Finansutskottets betänkande
2002/03:FIU23
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2002
Sammanfattning
Utskottet redovisar i betänkandet sin årliga
utvärdering av Riksbankens penningpolitik.
Utvärderingen omfattar perioden 2000-2002. Utskottet
konstaterar att inflationen under den undersökta
perioden i genomsnitt legat över inflationsmålet på
2 %. Inflationen låg dock under den övre s.k.
toleransgränsen på 3 %.
Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och
direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin
förvaltning av Riksbanken under 2002.
Utskottet ställer sig även bakom fullmäktiges
förslag till disposition av Riksbankens resultat
2002 samt föreslår att riksdagen fastställer
Riksbankens balansräkning och resultaträkning för
2002.
Den föreslagna dispositionen innebär att 7,5
miljarder kronor levereras in till statsverket, att
12,4 miljarder kronor avräknas från
dispositionsfonden och att 4,8 miljarder kronor förs
till resultatutjämningsfonden.
I betänkandet finns fyra reservationer och tre
särskilda yttranden.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Utvärdering av penningpolitiken 2000-
2002
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
2. Ansvarsfrihet för riksbanksfullmäktige
Riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige
ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken
under 2002. Därmed bifaller riksdagen redogörelse
2002/03:RR5 punkt 1.
3. Ansvarsfrihet för Riksbankens
direktion
Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken
ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken
under 2002. Därmed bifaller riksdagen redogörelse
2002/03:RR5 punkt 2.
4. Riksbankens balans- och
resultaträkningar
Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning
och resultaträkning för räkenskapsåret 2002 som
de finns återgivna i bilaga 2. Därmed bifaller
riksdagen redogörelserna 2002/03:RB1 och
2002/03:RR5 punkt 3.
5. Dispositionen av Riksbankens vinst
Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat,
som före bokslutsdispositioner uppgår till -71
miljoner kronor, ska fördelas så att till
statsverket inlevereras enligt
vinstdispositionsprincipen 7 500 miljoner kronor,
från Riksbankens dispositionsfond förs 12 387
miljoner kronor samt till Riksbankens
resultatutjämningsfond förs 4 816 miljoner
kronor. Därmed bifaller riksdagen
riksbanksfullmäktiges förslag i redogörelse
2002/03:RB2.
6. Lagreglering av principerna för
Riksbankens inleveranser
Riksdagen avslår motion
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 2.
Reservation 1 (m)
7. Finans- och strukturpolitikens ansvar
för inflationsbekämpningen
Riksdagen avslår motion
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 1.
Reservation 2 (m)
8. Offentliggörande av direktionens
protokoll
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 4,
2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 2 samt
2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 2.
Reservation 3 (m, fp, mp)
9. Lagreglering av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 3,
2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 1 samt
2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 1.
Reservation 4 (m, fp)
Stockholm den 6 maj 2003
På finansutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Sven-
Erik Österberg (s), Fredrik Reinfeldt (m), Lars
Bäckström (v), Agneta Ringman (s), Gunnar Axén (m),
Tommy Waidelich (s), Christer Nylander (fp), Hans
Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta Gille (s), Bo
Bernhardsson (s), Gunnar Nordmark (fp), Tommy
Ternemar (s), Jörgen Johansson (c), Per-Olof
Svensson (s), Stefan Attefall (kd) och Mikael
Johansson (mp).
2002/03
FiU23
Redogörelse för ärendet
Finansutskottet har sedan 1999 på eget initiativ
varje år granskat och utvärderat den av Riksbanken
förda penningpolitiken under de tre närmast
föregående åren. Initiativet motiverades av att
Riksbanken 1999 fick en mer oberoende ställning
gentemot riksdag och regering.
Författningsenligt åligger det finansutskottet att
varje år pröva om fullmäktige och direktionen kan
beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning under det
gångna verksamhetsåret. Utskottet ska i det
sammanhanget också ta ställning till Riksbankens
bokslut och då bedöma om balansräkningen och
resultaträkningen kan fastställas och hur stort
belopp som ska levereras in till statskassan.
Som underlag för prövningen har utskottet tillgång
till bl.a. Riksbankens årsredovisning, fullmäktiges
förslag till vinstdisposition och Riksdagens
revisorers granskningsberättelse samt fullmäktiges
och direktionens allmänna och särskilda (hemliga)
protokoll.
Utskottets överväganden
Utvärdering av penningpolitiken
2000-2002
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
vad utskottet anfört om penningpolitiken
2000-2002.
Inledning
Den 1 januari 1999 blev Riksbanken mer oberoende
gentemot riksdag och regering. Oberoendet innebär i
korthet att Riksbanken självständigt utformar den
praktiska penningpolitiken för att uppnå de mål som
riksdagen ställt upp. Enligt riksbankslagen
(1988:1385) ska Riksbanken upprätthålla ett fast
penningvärde samt främja ett säkert och effektivt
betalningsväsende. Oberoendet innebär vidare att en
ny ledningsstruktur för Riksbanken införts,
bestående av en direktion med sex heltidsanställda
ledamöter som utses av riksbanksfullmäktige.
Riksbanken är en myndighet under riksdagen och är
ansvarig inför riksdagen för sina handlingar.
I samband med behandlingen av Riksbankens
förvaltning våren 1999 (bet. 1998/99:FiU23) menade
utskottet att det ökade oberoendet ökar behovet av
att granska och utvärdera Riksbankens
penningpolitik. Utskottet beslutade därför att varje
år utföra en granskning av penningpolitiken i
anslutning till utskottets behandling av Riksbankens
årsredovisning och Riksdagens revisorers granskning
av Riksbankens verksamhet. Granskningen av
penningpolitiken ska ske i efterhand och omfatta
utvecklingen under de gångna tre åren. Den
utvärdering som nu genomförs är den femte i
ordningen och omfattar perioden 2000-2002. Tidigare
har utvärderingar gjorts för perioderna 1996-1998
(bet. 1998/99:FiU23), 1997-1999 (bet.
1999/2000:FiU23), 1998-2000 (bet. 2000/01:FiU23)
samt 1999-2001 (bet. 2001/02:FiU23).
För att penningpolitiken ska kunna följas av
medborgarna och kunna utvärderas av både riksdagen
och andra intressenter krävs stor öppenhet med
information, statistik och analysinstrument. Som
utskottet konstaterat i de tidigare utvärderingarna
präglas den svenska riksbanken av en större öppenhet
än de flesta andra centralbanker. Riksbanken
offentliggör betydelsefull information bl.a. i de
inflationsrapporter som publiceras fyra gånger per
år, i de protokoll från direktionens sammanträden
som offentliggörs med viss eftersläpning, i de tal
som direktionsledamöterna håller i olika sammanhang
samt i de offentliga utfrågningar som utskottet
minst två gånger om året håller med riksbankschefen.
Protokollen från direktionssammanträdena och de
offentliga utfrågningarna av riksbankschefen
behandlas nedan av utskottet. I samband därmed
behandlas yrkanden i motionerna Fi8 och Fi209 av
Fredrik Reinfeldt m.fl. (m) och Fi265 av Karin
Pilsäter m.fl. (fp). Vidare behandlas under
avsnittet Finans- och strukturpolitikens ansvar för
inflationspolitiken yrkanden i motion Fi8 av Fredrik
Reinfeldt m.fl. (m).
Inflationsmålet och räntebeslutsregler
I januari 1993, två månader efter det att den fasta
växelkursen övergavs och kronan började flyta på den
internationella valutamarknaden, beslutade dåvarande
riksbanksfullmäktige att prisstabilitetsmålet i
operativa termer skulle formuleras som att
inflationen, mätt som konsumentprisindex (KPI),
skulle begränsas till 2 % i årlig förändringstakt
med ett toleransintervall på ( 1 procentenhet.
Inflationsmålet skulle vara symmetriskt, i den
meningen att Riksbanken skulle ta lika allvarligt på
en alltför låg som en alltför hög inflation. Målet
började formellt tillämpas fr.o.m. den 1 januari
1995.
Anledningen till att KPI valdes till målvariabel
var bl.a. att måttet är välkänt hos allmänheten, att
det publiceras regelbundet med liten
tidseftersläpning och att KPI sällan revideras. KPI
är också det bredaste måttet på prisutvecklingen av
olika varor och tjänster.
En svaghet hos KPI är att indexet kan påverkas av
tillfälliga faktorer som inte har någon bestående
effekt på inflationen eller
inflationsförväntningarna. En sådan faktor är
förändringar i räntenivån. När Riksbanken höjer
eller sänker reporäntan påverkas KPI genom att
hushållens räntekostnader för egna hem förändras.
Detta kan tillfälligt ge ganska stora effekter på
KPI, men det handlar oftast om engångsvisa upp-
eller nedgångar i prisnivån som långsiktigt inte
påverkar inflationsbilden. Ränteförändringarna är ju
dessutom till stor del en effekt av Riksbankens
egna åtgärder. Andra tillfälliga faktorer som
påverkar KPI men som normalt inte påverkar
inflationsprocessen är förändringar i indirekta
skatter och subventioner. Under 2000-2002 har dock
dessa båda effekters bidrag till KPI-utvecklingen
varit relativt begränsade, enligt Statistiska
centralbyråns (SCB:s) och Riksbankens beräkningar.
Till exempel bidrog ändrade skatter och subventioner
till att under 2002 minska KPI:s ökningstakt med i
genomsnitt ca 0,1 procentenheter medan räntorna
bidrog till höja KPI med i genomsnitt ca 0,1
procentenhet. Tidigare, under senare delen av 1990-
talet, var dock genomslaget av tillfälliga effekter
betydligt större. Ett belysande exempel är
utvecklingen under 1997 då fallande räntor bidrog
till att minska KPI:s ökningstakt med i genomsnitt
ca 0,9 procentenheter medan ändrade skatter och
subventioner ökade KPI med i genomsnitt ca 0,6
procentenheter.
Utskottet har vid de tidigare granskningarna gjort
bedömningen att det är rimligt att Riksbanken i
utformningen av penningpolitiken väljer att bortse
från sådana tillfälliga effekter i KPI som inte
påverkar den långsiktiga inflationen.
I anslutning till sitt tillträde den 1 januari
1999 fastställde den nya direktionen att
inflationsmålet även i fortsättningen ska vara
definierat i termer av KPI. Samtidigt gjordes ett
tillägg till målet i den meningen att direktionen
angav att det finns två skäl att avvika från målet.
Det första skälet är om KPI ett till två år framåt
påverkas av tillfälliga faktorer, som t.ex.
förändringar i hushållens räntekostnader eller
förändringar av indirekta skatter och subventioner,
som inte bedöms få varaktig inverkan på inflationen.
Det andra skälet är om inflationen ligger utanför
målet och om en snabb återgång till målet via stora
ränteförändringar får stora negativa
samhällsekonomiska konsekvenser. Vid en sådan
situation bör uppfyllandet av målet i stället ske
gradvis. I bägge fallen ska Riksbanken i förväg ange
hur stor avvikelse som kan vara motiverad på ett
till två års sikt.
Sedan 1999 har direktionen löpande hänvisat till
tillägget till målet och angivit att den bortser
från tillfälliga faktorer i utformningen av
penningpolitiken eftersom de inte bedöms få någon
varaktig inverkan på inflationen. I praktiken har
det inneburit att penningpolitiken under den nu
undersökta perioden baserats på en bedömning av
inflationen mätt med det underliggande
inflationsmåttet, UND1X (se definition av UND1X i
avsnitt nedan).
Riksbankens beslut om ränteförändringar styrs
normalt efter en enkel handlingsregel. Förenklat
innebär handlingsregeln att om prognoserna över
inflationen, gjorda under förutsättningen att
reporäntan är oförändrad, på ett till två års sikt
överskrider (eller underskrider) inflationsmålet på
2 % ska reporäntan normalt höjas (eller sänkas).
Handlingsregeln tillämpas emellertid inte mekaniskt,
utan avvikelser av den typ som nämns ovan kan
förekomma.
Prisutvecklingen sedan inflationsmålet infördes
Sedan riksbanksfullmäktige beslutade om
inflationsmålet i januari 1993 har priserna mätta
enligt KPI stigit med i genomsnitt 1,8 % per år.
Sedan målet började tillämpas formellt den 1 januari
1995 har inflationen uppgått till i genomsnitt 1,4 %
per år. Det kan jämföras med utvecklingen under den
närmast föregående tioårsperioden, dvs. 1983-1993,
då inflationstakten låg på i genomsnitt 7,5 % per
år.
Inflation över inflationsmålet 2002
Precis som under 2001 låg inflationen mätt enligt
både KPI och UND1X över inflationsmålet under 2002.
Överskridandet berodde bl.a. på kraftiga
prishöjningar på energi, grönsaker samt höjda
matpriser. Höjningarna berodde bl.a. på att utbudet
av dessa varor tillfälligt begränsades. Till exempel
steg priserna på kött relativt kraftigt av den s.k.
galna ko-sjukan och när mul- och klövepidemin bröt
ut.
Inflationen 2000-2002 enligt konsumentprisindex
(KPI) och underliggande inflation (UND1X)
Som framgår av tabell 1 steg de svenska priserna
mätt med KPI med i genomsnitt 2,1 % per år under
perioden 2000-2002. KPI steg med i genomsnitt 1,3 %
2000, 2,6 % 2001 och 2,4 % 2002. Det betyder att
inflationen mätt enligt KPI under perioden legat
något över Riksbankens inflationsmål på 2 %. Det är
första gången sedan utskottet började med
utvärderingar av penningpolitiken som inflationen
mätt enligt KPI legat över inflationsmålet under den
undersökta treårsperioden. Trots det låg inflationen
2000-2002 inom toleransintervallet ( 1procentenhet,
även om inflationstakten under en stor del av 2001
och början av 2002 låg nära eller ibland t.o.m. över
den övre toleransgränsen på 3 %.
Tabell 1. Inflationen 2000-2002 enligt olika inflationsmått
--------------------------------------------------------------
KPI HIKP UND1X UNDINHX
--------------------------------------------------------------
2000 1,3 1,3 1,4 1,0
--------------------------------------------------------------
2001 2,6 2,7 2,8 3,8
--------------------------------------------------------------
2002 2,4 2,0 2,5 3,5
--------------------------------------------------------------
Snitt 2000-2002 2,1 2,0 2,2 2,8
--------------------------------------------------------------
Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån
Även mätt enligt det underliggande prismåttet UND1X
låg inflationstakten under perioden 2000-2002 över
inflationsmålet, men inom toleransintervallet. Precis
som i fallet KPI är det första gången sedan utskottets
utvärderingar påbörjades som UND1X överskrider
inflationsmålet under den undersökta perioden. Som
framgår av diagram 1 nedan låg UND1X över den övre
toleransgränsen på 3 % under en stor del av 2001 och
under inledningen av 2002. Som redovisades ovan är
UND1X det mått på prisutveckling som Riksbanken för
närvarande använder som målvariabel när den beslutar
om penningpolitiska åtgärder, och UND1X mäter
konsumentprisutvecklingen exklusive hushållens
räntekostnader för egna hem och direkta effekter av
ändrade indirekta skatter. Enligt UND1X ökade priserna
med i genomsnitt 2,2 % under perioden 2000-2002 - 1,4
% 2000, 2,8 % 2001 och 2,5 % 2002.
Av diagram 1 framgår också att inflationen mätt
enligt KPI och UND1X haft ungefär samma utveckling
under den senaste treårsperioden, bortsett från några
månader i slutet av 2001 och början av 2002, då UND1X
låg några tiondelar högre än KPI.
Andra mått på inflationen
EU har inom ramen för EU:s statistikbyrå Eurostat
utvecklat ett mellan EU-länderna harmoniserat
inflationsindex, det s.k. HIKP (Harmonised indices of
consumer prices). HIKP används som målvariabel för
penningpolitiken av Europeiska centralbanken, ECB, och
har speciellt tagits fram för stabiliseringspolitiska
syften. Till skillnad från KPI exkluderar HIKP
räntekostnader för egnahem, bostadsrättsavgifter,
avgifter för viss hälso- och sjukvård,
fastighetsskatt, avskrivningar, tomträttsavgäld och
försäkringar för egnahem, del av reparationer samt
lotterier och tips. En annan skillnad mellan måtten är
att i HIKP, men inte i KPI, ingår avgifter för
barnomsorg.
Diagram 1. Inflationstakten mätt enligt konsumentprisindex (KPI),
underliggande inflation (UND1X) och EU:s konsumentprisindex för
Sverige
Källa: Riksbanken, Statistiska centralbyrån
Mätt enligt HIKP uppgick den svenska inflationen till
1,3 % 2000, 2,7 % 2001 och 2,0 % 2002. Det ger ett
genomsnitt för hela perioden på 2,0 %, dvs. detsamma
som Riksbankens inflationsmål. Under 2002 var HIKP-
inflationen ungefär 0,5 procentenheter lägre än
inflationen mätt enligt KPI och UND1X. Skillnaden
förklaras framför allt av den s.k. maxtaxan i
barnomsorgen. Som redovisades ovan ingår
barnomsorgsavgifter i HIKP, men inte i KPI. Maxtaxan,
som infördes den 1 januari 2002, bidrog därmed till
att dämpa HIKP-inflationen, men inte KPI- eller UND1X-
inflationen.
Ett mått på den inhemskt genererade prisutvecklingen
som Riksbanken löpande använder i sin inflationsanalys
är UNDINHX. UNDINHX definieras som UND1X rensat för
förändringar i importpriserna. Enligt detta mått har
inflationen ökat med i genomsnitt 2,8 % per år under
perioden 2000-2002 -1,0 % 2000, 3,8 % 2001 och 3,5 %
2002. Sammantaget har därmed inflationen mätt enligt
UNDINHX under perioden legat över inflationsmålet.
Inflationstakten har dock legat inom
toleransintervallet. De kraftigt stigande priserna på
kött, grönsaker, el och prishöjningar inom
tjänstesektorn är några av förklaringarna till varför
UNDINHX under 2001 och 2002 gick över både
inflationsmålet och den övre toleransgränsen.
Reporäntan
Bortsett från en mindre höjning i slutet av 1997,
sänkte Riksbanken sin styrränta, den s.k. reporäntan,
med sammanlagt sex procentenheter under perioden
1996-1999, från 8,91% i början av 1996 till 2,9 % i
början av 1999. I takt med att de negativa effekterna
av den s.k. Asienkrisen avtog och tillväxten i såväl
Sverige som i omvärlden tilltog i slutet av 1990-talet
lades penningpolitiken om i en mer åtstramande
riktning. Den första höjningen av reporäntan gjordes i
november 1999 och följdes av ytterligare tre höjningar
i februari respektive december 2000 och i juni 2001.
I september 2001, kort efter terrorattackerna i USA,
sänkte Riksbanken reporäntan med 0,5 procentenheter i
en gemensam aktion med andra centralbanker i
västvärlden. Under första halvan av 2002 vidtog dock
en ny period med räntehöjningar när Riksbanken i mars
respektive maj 2002 höjde reporäntan till en nivå på
4,25 %. Höjningarna motiverades bl.a. med att både den
svenska och den internationella konjunkturen var på
väg att ta fart igen efter nedgången under 2001 och
den extra osäkerhet som följde av terrorattackerna.
Dessutom bidrog det fortsatt höga
kapacitetsutnyttjandet i den svenska ekonomin till att
arbetskraftskostnaderna och den inhemskt genererade
inflationen steg mer än förväntat, enligt Riksbankens
bedömning.
Tabell 2. Reporäntan 1997-2002
--------------------------------------------------------------
Datum Förändring Nivå efter förändringen
--------------------------------------------------------------
1996-12-08 -0,25 4,10
--------------------------------------------------------------
1997-12-17 +0,25 4,35
--------------------------------------------------------------
1998-06-10 -0,25 4,10
--------------------------------------------------------------
1998-11-04 -0,25 3,85
--------------------------------------------------------------
1998-11-25 -0,25 3,60
--------------------------------------------------------------
1998-12-16 -0,20 3,40
--------------------------------------------------------------
1999-02-17 -0,25 3,15
--------------------------------------------------------------
1999-03-31 -0,25 2,90
--------------------------------------------------------------
1999-11-17 +0,35 3,25
--------------------------------------------------------------
2000-02-09 +0,50 3,75
--------------------------------------------------------------
2000-12-13 +0,25 4,00
--------------------------------------------------------------
2001-07-11 +0,25 4,25
--------------------------------------------------------------
2001-09-19 -0,50 3,75
--------------------------------------------------------------
2002-03-20 +0,25 4,00
--------------------------------------------------------------
2002-05-02 +0,25 4,25
--------------------------------------------------------------
2002-11-20 -0,25 4,00
--------------------------------------------------------------
2002-12-11 -0,25 3,75
--------------------------------------------------------------
Källa: Riksbanken
I november och december 2002 sänkte Riksbanken reporäntan
med sammanlagt 0,5 procentenheter när det stod klart att
återhämtningen i världsekonomin försvagats under sommaren
och hösten. Direktionen i Riksbanken gjorde i samband med
sänkningarna bedömningen att den svagare internationella
efterfrågan i kombination med en starkare svensk krona
dämpar inflationen både internationellt och i Sverige.
Vidare bedömdes att finanspolitiken under de närmaste åren
kommer att bli mindre expansiv.
I anslutning till publiceringen av inflationsrapporten i
mars 2003 sänkte Riksbanken reporäntan med ytterligare 0,25
procentenheter. Räntesänkningen motiverades bl.a. med att
kurserna på världens aktiebörser fortsatt falla och att
kriget i Irak försämrat de internationella
konjunkturutsikterna och minskat pristrycket. En svagare
internationell efterfrågan dämpar exporten samtidigt som
hushållskonsumtionen blir lägre än tidigare förväntat till
följd av osäkerheten i omvärlden, höjda kommunal- och
landstingsskatter, stigande energipriser och ökad
arbetslöshet.
I slutet av april 2003 låg reporäntan på 3,5 %. Det är en
högre styrränta än de 2,5 % respektive 1,25 % som vid samma
tidpunkt noterades i euroområdet och i Förenta staterna.
Kronan
Efter att ha legat relativt stabil från sommaren 1999 till
sommaren 2000 sjönk den svenska kronans värde relativt
kraftigt hösten och vintern 2000. Försvagningen fortsatte
under våren och sommaren 2001 och kronan nådde sin lägsta
nivå i samband med den osäkerhet som präglade den
internationella valutamarknaden direkt efter
terrorattackerna i New York i mitten av september. Som
framgår av diagram 2 har kronan successivt stärkts sedan
slutet av 2001. I slutet av april 2003 låg kronans värde
mätt enligt TCW-index på omkring 128.
Diagram 2. Kronans värde enligt TCW-index 1998 till februari 2003
Källa: Riksbanken
Som framgår av diagram 3 kan en del av kronans förstärkning
under det senaste året förklaras av att värdet på den
amerikanska dollarn sjunkit relativt kraftigt sedan mitten
av 2001. Sedan början av juli 2001 fram till slutet av
april 2003 har dollarns värde gentemot kronan sjunkit med
omkring 24 %.
Av diagram 3 framgår också att kronan stärktes kraftigt
mot euron efter EMU:s bildande 1999, från en kurs på 9,47
kronor per euro i början av 1999 till som lägst 8,10 våren
2000. Från sommaren 2000 till hösten 2001 stärktes euron
stadigt mot kronan, till en högsta kurs i slutet av
september 2001 på 9,94 kronor per euro. Mot slutet av 2001
och under 2002 stärktes kronan ånyo mot euron. I slutet av
april i år noterades kursen till omkring 9,15 kronor per
euro.
