns särskilda skäl. Om byte av
biträde har skett en gång, får nytt byte ske endast
om det finns synnerliga skäl (5 § lagen om
offentligt biträde och 26 § första stycket
rättshjälpslagen 1996:1619).
Gällande bestämmer om överklagande av beslut om
offentligt biträde i sådana mål som avses i motionen
tar enligt utskottet hänsyn till barnets intresse i
den utsträckning som kan anses vara befogad.
Motionen Ju290 bör avslås.

Medlemskap i Advokatsamfundet

I motion Ju307 (m) begärs att reglerna rörande
utbildningskraven för att bli medlem i Sveriges
advokatsamfund skall ändras så att alla
juristutbildningar som förmedlar vissa kunskaper
skall ge möjlighet till medlemskap i samfundet.

Advokat är den som är ledamot av Sveriges
advokatsamfund (8 kap. 1 § andra stycket
rättegångsbalken). För att bli ledamot krävs bl.a.
att man har avlagt de kunskapsprov som är
föreskrivna för behörighet till domarämbete (8 kap.
2 § första stycket 2). De kunskapsprov som avses är
juris kandidatexamen och juristexamen (4 kap. 1 §
och kungörelsen 1964:29 angående kunskapsprov för
behörighet som domare, m.m.).
Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall
medge undantag från dessa krav beträffande den som
är auktoriserad som advokat i en annan stat i
enlighet med där gällande bestämmelser. Det finns
även möjlighet för den som genomgått utbildning som
krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska
unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
eller i Schweiz eller som blivit auktoriserad som
advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i
enlighet med där gällande bestämmelser att under
vissa förutsättningar bli ledamot i samfundet.
Under en lång tid har det i Sverige funnits en
enhetlig juristutbildning och denna utbildning har
lett fram till juris kandidatexamen. De mål som en
student skall ha uppnått för att erhålla en sådan
examen regleras i bilaga 2 till högskoleförordningen
(1993:100). Examen uppnås efter fullgjorda
kursfordringar om sammanlagt 180 poäng. För att
erhålla juris kandidatexamen skall studenten ha
förvärvat sådana teoretiska kunskaper och
färdigheter främst inom civilrätt, processrätt,
straffrätt, statsrätt, förvaltningsrätt, finansrätt
och internationell rätt som behövs för att kunna
komma i fråga för anställning som domare och
verksamhet som advokat. Han skulle vidare ha
förvärvat kännedom om sådana samhälls- och
familjeförhållanden som påverkar kvinnors och mäns
livsbetingelser, förvärvat kunskaper om hur fysiskt
och psykiskt våld påverkar kvinnor och män samt fått
insikt i sådana ämnesområden, t.ex. rättshistoria,
allmän rättslära och ekonomi, som kan vara av
särskild betydelse för tillämpningen av de juridiska
kunskaperna.
Under 1990-talet började emellertid en ny typ av
juristutbildningar växa fram, t.ex. det
affärsjuridiska magisterprogrammet med
Europainriktning vid Linköpings universitet. Dessa
utbildningar, som ofta kombinerar juridik med t.ex.
ekonomi- och språkstudier, omfattar färre poäng
juridik än vad en juris kandidatexamen gör. Då
utbildningarna inte uppfyller kravet på en juris
kandidatexamen ger de inte heller behörighet för
domarämbete. Den som genomgår en sådan utbildning är
följaktligen även utestängd från möjligheten att bli
ledamot i advokatsamfundet.
Den som vill bli medlem i Sveriges advokatsamfund
måste utöver övriga behörighetskrav från år 2004
även ha avlagt en godkänd advokatexamen.
Enligt vad utskottet inhämtat från
Justitiedepartementet finns det finns inga planer på
att ändra reglerna för medlemskap i advokatsamfundet
vad gäller kraven på juris kandidatexamen.
Utskottet vill framhålla att regleringen av
advokatväsendet syftar bl.a. till att tillgodose den
rättsökande allmänhetens behov av kvalificerade
ombud och biträden. Kraven för medlemskap i
advokatsamfundet innebär en trygghet för den som
vänder sig till en advokat. Att ändra kraven så att
även juristutbildningar som inte uppfyller kraven på
en juris kandidatexamen ger behörighet skulle
innebära en sänkning av kraven för att bli ledamot
av samfundet. Utskottets utgångspunkt är således att
gällande bestämmelser är väl avvägda och bör
behållas. I vart fall saknas underlag för något
annat ställningstagande nu. Utskottet avstyrker
bifall till motion Ju307.

Målsägandebiträde för efterlevande

I motion Ju320 (m) begärs en möjlighet att förordna
målsägandebiträde för efterlevande till någon som
dödats genom brott.

För att målsägandebiträde skall kunna förordnas
krävs först och främst att den som skall ha biträdet
kan betraktas som målsägande. Av 20 kap. 8 § fjärde
stycket rättegångsbalken följer att målsägande är
den mot vilken brott har blivit begånget eller som
därav blivit förnärmad eller lidit skada. För att
målsägandebiträde skall kunna förordnas krävs
vidare, såvitt nu är i fråga, att det med hänsyn
till målsägandens personliga relation till den
misstänkte eller andra omständigheter kan antas att
målsäganden har behov av sådant biträde.
Utskottet har tidigare avstyrkt liknande yrkanden
om målsägandebiträde för efterlevande, bl.a. våren
2001 i samband med behandlingen av
brottsofferpropositionen (bet. 2000/01:JuU20 s. 13).
Utskottet anförde då att det höll med motionären om
att efterlevande kan ha behov av stöd i samband med
rättegången och utskottet påpekade att det i den
praktiska rättstillämpningen förekommer att
efterlevande fått ett målsägandebiträde förordnat.
Att införa en möjlighet att förordna
målsägandebiträde för den som inte kan betraktas som
målsägande framstod emellertid som principiellt
tveksamt, en inställning som också regeringen
intagit. Utskottet noterade att regeringen i den
aktuella propositionen aviserade en översyn av
målsägandebiträdesinstitutet och ansåg att denna
borde avvaktas. Någon översyn har ännu inte gjorts.
Utskottet behandlade senast frågan om målsägande
för efterlevandet i ett betänkande om våldsbrott och
brottsoffer (bet. 2001/02:JuU11). Utskottet såg då
inte anledning att inta någon annan inställning än
tidigare.
Sedan dess har Osmo Vallo-utredningen i sitt
betänkande Osmo Vallo - utredning om en utredning
(SOU 2002:37) föreslagit en utvidgning av
möjligheterna att förordna målsägandebiträde för
efterlevande. I betänkandet föreslås en rätt till
målsägandebiträde för efterlevande till någon som
avlidit antingen under vistelse i polisarrest eller
genom något som en anställd inom polisen gjort i
tjänsten. Motsvarande föreslås gälla om någon
skadats allvarligt (s. 153).
Utskottet finner inte skäl att nu frångå sina
tidigare uttalanden i frågan om målsägandebiträde
för efterlevande. Motion Ju320 avstyrks.

Målsägandens rätt att yttra sig

I motion Ju280 (m) efterfrågas en uttrycklig rätt
för målsäganden att inför domstol avge sin
berättelse om hur brottet har påverkat honom eller
henne oavsett om detta har betydelse för utgången i
målet.

