Justitieutskottets betänkande

2002/03:JUU10

Straffrättsliga frågor

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet
motionsyrkanden rörande olika straffrättsliga frågor
som väckts under den allmänna motionstiden år 2002.
De behandlade yrkandena tar framför allt upp frågor
om brott och påföljder för brott, t.ex. upplopp,
barnpornografi, olaga diskriminering, högmålsbrott,
narkotikabrott, rattfylleri, djurplågeri,
livstidsstraff och samhällstjänst.

Utskottet föreslår, med anledning av ett
motionsyrkande från Vänsterpartiet, ett
tillkännagivande om att regeringen skall utvärdera
och analysera frågan om vållande till annans död i
samband med rattfylleri.
När det gäller övriga motioner hänvisar utskottet
bl.a. till att gällande regelverk är ändamålsenliga
samt till pågående utrednings- och beredningsarbete,
och föreslår att riksdagen avslår dem.
I ärendet finns 18 reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Upplopp

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju266.
Reservation 1 (v)

2. Barnpornografi

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K410 och
2002/03:So360 yrkande 8.
Reservation 2 (fp, kd, c)

3. Ökad rättstrygghet för homosexuella
m.fl.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju283
yrkandena 5 och 6, 2002/03:Ju287, 2002/03:Ju292,
2002/03:Ju293, 2002/03:L249 yrkandena 9-11 samt
2002/03:A315 yrkande 12.
Reservation 3 (fp)
Reservation 4 (v, mp)
Reservation 5 (c)

4. Olaga diskriminering m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju305,
2002/03:Ju326, 2002/03: Ju376 och 2002/03:Sf289
yrkande 5.
Reservation 6 (mp)

5. Högmålsbrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju355.

6. Underlåtenhet att bistå nödställd

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju302.

7. Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju338.
Reservation 7 (kd)

8. Påföljd för personrån

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju365 yrkande
6.
Reservation 8 (kd)

9. Narkotikabrott

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju281 yrkandena
1 och 2.

Reservation 9 (m)

10. Preskriptionstider för miljöbrott och
brott mot djurskyddslagen

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju257 och
2002/03:Ju340 yrkande 9.
Reservation 10 (kd)
Reservation 11 (mp)

11. Rattfylleri

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju216,
2002/03:Ju372, 2002/03: Ju388 och 2002/03:So442
yrkande 15.

12. Vållande till annans död i samband med
rattfylleri

Riksdagen tillkännager som sin mening för
regeringen vad utskottet anfört. Därmed bifaller
riksdagen delvis motion 2002/03:Ju268.

13. Påföljd för djurplågeri

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju381.
Reservation 12 (v)

14. Ekologiskt nödvärn m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju254.
Reservation 13 (mp)

15. Livstidsstraffet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju256,
2002/03:Ju349 yrkande 13, 2002/03:Ju353 yrkande 6
och 2002/03:Ju390.
Reservation 14 (fp, kd, v, mp)

16. Ett reformerat straffsystem m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Ju236
yrkandena 6, 8 och 15, 2002/03:Ju249 yrkandena 34
och 35 samt 2002/03:Ju285.
Reservation 15 (m)
Reservation 16 (c)

17. Villkorlig frigivning

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju265 yrkande
1.
Reservation 17 (v)

18. Samhällstjänst

Riksdagen avslår motion 2002/03:Ju349 yrkande
25.
Reservation 18 (kd)

Stockholm den 27 mars och 3 april 2003

På justitieutskottets vägnar

Johan Pehrson

Susanne Eberstein
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Johan
Pehrson[1]1 (fp), Susanne Eberstein (s), Alice
Åström (v), Margareta Sandgren (s), Beatrice Ask
(m), Lennart Nilsson (s), Helena Zakariasén[2]2 (s),
Ragnwi Marcelind (kd), Elisebeht Markström (s),
Jeppe Johnsson (m), Yilmaz Kerimo (s), Torkild
Strandberg (fp), Johan Linander[3]2 (c), Göran
Norlander (s), Cecilia Magnusson (m), Joe Frans (s),
Leif Björnlod (mp), Kerstin Andersson[4]1 (s), Karin
Granbom[5]2 (fp) och Viviann Gerdin[6]1 (c).

**FOOTNOTES**
[1]:1 Dock ej punkterna 11 och 12.
[2]:2 Endast punkterna 11 och 12.
[3]:
[4]:
[5]:
[6]:

2002/03

JuU10

Utskottets överväganden

I detta betänkande behandlar utskottet ett
antal motioner som väckts under den allmänna
motionstiden år 2002. Motionerna rör i
huvudsak frågor om brott och påföljder för
brott. Utskottet föreslår, med
anledning av ett motionsyrkande från
Vänsterpartiet, ett tillkännagivande om att
regeringen skall utvärdera och analysera
frågan om vållande till annans död i samband
med rattfylleri. När det gäller övriga
motioner hänvisar utskottet bl.a. till att
gällande regelverk är ändamålsenliga samt
till pågående utrednings- och
beredningsarbete, och föreslår att riksdagen
avslår dem.
Jämför reservationerna 1-18.

Frågor om brott

Upplopp

I motion Ju266 (v) begärs en översyn av
bestämmelserna i 16 kap. 1 och 2 §§ brottsbalken
rörande upplopp och våldsamt upplopp. Motionärerna
anser att bestämmelserna är ålderdomligt formulerade
och att de förarbeten som finns inte ger tillräcklig
ledning i alla situationer som kan uppstå i ett
modernt samhälle.

I 16 kap. 1 § brottsbalken förordnas att om en
folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga
uppsåt att med förenat våld sätta sig upp mot
myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss
åtgärd och skingrar den sig ej på myndighets
befallning, dömes för upplopp, anstiftare och
anförare till fängelse i högst fyra år och annan
deltagare i folksamlingens förehavande till böter
eller fängelse i högst två år. Om folksamlingen
skingrar sig på myndighets befallning, dömes
anstiftare och anförare för upplopp till böter eller
fängelse i högst två år. Har folksamlingen gått till
förenat våld å person eller egendom, dömes enligt 2
§, vare sig myndighet var tillstädes eller ej, för
våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till
fängelse i högst tio år och annan deltagare i
folksamlingens förehavande till böter eller fängelse
i högst fyra år.
Lagrummen är i princip likalydande med de äldre
bestämmelserna i 11 kap. 1 och 2 §§ 1864 års
strafflag i 1948 års lydelse. Motiven till nuvarande
bestämmelser finns främst i proposition 1962:10 och
proposition 1948:144.
Utskottet kan hålla med om att bestämmelserna om
upplopp och våldsamt upplopp inte är någon modern
lagstiftning. Mot bakgrund bl.a. av händelserna i
samband med EU-toppmötet i Göteborg år 2001 utgår
utskottet ifrån att regeringen kommer att se över
bestämmelserna och tillämpningen av dessa. Utskottet
är dock inte för närvarande berett att initiera ett
lagstiftningsarbete. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju266.

Barnpornografibrott

I motion K410 (kd, v, c) begärs att förbudet mot
innehav av barnpornografi utvidgas och förtydligas
så att det även omfattar bl.a. lagring av bilder på
s.k. cyberhårddiskar eller i s.k. Temporary Internet
Files. I motion So360 (kd) begärs att all form av
barnpornografi förbjuds på Internet och i medier.

Barnpornografiska alster faller utanför
regleringen i tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen och saknar alltså
yttrandefrihetsrättsligt grundlagsskydd.
I 16 kap. 10 a § brottsbalken stadgas om straff
för barnpornografibrott. Enligt bestämmelsen skall
den som skildrar barn i pornografisk bild, den som
sprider, överlåter, upplåter, förevisar, eller på
annat sätt gör en sådan bild av barn tillgänglig för
någon annan, den som förvärvar eller bjuder ut en
sådan bild av barn, den som förmedlar kontakter
mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn
eller vidtar någon annan liknande åtgärd som syftar
till att främja handel med sådana bilder, eller den
som innehar en sådan bild av barn, dömas för
barnpornografibrott till fängelse i högst två år
eller, om brottet är ringa, till böter eller
fängelse i högst sex månader.
Är brottet att anse som grovt skall dömas för
grovt barnpornografibrott till fängelse lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas om det har
begåtts yrkesmässigt eller i vinstsyfte, utgjort led
i brottslig verksamhet som utövas systematiskt eller
i större omfattning, avsett en särskilt stor mängd
bilder eller avsett bilder där barn utsätts för
särskilt hänsynslös behandling.
I motiven till bestämmelsen om barnpornografibrott
framhålls att med innehav avses besittning i
civilrättslig mening. Frågan om någon skall anses
inneha barnpornografi avgörs alltså på samma sätt
som vid t.ex. innehav av narkotika. Det är således
inte straffbart att endast titta på en
barnpornografisk bild som någon annan förevisar.
Eftersom den straffrättsliga regleringen när det
gäller innehav följer det civilrättsliga
besittningsbegreppet, torde den som på sin dators
skärm tittar på en barnpornografisk bild eller film
som förmedlas genom datakommunikation inte kunna
anses inneha bilden. Om skildringen däremot sparas
genom att föras över på t.ex. datorns hårddisk
uppkommer dock ett innehav (prop. 1997/98:43 s. 164
f).
Utskottet har tidigare behandlat frågor om
utvidgning av förbudet mot innehav av barnpornografi
(bet. 1999/2000:JuU7 s. 10). Utskottet underströk
att den kriminalisering av innehav av
barnpornografiska bilder som skedde den 1 januari
1999 innebar en inte oväsentlig utvidgning av det
straffbara området. Utskottet kunde då inte se att
det visats föreligga ett behov av att straffa även
den som på en datorskärm betraktar barnpornografiska
bilder. En sådan straffbestämmelse skulle dessutom
innebära icke oväsentliga problem från
bevissynpunkt.
Den 23 november 2001 undertecknade Sverige
Europarådets s.k. cyber-crime konvention (Convention
on Cybercrime). Konventionen tar sikte på brott som
begåtts mot eller via Internet och andra nätverk för
dataöverföring, bl.a. barnpornografi. Den innehåller
också ett ramverk av regler för hur Internet skall
kunna övervakas. Syftet med konventionen är bl.a.
att få fram en gemensam policy för hur samhället
genom lagstiftning och internationellt samarbete
skall skydda sig mot denna typ av brott.
Konventionen bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet.
Vidare avser regeringen att under våren 2003
överlämna en proposition till riksdagen om Sveriges
antagande av ett inom EU framförhandlat rambeslut om
åtgärder för att bekämpa sexuell exploatering av
barn och barnpornografi.
Enligt utskottet bör det pågående
beredningsarbetet inte föregripas. Motion K410 och
motion So360 i nu behandlad del bör avslås.

Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.

Flera motioner rör frågor om brott mot och
diskriminering av personer på grund av deras
sexuella läggning eller sexuella identitet m.m. I
motionerna berörs flera områden, bl.a. olaga
diskriminering, hets mot folkgrupp, försvårande
omständigheter vid bedömning av straffvärdet vid här
aktuella brott, möjligheter för åklagare att väcka
åtal för förolämpning samt utbildningsinsatser
rörande homosexuellas m.fl. situation.