Diagram 3. Kronans kurs mot euro och USA-dollar 1998 till februari
2003
Källa: Riksbanken
Inflationsprognoserna och penningpolitiken
Nedan behandlas ekonomin, penningpolitiken, inflationen och
inflationsprognoserna för framför allt 2002, eftersom åren
2000 och 2001 avhandlats mer noggrant i utskottets tidigare
utvärderingar av penningpolitiken (bet. 2000/01:FiU23 och
bet. 2001/02:FiU23). Inledningsvis görs dock en kort
beskrivning av Riksbankens prognoser under hela perioden
2000-2002. Utgångspunkten i utvärderingen är att det kan ta
omkring ett till två år innan penningpolitiska åtgärder får
fullt genomslag i den ekonomiska aktiviteten och på
inflationen. Det innebär att det för t.ex. utvecklingen
2002 blir särskilt intressant att studera de bedömningar,
överväganden, prognoser och åtgärder som gjordes under 2000
och 2001.
Kort om bedömningarna för perioden 2000-2002
En genomgång av Riksbankens prognoser över inflationen och
tillväxten i den svenska ekonomin fr.o.m. 1998 och framåt
visar att banken underskattade BNP-tillväxten i den svenska
ekonomin år 2000 samtidigt som man av olika skäl
överskattade inflationstakten enligt UND1X.
När det gäller 2001 och 2002 är förhållandena de omvända.
För dessa år har Riksbanken som regel överskattat
tillväxten, men underskattat inflationstrycket. Till
exempel räknade banken i oktober 2000 med att Sveriges BNP
under 2001 och 2002 skulle växa med 3,7 % respektive 3 %.
Den kraftiga internationella konjunkturförsvagningen under
2001 och 2002 bidrog dock till att Sveriges BNP ökade med
endast 1,1 % 2001 (reviderad siffra från SCB) och 1,9 %
2002, enligt SCB:s första preliminära uppskattning av
tillväxten förra året. På samma sätt bedömde Riksbanken i
slutet av 2000 att inflationen enligt KPI skulle stiga med
i genomsnitt 1,6 % respektive 1,8 % under 2001 och 2002.
Utfallet blev 2,6 % respektive 2,4 %, bl.a. på grund av
kraftigt stigande priser på bl.a. kött, el, olja, frukt och
grönsaker under våren 2001. Vid samma tidpunkt bedömde
banken att inflationen enligt UND1X skulle öka med 1,7 %
2001 och 1,8 % 2002. Den faktiska utvecklingen i UND1X
under dessa bägge år var 2,8 % respektive 2,5 %.
Genomgången visar dock att Riksbankens prognoser står sig
förhållandevis väl i jämförelse med andra prognosinstituts
bedömningar under samma period. Så gott som samtliga
prognosinstitut, både svenska och internationella, gjorde
under den aktuella perioden samma över- och
underskattningar av både tillväxten och inflationen som
Riksbanken gjorde. I genomsnitt räknade t.ex. de svenska
prognosinstituten i slutet av 2000 med att Sveriges BNP
under 2001 och 2002 skulle öka med omkring 3,7 % respektive
3,1 % samt att KPI skulle stiga med 1,8 % 2001 och 2,2 %
2002.
Bedömningar av 2002 gjorda 2000
Inledningen av 2000 genomsyras av en stark uppgång i både
den inhemska och den internationella konjunkturen.
Aktiviteten i Förenta staternas ekonomi fortsätter att öka,
trots återkommande varningar om avmattning. Även
konjunkturen i EU och EMU-området förstärks,
sysselsättningen stiger och hushållen och företagen visar
upp en stark framtidsoptimism. I de tidigare krishärdarna i
t.ex. Sydostasien och Latinamerika ökar den ekonomiska
aktiviteten påtagligt.
I Sverige förbättras industrikonjunkturen markant,
sysselsättningen fortsätter att öka, pristrycket är
fortfarande lågt samtidigt som den inhemska efterfrågan
tilltar. I början av februari höjer Riksbanken reporäntan
med 0,5 procentenheter till 3,75 %, med motiveringen att
penningpolitikens nuvarande expansiva riktning bidrar till
att inflationen riskerar att överskrida inflationsmålet.
I inflationsrapporten från mars 2000 drar Riksbanken
slutsatsen att den internationella uppgången och styrkan i
den inhemska efterfrågan betyder att tillväxten i den
svenska ekonomin under de kommande åren blir högre än vad
banken tidigare räknat med. BNP bedöms växa med 4 % under
2000 och 3,5 % 2001, jämfört med 3,7 % respektive 3,3 % i
inflationsrapporten från december 1999. Tillväxten under
2002 väntas bli 2,6 %. Trots den högre förväntade
tillväxten skriver Riksbanken ned sin bedömning av
inflationen. KPI väntas nu stiga med i genomsnitt 1,4 %
2000 och 1,6 % 2001 och inflationen mätt enligt UND1X
bedöms stiga med 1,6 % 2000 och 1,8 % 2001. För 2001 är den
0,3 procentenheter lägre än den bedömning som gjordes i
rapporten från december 1999. Importpriserna väntas öka
till följd av stigande oljepriser, men genomslaget i
konsumentledet bedöms bli relativt begränsat bl.a. på grund
av en starkare inhemsk konkurrens. Dessutom bedöms risken
för omfattande kapacitetsrestriktioner som ganska liten
till följd av högre produktivitet i ekonomin och ett ökat
arbetskraftsutbud. Direktionen gör bedömningen att UND1X
underskrider inflationsmålet på ett års sikt men att målet
marginellt överskrids på två års sikt. UND1X väntas ligga
på 2,1 % i mars 2002. Riskbilden antas vara balanserad, i
den meningen att risken för en högre inflation bedöms som
lika stor som risken för en lägre inflation. Direktionen
beslutar att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot
reserverar sig mot inflationsrapporten och räntebeslutet
bl.a. med motiveringen att sannolikheten är stor för att
inflationen blir högre än vad som beräknas i
inflationsrapporten och att reporäntan därför bör höjas med
0,5 procentenheter.
Under våren bekräftas bilden av en stark konjunkturuppgång
ytterligare. I Förenta staterna tilltar den ekonomiska
aktiviteten, även om uppgången i oljepriserna ökar
pristrycket något. De internationella oljepriserna sjunker
emellertid något under våren efter den kraftiga uppgången
under 1999 och inledningen av 2000. Under senvåren börjar
kurserna på de internationella aktiebörserna att sjunka
från en mycket hög nivå. Den svenska sysselsättningen
stiger ytterligare, och hushållens konsumtion ökar snabbt
till följd av stigande inkomster och högre tillgångspriser.
Industrikonjunkturen förbättras starkt. Så gott som
samtliga prognosmakare justerar under våren upp sina
prognoser för den svenska tillväxten under de kommande
åren. Så gott som alla varnar dessutom för att den stramare
arbetsmarknaden och ökade importpriser ökat risken för att
UND1X på sikt ska gå över inflationsmålet.
Mot bakgrund av den starka konjunkturen justerar
Riksbanken i inflationsrapporten från juni upp sin
tillväxtprognos ytterligare, framför allt vad gäller 2000
och 2002. Prognosen för 2001 ligger kvar på samma bedömning
som i marsrapporten. Till följd av bl.a. lägre telepriser
och en svagare hyresprisutveckling skrivs prognosen över
inflationen 2001 ned ytterligare. KPI och UND1X väntas
stiga med i genomsnitt 1,4 % respektive 1,6 % under 2001 -
0,2 procentenheter lägre än i marsrapporten.
Inflationstakten väntas i juni 2002 ligga på 1,9 % mätt
enligt både KPI och UND1X. I likhet med i marsrapporten
gör banken bedömningen att risken för kapacitetsbrister är
begränsad. Enligt banken tyder också nya beräkningar på att
omfattningen av lediga resurser i ekonomin tidigare
underskattats. Direktionen gör bedömningen att den
underliggande inflationen hamnar under inflationsmålet på
ett års sikt och på målet på två års sikt. Direktionen
beslutar att lämna reporäntan oförändrad. En ledamot
reserverar sig mot beslutet och anför att reporäntan bör
höjas med 0,5 procentenheter.
Diagram 4. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över KPI
2002 jämfört med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma tillfälle
samt utfallet (årsgenomsnitt)
Källa: Riksbanken, KI, SCB
Under sensommaren börjar värdet på den svenska kronan att
sjunka på den internationella valutamarknaden, och under
hösten kommer tecken på en dämpning i både den
internationella och den svenska konjunkturen. I
inflationsrapporten från oktober noterar Riksbanken att
vissa tecken på avmattning i den amerikanska ekonomin
börjar synas. Banken konstaterar dock samtidigt att
utsikterna för den svenska ekonomin inte ändrats på något
avgörande sätt jämfört med den prognos banken gjorde i
juni. Tillväxten för 2002 skrivs upp ytterligare, till 3,0
%. Trots utsikterna för en högre tillväxt justeras
prognosen över UND1X-inflationen 2001 ned med 0,1
procentenheter till i genomsnitt 1,5 %. Nedrevideringen
motiveras bl.a. av att vissa skattesänkningar som
aviserades i budgetpropositionen för 2001 drar ned
inflationen. Inflationstakten enligt UND1X väntas uppgå
till 1,5 % i september 2001 och 1,9 % i september 2002.
Banken upprepar bedömningen att kapacitetsutnyttjandet i
ekonomin sannolikt är något lägre än tidigare beräknat,
vilket gör att risken för kapacitetsrestriktioner är
begränsad.
Direktionen gör vid sitt möte i anslutning till
inflationsrapporten bedömningen att sannolikheten för att
inflationen blir högre än prognosen är större än
sannolikheten för att inflationen blir lägre. Direktionen
räknar därför med att den underliggande inflationen vid
oförändrad reporänta kommer att överstiga inflationsmålet
på två års sikt. Direktionen beslutar dock att lämna
reporäntan oförändrad. En ledamot reserverar sig mot
beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,5
procentenheter.
Mot slutet av året blir tecknen på en konjunkturavmattning
allt tydligare. Tillväxttakten i Förenta staterna sjunker,
och flertalet av de s.k. ledande indikatorerna pekar mot en
fortsatt dämpning av den ekonomiska aktiviteten. KI:s
barometrar visar på en tydlig avmattning även i den svenska
industrikonjunkturen. Hushållens framtidstro avtar, och
nedgången på den svenska och de internationella
aktiebörserna tilltar under hösten. Utvecklingen gör att
flera prognosmakare justerar ned sina tidigare bedömningar
av tillväxten under de närmaste åren.
I inflationsrapporten från december konstaterar banken
att det höga oljepriset nu börjar dämpa konsumtionen och
hushållens framtidstro. Särskilt märkbart är detta i några
av de större länderna i euroområdet. Banken reviderar dock
inte sina tidigare bedömningar av den internationella
tillväxten utan förväntar sig en gradvis avmattning i OECD-
området under 2001 och 2002. Banken utgår ifrån att den
svenska konjunkturuppgången är stabil, med en stark inhemsk
efterfrågan. Konsumtionen väntas dock bli något svagare än
vad som tidigare beräknats bl.a. på grund av sjunkande
aktiekurser. Sveriges BNP bedöms öka med 3,4 % 2001 och 2,9
% 2002. I sitt huvudscenario räknar banken med att UND1X i
genomsnitt stiger med 1,7 % under 2001 och 1,8 % under
2002. I december 2001 och 2002 förväntas inflationen ligga
på 1,8 % respektive 2,1 % enligt KPI och 1,8 % respektive
1,9 % enligt UND1X.
Enligt banken finns det en klar risk för att inflationen
framöver blir högre än inflationsmålet på 2 %. De s.k.
uppåtrisker som nämns är bl.a. att lönerna ökar mer än
väntat och att oljepriset ligger kvar på en hög nivå. En
ytterligare risk är att den svenska kronan försvagas mer än
väntat. Med hänsyn tagen till riskerna gör banken
bedömningen att UND1X stiger till 2,3 % på två års sikt.
KPI väntas under samma tidsperiod stiga till 2,5 %.
Direktionen beslutar att höja reporäntan med 0,25
procentenheter till 4 %. En ledamot reserverar sig mot
höjningen bl.a. med motiveringen att en svagare
internationell konjunktur ökar sannolikheten för en lägre
svensk inflation under de närmaste åren.
Bedömningar av 2002 gjorda 2001
Inledningen av 2001 symboliseras av en relativt snabb
nedgång i den internationella konjunkturen, framför allt i
Förenta staterna. Under årets första tre månader sänker den
amerikanska centralbanken, Federal Reserv, sin styrränta
med 1,5 procentenheter för att dämpa nedgången och
stimulera en återhämtning. Kursnedgången på världens
aktiebörser tilltar, speciellt vad gäller teknikrelaterade
aktier, och räntorna sjunker till följd av svagare
ekonomiska utsikter. Även den svenska industrikonjunkturen
försämras relativt snabbt, och hushållens optimism om den
ekonomiska framtiden avtar. Värdet på kronan fortsätter att
sjunka efter nedgången under andra halvan av 2000.
I ljuset av den snabba konjunkturförsämringen skriver
Riksbanken ned sina tillväxtprognoser i inflationsrapporten
från mars 2001. Sveriges BNP bedöms stiga med 2,4 % både
2001 och 2002, vilket är 1 procentenhet respektive 0,5
procentenheter lägre än bankens bedömning i december.
Samtidigt räknar banken i sin första officiella bedömning
av 2003 med att BNP under det året ökar med 2,7 %. Den
svagare konjunkturen och ett minskat tryck från
importpriserna gör att direktionen skriver ned prognosen
över UND1X-inflationen 2001 till en uppgång på i genomsnitt
1,5 %. UND1X-inflationen för 2002 skrivs däremot upp till i
genomsnitt 1,9 %, bl.a. på grund av att riksbanken nu
räknar med att maxtaxan inte kommer att räknas in i KPI och
UND1X när den införs 2002. Det får till effekt att
inflationen 2002 blir något högre än vad som tidigare
antagits.
Direktionen gör bedömningen att riskerna för en lägre
inflation är större än riskerna för en högre inflation.
Inflationen förväntas dock i huvudsak ligga i linje med
inflationsmålet på ett och två års sikt. En enig direktion
beslutar att lämna reporäntan oförändrad.
Under perioden mars till maj ökar priserna betydligt mer
än vad Riksbanken tidigare räknat med. Inflationstakten
mätt enligt KPI stiger till 3 % i maj bl.a. på grund av
kraftigt stigande priser på kött, el- och teleprodukter.
Under våren blir det också tydligt att konjunkturnedgången
i USA i högre grad än vad som tidigare förväntats sprider
sig till Europa. Federal Reserve fortsätter att sänka den
amerikanska reporäntan. I början av maj sänker också den
europeiska centralbanken, ECB, sin styrränta med 0,25
procentenheter. Värdet på den svenska kronan sjunker
ytterligare under april och maj och obligationsräntorna
stiger.
I inflationsrapporten från maj skriver Riksbanken ned
både den svenska och internationella tillväxtprognosen för
2001 ytterligare. Däremot skrivs BNP-prognoserna för 2002
och 2003 upp något, till 2,5 % respektive 2,9 %. Samtidigt
justeras UND1X-inflationen för 2001 upp kraftigt till följd
av vårens prishöjningar. Prognosen över UND1X 2002 skrivs
upp med 0,2 procentenheter till en inflation på i
genomsnitt 2,1 %.
Diagram 5. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över UND1X
2002 jämförda med Konjunkturinstitutets prognoser vid samma tillfälle
samt utfallet
Källa: Riksbanken, KI, SCB
Direktionen bedömer dock att prishöjningarna under våren
till stor del är temporära och att inflationen på ett till
två års sikt utvecklas i linje med inflationsmålet. Risken
för lägre inflation på grund av konjunkturnedgången uppvägs
enligt direktionen av risken för högre inflation till följd
av kronans försvagning och ett fortsatt högt
kapacitetsutnyttjande i ekonomin. I juni 2002 och 2003
väntas inflationen mätt enligt UND1X ligga på 1,8 %
respektive 2,1 %. En enhällig direktion beslutar att lämna
reporäntan oförändrad.
I slutet av maj och början av juni försvagas kronan
ytterligare, och vid tre tillfällen under juni intervenerar
Riksbanken på valutamarknaden för att stärka kronan.
Industrikonjunkturen fortsätter att försvagas, enligt KI:s
barometrar. Vid direktionens möte i juli 2001 beslutar
direktionen att höja reporäntan med 0,25 procentenheter med
motiveringen att risken ökat för att inflationen på ett
till två års sikt ska överstiga inflationsmålet.
Anledningen är att resursutnyttjandet i ekonomin
fortfarande är högt, trots avmattningen, samtidigt som
kronan är lågt värderad. Risken finns också att
prishöjningarna under våren påverkar
inflationsförväntningarna i samhället. Tre ledamöter
reserverar sig mot beslutet. Riksbankschefens utslagsröst i
direktionen avgör till förmån för en räntehöjning.
Den amerikanska centralbanken fortsätter att sänka sin
styrränta under sommaren för att dämpa konjunkturnedgången
samtidigt som aktiekurserna på världens olika börser
fortsätter att sjunka.
Efter terrorattackerna i Förenta staterna den 11
september 2001 sänker flertalet av världens centralbanker,
inklusive Riksbanken, sina styrräntor med en halv
procentenhet. Riksbanken motiverar beslutet med att
terrordåden riskerar att ytterligare dämpa den
internationella efterfrågan. Det skulle kunna göra att
inflationen på ett till två års sikt underskrider
inflationsmålet.
I inflationsrapporten från oktober skriver Riksbanken på
nytt ned prognoserna över tillväxten de närmaste åren. BNP-
prognosen för den svenska ekonomin skrivs ned med 0,7
respektive 0,3 procentenheter till en tillväxt på 1,3 %
2001 och 2,2 % 2002. Bedömningen av tillväxten 2003
justeras ned med 0,1 procentenheter till 2,8 %. Prognoserna
över UND1-inflationen skrivs dock upp med 0,3
procentenheter för både 2001 och 2002 till en inflation på
2,8 % respektive 2,4 %. Direktionen gör dock bedömningen
att den svenska inflationen på ett till två års sikt kommer
att ligga i linje med inflationsmålet. Lägre
internationella priser förväntas uppväga ett stigande
inflationstryck till följd av den svagare kronan. I
september 2002 och 2003 väntas inflationen mätt enligt
UND1X ligga på 1,7 % respektive 2,0 %. En enig direktion
beslutar att lämna reporäntan oförändrad.
Konjunkturen försämras ytterligare under senhösten i
såväl Förenta staterna som Europa och Japan, bl.a. som en
effekt av oron efter terrordåden. Både internationella och
svenska prognosmakare skriver löpande ned sina prognoser
över tillväxten i världsekonomin de närmaste åren. Till
följd av nedgången och den ekonomiska osäkerheten
fortsätter den amerikanska centralbanken att sänka
styrräntan. I slutet av året når styrräntan en nivå på 1,75
%. Även den europeiska centralbanken, ECB, sänker
styrräntan med en halv procentenhet vid mitten av november.
Flertalet industriländer, framför allt Förenta staterna,
beslutar också om omfattande finanspolitiska
stimulansåtgärder för att motverka en ytterligare
fördjupning av konjunkturen. Den svenska kronan stärks
under senhösten efter den kraftiga försvagningen i
anslutning till den finansiella oron efter terrordåden i
Förenta staterna.
I inflationsrapporten från december 2001 skriver Riksbanken
ytterligare ned sin bedömning av både den internationella
och den svenska tillväxten de närmaste åren. Riksbanken
räknar dock med att en återhämtning i världsekonomin inleds
vid mitten av 2002. Sveriges BNP väntas nu stiga med 1,2 %
2001, 1,8 % 2002 och 2,4 % 2003. Inflationen mätt enligt
UND1X bedöms stiga med i genomsnitt 2,7 % 2001 och 2,1 %
2002 - 0,1 procentenheter respektive 0,3 procentenheter
lägre än prognosen i inflationsrapporten från oktober.
Enligt rapporten är prishöjningarna under 2001 till stor
del av tillfällig natur, och enligt direktionens bedömning
kommer den svenska inflationen att utvecklas i linje med
inflationsmålet på två års sikt. I december 2002 och 2003
väntas UND1X ligga på 2 % respektive 1,9 %. Reporäntan
lämnas oförändrad på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot
beslutet och menar att reporäntan bör sänkas med 0,25 %
till följd av den svaga konjunkturutvecklingen.
Bedömningar av 2002 gjorda 2002
Under de första månaderna av 2002 syns tydliga tecken på
återhämtning i internationella konjunkturen, efter
nedgången 2001 och den extra osäkerhet som följde på
terrorattackerna i september. De kraftiga räntesänkningarna
och stimulanserna via finanspolitiken i flertalet större
industriländer börjar nu ge effekt på den ekonomiska
aktiviteten. Både hushållens och företagens optimism om
framtiden stiger, framför allt i Förenta staterna men även
i Europa och andra delar av världen. Till en följd av bl.a.
låga företagsvinster och redovisningsskandalen i det
amerikanska företaget Enron sjunker kurserna på världens
aktiebörser under inledningen av 2002, efter en uppgång mot
slutet av 2001. Räntorna stiger och prognosmakare börjar
revidera upp sina prognoser över både den internationella
och svenska tillväxten.
Även den svenska konjunkturen visar tecken på uppgång.
KI:s barometrar för första kvartalet och andra ledande
index visar på en återhämtning i industrikonjunkturen sedan
bottennivån hösten 2001. Företagen är också relativt
optimistiska om orderingången och produktionen framöver.
Hushållens framtidsförväntningar stiger, även om
konsumtionen utvecklas relativt svagt i början av året.
Kronan fortsätter att stärkas. Trots det ligger inflationen
mätt enligt UND1X över 3 % under första kvartalet.
I inflationsrapporten från mars konstaterar Riksbanken
att de internationella tillväxtutsikterna förbättrats och
att det senaste årets avmattning ser ut att bli relativt
mild. Banken räknar med att BNP i OECD-området stiger med
runt 1 % 2002 och 3 % både 2003 och 2004, vilket är något
högre än den bedömning som gjordes i decemberrapporten. Den
svenska BNP-tillväxten för 2002 skrivs ned med 0,2
procentenheter till 1,6 %, samtidigt som prognosen för 2003
skrivs upp med 0,6 procentenheter till en tillväxt på 3 %.
År 2004 väntas BNP stiga med 2,6 %. Riksbanken konstaterar
vidare att inflationen stigit mer än förväntat under de
senaste månaderna. Uppgången beror till stor del på
prisökningarna på t.ex. energi och kött men också på att
priserna på övriga inhemska varor och tjänster stigit
relativt kraftigt. Detta förklaras, enligt banken, av att
resursutnyttjandet i ekonomin, trots den svaga
konjunkturen, sannolikt är högre än tidigare beräknat.
Detta bidrar till att banken justerar upp sin bedömning av
den svenska ekonomins inflationsbenägenhet.
I sitt huvudscenario räknar banken med att priserna mätt
enligt KPI stiger med i genomsnitt 2,3 % respektive 2,2 %
2002 och 2003. Mätt enligt UND1X väntas en inflationen på i
genomsnitt 2,6 % 2002 och 2,1 % 2003. Risken för högre
inflation än i huvudscenariot anses dock vara större än
risken för lägre inflation, bl.a. på grund av risken för
fortsatt stigande inhemska priser. Direktionen gör
bedömningen att den höga inflationen kommer att sjunka
under den närmaste tiden men att inflationen mätt enligt
UND1X kommer att ligga över inflationsmålet på ett till två
års sikt. Direktionen beslutar att höja reporäntan med 0,25
procentenheter, till en nivå på 4 %. En ledamot reserverar
sig mot beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,5
procentenheter.
Diagram 6. Riksbankens prognoser i inflationsrapporterna över BNP-
tillväxten 2002 jämförda med Konjunkturinstitutets prognoser vid
samma tillfälle samt utfallet
Källa: Riksbanken, KI, SCB
En månad senare, vid mötet i slutet av april 2002, beslutar
en enhällig direktion att höja reporäntan med ytterligare
0,25 procentenheter, till en nivå på 4,25 %. Beslutet
motiveras bl.a. med att återhämtningen i Förenta staterna
varit starkare än vad som tidigare antagits samtidigt som
den svenska inflationen fortfarande bedöms ligga över
inflationsmålet på ett till två års sikt, trots höjningen
av reporäntan i mars. Tillväxten i både OECD-området och
Sverige väntas under 2003 och 2004 uppgå till omkring 2,5-3
% per år - något lägre än den bedömning som gjordes i
marsrapporten. I anslutning till beslutet anger direktionen
att reporäntan kan behöva höjas ytterligare om efterfrågan
i Sverige och omvärlden fortsätter att förstärkas.