Utskottet har behandlat en liknande fråga om en
rätt för målsäganden att yttra sig tidigare (bet.
2000/01:JuU20).
I Brottsofferutredningens betänkande Brottsoffer -
Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 1998:40)
föreslogs att målsägandes rätt att ställa frågor
till bevispersoner utvidgas till att gälla även
sådana målsägande som inte för talan.
Under remissbehandlingen riktades kritik mot
förslaget. Kritiken gick i huvudsak ut på att det
här rör sig om mål där målsäganden inte för talan
vare sig genom att biträda åtalet eller genom att
föra talan om skadestånd. Målet rör således endast
själva ansvarsfrågan, och frågor som låg vid sidan
av ansvarsfrågan skulle tynga processen i onödan. Om
målsäganden vill kunna ställa frågor vore lösningen
på det enligt remissinstanserna att biträda åtalet.
Utskottet anförde bl.a. att rättegången syftar
till att pröva den talan som ligger på rättens bord.
Om målsäganden vill agera som part i rättegången
krävs inte mer av honom eller henne än att han
biträder åtalet. Detta sker genom att målsäganden
underrättar domstolen om det. En målsägande som är
part har naturligtvis rätt att till slutförande av
sin talan anföra det han eller hon finner
nödvändigt. Mot denna bakgrund ansåg utskottet att
gällande regler tillgodosåg de anspråk på
möjligheter att yttra sig som kan vara befogade i
samband med rättegången (bet. 2000/01:JuU20 s.
24-25).
I praxis förekommer att målsäganden bereds
tillfälle att yttra sig även om frågor som inte har
direkt betydelse för bedömningen av åtalet.
Utskottet vidhåller sina tidigare uttalanden
rörande målsägandens möjligheter att yttra sig.
Gällande lagstiftning och praxis ger enligt
utskottet målsäganden möjlighet att inför domstol
avge sin berättelse om hur brottet har påverkat
honom eller henne i den utsträckning som kan anses
vara befogad. Motion Ju280 avstyrks i nu behandlad
del.

Vittnen

Kronvittnen

I motion Ju364 (fp) begärs att möjligheten att
införa ett system med s.k. kronvittnen i svensk rätt
bör utredas.

Med kronvittnen förstås att en person som begått
brott slipper straff eller får ett lindrigare straff
för att han lämnar uppgifter till polisen som är av
avgörande betydelse för att ett brott klaras ut.
I vissa andra länder finns en sådan möjlighet.
Svensk lagstiftning medger emellertid inte en sådan
ordning. Enligt bestämmelserna i rättegångsbalken
får man under ett förhör inte använda löften eller
förespeglingar om särskilda förmåner för att
framkalla bekännelser eller uttalanden i viss
riktning (23 kap. 12 § rättegångsbalken).
Bestämmelsen avser att garantera bl.a. att
uppgifterna lämnas utan påtryckning och är de som
den hörde kan förväntas vidhålla under en framtida
rättegång.
1998 års narkotikakommission ansåg i sitt
slutbetänkande Vägvalet - Den narkotikapolitiska
utmaningen (SOU 2000:126) att det inte bör införas
något system med kronvittnen i svensk rätt (s. 198).
I sin diskussionspromemoria nr 11, Kontroll av den
illegala handeln - åtgärder för att begränsa
tillgången på narkotika, anförde kommissionen bl.a.
att möjligheterna att få mildare straff i och för
sig kanske skulle öka den misstänktes samarbetsvilja
när det gäller att lämna uppgifter till polisen.
Enligt kommissionen finns det emellertid starka
betänkligheter mot en sådan ordning. Det kan t.ex.
inte uteslutas att sanningshalten starkt måste
ifrågasättas just av den anledningen att uppgifterna
lämnats för att personen i fråga själv skall komma
lindrigare undan. Narkotikakommissionen ansåg det
finnas så starka principiella skäl mot att införa
kronvittnen i svensk rätt att man bör avstå från
det.
I en debatt i riksdagen den 30 november 2001 om
EU-harmonisering av lagstiftning på de process-,
straff- och polisrättsliga områdena uttalade
justitieministern att det enligt hans mening inte
bör införas ett system med kronvittnen i svensk
rätt.
Utskottet avstyrkte motionsyrkanden motsvarande
det nu väckta förra våren (bet. 2001/02:JuU7 s. 26).
Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och
avstyrker bifall till motion Ju364 i här behandlad
del.

Vittneskallelser

I motion Ju249 (c) begärs att vittneskallelser bör
utformas på ett varsammare sätt så att den som
vittnar känner att han eller hon gör en insats för
samhället.

Den som skall höras som vittne vid allmän domstol
skall enligt 36 kap. 7 § rättegångsbalken kallas vid
vite att infinna sig vid förhandling inför rätten. I
kallelsen till vittnet skall lämnas behövliga
uppgifter om parterna och målet samt i korthet anges
vad förhöret gäller. Vittnet skall även erinras om
sina rättigheter och skyldigheter. Dessa innebär
bl.a. att om han eller hon uteblir kan vitet dömas
ut och rätten förelägga nytt vite, om målet utsätts
till senare dag, eller förordna att han eller hon
skall hämtas till rätten antingen omedelbart eller
till den senare dagen. Vittnet skall även erinras om
att han eller hon kan förpliktas att i skälig
omfattning ersätta en part de kostnader som vittnets
utevaro orsakat parten. Vidare skall vittnet
upplysas om sin rätt till ersättning för kostnader
för resa och uppehälle samt för tidsspillan.
Enligt vad utskottet inhämtat från Domstolsverket
pågår ett arbete med utformning av kallelser m.m. i
samband med att det nya verksamhetsstödet, Vera,
skall införas vid domstolarna. Målsättningen är att
Vera skall vara infört vid samtliga domstolar vid
utgången av år 2004. Arbetet med att utforma
kallelser och andra handlingar sker i nära samarbete
med såväl domstolarna som andra myndigheter, bl.a.
Brottsoffermyndigheten.
Domstolsverkets arbete med att utforma kallelser
bör enligt utskottets mening inte föregripas, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju249 i här
behandlad del.

Strafförelägganden

I motion Ju364 (fp) begärs en möjlighet att låta
strafföreläggande avse även fängelse.