I motion Ju287 (v, s, fp, c, mp) begärs att
förbudet i 16 kap. 9 § fjärde stycket brottsbalken
mot olaga diskriminering av någon på grund av att
denne har homosexuell läggning utvidgas till att
även omfatta sexuell läggning och könsidentitet.
Vidare begärs i motionen att brottsbalkens
bestämmelse om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 §
skall omfatta även den som hotar eller uttrycker
missaktning för en grupp av personer med anspelning
på deras sexuella läggning eller könsidentitet.
I motion Ju287 begärs också att det skall ses som
en försvårande omständighet enligt 29 kap. 2 § 7
brottsbalken om syftet med ett brott är att kränka
en person på grund av dennes könsidentitet. I
motionerna Ju292 (s) och Ju293 (s) begärs en översyn
av denna straffskärpningsregel i syfte att brott med
homofobiska respektive sexistiska motiv skall
betraktas som lika allvarliga som brott med
rasistiska motiv.
I motion Ju287 begärs vidare att bestämmelsen om
åtal i 5 kap. 5 § 4 brottsbalken även skall omfatta
förolämpning med anspelning på någons sexuella
läggning eller könsidentitet. I motion A315 (m)
begärs att förolämpning skall falla under allmänt
åtal.
I motion Ju283 (v) begärs att
utbildningsinsatserna vad gäller rasistisk
brottslighet respektive de homosexuellas situation
skall intensifieras hos alla myndigheter och andra
instanser som kommer i kontakt med brottsoffer. I
motion Ju287, som tar sikte på rättstrygghet för
homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-
personer), begärs ökade utbildningsinsatser inom
rättsväsendet om brottsbalkens bestämmelse om
försvårande omständigheter. I motion Ju287 begärs
slutligen att samarbetet mellan polisen och s.k.
HBT-organisationer förbättras, att åtgärder vidtas
för att höja polisens HBT-kompetens vid
brottsutredningar samt att rättsväsendets allmänna
kompetens höjs vad gäller homosexuellas, bisexuellas
och transpersoners situation och utsatthet för
brott. Även i motion L249 (fp) begärs åtgärder för
att ge polisen och övrig personal inom rättsväsendet
ökade kunskaper om homosexuellas, bisexuellas och
transpersoners situation. I motionen begärs också
åtgärder för att förbättra polisens rutiner vid
anmälningar av brott mot sådana personer samt för
att öka kontakten mellan polisen och
frivilligorganisationer på området.
I 16 kap. 9 § första stycket brottsbalken
föreskrivs att en näringsidkare som i sin verksamhet
diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg,
nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att inte gå honom till handa på
de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet
tillämpar i förhållande till andra, skall dömas för
olaga diskriminering. Straffet för brottet skall
bestämmas till böter eller fängelse i högst ett år.
Enligt paragrafens andra stycke tillämpas den
nämnda bestämmelsen också på den som är anställd i
näringsverksamhet eller annars handlar på en
näringsidkares vägnar samt på den som är anställd i
allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag.
Vidare gäller, enligt paragrafens tredje stycke,
att ansvar för olaga diskriminering också drabbar
anordnare av allmän sammankomst eller offentlig
tillställning och medhjälpare till sådan anordnare,
om han diskriminerar någon på grund av hans ras,
hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller
trosbekännelse genom att vägra honom tillträde till
sammankomsten eller tillställningen på de villkor
som gäller för andra.
Slutligen gäller, enligt paragrafens fjärde
stycke, att om någon som avses i paragrafens
första-tredje stycke på där angivet sätt
diskriminerar annan på grund av att denne har
homosexuell läggning, inträder likaledes ansvar för
olaga diskriminering.
I 16 kap. 8 § brottsbalken stadgas att den som i
uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar
eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller
annan sådan grupp av personer med anspelning på ras,
hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets
mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms
till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt
eller kränkande innehåll och spritts till ett stort
antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka
betydande uppmärksamhet.
Genom en lagändring, som trädde i kraft den 1
januari 2003, utvidgades bestämmelsen om hets mot
folkgrupp till att avse även hets med anspelning på
sexuell läggning. I ärendet som avsåg bl.a.
ändringar i tryckfrihetsförordningen avgav
justitieutskottet ett yttrande till
konstitutionsutskottet i de delar som avsåg hets mot
folkgrupp m.m. samtidigt som justitieutskottet avgav
ett betänkande till kammaren rörande brottet
övergrepp i rättssak m.m. (prop. 2001/02:59, yttr.
2001/02:JuU4y, bet. 2001/02:JuU12, rskr.
2001/02:234, rskr. 2002/03:8, SFS 2002:800).
I samband med lagändringen uttalade sig
justitieutskottet om huruvida även anspelning på
sexuell identitet skulle omfattas av bestämmelsen.
Utskottet framhöll att man inte ifrågasatte att
enskilda transpersoner ofta drabbas av hot, våld och
andra kränkningar och att detta naturligtvis inte
var acceptabelt. Enligt utskottet tar bestämmelsen
om hets mot folkgrupp dock inte sikte på denna typ
av övergrepp mot enskilda. Sådana gärningar är
kriminaliserade enligt andra bestämmelser. Utskottet
ville understryka att de personer som ingår i
beteckningen transpersoner naturligtvis inte är
mindre skyddsvärda än andra. Men även om det skulle
förekomma hetspropaganda mot transpersoner som grupp
saknades det enligt utskottet i vart fall belägg för
att detta skulle ha skett på ett sådant sätt att det
då skulle kunna motivera någon ytterligare
begränsning av yttrandefriheten. Denna grupp borde
inte vid denna tidpunkt föras in i bestämmelsen om
hets mot folkgrupp. Utskottets ställningstagande
innebar att regeringens förslag tillstyrktes.
Utskottet välkomnade också den översyn av
situationen för transpersoner som regeringen då
aviserat och som utskottet återkommer till nedan
(yttr. 2001/02:JuU4y s. 2 f).
Av 29 kap. 2 § 7 brottsbalken följer att det, vid
bedömningen av straffvärdet för ett brott, skall ses
som en försvårande omständighet om ett motiv för
brottet varit att kränka en person, en folkgrupp
eller en annan sådan grupp av personer på grund av
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse, sexuell läggning eller annan
liknande omständighet. Genom en lagändring den 1
juli 2002 omfattar bestämmelsen uttryckligen
kränkning av en person på grund av hans eller hennes
sexuella läggning (prop. 2001/02:59, 2001/02:KU23,
SFS 2002:332). Även enligt stadgandets tidigare
lydelse omfattades en persons sexuella läggning av
bestämmelsen genom rekvisitet "annan liknande
omständighet" (prop. 1993/94:101 s. 22).
I samband med lagändringen yttrade sig
justitieutskottet, i likhet med vad som ovan anförts
om utvidgningen av bestämmelsen rörande hets mot
folkgrupp, om huruvida även anspelning på sexuell
identitet skulle omfattas av bestämmelsen i 29 kap.
2 § 7 brottsbalken. Utskottet konstaterade att
transpersoner, liksom homosexuella, utgör en utsatt
grupp i samhället. Det förhållandet att
transpersoner som grupp inte föreslogs komma att
omfattas av regleringen av hets mot folkgrupp i 16
kap. 8 § brottsbalken fick inte innebära att
enskilda transpersoner skulle komma att åtnjuta ett
sämre skydd mot hot och trakasserier än personer i
andra utsatta grupper. Det var därför enligt
utskottet positivt att det pågick ett omfattande
arbete inom rättsväsendet för att på ett effektivare
sätt kunna bemöta brottslighet med homofobiska
inslag m.m. Utskottet konstaterade att situationen
för transpersoner emellertid inte enbart var en
fråga som berörde straffrätten utan sträckte sig
över en rad olika områden (yttr. 2001/02:JuU4y s. 3
f).
Konstitutionsutskottet uttalade bl.a. att
straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7
brottsbalken även omfattar kränkningar av individer
eller grupper på grund av omständigheter, hänförliga
till individen eller gruppen, som liknar de i
bestämmelsen specifikt uppräknade omständigheterna.
Detta framgår av bestämmelsens mer sammanfattande
grund "annan liknande omständighet". Bestämmelsen
kan därför tillämpas t.ex. om ett motiv för brottet
har varit att kränka en person eller en grupp av
personer på grund av transvestism eller
transsexualism eller någon annan sådan omständighet
som kan hänföras till personen eller personerna i
gruppen (bet. 2001/02:KU23 s. 46).
Vad gäller bestämmelser om åtal så hör alla brott,
som inte uttryckligen är undantagna, enligt 20 kap.
3 § rättegångsbalken under allmänt åtal. Att ett
brott faller under allmänt åtal innebär att
målsäganden inte behöver ange brottet till åtal för
att åklagaren skall väcka åtal.
I brottsbalken är ärekränkningsbrotten i 5 kap.
undantagna från allmänt åtal. Det innebär bl.a. att
förolämpning inte får åtalas av annan än
målsäganden. Detta gäller dock inte undantagslöst.
Om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av
särskilda skäl anses påkallat ur allmän synpunkt,
får åklagare enligt 5 kap. 5 § brottsbalken åtala
bl.a. för förolämpning mot någon med anspelning på
hans eller hennes ras, hudfärg, nationella eller
etniska ursprung eller trosbekännelse eller för
förolämpning med anspelning på hans eller hennes
homosexuella läggning.
Justitieutskottet har tidigare behandlat frågan om
förolämpning skall falla under allmänt åtal (bet.
2001/02:JuU7 s. 22 och 2001/02:JuU12 s. 5 f).
Utskottet ansåg då att gällande bestämmelser var
ändamålsenligt utformade och avstyrkte bifall till
motionsyrkandena.
Regeringen beslutade år 1999 att tillkalla en
särskild utredare med uppgift att göra en översyn av
bestämmelsen om olaga diskriminering (dir. 1999:49).
I uppdraget ingick även att göra en analys av
rättsväsendets tillämpning av bestämmelsen.
I februari 2001 begränsades uppdraget genom
tilläggsdirektiv (dir. 2001:14). Enligt de nya
direktiven skulle utredningen, som antagit namnet
1999 års diskrimineringsutredning, inte längre ha
till uppgift att lämna konkreta förslag till
författningsändringar eller andra åtgärder.
Utredningen skulle i stället övergripande redovisa
sina resultat och ställningstaganden i de frågor
uppdraget omfattade samt lämna förslag till
inriktning på det fortsatta arbetet i dessa frågor.
Anledningen till begränsningen av uppdraget var att
regeringen avsåg att ge en ny utredning i uppdrag
att studera möjligheterna till en mer generell
lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla
eller flertalet samhällsområden och
diskrimineringsgrunder. Frågor som exempelvis vilka
sanktionsformer som är lämpligast i syfte att
åstadkomma en effektiv lagstiftning mot
diskriminering borde lämpligen behandlas vidare inom
ramen för en sådan bredare översyn. I denna översyn
skall 1999 års diskrimineringsutrednings
ställningstaganden ingå som ett underlag.
1999 års diskrimineringsutredning redovisade sitt
uppdrag till regeringen i juni 2001 i betänkandet
Ett effektivt diskrimineringsförbud - Om olaga
diskriminering och begreppen ras och sexuell
läggning (SOU 2001:39).
Regeringen beslutade i januari 2002 att tillkalla
en parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a.
överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering
som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden (dir.
2002:11). Kommittén, som tagit sig namnet
Diskrimineringskommittén, skall också överväga om
det, mot bakgrund av vad den i övrigt kommer fram
till, finns skäl att ersätta straffbestämmelsen om
olaga diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken med
någon annan typ av reglering. Vidare skall kommittén
bl.a. överväga om ett skydd mot diskriminering av
alla s.k. transpersoner bör införas. Avseende
transpersoner anges i direktiven att kommittén skall
kartlägga och analysera behovet av och formerna för
en reglering av ett förbud mot diskriminering av
alla transpersoner. Kommittén skall belysa fördelar
och problem med att införa en sådan reglering. Den
skall vidare ta ställning till vilken personkrets
som skall omfattas av ett eventuellt förbud och hur
ett sådant förbud lämpligen kan avgränsas och
sanktioneras samt hur det skall förhålla sig till
förbudet mot könsdiskriminering. Kommittén skall
överväga om någon myndighet skall ha till uppgift
att särskilt ta till vara transpersoners rättigheter
och om en eventuell lagstiftning mot diskriminering
av transpersoner skall ingå i en gemensam
diskrimineringslagstiftning. Förslag till
författningsändringar och andra åtgärder som
uppdraget kan ge anledning till skall lämnas.
Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till
regeringen senast den 1 december 2004.
Vad gäller utbildningsinsatser anför regeringen i
budgetpropositionen för år 2003 (prop. 2002/03:1
utg.omr. 4 s. 18 f) att polisen bl.a. skall utveckla
sin förmåga att förebygga och bekämpa brott med
rasistiska eller främlingsfientliga, antisemitiska
och homofobiska inslag. Även åklagarna skall
ytterligare utveckla sin kapacitet att bekämpa
sådana brott. Rättsväsendet skall höja sin kompetens
om rasism, främlingsfientlighet, antisemitism och
homofobi. Anställda i rättsväsendet skall ha god
kunskap såväl om grunden för brottslighet med sådana
inslag som om situationen för de grupper som utsätts
för sådana brott. Den kunskapen kan också motverka
de fördomar som kan finnas om de grupper som utsätts
för sådana brott. En förbättrad grundutbildning och
ökad fortbildning i dessa frågor bör kunna medverka
till ökad samverkan mellan rättsväsendets
myndigheter, liksom också till förbättrad
metodutveckling för att förebygga och bekämpa denna
brottslighet. Samtliga myndigheter inom
rättsväsendet har upprättat strategier för att
garantera att personalen har en god kunskap på dessa
områden.
Regeringen gav våren 2001 Brottsförebyggande rådet
(BRÅ) i uppdrag att följa upp rättsväsendets
insatser mot rasistisk, främlingsfientlig och
homofobisk brottslighet samt olaga diskriminering
och analysera hur insatserna påverkar utvecklingen
av ifrågavarande brottslighet. I juni 2002
presenterade BRÅ regeringsuppdraget i en rapport
(2002:9) Hatbrott en uppföljning av rättsväsendets
insatser. I rapporten beskrivs vilka åtgärder
rättsväsendet har vidtagit för att prioritera
hatbrotten. Det kan konstateras att polis- och
åklagarväsendet är de myndigheter som har störst
möjligheter att vidta åtgärder som kan ha effekt på
utvecklingen av hatbrottsligheten. I undersökningen
görs också en uppföljning från anmälan till
tingsrättsdom av de hatbrott som anmäldes år 2000.
En central frågeställning var i vilken utsträckning
domstolarna har tillämpat
straffskärpningsbestämmelserna och beaktat de
rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska
omständigheterna vid brotten.
Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden
om särskilda insatser för homosexuella m.fl., senast
våren 2002 (bet. 2001/02:JuU12 s. 7 f). Utskottet
konstaterade då med tillfredsställelse att det
pågick ett omfattande arbete med den inriktning som
efterfrågades i motionerna. Något behov av
uttalanden av riksdagen fanns enligt utskottet
därför inte, och utskottet avstyrkte då aktuella
motioner.
Utskottet delar motionärernas uppfattning om att
förtryck, våld och diskriminering som riktar sig mot
någon på grund av dennes sexuella läggning,
könsidentitet eller ras måste tas på stort allvar.
Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att
regeringen tillkallat en parlamentarisk kommitté med
uppdrag att bl.a. överväga en gemensam lagstiftning
mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden.
Kommitténs arbete bör inte föregripas. Vad gäller
motionsönskemålen rörande åtalsbestämmelsen i 5 kap.
5 § brottsbalken anser utskottet att gällande
bestämmelser är ändamålsenligt utformade. Slutligen
vill utskottet understryka det angelägna i att
personalen inom rättsväsendet har goda kunskaper
inom samtliga de områden som tagits upp i de nu
väckta motionerna. Det pågår också såväl utbildning
och kompetensutveckling som forskning inom dessa
områden, och frågorna är väl kända inom de berörda
myndigheterna. Det finns enligt utskottets mening
inte anledning för riksdagen att för närvarande ta
några ytterligare initiativ. Utskottet föreslår att
motionerna Ju283, L249 och A315 i här behandlade
delar samt motionerna Ju287, Ju292 och Ju293 avslås.

Olaga diskriminering m.m.

I motion Ju326 (s) begärs att diskrimineringsbrott
där det grundläggande människovärdet kränks skall
leda till hårdare straff än vad som är fallet i dag
samt att polis och åklagare bättre skall prioritera
diskrimineringsbrott. I motion Ju376 (m) begärs en
översyn av förbudet mot könsdiskriminering för att
förhindra att män diskrimineras vid tillträde till
restauranger m.m. I motion Sf289 (mp) begärs att
bestämmelsen i 16 kap. 9 § brottsbalken om olaga
diskriminering i näringslivet ersätts med en
civilrättslig lag och rätt till rättshjälp.