Under senvåren och försommaren tilltar den internationella
återhämtningen, även om det samtidigt kommer signaler om
att uppgången i euroområdet, och då speciellt i Tyskland,
är relativt svag. Optimismen hos hushållen och företagen
dämpas något, och oljepriset stiger på grund av en
tilltagande oro om en militär konflikt i Irak. Kurserna på
världens aktiebörser fortsätter att sjunka under senvåren,
främst på IT- och telekommunikationsaktier.
Orderingången hos de svenska företagen stiger, men
utfallet är svagare än vad företagen tidigare räknat med,
visar KI:s barometrar för andra kvartalet. Den höga
inflationen i början av 2002 sjunker under senvåren, och de
svenska hushållen är fortfarande relativt optimistiska om
den framtida utvecklingen.
I inflationsrapporten från juni konstaterar Riksbanken
att tecknen på en konjunkturuppgång blivit tydligare, även
om osäkerheten fortfarande är stor. Det stigande oljepriset
verkar dock dämpande på efterfrågan. BNP i OECD-området
bedöms stiga med 1,4 % 2002 och 2,6 % respektive 2,7 % 2003
och 2004. Sveriges BNP väntas öka med 1,6 % 2002, 2,7 %
2003 och 2,5 % 2004. I huvudscenariot bedöms UND1X-
inflationen uppgå till 1,9 % respektive 2 % på ett och två
års sikt. De största riskerna för stigande inflation är
löneutvecklingen och det inhemska pristrycket. Detta gör
att risken för att inflationen blir högre än i
huvudscenariot anses vara större än risken för lägre
inflation. Justerat för riskerna bedöms därför UND1X stiga
med 2 % respektive 2,1 % på ett till två års sikt.
Direktionen gör bedömningen att inflationen ligger i linje
med inflationsmålet de närmaste åren. Direktionen beslutar
hålla reporäntan oförändrad. En ledamot reserverar sig mot
beslutet och anför att reporäntan bör höjas med 0,25
procentenheter. Enligt reservanten blir inflationen under
de närmaste åren några tiondelar högre än vad som anges i
inflationsrapporten.
Under sommaren och hösten accelererar kursfallen på
världens aktiebörser, bl.a. på grund av nya
redovisningsskandaler i t.ex. bolaget Worldcom. Oron på
finansmarknaderna förstärks av stigande risk för krig i
Irak. Under perioden juni till oktober sjunker börskurserna
i Förenta staterna med knappt 30 % samtidigt som kurserna i
Sverige under samma tid faller med knappt 40 %. I takt med
börsfallen dämpas hushållens och företagens optimism i både
Förenta staterna och euroområdet, och räntorna faller. Även
i Sverige minskar optimismen hos hushållen och i företagen.
I KI:s olika barometrar redovisar företagen en betydligt
lägre orderingång och produktion än förväntat, och
statistiken från detaljhandeln visar på en avtagande privat
konsumtion. Flertalet prognosmakare reviderar ned sina
prognoser över den internationella och svenska tillväxten.
Under senhösten börjar kurserna på de internationella
aktiebörserna stiga något från bottennivån i början av
oktober.
I inflationsrapporten från oktober konstaterar Riksbanken
att tillväxtutsikterna försämrats under de senaste
månaderna, vilket gör att den internationella
återhämtningen blir svagare och mer utdragen än vad banken
tidigare räknat med. Tillväxten i både OECD-området och
Sverige under 2002 och 2003 revideras ned jämfört med
bedömningarna i junirapporten. Den svenska tillväxten
försvagas också av att finanspolitiken väntas bli mindre
expansiv under de närmaste åren. I huvudscenariot väntas
UND1X stiga med i genomsnitt 2,6 % 2002 och 1,9 % 2003. I
september 2003 och 2004 bedöms UND1X-inflationen uppgå till
1,8 % respektive 1,9 %. Direktionen gör bedömningen att
inflationen kommer att ligga något under inflationsmålet på
ett till två års sikt. De stora svängningarna på
finansmarknaderna gör, enligt direktionen, att utvecklingen
är svårbedömd. Direktionen beslutar att hålla reporäntan
oförändrad men anger samtidigt att den avser att hålla ett
extra sammanträde en månad senare för att göra en ny
bedömning av situationen. En ledamot reserverar sig mot
beslutet. Ledamoten anför att bedömningen i
inflationsrapporten talar för att reporäntan bör sänkas med
0,25 procentenheter.
Vid sammanträdet i mitten av november beslutar en
enhällig direktion att sänka reporäntan med 0,25
procentenheter till 4 %. Direktionen motiverar beslutet med
att den senaste informationen visar att konjunkturen är
fortsatt svag i såväl Förenta staterna som Europa. Svagare
industrikonjunktur och lägre export talar för att den
svenska tillväxten blir lägre än vad som förväntades i
inflationsrapporten från oktober, vilket bidrar till att
dämpa pristrycket. Inflationen väntas, enligt direktionen,
ligga under inflationsmålet på ett till två års sikt.
Den internationella konjunkturen försvagas ytterligare
under återstoden av 2002, bl.a. på grund av risken för krig
i Irak. I mitten av november sänker den amerikanska
centralbanken sin styrränta med 0,5 procentenheter till
1,25 %, den lägsta nivå som noterats sedan början av 1960-
talet. I början av december följer den europeiska
centralbanken efter och sänker sin styrränta med en halv
procentenhet. I inflationsrapporten från december skriver
Riksbanken ned prognoserna för såväl den internationella
som den svenska utvecklingen. Den svagare konjunkturen
bidrar till att dämpa pristrycket, och banken räknar i sitt
huvudscenario med att UND1X stiger med i genomsnitt 1,9 %
under både 2003 och 2004. Samtidigt bedöms risken för lägre
inflation än i huvudscenariot vara större än risken för
högre inflation. Justerat för risken bedöms UND1X stiga med
1,9 % 2003 och 1,8 % 2004. Direktionen beslutar sänka
reporäntan med ytterligare 0,25 procentenheter till en nivå
på 3,75 %. En ledamot reserverar sig mot beslutet.
Ledamoten anför att riskbilden är balanserad, till skillnad
från bedömningen i inflationsrapporten. Risken för lägre
inflation är lika stor som risken för högre inflation,
varför reporäntan bör hållas oförändrad, enligt ledamoten.
Riksbankens räntepolitik 2000-2002 med anledning av
prognoserna
Som redovisats tidigare under avsnittet Inflationsmålet och
räntebeslutsregler styrs Riksbankens räntepolitik lite
förenklat av följande handlingsregel: Om Riksbankens
inflationsprognos - där inflationen mäts med UND1X och
under antagandet om en oförändrad reporänta - pekar mot att
inflationen på ett till två års sikt avviker från
inflationsmålet ska reporäntan normalt förändras (skäl till
avvikelser från regeln redovisas under avsnittet
Inflationsmålet och räntebeslutsregler). En prognos över 2
% innebär att reporäntan normalt ska höjas och en prognos
under 2 % att reporäntan ska sänkas.
En naturlig ansats i en utvärdering av penningpolitiken
är att försöka utröna om Riksbanken varit konsekvent i sin
räntepolitik. Har banken givit de prognoser man presenterat
i inflationsrapporterna och beslutsprotokollen, förändrat
reporäntan i den riktning som prognoserna indikerat och i
rätt proportioner?
På våren 2002 gjorde Konjunkturinstitutet, på uppdrag av
finansutskottets kansli, ett underlag för utvärderingen av
penningpolitiken 1999-2001. I underlaget belystes bl.a.
frågan om Riksbanken följt sin enkla handlingsregel under
perioden 1997-2001. Resultaten tydde i korthet på att
Riksbanken ganska väl följt den enkla handlingsregeln,
bortsett från två tillfällen. Det ena tillfället var i
slutet av 1998 och början av 1999 då reporäntan, i
förhållande till handlingsregeln, sänktes extra mycket. Det
andra tillfället var i början av 2000 då reporäntan höjdes
relativt kraftigt.
En genomgång av Riksbankens inflationsrapporter vid de
aktuella tidpunkterna tyder på att avvikelsen 1998/99
sannolikt kan förklaras av den stora osäkerhet om både den
reala och finansiella utvecklingen som rådde i samband med
den globala finansiella oron i slutet av 1998 och början av
1999. En möjlig förklaring till den i jämförelse stora
räntehöjningen på 0,5 procentenheter i februari 2000 kan
vara de då stundande löneförhandlingarna och de prognoser
om stora lönelyft som flera olika bedömare gjorde i början
av 2000.
Riksbanken redovisar i inflationsrapporten från mars 2003
i avsnittet Underlag för utvärdering av penningpolitiken
2000-2002 en liknande analys av Riksbankens ränteagerande.
Riksbankens slutsats är att bankens agerande under perioden
varit konsekvent. Skillnaden mellan den faktiska reporäntan
under perioden och den reporänta som följer av skattningar
av den enkla handlingsregeln är relativt små. Riksbankens
analys visar i korthet att reporäntan var något för hög
under 2000 i förhållande till handlingsregeln, vilket är
ungefär samma resultat som KI kom fram till i sin analys.
Under första halvåret 2001 låg reporäntan i linje med
regeln medan den var lägre än regeln i slutet av 2001,
enligt Riksbankens skattningar.
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att utvärderingen visar att
inflationen mätt enligt både KPI och UND1X i genomsnitt
legat över Riksbankens inflationsmål på 2 % under den
undersökta perioden 2000-2002. Inflationen har dock legat
inom det uppsatta toleransintervallet på ( 1 procentenhet.
Överskridandet beror bl.a. på kraftiga men tillfälliga
prishöjningar på t.ex. energi, kött och grönsaker.
Genomgången av de enskilda åren under perioden 2000-2002
gör också att utskottet i efterhand kan konstatera att
Riksbanken i sina prognoser för 2000 överskattade
inflationstakten samtidigt som man underskattade tillväxten
i den svenska ekonomin. För åren 2001 och 2002 var
förhållandena de omvända. För dessa år överskattade
Riksbanken som regel tillväxten samtidigt som banken av
olika skäl underskattade inflationstrycket.
Utskottet kan dock samtidigt konstatera att Riksbankens
prognoser står sig förhållandevis väl i jämförelse med
andra prognosinstituts bedömningar under samma period. Så
gott som samtliga prognosinstitut, både svenska och
internationella, gjorde under den aktuella perioden samma
över- och underskattningar av både tillväxten och
inflationen som Riksbanken gjorde.
Olika skattningar av Riksbankens agerande
visar också att Riksbanken i huvudsak
utformat penningpolitiken i enlighet med
sin egen officiella handlingsregel, dvs.
att sänka eller höja reporäntan när
prognoserna visar att inflationen på ett
till två års sikt under- eller
överskrider inflationsmålet. Riksbankens
ränteförändringar under den undersökta
perioden följer i stort sett
handlingsregeln, förutom vid något eller
några enstaka tillfällen.
Fördelningen av Riksbankens resultat och
frågan om ansvarsfrihet för fullmäktige
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksbanksfullmäktige och
Riksbankens direktion beviljas ansvarsfrihet för
sin förvaltning av Riksbanken under 2002. Utskottet
föreslår också att riksdagen fastställer
Riksbankens balans- och resultaträkningar samt
godkänner fullmäktiges förslag till disposition av
2002 års resultat. Det innebär att Riksbanken
levererar in 7,5 miljarder kronor till statsverket,
att 12,4 miljarder kronor avräknas från
dispositionsfonden och att 4,8 miljarder kronor
överförs till resultatutjämningsfonden.
Bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering
Den 1 juni 1999 övertog det nybildade bolaget PSAB Pengar i
Sverige AB huvuddelen av ansvaret för Riksbankens
kontanthantering. Bolaget fungerade fram till 2002 som ett
helägt dotterbolag till Riksbanken med uppgift att svara
för distribution, lagerhållning samt äkthets- och
kvalitetskontroll av kontanter. Det hade också möjlighet
att konkurrera på marknaden för betalnings- och
kontanthanteringstjänster med sådana uppgifter som
uppräkning av dagskassor, drift av serviceboxar, laddning
av sedelautomater samt värdetransporter.
Under 2002 delades bolaget upp i två separata bolag -
Svensk Kontantförsörjning AB (SKAB) och Pengar i Sverige AB
- där SKAB är ett helägt dotterbolag till Riksbanken och
Pengar i Sverige AB är dotterbolag till SKAB. Delningen
genomfördes formellt den 1 september 2002, men de båda
bolagen hade gemensam produktion fram t.o.m. den 16
februari 2003.
Av Riksbankens årsredovisning för 2002 framgår att den
konkurrensutsatta verksamheten (PSAB) ska säljas under 2003
och att Riksbanken prövar möjligheten att överlåta
resterande verksamhet (SKAB) till affärsbankerna.
När PSAB bildades 1999 överförde Riksbanken till bolaget
apportegendom och kapital på sammanlagt 419 miljoner
kronor. SKAB har därefter i december 2002 erhållit
ytterligare 200 miljoner kronor i aktieägartillskott.
Riksbanken har därefter av försiktighetsskäl skrivit ned
sitt aktieägarinnehav i SKAB/PSAB till 15 miljoner kronor,
dvs. med sammanlagt 604 miljoner kronor. Riksbanken har
utöver dessa nedskrivningar haft andra kostnader
förknippade med bolagiseringen av kontanthanteringen, bl.a.
konsultarvoden.
Riksdagens revisorer svarar för den årliga granskningen
av Riksbankens redovisning. Enligt vad finansutskottet
inhämtat har revisorerna givit två konsulter verksamma vid
Handelshögskolan i Stockholm i uppdrag att närmare granska
de kostnader som Riksbankens bolagisering av
kontanthanteringen har fört med sig. I uppdraget ingår
bl.a. att undersöka vad bolagiseringen hittills har kostat
Riksbanken brutto, att försöka utröna hur mycket
kontanthanteringen skulle ha kostat om den legat kvar i
banken samt även att bedöma vad som orsakat de höga
kostnaderna. Konsulterna ska redovisa resultatet av sin
undersökning till revisorerna i början av juni 2003.
Riktlinjer för Riksbankens vinstdisposition
Riksbanken har sedan 1987 års bokslut värderat tillgångar och skulder
till marknadsvärden. Denna princip innefattade från början
dock inte guldinnehavet som fram till årsskiftet 1998/99
fördes upp med samma, mycket låga bokföringsvärde som gällt
sedan 1950-talet.
Övergången till en marknadsvärdering medförde att
Riksbankens värdepappersportfölj kom att exponeras för
valuta- och ränterisker på ett mer påtagligt sätt än
tidigare. För att motverka de fluktuationer detta kunde ge
upphov till på resultatet och inleveranserna till staten
fastställde riksbanksfullmäktige 1988 nya riktlinjer för
dispositionen av Riksbankens resultat. Förenklat uttryckt
innebar de nya riktlinjerna att Riksbanken varje år skulle
leverera in 80 % av sitt överskott till staten medan
resterande 20 % skulle användas för att bygga upp det egna
kapitalet. Mer detaljerat innebar riktlinjerna följande:
1. Inleveranserna till statsverket ska varje år motsvara
80 % av de fem senaste årens genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner. Det inlevererade beloppet ska
avrundas till jämnt 100-tal miljoner kronor.
2. Till dispositionsfonden ska årligen avsättas 10 % av
samma underlag. Avsättningar till dispositionsfonden ska
dock bara göras i den mån årets resultatet överstiger den
beräknade inleveransen till staten.
3. Återstoden av årets resultat före bokslutsdispositioner
ska föras till/från resultatutjämningsfonden.
4. Den resultatpåverkan som uppkom vid en eventuell
uppskrivning eller nedskrivning av kronans värde skulle
enligt de ursprungliga riktlinjerna inte påverka det
årsgenomsnitt som lades till grund för inleveranserna
till statsverket. Vid en av fullmäktige beslutad
justering av växelkursen borde i stället
dispositionsfonden utnyttjas.
Riktlinjerna kom i denna form att tillämpas fram t.o.m.
1992 års bokslut. Efter det att kronan släppts fri
modifierade emellertid fullmäktige den fjärde punkten och
fr.o.m. 1993 års bokslut har gällt att underlaget för
inleveranserna ska utgöras av de fem senaste årens
genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner
exklusive den resultatpåverkan som en ändrad kronkurs haft.
Varje förändring av kronkursen påverkar därmed underlaget
för inleveranserna. Har kronan fallit i värde ska
beräkningsunderlaget minskas, och inleveransen blir då i
motsvarande mån mindre. Har kronan stärkts ska
beräkningsunderlaget ökas, vilket gör att inleveransen blir
större.
I 1999 års bokslut modifierades riktlinjerna i
ytterligare ett avseende, vilket hade sin upprinnelse i att
Riksbanken året innan gått över till att marknadsvärdera
sitt guldinnehav. Den orealiserade värdestegring som
uppkommit på detta innehav har i de fyra senaste boksluten
behandlats på samma sätt som en valutakurseffekt och
således fått påverka inleveransens storlek. Därmed utgörs
numera underlaget för inleveranserna av de fem senaste
årens genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner
men efter det att valutakurseffekter och guldvärdeeffekter
räknats bort.
Fullmäktiges förslag till disposition av 2002 års
resultat
För 2002 uppvisar Riksbanken före bokslutsdispositioner ett
underskott på 71 miljoner kronor. Kronan stärktes under det
gångna året, vilket medförde att Riksbankens utländska
tillgångar blev mindre värda räknat i kronor. I enlighet
med de fastlagda riktlinjerna ska ett belopp motsvarande
denna valutakurseffekt tas från dispositionsfonden och
läggas till resultatet som därmed ökar med 13 161 miljoner
kronor.
Omvärderingen av Riksbankens guldinnehav ska behandlas på
motsvarande sätt. Riksbankens guldtillgångar uppgick
oförändrat till 185,4 ton, men det bokförda värdet av detta
innehav ökade under året med 774 miljoner kronor. Årets
resultat ska därför minskas med ett lika stort belopp som i
stället förs till dispositionsfonden.
Efter det att valutakurseffekten och omvärderingen av
guldtillgångarna har räknats bort uppgår resultatet före
bokslutsdispositioner därmed till
(-71 + 13 161 - 774 =) 12 316 miljoner kronor. Detta
resultat ligger till grund för beräkningen av inleveransen
och ska fördelas så att
- en post motsvarande 80 % av de fem senaste årens
genomsnittliga resultat före bokslutsdispositioner
(avrundad till närmast 100-tal miljoner kronor) levereras
in till statsverket,
- resterande belopp av beräkningsunderlaget sätts av till
resultatutjämningsfonden.
De fem senaste årens genomsnittliga resultat före
bokslutsdispositioner uppgår till 9 402 miljoner kronor och
80 % härav, eller avrundat 7 500 miljoner kronor, ska
levereras in till statsverket. Eftersom inleveransen är
större än årets resultat ska någon avsättning motsvarande
10 % av samma genomsnittsresultat inte göras till
dispositionsfonden.
Fullmäktiges förslag innebär således att 7,5 miljarder
kronor levereras in till statsverket. De föreslagna
vinstdispositionerna leder till att
resultatutjämningsfonden ökar med 4,8 miljarder kronor
medan dispositionsfonden minskar med netto 12,4 miljarder
kronor.
Riksdagens revisorer tillstyrker att fullmäktige och
direktionen beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning. De
tillstyrker också att balans- och resultaträkningarna för
2002 fastställs.
Finansutskottets ställningstagande
Främst till följd av kronans fall ökade Riksbankens eget
kapital snabbt under andra hälften av 1990-talet. På fem år
fördubblades det. Fullmäktige föreslog därför våren 2001
att Riksbanken utöver den reguljärt fastställda
inleveransen skulle leverera in 20 miljarder kronor extra
till statsverket. Även förra året föreslog en majoritet av
fullmäktiges ledamöter att Riksbanken skulle leverera in 20
miljarder kronor extra till statsverket. Fullmäktige
föreslår nu att årets inleverans i enlighet med tidigare
fastlagda regler ska uppgå till 7,5 miljarder kronor.
Förslaget innebär att Riksbanken på tre år har levererat in
sammanlagt 63 miljarder kronor till statsverket, varav 40
miljarder kronor i form av särskilda inleveranser. Trots
dessa betydande inleveranser försvagas bankens eget kapital
under samma period med endast 23,5 miljarder kronor.
Finansutskottet har inget att invända mot fullmäktiges
förslag till disposition av 2002 års resultat. Liksom
Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet också att
riksdagen fastställer de balans- och resultaträkningar som
finns intagna i Riksbankens årsredovisning. Balansräkningen
och resultaträkningen framgår också av bilaga 2 till detta
betänkande.
Riksdagens revisorer prövar för närvarande frågan om
Riksbankens kostnader för bolagiseringen av
kontanthanteringen. I avvaktan på resultatet av denna
undersökning har utskottet tills vidare avstått från att
pröva denna fråga närmare. Utskottet har vid sin granskning
av Riksbankens förvaltning under 2002 i övrigt inte funnit
något som ger anledning till särskilt uttalande. I likhet
med Riksdagens revisorer tillstyrker utskottet därför att
Riksbanksfullmäktige och Riksbankens direktion beviljas
ansvarsfrihet för sin förvaltning under 2002.
Lagreglering av principerna för
Riksbankens inleveranser
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att riksdagen avslår en motion
med förslag om lagreglering av vilka principer som
skall gälla för Riksbankens utdelning av överskott.
Jämför reservation 1 (m).
Motionen
Moderata samlingspartiet anser i motion Fi8 att man bör
överväga att i riksbankslagen införa en paragraf som
reglerar Riksbankens soliditet och därmed utdelningen till
staten. Lagregleringen bör innebära att utdelning inte får
göras om det leder till att en eftersträvad nivå på det
egna kapitalet inte kan upprätthållas. Motionärerna
föreslår att riksdagsstyrelsen ska få i uppdrag att utreda
det framförda förslaget om en reglering i riksbankslagen av
vilka principer som ska gälla för utdelning av Riksbankens
överskott till staten (yrkande 2).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet behandlade förra året några snarlika
motionsyrkanden och konstaterade då att fullmäktige för sin
del ansett att frågan om en lagreglering av Riksbankens
balansräkning och vinstdispositioner inte borde
aktualiseras förrän i samband med ett eventuellt svenskt
inträde i valutaunionen. Utskottet delade denna uppfattning
och avstyrkte därför motionerna.
I den nu aktuella motionen är utgångspunkten för den
föreslagna lagre- gleringen att Riksbanken ska
upprätthålla en viss soliditet. Utskottet vill därför
framhålla följande. Trots de senaste årens betydande
inleveranser till statsverket har Riksbanken såväl i
förhållande till tidigare som internationellt sett en god
soliditet[1]. Riksbankens soliditet har sedan 1989
utvecklats på följande sätt.
Riksbankens soliditet 1989-2002
Procent
---------------------------------
År Soliditet År
Soliditet
---------------------------------
1989 32,0 1996 41,1
---------------------------------
1990 35,0 1997 49,6
---------------------------------
1991 26,7 1998 55,6
---------------------------------
1992 17,3 1999 50,5
---------------------------------
1993 30,3 2000 53,8
---------------------------------
1994 24,0 2001 49,5
---------------------------------
1995 29,8 2002 44,4
---------------------------------
Som framgår av sammanställningen har nivån på
Riksbankens soliditet varierat, men den var ändå
under 2002 väsentligt högre än under första
hälften av 1990-talet.
Även internationellt sett har Riksbanken en
god soliditet, vilket framgår av följande
jämförelse.