Strafföreläggande är en summarisk process i vilken
åklagaren kan lagföra brott som hör under allmänt
åtal. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap.
rättegångsbalken och i strafföreläggandekungörelsen
(1970:60).
Strafföreläggande innebär att den misstänkte till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs
ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att
brottet bör föranleda. Strafföreläggande får vidare
avse villkorlig dom eller sådan påföljd i förening
med böter i fall då det är uppenbart att rätten
skulle döma till sådan påföljd. Detta gäller dock
inte för brott som har begåtts av någon som inte
fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena
den villkorliga domen med föreskrift om
samhällstjänst. Vidare kan ett strafföreläggande
också omfatta ett enskilt anspråk som avser
betalningsskyldighet.
Är ett brott förenat med egendoms förverkande
eller annan sådan särskild rättsverkan i form av
avgift enligt lagen (1994:419) om brottsofferfond,
skall också den särskilda rättsverkan föreläggas den
misstänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad
för blodprovstagning och blodundersökning som avser
den misstänkte och som har gjorts för utredning om
brottet.
Ett strafföreläggande utfärdas av åklagare.
Strafföreläggandet eller ett skriftligt besked om
dess innehåll skall lämnas eller sändas till den
misstänkte för godkännande. Har ett
strafföreläggande godkänts, gäller det som
lagakraftvunnen dom. Godkänner den misstänkte inte
föreläggandet, skall åtal normalt väckas. Ett
godkännande som sker sedan åklagaren utfärdat
stämning eller stämningsansökan är utan verkan.
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till
motionsyrkanden motsvarande det nu framställda.
Efter en grundlig redovisning av de gällande
bestämmelserna på området - och motiven för dessa -
våren 2000 framstod det enligt utskottets mening som
klart olämpligt att utvidga tillämpningsområdet för
strafföreläggande på det sätt motionärerna begärt.
Utskottet anförde att här inte bara bör framhållas
att det från rättssäkerhetssynpunkt framstår som
oacceptabelt att frihetsberövande skulle kunna ske
utan domstolsprövning utan också att allvaret i en
gärning som förskyllt fängelse bör inskärpas genom
lagföring inför domstol. Härtill kommer, fortsatte
utskottet, att det framstår som principiellt
felaktigt att i ännu ett avseende ge en åklagare
större möjlighet att bestämma påföljd än vad som
tillkommer en ensam lagfaren domare. Utskottet
avstyrkte motionsyrkandet (bet. 1999/2000:JuU18 s. 4
f) och vidhöll denna sin inställning våren 2001
(bet. 2000/01:JuU32 s. 17) och våren 2002 (bet.
2001/02:JuU7 s. 21 f).
Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag
och avstyrker bifall till motion Ju364 i här
behandlad del.

Enklare förfarande i snatterimål

I motion Ju365 (kd) förordas ett enklare förfarande
i fråga om snatteri.

Utskottet har tidigare behandlat liknande
yrkanden, senast våren 2000 (bet. 1999/2000:JuU6 s.
34-35). Utskottet avstyrkte då ett yrkande om ett
enklare förfarande i fråga om snatteri med
hänvisning bl.a. till ett förslag från
Rikspolisstyrelsen om utvidgade möjligheter för
polisen att utfärda ordningsbot, vilket då bereddes
i Regeringskansliet. Enligt förslaget - som
förutsatte en ändring i 48 kap. 13 § RB - skulle en
polisman kunna utfärda ordningsbot för brott på
vilket det kunde följa penningböter. Med en sådan
förändring skulle samtliga brott för vilka böter var
föreskrivet kunna beivras med ordningsbot. Förslaget
tog bl.a. sikte på snatterier.
En förutsättning för ordningsbot är enligt 48 kap.
13 § rättegångsbalken att det för brottet endast är
stadgat penningböter. Med de nuvarande reglerna kan
således ordningsbot inte komma i fråga vid snatteri,
då straffskalan för detta brott innehåller såväl
böter som fängelse.
Åklagarutredningen -90 tog i sitt betänkande Ett
reformerat åklagarväsende (SOU 1992:61) ställning
för en ordning som innebar att det skulle bli
möjligt att ge föreläggande om ordningsbot vid
snatteri. Då frågan behandlades i propositionen om
ett effektivare brottmålsförfarande (prop.
1994/95:23, JuU2, rskr. 40) lades emellertid inte
något sådant förslag fram. Skälen härför var att
förslaget inte tycktes medföra några
effektivitetsvinster samt att det av
rättssäkerhetsskäl ansågs vara tveksamt om förslaget
borde genomföras.
Vad gäller effektivitetsvinsten sades det i
propositionen att det, för att det över huvud taget
skulle vara aktuellt att genomföra förslaget, måste
stå klart att detta leder till en effektivare
användning av de befintliga resurserna för
brottsbekämpningen. Åklagarutredningen hade i sitt
betänkande tagit upp en del praktiska svårigheter i
sammanhanget, och den mest påtagliga invändningen
mot förslaget var enligt regeringens mening att det,
särskilt i de större städerna, är relativt sällan
som polis kommer till platsen sedan ett snatteri
upptäckts. Det sker i allmänhet endast då
gärningsmannen inte kan identifieras, dvs. då han
inte är känd sedan tidigare och inte har
legitimation med sig. Utredningen görs i stället på
det sättet att en butikskontrollant eller
motsvarande får vissa uppgifter av den misstänkte på
platsen eller genom att polis kontaktas per telefon
varefter ett telefonförhör hålls med den misstänkte.
Åklagarutredningen hade anfört att förslaget kunde
få genomslag endast om polis tillkallas i större
utsträckning än i dag. Man måste här väga in att
ordningsbot endast kan komma i fråga i vissa fall.
Då detta inte är möjligt, t.ex. för att det
tillgripnas värde är för högt, innebär utryckningen
endast ett merarbete jämfört med de rutiner som
tillämpas i dag.
Regeringen ansåg således att det inte borde
införas någon möjlighet till ordningsbot vid
snatteri. Riksdagen gjorde ingen annan bedömning då.
I juni 1999 föreslog Rikspolisstyrelsen i en
skrivelse till regeringen utvidgade möjligheter för
polisen att utfärda ordningsbot i enlighet med vad
som redovisats ovan.
Beredningen för rättsväsendets utveckling tog upp
frågan om ordningsbot för snatteri i sitt
delbetänkande Snabbare lagföring 3 - Snatteribrott
(SOU 2002:44). Beredningen har föreslagit en
utvidgning av tillämpningsområdet för
ordningsbotsinstitutet. I betänkandet har även
föreslagits andra åtgärder för att förkorta den
genomsnittliga genomströmningstiden från
brottsanmälan till dom och verkställighet, bl.a. en
försöksverksamhet under två och ett halvt år, med
start den 1 juli 2003, med förenklad handläggning
vid snatteribrott.
Betänkandet bereds i Regeringskansliet.
Remisstiden gick nyligen ut och fortsatt beredning
pågår nu i Justitiedepartementet.
Utskottet håller med motionärerna om att det finns
skäl som talar för att lagföringen för snatteribrott
bör kunna ske mer effektivt. I avvaktan på
resultatet av det beredningsarbete som pågår i
frågan bör dock riksdagen inte uttala sig. Motion
Ju365 avstyrks i denna del.

Överprövning av åtalsbeslut

I motion Ju342 (kd) begärs att en utredning görs om
möjligheten att överpröva åtalsbeslut.