I motion Ju305 (s) framförs att åtgärder måste
vidtas för att förstärka kampen mot brott med
rasistiska motiv. Här pekar motionären särskilt på
det hot mot det demokratiska samhället som den
tilltagande våldsanvändningen gör och han föreslår
att det i brottsbalken införs ett nytt kapitel
rubricerat Brott mot demokratin.
Som utskottet redogjort för tidigare i detta
betänkande föreskrivs i 16 kap. 9 § brottsbalken att
en näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar
någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella
eller etniska ursprung eller trosbekännelse eller på
grund av att denne har homosexuell läggning, genom
att inte gå honom till handa på de villkor som
näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i
förhållande till andra, skall dömas för olaga
diskriminering. Straffet för brottet skall bestämmas
till böter eller fängelse i högst ett år. Detta
gäller även t.ex. den som är anställd i
näringsverksamhet.
Som nämnts ovan har regeringen tillkallat en
parlamentarisk kommitté (Diskrimineringskommittén)
med uppdrag att bl.a. överväga en gemensam
lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla
eller flertalet diskrimineringsgrunder och
samhällsområden (dir. 2002:11). Kommittén skall
också överväga om det, mot bakgrund av vad den i
övrigt kommer fram till, finns skäl att ersätta
straffbestämmelsen om olaga diskriminering i 16 kap.
9 § brottsbalken med någon annan typ av reglering.
Kommittén skall redovisa sitt uppdrag till
regeringen senast den 1 december 2004.
Regeringen överlämnade den 13 mars 2003 till
riksdagen propositionen Ett utvidgat skydd mot
diskriminering (prop. 2002/03:65). Propositionen
innehåller bl.a. förslag till en ny lag om förbud
mot diskriminering. Den föreslagna lagstiftningen är
ett led i genomförandet av två EG-direktiv,
direktivet 2000/34/EG om genomförande av principen
om likabehandling av personer oavsett deras ras
eller etniska ursprung och direktivet 2000/78/EG om
inrättande av en allmän ram för likabehandling i
arbetslivet. Den föreslagna lagen om förbud mot
diskriminering innehåller en bestämmelse om förbud
mot diskriminering vid yrkesmässigt
tillhandahållande av varor, tjänster eller bostäder
(9 §). Förbudet innebär en viss dubbelreglering i
förhållande till bestämmelsen om olaga
diskriminering i 16 kap. 9 § brottsbalken. Enligt
regeringen är denna dubbelreglering under en
övergångstid nödvändig för att kunna genomföra det
ovan nämnda EG-direktivet rörande etnisk
diskriminering i tid och samtidigt inte föregripa
Diskrimineringskommitténs arbete. Lagförslaget
innebär således att en ny civilrättslig bestämmelse
kommer att gälla vid sidan av den straffrättsliga.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2003 (prop.
2002/03:65 s. 1 f och s. 131 f).
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till
motionsyrkanden om åtgärder mot brott och
diskriminering med rasistiska motiv (bet.
2001/02:JuU10 s. 20 f). Utskottet ansåg då i likhet
med motionärerna att det var viktigt att åtgärder
vidtas för att förhindra och bekämpa brott med
rasistiska förtecken. Enligt utskottet pågick också
arbete på flera håll för att se över och förändra
lagstiftningen på detta område. Mot den bakgrunden
fanns det enligt utskottet då inte skäl att göra
något särskilt uttalande i frågan, och utskottet
föreslog att de aktuella motionerna skulle avslås.
Utskottet anser att Diskrimineringskommitténs
arbete inte bör föregripas och avstyrker bifall till
motionerna Ju376 och Ju305 samt motionerna Ju326 och
Sf289 i här behandlade delar.

Högmålsbrott

I motion Ju355 (s) begärs att nuvarande bestämmelse
om s.k. högmålsbrott avskaffas så att alla, även
statschefen, behandlas lika inför lagen.

Högmålsbrotten regleras i 18 kap. brottsbalken.
Det lagrum som närmast åsyftas i motionen är
kapitlets 2 §. Av denna bestämmelse följer att om
gärning som avses i 3-5 kap. brottsbalken (brott mot
liv och hälsa, frihet och frid samt ärekränkning)
innebär förgripelse mot bl.a. kungen eller annan
medlem av kungahuset, får dömas till fängelse i
högst fyra år om det på brottet annars kan följa
fängelse i högst sex månader och i högst sex år om
det på brottet annars kan följa fängelse i mer än
sex månader men högst fyra år.
Bestämmelsen upptar inte något självständigt brott
utan utgör endast en möjlighet till straffskärpning
för det fall någon begår brott mot kungen eller
annan person som omfattas av bestämmelsen.
Utskottet behandlade under förra våren
motionsyrkanden om avskaffande av högmålsbrott (bet.
2001/02:JuU10 s. 22). Utskottet anförde då att det
främsta skälet för en möjlighet att vid vissa brott
mot bl.a. kungen kunna skärpa straffet är att sådana
brott normalt sett riktar sig mot riket och vårt
statsskick och inte mot kungen som privatperson.
Detta förhållande gör att brotten får anses vara mer
straffvärda än motsvarande brott riktade mot
privatpersoner. Mot den bakgrunden ansåg utskottet
att det saknades skäl att ta bort denna möjlighet
till straffskärpning.
Utskottet har inte ändrat uppfattning i frågan och
avstyrker bifall till motion Ju355.

Underlåtenhet att bistå en nödställd

I motion Ju302 (m) begärs att ett straffrättsligt
ansvar införs för den som underlåter att tillkalla
hjälp eller att försöka rädda eller på annat sätt
bistå en nödställd person som befinner sig i
allvarlig fara för liv och hälsa.

Dagens regler innebär att det inte finns någon
generell straffsanktionerad skyldighet att ingripa i
situationer som är farliga för andra personer.
I många situationer kan dock ett
underlåtenhetsansvar komma i fråga. Som huvudregel
förutsätter ett sådant ansvar att gärningsmannen kan
sägas ha haft en handlingsplikt. En sådan plikt har
t.ex. föräldrar gentemot sina barn och lärare
gentemot sina elever. Enligt 13 kap. 10 §
brottsbalken kan vidare den som underlåter att
avvärja allvarlig fara, t.ex. brand eller omfattande
förstörelse, som han eller hon själv framkallat
bestraffas för sin underlåtenhet. Vidare kan, enligt
23 kap. 6 § brottsbalken, straffansvar åläggas den
som underlåter att avslöja eller hindra ett
allvarligt brott, t.ex. mord, dråp, grov misshandel,
våldtäkt, rån och grov skadegörelse, som är å färde.
Den som bevittnar en pågående grov misshandel och
som har möjlighet att larma polis eller annan men
underlåter att göra det kan alltså straffas.
Utskottet har behandlat frågan om straffrättsligt
ansvar för underlåtenhet att ingripa i vissa
situationer tidigare, senast våren 2002 (bet.
2001/02:JuU10 s. 24 f). För en utförlig redogörelse
av de regler som finns på olika områden och som
stipulerar en skyldighet att vidta åtgärder hänvisas
dit.
Regeringen beslutade under år 1994 att tillkalla
en särskild utredare med uppdrag att se över vissa
frågor inom straffrättens allmänna del (dir.
1994:39). I utredningens betänkande Straffansvarets
gränser (SOU 1996:185) föreslås bl.a. att det införs
en särskild straffbestämmelse avseende underlåtenhet
att bistå nödställd.
Regeringen behandlade Straffansvarsutredningens
förslag i proposition 2000/01:85 Förberedelse till
brott m.m. (s. 20 f). Enligt regeringen borde inte
något generellt straffrättsligt ansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd införas.
Utskottet delade regeringens uppfattning.
Utskottet framhöll därvid bl.a. följande. Det kan i
och för sig finnas ett värde i att införa ett
generellt straff-ansvar för underlåtenhet att bistå
nödställd. Genom en sådan straffbestämmelse
bekräftar samhället den allmänna moraliska
skyldighet som finns att hjälpa någon som befinner
sig i en nödsituation. Emellertid torde det inte
finnas något större praktiskt behov av en sådan
reglering. Den nuvarande lagstiftningen innehåller
redan bestämmelser om underlåtenhetsansvar för de
allra mest straffvärda fallen. Så har t.ex. en
förälder skyldighet att hjälpa sitt barn om barnet
befinner sig i allvarlig risk för liv eller hälsa.
Vidare är underlåtenhet att avvärja den fara en
person själv framkallat för någon annan i
allvarligare situationer straffsanktionerad, liksom
underlåtenhet att avslöja eller hindra pågående
brott av allvarligt slag. Att införa en allmän
straffrättslig bestämmelse vid underlåtenhet att
bistå nödställd kan därför ifrågasättas.
Principiellt sett bör återhållsamhet iakttas i fråga
om nykriminaliseringar. Om en kriminalisering införs
krävs att den präglas av legalitet och
förutsägbarhet. En regel om straffansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd skulle rimligen få
utformas som en generell bestämmelse. Det torde inte
vara möjligt att i bestämmelsen närmare ange och
precisera vilka åtgärder som i olika situationer
skulle krävas av den som riskerar att träffas av
straffansvaret. Även om Straffansvarsutredningen i
sitt förslag nämner åtgärder som att larma eller
rädda den nödställde är det sannolikt att de olika
ingripanden som krävs skulle kunna variera mycket
kraftigt beroende på i vilken situation
handlingsplikten aktualiseras. Ytterst skulle det
därför få ankomma på domstolarna att göra en
bedömning av vad som kunnat krävas i en viss
situation. Detta skulle innebära svårigheter för
enskilda att avgöra när de är skyldiga att ingripa
samt vilket handlande som krävs av dem i den
aktuella situationen. I sammanhanget måste också
beaktas att hotet om att straffansvar kan följa om
någon inte ingriper till förmån för en nödställd
emellanåt skulle kunna leda till att olämpliga
åtgärder vidtas.
Sammantaget ansåg utskottet att nackdelarna med
att införa ett generellt straffrättsligt ansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd vägde tyngre än de
skäl som talade för att införa ett sådant ansvar
(bet. 2000/01:JuU25 s. 9 f).
Utskottet vidhöll våren 2002 sin tidigare
inställning i frågan och avstyrkte ett
motionsyrkande liknande det nu framställda (bet.
2001/02:JuU10 s. 24 f).
Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag
och avstyrker bifall till motion Ju302.

Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer

I motion Ju338 (kd) begärs att enskilds stöd till
eller deltagande i rasistisk organisation,
terroristgrupp eller annan organiserad brottslighet
kriminaliseras. Motionärerna pekar bl.a. på de
nynazistiska yttringar som drabbat samhället och på
den verksamhet som bedrivs av kriminella s.k. mc-
klubbar.

Av 2 kap. 1 § första stycket 5 regeringsformen
(RF) följer att varje medborgare är gentemot det
allmänna tillförsäkrad föreningsfrihet - frihet att
sammansluta sig med andra för allmänna eller
enskilda syften. Föreningsfriheten kan enligt 2 kap.
12 § första stycket RF begränsas genom lag. Av andra
stycket samma paragraf följer att en sådan
begränsning får göras endast för att tillgodose
ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt
samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som
föranlett den och ej heller sträcka sig så långt att
den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen
såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning
får ej göras enbart på grund av politisk, religiös,
kulturell eller annan åskådning.
Den svenska lagstiftningen innehåller inte något
direkt förbud mot att bilda eller delta i
organisationer som ägnar sig åt rasistisk
verksamhet. Det är inte heller möjligt att tvångsvis
upplösa sådana organisationer. Däremot är dessa
organisationers möjlighet att verka starkt
begränsade av att i stort sett varje annan form av
yttring av rasism och etnisk diskriminering är
förbjuden i lagstiftningen.
Enligt gällande rätt kan deltagande i brottslighet
som sker i organiserad form i viss utsträckning
beivras med stöd av reglerna om förberedelse,
stämpling och medverkan till brott. I 23 kap. 2 §
första stycket brottsbalken föreskrivs att den som,
med uppsåt att utföra eller främja brott, tar emot
eller lämnar pengar eller annat som betalning för
ett brott eller för att täcka kostnader för
utförande av ett brott, eller skaffar, tillverkar,
lämnar, tar emot, förvarar, transporterar,
sammanställer eller tar annan liknande befattning
med något som är särskilt ägnat att användas som
hjälpmedel vid ett brott skall, i de fall det
särskilt anges, dömas för förberedelse till brottet,
om han inte gjort sig skyldig till fullbordat brott
eller försök. Enligt andra stycket skall i särskilt
angivna fall också dömas för stämpling till brott.
Med stämpling förstås att någon i samråd med annan
beslutar gärningen eller att någon söker anstifta
annan eller åtar sig eller erbjuder sig att utföra
gärningen.
Av 23 kap. 4 § andra stycket brottsbalken följer
att ansvar enligt balken inte skall ådömas endast
den som utfört en gärning utan också den som främjat
gärningen med råd eller dåd. Detsamma skall gälla
beträffande i annan lag eller författning
straffbelagd gärning, för vilken fängelse är
föreskrivet.
I vissa fall kan dock den som bildar eller deltar
i en sammanslutning - eller med dagens språkbruk en
organisation - straffas för olaglig kårverksamhet.
Det handlar i sådana fall om en organisation som,
utan att ha uppdrag av försvaret eller
ordningsmakten, ägnar sig åt t.ex. polisliknande
verksamhet. Enligt 18 kap. 4 § brottsbalken döms
sålunda den som bildar eller deltar i en sådan
sammanslutning eller för en sådan sammanslutning tar
befattning med vapen, ammunition eller annan dylik
utrustning, upplåter lokal eller mark för dess
verksamhet eller understöder den med pengar eller på
annat sätt för olovlig kårverksamhet till böter
eller fängelse i högst två år.
Vidare bör nämnas att det i 16 kap. 8 §
brottsbalken föreskrivs straff för hets mot
folkgrupp. Den som i uttalande eller i annat
meddelande som sprids hotar eller uttrycker
missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av
personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt
eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell
läggning, skall enligt bestämmelsen dömas för hets
mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt döms
till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.
Vid bedömande av om brottet är grovt skall särskilt
beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt
eller kränkande innehåll och spritts till ett stort
antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka
betydande uppmärksamhet.
Hets mot folkgrupp är straffbart även när sådana
yttranden sprids i tryckta skrifter, filmer, radio
och TV och andra medier som omfattas av
tryckfrihetsförordningen (TF) och
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) - se 7 kap. 4 § 11
TF och 5 kap. 1 § YGL.
Frågan om förbud mot deltagande i rasistiska
organisationer övervägdes i samband med behandlingen
av proposition 1993/94:101 Åtgärder mot rasistisk
brottslighet och etnisk diskriminering i
arbetslivet. I propositionen konstaterade regeringen
att svensk lagstiftning uppfyllde de krav som
Sverige åtagit sig genom att ratificera Förenta
nationernas konvention om avskaffande av alla former
av rasdiskriminering. Vid en bedömning av ett förbud
mot deltagande i rasistiska organisationer utifrån
allmänna straffrättsliga utgångspunkter framhöll
regeringen bl.a. att svensk lagstiftning medförde
att varje yttring av rasism var förbjuden och att
lagstiftningen var tillräcklig för att i praktiken
tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering
till passivitet (prop. s. 19 och 23 f).
Utskottet delade regeringens bedömning (bet.
1993/94:JuU13 s. 11).
Regeringen beslutade under hösten 1998 att
tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med
uppdrag att utreda frågor om straffansvar för
deltagande i organisationer som sysslar med
brottslig verksamhet samt vissa andra frågor med
anknytning härtill (dir. 1998:66).
I oktober 2000 lade Kommittén om brottslighet med
anknytning till vissa organisationer m.m. fram sitt
betänkande Organiserad brottslighet, hets mot
folkgrupp, hets mot homosexuella, m.m. -
straffansvarets räckvidd - (SOU 2000:88). Kommittén
hade utarbetat en konkret modell för straffansvar
för aktivt deltagande i en sammanslutning som har
brottslighet som ett väsentligt inslag i sin
verksamhet. Denna modell innebar att det skulle bli
möjligt att straffa dels den som, i ledande
ställning inom en sammanslutning, där allvarlig
brottslig verksamhet förekommer, underlåter att göra
vad som skäligen kan begäras för att verksamheten
skall upphöra, dels den som lämnar ekonomiskt
bidrag, upplåter hus, del av hus eller mark eller
lämnar annat liknande stöd till en sammanslutning av
sådant slag. För ansvar i det sistnämnda fallet
skulle dock fordras att stödet inte var obetydligt.
Det var kommitténs bedömning att modellen utgjorde
den lämpligaste lösningen, om man ville åstadkomma
en kriminalisering som träffar de förfaranden som
kommittén i och för sig ansåg vara straffvärda.
Flera skäl - bl.a. risken för en otillbörlig
inskränkning av möjligheterna till politisk
opinionsbildning och svårigheter att precisera det
straffbara området - kunde emellertid anföras mot
införandet av en bestämmelse av det diskuterade
slaget och kommitténs majoritet ansåg att dessa skäl
var så starka att någon utvidgning inte borde ske av
det kriminaliserade området såvitt gäller deltagande
i eller stöd till sammanslutningar där allvarligt
brottslighet förekommer. En minoritet förordade dock
att en utvidgning av det kriminaliserade området
skulle ske i enlighet med den utarbetade modellen.
Den del av betänkandet som rör straffansvar för
deltagande i vissa organisationer behandlades inte i
propositionen Hets mot folkgrupp, m.m. (2001/02:59).
Frågan om medlemskap i terroristorganisation
berörs i den av regeringen nyligen till riksdagen
överlämnade propositionen om straffansvar för
terroristbrott (prop. 2002/03:38). I propositionen
föreslås vissa lagändringar, bl.a. en ny lag om
straff för terroristbrott, som syftar till att
genomföra det inom EU antagna rambeslutet om
bekämpande av terrorism. Enligt rambeslutet skall
medlemsländerna kriminalisera vissa handlingar som
begås inom ramen för särskilt planlagd och
organiserad terroristbrottslighet. Det skall vara
straffbart att leda en terroristgrupp. Det skall
även vara straffbart att delta i gruppens
verksamhet, vari inbegrips att förse den med
information, materiellt stöd eller alla former av
finansiering, om den som deltar i gruppens
verksamhet har vetskap om att detta deltagande
bidrar till gruppens brottsliga verksamhet, dvs. att
begå terroristbrott. Att vara medlem i en viss
organisation eller allmänt sympatisera med de mål en
organisation har faller utanför det straffbara
området. Det är således endast aktiva handlingar som
kan visas bidra till gruppens terroristbrottslighet
som är straffbara. För straffbarhet förutsätts
dessutom att den som deltar har vetskap om att just
detta deltagande kommer att bidra till gruppens
terroristbrottslighet. Enligt regeringen torde de
handlingar som enligt rambeslutet skall vara
straffbara i svensk rätt i huvudsak täckas av
gällande bestämmelser om ansvar för medverkan,
försök, förberedelse och stämpling till brott (s. 40
f).
Utskottet anser att de skäl mot att införa ett
förbud mot deltagande i rasistiska och kriminella
organisationer som Kommittén om brottslighet med
anknytning till vissa organisationer m.m. lade fram
i sitt betänkande (SOU 2000:88) fortfarande är
giltiga. Utskottet är därför inte berett att förorda
införandet av ett sådant förbud i svensk rätt och
avstyrker bifall till motion Ju338.