Vissa centralbankers soliditet 1999-2002
Procent
-----------------------------------
| |2002 |2001 |2000 |1999
|
-----------------------------------
|Sverige |44,4 |49,5 |53,8 |50,5
|
-----------------------------------
|EMU |15 |27 |25 |18 |
-----------------------------------
|Norge |- |4,6 |6,5 |6,5|
-----------------------------------
|Danmark |13 |16 |19 |15 |
-----------------------------------
|Finland |31 |42 |46 |31 |
-----------------------------------
|Storbritannien|12|13 |5,6 |6,3|
-----------------------------------
-----------------------------------
Anm. För Norges Bank saknas uppgift för 2002
Riksbankens ekonomiska styrka är således
fortfarande god. Det finns därför inte
anledning att nu aktualisera frågan om en
lagreglering av Riksbankens
vinstdispositioner. Utskottet avstyrker
därför motion Fi8 (m) yrkande 2.
Finans- och strukturpolitikens
ansvar för
inflationsbekämpningen
Utskottets förslag i korthet
Det är naturligt att det förekommer
ett samspel mellan penningpolitiken
och finanspolitiken. Det finns dock,
enligt utskottets mening, ingen
anledning att föreslå att riksdagen
gör ett uttalande av det slag som
föreslås i motionen. Utskottet
avstyrker motionen.
Jämför reservation 2 (m).
Motionerna
I motion Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
anförs att finanspolitiken måste ge
förutsättningar för en långsiktigt hållbar
och hög ekonomisk tillväxt utan inflation.
Enligt motionärerna behövs reformer inom
skatte- och arbetsmarknadsområdet för att
stärka utbudssidan i ekonomin. Det är när
företagen i ett relativt tidigt skede i en
uppåtgående konjunkturfas slår i
kapacitetstaket som inflationstrycket ökar.
I det läget tvingas Riksbanken strama åt
penningpolitiken - höja räntan - med lägre
tillväxt som följd. Jämfört med andra
länder är den svenska långsiktiga
tillväxten låg innan inflationen tar fart.
Riksbanken gör bedömningen att den
långsiktigt hållbara tillväxten i Sverige
ligger på 2-2,5 %. Det betyder, enligt
motionärerna, att den svenska ekonomin är i
stort behov av strukturreformer. Enligt
motionärerna gäller detta också den svaga
kronan. På lång sikt är det bara en högre
tillväxtkraft i ekonomin som kan
stabilisera kronkursen, och
förutsättningarna för en högre
tillväxtkraft skapas av en
tillväxtfrämjande finanspolitik (yrkande
1).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare behandlat
motionsyrkanden av samma innebörd, senast i
betänkande 2001/02:FiU23 Penningpolitiken
och Riksbankens förvaltning 2001.
Enligt utskottets mening är det naturligt
att det förekommer ett samspel mellan
penningpolitiken och finanspolitiken.
Utskottet vill erinra om att Riksbanken ska
stödja målen för den allmänna ekonomiska
politiken om detta kan ske utan att
prisstabilitetsmålet åsidosätts. När
finanspolitiken utformas görs noggranna
analyser av inflationen och
inflationstrycket, Riksbankens framtida
penningpolitik och sannolika nivåer på
reporäntan. Enligt utskottets mening finns
det dock ingen anledning att föreslå att
riksdagen ska göra uttalanden av det slag
som föreslås i motionen. Utskottet
avstyrker därför motion Fi8 (m) yrkande 1.
Offentliggörande av
direktionens protokoll
Utskottets förslag i korthet
Utskottet bedömer att den nuvarande
ordningen för offentliggörande av
direktionens protokoll fungerar
tillfredsställande. Därför finns det
för närvarande inga skäl att reglera
frågan i riksbankslagen. Utskottet
är dock medvetet om att situationen
kan förändras. Om utvecklingen går i
en negativ riktning vad gäller t.ex.
kraven på insyn och snabbhet i
offentliggörandet av protokollen är
utskottet berett att ta ny ställning
och överväga en eventuell
lagstiftning. Utskottet avstyrker
motionerna.
Jämför reservation 3 (m, fp, mp).
Motionerna
I motion Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
anförs att Moderata samlingspartiet i
samband med riksbanksreformen krävde att
det i lag skulle föreskrivas att
direktionens sammanträdesprotokoll skulle
offentliggöras. Riksdagens majoritet
beslutade emellertid att det borde ankomma
på direktionen att bestämma i vilken form
protokollen skulle göras tillgängliga.
Riksbanken har efter reformen frivilligt
valt att, med allt kortare fördröjning,
offentliggöra protokollen. För att ge
stadga åt detta förfarande bör, enligt
motionärerna, den nu i praxis tillämpade
ordningen förankras i riksbankslagen
(yrkande 4).
I motion Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl.
(m) anförs i likhet med i motion Fi8 att
den nu tillämpade ordningen med
riksbanksprotokollen bör förankras i
riksbankslagen (yrkande 2).
I motion Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
anförs att Folkpartiet liberalerna
välkomnar Riksbankens beslut att med
fördröjning offentliggöra protokollen från
direktionens sammanträden. Detta beslut har
bidragit till dagens livaktiga diskussion
om penningpolitiken och därmed en djupare
förståelse bland allmänheten för politikens
mål. För att säkerställa denna ordning för
framtiden bör, enligt motionärerna, den nu
tillämpade praxisen införas i
riksbankslagen (yrkande 2).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet har tidigare behandlat liknande
motionsförslag om Riksbankens protokoll,
senast i betänkandet om penningpolitiken
och Rikbankens förvaltning 2001 (bet.
2001/02:FiU23).
Utskottet vill, liksom vid tidigare
behandlingar, anföra att sedan den nya
riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari
1999 har Riksbanken valt att frivilligt,
med viss tidseftersläpning, publicera
protokollen från direktionens sammanträden.
Som framgår av tabell 3 har Riksbanken
systematiskt arbetat med att minska tiden
mellan mötena och protokollens
offentliggörande. Under 1999 dröjde det i
genomsnitt 29 arbetsdagar innan protokollen
offentliggjordes. I fjol var fördröjningen
nere i 10 arbetsdagar i genomsnitt.
Riksbanken arbetar efter regeln att
protokollen ska offentliggöras cirka två
veckor eller tio arbetsdagar efter
direktionsmötena. När det gäller protokoll
som innehåller beslut om interventioner på
valutamarknaden är dock situationen mer
komplicerad, ur bl.a. affärs- och
sekretessynpunkt. I januari 2002 beslutade
direktionen att direktionens motiv för
eventuella valutainterventioner ska
redovisas och offentliggöras i ett särskilt
protokoll - normalt minst en månad eller
högst ett år efter det att det beslutade
mandatet för interventionen löpt ut.
Tabell 3. Antal dagar mellan direktionens möten och
protokollens publicering
------------------------------------------------------
Antal arbetsdagar mellan
direktionens sammanträde och
protokollens publicering
------------------------------------------------------
Genomsnitt 1999 29
------------------------------------------------------
Genomsnitt 2000 12
------------------------------------------------------
Genomsnitt 2001 11
------------------------------------------------------
Genomsnitt 2002 10
------------------------------------------------------
Källa: Riksbanken
En anledning till att Riksbanken i den nya
riksbankslagen inte tvingades offentliggöra
protokollen var att en sådan regel skulle
kunna innebära avsteg från sekretesslagens
principer. En annan viktig anledning var att
det fanns en osäkerhet om värdet av
innehållet i protokollen om offentliggörandet
lagreglerades. För att stärka den
demokratiska insynen i Riksbankens och
direktionens verksamhet infördes i den nya
riksbankslagen en rätt för ordföranden och
vice ordföranden i riksbanksfullmäktige att
närvara och yttra sig vid direktionens
sammanträden. För att denna insyn ska fungera
är det, enligt utskottets mening, av
avgörande betydelse att direktionens möten
präglas av en öppen diskussion där olika
meningar om ekonomin och penningpolitiken
bryts. Ett offentliggörande av protokollen
får inte leda till att diskussionen på
direktionsmötena urvattnas genom att
ståndpunkter och ställningstaganden formas
redan före de beslutande mötena.
Utskottet har granskat direktionens
penningpolitiska protokoll för åren 1999 till
2002. Granskningen visar att debatten om det
ekonomiska läget och inriktningen av penning-
och räntepolitiken varit öppen och fri. Av
protokollen framgår hur diskussionen förts
och hur argumenten vägts. Under perioden har
direktionen hållit 42 sammanträden då beslut
om reporäntan tagits. Vid 23 sammanträden har
direktionen varit enig om fattade
räntebeslut, vid 19 sammanträden har en eller
flera ledamöter av direktionen reserverat sig
mot besluten eller den prognos av
inflationsutvecklingen som låg till grund för
besluten. Under 1999 och 2000 avlämnades fyra
respektive sju reservationer. Under 2001 och
2002 avlämnades tre respektive fem
reservationer.
Sammantaget är det utskottets bedömning att
den nuvarande ordningen för protokollens
offentliggörande fungerar tillfredsställande,
både vad gäller kraven på demokratisk insyn
och snabbheten i offentliggörandet. Därför
finns det enligt utskottets mening inga skäl
för att nu reglera frågan om direktionens
protokoll i riksbankslagen. Utskottet är dock
medvetet om att situationen kan förändras. Om
utvecklingen, mot förmodan, går i en negativ
riktning, där t.ex. innehållet i protokollen
urvattnas och det går allt längre tid mellan
direktionens möten och protokollens
publicering, är utskottet berett att ta ny
ställning i frågan och överväga en eventuell
lagstiftning.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fi8 (m) yrkande 4, Fi209 (m)
yrkande 2 och Fi265 (fp) yrkande 2.
Lagreglering av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken
Utskottets förslag i korthet
Offentliga utskottssammanträden
regleras av föreskrifterna i 4 kap. 12
§ riksdagsordningen med tillhörande
tilläggsbestämmelser. Någon särskild
reglering av de offentliga
utskottsutfrågningarna med
riksbankschefen är enligt utskottets
mening för närvarande inte erforderlig.
Utskottet är dock berett att ta frågan
under förnyad prövning om det i
framtiden visar sig svårt att få
riksbankschefen eller någon annan
medlem i direktionen att delta i
utskottets utfrågningar. Utskottet
avstyrker motionerna.
Jämför reservation 4 (m, fp).
Motionerna
I motion Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
anförs att för att säkerställa allmänhetens
insyn i Riksbankens verksamhet bör det i
riksbankslagen skrivas in en rätt att hålla
offentliga utskottsutfrågningar med
riksbankschefen. Som förebild bör användas
artikel 13 moment 3 andra stycket i
Amsterdamfördraget, där det föreskrivs att
ECB:s ordförande och övriga
direktionsledamöter på begäran av
Europaparlamentet eller på eget initiativ kan
höras av Europaparlamentets behöriga
kommittéer (yrkande 3).
I motion Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
föreslås med samma motivering som i motion
Fi8 att en rätt att hålla offentliga
utskottsutfrågningar med riksbankschefen bör
skrivas in i riksbankslagen (yrkande 1).
I motion Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
anförs att riksdagens rätt att avhålla
utfrågning med representanter för Riksbanken
stadfästs. Enligt motionärerna finns det i
riksdagsordningen ingen regel som garanterar
allmänhetens insyn genom offentliga
utfrågningar, ej heller om Riksbankens
skyldighet att delta (yrkande 1).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet har vid flera tillfällen behandlat
liknande motionsförslag om de offentliga
utskottsutfrågningarna, senast i betänkande
2001/02:FiU23 Penningpolitiken och
Riksbankens förvaltning 2001.
Vid samtliga tillfällen har utskottet
avstyrkt förslagen med motiveringen att de
offentliga utfrågningarna av riksbankschefen,
i likhet med andra offentliga
utskottssammanträden, regleras av
föreskrifterna i 4 kap. 12 § riksdags-
ordningen med tillhörande
tilläggsbestämmelser. Någon särskild
reglering av de offentliga
utskottsutfrågningarna med riksbankschefen är
inte nödvändig.
Enligt utskottets mening finns det ingen
anledning att nu ompröva detta
ställningstagande. Utskottet är dock berett
att ta frågan under förnyad prövning om det,
mot förmodan, skulle visa sig svårt att i
framtiden få riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar att delta i utskottets
offentliga utfrågningar.
Utskottet vill i sammanhanget tillägga att
utskottet under riksmötena 1995/96 till
2002/03 hållit sammanlagt 18 utfrågningar med
riksbankschefen. Av dessa har 15 varit
offentliga och tre interna. Sedan den nya
riksbankslagen trädde i kraft den 1 januari
1999 har en utfrågning av tio med
riksbankschefen varit sluten.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Fi8 (m) yrkande 3, Fi209 (m)
yrkande 1 och Fi265 (fp) yrkande 1.
**FOOTNOTES**
[1]: Soliditeten definierad som summa
eget kapital inklusive
resultatutjämningsfond och årets resultat
mätt som andel av balansräkningens
omslutning.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Lagreglering av principerna för
Riksbankens inleveranser, punkt 6 (m)
av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m)
och Tomas Högström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager som sin mening för
riksdagsstyrelsen att den bör låta utreda hur
man i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank
ska reglera de principer som ska gälla för
utdelning av Riksbankens överskott till
staten. Därmed bifaller riksdagen motion
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 2.
Ställningstagande
Riksbanken måste ha ett tillräckligt stort
kapital för att i varje situation kunna utföra
de uppgifter den är ålagd. Riksbankens roll som
s.k. lender of last resort måste säkerställas,
dvs. banken måste ha en sådan styrka att den,
om det skulle behövas, kan ge kortsiktiga
krediter till problemtyngda banker.
Under de två närmast föregående åren har en
riksdagsmajoritet beslutat att överföra
sammanlagt 40 miljarder kronor utöver ordinarie
inleveranser till statskassan. Detta har
inneburit att Riksbankens förmåga att klara
svåra situationer har minskat.
Vi anser mot denna bakgrund att man i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank bör
föreskriva vilka principer som ska gälla för
utdelning av Riksbankens överskott till
staten. Utgångspunkten för en sådan reglering
bör vara att utdelningarna inte får vara av
sådan omfattning att Riksbankens soliditet
understiger en viss, eftersträvansvärd nivå.
Det bör ankomma på riksdagsstyrelsen att låta
utreda hur en sådan reglering bör vara
utformad.
Vi tillstyrker således förslaget i den
moderata motionen Fi8 yrkande 2.
2. Finans- och strukturpolitikens
ansvar för inflationsbekämpningen,
punkt 7 (m)
av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m)
och Tomas Högström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 7
borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner vad som i reservation 2
anförs om långsiktig inflationsbekämpning och
finans- och strukturpolitikens ansvar för att
ekonomin ska uppnå en långsiktigt hög
tillväxt utan inflation. Därmed bifaller
riksdagen motion
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 1.
Ställningstagande
I Riksbankens redogörelse för verksamhetsåret
2002 framgår att inflationen i den svenska
ekonomin stigit kraftigt under de senaste
åren, trots den vikande konjunkturen. Detta
tyder enligt vår mening på att risken är stor
att inflationstrycket stiger ytterligare när
konjunkturen så småningom vänder uppåt,
produktionen ökar och olika kapacitetsbrister
i den svenska ekonomin blir än mer tydliga.
Den långsiktiga uthålliga tillväxten i
Sverige, dvs. den tillväxttakt som den
svenska ekonomin kan uppnå utan att
inflationstrycket stiger, uppgår i dagsläget
till 2-2,5 %, enligt Riksbankens
bedömningar. I ett internationellt perspektiv
är det en låg siffra som enligt vår mening
visar att den svenska ekonomin är i stort
behov av strukturreformer.
Vi anser att finans- och strukturpolitiken,
dvs. riksdag och regering, måste ta ett
betydligt större ansvar för att vidta
åtgärder som höjer tillväxtpotentialen i den
svenska ekonomin och ökar förutsättningarna
för en långsiktigt hållbar och hög tillväxt
utan inflation. För att öka den uthålliga
tillväxttakten krävs en rad strukturella
reformer för att bl.a. stärka ekonomins
utbudssida. Skatterna måste reformeras och
sänkas och bidrags- och
transfereringssystemen förändras. Vidare
måste lönebildningen reformeras och
arbetsmarknaden göras mer flexibel. En
genomtänkt strukturpolitik främjar tillväxten
och hjälper Riksbanken att uppnå målet om
prisstabilitet. De senaste årens bristande
strukturpolitik leder till stigande
inflation, stigande räntor och en sämre
välfärdsutveckling.
Enligt vår mening är det också bara en
tillväxtfrämjande finanspolitik och en därmed
högre tillväxtkraft i den svenska ekonomin
som kan stärka och stabilisera de senaste
årens kraftigt fluktuerande kronkurs.
Vi föreslår att riksdagen godkänner vad vi
anfört om att finans- och strukturpolitiken
måste ta ett större ansvar för att minska
inflationstrycket och öka tillväxtkraften i
den svenska ekonomin. Riksdagen bifaller
därmed motion Fi8 yrkande 1.
3. Offentliggörande av direktionens
protokoll, punkt 8 (m, fp, mp)
av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m),
Christer Nylander (fp), Tomas Högström
(m), Gunnar Nordmark (fp) och Mikael
Johansson (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet framför i reservation 3.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 4,
2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 2 och
2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 2.
Ställningstagande
I flertalet länder med självständig
centralbank föreskrivs i lag att protokollen
från centralbankens direktionssammanträden
skall offentliggöras. I samband med reformen
av den svenska riksbanken beslutade
emellertid riksdagsmajoriteten att inte i lag
föreskriva en sådan skyldighet. Detta
motiverades med att det visserligen var
välkommet med ett offentliggörande men att
det borde ankomma på direktionen att bestämma
i vilken form protokollen skulle göras
tillgängliga.
Riksbanken har sedermera frivilligt valt
att - med allt kortare tidseftersläpning -
offentliggöra protokollen från direktionens
sammanträden. Vi kan i detta sammanhang
konstatera att de farhågor från
sekretessynpunkt som anfördes mot att göra
protokollen offentliga har visat sig vara
ogrundade. För att ge stadga åt förfarandet
anser vi därför att den ordning som nu
tillämpas av Riksbanken bör förankras i
riksbankslagen.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om en
lagreglering av offentliggörandet av
direktionens protokoll. Riksdagen bifaller
därmed delvis motionerna Fi8 yrkande 4, Fi209
yrkande 2 och Fi265 yrkande 2.
4. Lagreglering av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken, punkt 9
(m, fp)
av Fredrik Reinfeldt (m), Gunnar Axén (m),
Christer Nylander (fp), Tomas Högström (m)
och Gunnar Nordmark (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 9
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad utskottet framför i reservation 4.
Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 3,
2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m)
yrkande 1 och
2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 1.
Ställningstagande
Vi anser att rätten till offentlig utfrågning
av riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar i Riksbanken bör
lagregleras.
En politiskt oberoende centralbank är väl
förenlig med - och förutsätter - en effektiv
demokratisk insyn och kontroll. Den senaste
riksbanksreformen öppnade också för flera
möjligheter i detta syfte. Däremot
genomfördes ingen lagreglering av rätten till
utskottsutfrågning av Riksbanken. I stället
har det utvecklats en ordning, där
riksbankschefen infinner sig i riksdagen för
utfrågning av finansutskottet. Till en början
hölls utfrågningarna vid slutna
utskottssammanträden, men på senare år har de
till övervägande del varit offentliga.
Vi konstaterar att det vid några tillfällen
i finansutskottet förelegat
meningsskiljaktigheter om huruvida en
utfrågning av riksbankschefen ska göras
offentlig eller ej. För att säkra
allmänhetens insyn bör det därför i
riksbankslagen skrivas in en rätt att avhålla
offentliga utskottsutfrågningar av
riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar i Riksbanken.
Vi föreslår att riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad vi anfört om
lagreglering av rätten av hålla offentliga
utskottsutfrågningar med företrädare för
Riksbanken. Riksdagen bifaller därmed delvis
motionerna Fi8 yrkande 3, Fi209 yrkande 1 och
Fi265 yrkande 1.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken
anges vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1. Lagreglering av principerna för
Riksbankens inleveranser, punkt 6 (fp)
av Christer Nylander (fp) och Gunnar
Nordmark (fp).
Liksom Moderata samlingspartiet anser vi att
formerna för Riksbankens utdelning till
staten bör finnas reglerade i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank. De mycket
betydande extrautdelningar som Riksbanken
tvingades göra såväl 2001 som 2002 visar att
detta är nödvändigt. Utformningen av en sådan
reglering är emellertid avhängig utgången av
höstens folkomröstning om EMU. Vi avstår
därför från att nu begära att frågan utreds.
2. Offentliggörande av direktionens
protokoll, punkt 8 (v)
av Lars Bäckström (v).
Vänsterpartiet anser att det är naturligt att
protokollen från direktionssammanträdena i
Riksbanken ska offentliggöras. Vi har därför
tidigare biträtt förslag om att
offentliggörandet av direktionens protokoll
bör regleras i riksbankslagen.
De senaste åren har det dock utvecklats en
praxis där Riksbanken på frivillig basis
offentligtgjort protokollen från direktionens
sammanträden, med en tidseftersläpning på
omkring två veckor. Protokollen är också så
utformade att de fyller kraven på demokratisk
insyn i Riksbankens verksamhet, även om
protokollen sannolikt kan förbättras för att
ytterligare stärka insynen.
Till skillnad från vid tidigare års
behandling av frågan anger nu utskottets
majoritet i sitt ställningstagande att
utskottet är berett att överväga lagstiftning
om det i framtiden visar sig att utvecklingen
går i en negativ riktning vad gäller t.ex.
kraven på demokratisk insyn och snabbhet i
offentliggörandet av protokollen. Av denna
anledning avstår jag nu från att framföra ett
eget yrkande i ärendet.
3. Lagreglering av de offentliga
utfrågningarna om Riksbanken, punkt 9
(v)
av Lars Bäckström (v).
Jag anser att det är viktigt att riksdagen
genom finansutskottet löpande kallar
riksbankschefen eller andra medlemmar av
direktionen till offentliga
utskottsutfrågningar. Så har också
regelmässigt skett under en följd av år. I
motionsyrkande föreslås att möjligheten till
sådana utfrågningar ska lagfästas. Enligt min
mening finns också skäl att överväga ett
direkt stöd i lag för att genomföra dessa
offentliga utskottsutfrågningar.
Till skillnad från vid tidigare års
behandling av frågan anger dock nu
utskottets majoritet i sitt ställningstagande
att utskottet är berett att vidta åtgärder om
det i framtiden skulle visa sig svårt att få
riksbankschefen eller övriga
direktionsmedlemmar att delta i utskottets
offentliga utfrågningar. Av denna anledning
väljer jag att för tillfället inte framföra
något eget yrkande i ärendet.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Årsredovisning för Sveriges
riksbank för räkenskapsåret 2002
I redogörelse 2002/03:RB1 föreslår
Riksbankens direktion att riksdagen
fastställer Riksbankens resultaträkning och
balansräkning enligt förslaget.
Fullmäktiges i Riksbanken
förslag till disposition av
Riksbankens vinst för
räkenskapsåret 2002 m.m.
I förslag 2002/03:RB2 föreslår fullmäktige i
Riksbanken att riksdagen antar fullmäktiges
förslag om att resultatet för 2002 på -71
miljoner kronor disponeras på följande sätt:
Till statsverket inlevereras (enligt
vinstdispositionsprincipen) 7
500 mkr
Från Riksbankens dispositionsfond förs-12
387 mkr
Till Riksbankens resultatutjämningsfond
förs 4
816 mkr
Riksdagens revisorers berättelse
över granskningen av Riksbankens
verksamhet under år 2002
I redogörelse 2002/03:RR5 tillstyrker
Riksdagens revisorer följande.
1. Riksdagen beviljar fullmäktige i
Riksbanken ansvarsfrihet för verksamheten
under år 2002.
2.