Utskottet har behandlat frågan om överprövning av
åtalsbeslut tidigare, senast i ett betänkande med
anledning av en proposition från regeringen rörande
7 kap. rättegångsbalken (bet. 2000/01:JuU23 s. 6 f).
Möjligheterna för högre åklagare att överpröva
lägre åklagares beslut härleds ur bestämmelserna om
de högre åklagarnas ansvar för åklagarverksamheten
och deras möjlighet att ta över arbetsuppgifter från
lägre åklagare.
Själva överprövningsförfarandet är inte
författningsreglerat. Däremot gäller av riksdagen
godkända riktlinjer för verksamheten i
Riksåklagarens kansli (JuU 1984/85:30).
Sammanfattningsvis innebär de följande. Ett
åklagarbeslut som kommer att prövas av domstol,
t.ex. ett åtalsbeslut, tas normalt inte upp till
prövning. Det sker inte heller någon överprövning av
beslut som kan prövas av domstol, t.ex. beslut om
beslag. Vidare prövas åklagarbeslut i princip endast
av en högre åklagare. Det står dock riksåklagaren
fritt att ta upp ett överprövningsbeslut till
prövning eller direkt pröva ett beslut av åklagare
som ännu inte överprövats. Riktlinjerna innebär
också att det krävs ett legitimt intresse för att få
en framställning prövad. Brottsmisstänkta,
tilltalade och målsägande, liksom myndigheter med
tillsynsuppgifter, anses ha ett sådant intresse.
Slutligen anses att en högre åklagare kan ta upp en
lägre åklagares beslut till överprövning trots att
det beslutet med hänsyn till riktlinjerna normalt
sett inte skulle bli föremål för överprövning.
Exempelvis är det alltid nödvändigt att överpröva
ett åklagarbeslut som inte vilar på laglig grund,
även om beslutet senare kan upphävas av domstol.
När det gäller praxis i fråga om
överprövningsverksamheten inhämtade utskottet i
samband med betänkande 2000/01:JuU23 följande.
Flertalet av de framställningar som kommer in till
Riksåklagaren rör åklagarbeslut som redan
överprövats en gång. Dessa beslut prövas normalt
inte i sak. Om ett åklagarbeslut har fattats av
kammaråklagare och beslutet inte har prövats av en
överordnad åklagare överlämnas ärendet till
vederbörande åklagarmyndighet. För att Riksåklagaren
skall ta upp ett tidigare överprövat beslut till ny
fullständig sakprövning krävs antingen att det
tillkommit nya fakta som ger underlag för en förnyad
bedömning eller att det uppdagas sådana fel i
handläggningen som kan ha påverkat utgången. Vem som
hos Riksåklagaren fattar beslut i
överprövningsärenden är en fråga som regleras i
myndighetens arbetsordning.
Överprövningsverksamheten vid åklagarmyndigheterna
utövas enligt de riktlinjer som nyss redovisats.
Prövningen av dessa ärenden sker huvudsakligen av de
biträdande överåklagarna.
Utskottet konstaterade våren 2001 att riksdagen
godkänt riktlinjer för hur överprövningsförfarandet
skall gå till (bet. 2000/01:JuU23 s. 6 f). I den mån
det behövdes mer detaljerade föreskrifter i ämnet
var det rimligt att det skedde i form av
föreskrifter inom åklagarväsendet. I sammanhanget
påpekade utskottet också att riksdagen våren 2000 på
förslag av utskottet beslutat ett tillkännagivande
om att regeringen skulle låta utreda frågan om ett
oberoende organ för tillsyn över polisen och
åklagarna (bet. 1999/2000:JuU11 s. 5).
Frågan utreds av Kommittén om tillsynen över
polis- och åklagarväsendena (dir. 2000:101 och
2002:82), som beräknas avsluta sitt arbete den 1 maj
2003.
Utskottet anser att pågående utredningsarbete bör
avvaktas. Mot den bakgrunden föreslår utskottet att
riksdagen avslår motion Ju342.

Straffprocessuella tvångsmedel

Hemliga tvångsmedel

I några motioner behandlas frågor om hemliga
tvångsmedel. I motionerna Ju249 (c) och Ju357 (kd)
anser motionärerna att buggning bör tillåtas i
kampen mot den grova brottsligheten. I motion Ju267
(v) begärs bl.a. en oberoende utvärdering av de
hemliga tvångsmedlen, en lagreglering av samtliga
hemliga tvångsmedel, inrättande av ett oberoende
kontrollorgan samt att den som utsatts för hemligt
tvångsmedel underrättas om detta. I motion Ju306 (s)
framställs i allmänna ordalag yrkanden om
lagstiftning mot grov brottslighet, t.ex. buggning.
I motion Ju281 (m) föreslås en kartläggning av
polisens arbetsmetoder, bl.a. beträffande
förutsättningarna för hemlig avlyssning. Slutligen
begärs i motion Ju364 (fp) vissa åtgärder mot grov
brottslighet, bl.a. att buggning tillåts.

I april 2000 presenterade regeringen en
lagrådsremiss om hemlig avlyssning m.m. I remissen
föreslog regeringen bl.a. att buggning skulle
införas som ett nytt hemligt tvångsmedel, benämnt
hemlig avlyssning, vid vissa typer av brott och
under vissa förutsättningar. Vidare föreslog
regeringen vissa utvidgningar av tvångsmedlen hemlig
kameraövervakning, hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Här kan också nämnas att det enligt
förslaget skulle införas ett system med offentliga
ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel i syfte att
öka enskildas rättssäkerhet. Förslaget byggde på
Buggningsutredningens betänkande Om buggning och
andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) och
remissbehandlingen av detsamma.
Lagrådet gjorde bedömningen att hemlig avlyssning
borde kunna godtas som nytt straffprocessuellt
tvångsmedel med väsentligen det föreslagna
tillämpningsområdet, om behovet var reellt och
starkt. En förutsättning var dock enligt Lagrådet
att tvångsmedelsanvändningen var förenad med
tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Här pekade
Lagrådet på svagheter i remissförslaget bl.a. såvitt
gällde systemet med offentliga ombud.
En särskild fråga var behandlingen av s.k.
överskottsinformation, dvs. uppgifter om t.ex. andra
brott än det som föranlett tvångsmedlet. Den stora
bristen i remissen ansåg Lagrådet vara avsaknaden av
en utförligare reglering angående behandlingen av
överskottsinformation. Lagrådet framhöll särskilt
att denna fråga måste lösas; detta var enligt
Lagrådet en förutsättning för att en lagstiftning om
buggning skulle kunna godtas.
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
motsvarande de nu aktuella (senast i bet.
2001/02:JuU7). Utskottet konstaterade då att den
fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet pågick
inom Justitiedepartementet. Bland annat skulle
frågan om en lagreglering av överskottsinformation
utredas. Enligt utskottets mening borde det pågående
utredningsarbetet inte föregripas.
Regeringen har aviserat en proposition om
offentligt ombud m.m. som man avser att avlämna
senast den 20 mars i år.
Vidare har en särskild utredare fått i uppdrag att
utarbeta ett förslag till reglering av användningen
av överskottsinformation. Utredaren skall se över
bl.a. i vad mån information som avser annan
brottslig verksamhet än den som låg till grund för
beslutet om tvångsmedel skall få användas och om
information som inte har samband med något brott men
som har betydelse i ett annat sammanhang skall få
användas. Uppdraget kommer att redovisas under
våren.
Enligt utskottets mening bör det pågående
beredningsarbetet inte föregripas. Motionerna Ju267
och Ju306 liksom motionerna Ju249, Ju281, Ju357 och
Ju364 i nu behandlade delar bör avslås.

Personella tvångsmedel

I motionerna Ju281 (m) och So442 (fp) begärs att
polisen skall ges möjlighet att använda kräkmedel
för att säkra bevisning vid narkotikabrott när den
misstänkte svalt narkotikan.