Påföljd för personrån

I motion Ju365 (kd) begärs en utvärdering av
påföljderna för personrån. Motionärerna bakom motionen
anför bl.a. att antalet personrån har ökat dramatiskt i
storstäderna och att rånarna oftast är mycket unga och
uppträder i gäng. Respekten för ordningsmakten hos
dessa ungdomar har enligt motionärerna minskat, detta
till stor del beroende på att påföljden för
brottsligheten inte anses vara tillräckligt
avskräckande och att reaktionen på brottet kommer för
sent.

Straffskalan för rån innefattar fängelse i lägst
ett och högst sex år. För grovt rån är straffskalan
fängelse i lägst fyra och högst tio år (8 kap. 5 och
6 §§ brottsbalken).
I brottsbalken finns emellertid regler om
särbehandling av unga lagöverträdare. Av 30 kap. 5 §
följer att det krävs synnerliga skäl för att en
person skall kunna dömas till fängelse för brott han
begått före 18 års ålder. Vidare gäller att för
brott som någon begått efter det att han fyllt 18 år
men innan han fyllt 21 år fängelse endast får dömas
ut om det med hänsyn till gärningens straffvärde
eller annars finns särskilda skäl för det. Den unges
ålder skall dessutom enligt 29 kap. 7 § beaktas vid
straffmätningen. Regelsystemet syftar till att se
till att ungdomar som döms för brott, så långt som
möjligt, får påföljder som verkställs av sociala
myndigheter.
Regeringen beslutade i augusti 2002 att tillsätta
en utredning med uppdrag att bl.a. göra en översyn
av påföljdssystemet för unga lagöverträdare och
följa upp och vidareutveckla 1999 års påföljdsreform
såvitt avser de unga lagöverträdarna. Utredaren
skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast
vid utgången av september 2004 (dir 2002:95).
Vad gäller påföljder för unga som begår personrån
är utskottet, i avvaktan på resultatet av den
tillsatta utredningen om påföljder för unga
lagöverträdare, inte berett att nu göra några
uttalanden. Utskottet föreslår att riksdagen avslår
motion Ju365 i nu behandlade delar.

Påföljder för narkotikabrott

I motion Ju281 (m) begärs att livstids fängelse
införs för grovt narkotikabrott och att
maximistraffet för ringa narkotikabrott höjs från
sex månaders fängelse till ett års fängelse.

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare
behandlat liknande motionsyrkanden rörande
straffskalor för narkotikabrott, senast våren 2002 i
samband med regeringens proposition 2001/02:91
Nationell narkotikahandlingsplan (yttr.
2001/02:JuU5y s. 8 f).
Frågor om straffskalor och därmed sammanhängande
frågor behandlades inte i propositionen.
Narkotikakommissionen hade i sitt betänkande
Vägvalet - den narkotikapolitiska utmaningen (SOU
2000:126), som låg till grund för den aktuella
propositionen, inte funnit anledning att föreslå
förändringar i de då gällande straffbestämmelserna i
narkotikastrafflagen. Det innebar bl.a. att
kommissionen inte ansåg det fanns skäl att införa
livstids fängelse i straffskalan för grovt
narkotikabrott. Vidare fann kommissionen inte annat
än att den straffmätning som då tillämpades i
narkotikamål fick anses vara lämplig.
Inte heller utskottet såg anledning att ändra
straffskalorna - eller tillämpningen av desamma -
för vare sig ringa eller grovt narkotikabrott.
När det gällde yrkandet om livstidsstraff
konstaterade utskottet att man under 1990-talet i
princip årligen haft att ta ställning till denna
fråga. Utskottet har vid samtliga tillfällen
konstaterat att de straff som mäts ut för grovt
narkotikabrott regelmässigt är långa och att något
behov av ytterligare straffskärpningar inte ansetts
föreligga. Det har också hänvisats till att
införandet av livstidsstraff som påföljd för grovt
narkotikabrott inte ligger i linje med 1980-talets
reformarbete på påföljdssystemets område med att
utmönstra de tidsobestämda straffen.
Utskottet avstyrkte mot denna bakgrund bifall till
de förra året behandlade motionsyrkandena.
Utskottet har inte någon annan uppfattning i dag
och avstyrker bifall till motion Ju281 i här
behandlade delar.

Preskriptionstid för miljöbrott och brott mot
djurskyddslagen

I motion Ju257 (mp) begärs att preskriptionstiderna
för miljöbrott och brott mot djurskyddslagen ses
över. I motion Ju340 (kd) begärs att
preskriptionstiden för miljöbrott förlängs.

För brott enligt miljöbalken och djurskyddslagen
(1988:534) gäller de bestämmelser om åtals- och
påföljdspreskription som följer av brottsbalken.
Enligt 35 kap. 1 § brottsbalken gäller bl.a. att
påföljd för brott inte får ådömas om inte den
misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom två år, om det på brottet inte kan
följa svårare straff än fängelse i ett år, fem år,
om svåraste straffet är högre men inte över fängelse
i två år och tio år, om svåraste straffet är högre
men inte över fängelse i åtta år. Innefattar en
handling flera brott får påföljd ådömas för alla
brotten så länge påföljd kan ådömas för något av
dem. De ovan angivna tiderna skall, enligt 35 kap. 4
§ brottsbalken, räknas från den dag brottet begicks.
Utskottet har tidigare behandlat liknande yrkanden
som de nu aktuella (bet. 2001/02:JuU10 s. 30 f).
Utskottet framhöll att det i svensk lagstiftning
gäller generella bestämmelser om preskription vilka
följer brottets straffvärde. Detta innebär att alla
brott med likartat straffvärde normalt har samma
preskriptionstid. För att kunna motivera en
avvikelse från de generellt gällande
preskriptionstiderna måste enligt utskottet starka
skäl kunna åberopas, i synnerhet om fråga är att
förlänga preskriptionstiden. Enligt utskottet
förelåg inte skäl att införa en sådan avvikelse för
brott enligt miljöbalken eller djurskyddslagen,
varför då aktuellt motionsyrkande avstyrktes.
Utskottet vidhåller sin tidigare inställning i
frågan. Motion Ju257 och motion Ju340 i nu behandlad
del avstyrks.

Rattfylleri

I motion Ju216 (fp) begärs att personer som för
tredje gången gjort sig skyldiga till rattfylleri
skall dömas till behandling för sitt missbruk. I
motion Ju388 (s) begärs en översyn av tillämpningen
av bestämmelser om påföljd för rattfylleri med
utgångspunkt i att grovt rattfylleri bör leda till
fängelsestraff.