3. Riksdagen beviljar direktionen i
Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen
av Riksbanken under år 2002.
4.
5. Riksdagen fastställer Riksbankens
resultaträkning och balansräkning för år
2002.
6.
Följdmotion med anledning av
redogörelse RB1
2002/03:Fi8 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):
1. Riksdagen godkänner vad i motionen anförs
om att en långsiktigt framgångsrik
inflationsbekämpning kräver en
finanspolitik som främjar utbudssidan i
ekonomin och som underlättar för både en
stabil valutakurs och en hög tillväxt.
2. Riksdagen uppdrar åt riksdagsstyrelsen att
utreda vad i motionen anförs om att i
riksbankslagen reglera vilka principer som
skall gälla för utdelning av Riksbankens
överskott till staten.
3. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs en rätt till
utskottsutfrågning.
4. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs regler om
offentliggörande av direktionens protokoll.
Motioner från allmänna
motionstiden 2002
2002/03:Fi209 av Fredrik Reinfeldt m.fl. (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att det
i riksbankslagen införs en föreskrift om
rätt till utskottsutfrågning.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om att det
i riksbankslagen införs regler om
offentliggörande av direktionens protokoll.
2002/03:Fi265 av Karin Pilsäter m.fl. (fp):
1. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs en bestämmelse om
offentliga utfrågningar i riksdagens
utskott.
2. Riksdagen beslutar att det i
riksbankslagen införs en bestämmelse om
offentliggörande av direktionens protokoll,
efter möjlighet till viss fördröjning, av
direktionens protokoll.
Bilaga 2
Resultaträkning
Balansräkning
Miljoner kronor
Tillgångar
2002-12-31 2001-12-31
Skulder och eget kapital
2002-12-31 2001-12-31
Bilaga 3
Finansutskottets offentliga utfrågning
om den aktuella
penningpolitiken
Tid: Tisdagen den 18 mars 2003 kl.
10.00-12.23
Lokal: Andrakammarsalen, Riksdagshuset östra
Inbjuden
Riksbankschef Lars Heikensten
Deltagande ledamöter
Sven-Erik Österberg (s), ordförande
Fredrik Reinfeldt (m), vice ordförande
Karin Pilsäter (fp)
Mats Odell (kd)
Lars Bäckström (v)
Gunnar Axén (m)
Christer Nylander (fp)
Lena Ek (c)
Hans Hoff (s)
Agneta Gille (s)
Olle Sandahl (kd)
Jörgen Johansson (c)
Finansutskottets offentliga utfrågning av
riksbankschef Lars Heikensten
Ordföranden: Det var då dags att starta
finansutskottets sedvanliga utfrågning av
riksbankschefen i samband med avlämnandet av
inflationsrapporten. Jag hälsar Lars
Heikensten speciellt välkommen. Han har varit
här tidigare i utskottet men inte i denna
roll i samband med en inflationsrapport. Det
är debut. Så vi vill hälsa dig speciellt
välkommen till denna utfrågning.
Jag hälsar också utskottets ledamöter
välkomna, åhörare, medier och eventuella
åhörare som följer oss via den mediala
världen, TV-apparater, Internet och så
vidare. Ni är också hjärtligt välkomna hit
till dagens utfrågning.
En praktisk detalj är att vi kommer att ha
en kaffepaus, förmodligen efter den första
utskottsrundan. Det ligger då bra i tiden med
en kort paus. Vi fortsätter därefter med
ytterligare frågor.
Jag vill än en gång hälsa Lars Heikensten
välkommen hit. Jag lämnar över talarstolen
till dig. Varsågod.
Riksbankschef Lars Heikensten: Tack så
mycket. Jag vill börja med att tacka för
möjligheten att komma hit till
finansutskottet och tala om penningpolitiken.
Det är trevligt att så många ledamöter,
journalister och andra har mött upp en dag
som denna, då det egentligen finns mycket
annat att tänka på.
Det är första gången jag kommer hit i
egenskap av riksbankschef för att diskutera
penningpolitiken, som Sven-Erik Österberg
nämnde. Jag har sett fram emot detta
sammanträde med er som ju är vår ägare. Jag
ska göra vad jag kan för att ge er den
information som ni vill ha och behöver.
Ursprungligen kom dessa
utskottssammanträden till på Riksbankens eget
initiativ. Det var ett uttryck för den
strävan som har funnits i Riksbanken att
lägga en god grund för en bra och öppen
diskussion om penningpolitiken i samhället.
Det är en strävan som sedermera har kommit
att ta sig många andra uttryck: allt
fylligare inflationsrapporter, en tydlig
handlingsregel som vi följer i
penningpolitiken och som kan utvärderas, de
öppna diskussionsprotokollen och så vidare.
Jag tycker att det är extra viktigt att
utskottet har bra möjligheter att följa våra
överväganden i den situation som vi har
kommit i efter 1998-99 då lagstiftningen
givit oss en självständig ställning. Dessa
sammanträden är särskilt centrala, eftersom
de visar den tydliga koppling som finns
mellan oss och de i Sverige demokratiskt
valda organen. Dessa möten åskådliggör att
Riksbanken inte verkar i något slags
demokratiskt vakuum, som man ibland kan få
ett intryck av i den allmänna debatten.
Läget i världsekonomin och den svenska
ekonomin präglas naturligtvis just nu av en
oro och osäkerhet som hänger samman med
Irakfrågan. Vad världens centralbanker kan
göra i detta läge är att fortsätta att
bedriva sin penningpolitik på ett konsekvent
sätt för att därigenom i varje fall inte
bidra till att spä på osäkerheten eller öka
pessimismen. Om aktörerna på de finansiella
marknaderna för några år sedan kan sägas ha
visat en överdriven vilja att ta risker och
en också ganska överdriven optimism finns det
i dag tecken åt andra hållet, framför allt
kanske när man läser rubriker i medier och
lyssnar till olika bedömare och
marknadsaktörer. Centralbankerna bör försöka
balansera detta genom att upprätthålla
trovärdigheten för prisstabiliteten och genom
att säkra ett väl fungerande
betalningssystem.
Riksbanken strävar efter att bedriva en
penningpolitik som är tydlig och trovärdig
och som är allmänt accepterad i Sverige, både
av allmänheten och av aktörerna på de
finansiella marknaderna. Därför har vi
deklarerat ett explicit mål för
inflationstakten och förklarat att vi under
normala omständigheter försöker att hålla oss
till en enkel handlingsregel: Om prognoserna
för inflationen på ett till två års sikt
överstiger målet höjer vi räntan och vice
versa om prognoserna understiger målet. Denna
tankeram har många fördelar. Den gör det
lättare att påverka förväntningarna i
samhället angående penningpolitiken och, som
jag tidigare var inne på, den underlättar
utvärderingar. Ett av syftena med dagens möte
är att diskutera den penningpolitik som
Riksbanken har bedrivit tidigare. Både vi
själva och utomstående bedömare kan på ett
enklare sätt ta ställning till om politiken
är vettigt upplagd i förhållande till målet,
om de prognoser som vi gör är rimliga och om
vi följer de principer som vi själva har
deklarerat.
I dag tänkte jag börja med att beskriva den
aktuella penningpolitiska situationen och
kommentera det beslut som Riksbankens
direktion tog i går om räntan. Därefter
tänkte jag blicka tillbaka på utvecklingen de
senaste åren. Jag börjar med den aktuella
penningpolitiken.
Inflationen i dag överskrider
inflationsmålet. De senaste tolv månaderna
har inflationen, mätt med både KPI och de
olika mått på den underliggande inflationen
som vi traditionellt har använt, till exempel
det så kallade UND1X, stigit med över 3 %.
När det gäller UND1X är den 3,3 % närmare
bestämt. Betyder detta att penningpolitiken
varit för expansiv eller kanske rentav att
räntan borde höjas i denna situation? Nej,
det gör det inte. Åtminstone tror inte vi
det. Att inflationen gått upp de senaste
månaderna beror på kraftiga prishöjningar på
ett fåtal av de komponenter som ingår i både
KPI och UND1X, framför allt el och olja.
Exklusive energipriser har den underliggande
inflationen stigit med 1,9 % under det
senaste året, det vill säga den ligger
väldigt nära målet.
UND1X med och utan energi
Årlig procentuell förändring
Källor: SCB och Riksbanken
Det är väl känt och allmänt accepterat att
penningpolitiken inte har särskilt stora
omedelbara effekter på den aktuella
inflationen. Det är en anledning till att
räntan normalt inte sätts med hänsyn till vad
inflationen är just i stunden utan med hänsyn
till den prognostiserade inflationen, den
bedömning vi gör av inflationen framöver. Om
vi hela tiden skulle försöka hålla
inflationen nära målet skulle det tvinga oss
till mycket stora ränteförändringar. Det
skulle i sin tur inte tjäna den ekonomiska
utvecklingen i stort. Detta gäller
naturligtvis speciellt om prishöjningarna är
följden av utbudsstörningar som samtidigt
leder till högre priser och en lägre
produktion, vilket man kan säga att dagens
prishöjningar i huvudsak är. Därför är det
viktigt att särskilja energiprishöjningarnas
effekter från effekterna av andra faktorer
som har påverkat inflationen. Låt mig
understryka att detta är helt i linje med det
förtydligande som Riksbanken offentliggjorde
i början av 1999 kring hur penningpolitik med
inflationsmål ska bedrivas.
Riksbankens bedömning i dag är att
energipriserna på ett till två års sikt
kommer att falla tillbaka till ungefär samma
nivåer som prognostiserades före höjningarna.
I den bedömningen ligger en liten trendmässig
ökning av elpriserna.
Det är ingen enkel uppgift att bedöma hur
mycket av en tillfällig uppgång i inflationen
som kan tänkas bli mer varaktig. Här spelar
naturligtvis konjunkturutvecklingen en roll,
både konjunkturutvecklingen i Sverige och den
i omvärlden. Den osäkerhet som just nu råder
i världsekonomin gör det svårare än vanligt
att tolka olika konjunkturindikatorer och att
förutsäga den framtida utvecklingen. När
svaga siffror kommer in - det har kommit in
svaga siffror från många håll under senare
tid - är det svårt att veta om de är en följd
av att konjunkturuppgången är på väg att
bromsas upp av mer grundläggande skäl, som
till exempel att hushållen vill öka sitt
sparande nu för att kompensera sig för de
förluster de har gjort när aktiepriserna har
fallit, eller om det bara handlar om en
handlingsförlamning i väntan på någon typ av
upplösning i Irakkrisen.
Bedömningarna av konjunkturläget och
naturligtvis ännu mer av oljepriserna beror i
hög grad på de antaganden som man nu gör om
hur den säkerhetspolitiska situationen kommer
att utvecklas. Låt mig innan jag säger några
ord om detta understryka det i och för sig
alldeles självklara att med ett krig följer
betydligt mer än ekonomiska konsekvenser av
den typ som Riksbanken har anledning att
fundera över, främst ett stort mänskligt
lidande. Låt mig också säga att vi på detta
område - när det gäller säkerhetspolitik -
naturligtvis är amatörer, även om vi har
försökt att använda oss av de goda
internationella kontakter vi har när vi har
lagt fast bedömningen.
I Riksbankens huvudscenario antas att en
lösning nås i Irakkonflikten som inte ger
anledning att väsentligt ompröva den
grundläggande bild vi har av en gradvis
återhämtning i konjunkturen under de närmaste
åren. De undersökningar som vi har gjort, de
samtal vi har fört och de diskussioner vi har
medverkat i ger bilden att de makroekonomiska
konsekvenserna av ett kort krig inte behöver
bli så annorlunda än de som skulle följa med
en mer fredlig lösning. I denna mening kan
man säga att vårt huvudscenario är konsistent
eller förenligt med bådadera, även om ett
krig nu framstår som det mest sannolika. I
inflationsrapporten utvecklar vi i en ruta
hur vi värderar konsekvenserna av en sämre
utveckling med mer dramatiska förlopp och
kanske framför allt mer långvariga förlopp,
vilket naturligtvis inte kan uteslutas.
Jag var tidigare inne på att det under de
senaste månaderna har kommit in en del
svagare indikatorer, inte minst när det
gäller utvecklingen i omvärlden. Det finns
tecken på att återhämtningen kan komma att
bli mer utdragen än vi tidigare räknade med.
Jämfört med den bedömning vi gjorde i
december är det framför allt utsikterna i
euroområdet som har försämrats. Sammantaget
gör vi bedömningen att tillväxten i omvärlden
blir något lägre än vad vi trodde när vi
gjorde vår förra publicerade bedömning och
inflationsrapport i december. Att vi
reviderat vår prognos för tillväxten i
omvärlden innebär också att vi räknar med ett
något mindre ansträngt resursutnyttjande i
världsekonomin.
Consensus Forecasts BNP-prognoser för 2003
för USA och euroområdet vid olika datum
Årlig procentuell förändring
Källa: Consensus
Ovanstående bild visar att vi inte är ensamma
om att ha blivit mer pessimistiska. Den
åskådliggör hur BNP-prognoserna för
innevarande år för euroområdet, och för
Förenta staterna, har reviderats ned av
världens samlade konjunkturbedömare. Bilden
är gjord på basis av en sammanställning som
görs av en firma som heter Consensus
Forecast.
Den något långsammare återhämtningen för
världsekonomin får naturligtvis också
återverkningar på utvecklingen i Sverige. Vi
har länge klarat oss förhållandevis väl. Det
hör i huvudsak samman med att vi har haft en
mycket expansiv finanspolitik under ett par
år. Vi har dessutom haft en relativt svag
växelkurs. Tillväxten i år väntas nu bli
lägre än i fjol och nästan en halv
procentenhet lägre än vad vi räknade med i
december: 1,7 % i stället för 2,1 %.
Detta får till följd att vi även räknar med
att det under de kommande åren finns något
mer lediga resurser i den svenska ekonomin än
vad vi tidigare utgått från. Vår prognos av
resursutnyttjandet har också i någon mån
påverkats av de revideringar som Statistiska
centralbyrån nyligen gjorde av
nationalräkenskaperna. De tyder på att
produktivitetstillväxten i den svenska
ekonomin varit högre än tidigare beräknat
under större delen av 1990-talet. Det tyder i
sin tur på att ekonomins långsiktiga
potentiella tillväxttakt möjligen kan vara
något högre än vad vi räknade med i vår
senaste bedömning.
Tabell 6. Försörjningsbalans i huvudscenariot
Årlig procentuell förändring
Källor: SCB och Riksbanken
Skattade produktionsgap enligt tre metoder
Procent av potentiell BNP
Källor: SCB och Riksbanken
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att
konjunkturbilden i omvärlden och i Sverige är
likartad i den meningen att det tycks finnas
en del lediga resurser och att tillväxten
inte kommer att överstiga den långsiktigt
möjliga under de närmaste åren. Den bild som
Ove Nilsson nu lägger på visar
resursutnyttjandet för Sverige mätt med det
så kallade produktionsgapet. Jag skulle kunna
ha lagt på motsvarande bilder för euroområdet
och Förenta staterna. Då skulle man ha sett
att det där enligt vår bedömning är mer
lediga resurser än vad det är i den svenska
ekonomin. Men i vårt fall kan man se att
resursutnyttjandet har minskat på senare tid,
även om vi ligger relativt nära ett fullt
resursutnyttjande.
Utvecklingen just nu dämpas, som vi har
varit inne på tidigare, av oron kring Irak.
Det råder också en stor osäkerhet om hur
stora anpassningar som återstår efter den
tidigare mycket kraftiga uppgången i
aktiepriserna och andra tillgångspriser, men
också efter de stora investeringar som har
gjorts inte minst inom telekomsektorn. Det
finns siffror som talar för att merparten av
dessa anpassningar är avklarade, men bilden
är inte entydig. Samtidigt pågår, efter vad
man kan förstå, en återhämtning på många
håll, inte minst i Sverige, efter vad som
måste betraktas som en ganska mild
avmattning. Våra prognoser pekar på en
genomsnittlig BNP-tillväxt under de närmaste
åren som ligger i närheten av 2-2½. Det
bedömer vi vara i linje med ekonomins
långsiktigt hållbara tillväxttakt.
Resursutnyttjandet väntas därför inte
förändras så mycket under de närmaste åren.
Det innebär också att konjunktur- och
arbetsmarknadsläget inte förväntas komma att
utöva något större tryck på priser och löner
just nu eller under de närmaste åren.
Låt mig som alltid i dessa sammanhang
understryka att utvecklingen naturligtvis kan
komma att följa helt andra banor än vad vi
har räknat med i vårt huvudscenario. Det
kanske i sin tur får påtagliga konsekvenser
för inflationen både uppåt och nedåt. Den
nedåtrisk som vi främst oroar oss för är
kopplad till den internationella
utvecklingen. Inte minst utvecklingen i
euroområdet inger bekymmer. Där finns det
problem som kan leda till en svagare
utveckling. Uppåtriskerna hänger kanske
främst samman med den inhemska utvecklingen,
pris- och lönebildningen i Sverige.
Energipriserna pressar naturligtvis upp
kostnaderna i andra delar av ekonomin och kan
på så sätt spridas vidare. De kan också
påverka förväntningarna så att både
prissättare och de som förhandlar om löner
kan vilja kompensera sig för
prisutvecklingen. Vi står inför en
avtalsrörelse till hösten som även utan detta
riskerar att bli komplicerad och som
samtidigt kommer att spela en helt avgörande
roll för utvecklingen i Sverige under de
närmaste åren. Sammantaget har vi landat i
bedömningen att riskbilden är neutral. Vi ser
ungefär lika stora risker för att
inflationsbanan i vårt huvudscenario
underskrids som att den överskrids.
Eftersom jag inte nämnde det när jag
diskuterade riskbilden kanske jag ska säga
att den säkerhetspolitiska utvecklingen också
är en risk i sammanhanget. Ur
inflationssynpunkt är effekterna dock inte
entydiga. En trolig effekt på kort sikt är ju
en rejäl ytterligare uppgång i oljepriserna,
i varje fall om det blir ett mer komplicerat
krigsförlopp. Det innebär då ett hot mot
inflationen på kort sikt. Samtidigt bidrar
oljeprisuppgången till att dämpa efterfrågan.
Hushållen får mindre inkomster, kan man säga,
och företagen får lägre vinster. Det påverkar
i vinter konjunkturen och i förlängningen på
så vis inflationen.
UND1X-inflationen med osäkerhetsintervall
Årlig procentuell förändring
Källor: SCB och Riksbanken
Riksbankens sammantagna bedömning är att
inflationen mätt med det mått som på senare
tid har väglett politiken, UND1X, på ett till
två års sikt kommer att underskrida målet.
Det kan ni se av bilden. Vid det här
tillfället är bilden mer komplicerad än
vanligt. UND1X-siffran i sig talar för att
reporäntan bör sänkas. Men en viktig orsak
till att målet underskrids på ett till två
års sikt är att el- och oljepriserna beräknas
falla ganska kraftigt från dagens höga nivåer
och att det tenderar att påverka inflationen
i det tidsperspektiv som vi nu tittar på, ett
till två år framåt. Lika lite som vi har
anledning att i penningpolitiken direkt ta
hänsyn till den prisuppgång som nu har skett
på kort sikt av olje- och elpriserna lika
lite har vi anledning att väga in det
kraftiga prisfall som kommer framöver. Det är
den underliggande mer trendmässiga
utvecklingen av inflationen som måste stå i
fokus för politiken. Rensad från
energipriserna kan man säga att inflationen
är ungefär i linje med vårt mål på två års
sikt.
Vi har gjort bedömningen att de prognoser
för inflationen som presenteras i
inflationsrapporten ger ett utrymme för en
sänkning av reporäntan med 0,25
procentenheter. Det är det beslut vi har
offentliggjort tidigare i dag och tog i går.
En viktig omständighet som påverkade beslutet
var den oro och osäkerhet som nu präglar
världsekonomin och som riskerar att leda till
en väsentligt sämre konjunkturutveckling än
vad vi har i huvudscenariot, inte minst på
kort sikt. Hur vi kommer att utforma
penningpolitiken framöver är i dagsläget
svårt att bedöma. Det kommer naturligtvis
bland annat att bero på hur Irakkrisen
utvecklas och vilka effekter den i sin tur
kan få på det allmänekonomiska läget och på
inflationsutsikterna.
Låt mig säga ytterligare en sak innan jag går
över till att diskutera historien, de senaste
årens inflationsutveckling. Vilket beslut om
reporäntan som vi bedömer vara lämpligt är
alltid avhängigt av vilken bedömning vi gör
av den ekonomiska politiken i stort. Vi gör
prognoser på växelkurser. Vi gör prognoser på
internationell efterfrågan. Vi måste också
göra prognoser på finanspolitiken som
påverkar hushållens konsumtion, företagens
agerande och så vidare. Under senare tid har
det höjts röster för att det i det nuvarande
läget skulle vara lämpligt att motverka den
försvagning eller de tendenser till
försvagningar som vi ser i ekonomin med en
mer expansivt inriktad finanspolitik. En del
debattörer menar till och med att det i
dagsläget skulle vara önskvärt att ge upp de
principer som väglett budgetpolitiken under
senare år med utgiftstak och överskottsmål.
Det kommer säkert inte som någon överraskning
för er att jag inte tror ett dugg på det. Om
det finns ett kortsiktigt manöverutrymme för
den ekonomiska politiken, och det är möjligt
att höja tillväxten och sysselsättningen utan
att inflationsmålet skulle hotas, bör ett
sådant utrymme tillvaratas genom att
reporäntan sänks. Att släppa det
finanspolitiska regelverket när det för
första gången under de här åren kan komma att
testas rejält skulle sända en mycket negativ
signal till alla dem som bedömer den svenska
ekonomiska utvecklingen. Det skulle i sin tur
riskera att få direkt kontraproduktiva
effekter för ränteutvecklingen och därmed för
den ekonomiska utvecklingen i stort.
R12. Prognosbanor för UND1X-inflationen och
utfall
Årlig procentuell förändring
Källor: SCB och Riksbanken
Låt mig gå vidare och kommentera
penningpolitiken under de gångna åren. Det är
ju en av avsikterna med de här
utskottssammanträdena på våren att vi ska
göra det. Som underlag för en sådan
diskussion finns det ett appendix till
inflationsrapporten.
Fokus i min diskussion kommer att vara
inställt på den senare delen av denna period,
den senare delen av åren 2000-2002.
Anledningen till det är att ni hade en
diskussion här i utskottet med Urban
Bäckström förra året om utvecklingen 2001.
Det framgår tydligt av denna bild att
inflationen hamnade över målet under andra
hälften av 2001 och första halvan av 2002.
Det hade i stor utsträckning att göra med
utbudsstörningar liknande dem som vi upplever
i dag. Bilden var mer komplex då på det
sättet att det var flera olika varukategorier
som steg än vad det är nu. Livsmedelspriserna
steg till följd av galna ko-sjukan, mul- och
klövsjuka, höjda priser på frukt och
grönsaker och så vidare. Det skedde också en
uppgång av elpriserna och oljepriserna.
Vi gjorde då bedömningen, men kände oss nog
mer osäkra vid den tidpunkten än i dag, att
dessa prishöjningar i allt väsentligt var
tillfälliga och att inflationen snart skulle
komma att gå ned.
Det visade sig också bli fallet. Och i
denna mening var inte inflationsuppgången
2001 något allvarligt problem för
penningpolitiken. Men inflationen steg också
rensad för mat och energi. Det tycks alltså
ha funnits en stigande trend i olika mått på
den underliggande inflationen från början av
1999 fram till början av 2002. I efterhand
har det visat sig att Riksbanken och andra
prognosmakare, när vi gjorde prognoserna för
2002, under 2000 och 2001, överskattade BNP-
tillväxten. Det var så att säga innan bubblan
hade spruckit, och de flesta såg framför sig
en något starkare tillväxt. Samtidigt
underskattade vi inflationen. Den blev högre
trots att tillväxten blev lägre. Kanske var
vi något för optimistiska om ekonomins
förmåga att växa utan att inflationen skulle
skjuta fart. Detta ska dock i så fall ses mot
bakgrund av att prognoserna tidigare hade
slagit fel åt det andra hållet, när ekonomin
i Sverige och i omvärlden växte mycket snabbt
samtidigt som inflationen var låg. Gång på
gång hade vi, inte minst här i Sverige,
underträffat inflationsmålet.