Regler om undersökning av människokroppen vid
brottsmisstanke finns i 28 kap. 12 §
rättegångsbalken. Av paragrafen, jämförd med 28 kap.
11 § rättegångsbalken, framgår att kroppsbesiktning
får göras på den som skäligen kan misstänkas för ett
brott på vilket fängelse kan följa för att söka
efter föremål som kan tas i beslag eller annars för
att utröna omständigheter som kan vara av betydelse
för utredning av brottet. Med kroppsbesiktning avses
undersökning av människokroppens yttre och inre samt
tagande av prov från människokroppen samt
undersökning av sådana prov. En undersökning får
inte utföras så att den undersökte riskerar framtida
ohälsa eller skada.
Av 28 kap. 13 § rättegångsbalken följer att
förordnande om kroppsbesiktning meddelas av
undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är
fara i dröjsmål, får beslutet fattas av polisman.
Annan mera ingående undersökning än blodprov får
endast utföras av läkare. Vid kroppsbesiktning,
liksom vid användning av övriga straffprocessuella
tvångsmedel, råder den s.k.
proportionalitetsprincipen. Sådan besiktning får
sålunda beslutas endast om skälen för den uppväger
det intrång eller men i övrigt som åtgärden medför
för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse (28 kap. 13 § första stycket
rättegångsbalken jämförd med 28 kap. 3 a § samma
balk).
Rättegångsbalkens bestämmelser om kroppsbesiktning
erhöll - med visst undantag som här saknar intresse
- sin nuvarande utformning genom lagstiftning år
1993 (prop. 1993/94:24, bet. JuU7, rskr. 67). I den
promemoria som låg till grund för propositionen -
Ändrade regler om kroppsvisitation och
kroppsbesiktning, m.m. (Ds 1991:56) - föreslogs att
den misstänkte skulle kunna medicineras mot sin
vilja om förfarandet påtagligt skulle underlätta
möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning. I
propositionen anfördes bl.a. att det är ett mycket
allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att
utsätta någon för tvångsmedicinering och att mycket
starka skäl därför krävdes för att införa en sådan
möjlighet i rättegångsbalken. Enligt
departementschefen måste vid en sådan bedömning
brottsbekämpande effektivitetshänsyn träda tillbaka.
Något förslag om tvångsmedicinering lades därför
inte fram i propositionen (prop. s. 48).
Under utskottets behandling av propositionen hade
utskottet att ta ställning till en motion, i vilken
föreslogs att begreppet kroppsbesiktning skulle
omfatta även åtgärder i form av medicinering med
kräkmedel samt magpumpning. Utskottet förklarade sig
inte ha någon annan uppfattning i denna fråga än vad
departementschefen uttalat i propositionen och
avstyrkte bifall till motionen (bet. 1993/94:JuU7 s.
7).
I betänkande 1996/97:JuU8 vidhöll utskottet denna
uppfattning (bet. s. 4). Motsvarande inställning
intog utskottet vid riksmötet 1997/98 (bet.
1997/98:JuU24 s. 15).
Frågan om tvångsmedicinering behandlades av
Polisrättsutredningen i dess slutbetänkande
Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen
(SOU 1995:47). Utredningen fann med hänsyn till vad
departementschefen anfört i proposition 1993/94:24
inte anledning att närmare beröra frågan om
tvångsmedicinering i syfte att genomföra en
kroppsbesiktning. Inte heller borde det införas
några bestämmelser som skulle göra det möjligt att
med stöd av den misstänktes samtycke ge honom
medicin för att möjliggöra en kroppsbesiktning.
Skillnaden för den misstänkte mellan att bli
erbjuden av polisen att ta t.ex. kräkmedel och att
tvingas att ta medlet var nämligen, enligt
utredningens uppfattning, mycket liten (SOU 1995:47
s. 337 f).
Narkotikakommissionen har i sitt slutbetänkande
Vägvalet - Den narkotikapolitiska utmaningen (SOU
2000:126) föreslagit att det i narkotikastrafflagen
(1968:64) skall tas in en bestämmelse om att den som
är skäligen misstänkt för narkotikabrott, som inte
är ringa, skall kunna ges läkemedel eller liknande
vid en kroppsbesiktning. Avsikten är att det vid
skälig misstanke om försäljning av narkotika skall
kunna fattas beslut om att använda kräkmedel eller
liknande vid kroppsbesiktning i sådana fall där det
i dag beslutas om att placera den misstänkte på s.k.
tulltoalett. Bakgrunden till förslaget är att
narkotikaförsäljare i framför allt storstäderna ofta
förvarar sitt varulager, främst kapslar av heroin, i
munnen, för att kunna svälja narkotikan om polis
närmar sig (s. 43). Däremot anser kommissionen inte
att kräkmedel skall få användas när misstanken avser
en köpare som svalt narkotika. Beslut om att använda
kräkmedel skall fattas av åklagare och åtgärden
enligt förslaget genomföras av läkare (betänkandet
s. 208 f).
I regeringens proposition 2001/02:91 Nationell
narkotikahandlingsplan hänvisades till 1993 års
lagstiftningsärende (se ovan). Regeringen kunde inte
se att det framkommit något skäl av tyngd att nu
frångå vad som uttalades när frågan senast var
föremål för regeringens bedömning (prop.
1993/94:24). Med hänsyn till framför allt det starka
skydd som måste finnas för den kroppsliga
integriteten är regeringen inte beredd att föreslå
någon möjlighet till tvångsmässig medicinering i
samband med kroppsbesiktning.
Såvitt avser frågan om användning av kräkmedel i
brottsutredande syfte delade justitieutskottet
regeringens uppfattning (yttr. 2001/02:JuU5y s. 7
f).
Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag
och avstyrker bifall till motionerna Ju281 och So442
i här behandlade delar.

Kameraövervakning

Allmän kameraövervakning

I några motioner behandlas frågor om
kameraövervakning. I motionerna Ju278 (v) och Ju296
(s) begärs att en utvärdering görs av lagen om
allmän kameraövervakning. I motion Ju231 (s) begärs
en översyn av bestämmelserna för kameraövervakning
på arbetsplatser.

Lagen (1998:150) om allmän kameraövervakning
innehåller bestämmelser om användningen av
övervakningsutrustning. Lagen skiljer mellan allmän
kameraövervakning som kräver tillstånd och sådan som
bara kräver anmälan. Sålunda är det enligt 11 §
under vissa förutsättningar tillräckligt med anmälan
vid allmän kameraövervakning i banklokal eller
postkontor. Vidare får övervakningskamera på vissa
villkor sättas upp i butikslokal, dock inte
restaurang eller annat näringsställe (12 §). I vissa
närmare angivna fall krävs varken tillstånd eller
anmälan (7-9 §§). Det gäller t.ex. övervakning som
polismyndighet bedriver i syfte att förebygga eller
förhindra brott. Upplysning om allmän
kameraövervakning skall som huvudregel lämnas genom
tydlig skyltning eller på något annat verksamt sätt
(3-4 §§). Tillstånd meddelas av länsstyrelsen som
bl.a. har att beakta vad som anges i 6 §. Av
paragrafen framgår att tillstånd skall meddelas om
intresset av sådan övervakning väger tyngre än den
enskildes intresse av att inte bli övervakad. Vid
denna bedömning skall särskilt beaktas bl.a. om
övervakningen behövs för att förebygga brott. Ett
tillstånd till allmän kameraövervakning får helt
eller delvis meddelas för begränsad tid (19 §).
Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol (29 §).
Lagen har nyligen varit föremål för översyn av
Kameraövervakningsutredningen. I sitt betänkande
Allmän kameraövervakning (SOU 2002:110), som lades
fram den 18 december 2002, har utredningen
konstaterat att lagen om allmän kameraövervakning i
huvudsak är en väl fungerande lagstiftning.
Utredningen har dock föreslagit vissa ändringar;
bl.a. en bestämmelse som föreskriver att den som
bedrivit allmän kameraövervakning i strid med lagen
kan åläggas att ersätta den enskilde för skada och
kränkning av den personliga integriteten som
övervakningen har orsakat.
Utskottet kan inte finna annat än att
motionsönskemålen i stort får anses vara
tillgodosedda genom den översyn som
Kameraövervakningsutredningen nyligen har gjort.
Motionerna Ju231 och Ju296 liksom motion Ju278 i här
behandlad del bör avslås.