I motion Ju372 (s) begärs att s.k. eftersupning
straffbeläggs i syfte att förbättra möjligheterna
att lagföra rattfyllerister. Motionärerna efterlyser
en lagstiftning i Sverige efter mönster av vad som
gäller i t.ex. Norge.
I motion So442 (fp) begärs en översyn av reglerna
om drograttfylleri. Enligt motionärerna bör
utredningen avse såväl straffsatsen som beviskraven
för drograttfylleri, varvid de senare bör
harmonieras med dem för alkoholpåverkade bilförare.
Enligt 4 § första stycket lagen (1951:649) om
straff för vissa trafikbrott skall den dömas för
rattfylleri som för ett motordrivet fordon eller en
spårvagn efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker
i så stor mängd att alkoholkoncentrationen under
eller efter färden uppgick till minst 0,2 promille i
hans blod eller 0,10 milligram per liter i hans
utandningsluft.
För rattfylleri döms också, enligt paragrafens
andra stycke, den som för ett motordrivet fordon
eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika som
avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) i så stor
mängd att det under eller efter färden finns något
narkotiskt ämne kvar i blodet. Detta gäller dock
inte om narkotikan intagits i enlighet med läkares
eller annan behörig receptutfärdares ordination.
Av tredje stycket i samma paragraf framgår att
även den som vid förandet av ett motordrivet fordon
eller en spårvagn är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker att det kan antas att han eller hon inte på
betryggande sätt kan föra fordonet skall dömas för
rattfylleri. Detsamma gäller om föraren är lika
påverkad av något annat medel (s.k. kliniskt
rattfylleri).
Straffet för rattfylleri är böter eller fängelse i
högst sex månader.
Är brottet grovt, skall föraren enligt 4 a §
trafikbrottslagen dömas för grovt rattfylleri till
fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskilt beaktas om föraren har haft
en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0
promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i
utandningsluften, om föraren annars har varit
avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel
eller om framförandet av fordonet har inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Grovt rattfylleri är ett brott av sådan art att
fängelse normalt skall väljas som påföljd (se 30
kap. 4 § brottsbalken). Rätten kan dock med
tillämpning av 30 kap. 9 § brottsbalken döma till
skyddstillsyn i vissa fall. Som särskilda skäl för
att välja skyddstillsyn i stället för fängelse kan
rätten beakta om missbruk av t.ex. alkohol i
väsentlig grad har bidragit till att brottet begåtts
och den tilltalade förklarar sig villig att gå
igenom lämplig behandling som enligt en för honom
uppgjord plan kan anordnas i samband med
verkställigheten (kontraktsvård). Även i andra fall
kan en dom på skyddstillsyn förenas med föreskrift
om behandling. Verkställigheten av korta
fängelsestraff sker i många fall genom
intensivövervakning med elektronisk kontroll.
Under det senaste dryga decenniet har ett flertal
reformer genomförts beträffande rattfylleribrotten.
Den 1 juli 1990 sänktes straffbarhetsgränsen för
rattfylleri från 0,5 till 0,2 promille alkohol i
blodet och trafiknykterhetsbrotten delades in i två
svårhetsgrader, rattfylleri och grovt rattfylleri.
Vid bedömning av om ett brott är grovt skulle,
förutom alkoholhalten och påverkansgraden, särskilt
beaktas om körningen hade inneburit påtaglig fara
för trafiksäkerheten (prop. 1989/90:2). Målet med
sänkningen av straffbarhetsgränsen var bl.a. att
motverka riskbeteenden även för grupper som kan vara
mer benägna att bli påverkade av en förhållandevis
måttlig alkoholkonsumtion än genomsnittsföraren,
t.ex. ungdomar (prop. s. 32). Vad gäller frågan om
s.k. drograttfylleri anfördes bl.a. att det
uppenbart krävdes en särskild straffbeläggning som
tar sikte på de fall då en förare är påverkad av
annat medel än alkohol. Den föreslagna bestämmelsen
innebar att ansvar för s.k. kliniskt rattfylleri
skulle kunna komma i fråga så snart föraren var så
påverkad att han vid en objektiv bedömning framstår
som olämplig som förare. (prop. s. 35 f).
Normalpåföljden för rattfylleri skulle enligt
propositionen komma att bli böter. Om straffvärdet
för en gärning var så stort att det föranleder
fängelse bör den bedömas som grovt rattfylleri. Även
vid flerfaldig brottslighet och återfall kan
fängelse komma i fråga för rattfylleri (prop. s.
48).
Vid behandlingen av propositionen i riksdagen
anslöt sig utskottet till regeringens förslag utom
såvitt avsåg den föreslagna sänkningen av den nedre
straffbarhetsgränsen, där utskottet förordade en
sänkning till 0,2 promille till skillnad mot
föreslagna 0,3 (bet. 1989/90:JuU2 s. 1 f).
År 1994 sänktes gränsvärdet för grovt rattfylleri
från 1,5 till 1,0 promille alkohol i blodet.
Regeringen uttalade i motiven bl.a. att
normalpåföljden för grovt rattfylleri skall vara
fängelse. Bestämmelserna om vållande till annans död
respektive kroppsskada eller sjukdom skärptes
samtidigt när brotten begåtts i samband med
trafiknykterhetsbrott (prop. 1993/94:44).
År 1999 infördes en nollgräns för narkotika i
trafiken. Detta innebar att den som för ett
motordrivet fordon med ett narkotiskt ämne i blodet
döms för rattfylleri (prop. 1998/99:43). - För grovt
rattfylleri i dessa fall krävs att föraren varit
avsevärt påverkad eller att framförandet av fordonet
inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten.
Utskottet har tidigare haft att ta ställning till
motionsyrkanden rörande drograttfylleri, senast
under våren 2002 (yttr. 2001/02:JuU5y s.15 f).
Utskottet framhöll därvid att det till skillnad från
vad som gäller vid alkoholpåverkan inte finns några
fastställda gränsvärden för narkotika i trafiken.
Bakgrunden till detta, anförde utskottet, är att det
för närvarande inte är möjligt att införa en
reglering med gränsvärden för andra trafikfarliga
medel än alkohol. Det allt överskuggande problemet i
sammanhanget var att genom vetenskapliga studier
eller på annat sätt fastställa sambandet mellan en
viss påvisad koncentration av en drog i blodet och
en viss trafikfarlig påverkan (se prop. 1998/99:43
s. 22). Detta innebar emellertid enligt utskottet
inte att narkotikapåverkade bilförare undgår ansvar
för grovt rattfylleri. Den i bestämmelsen angivna
promillehalten för alkohol är endast en av de
omständigheter som kan föranleda att brottet bedöms
som grovt; har den som är narkotikapåverkad varit
avsevärt påverkad eller har bilfärden inneburit en
påtaglig fara för trafiksäkerheten kan brottet också
vara att bedöma som grovt. Mot bakgrund härav, och
då bestämmelserna om drograttfylleri nyligen hade
varit föremål för såväl utredning som lagstiftning,
ansåg utskottet att det inte fanns skäl till en
sådan översyn som då föreslogs.
Vad gäller s.k. eftersupning gäller enligt den
norska lagstiftningen att en förare av motorfordon
inte får inta alkohol eller annat berusande eller
bedövande medel under de första sex timmarna efter
en körning om han eller hon förstår eller måste ha
förstått att körningen kan leda till
polisundersökning. Förbudet mot eftersupning gäller
dock inte efter det att blodprov eller
alkoholutandningsprov tagits eller efter det att
polisen beslutat att något sådant prov inte skall
tas.
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat och
avstyrkt motioner angående eftersupning, senast
under våren 2002 (bet. 2001/02:JuU10 s. 26 f).
Utskottet vidhöll då sin tidigare inställning, dvs.
att problemet med påstådd eftersupning torde vara
relativt litet sett i förhållande till samtliga
trafiknykterhetsbrott och att tungt vägande
invändningar av bl.a. rättssäkerhetsnatur kan riktas
mot att införa ett förbud mot eftersupning.
Utskottet har inhämtat att det inom
Regeringskansliet har initierats ett arbete som går
ut på att göra en utvärdering och analys av de
reformer som skett beträffande rattfylleribrottet
under det senaste decenniet. I samband därmed kommer
bl.a. att tas upp hur bestämmelser avseende
påföljdsval, principer för straffvärdesbestämning
och frågor om vårdbehov kommit att tillämpas. I
arbetet kommer också reformernas effekt på
trafiksäkerhetsområdet att utvärderas. Enligt
utskottet bör detta arbete inte föregripas.
Motionerna Ju216, Ju372, Ju388 och So442 i här
behandlade delar avstyrks.

Vållande till annans död i samband med
rattfylleri

I motion Ju268 (v) begärs att ansvar för dråp skall
kunna utdömas vid rattfylleri med vållande till
annans död som följd.

För det fall den som gör sig skyldig till
rattfylleri vid körningen orsakar annans död eller
personskada skall han eller hon normalt sett, enligt
3 kap. 7 respektive 8 §§ brottsbalken, även dömas
för vållande till annans död, grovt brott,
respektive vållande till kroppsskada eller sjukdom,
grovt brott. Vid bedömande av om brottet är grovt
skall nämligen särskilt beaktas om gärningsmannen,
när det krävts särskild uppmärksamhet eller
skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller
något annat medel. Straffet för vållande till annans
död, grovt brott, respektive vållande till
kroppsskada eller sjukdom, grovt brott, skall
bestämmas till fängelse i lägst sex månader och
högst sex respektive fyra år.
Bestämmelserna om vållande till annans död
respektive kroppsskada eller sjukdom skärptes genom
en lagändring den 1 januari 1994. Ändringen innebar
en straffskärpning när brotten begåtts i samband med
trafiknykterhetsbrott. Sådana brott skulle som
huvudregel bedömas som grova om gärningsmannen var
berusad. Maximistraffet för grovt brott höjdes
(prop. 1993/94:44 s. 43 f).
Som bakgrund till dessa lagändringar anfördes i
propositionen (s. 49 f) att det finns situationer
där skillnaden i straffvärde mellan ett uppsåtligt
brott och ett grovt oaktsamt brott framstår som
mycket liten. Som exempel anges fall där någon i
hotfullt syfte siktat på en annan person med ett
skarpladdat vapen och vapnet gått av. Straffvärdet
för ett sådant förfarande närmar sig i vissa fall
nivån för straffminimum för dråp. Motsvarande
resonemang torde enligt departementschefen kunna
tillämpas på vissa fall av grovt vållande till
annans död i samband med trafiknykterhetsbrott. Det
kan nämligen förekomma fall där den som i
alkoholpåverkat tillstånd framför motorfordon gör
sig skyldig till ett så utpräglat risktagande att
det visar sig att han i det närmaste varit helt
likgiltig inför effekterna av sitt handlande.
Genom en lagändring år 2002 byttes det tidigare
exemplet på när brottet som huvudregel bedöms som
grovt - då gärningen begåtts vid framförande av
motorfordon och föraren varit påverkad av alkohol
eller annat medel - ut mot den mer generella
reglering som gäller i dag (prop. 2000/01:85 s. 45
f). Det då införda kravet på särskild uppmärksamhet
eller skicklighet tar bl.a. sikte på
trafiksituationer (bet. 2000/01:JuU25 s. 5).
Av rättspraxis framgår att påföljden för grovt
rattfylleri och vållande till annans död normalt
bestäms till fängelse ett år (se t.ex. RH 1995:78
angående en kraftigt berusad bilförare som körde
ihjäl en likaledes kraftigt berusad kamrat som
frivilligt följt med på färden).
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
om påföljd vid rattfylleri med vållande av annans
död (senast bet. 2001/02:JuU10 s. 26 f). Utskottet
framhöll att vållande till annans död respektive
kroppsskada normalt sett är att bedöma som grovt om
brottet begåtts i samband med onykterhet i trafik.
På dessa brott kan fängelse om maximalt sex
respektive fyra år följa. Vid bedömningen av
brottsrubriceringen i det enskilda fallet måste
hänsyn dock tas till samtliga föreliggande
omständigheter. Detsamma gäller vid bestämmande av
påföljd för brottet. Utskottet fann då att gällande
lagstiftning var utformad på ett ändamålsenligt sätt
och att det inte fanns anledning att ändra i
lagstiftningen.
Utskottet anser att det finns anledning att se
mycket allvarligt på brott som innebär att någon som
är påverkad av alkohol eller andra medel vid
framförande av motorfordon orsakar andra människors
död. Skillnaden i straffvärde mellan ett uppsåtligt
dödande och ett grovt oaktsamt dödande i samband med
rattfylleri kan, som anfördes i motiven till den
skärpning av bestämmelsen om vållande till annans
död som skedde 1994, i vissa fall framstå som mycket
liten. Enligt utskottets mening och som också
framhålls i motion Ju268 bör frågan om straffansvar
när en person under rus och vid framförande av
motorfordon dödar en annan bli föremål för översyn.
Frågan om grovt vållande till annans död är
komplicerad. Bestämmelsen om att brottet skall anses
som grovt om gärningsmannen, när det krävts särskild
uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad
av alkohol eller något annat medel omfattar inte
endast vållande till annans död i samband med
trafikolyckor. Även t.ex. olyckor i arbetslivet,
felbehandling inom sjukvården, vådaskjutningar vid
jakt eller militärövningar, flyg-, båt- och
tågolyckor omfattas av bestämmelsen. Härtill kommer
att dråp, som motionärerna hänvisar till, är ett
uppsåtligt brott med straffskalan fängelse från sex
till tio år. En ändring i bestämmelsen rörande grovt
vållande till annans död i linje med motionärernas
önskemål kan få konsekvenser som är svåra att
överblicka.
Som anförts ovan har det inom regeringskansliet
initierats ett arbete som går ut på att göra en
utvärdering och analys av de reformer som skett
beträffande rattfylleribrottet under det senaste
decenniet. Utskottet vill att utvärderingen också
skall omfatta vållande till annans död i samband med
rattfylleri. Detta bör riksdagen med anledning av
motion Ju268 som sin mening ge regeringen till
känna.

Påföljd för djurplågeri

I motion Ju381 (v) begärs att straffpåföljden för
vanvård av djur och djurplågeri skärps.

Enligt 16 kap. 13 § brottsbalken skall den som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom
misshandel, överansträngning eller vanvård eller på
annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande
dömas för djurplågeri till böter eller fängelse i
högst två år.
I 36 § djurskyddslagen (1988:534) föreskrivs att
den som bryter mot vissa bestämmelser i lagen eller
föreskrifter som meddelats med stöd av denna skall
dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Reglerna skärptes den 1 januari 2003. Innan dess var
maxstraffet fängelse i högst ett år (prop.
2001/02:93, bet. MJU20, SFS 2002:550).
I sammanhanget kan även nämnas att länsstyrelsen,
när någon allvarligt försummat tillsynen eller
vården av ett djur eller misshandlat djur, skall
förbjuda honom eller henne att ta hand om djur eller
visst slag av djur. Är det ägaren av djuret kan
länsstyrelsen också ålägga honom eller henne att
göra sig av med djuret och förbjuda honom eller
henne att skaffa nya djur. Förbudet kan avse viss
tid eller gälla tills vidare (29 § djurskyddslagen).
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden (bet. 2001/02:JuU10 s. 30 f).
Utskottet konstaterade att visst beredningsarbete då
pågick inom Regeringskansliet såvitt gällde
bestämmelserna i djurskyddslagen om vanskötsel av
djur. Något arbete vad gäller bestämmelsen om
djurplågeri pågick inte. Enligt utskottet hade det
inte heller framkommit att skäl förelåg att då
initiera en förändring i denna lagstiftning.
Utskottet avstyrkte därför bifall till de aktuella
motionsyrkandena.
Beredningsarbetet ledde bl.a. fram till den ovan
nämnda straffskärpningen i 36 § djurskyddslagen.
Utskottet finner inte nu skäl att förordna om
ytterligare skärpning av straffen för djurplågeri
respektive vanvård av djur. Motion Ju381 avstyrks.

Ekologiskt nödvärn m.m.

I motion Ju254 (mp) begärs att de allmänna grunderna
för ansvarsfrihet i 24 kap. brottsbalken
kompletteras så att försök att avvärja ett pågående
eller överhängande ingrepp i känsliga naturmiljöer
faller in under den s.k. nödvärnsrätten och att
bestämmelser införs om rätt att samvetsvägra, dvs.
att utan påföljd vägra att utföra visst arbete.

Av 24 kap. 1 § brottsbalken följer att en gärning
som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den
med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det
angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är
uppenbart oförsvarlig.
Rätt till nödvärn föreligger bl.a. mot ett
påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på
person eller egendom.
Enligt 24 kap. 4 § brottsbalken skall en gärning
som någon begår i nöd utgöra brott endast om den med
hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som
åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är
oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv,
hälsa, egendom eller något annat viktigt av
rättsordningen skyddat intresse.
Av 24 kap. 6 § brottsbalken följer att en person
som har handlat i nödvärn eller nöd skall gå fri
från ansvar även om han eller hon har gjort mer än
vad som är medgivet, om omständigheterna var sådana
att han eller hon svårligen kunde besinna sig (s.k.
nödvärnsexcess).
Bestämmelser om miljöbrott finns numera i 29 kap.
miljöbalken.
Utskottet har tidigare behandlat liknande frågor
om ekologiskt nödvärn och samvetsvägran (bet.
1994/95:JuU24 s. 24).
När det gällde ekologiskt nödvärn konstaterade
utskottet att ansvarsfrihetsreglerna var tillämpliga
t.ex. när det gäller brottsliga angrepp på person
eller egendom. I princip var reglerna tillämpliga
t.ex. vid miljöbrott enligt då gällande 13 kap. 8 a
§ BrB. När det däremot gällde ansvarsfrihet för att
avvärja ingrepp som inte var brottsliga ställde det
sig annorlunda. Enligt utskottets mening fanns det
inte anledning att utvidga reglerna om ansvarsfrihet
till att omfatta sådana situationer.
När det gällde s.k. samvetsvägran konstaterade
utskottet först att skyldigheten att utföra t.ex.
farligt arbete eller arbete som innebär spridning av
gift m.m. torde vila på avtalsrättslig grund.
Självklart fanns det inte heller möjlighet att med
straffrättsligt stöd tvinga någon att begå brott
inom ramen för sitt arbete. Utskottet ansåg att
gällande regler torde tillgodose syftet med det då
framställda motionsyrkandet om en reglering.
Utskottet har ingen annan uppfattning i dag, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju254.