Den överraskande prisuppgången under 2001
kom att påverka politiken. Även om Riksbanken
gjorde bedömningen, som jag sade tidigare,
och gjorde den redan i maj 2001, att
uppgången i allt väsentligt var tillfällig,
kvarstod en oro för att den i större
utsträckning än vi räknat med avspeglade att
resursutnyttjandet var högt i ekonomin. Vi
kunde inte utesluta det. Och när det fanns
tecken på att inflationsförväntningarna var
på väg att stiga under 2001, under senvåren
eller under den tidiga sommaren, samtidigt
som kronan försvagades, gjorde vi bedömningen
att det var nödvändigt att ingripa. Bland
annat höjde vi då reporäntan med en kvarts
procentenhet i juli det året.
Ett par månader senare, efter
terrorattackerna i USA den 11 september,
valde Riksbanken att sänka reporäntan med 0,5
procentenheter, och det skedde i ljuset av
försämrade konjunkturutsikter under senare
delen av sommaren och en väntad lägre
inflation. Några ytterligare sänkningar
genomförde vi inte. Orsaken var att en
försiktig uppgång i konjunkturen förväntades
framöver och att resursutnyttjandet bedömdes
vara relativt högt i den svenska ekonomin
trots den avmattning som vi såg tecken på.
Jämfört med andra länder var finanspolitiken
i Sverige påtagligt expansiv samtidigt som
den relativt svaga kronan gav draghjälp åt
den svenska ekonomin.
R11. Reporäntor för utvalda länder 1995-2003-
04-08
Procent
Källa: Riksbanken
Under 2002 höjde vi reporäntan vid två
tillfällen med 0,25 procentenheter.
Bakgrunden var att vi gjorde bedömningen att
resursutnyttjandet fortfarande var relativt
högt - ni kan påminna er från bilderna
tidigare på produktionsgapet att vi ändå har
legat relativt högt under denna period - och
att konjunkturen i det perspektiv som vi
inriktar oss på, ett till två år framåt,
väntades bli påtagligt starkare. Därmed fanns
det risker, enligt vårt sätt att se på saken,
för att inflationen kunde komma att öka. Till
bilden hörde också att inflationen var hög
och att det kvarstod en osäkerhet, som jag
var inne på tidigare, om resursutnyttjandet
kunde vara ännu mer ansträngt än vad vi
räknade med.
Återhämtningen, som syntes tydligt framför
allt i siffrorna från Förenta Staterna, kom
av sig i kölvattnet av fortsatta fall på
världens aktiebörser under sommaren i fjol.
Samtidigt bekräftades den tidigare
bedömningen att inflationsuppgången under
2001 i allt väsentligt var tillfällig;
inflationen var nu, som vi hade räknat med i
vårt huvudscenario - men som vi inte fullt ut
hade kunnat lita på - åter i linje med vårt
mål. Och det minskade naturligtvis
osäkerheten kring eventuella
spridningseffekter. I ljuset av framför allt
dessa två faktorer sänkte vi reporäntan två
gånger under hösten 2002.
Det finns både viktiga likheter och
skillnader mellan situationen nu och den som
rådde under 2001. Inflationen har stigit
kraftigt nu som då till följd av lätt
urskiljbara utbudsstörningar med vad som
antagligen är ganska snabbt övergående
effekter. Den säkerhetspolitiska oron har
också funnits under den här tiden alltsedan
den 11 september 2001. Men det finns också
skillnader. Kronan försvagades i början av
2001, periodvis ganska dramatiskt, vilket
tillsammans med tendenser till högre
inflationsförväntningar föranledde en
räntehöjning. Det senaste året har kronan
varit förhållandevis stabil mot euron, och
den har förstärkts mot dollarn.
Förväntningarna om konjunkturen såg också
något annorlunda ut 2001. Fram till början av
hösten var de flesta inställda på att det
skulle bli en relativt snabb tillväxt och ett
stigande resursutnyttjande, om än kanske
något lägre än man hade räknat med något år
dessförinnan. Men i dag är förväntningarna
inställda på ett i stort sett oförändrat
resursutnyttjande. Därmed är inte heller
trycket på priserna lika högt så länge inte
några andrahandseffekter uppkommer av de
energiprishöjningar som vi har sett.
Låt mig understryka ett par saker när det
gäller utvärderingarna av penningpolitiken.
För det första har Riksbanken, i likhet med
flera andra centralbanker, valt att vara
framåtblickande i sina beslut. Jag talade om
detta inledningsvis. Det framgår tydligt när
den faktiska politiken i detta
utvärderingsappendix jämförs med enkla
regelbaserade beslut där vi har jämfört vad
vi faktiskt har gjort med vilka beslut som
man skulle ha fått om man hade haft några
enkla beslutsregler som utgår från till
exempel BNP-tillväxten eller från den
aktuella inflationen. Innebörden av detta är
förstås att prognoser för inflationen och
prognoser för BNP-tillväxten blir väldigt
avgörande för penningpolitiken, normalt sett
betydligt mer avgörande än de faktiska och
observerade tillväxttakterna. En nackdel med
detta upplägg är förstås att prognosmissar
får effekter på politiken. Men en fördel som
vi anser överväger är att penningpolitiken
kan bli mindre ryckig och mer förutsägbar och
därmed också mer stabiliserande för den
allmänna ekonomiska utvecklingen. Visst kunde
vi ha höjt räntan, och det fanns de som
argumenterade för det, mer kraftfullt när
inflationen steg på grund av de höga mat- och
energipriserna under 2001. Men hade det gett
en dämpning av inflationen och en mer
fördelaktig utveckling av ekonomin? Det tror
inte jag på.
För det andra är det svårt att göra och
utvärdera prognoser, eftersom vår bild av
historien och dagsläget ständigt förändras
till följd bland annat av revideringar av
statistiken och det underlag som vi har att
utgå från. De senaste revideringarna, som jag
var inne på tidigare, har inneburit en
uppjustering av BNP och en uppjustering av
produktiviteten i Sverige för perioden
1993-2002. Riksbanken gjorde under 2000 och
2001 bedömningen att det fanns lediga
resurser i ekonomin och att inflationstrycket
därför var måttligt. När den faktiska
inflationen sedan steg såg vi oss tvungna att
ompröva denna bild, och vi gjorde en viss
justering i vår syn, vilket jag nämnde
tidigare, på resursutnyttjandet. Det visar
sig att de senaste siffrorna tyder på att den
ursprungliga bedömningen kanske ändå inte var
så felaktig. Vad man kan säga om detta är att
det är viktigt att inte ryckas med alltför
mycket av den färskaste statistiken och att
rita nya trender som man följer på basis av
ett par månaders utveckling, något som jag
för övrigt tycker väl har åskådliggjorts av
diskussionen kring den nya ekonomin som vi
hade för några år sedan.
Låt mig avsluta med att understryka någonting
som jag nämnde inledningsvis. Vi i Riksbanken
har ambitionen att ge er i utskottet ett så
bra underlag som möjligt för era bedömningar
och diskussioner. Om ni har önskemål och
synpunkter på hur det underlagsmaterial bör
se ut som ni får för att kunna utvärdera oss
och hur den information bör se ut som ni vill
ta del av vid den här typen av utfrågningar
eller i andra sammanhang då är ni väldigt
välkomna att återkomma till oss i precis de
former som ni själva väljer. Vi ska göra vad
vi kan för att möta era önskemål.
Ordföranden: Därmed vill jag tacka
riksbankschefen för hans inledningsanförande,
och vi släpper då fram frågor från utskottets
ledamöter.
Hans Hoff (s): Trots att Riksbanken i dag
sänker räntan har vi i Sverige 1 % högre
ränta än euroländerna. Min fråga till
riksbankschefen blir: Vad är orsakerna till
att räntenivån i Sverige är så pass mycket
högre?
Lars Heikensten: Jag tror att det enkla och
snabba svaret på frågan är att skälet är
skillnader i resursutnyttjandet, hur mycket
lediga resurser som finns. I framför allt
Tyskland, som ju är en väldigt stor del av
euroområdet, men även i de andra stora
länderna, Italien och Frankrike, har det i
flera år varit en svagare utveckling än hos
oss. Och det är det som är det grundläggande
skälet.
Hans Hoff (s): Jag får tacka för det svaret.
Det är nämligen en relativt stor differens
mellan euroländernas och Sveriges räntenivå i
dag.
Jag skulle vilja ställa en uppföljande fråga
i detta sammanhang. Den handlar om den
folkomröstning som vi står inför i höst, den
14 september, och som handlar om EMU. Blir
det ett ja kommer vi definitivt att ha samma
ränta som de övriga euroländerna. Men vad
händer om det blir ett nej i
folkomröstningen? Och vad är Riksbankens
bedömning av hur ett nej i folkomröstningen
kommer att påverka den svenska räntan på kort
sikt och på lite medellång sikt?
Lars Heikensten: Det är en svårare fråga än
den första. Jag kan börja med att säga att
när du förmodar att ett medlemskap innebär
att det blir en ränteanpassning är det
naturligtvis korrekt. Exakt hur den kommer
att gå till är en fråga som vi har anledning
att överväga i Riksbanken. En avvägning måste
ske eftersom vi sannolikt kommer att ha en
fast växelkurs. Samtidigt är det viktigt att
också ta hänsyn till inflationsperspektiven i
Sverige.
När det gäller vad som händer om vi står
utanför tror jag att detta i allt väsentligt
på lite sikt är en fråga om hur vi värderar
inflationsutsikterna i Sverige. Även om ECB
arbetar på ett sätt som skiljer sig lite
grann från vårt sätt är det ändå så att även
de har ett fokus på inflationsutsikterna och
resursutnyttjandet i europeisk ekonomi.
Därför är det väldigt svårt att säga något
bestämt om hur skillnaden mellan oss kommer
att utvecklas.
Sedan har jag i andra sammanhang kommenterat
hur den kortsiktiga effekten av ett
eventuellt nej blir. Hur det kommer att se ut
måndagen efter folkomröstningen, om det var
det som du avsåg här, tror jag väldigt mycket
beror på vad man trodde på fredagskvällen när
finansmarknaderna stängdes.
Fredrik Reinfeldt (m): Jag vill först hälsa
Lars Heikensten välkommen i den nya rollen.
Jag vill också tacka dig för att du föredrog
penningpolitiken på det sätt som du gjorde.
Jag tycker också, som du inledde med, att det
är svårt att inte börja med Irak och den
mycket snart förestående krigsutveckling som
vi står inför. Och det är svårt att ha en
annan bild än den som Riksbanken har kring
det strikt ekonomiska i den
scenariebeskrivning som finns i
inflationsrapporten. Detta kan få ett kortare
eller ett längre förlopp. Och jag tror att ni
ganska korrekt har beskrivit ungefär hur det
skulle påverka.
En väldigt viktig slutsats som ni gör i
texten är att påpeka att det inte ser ut som
på 1970-talet. Att vi har växlat bort vårt
stora oljeberoende gör att man ändå kan
hoppas att det inte ska få så väldigt
allvarliga följdförlopp för svensk ekonomi
som det kanske hade fått för 30 år sedan.
Detta leder över lite grann på min fråga. På
s. 15 finns det ett diagram som heter R 8 som
visar en prisbildningsmodell för den
nordiska elmarknaden. Den tror jag är väldigt
betydelsefull för denna inflationsrapport.
Förståelsen för dagens inflationsrapport
bygger mycket på att man accepterar er
beskrivning av att elprishöjningarna som har
varit mycket kraftiga är tillfälliga. Annars
skulle man ju hävda att UND1X, som vi har
lärt oss under senare tid och som är det som
Riksbanken följer, egentligen signalerar en
helt annan sak. Men man säger att det är
tillfälligt och därför lyfts det ut. Då är
grundfrågan hur tillfälligt detta är. Detta
visar nämligen det som vi har lärt oss när
det gäller elpriserna, nämligen att vi har en
sommar- och en vintermarknad. Därför är det
rätt att när man går mot vår och sommar
sjunker priserna. Det visar nämligen att när
vi bara behöver vatten och kärnkraft blir
priserna lägre. Men när vintern kommer
tillkommer mycket dyrare elproduktion. Här
nämns kolimport, gas och olja, och då stiger
priserna. Det som Riksbanken och en del andra
förståsigpåare då gör är att ägna sig åt att
prognostisera också väderlek och inte bara
siffermaterial, det vill säga att de hävdar
att det har varit extrema väderförhållanden.
Jag har hört några gånger nu att vi har
extrema väderförhållanden i Sverige och att
det var särskilt kallt i år. Det har det för
övrigt varit under flera vintrar nu. Frågan
är när det extrema blir normalt.
Det finns ju en betydande risk i
elprissättningen framöver. Ni nämner bland
annat den lag som ska träda i kraft den 1 maj
och som leder till ökningar. Det pågår
förhandlingar just nu om Barsebäck 2. Det
nämns som en randanmärkning här. Vi har också
det faktum att vi har en överenskommelse med
sittande majoritet som tänker ägna sig åt
betydande grön skatteväxling, alltså att
fortsätta att prisa upp elpriserna som över
huvud taget inte nämns. I stället förs bara
ett resonemang om vattentillgång i olika
vattenmagasin. Det tycker jag känns lite
underutvecklat. För att förstå denna
inflationsrapport är det helt beroende av att
det ät tillfälligt. Där skulle jag vilja ha
ett lite fördjupat resonemang om vad jag
tycker är rätt uppenbara risker, både av
politisk karaktär men också av
väderlekskaraktär, att det trots allt på
vintermarknaden kommer att återkomma en
ganska hög prisnivå på el framöver. Till det
kanske Irakkrig och andra effekter tillkommer
så att också oljepriset blir högt. Då blir
det kanske lite grann en bedömning av hur man
ska se på ränteutvecklingen.
Lars Heikensten: Det känns som om Fredrik
håller på att locka in mig på ganska minerad
mark. Det kan vara en reflexion i denna
fråga.
De bedömningar som vi gör av
prisutvecklingen på el tror jag är ganska
normala, och de är, såvitt jag förstår, de
som görs på terminsmarknaderna. Men du har
rätt i att det inte är någonting som vi
utvecklar så mycket i rap-porten. Men inte
minst med anledning av det som man har sett
av energimarknaden i Förenta staterna kan jag
känna en viss oro för att den struktur som i
dag finns riskerar att inte generera den typ
av utbyggnad som man långsiktigt kan behöva.
Därmed finns en del risker i detta på lite
längre sikt.
Det finns ett inslag i den här debatten där
man säger att det från elbolagens sida är
naturligt att man ska ha samma avkastning på
denna verksamhet som man ska ha på annan
industriell verksamhet. Det tycker inte jag.
Detta är en verksamhet av en annan karaktär
som är betydligt mer stabil. Det finns därför
inte alls någon anledning att acceptera
argumentet att ett elbolag ska ha samma
avkastning som till exempel ett IT-företag.
Fredrik Reinfeldt (m): Jag har också noterat
skrivningen om normalavkastning, och det är
väl ett riktigt påpekande.
När det gäller just dessa politiska risker
ser man det som ni i basen förutsätter. Ni
talar mycket om vattentillgång. Men ni talar
också om att kärnkraftsbasen är betydelsefull
för det låga grundpriset. Men ni kan
naturligtvis inte bedöma det, men jag
företräder ett parti som inte är med i dessa
nattliga förhandlingar. Men till slut
påverkar det ju om man tar bort den billiga
produktionen i basen att man får in mer av
det som måste till vintertid, det vill säga
den särskilt dyra elproduktionen. Jag förstår
att det är svårt för riksbankschefen att gå
in på sådana politiska processer. Men låt oss
bara vara väldigt tydliga när det gäller att
det betyder jättemycket för de prisresonemang
som förs i denna inflationsrapport vad som
kommer att hända med elpriset och oljepriset.
Lars Heikensten: Jag nämnde i en bisats i
anförandet att vi har räknat med en
trendmässig uppgång av elpriset, men det är
ingen dramatik i detta i det tidsperspektiv
vi har.
Samtidigt vill jag understryka att jag delar
Fredriks oro för den långsiktiga utvecklingen
på denna marknad.
Karin Pilsäter (fp): Jag kan förstå att det
har funnits bättre dagar än just i går att
sitta och försöka fatta detta beslut med den
enorma osäkerhet som råder just i dessa dagar
om vad som kommer att hända i Irak. Det har
ju varit osäkert väldigt länge, så det är
ingen nyhet att det är en internationell
kris. Men just precis just nu måste det ha
varit extra svårt för er att sätta ned
fötterna just i går.
Jag tänkte fråga lite grann kring just
detta. Riksbankschefen sade att man inte ska
ryckas med av den färskaste statistiken och
att det kan ligga ett värde i att vara
förutsägbar och så vidare. Vid ett tidigare
tillfälle före jul sade ni att ni lämnade
räntan oförändrad men flaggade redan från
början för en omprövning väldigt snabbt.
Jag undrar om riksbankschefen kan utveckla
resonemanget lite grann kring detta? Om
kriget driver upp oljepriserna, finns det då
en risk för att man väldigt snabbt kommer att
behöva ändra räntan eller att det går över
väldigt fort och att det därför blir fart på
den internationella konjunkturen? Hur har ni
värderat risken med att behöva göra en
förändring väldigt snabbt och därmed
ryckigheten i förhållande till vikten av att
nu verka lugnande med en räntesänkning som
har kommit i dag, alltså värderingen av denna
ryckighet och osäkerhet kontra att lämna det
besked som ni lämnade i dag?
Lars Heikensten: Ofta när man fattar
penningpolitiska beslut - det ligger nästan i
det sätt som vi jobbar på - är beslutsläget
ganska öppet. Det hänger samman med att vi
kontinuerligt förändrar våra bedömningar och
att verkligheten normalt inte förändras så
väldigt snabbt. Det ligger implicit i din
fråga att man kunde ha tänkt sig att i detta
läge låta räntan ligga still. Och det är
klart att det i och för sig hade varit
möjligt. Bedömningarna ligger ju nära 2 %.
Visst är det så.
Jag tror också att mina kolleger kan ha
haft lite olika uppfattningar när det gäller
exakt hur man vill argumentera i denna fråga.
En av de tydligaste uppåtriskerna som
finns, och som vi lyfter fram i olika
sammanhang, är lönebildningen. Det är framför
allt en uppåtrisk, om du så vill, på ett-två
års sikt. Det är svårt att tro att vi kommer
att ha så väldigt mycket mer information på
kort sikt på det området annat än vad som
sammanhänger med konjunkturutvecklingen i
stort.
På kortare sikt, under de närmaste månaderna,
har i varje fall jag svårt att se vad som
radikalt skulle kunna skingra den oro som
finns. Man kan visserligen säga, och det tror
jag, och jag tror också att det står i
texten, att om det skulle bli en väldigt
snabb upplösning av kriget är det klart att
mycket talar för att man kommer att få se en
ordentlig reaktion på de finansiella
marknaderna i positiv riktning. Möjligen kan
man säga att detta på kort sikt kan leda till
ett påtagligt större stämningsomslag. Men
samtidigt har vi en osäkerhet därför att det
finns mer grundläggande anpassningsproblem i
botten. Och innan vi vet huruvida den här
eventuella uppgången, den positiva
reaktionen, som eventuellt kommer på en, två
eller tre månaders sikt är någonting som
verkligen signalerar att konjunkturen
faktiskt är på väg upp kommer det rimligen
att ta längre tid. Så på kort sikt har jag en
större oro för att det kommer information som
pekar nedåt. Det hör till bilden, Karin, att
man alltid kan säga att vi återkommer. Det är
hela tiden så att om det skulle visa sig att
vi faktiskt ser tydliga tecken på en
förstärkning under det närmaste halvåret har
vi ett antal tillfällen att återkomma.
Karin Pilsäter (fp): När det gäller den
psykologiska effekten av osäkerhet är det
klart att om det blir en snabb lösning av
denna konflikt tror jag att människor tar en
räntehöjning med ganska gott jämnmod i
förhållande till alternativet. Men det är en
annan sak.
Det finns väldigt mycket som jag skulle vilja
fråga om. Men jag ska ta upp en annan sak,
och det gäller statsfinanserna och
budgettaket. Riksbankschefen tog i sitt
anförande upp att detta verkligen sätts på
prov. På s. 18 har ni också angett att denna
budgetosäkerhet skulle kunna ha en negativ
effekt på hushållen, det vill säga att man
inte vet vilka besparingar som kommer och var
de kommer att hamna och hur snabbt. Jag
förmodar att det är det som ni syftar på.
Skulle du vilja sätta det i något samband med
risken när det gäller lönebildningen -
uppåtrisken och Kommunals avtal? Kan du säga
om det finns något samband mellan risken för
hushållens osäkerhet här och den uppåtrisk
som finns när det gäller lönebildningen?
Lars Heikensten: Skatter påverkar ju
lönebildningen, om jag börjar i den ändan.
Det finns belagt på lite olika sätt, även om
man säkert kan diskutera säkerheten i de
undersökningar som finns. Jag tror att det
finns anledning att tro att till exempel en
högre kommunalskattehöjning - vi räknar med i
genomsnitt 20 öres kommunalskattehöjningar
under innevarande år, och vi hade 60 förra
året - är en sådan faktor som kan påverka
människors kravbild inför
avtalsförhandlingar. Sedan tror jag att det
ändå ytterst är efterfrågeläget på
arbetsmarknaden som spelar den viktigaste
rollen.
Men när vi talar om osäkerhet i
statsfinanserna i detta läge är det snarare
fokuserat på att det finns en möjlighet att
det blir en svagare ekonomisk utveckling och
att en svagare ekonomisk utveckling helt
enkelt förstärker de statsfinansiella
bekymren. Ska man då leva upp till
regelverken, vilket vi anser att man bör
göra, får man en negativ efterfrågeeffekt.
Samtidigt är det klart att om man inte gör
det leder det till effekter som jag tror
långsiktigt är kostsammare.
Låt mig också tillägga något om Karins
kommentar till det som jag sade. När jag
nämnde april så utlovade jag inte en
räntehöjning i april om det blir en
stabilisering i Irak. Vi tar var dag som den
kommer, och vi får väl se vad som händer i
olika avseenden. Jag vill säga detta så att
ingen lämnar detta rum med föreställningen
att jag har signalerat någonting om
framtiden, för det är i så fall ett misstag.
Ordföranden: Jag tror att vi tolkade dig
rätt.
Mats Odell (kd): Först tackar jag för en
intressant genomgång av inflationsrapporten.
Det talades tidigare här om minerade
områden, och jag tänkte följa med Lars
Heikensten ut i gränstrakterna mellan
penningpolitik och finanspolitik som han tar
oss ut i i sitt anförande. På s. 4 i hans
anförande står det:
Om det finns ett kortsiktigt
manöverutrymme, och det är möjligt att få en
högre tillväxt och sysselsättning utan att
inflationsmålet hotas, bör detta tillvaratas
genom att reporäntan sänks. Att släppa det
finanspolitiska regelverket när det för
första gången kan komma att testas igen
skulle sända en mycket negativ signal till
alla dem som bedömer den svenska ekonomiska
utvecklingen.
Här kommer man ganska nära den bild som
kamraterna på nej-sidan inför
folkomröstningen vill slå vakt om, nämligen
att Riksbanken ska hålla ett skarpladdat
vapen, inte bara mot arbetsmarknadens parter
utan också mot dem som håller på med
budgetförhandlingar. Jag tycker att det här
är en intressant passus. Vi är ju inte här
för att göra det lätt för dig, Lars, utan vi
vill ju få ut så mycket som möjligt av den
här utfrågningen. Mot den bakgrunden skulle
jag vilja ställa en fråga.