Övervakningskameror i taxibilar

I motion Ju366 (kd) efterfrågas bättre möjligheter
att få tillstånd att använda övervakningskameror i
taxibilar för att förhindra brott.

Frågan om kameraövervakning i taxibilar har
tidigare behandlats i utskottet (senast i bet.
2001/02:JuU7 s. 34). Vid det senaste tillfället
avstyrktes yrkanden motsvarande det nu aktuella med
hänvisning till den ovan nämnda
Kameraövervakningsutredningen. Sedan dess har
tillstånd till kameraövervakning i taxibilar getts i
två kammarrättsavgöranden (Kammarrättens i Stockholm
dom den 21 maj 2002 i mål 1166-2002 och
Kammarrättens i Göteborg dom den 3 juni 2002 i mål
956-2002). Justitiekanslern (JK), som var klagande i
båda fallen, har offentligt förklarat sig nöjd med
avgörandena som också vunnit laga kraft. I målen var
det fråga om övervakning med digitala
stillbildskameror. Kameran aktiveras när bilens
passagerardörr öppnas och/eller stängs. Vid varje
aktivering får kameran, efter två sekunder, ta högst
fem bilder med en sekunds intervall.
Det system för kameraövervakning i taxibilar som
beviljats i kammarrätt utgör enligt
Kameraövervakningsutredningen en lämplig avvägning
mellan övervakningsintresset och
integritetsintresset. Kravet på tillstånd bör dock
bestå (s. 18).
Utskottet kan inte finna annat än att
motionsönskemålet i stort får anses vara
tillgodosett genom den praxis som kommit till
uttryck i de två kammarrättsavgörandena. Motion
Ju366 bör avslås i denna del.

Reservationer

1. Svensk domstols behörighet (punkt 1)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju247.

Ställningstagande

För offren för krigsförbrytelser och andra grova
kränkningar av mänskliga rättigheter är det viktigt
att rättvisa skipas och att de drabbade ges
upprättelse. Det är naturligtvis av största
betydelse att de ansvariga ställs inför rätta och
döms för sina brott. För att offren skall kunna
gottgöras är det också viktigt att det finns
möjligheter att driva en skadeståndsprocess mot
förövarna. Jag ifrågasätter om de svenska reglerna
om forum i tvistemål är tillräckliga i detta
avseende. Regeringen bör därför ges i uppdrag att
utreda möjligheterna att i de aktuella fallen
utvidga rätten att föra talan om skadestånd i
Sverige.

2. Rätten till domstolsprövning (punkt 2)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd) och
Torkild Strandberg (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju339 yrkande 7
och 2002/03:Ju364 yrkande 14.

Ställningstagande

Under senare år har möjligheten att få sin sak
prövad i två instanser inskränkts. Samtidigt med
denna utveckling har förenklingar i
underrättsförfarandet införts, bl.a. har
delgivningsförfarandet blivit mer summariskt. Enligt
vår mening främjas inte rättssäkerheten av att
prövningen i första instans blir enklare och mer
summarisk samtidigt som möjligheten att få till
stånd en överprövning minskar.

Inte minst gäller detta kravet på
prövningstillstånd i brottmål. Även om påföljden
stannar vid böter kan den som döms drabbas mycket
hårt. Det är i högsta grad otillfredsställande att
bara en instans prövar mål som kan få vittgående
konsekvenser för den enskilde.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att
regeringen bör återkomma till riksdagen med
förslag om att utöka möjligheterna till
överprövning av domstolsavgöranden.

3. Offentlighet vid domstol (punkt 3)

av Johan Pehrson (fp), Alice Åström (v), Beatrice
Ask (m), Torkild Strandberg (fp), Cecilia
Magnusson (m) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju282 yrkande 1.

Ställningstagande

Det finns i dag uppgifter om att domstolarna i allt
större utsträckning håller förhandlingar inom
stängda dörrar och att antalet förundersökningar där
misstänkta och deras ombud beläggs med s.k.
yppandeförbud ökat. Också tillämpningen av
bestämmelserna om säkerhetskontroll kan
ifrågasättas. Utvecklingen riskerar enligt vår
mening att urholka förtroendet för domstolarna genom
att möjligheterna till insyn minskar. Givetvis finns
det ibland anledning att besluta om sådana åtgärder.
För att bevara denna möjlighet får det inte finnas
misstanke om att sådana beslut fattas
slentrianmässigt. Huvudregeln måste vara
offentlighet. Beslut om stängda dörrar, om
yppandeförbud och om säkerhetskontroll bör även
fortsättningsvis föregås av noggrann prövning.

Enligt vår mening bör frågan utredas om huruvida
antalet förhandlingar inom stängda dörrar ökat och
vad det i så fall beror på. Detsamma gäller för
beslut om yppandeförbud och säkerhetskontroll. Det
får ankomma på regeringen att föranstalta om en
sådan utredning.

1. Åklagarjäv (punkt 4)

2.
av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju263.

Ställningstagande

Domare och åklagare har olika roller i
brottmålsförfarandet. Åklagarens grundläggande
uppgift är att - förutom att besluta om
strafförelägganden och åtalsunderlåtelser - uppträda
som part i målet och att i förekommande fall
företräda målsäganden vid utförande av talan om
enskilt anspråk. Domarens uppgift är att skipa rätt.

Samtidigt som åklagaren är part i målet skall
objektivitet iakttas. Den rollkonflikt som detta
leder till innebär att frågan om vilka jävsgrunder
som skall gälla för åklagare bör regleras särskilt.
Nuvarande ordning, med en reservationslös hänvisning
till jävsreglerna för domare, är enligt min mening
inte tillfredsställande. Regeringen bör tillsätta en
utredning som får i uppdrag att överväga en särskild
reglering av jäv för åklagare.

3. Medlemskap i Advokatsamfundet (punkt 6)

4.
av Beatrice Ask (m), Johan Linander (c), Cecilia
Magnusson (m) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2002/03:Ju307.