Frågor om straff

Livstidsstraffet

Flera motioner berör frågan om livstidsstraff. I
motionerna Ju256 (mp), Ju349 (kd), Ju353 (fp) och
Ju390 (v) begärs att livstidsstraffet skall ersättas
med tidsbestämda straff.

Fängelse på livstid stadgas för närvarande,
förutom för vissa av brotten i 22 kap. brottsbalken
om landsförräderi m.m., för ett fåtal brott, bl.a.
för mord, grov mordbrand, grov allmänfarlig
ödeläggelse, grovt spioneri och folkmord.
Regeringen får av nåd efterge eller mildra en
brottspåföljd (11 kap. 13 § regeringsformen). När
det är fråga om ett livstidsstraff sker detta
normalt sett genom att livstidsstraffet ersätts av
ett tidsbestämt straff. Längden av de tidsbestämda
straffen har sedan mitten av 1990-talet ökat något.
Detta kan förklaras bl.a. av behovet att anpassa de
omvandlade straffen till de straffskärpningsregler
för återfall i brott och vid flerfaldig brottslighet
som numera finns. En viktig förklaring ligger också
i att tidsbestämningen av livstidsstraffen på
senare år i allt högre grad kommit att ske efter en,
i varje enskilt fall, individuell prövning av
omständigheterna kring det begångna brottet och den
dömdes personliga förhållanden. Efter det att
straffet tidsbestämts tillämpas reglerna om
villkorlig frigivning i vanlig ordning.
Regeringen tillkallade den 30 november 2000 en
särskild utredare som skulle utarbeta förslag till
en ny ordning för prövning av frigivning av
livstidsdömda (dir. 2000:85).
Utredningen om frigivningsprövning av
livstidsdömda föreslog i sitt betänkande Frigivning
från livstidsstraff (SOU 2002:26) bl.a. ett system
med frigivningsprövning för de livstidsdömda som
skall leda till att en tidpunkt fastställs för
villkorlig frigivning. Prövningen skall baseras på
fakultativa regler och utformas som ett system med
villkorlig frigivning grundad på förhållandena i det
enskilda fallet. Tidpunkten för frigivningen skall
således bestämmas efter en prövning i varje enskilt
fall. Alla livstidsdömda skall dock ha rätt till
frigivningsprövning när de avtjänat tio år av
straffet. För att förbättra förutsebarheten för de
livstidsdömda och kriminalvården skall enligt
utredningens mening de kriterier som skall beaktas
vid frigivningsprövningen så tydligt som möjligt
regleras i lag. Med hänsyn bl.a. till behovet av
straffrättslig kompetens och att det är fråga om ett
litet antal ärenden per år föreslås att frågan om
frigivning av livstidsdömda skall göras av
Stockholms tingsrätt.
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden som de nu aktuella, senast våren
2002 (bet. 2001/02:JuU10 s. 32 f). Utskottet ansåg
att då pågående utredningsarbete borde avvaktas samt
avslog aktuella motioner.
Betänkandet bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet.
Utskottet anser att pågående beredningsarbete bör
avvaktas. Motionerna Ju256 och Ju390 samt motionerna
Ju349 och Ju353 i här behandlade delar avstyrks.

Ett reformerat straffsystem m.m.

I motion Ju236 (m) begärs vissa förändringar i
brottsbalkens påföljdssystem, bl.a. förespråkas att
straffsystemet skall ses över och reformeras samt
att påföljderna i vissa fall bör skärpas. Vidare
begärs att den s.k. mängdrabatten som tillämpas när
någon skall dömas för flera brott avskaffas och att
obligatoriskt maximistraff skall dömas ut för den
som för tredje gången döms för ett grovt vålds-
eller sexualbrott, om inte särskilda skäl föreligger
däremot. I motionerna Ju249 och Ju285 (båda c)
begärs att återfall i likartad brottslighet bör
bedömas som en försvårande omständighet vid
straffmätningen. I motion Ju249 begärs även att
straffskalornas miniminivå höjs vid grova brott.

När det gäller den s.k. mängdrabatten följer det
av 30 kap. 3 § brottsbalken att rätten, om någon
döms för flera brott, normalt sett skall döma till
gemensam påföljd för brottet.
Härvid gäller att böter får användas som gemensamt
straff endast om böter kan följa på vart och ett av
brotten. Fängelse får däremot användas som gemensamt
straff om fängelse kan följa på något av brotten (25
kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken).
Bestämmelser om fängelsestraffets längd när någon
döms för flera brott finns i 26 kap. 2 §
brottsbalken. Härav följer att fängelse på viss tid
inte får överstiga de högsta straffen för brotten
sammanlagda med varandra. Fängelsestraffet får inte
heller överstiga det svåraste straffet med mer än
ett år om det svåraste straffet är kortare än
fängelse i fyra år. Om det svåraste straffet är
fängelse i fyra år men inte uppgår till fängelse i
åtta år får det svåraste straffet överskridas med
två år. Om, slutligen, det svåraste straffet är
fängelse i åtta år eller längre får det svåraste
straffet överskridas med fyra år. Det anförda
innebär t.ex. att straffet för två eller flera fall
av misshandel och/eller stöld maximalt är fängelse i
tre år. Om däremot flera fall av t.ex. grov stöld
föreligger till bedömning är det maximala straffet
fängelse i åtta år.
I sammanhanget bör även nämnas att det enligt 29
kap. 1 § brottsbalken är den samlade brottslighetens
straffvärde som skall ligga till grund för
domstolens bedömning beträffande straffmätningen.
När det gäller återfall i brott finns det vid
tillämpningen av det nuvarande påföljdssystemet
möjlighet att beakta återfallet på olika sätt.
Enligt 30 kap. 4 § brottsbalken får rätten som ett
skäl att välja fängelse, i stället för en icke
frihetsberövande påföljd, beakta att den tilltalade
tidigare gjort sig skyldig till brott.
Vidare skall rätten normalt sett, om den som är
villkorligt frigiven från ett fängelsestraff
återfaller i brott under prövotiden, förverka den
villkorligt medgivna friheten eller del av denna (34
kap. 4 § brottsbalken).
Om det förhållandet att en person har återfallit i
brott inte tillräckligt kan beaktas genom
påföljdsvalet eller genom förverkande av villkorligt
medgiven frihet skall rätten vid straffmätningen,
utöver brottets straffvärde, beakta återfallet (29
kap. 4 § brottsbalken).
Vid återfall i brott finns också i vissa fall en
möjlighet för domstolarna att döma till ett högre
straff än vad som annars kan följa på det aktuella
brottet (26 kap. 3 § brottsbalken).
Utskottet har tidigare behandlat motionsyrkanden
liknande de som nu är aktuella, senast våren 2002
(bet. 2001/02:JuU10 s. 33 f). Utskottet ansåg därvid
att brottsbalkens bestämmelser om påföljdsval och
straffmätning har fått en tillfredsställande
utformning. Enligt utskottets mening gav gällande
lagstiftning domstolarna goda möjligheter att
utifrån brottet och den tilltalades personliga
förhållanden välja en adekvat påföljd för brottet.
Goda möjligheter fanns enligt utskottet också att
nyansera påföljdsbedömningen för det fall att den
tilltalade samtidigt skall dömas för flera brott.
Vad gällde önskemålet om en översyn av
straffskalorna i brottsbalken kunde utskottet då
inte se att det fanns behov av en sådan översyn.
Vidare ansåg utskottet att gällande lagstiftning gav
goda möjligheter för domstolarna att vid
straffmätningen beakta att en person har återfallit
i brott. Hänsyn skall därvid tas till
omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt
utskottet var denna ordning ändamålsenlig, och
utskottet avstyrkte då aktuella motionsyrkanden.
Utskottet har alltjämt denna uppfattning.
Motionerna Ju236 och Ju249 i här behandlade delar
samt motion Ju285 avstyrks.

Villkorlig frigivning

I motion Ju265 (v) yrkas att förstagångsförbrytare
skall kunna friges villkorligt när halva strafftiden
avtjänats.

Enligt 26 kap. 6 § brottsbalken skall den som
avtjänar fängelse på viss tid normalt sett friges
villkorligt när två tredjedelar av strafftiden, dock
minst en månad, har avtjänats.
Bestämmelserna om villkorlig frigivning trädde i
kraft den 1 januari 1999 (SFS 1998:604). Tidigare
gällde att villkorlig frigivning fick ske efter det
att halva strafftiden avtjänats om strafftiden var
två år eller längre.
Utskottet uttalade i samband med införandet av nu
gällande bestämmelser följande. Systemet med
villkorlig frigivning efter halva strafftiden har i
vissa fall utsatts för betydande kritik. Den har
främst avsett skillnaden mellan det utdömda straffet
och den tid som avtjänats i anstalt. Utskottet anser
att det inte är lämpligt med ett system som innebär
att bara halva det utdömda straffet verkställs genom
vistelse i anstalt. Den nuvarande möjligheten till
villkorlig frigivning efter halva strafftiden bör
därför - som regeringen föreslagit - slopas (bet.
1997/98:JuU21 s. 11 f).
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsyrkanden som det nu framställda (bet.
2001/02:JuU10 s. 34 f). Utskottet såg då ingen
anledning till att förespråka att en möjlighet till
halvtidsfrigivning återinfördes.
Utskottet har ingen annan uppfattning i dag, och
utskottet avstyrker bifall till motion Ju265 i här
behandlad del.

Samhällstjänst

I motion Ju349 (kd) begärs att en utvärdering görs
av samhällstjänstdomar för att utröna om
tillämpningen är likartad vid landets domstolar.

Villkorlig dom får, om den tilltalade samtycker
till det, förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. Även skyddstillsyn får, med den
tilltalades samtycke, förenas med en föreskrift om
samhällstjänst. En sådan föreskrift skall avse
skyldighet att utföra oavlönat arbete i lägst 40 och
högst 240 timmar (27 kap. 2 a § och 28 kap. 2 a §
brottsbalken).
Samhällstjänst infördes på försök den 1 januari
1990. En föreskrift om samhällstjänst kunde då
endast beslutas i samband med dom på skyddstillsyn.
Systemet med samhällstjänst såsom alternativ till
fängelse permanentades genom lagstiftning år 1998.
Samtidigt infördes en möjlighet att meddela
föreskrift om samhällstjänst vid villkorlig dom. Den
nya lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1999
(prop. 1997/98:96, bet. JuU21, SFS 1998:604).
I propositionen anförde regeringen också att den
hade för avsikt att utvärdera påföljdsreformen när
den varit i kraft en tid (prop. s. 182).
Regeringen gav år 2001 i uppdrag åt
Brottsförebyggande rådet att utvärdera
påföljdskombinationerna villkorlig dom med
föreskrift om samhällstjänst och skyddstillsyn
förenad med föreskrift om samhällstjänst såsom de
kommit att tillämpas, främst efter den 1 januari
1999.
Brottsförebyggande rådet har i rapporten
Samhällstjänst - I samhällets tjänst? (BRÅ-rapport
2003:3) redovisat regeringsuppdraget. I rapporten
konstateras bl.a. att samhällstjänst som påföljd
sällan ersätter fängelsestraff som är längre än ett
par månader. Det används ofta vid skattebrott och
grovt rattfylleri, men sällan vid stöld och olovlig
körning. Det förklaras bl.a. av att den dömde måste
klara av att sköta sin samhällstjänst. Är risken för
misskötsamhet stor är samhällstjänst inget lämpligt
alternativ. Ett problem är att det är svårt för
frivården att hitta tillräckligt med arbetsplatser
med lämpliga arbetsuppgifter. Flera frivårdsenheter
efterlyser också en policy med tydligare riktlinjer
och direktiv för verkställighet av påföljden. I
rapporten konstateras att allvarlig misskötsamhet är
sällsynt. BRÅ uppmärksammar dock att det saknas
tydliga och enhetliga riktlinjer för hur
misskötsamhet skall bedömas och hanteras av frivård,
övervakningsnämnder och åklagare.
BRÅ:s rapport bereds för närvarande inom
Justitiedepartementet.
Utskottet kan inte finna annat än att
motionsönskemålet om en utvärdering av
samhällstjänstdomar i stort får anses vara
tillgodosett genom den utvärdering som
Brottsförebyggande rådet har gjort. Beredningen av
BRÅ:s rapport får nu avvaktas. Motion Ju349 i här
berörd del avstyrks.

Reservationer

1. Upplopp (punkt 1)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 1. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju266.

Ställningstagande

Brottsbalkens bestämmelser om upplopp respektive
våldsamt upplopp är ålderdomligt formulerade. De
uttalanden som görs i motiven till bestämmelsen ger
inte tillräcklig vägledning vid bedömningen av olika
situationer som kan uppstå i ett modernt samhälle.
Detta har bl.a. visat sig vid Högsta domstolens
överprövning av ett antal domar rörande våldsamt
upplopp i samband med EU-toppmötet i Göteborg år
2001. Dessa domar tyder bl.a. på att en förändring
har skett i praxis vad gäller påföljd för våldsamt
upplopp. Enligt min mening bör en översyn ske av
bestämmelserna om upplopp respektive våldsamt
upplopp. Det får ankomma på regeringen att tillsätta
en utredning i frågan.

2. Barnpornografi (punkt 2)

av Johan Pehrson (fp), Ragnwi Marcelind (kd),
Torkild Strandberg (fp) och Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:K410 och
2002/03:So360 yrkande 8.

Ställningstagande

Den tekniska utvecklingen har gått framåt markant
sedan förbudet mot innehav av barnpornografi trädde
i kraft den 1 januari 1999. Med en normal
bredbandsuppkoppling har man i dag till en relativt
låg kostnad i princip obegränsad tillgång till
Internet. I stället för att ladda ned bilder till
sin dator kan man skaffa sig tillträde till
särskilda sajter med t.ex. barnpornografiska bilder
och titta på bilderna där. Andra förfaranden som
dykt upp under senare år är s.k. cyberhårddiskar,
där man kan hyra utrymme på en hårddisk som ligger
ute på Internet, och s.k. peer-to-peer-sidor, där
olika användare kan byta filer med varandra. Ett
flertal andra länder, bl.a. Storbritannien, Norge
och Danmark, har infört förbud mot barnpornografi
som sträcker sig längre än vad det svenska förbudet
gör. Vi anser att det svenska förbudet bör utvidgas
och förtydligas till att avse även sådana
förfaranden som vi nu nämnt.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.

3. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.
(punkt 3)

av Johan Pehrson (fp) och Torkild Strandberg
(fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju283 yrkandena
5 och 6, 2002/03:Ju287 yrkandena 1 och 2 samt 6-8,
2002/03:Ju292, 2002/03:Ju293 och 2002/03:L249
yrkandena 9-11 samt avslår motionerna 2002/03:Ju287
yrkandena 3-5 och 2002/03:A315 yrkande 12.

Ställningstagande

I arbetet med att förhindra och utreda brott mot
homo-, bi- eller transsexuella spelar polisen
självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser
är också av ovärderligt slag vad gäller att på ett
adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp.
Enligt vår mening finns det dock mycket som kan
göras för att detta arbete skall bli än mer
effektivt. Det som främst behövs är inte ändrade
lagar utan ökade kunskaper och bättre rutiner inom
polisen. Mycket tyder på att vissa utredningar
skulle kunna bedrivas effektivare om speciella
utredare med god kännedom om de homo- och
bisexuellas situation deltar i arbetet. Polisen
måste också bl.a. bli bättre på att bemöta
brottsoffer ur dessa grupper, t.ex. genom ett tätare
samarbete med de frivilligorganisationer som finns
på området. En annan åtgärd som bör vidtas är att
genom utbildning m.m. förstärka HBT-kompetensen inom
hela rättsväsendet. Härigenom skulle också tillfälle
ges att förbättra kunskapen om
straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 § 7
brottsbalken. Det är angeläget att hänsyn tas till
hithörande brottslighets karaktär av hatbrott vid
straffmätningen. Regeringen bör därför ges i uppdrag
att vidta erforderliga åtgärder för att tillgodose
vad vi nu anfört med anledning av motionerna Ju283,
Ju287, Ju292, Ju293 och L249 i berörda delar. Övriga
här aktuella yrkanden bör avslås av de skäl
majoriteten anfört.

4. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.
(punkt 3)

av Alice Åström (v) och Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 4. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju283 yrkandena
5 och 6, 2002/03:Ju287, 2002/03:Ju292,
2002/03:Ju293, 2002/03: L249 yrkandena 9-11 samt
2002/03:A315 yrkande 12.

Ställningstagande

Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-
personer) utsätts ofta för olika typer av förtryck,
våld och diskriminering i samhället. Trots detta ger
inte lagstiftningen dessa grupper tillräckligt
skydd. Särskilt transpersoner saknar det skydd som
olika bestämmelser ger andra utsatta grupper i
samhället, trots att transpersoner ofta tydligt
skiljer sig från den normativa könsrollen och därmed
är särskilt utsatta. Enligt vår mening måste
åtgärder vidtas för att stärka skyddet för samtliga
dessa grupper.

Enligt 16 kap. 9 § brottsbalken är det förbjudet
för en näringsidkare att diskriminera en person på
grund av att denne har homosexuell läggning. Däremot
ger bestämmelsen inget skydd åt personer som är
bisexuella eller transpersoner.
Den som sprider missaktning mot en grupp av
personer med anspelning på deras sexuella läggning
kan dömas för hets mot folkgrupp enligt 16 kap. 8 §
brottsbalken. Hets mot en grupp med anspelning på
deras könsidentitet omfattas dock inte av
bestämmelsen.
Enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken är det en
försvårande omständighet om syftet med ett brott är
att kränka en person på grund av dennes sexuella
läggning. Däremot omfattar bestämmelsen inte
uttryckligen transpersoner, vilket vi anser vara
olyckligt med hänsyn till denna grupps stora
utsatthet för riktad brottslighet.
En åklagare har enligt 5 kap. 5 § 4 brottsbalken
möjlighet att under vissa förutsättningar väcka åtal
för förolämpning mot någon med anspelning på hans
eller hennes homosexuella läggning. Bestämmelsen
omfattar däremot inte annan sexuell läggning än
homosexualitet och inte heller sexuell identitet.
Samtliga de bestämmelser vi redovisat ovan bör
enligt vår mening utsträckas till att omfatta såväl
sexuell läggning som sexuell identitet. Det finns
enligt vår mening ingen anledning att avvakta
Diskrimineringskommitténs arbete på detta område. I
stället bör regeringen snarast återkomma till
riksdagen med ett lagförslag i enlighet med vad vi
har anfört.
I arbetet med att förhindra och utreda brott mot
homo-, bi- eller transsexuella spelar polisen
självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser
är också av ovärderligt slag vad gäller att på ett
adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp.
Enligt vår mening finns det dock mycket som kan
göras för att detta arbete skall bli än mer
effektivt. Polisen måste bl.a. bli bättre på att
bemöta brottsoffer ur dessa grupper. För att lyckas
med detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete
med de HBT-organisationer som finns. En sådan
samverkan skulle både öka polisens kunskaper och
höja förtroendet för polisväsendet inom en
brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla
brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de
skulle få hos polisen. En annan åtgärd som bör
vidtas är att genom utbildning m.m. förstärka HBT-
kompetensen inom hela rättsväsendet. Regeringen bör
därför även ges i uppdrag att vidta erforderliga
åtgärder för att tillgodose vad vi nu anfört.

5. Ökad rättstrygghet för homosexuella m.fl.
(punkt 3)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 5. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju283 yrkandena
5 och 6, 2002/03:Ju287 yrkandena 1, 2, 4 och 6-8,
2002/03:Ju292, 2002/03:Ju293, 2002/03:L249 yrkandena
9-11 och 2002/03:A315 yrkande 12 samt avslår motion
2002/03:Ju287 yrkandena 3 och 5.

Ställningstagande

Homosexuella, bisexuella och transpersoner (HBT-
personer) utsätts ofta för olika typer av förtryck,
våld och diskriminering i samhället. Trots detta ger
inte lagstiftningen dessa grupper tillräckligt
skydd. Särskilt transpersoner saknar det skydd som
olika bestämmelser ger andra utsatta grupper i
samhället, trots att transpersoner ofta tydligt
skiljer sig från den normativa könsrollen och därmed
är särskilt utsatta. Enligt min mening måste
åtgärder vidtas för att stärka skyddet för samtliga
dessa grupper.

Enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken är det en
försvårande omständighet om syftet med ett brott är
att kränka en person på grund av dennes sexuella
läggning. Däremot omfattar bestämmelsen inte
uttryckligen transpersoner, vilket jag anser vara
olyckligt med hänsyn till denna grupps stora
utsatthet för riktad brottslighet.
En åklagare har enligt 5 kap. 5 § 4 brottsbalken
möjlighet att under vissa förutsättningar väcka åtal
för förolämpning mot någon med anspelning på hans
eller hennes homosexuella läggning. Bestämmelsen
omfattar däremot inte annan sexuell läggning än
homosexualitet och inte heller sexuell identitet.
Båda dessa bestämmelser bör enligt min mening
utsträckas till att omfatta såväl sexuell läggning
som sexuell identitet. Det finns därvid ingen
anledning att avvakta Diskrimineringskommitténs
arbete på detta område. I stället bör regeringen
snarast återkomma till riksdagen med ett lagförslag
i enlighet med vad jag här har anfört.
I arbetet med att förhindra och utreda brott mot
homo-, bi- eller transsexuella spelar polisen
självfallet en mycket viktig roll. Polisens insatser
är också av ovärderligt slag vad gäller att på ett
adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp.
Enligt min mening finns det dock mycket som kan
göras för att detta arbete skall bli än mer
effektivt. Polisen måste bl.a. bli bättre på att
bemöta brottsoffer ur dessa grupper. För att lyckas
med detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete
med de HBT-organisationer som finns. En sådan
samverkan skulle både öka polisens kunskaper och
höja förtroendet för polisväsendet inom en
brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla
brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de
skulle få hos polisen. En annan åtgärd är som bör
vidtas är att genom utbildning m.m. förstärka HBT-
kompetensen inom hela rättsväsendet. Regeringen bör
därför även ges i uppdrag att vidta erforderliga
åtgärder för att tillgodose vad jag nu anfört.
I fråga om brotten olaga diskriminering och hets
mot folkgrupp i motion Ju287 har jag samma
uppfattning som majoriteten.

6. Olaga diskriminering m.m. (punkt 4)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 6. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Sf289 yrkande 5 och avslår
motionerna 2002/03:Ju305, 2002/03:Ju326 och
2002/03:Ju376.

Ställningstagande

Jag anser att diskriminering måste förebyggas och
motverkas inom alla områden och på alla nivåer i
samhället. Det är väsentligt att detta sker genom en
samordnad och samlad syn på diskrimineringsfrågorna.
Dagens system har emellertid skilda lagar för olika
diskriminerade grupper samt skilda lagar för
arbetslivet och utanför detta. De olika lagar
rörande diskriminering som finns bör samlas i en
civilrättslig lag mot diskriminering - en
antidiskrimineringslag baserad på mänskliga
rättigheter. Jag anser därför att bestämmelsen i 16
kap. 9 § brottsbalken skall ersättas med en
civilrättslig lag mot diskriminering. Denna lag
skall kompletteras med en förstärkt rätt till
rättshjälp. Regeringen bör få i uppdrag att genom
tilläggsdirektiv till Diskrimineringskommittén se
till att arbetet i denna bedrivs i linje med vad jag
här anfört.
Motionerna Ju305 och Ju376 samt motion Ju326 i här
behandlade delar bör dock avslås.

7. Förbud mot deltagande i rasistiska och
kriminella organisationer (punkt 7)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 7. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju338.

Ställningstagande

Utvecklingen under senare år visar att nya åtgärder
behöver vidtas för att framgångsrikt kunna bekämpa
rasistiska organisationer och annan organiserad
brottslighet, som t.ex. de s.k. mc-klubbarna. Dessa
organisationer utgör ett hot mot såväl enskilda
personer som det demokratiska samhället. En åtgärd
som jag anser skall vidtas är att kriminalisera
deltagande i eller stöd till sådana organisationer.
Förbudet skulle omfatta bl.a. sammanslutningar som
ägnar sig åt rasistisk förföljelse genom att ligga
bakom eller uppmana till allvarlig brottslighet samt
s.k. mc-klubbar. Mot bakgrund av det anförda anser
jag att regeringen efter utredning bör återkomma
till riksdagen med förslag om att förbjuda
deltagande i rasistiska och kriminella
organisationer.

8. Påföljd för personrån (punkt 8)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 8. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju365 yrkande 6.

Ställningstagande

Antalet personrån har ökat dramatiskt i våra
storstäder under de senaste åren. Rånarna är oftast
mycket unga och uppträder i gäng. Respekten för
ordningsmakten hos dessa ungdomar har minskat. Till
stor del beror detta på att påföljden inte anses
vara tillräckligt avskräckande och att reaktionen
från samhället kommer för sent. Det är angeläget att
påföljderna för personrån blir så ingripande att de
unga som begår sådana gärningar förstår allvaret i
sina handlingar.

Regeringen bör utarbeta tilläggsdirektiv till den
pågående utredningen för att beakta vad jag nu
anfört. Detta innebär att jag ställer mig bakom
motion Ju365 i nu behandlad del.

9. Narkotikabrott (punkt 9)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 9. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju281 yrkandena 1 och 2.

Ställningstagande

Narkotikamissbruket är ett stort samhällsproblem,
inte minst med hänsyn till de stora sociala problem
det orsakar. Därtill kommer att det inom
narkotikahanteringen finns enorma vinster att göra,
vilket medför att narkotikabrottslingarna profiterar
hänsynslöst på andra människors beroende och olycka.
I detta perspektiv - och med hänsyn till det
allmänna rättsmedvetandet - är de straff som i dag
döms ut inte alltid tillräckliga. Vi anser att en
översyn bör göras av straffskalorna för
narkotikabrott. Nya påföljder behövs för ringa
narkotikabrott. Dagens praxis är inte ändamålsenlig;
den har låg eller ingen avhållande effekt. För att
ge en tydlig signal om en strängare syn bör
straffmaximum för ringa narkotikabrott höjas från
fängelse sex månader till fängelse ett år. Vi anser
det också motiverat att införa livstidsstraff för
grovt narkotikabrott.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med
erforderliga lagförslag.

10. Preskriptionstider för miljöbrott och brott
mot djurskyddslagen (punkt 10)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 10. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju340 yrkande 9 och avslår
motion 2002/03:Ju257.

Ställningstagande

Åklagarväsendet hinner i dag inte med att utreda
alla anmälningar om miljöbrott. Detta leder bl.a.
till att många miljöbrott preskriberas och att den
som begått brottet följaktligen går fri. Enligt min
mening är detta inte acceptabelt. Situationen kräver
en snabb lösning. Jag anser mot denna bakgrund att
preskriptionstiderna för miljöbrott skall förlängas.
Det får ankomma på regeringen att snarast återkomma
till riksdagen med ett lagförslag som tillgodoser
vad jag nu anfört. Däremot finner jag ingen
anledning till motsvarande ändring i
djurskyddslagen.

11. Preskriptionstider för miljöbrott och brott
mot djurskyddslagen (punkt 10)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 10
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 11. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju257 och
2002/03:Ju340 yrkande 9.

Ställningstagande

Att utreda brott mot miljöbalken och djurskyddslagen
kan många gånger ta lång tid på grund av ärendenas
komplexitet. Till detta kommer att rättsväsendet har
kapacitetsbrister, vilket gör att dessa brott hamnar
längre ned i prioritetsordningen. Sammantaget
innebär detta långa handläggningstider som medför
att man hamnar i tidsnöd när det gäller delgivning.
Enligt min mening bör det därför övervägas att
förlänga preskriptionstiderna för sådana brott.

Det får ankomma på regeringen att göra en översyn
av de aktuella bestämmelserna och återkomma till
riksdagen i frågan.

12. Påföljd för djurplågeri (punkt 13)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 13
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförs i reservation 12. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Ju381.

Ställningstagande

Under de senaste åren har domstolarna haft att pröva
flera fall av brott mot djurskyddslagen, där det
rört sig om stora djurbesättningar som utsatts för
vanvård. De påföljder som dömts ut har enligt min
mening inte svarat mot brottets svårhetsgrad. En
skärpning av lagstiftningen bör därför övervägas.
Det får ankomma på regeringen att utreda frågan och
återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad jag nu anfört.