Uppstår dessa negativa signaler om man till
exempel lastar över en del av kostnaderna på
en annan part, alltså saldoneutralt, men ändå
tycker att man får ett så kallat
reformutrymme och då vidtar ett antal
reformer? Är detta den negativa signal där
det visar sig att det hade varit ett misstag
att sänka reporäntan och att det, såvitt jag
förstår, därmed skulle komma att
tillrättaläggas på ett lämpligt sätt?
Den andra frågan handlar om ERM 2. Jag har
inte läst hela inflationsrapporten, men jag
har tittat på olika känsliga avsnitt som
bland annat kallas uppåtrisker och
nedåtrisker. Det finns mycket som tyder på
att vi har folkomröstning den 14 september.
Och en möjlighet, risk, uppåt eller nedåt,
kan ju vara att det blir ett ja. Då ska
Sverige ganska snart gå med i ERM 2, om jag
har läst regeringens propositioner rätt, och
vi delar den uppfattningen. Min fråga är: Hur
kommer det att påverka Riksbankens roll? Vi
har ju i direkt teknisk mening ett problem
att både plötsligt styra mot ett
inflationsmål och ett växelkursmål för att
hålla den kurs som läggs fast. Det är det
ena. Det andra är: Vilken effekt kan detta
förväntas få på inflationsutvecklingen?
Lars Heikensten: Jag börjar med den första
frågan. Jag tror inte att min komparativa
fördel är att gissa hur marknadsaktörer och
andra som följer ekonomin reagerar på
enskilda förslag. Mer allmänt kan jag säga
att vi som har följt den svenska ekonomisk-
politiska diskussionen i 15 år, eller
någonting sådant, vet ju en del om hur mycket
manöverutrymme man har i olika situationer
och hur det är beroende av både situationen
och historien.
Vi vet att marginalerna beror mycket på
utgångsläget. Nu har vi ett antal år bakom
oss där vi till följd av en ganska strikt
finanspolitik, och dessutom en väldigt
förmånlig allmänekonomisk utveckling, har en
helt annan statsfinansiell situation än vi
hade för åtta-tio år sedan. Det ger möjlighet
att tänja på gränserna ibland - en, två eller
tre gånger. Men jag tror inte att det ger
full frihet i längden. Man betalar så
småningom ett pris, hur mycket som sedan syns
direkt och vad det beror på kan man alltid
diskutera.
När nu Mats reste frågan vill jag gärna
passa på att säga att jag tror att vi har
skaffat oss en överdrivet positiv bild av
statens finanser. Vi ska komma ihåg att den
statliga skulden inte är på en särskilt
mycket lägre nivå än den var när 90-
talskrisen inleddes. Vi har inte på ett
radikalt sätt förändrat vår statsfinansiella
situation jämfört med något slags långsiktigt
rimligt läge även om vi har gjort det jämfört
med den akuta kris där vi befann oss i början
av 1990-talet. Jag tror också att det skulle
kunna gå att leda i bevis att en icke
oväsentlig del av förbättringen är en följd
av att vi har sålt ut, privatiserat och så
vidare när det gäller statlig egendom av
olika slag. Därmed är inte de samlade
reserverna så stora som man får ett intryck
av när man bara tittar på finansiella
skulden. Om jag ska referera till ett
närliggande exempel så kan jag referera till
de 20 miljarder som Riksbanken levererade
förra året. Jag skulle också kunna hitta ett
antal exempel som befinner sig längre bort
från mitt eget verksamhetsfält.
Poängen är alltså att man ska vara lite
vaksam när det gäller att slå sig för bröstet
med anledning av den statsfinansiella
situationen. Det är viktigt att beakta detta
oberoende av vilket ställningstagande man gör
i EMU-frågan, framför allt i ljuset av den
demografiska utvecklingen. Det här - den
offentligfinansiella utvecklingen och
demografin - är en fråga som jag gärna tar
chansen att återkomma till i något sammanhang
längre fram. Jag tror att vi i Riksbanken nu
måste ägna den lite mer intresse än vad vi
har gjort under några år. De offentliga
finanserna löper på ett annat sätt risk att
påverka utrymmet för penningpolitiken än vad
de har gjort under större delen av andra
halvan av 90-talet.
Den andra frågan handlade om ERM, som jag
förstod det, och vad det kan tänkas betyda
för Riksbanken. Jag touchade lite grann vid
den i samband med den fråga som Hans ställde.
Det är som du säger - regeringen bestämmer om
vi ska gå med i ERM eller inte. Vi deltar
aktivt i en diskussion om vad vi tror är en
lämplig anslutningskurs i det sammanhanget.
Det är också en diskussion som i hög grad
kommer att behöva föras med våra europeiska
partner.
När det sedan gäller hur man vill lägga upp
penningpolitiken så är det viktigt att notera
att vi får ett växelkursmål. Det finns
diskussioner om hur precist detta är - om hur
breda band man kan vilja ha och så vidare.
Men vi har ju också ett inflationsmål därför
att vi ska uppfylla konvergenskravet när det
gäller inflationen. Vi har sagt att vi avser
att fortsätta publicera inflationsprognoser
under perioden. Personligen tycker jag att vi
bör fortsätta att göra det även om Sverige
skulle komma med i EMU. Vi bör göra det någon
eller några gånger om året som underlag för
en bredare ekonomisk-politisk diskussion i
Sverige.
Exakt hur vi vill eller kommer att vilja
göra avvägningen mellan de här två målen vill
jag inte gå in på i det här sammanhanget.
Dock vill jag gärna säga att jag tycker att
man ibland överdriver problemet i
diskussioner. Det är inte konstigt att man
gör det i Sverige, givet att vi har historien
från hösten 1992 bakom oss. Det var en
traumatisk upplevelse för de flesta av oss.
Men man ska komma ihåg att situationen nu är
alldeles annorlunda. Då hade vi tio år eller
så bakom oss då vi var ekonomisk-politiskt ur
kurs. Då följde vi också en helt annan
utveckling än det Europa till vilket vi hade
ambitionen att vara länkade. I dag har vi en
ungefär lika lång tidsperiod bakom oss där vi
har följt samma typ av stabiliseringspolitik
och i själva verket har varit väl så
framgångsrika i vissa avseenden som man har
varit nere i EMU:s kärnländer. Vi ser också
att de länder som tidigare har gjort den här
resan egentligen inte har haft några bekymmer
att tala om.
I grunden handlar det om att det finns en
övertygelse om att den kurs som vi väljer när
vi går in faktiskt är den kurs som vi till
slut ska ha när vi går med i EMU - om det nu
blir ett ja i folkomröstningen. Då är inte
spekulation intressant på det sätt som den
var i den gamla situationen. Man ska alltså
vara försiktig med att dra paralleller med -
92.
Mats Odell (kd): Du pratar om den kurs som vi
väljer om vi går med i EMU när det gäller den
tredje fasen. Men skillnaden är att vi då
kommer att ha den kursen, och under ERM-
perioden ha en ränta som av allt att döma
ligger minst 1 % högre. Sedan kommer den då
plötsligt att sänkas.
Låt oss ändå fortsätta promenaden i
minfälten och ta upp det här med den
överdrivna uppfattningen om statens finanser.
Vi har en annan diskussion som tangerar det
här, nämligen diskussionen om
överskottsmålen. Det talas ofta om att samla
i ladorna. Det är bara det att i de ladorna
har vi visserligen ganska mycket höbalar, men
vi har lånat dem av andra. Om vi nu ska börja
betala tillbaka så kan det knappast vara att
samla i ladorna.
Det finns en problematik här som jag inte
begär att du ska svara rakt av på. Men jag
har läst Riksbankens remissvar på EMU-
utredningen, och där tas de
stabiliseringspolitiska effekterna av
utrymmet i penningpolitiken upp, det vill
säga överskottsmålen. Det skulle ändå vara
intressant om du ville säga något om denna
heta potatis också.
Lars Heikensten: Apropå din avrundning av det
förra temat vill jag först säga att det är
för tidigt att ha en välgrundad uppfattning
om hur man hanterar räntorna i en sådan här
situation. Det beror dels på en del
principiella ställningstaganden som
Riksbanken ännu inte har gjort, som har att
göra med hur vi ser på växelkursmålet
relativt inflationsmålet, dels på den
faktiska ekonomisk-politiska utvecklingen.
Det finns länder, exempelvis Finland, som
gick med i EMU och som valde att mycket
snabbt sänka sin ränta ned till den nivå som
man hade i de då centrala kärnländerna. Det
finns också länder, till exempel Italien, som
vid samma tid valde att mycket länge ligga
med en rejäl räntedifferens. Man gjorde helt
enkelt olika bedömningar av vad som var
klokt. Delvis tror jag att det hade att göra
med att Italien var ett land som länge hade
haft en hög inflation, och man ville göra
allt man kunde för att få ned
inflationsförväntningarna. Men det finns fler
aspekter på detta val än så. Det är alltså
svårt att ha en alldeles bestämd uppfattning
om detta nu.
Om det andra kan man säga att det nu börjar
bli mycket politik i vår diskussion! Även om
denna fråga kan man naturligtvis ha olika
uppfattningar också i Riksbanken, men jag har
i olika sammanhang sedan lång tid tillbaka
argumenterat för att vi bör bemöda oss om att
fortsätta förstärka statens finanser. Det var
det här som jag var inne på alldeles nyss.
Jag har under de år som jag har följt svensk
ekonomisk politik aldrig varit i situationen
att statens finanser har blivit för starka.
Jag är rätt trygg i förvissningen om att jag
inte kommer att få uppleva den situationen
framöver heller, måste jag säga.
Det finns ingen anledning att ställa större
amorteringar på statsskulden emot andra typer
av åtgärder. Det finns ingen anledning att
resonera så att vi inför det tydliga
perspektivet med en besvärligare demografisk
situation framför oss måste välja, och säga:
Vi kan inte förbättra statens finanser. I
stället måste vi koncentrera oss på att
förbättra förutsättningarna för att få ett
bra arbetskraftsutbud. Jag tycker inte att
det är någon naturlig problemformulering. Det
är ganska uppenbart att man behöver göra
bådadera i den här situationen. Man kan
ställa de här åtgärderna emot varandra så här
i den politiska debatten, om man vill, men
jag tycker att det är svårt att formulera
problemet på det sättet om man har en
ekonomisk utgångspunkt. Bådadera behövs,
enligt min uppfattning. Huruvida man sedan
vill lägga de ökade offentliga medlen i den
ena eller den andra fonden, eller vad man
vill kalla det, är en diskussion som jag inte
vill ge mig in på. Men jag tror att det hade
varit önskvärt att ha ett högre överskottsmål
under de år som vi har bakom oss, och det är
fortfarande önskvärt att amortera mer enligt
min uppfattning.
Lars Bäckström (v): Jag ska göra en
kommentar, och glädja Lars Heikensten med att
Lars Bäckström aldrig har trott att statens
finanser är överdrivet goda. Bägge Lars i
församlingen är alltså överens på den
punkten.
Men vi skulle ju inte tala om de gemensamma
åsikterna, utan kanske mer om
frågeställningarna. Jag lyssnade på svaret
till Hans Hoff. Jag har inte hunnit läsa den
här tjocka boken, för den kom klockan nio och
jag läser långsamt. Men om jag förstod svaret
till Hans Hoff från Lars Heikensten rätt så
innebar det att ja, vi har högre ränta i
Sverige än i euroområdet på grund av att vi
har starkare och bättre ekonomi än
euroområdet och på grund av att vi har mindre
lediga resurser. Min första fråga är: Hörde
och förstod jag rätt? Man kan ju höra fel,
och kanske inte heller förstå. Det var min
enkla fråga.
Lars Heikensten: Det har varit en svagare
ekonomisk tillväxt under några år i Tyskland,
som jag sade, och även i Italien och i
Frankrike. Det gör att man i dag har fler
lediga resurser.
Lars Bäckström (v): Så det är helt enkelt så
att vi har högre ränta på grund av att vi har
bättre ekonomi. Det var ju roligt att vi har
bättre ekonomi - det måste man säga!
Min nästa fråga är snarast ett batteri av
frågor. Det står i rapporten och det sägs i
föredragningen att man nog har missbedömt den
långsiktiga tillväxtpotentialen i Sverige och
att man har fått nytt material från SCB. I
anförandet sägs det: Det tyder i sin tur på
att ekonomins långsiktiga potentiella
tillväxttakt också kan vara något högre. Då
undrar vän av ordning - så att det blir
enkelt för den som läser protokollet - högre
än vadå? Hur mycket kommer till och hur
mycket är det som vi ska lägga på? Det är ju
x som ska läggas på y. Vad är då Riksbankens
bedömning av pålägget, och vad är den nya
nivå som ni från Riksbankens sida bedömer som
långsiktigt och uthålligt hållbart?
Ni säger också att ni inte grundar er så
mycket på aktuella data utan mer på en
långsiktig prognos. Jag hann bläddra fram
till s. 10 och såg att ni nu bedömer
tillväxttakten om två år. Men 2004 är ju inte
ens om två år, utan det är nästa år! Ni har
reviderat ned UND1X från 1,9 till 1,2 %. Det
är målstyrelsevariabeln. Målet är 2 %. Det är
ju en rejäl nedrevidering - med 0,7
procentenheter! Det ligger långt under de två
procent som är målvariabel. Samtidigt
redovisar ni en ganska stigande arbetslöshet
och säger att ni kanske hade underskattat
tillväxtpotentialen. Man ska ju hålla sina
mål, och det ska vi göra. Jag lovar! Men ska
inte också Riksbanken hålla sina mål?
Det är viktigt att hålla sparmålet. Men vi
har ju inget fast sparmål för varje år, utan
vi sade 2 % under en konjunkturcykel. Har
Riksbanken någon uppfattning om vad som är en
rimlig nivå på det offentliga sparandet just
nu?
Lars Heikensten: Låt mig börja med att lägga
på en overheadbild som visar just det som vi
pratade om tidigare. Det är ett sätt att
närma sig det här med resursutnyttjandet. Där
ser man att vi antagligen - det är vår
bedömning - har ett lite lägre
resursutnyttjande.
Jag ska till att börja med hoppa på den
fråga som Lars ställde sist. Det är möjligt
att du får återkomma med någon fråga, för det
blev mycket på en gång. Diagrammet finns i
rapporten, och där finns också dels en
bedömning av det faktiska saldot, dels en
bedömning av det strukturella saldot, där man
har rensat det som beror på
konjunkturutvecklingen. Om man säger att man
har 2 % över konjunkturcykeln så bör man ha
ungefär 2 % i ett läge där man har ett fullt
resursutnyttjande i ekonomin. Det här är
svåra saker, och som jag var inne på vet vi
inte ens från det ena året till det andra
exakt var vi befinner oss.
De bedömningar som vi gör tyder ändå på att
man 2005 skulle ha ett saldo som är ungefär
plus 1% av BNP. Det skulle man då ha efter
ett par år med hyfsad tillväxt i ekonomin
enligt de här bedömningarna, men antagligen
med aningen lediga resurser kvar. Jag tror
att det är lite för lite om man långsiktigt
ska klara 2 % över cykeln. Jag tror därför
att man borde ha en högre ambitionsnivå än så
om man i genomsnitt framöver ska uppnå de
målsatta två procenten.
Som jag antydde tidigare så jobbar vi med
de här sakerna. Men vi har inte satt av
resurser för att jobba på den detaljnivå som
man kanske skulle önska. Sammanfattningsvis
är detta alltså min bild: En högre
ambitionsnivå skulle behövas om man ska leva
upp till det mål på 2 % som man har satt upp
över cykeln.
Jag får be dig upprepa den fråga som du
ställde dessförinnan, för jag uppfattade den
inte riktigt.
Lars Bäckström (v): Vad bedömer ni just nu
från Riksbankens sida som ett rimligt sparmål
för offentlig ekonomi? Det är inte nödvändigt
att ni har någon uppfattning, men om ni har
det så vore det intressant att veta.
Jag är också lite förvånad över att ni ligger
på en bedömning av 1,3 % i inflation för
2004. Det är långt under målsättningen på
2 %.
Lars Heikensten: Det jag tidigare sa är så
långt som jag kommer när det gäller att
precisera min syn på statens finanser. Jag
har ingen bestämd uppfattning, och vi har
inte räknat på det sättet så att vi kan säga
vad som är önskvärt just nu. Men jag anger
ändå en färdriktning.
När det gäller inflationen så är den så låg
om ett till två år till följd av att den
kraftiga elprisuppgång som vi nu har då
faller ur systemet. Det var det som jag var
inne på inledningsvis - det finns ingen
anledning i det här läget, om man nu gör
bedömningen att det här i allt väsentligt är
en fråga om en utbudsutveckling, att oroa sig
alltför mycket över uppgången. Men det finns
inte heller någon anledning att lägga upp
politiken framöver utifrån en nedgång i
energipriset, för det kommer ju att slå
tillbaka igen. Det är en mer långsiktig
underliggande trendmässig inflation som vi
måste fokusera på.
Du frågade inledningsvis om den potentiella
tillväxten. Vi har valt att formulera oss
försiktigt under de här åren och tala om att
vi tror att en potentiell tillväxt mellan 2
och 2 ½ % är vad ekonomin klarar av. Jag tror
inte att det är någon poäng att gå längre än
så. Osäkerheten är så pass stor, och jag tror
att man får leva med det. Det hindrar inte
att vi när vi får ny information gör
marginella revideringar upp eller ned. Vi har
då alltid möjlighet att i det läget korrigera
räntan om vi känner att det finns utrymme för
det. Det har inte handlat om några stora
förskjutningar vare sig när vi blev aningen
mer pessimistiska under 2001 eller som nu
aningen mer optimistiska. Det handlar om
någon tiondel på BNP - mer är det inte.
Lena Ek (c): Herr ordförande! Jag vill börja
med att hälsa riksbankschefen välkommen till
utskottet. Det ska bli både roligt och
intressant att arbeta på det här viset i
fortsättningen.
Mina frågor rör två områden. Många
kommentatorer har bedömt utvecklingen i Irak
även i ett krigsfall - jag tog med en
sammanfattning från ett utländskt TV-bolag -
som a nice little war. Det skulle alltså vara
kort och avgränsat och det skulle inte bli
några större störningar i tillgången på olja
och en faktor som kan dra i gång den tunga
industrin. Jag tror inte på den bilden. Jag
tror att det finns väsentligt större risker i
detta. Här finns en massa psykologiska
faktorer och här finns en massa stora och
väsentliga skillnader mot Kuwaitkrisen, där
arabvärlden i stort ställde upp på de
insatser som gjordes. Det är helt annorlunda
den här gången. Vi ser redan inställda order
och handelsförbindelser som störs. Den delen
av krisbilden finns inte med här. Det handlar
till stor del om aktiemarknad och utbud av
olja. Jag skulle vilja ha en kommentar till
det.
Den andra frågan gäller lönebildningen.
Kommunals avtal nämns. En sak som inte
diskuteras är den rejäla minskningen i ökning
av disponibel inkomst som hushållen får på
grund av att det var en valfläskbudget förra
året och att verkligheten nu kommer i fatt.
Det blir skattehöjningar i kommuner och ett
scenario med ökat ansvar för sjukkostnader
för arbetsgivare som slår tungt i kommun- och
landstingssektorn. Det blir uppskjutna
vallöften, vallöften som vissa hushåll redan
har räknat med. Allt detta är ekonomiska men
också psykologiska effekter som försvårar
lönebildningen rätt rejält. Jag skulle vilja
höra en liten utvikning om de riskfaktorer
som finns om vi ligger på för höga nivåer
framöver.
Lars Heikensten: När det gäller den första
frågan så är jag lite osäker på hur mycket
jag egentligen kan tillföra. Vi har som jag
nämnde tidigare gjort en analys av detta i
rapporten, där vi laborerar med några olika
scenarier. Jag kan lägga på en overheadbild
så att ni kan se detta.
Det finns ett godartat scenario, och sedan
har vi laborerat med ett mer besvärligt och
ett allvarligt. Det säger sig nästan självt
att ju mer problematiska scenarierna är och
ju mer utdragen processen blir, desto större
risker finns det för att framför allt
oljepriserna stiger. De riktigt allvarliga
konsekvenserna för världsekonomin inträder
antagligen i första hand om krig och terror
får en spridning till andra delar av världen.
Men oroligheterna påverkar säkert redan i dag
benägenheten för t.ex. charterresande. Vi ser
att flygbolagen och försäkringsbolagen har
bekymmer och så vidare. Det är klart att
händelserna den 11 september och det som har
hänt därefter har haft en dämpande effekt på
vissa sektorer i världsekonomin. Ju mer
utdraget detta blir, desto mer påtagliga blir
effekterna.
Tabell R3. Olika krigsscenarier
----------------------------------------------------
Scenario
------------------------------------------------------------------------
Fas Godartad Besvärligt Allvarligt
------------------------------------------------------------------------
(Olje- och (Olja 35 USD/fat, (Olja 45 USD/fat,
aktiepriser som i fall i fall i
huvudscenariot, aktiepriser 10 aktiepriser 20
dvs 25 USD/fat) procent) procent
------------------------------------------------------------------------
Krig Snabbt Mer utdraget Utdraget krig (>2
krigsförlopp, 6-7 krigsförlopp (1-2 kvartal)
veckor kvartal) Spridning av
Ingen utslagen Viss spridning av konflikten i
oljekapacitet konflikten regionen eller
OPEC täcker Viss utslagen till andra delar
bortfall av oljekapacitet i av världen
oljeleveranser Irak eller något Utslagen
från Irak grannland oljekapacitet i
OPEC klarar inte Irak och något
fullt ut att grannland
täcka bortfall av Kraftigt bortfall
oljeleveranser av oljeleveranser
------------------------------------------------------------------------
Återuppbyggnad Snabbt tillträde Svårare få stöd Instabil ny regim
av ny regim för ny regim, tillsätts
baserad på viss oro i Oroligheter i
befintlig social regionen regionen/andra
struktur Högre grad av
oroshärdar/terrordåd
Irakisk direktfinansiering i väst
oljeproduktion för Finansiering av
finansierar återuppbyggnaden återuppbyggnad
återuppbyggnad belastar de
krigförande
länderna
------------------------------------------------------------------------
Vi har försökt kvantifiera detta i en
fördjupningsruta i rapporten, för att ge lite
mer kött på benen. Men det är naturligtvis
oerhört svårt. Man kan ju alltid diskutera
exakt hur man vill väga av och bygga upp den
här typen av scenarier. För dem som är
intresserade kan jag rekommendera läsning av
rutan. Det finns också en intressant rapport
från någonting som heter Center for Strategic
Studies eller något liknande i Washington som
kom för några månader sedan, där man för en
diskussion om olika scenarier. Den är på tio
sidor eller så, och den ger en hel del. Det
var några exempel som jag kan lämna.
Nu till lönerna. Jag tycker att det är
viktigt att börja med att understryka att
löneutvecklingen normalt sett hänger mycket
ihop med efterfrågeläget på
arbetsmarknaderna. Det är det som det oftast
handlar om. I ett land som Förenta staterna
är det mot den bakgrunden lättare att bedriva
penningpolitik än i Sverige. Där är sambanden
mellan löneutvecklingen och konjunkturen
väldigt stark. Har man en rimlig bild av
konjunkturen så har man i allmänhet en bra
bild av löneutvecklingen också. I Sverige
förekommer det större skillnader än vad det
gör i Förenta staterna. Det sammanhänger med
det förhandlingssystem som vi har, som
tenderar att klumpa ihop många avtal vid
enskilda tillfällen. Ibland kan
avtalsrörelsernas eget förlopp och inre
processer leda till att man kommer ut högre,
och ibland faktiskt också lite lägre, än vad
man skulle ha väntat sig givet
konjunkturläget.
Vi har under ett antal år haft en
löneökningstakt som är högre än vad vi
långsiktigt borde ha. Det har haft
konsekvenser för vinstandelarna i ekonomin
bland annat. Som vi resonerade om här i
utskottet för någon månad sedan så måste vi
alltså eftersträva att komma ned på lägre
nivåer, sannolikt runt 3 ½ %, i
genomsnittliga lönekostnadsökningar. Då
inkluderar det vad som kan behövas i
avtalspensioner och annat.