Ställningstagande

Den enda svenska utbildning som kan ligga till grund
för medlemskap i Sveriges advokatsamfund är juris
kandidatexamen. Under senare år har emellertid nya
juristutbildningar tillkommit, t.ex med ekonomisk
inriktning eller med inriktning mot EU-rätt. Dessa
jurister, med en bredare och mot näringslivets behov
inriktad utbildning, får inte antas till medlemmar i
Advokatsamfundet. Däremot har den som genomgått den
utbildning som krävs för att bli advokat i bl.a. en
stat inom Europeiska unionen möjlighet att bli
ledamot av Advokatsamfundet. Det finns inga krav på
att den utländska utbildningen skall motsvara en
svensk juris kandidatexamen. Det kan därför synas
inkonsekvent att inte andra svenska
juristutbildningar än juris kandidatexamen godtas av
lagstiftaren och av Advokatsamfundet. Den slutsats
vi drar är att kraven för medlemskap i
Advokatsamfundet behöver ses över och anpassas till
dagens behov och förutsättningar. Regeringen bör få
i uppdrag att göra en sådan översyn.

5. Målsägandebiträde för efterlevande (punkt 7)

6.
av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Torkild Strandberg (fp), Johan
Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Hillevi
Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2002/03:Ju320 yrkande 4.

Ställningstagande

Det är rimligt att vid allvarlig brottslighet
betrakta närstående till brottsoffer som indirekta
brottsoffer, vilka har rätt till stöd och hjälp.
Rätten till målsägandebiträde bör utvidgas till att
omfatta även vissa efterlevande till den som utsatts
för brott, även om dessa inte kan betraktas som
målsägande enligt gällande lagstiftning. Regeringen
bör därför ges i uppdrag att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser det
anförda.

7. Målsägandens rätt att yttra sig (punkt 8)

8.
av Beatrice Ask (m), Cecilia Magnusson (m) och
Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju280 yrkande 2.

Ställningstagande

Vi anser att en uttrycklig rätt för målsäganden att
inför domstol avge sin berättelse om hur brottet har
påverkat honom eller henne skulle öka allmänhetens
förtroende för rättsväsendet. Många målsägande
skulle också må bra av att inför rätten få ge
uttryck för de känslor som brottet orsakat.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda frågan om
hur en sådan rätt för målsägande bör regleras och
återkomma till riksdagen med ett lagförslag med den
inriktning vi nu förordat.

8. Kronvittnen (punkt 9)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju364 yrkande 10.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör ett system med s.k.
kronvittnen utredas. Ett sådant innebär att den som
berättar sanningen och därmed medverkar till att
andra gärningsmän blir fällda själv kan få
lindrigare påföljd eller gå fri från straff. Sådana
uppgörelser bör kunna ske inom vissa strikt angivna
ramar och under förutsättning av att de misstänkta
som berörs biträds av försvarare. Varje sådan
uppgörelse bör också underställas domstol för
godkännande. Genom införandet av ett
kronvittnessystem skulle fler brott kunna klaras upp
inom rimlig tid. Regeringen bör få i uppdrag att
tillsätta en utredning med uppdrag att se över
frågan om ett kronvittnessystem skulle kunna införas
i svensk rätt.

9. Strafförelägganden (punkt 11)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju364 yrkande 9.

Ställningstagande

Enligt vår mening finns det utrymme för att låta
strafföreläggande avse också fängelse. Särskilt
gäller detta vid s.k. artbrott, t.ex. rattfylleri,
där det finns en fast påföljdspraxis. Att använda
strafföreläggande i dessa fall skulle innebära både
en snabb reaktion på brottet och ett effektivare
utnyttjande av samhällets brottsbekämpande resurser.
Vi anser därför att det bör utredas om
strafföreläggande skall kunna avse fängelse som
påföljd. Det får ankomma på regeringen att tillsätta
en sådan utredning.

10. Enklare förfarande i snatterimål (punkt 12)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd),
Torkild Strandberg (fp) och Johan Linander (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju365 yrkande 10.

Ställningstagande

Vi anser att brottsligheten måste bekämpas mer
effektivt. En åtgärd som skulle kunna vidtas är att
göra det enklare att lagföra den som begår mindre
allvarliga brott, exempelvis snatteri. Ett underlag
för lagstiftning har tagits fram. Regeringen bör ges
i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med
ett lagförslag som tillgodoser det anförda.

11. Överprövning av åtalsbeslut (punkt 13)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju342.

Ställningstagande

Jag anser att förfarandet vid överprövning av
åtalsbeslut bör ses över. Enligt rådande ordning kan
den som är missnöjd med en åklagares beslut i en
åtalsfråga vända sig till högre åklagare. Ett
åtalsbeslut ändras sällan. Det är inte heller lätt
för en utomstående att avgöra om ett åtalsbeslut är
välgrundat. Enligt min mening behöver frågan ses
över. Regeringen bör få i uppdrag att ge utredningen
om tillsynen över polis- och åklagarväsendena
tydliga tilläggsdirektiv som tillgodoser vad jag
anfört.

12. Hemliga tvångsmedel (punkt 14)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Ragnwi
Marcelind (kd), Torkild Strandberg (fp), Johan
Linander (c), Cecilia Magnusson (m) och Hillevi
Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 12. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju249 yrkande
27, 2002/03:Ju281 yrkande 11, 2002/03:Ju306,
2002/03:Ju357 yrkande 13 och 2002/03:Ju364 yrkande
20 samt avslår motion 2002/03:Ju267.

Ställningstagande

Brottsligheten blir allt grövre och allt mer
svårutredd vilket ställer nya krav på polisens
arbets- och spaningsarbete. Vi menar att
utredningsmetoderna måste effektiviseras för att
möta dessa nya krav. Ett sätt är enligt vår mening
att införa möjlighet till buggning vid misstanke om
grova brott. Beslut om att införa sådan buggning
måste givetvis föregås av ytterst omsorgsfulla
överväganden. Bland annat måste klargöras hur man
bäst skall förfara för att undvika kränkning av
oskyldigas integritet och av hur
överskottsinformation skall hanteras.

När det gäller hemliga tvångsmedel pågår hela
tiden en utveckling som till stor del beror på att
de tekniska förutsättningarna för olika åtgärder
förändras. Enligt vår mening är det nödvändigt att
ett godkännande av en ny metod föregås av en analys
ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Lagstiftningen
måste också vara uppbyggd så att tillräckliga hänsyn
kan ta till deras integritet som berörs av åtgärden.
En annan aspekt på lagstiftningen är att den i
största möjliga utsträckning bör vara
teknikoberoende. Vad vi nu anfört gäller buggning
likaväl som andra hemliga tvångsmedel.
Det får ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag om att införa buggning
i enlighet med vad vi här anfört.
Regeringen bör även skyndsamt tillsätta den vid
flera tillfällen aviserade utredningen med uppgift
att kartlägga, analysera och utvärdera sådan
lagstiftning som berör den enskildes integritet.

13 Hemliga tvångsmedel (punkt 14)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju267 samt avslår
motionerna 2002/03:Ju249 yrkande 27, 2002/03:Ju281
yrkande 11, 2002/03:Ju306, 2002/03:Ju357 yrkande 13
och 2002/03:Ju364 yrkande 20.