13. Ekologiskt nödvärn m.m. (punkt 14)

av Leif Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 14 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 13. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju254.

Ställningstagande

De allmänna grunderna för ansvarsfrihet i 24 kap.
brottsbalken bör kompletteras så att ett försök att
avvärja ett pågående eller överhängande ingrepp i
känsliga naturområden, t.ex. genom att kedja fast
sig vid ett träd, omfattas av bestämmelserna om
nödvärn. Nödvärnsrätten skall givetvis inte omfatta
våld mot människor eller djur, inte heller
skadegörelse av annans egendom. Vidare bör det
införas bestämmelser som gör det möjligt för en
enskild att vägra uträtta vissa arbetsuppgifter,
t.ex. sådana uppgifter som kan skada känsliga
naturmiljöer eller sådana som direkt eller indirekt
kan främja rasistiska organisationers verksamhet,
utan att detta skall få konsekvenser för den
enskilde.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan
och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad jag nu anfört.

14. Livstidsstraffet (punkt 15)

av Johan Pehrson (fp), Alice Åström (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Torkild Strandberg (fp) och Leif
Björnlod (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 14. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju256,
2002/03:Ju349 yrkande 13, 2002/03:Ju353 yrkande 6
och 2002/03:Ju390.

Ställningstagande

Antalet livstidsdömda i svenska
kriminalvårdsanstalter har ökat under senare år.
Härtill har framför allt bidragit att regeringens
nådepraxis blivit mera restriktiv, vilket medfört
att den faktiska strafftiden blivit längre.
Livstidsstraffet är enligt vår mening inte
tillfredsställande från förutsägbarhetssynpunkt,
eftersom straffet regelmässigt genom nåd omvandlas
till ett tidsbestämt straff. Denna ordning innebär
dessutom att det är regeringen och inte domstolen
som bestämmer straffets längd, vilket är
otillfredsställande från konstitutionell
utgångspunkt. Vi anser därför att livstidsstraffet
skall avskaffas. Att enbart ändra ordningen för
prövningen av när de livstidsdömda skall friges,
vilket är innebörden av det betänkande som för
närvarande bereds inom Justitiedepartementet, är
enligt vår mening inte tillräckligt.

Det får ankomma på regeringen att återkomma till
riksdagen med ett förslag till lagändring som
tillgodoser vad vi nu anfört.

15. Ett reformerat straffsystem m.m. (punkt 16)

av Beatrice Ask (m), Jeppe Johnsson (m) och
Cecilia Magnusson (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 16 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 15. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju236 yrkandena
6, 8 och 15, 2002/03:Ju249 yrkandena 34 och 35 samt
2002/03:Ju285.

Ställningstagande

Samhällets reaktioner mot brott skall kännetecknas
av tydlighet, proportionalitet och medkänsla för
såväl gärningsmännens som brottsoffrens
livssituation. Ett oavvisligt mål med
påföljdssystemet måste dessutom vara att påverka den
dömde att bryta med sin kriminalitet och komma till
rätta med de orsaker som ligger bakom den. För att
kunna åstadkomma detta måste vi ha ett fungerande
och allmänt accepterat påföljdssystem.

Enligt vår uppfattning uppvisar det svenska
straffsystemet i dag en rad brister. De fastlagda
straffskalorna i kombination med en rad regler för
påföljdsbestämning och straffmätning har lett till
en domstolspraxis som inte sällan strider mot
medborgarnas uppfattning om lämpliga straffnivåer.
För att komma till rätta med de brister som finns
och åstadkomma ett mer proportionerligt
påföljdssystem anser vi att en rad åtgärder måste
vidtas.
Straffen för grov brottslighet skall skärpas. Vi
föreslår därför att straffskalorna för bl.a. rån och
grov misshandel skall justeras uppåt på så sätt att
straffminimum höjs från ett till två år.
Härutöver krävs det att bestämmelserna om s.k.
mängdrabatt ändras. Enligt vår mening skall varje
brott avspeglas i straffet på ett klarare sätt än
vad som sker i dag. Återfall i brottslighet av
samma art och svårhet måste på ett tydligt sätt leda
till straffskärpningar. Det finns inte anledning att
ge personer som har begått likartad brottslighet vid
flera tillfällen någon särskild rabatt. Särskilt
gäller detta personer som gång på gång återfaller i
allvarlig våldsbrottslighet. Vi anser därför att det
bör införas en ordning som innebär att den dömde
skall erhålla det maximala straff som kan följa på
brottet när han eller hon återfaller i likartad grov
vålds- eller sexualbrottslighet för tredje gången,
om inte särskilda skäl talar däremot.
Det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett lagförslag som tillgodoser vad vi
nu anfört.

16. Ett reformerat straffsystem m.m. (punkt 16)

av Viviann Gerdin (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 16. Därmed bifaller
riksdagen delvis motionerna 2002/03:Ju236 yrkande
15, 2002/03:Ju249 yrkandena 34 och 35 och
2002/03:Ju285 samt avslår motion 2002/03:Ju236
yrkandena 6 och 8.

Ställningstagande

Studier visar att en begränsad grupp personer står
för en mycket stor andel av brottsligheten. Mot den
bakgrunden kan det te sig stötande för allmänheten,
inte minst för de personer som varit utsatta för
brott, att återfallsförbrytare i vissa fall får en
betydande straffrabatt eller slipper åtal för mindre
förseelser. Enligt min mening skall brottslingar som
vid upprepade tillfällen återfaller i brottslighet
successivt och systematiskt ådömas allt längre
straff. Detta bör komma till klarare uttryck i
brottsbalken.

Jag anser även att utrymme måste skapas för att
höja straffskalornas miniminivå vid grova brott.
Det får ankomma på regeringen att till riksdagen
återkomma med ett förslag som tillgodoser vad jag nu
anfört.
Det anförda innebär att jag ställer mig bakom
motionerna Ju236 och Ju249 i nu berörda delar. Jag
är däremot inte beredd att ställa mig bakom den
lösning som förordas i motion Ju236 om att
maximistraff som huvudregel skall ådömas den som för
tredje gången återfaller i likartad grov vålds-
eller sexualbrottslighet. Inte heller kan jag se att
det finns något behov av en genomgripande översyn av
brottsbalken.

17. Villkorlig frigivning (punkt 17)

av Alice Åström (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 17. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju265 yrkande 1.

Ställningstagande

Jag är mycket kritisk till utvecklingen mot allt
längre strafftider. Inte någonstans i världen har
det visat sig att hårda fängelsestraff har någon
effekt på brottsutvecklingen. Samtidigt finns det
forskning som visar att långa fängelsestraff minskar
möjligheterna för de intagna att återanpassa sig
till samhället. Enligt min uppfattning måste alla
människor, även om de har begått brott, ges en
möjlighet att rehabiliteras och integreras i
samhället igen. Särskilt viktigt är det att bryta de
förstagångsdömdas kriminella bana. Mot den
bakgrunden anser jag att halvtidsfrigivning skall
införas för dem som första gången döms till ett
fängelsestraff.

Det får ankomma på regeringen att utreda frågan
och återkomma till riksdagen med ett lagförslag som
tillgodoser vad jag nu anfört.

18. Samhällstjänst (punkt 18)

av Ragnwi Marcelind (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 18
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i reservation 18. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Ju349 yrkande 25.

Ställningstagande

Det är angeläget att domstolarna i landet har en
gemensam praxis vad gäller utdömande av
samhällstjänst. Den utvärdering som BRÅ har gjort av
samhällstjänst som påföljd är bra men inte
tillräcklig. BRÅ:s utvärdering bör kompletteras med
uppgifter om hur olika domstolar tillämpar
bestämmelserna om samhällstjänst för att utröna om
det finns några skillnader över landet och i så fall
orsakerna till dessa. Regeringen bör få i uppdrag
att besluta om en komplettering av BRÅ:s utvärdering
i linje med vad jag här anfört.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna
motionstiden

2002/03:K410 av Inger Davidson m.fl. (kd, v, c):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om att förbudet mot innehav av barnpornografi
utvidgas och förtydligas på sätt som i motionen
anförs.

2002/03:Ju216 av Hans Backman (fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att personer som för tredje
gången gjort sig skyldiga till rattfylleri skall
dömas till behandling för sitt missbruk.

2002/03:Ju236 av Bo Lundgren m.fl. (m):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
nytt reformerat straffsystem.

8. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag om att om inte särskilda skäl föreligger
skall obligatoriska maxstraff dömas ut för
personer som för tredje gången döms för ett grovt
vålds- eller sexualbrott.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett avskaffande av
rabattsystemet vid påföljdsbestämningen.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

34. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att höja
straffskalornas miniminivå vid grova brott.

35. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över om
upprepande av likartade brott bör bedömas som en
försvårande omständighet i lagstiftningen.

2002/03:Ju254 av Gustav Fridolin (mp):

1. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag
till ändringar i 24 kap. brottsbalken i enlighet
med vad i motionen anförs om ekologiskt nödvärn.

2. Riksdagen begär att regeringen lämnar förslag
till ändringar i relevant lagstiftning enligt vad
i motionen anförs om samvetsvägran.

2002/03:Ju256 av Leif Björnlod och Gustav Fridolin
(mp):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till sådana lagändringar att livstidsstraffet
omvandlas till ett tidsbestämt straff.

2002/03:Ju257 av Leif Björnlod (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av
preskriptionstider för brott mot miljöbalken och
djurskyddslagen.

2002/03:Ju265 av Alice Åström m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att möjlighet till
halvtidsfrigivning för förstagångsdömda skall
införas.

2002/03:Ju266 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen begär att regeringen snarast ser över 16
kap. 1 och 2 §§ BrB i enlighet med det i motionen
anförda.

2002/03:Ju268 av Alice Åström m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att frågan om straffansvar
när en person under rus och vid framförande av
motorfordon dödar en annan skall bli föremål för
översyn.

2002/03:Ju281 av Beatrice Ask m.fl. (m):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
livstids fängelse för grovt narkotikabrott.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att höja
maxstraffet för ringa narkotikabrott från sex
månader till ett år.

2002/03:Ju283 av Rossana Valeria D m.fl. (v):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
utbildningsinsatserna vad gäller rasistisk
brottslighet skall intensifieras hos alla
myndigheter och andra instanser som kommer i
kontakt med brottsoffer.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
utbildningsinsatserna vad gäller homosexuellas
situation skall intensifieras hos alla myndigheter
och andra instanser som kommer i kontakt med
brottsoffer.

2002/03:Ju285 av Birgitta Carlsson och Jan Andersson
(c):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att upprepande av likartade
brott skall ses som en försvårande omständighet i
lagstiftningen.

2002/03:Ju287 av Alice Åström m.fl. (v, s, fp, c,
mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att könsidentitet
skall nämnas i brottsbalkens bestämmelse om
försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om
utbildningsinsatser om brottsbalkens bestämmelse
om försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sexuell
läggning och könsidentitet skall omfattas av
brottsbalkens bestämmelse om olaga diskriminering
i 16 kap. 9 §.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sexuell
läggning och könsidentitet skall omfattas av
brottsbalkens bestämmelse i 5 kap. 5 § 4.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att sexuell
läggning och könsidentitet skall omfattas av
brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp i
16 kap. 8 §.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa ett
samarbete mellan HBT-organisationer och polisen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att höja polisens
HBT-kompetens vid brottsutredningar.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökad HBT-kompetens
inom rättsväsendet.

2002/03:Ju292 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att brott med homofobiska
motiv av rättsväsendet skall betraktas som lika
allvarliga som brott med rasistiska motiv.

2002/03:Ju293 av Hillevi Larsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att brott med sexistiska
motiv av rättsväsendet skall betraktas som lika
allvarliga som brott med rasistiska motiv.

2002/03:Ju302 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
om införande av ett straffrättsligt ansvar för
underlåtenhet att bistå nödställd i enlighet med vad
som anförs i motionen.

2002/03:Ju305 av Anders Karlsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
lagstiftningen vad gäller brott mot demokratin.

2002/03:Ju326 av Luciano Astudillo (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
diskrimineringsbrott, där det grundläggande
människovärdet kränks, skall leda till hårdare
straff än vad som är fallet i dag.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen ger
både polis och övriga rättsväsendet tydliga
direktiv att ta diskrimineringsbrott på större
allvar.

2002/03:Ju338 av Ingvar Svensson m.fl. (kd):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag
till ändring så att enskilds stöd till eller
deltagande i rasistisk organisation, terroristgrupp
eller annan organiserad brottslighet kriminaliseras.

2002/03:Ju340 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

9. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag som innebär att preskriptionstiden för
miljöbrott förlängs.

2002/03:Ju349 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda och
ersätta livstidsstraffet med ett långt men
tidsbestämt straff.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om utvärdering av
samhällstjänstdomar.

2002/03:Ju353 av Johan Pehrson m.fl. (fp):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om livstidsstraff.

2002/03:Ju355 av Hillevi Larsson och Marie Granlund
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om avskaffande av
högmålsbrott.

2002/03:Ju365 av Ragnwi Marcelind m.fl. (kd):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utvärdering av
påföljden för personrån.

2002/03:Ju372 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en lag mot
eftersupning.

2002/03:Ju376 av Carl-Axel Roslund (m):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om komplettering av förbudet
mot könsdiskriminering.

2002/03:Ju381 av Tasso Stafilidis (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att straffpåföljden för
vanvård av djur och djurplågeri skall skärpas.

2002/03:Ju388 av Agneta Lundberg och Hans Stenberg
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rattfylleri.

2002/03:Ju390 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas
med tidsbestämda straff.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ökade kunskaper
inom rättsväsendet om brott mot homosexuella,
bisexuella och transpersoner.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om förbättrade
rutiner vid anmälningar om hatbrott mot
homosexuella, bisexuella och transpersoner.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om samverkan mellan
polisen och frivilligorganisationer för att
motverka hatbrott mot homosexuella, bisexuella och
transpersoner.

2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ersätta 16
kap. 9 § brottsbalken om olaga diskriminering i
näringslivet med en civilrättslig lag och rätt
till rättshjälp.

2002/03:So360 av Annelie Enochson (kd):

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att snarast
förbjuda all form av barnpornografi på nätet och i
media.

2002/03:So442 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om straffskala och
beviskrav för drograttfylleri.

2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl. (m):

12. Riksdagen beslutar att förolämpning skall falla
under allmänt åtal i enlighet med vad som anförs i
motionen.