Ställningstagande

Svenskar har hittills i högre grad än medborgare i
andra länder litat på myndigheternas goda avsikter
när det varit fråga om att använda sig av hemliga
tvångsmedel. Det har lett till att vi i Sverige har
ovanligt suddiga gränser kring statens rätt att
tillgripa tvång, vilket i sin tur leder till
försämrad rättssäkerhet. Som exempel kan nämnas att
inte alla hemliga tvångsmedel lagreglerats och att
den parlamentariska kontrollen försvåras av att
underlaget för densamma innehåller vaga och
intetsägande uppgifter.

Mot denna bakgrund menar jag att det omgående
krävs grundläggande åtgärder för att stärka
rättssäkerheten vid användningen av hemliga
tvångsmedel. Sådana åtgärder måste vidtas innan man
ens diskuterar en utvidgning av metoderna för
övervakningen. Det krävs för det första en oberoende
utvärdering av behovet och effektiviteten av de
hemliga tvångsmedel och andra övervakningsmetoder
som används i dag. För det andra måste det införas
regler om att den som utsatts för hemliga
tvångsmedel skall underrättas om det i efterhand och
få möjlighet att överklaga beslutet. För det tredje
bör alla hemliga tvångsmedel som i dag används,
exempelvis annan s.k. teknisk avlyssning och
pejling, regleras i lag. För det fjärde måste det
inrättas ett oberoende kontrollorgan som har till
uppgift att tillgodose rättsskyddet dels vid
tillståndsprövningen, dels vid själva genomförandet
av tvångsåtgärden.
Det får ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med förslag till sådana lagändringar och
andra åtgärder som jag anser bör vidtas.

14. Personella tvångsmedel (punkt 15)

av Johan Pehrson (fp), Beatrice Ask (m), Torkild
Strandberg (fp), Cecilia Magnusson (m) och
Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Ju281 yrkande 8 och
2002/03:So442 yrkande 6.

Ställningstagande

Enligt vår mening bör det införas en möjlighet att
använda kräkmedel för att komma åt langning av
narkotika på ett mer effektivt sätt. En
förutsättning måste dock vara att det skall finnas
beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Vi
menar sålunda att det av Narkotikakommissionen
framlagda förslaget bör genomföras. Det får ankomma
på regeringen att snarast återkomma till riksdagen
med ett lagförslag.

15. Övervakningskameror i taxibilar (punkt 17)

av Beatrice Ask (m), Ragnwi Marcelind (kd),
Cecilia Magnusson (m) och Hillevi Engström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 17 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2002/03:Ju336 yrkandena 8
och 9.

Ställningstagande

Vi anser att kameraövervakning i taxibilar
generellt bör vara möjlig i syfte att förebygga
brott. Det innebär att kamera i taxibilar bör
undantas från tillståndsprövning. I stället bör det
vara tillräckligt med en anmälan. Det
integritetsintrång som blir följden av en sådan
möjlighet väger enligt vår uppfattning inte över det
intresse som bär upp övervakning. Regeringen bör få
i uppdrag att vidta erforderliga åtgärder.

Särskilda yttranden

1. Vittneskallelser (punkt 10)

av Johan Linander (c)

Många vittnen har reagerat kraftigt på den
kallelse som domstolarna skickar ut inför en
förhandling. I många fall är den allt annat än
välkomnande och redogör på ett bryskt sätt för att
vittnet kan tvingas att betala vite, hämtas av polis
eller bli skyldig att betala rättegångskostnader om
han eller hon inte dyker upp. Vittneskallelserna bör
utformas på ett angenämare sätt så att de som
vittnar känner att de gör en insats för samhället.
Det är bra att Domstolsverket arbetar med frågan.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från den allmänna
motionstiden år 2002

2002/03:Ju231 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
bestämmelserna för kameraövervakning på
arbetsplatser.

2002/03:Ju247 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att se över
jurisdiktionsreglerna i tvistemål i enlighet med vad
i motionen anförs.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
vittneskallelserna bör utformas på ett varsammare
sätt.

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tillåta
buggning vid fall där grov brottslighet
föreligger.

2002/03:Ju263 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att särskild lagstiftning om jäv när det gäller
åklagare skall införas.

2002/03:Ju267 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en oberoende utvärdering av behovet och
effektiviteten av de hemliga tvångsmedel som finns
i dag skall genomföras.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att regler måste införas som innebär att
den som utsatts för hemliga tvångsmedel skall
underrättas om det efter avslutad förundersökning
och ges möjlighet att överklaga felaktiga beslut.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att alla hemliga tvångsmedel som används
skall vara reglerade i lag.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att ett oberoende kontrollorgan skall
inrättas som har till enda uppgift att tillgodose
rättsskyddet dels vid tillståndsprövningen av
hemliga tvångsmedel, dels vid genomförandet av
tvångsåtgärden.

2002/03:Ju278 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
genomföra en utvärdering av lagen om allmän
kameraövervakning.

2002/03:Ju280 av Beatrice Ask m.fl. (m):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagstadgad
rättighet för målsägande att inför domstol berätta
hur brottet påverkat honom eller henne.

2002/03:Ju281 av Beatrice Ask m.fl. (m):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att polisen skall
få tillåtelse att använda kräksirap för att på ett
effektivare sätt kunna komma åt langning och
missbruk.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
kartläggning av polisens nuvarande arbetsmetoder
och lagstiftning.

2002/03:Ju282 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att offentligheten
i rättsprocessen skall bli föremål för en översyn.

2002/03:Ju290 av Carina Hägg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att beakta
barnets vilja vid förordnande av offentligt biträde.

2002/03:Ju296 av Ronny Olander (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om behovet av att vara
vaksam mot det hot kameraövervakning kan innebära
för den personliga integriteten.

2002/03:Ju306 av Anders Karlsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om skärpt lagstiftning mot
grövre brottslighet.

2002/03:Ju307 av Gunnar Axén (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kraven för att bli ledamot
av Sveriges Advokatsamfund.

2002/03:Ju320 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

4. Riksdagen beslutar att införa en ny bestämmelse 1
a § av följande lydelse i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde: "Har efterlevande make, sambo,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon till någon
som dödats genom brott med hänsyn till sina
personliga förhållanden eller andra omständigheter
behov av ett målsägandebiträde skall ett sådant
biträde förordnas när förundersökningen har
inletts. För ett förordnande enligt denna paragraf
gäller i övrigt samma bestämmelser som för ett
målsägandebiträde åt en måls-ägande."

2002/03:Ju339 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen vad i
motionen anförs om att lagen om prövningstillstånd
ändras så att kravet på särskilt
prövningstillstånd avskaffas vid bötesdomar.

2002/03:Ju342 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning om reformering av åtalsväsendet enligt vad
i motionen anförs.

2002/03:Ju357 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lag med innebörden att tillåta
buggning för att komma åt avancerad kriminalitet.

2002/03:Ju364 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
strafförelägganden.

10. Riksdagen begär att regeringen låter utreda ett
system med kronvittnen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om rätten till
prövning i två instanser.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om integritet och
tvångsmetoder.

2002/03:Ju365 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett enklare
förfarande vid snatterimål.

2002/03:Ju366 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om lagen om
övervakningskameror.

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till lag som gör det möjligt för
taxibolagen att sätta in övervakningskameror i
taxibilar.

2002/03:So442 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

6. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
lagförslag om förutsättningarna för att använda
kräkmedel då misstänkta langare antas ha svalt
narkotikakapslar.