Vad gäller riskerna i sammanhanget så
nämner vi det här med Kommunals avtal. Å
andra sidan är ju den finansiella situationen
i kommunerna inte särskilt stark. Vi har inte
föreställt oss att det skulle vara möjligt
för Kommunal att förhandla upp sina löner så
mycket. Det är den prognos som föreligger,
och det är inget uttalande vad som är motivet
utifrån några andra utgångspunkter. Vi gör
inte uttalanden om vad som är rätt och fel
när det gäller enskilda parters krav.
Vi har inte prognostiserat att kommande
förhandlingar skulle leda till några större
höjningar och har därför inte trott på så
stora spridningseffekter heller. Men det är
klart att det finns spänningar på
arbetsmarknaden mellan olika
löntagarkollektiv. Det är en risk. En annan
risk är att vi går in i avtalsrörelsen och
har några år bakom oss då inflationen inte
har varit 2 %, utan över, även om det har
varit av skäl som gjort att vi inte bedömt
att det varit nödvändigt med högre räntor.
Vi hade ett antal år under slutet av 90-
talet då anpassningen fungerade ganska väl.
De kännetecknades av att vi hade en förmånlig
allmänekonomisk bild och en mycket låg
inflation. Vi hade till yttermera visso också
skattesänkningar, och inte skattehöjningar
som vi får under innevarande år. Det finns
alltså ett antal faktorer som gör att
lönebildningen nu kan vara lite mer
komplicerad. Å andra sidan har
låginflationsregimen satt sig. Det finns en
helt annan tilltro till att vi får ungefär
2 % inflation i det långa loppet. Det finns
också en ganska bred förståelse för hur det
här fungerar hos arbetsmarknadens parter, som
jag uppfattar det. Det kan också vara på
plussidan.
Låt mig till slut ta upp en annan sak, när
vi nu kom in på det här med lönerna. Jag har
fört en diskussion tidigare med några av
fullmäktiges ledamöter om Riksbankens egen
löneutveckling eftersom detta är en central
och känslig fråga för oss - jag sitter ju här
nu och talar om att jag tycker att 3 ½ % i
löneökningar är det som är lämpligt för
nationen som helhet. Om man tittar hur det
har varit i vårt eget fall i den jämförelse
som vi har gjort - och jämför
genomsnittslönen under 2001 med
genomsnittslönen 2002 - så ser man att vi har
haft en löneökningstakt på 5,4 % i
genomsnitt.
Bakom detta ligger avtalsmässiga lönelyft i
nivå med staten i övrigt. På det sättet har
vi försökt leva upp till de ambitioner som
finns att leva som vi lär.
Samtidigt har vi befunnit oss i sådana
sektorer av ekonomin som IT och finansiella
tjänster. Det är där en stor del av våra
medarbetare jobbar. I det arbetsmarknadsläge
som har rått under ett antal år - men som
inte råder just nu - har det varit svårt att
behålla arbetskraft. Vi har då och då fått
höja löner för att behålla den. Vi har ändå
haft en mycket hög personalomsättning för de
här strategiska grupperna.
Vid sidan om detta har det skett en
strukturförändring inom Riksbanken som gjort
att vi har förhållandevis färre
yrkeskategorier med lägre löner. De
nyanställda har i allmänhet högre löner än de
som slutat. Det är en strukturell effekt.
Båda de här effekterna har jag lagt samman
under rubriken kompetens-växling. Därutöver
har vi gjort en del lönejusteringar, framför
allt för att utjämna könsmässiga skillnader.
Jag är inte nöjd med denna utveckling, men
jag tror att det är ungefär så långt man har
kunnat komma i den här situationen, med det
arbetsmarknadsläge som har rått. Vi har inga
tecken på att vi betalar högre löner i
Riksbanken än vad man gör på andra ställen
för jämförbar typ av kompetens. Snarare är
mönstret ganska tydligt det motsatta,
åtminstone inom vissa av våra
verksamhetsområden.
Lena Ek (c): Det här låg ju inte inom min
fråga, men det är ganska intressant att
konstatera det ändå. Det hade varit kul med
en punkt till, där man hade jämfört
manligt-kvinnligt. Det som man ser i
Medlingsinstitutets genomgång av frågorna är
att riskbilden är stor för att vi har en
höjning som vi inte klarar av långsiktigt
strukturellt. De politiska besluten påverkar
detta så att de det senaste året har
försvårat förhandlingssituationen märkbart.
Inte heller hade något av fackförbunden gjort
en medveten jämställdhetssatsning.
Jag ska inte förlänga det här mer, men jag
ville bara göra de här kommentarerna.
Lars Heikensten: Låt mig bara mycket kort
säga att den jämförelse som du är intresserad
av mellan män och kvinnor finns i vår
jämställdhetsplan. Där finns nog allt
material som du kan vara intresserad av.
Ordföranden: Därmed var vi klara med den
första utskottsrundan. Jag föreslår att vi
ajournerar oss i tio minuter för en
kaffepaus.
Ordföranden: Vi är beredda att fortsätta
utfrågningen av riksbankschefen Lars
Heikensten. Jag ger första frågan till Agneta
Gille, Socialdemokraterna. Varsågod.
Agneta Gille (s): Tack så mycket, herr
ordförande. Jag skulle vilja ställa en fråga
om SKAB och den eventuella försäljningen och
ge en bakgrundsbild.
För ett år sedan behandlade finansutskottet
ett förslag från Riksbanken om att
bruksområdet i Tumba skulle överföras till
Statens Fastighetsverk. Förslaget bifölls av
riksdagen. Det var föranlett av att
Riksbanken hade sålt sitt helägda dotterbolag
Tumba Bruk AB till ett amerikanskt bolag.
Riksbanken hade också sålt Myntverket till
finska statens myntverk.
Riksdagen fick aldrig tillfälle att ta
ställning till försäljningen av dessa båda
bolag. Finansutskottet konstaterade också i
sitt betänkande att regeringen alltid är
skyldig att underställa riksdagen ett förslag
där man avser att sälja aktier i ett bolag
där staten har ett majoritetsintresse. Ett
sådant förslag ska framläggas även om staten
efter försäljningen har kvar hälften eller
mer än hälften av rösterna.
Finansutskottet konstaterade också att det
för Riksbankens del inte fanns någon
motsvarande formell skyldighet. Budgetlagen
omfattar inte riksdagsförvaltningen och
riksdagens myndigheter. Men enligt utskottets
mening var det emellertid önskvärt att
budgetlagens föreskrifter om försäljningen av
egendomen också gjordes tillämpliga för just
Riksbanken. Genom ett tillkännagivande fick
riksdagsstyrelsen i uppdrag att ta initiativ
till en översyn av hur budgetlagens
föreskrifter i tillämpliga delar kan
överföras på riksdagsområdet.
Läser man i direktionens framlagda
årsberättelse och direktionens protokoll för
år 2002 kan man se att Riksbanken har för
avsikt att sälja eller överlåta de båda bolag
som ansvarar för Riksbankens
kontanthantering. Det är dotterbolaget Svensk
Kontantförsörjning AB, SKAB, och
dotterbolaget Pengar i Sverige AB, PSAB.
Jag vill fråga riksbankschefen om Riksbanken
har för avsikt att underställa riksdagen
förslaget om dessa båda
företagsförsäljningar?
Lars Heikensten: Om jag har förstått saken
rätt är det som Agneta Gille säger.
Regelverket gäller för myndigheter under
regeringen, men det gäller inte för
Riksbanken. Vi har inte explicit tagit
ställning till om vi kan eller ska
underställa riksdagen de frågorna för beslut
eller granskning.
Jag bad själv ordföranden i januari att jag
skulle få komma till finansutskottet
tillsammans med dem som jobbat lite närmare
med PSAB och SKAB under de gångna åren för
att ha en ordentlig diskussion. I det
sammanhanget gjorde jag klart att det var
Riksbankens ambition att avveckla
verksamheten under innevarande år. Jag har
därmed också inbjudit till en diskussion i
finansutskottet om de här frågorna. Vi hade
då en ganska lång diskussion om olika
aspekter på utvecklingen.
Jag och direktionen får fundera på saken. Den
här processen med de två bolagen har pågått
ganska länge. Vi har löpande haft
diskussioner med riksdagen i de frågorna. Jag
känner mig i och för sig ganska trygg med att
det finns ett stöd för huvudinriktningen på
vårt arbete.
Agneta Gille (s): Jag skulle vilja ställa en
följdfråga. I Norge har man beslutat att inte
sälja hela penninghanteringen. Man har sålt
75 % och behållit 25 %, såvitt jag har
förstått. Jag skulle vilja ha en kommentar
till varför vi i Sverige ska sälja 100 %.
Lars Heikensten: För att detta ska bli
begripligt för alla här är det möjligt att
jag ska backa lite grann och säga ett par
saker om bakgrunden.
Hösten 1998 fattade Riksbankens dåvarande
fullmäktige - det var innan vi fick en
direktion - beslutet att man skulle avskilja
verksamheten. Det var en verksamhet som då
sysselsatte ungefär 300 personer i Riksbanken
och som gick med ett ganska kraftigt löpande
underskott. Tanken var att vi skulle avskilja
verksamheten och bilda ett bolag och sedan
pröva förutsättningarna att avyttra bolaget.
Bakom beslutet låg två ganska enkla tankar.
Det första skälet var att verksamheten skulle
må bättre och utvecklas bättre i bolagsform.
Den hade kanske inte fått det fokus som den
förtjänade i den typ av struktur som fanns.
Det andra skälet var att det varit en ganska
låg innovationstakt och effektivitet i
kontanthanteringen i samhället som helhet. Vi
trodde att vi genom att avskilja verksamheten
och ta bort det subventionselement som fanns
från statens sida skulle kunna åstadkomma en
mer rationell nationell struktur. Riksbankens
verksamhet svarade för en del av
kontanthanteringen i Sverige, men en ganska
liten del av den totala hanteringen. Vi satt
så att säga med en egen struktur för
kontanthanteringen som vi inte trodde hade
betjänat den totala marknadens utveckling.
Skälen var alltså två, både att verksamheten
i sig skulle må bättre av en förändring och
att man skulle kunna utveckla en bättre
marknad.
Den norska lösningen som du talar om
innebar att norrmännen tog hela verksamheten
några år senare än vad vi gjorde och bildade
ett bolag tillsammans med bankerna. De köpte
som kollektiv 75 % av verksamheten. Det har
på ett sätt varit bra för dem. De fick snabbt
en lösning som innebar att de som var de
närmaste intressenterna, banksektorn, tog ett
större ansvar och engagerade sig i
verksamheten. Deras centralbank kom på det
viset snabbare bort från huvudansvaret för
verksamheten. Den upplösning vi valde har
krävt en större arbetsinsats under flera år.
Nackdelen med den norska modellen är att
den inte har åstadkommit den
strukturförändring som vi tycker att man
behöver på marknaden. Man har i huvudsak
bevarat den gamla strukturen men med nya
huvudmän, om man uttrycker sig så. Sedan tror
jag i och för sig att det är en öppen fråga i
Norge om den norska centralbanken avser att
ligga kvar med sitt ägande eller inte.
Det finns ett myndighetsintresse i
verksamheten. Vi hade tänkt att ta hänsyn
till detta genom mycket tydliga avtal där vi
lägger fast de principer enligt vilka
verksamheten kan bedrivas. Däri ligger bland
annat krav på att de ska verka med
konkurrensneutralitet och sådana saker. Vi
vill säkra att bankerna, om de nu tar över en
del av detta, inte missbrukar sin ställning
och gynnar sig själva på bekostnad av andra
aktörer.
Vi tror att det kan vara en väl så fungerande
modell som att vi själva går in och äger en
fjärdedel.
Ordföranden: Tack för det. Ordet går till
Gunnar Axén, Moderaterna. Varsågod.
Gunnar Axén (m): Vi har konstaterat att
tillväxttakten för närvarande inte ger upphov
till några inflationsimpulser. Men redan inom
ett par år börjar vi nå den högre delen av
det intervall som Riksbanken tidigare har
bedömt vara den långsiktigt hållbara
tillväxttakten.
För oss här är det av största intresse,
eller borde vara av största intresse, att
ställa oss frågan vilka politiska åtgärder vi
kan vidta för att höja den långsiktigt
hållbara tillväxttakten. Det gäller inte
minst mot bakgrund av vad som skrivs i
inflationsrapporten om att det finns
möjligheter till en högre tillväxt på sikt,
det vill säga 2006-2007, men att det kräver
en stigande medelarbetstid och ett förbättrat
funktionssätt för arbetsmarknaden allmänt
sett.
Det vore intressant att höra vilka politiska
åtgärder som skulle kunna tänkas höja den
långsiktigt hållbara tillväxttakten. Nu är
det enkla svaret på den frågan att det är
minerad mark, förstår jag. Men det i sig
skulle vara ett svar på min fråga. Jag hoppas
att kunna få höra lite mer om vad vi kan göra
för att höja den långsiktigt hållbara
tillväxttakten. Om inte annat vill jag
åtminstone få en utveckling av vad som står i
inflationsrapporten om vad som kan göras för
att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt.
Ordföranden: Varsågod, Lars Heikensten.
Lars Heikensten: Jag hade inte tänkt säga
minerad mark. Det var den formulering jag
använde före kaffepausen.
Det är klart att det här är ett
problemområde där det har förekommit en
diskussion i Sverige under lång tid. Den
diskussionen har handlat om
socialförsäkringar, skattesystemets
utformning, det legala regelverket på
arbetsmarknaden, lönebildningen,
arbetsmarknadspolitikens uppläggning och ett
antal områden. Jag tror att alla ni delar min
bedömning att vi inte lider brist på förslag.
Det finns väldigt många förslag.
Vad det handlar om är att skapa politisk
samling kring åtgärder. Det är ofta åtgärder
som är svåra att vidta av politiska skäl. De
påverkar människors vardag på olika sätt. Jag
kan ha förståelse för att det är svårt att
fatta den typen av beslut samtidigt som jag
är övertygad om att det finns mycket som man
kan göra om man vill som kan förbättra
tillväxten. Men jag vill inte inlåta mig på
en diskussion om detaljer om vad som är
lämpligt och inte lämpligt.
Gunnar Axén (m): Det är ungefär här vi brukar
hamna i dessa utskottsutfrågningar. Jag har
förut sagt att vi landar på att det bör
fattas en rad kloka beslut inom ett antal
centrala politiska områden. Men jag kan inte
tänka mig många instanser som är bättre än
Riksbanken på att bedöma och förklara vad det
är som kan göras för att höja den långsiktiga
tillväxttakten. Jag hade hoppats på att
åtminstone få höra lite mer om vad som
behöver göras för att arbetsmarknadens
funktionssätt.
Riksbankschefen sade i sitt anförande att han
efterfrågade vad vi härifrån ville ha mer i
form av underlagsmaterial för våra
diskussioner här i huset. Jag kan skicka med
att det skulle vara av intresse om Riksbanken
kanske kunde utveckla lite mer vad som kan
göras politiskt för att höja den långsiktigt
hållbara tillväxttakten. Det behöver inte
innebära politiska ställningstaganden från
Riksbankens sida utan snarast bedömningar av
vilka olika sorters åtgärder som är möjliga
att vidta.
Lars Heikensten: Jag var för en stund sedan
inne på att jag när det gäller
statsfinanserna tror att vi kommer att ha
anledning att ägna lite mer uppmärksamhet åt
dem under de närmaste åren. Vi har alltid
vetat att det finns en nära koppling på ett
principiellt plan mellan finanspolitikens
uppläggning i ett konjunkturperspektiv och
att den är långsiktigt hållbar. De här
frågorna har inte varit så centrala med den
ekonomiska och statsfinansiella utveckling
som vi har haft under några år. Jag
föreställer mig att de kan bli mer centrala
nu. Vi måste då för att kunna ha ett bra
underlag för diskussionen om penningpolitiken
förbättra vår analys och engagera oss mer.
På samma vis ser jag på den här typen av
åtgärder. Det är klart att vi ska se till att
vi är duktiga på att analysera
tillväxtproblemen i den utsträckning som det
behövs för att vi ska kunna göra vårt jobb
bra. Om vi därutöver ska delta i den allmänna
diskussionen kring dessa frågor kan man ha
lite olika uppfattningar om. Det har man
också internationellt i centralbanksvärlden.
Jag såg att Bundesbank nyligen publicerade
en lång rapport med rätt konkreta synpunkter
på den strukturella utvecklingen i Tyskland.
Med den rap-porten ligger Bundesbank längst
ut åt det ena hållet i spektrat. Det skulle
vara närmast otänkbart i Förenta staterna
eller Storbritannien att man gav sig in på
den typen av diskussioner. Det finns alltid
olika attityder kring detta.
Men visst finns det frågor som ligger i
gränslandet. Pensionsfrågan är en sådan. Det
finns ett antal frågeställningar som vi
kanske kan ha anledning att återkomma till.
Men min allmänna linje är den att vi tenderar
att ha så många andra strider att utkämpa att
vi bör vara lite försiktiga med att ge oss in
på områden där vi inte med nödvändighet
behöver befinna oss.
Ordföranden: Tack för det. Jag lämnar ordet
till Christer Nylander, Folkpartiet.
Varsågod.
Christer Nylander (fp): Tack så mycket. Den
här utfrågningen har liksom rapporten handlat
väldigt mycket om läget i Irak och hur det
påverkar olje- och energipriser och därmed
inflationen. Men det finns också en annan
effekt av konflikten. Det är hur
valutamarknaden påverkas. Jag har lite
funderingar kring det.
Om man gör en snabb genomläsning av
utvärderingen visar det sig att just
bedömningar av valutornas förändringar är
ganska svåra att göra, åtminstone på kort
sikt. Det fanns exempelvis skiljaktigheter i
direktionen när det gäller
valutainterventionen som gjordes, och så
vidare.
Valutamarknaden påverkas på kort sikt av
förändringarna i priset på olja och energi.
Men den påverkas också på lång sikt om man
tänker sig ett omfattande krig och därmed
till exempel en omfattande återuppbyggnad av
Irak. Det lär påverka dollarns ställning.
Jag skulle vilja höra hur Riksbanken bedömer
att valutamarknaden kan förändras och hur det
i så fall påverkar den svenska inflationen.
Lars Heikensten: Vi för inte några resonemang
av den här typen särskilt långt i rapporten.
Jag kan komplettera och utveckla det som sägs
där lite grann. När det gäller
dollarutvecklingen - dollarn i förhållande
till exempel euron - har de flesta
bedömningar och beräkningar som tar sin
utgångspunkt i mer fundamentala faktorer
pekat på att dollarn under en följd av år har
varit övervärderad. Det har funnits olika
uppfattningar om huruvida detta var motiverat
eller inte och vad det var som låg bakom
utvecklingen. Här fanns det en koppling till
diskussionen om den nya ekonomin. Mycket
utländskt investeringskapital flödade in i
Amerika och kompenserade de stora löpande
underskott som man hade.
Nu har vi fått en anpassning av dollarn
nedåt under senare tid. Många som kommenterar
den löpande utvecklingen på valutamarknaden
fokuserar på att det här beror på oron kring
Irak, risken för krig och så vidare. Men vi
vet inte om det är det eller om det är så att
den mer långsiktiga anpassning som behövs
till slut har kommit i gång. Jag tror att det
ligger ett betydande inslag av det senare i
den här utvecklingen. Det är min bedömning.
Det är naturligtvis så att
investeringskapital i dag inte flyter in i
Förenta staterna i samma utsträckning som det
har gjort tidigare, särskilt inte på
aktiemarknaden. De beräkningar som jag har
sett, som OECD och andra har gjort, av hur
dollar- och eurokursen borde se ut
långsiktigt, pekar på att det skulle krävas
ytterligare anpassning av dollarn nedåt för
att man skulle komma i närheten av någonting
som skulle kunna sägas vara en balans i
utrikesbetalningarna i USA. Det är förstås
inte klart på vilken sikt detta kan komma att
ske. Men den förhärskande uppfattningen när
man läser marknadsbrev etcetera har varit att
om det blir en lösning på Irakfrågan som inte
blir alltför negativ från USA:s synpunkt
kommer dollarn att börja återhämta sig. Men
jag sätter ett frågetecken i kanten för det,
givet de mer fundamentala faktorerna.
När det sedan gäller Sverige är den
centrala frågan från inflationssynpunkt
kronan i förhållande till andra valutor. Där
har vi uppfattningen att kronan är
undervärderad och har varit undervärderad i
genomsnitt under en följd av år. Det har
funnits perioder när den har varit ganska
stark, när IT-bubblan var som störst till
exempel, men om vi ser i genomsnitt de gångna
fem åren har den varit undervärderad. För
denna uppfattning kan man få visst stöd genom
att titta på handelsöverskottens utveckling.
I stort sett oberoende av konjunkturcykeln
och oberoende av att Erikssons export har
fallit tillbaka, från att ha varit 17 % av
hela exporten eller vad det var när den
toppade, är det ändå så att Sverige
kontinuerligt har haft överskott i
handelsbalansen. Det är någonting som jag i
och för sig tror är önskvärt och bra, givet
en motsatt utveckling under 70- och 80-talen.
Men jag har svårt att tro att det är en
utveckling som skulle vara naturlig i
längden.
När vi prognostiserar utvecklingen i det
relativt korta perspektiv vi rör oss med i
rapporten, två år framåt, räknar vi med en
förstärkning av ungefär den storleksordning
vi har räknat med tidigare. Sedan vet vi att
kronan tenderar att påverkas negativt av ett
allmänt osäkert klimat. Så har det varit
under ett antal år. Det beror så klart på vår
historia från början av 90-talet. Men undan
för undan borde man ändå föreställa sig att
vi skulle ta oss ur den historien, och
fluktuationerna är betydligt mindre nu än de
var för fem år sedan, ska man väl också säga.
Det är bara att titta på hur vi reagerade
hösten 1998 till exempel jämfört med hur
bilden har varit på senare tid. Då ser man
att det är en stabilare utveckling nu än då,
även om det allmänna läget inte nödvändigtvis
är stabilare.
Christer Nylander (fp): Tack för det svaret!
Det var intressant.
Det står på s. 28 i rapporten att ni ändrar
er bedömning av kronans förstärkning till en
långsammare takt än i tidigare bedömning. En
följdfråga: Ligger det en inflationsrisk i
detta, och innebär i så fall en större
utdragenhet av Irakkonflikten, och därmed ett
större åtagande för USA när det gäller
återuppbyggnaden, större förändringar av
inflationsriskerna för Sveriges del?
Lars Heikensten: Anledningen till att vi tror
att det blir en lite svagare
växelkursutveckling den här gången är att
kronan en tid har varit svagare än vi hade
räknat med. Detta i sin tur tror vi
sammanhänger med den allmänna osäkerhet i
världsekonomin som jag tidigare pratat om.
Skulle det vara så att den håller i sig, och
kronan till följd av detta utvecklas svagare
än vi har räknat med, är det klart att den
effekten i sig tenderar att leda till lite
högre inflation. Men detta är i så fall
antagligen i ett annat klimat där tillväxten
i världen blir svagare. Då kanske risken för
att inflationen skulle skjuta fart trots allt
inte är så stor just till följd av detta. Det
är två stycken mekanismer, två ting som
händer på samma gång, och de drar åt olika
håll i den här situationen.
Olle Sandahl (kd): Det är uppenbart att vi
när det gäller den här typen av bedömningar
och beslut rör oss i gränsmarkerna mellan
vetenskap och konst. Rapporten gör heller
inte någon hemlighet av att det inte finns
någon total enighet i bedömningarna rörande
lämplig hantering av räntenivån. Kikar man
igenom protokollen framgår det att ungefär
varannan gång föreligger enighet och varannan
gång föreligger avvikande uppfattningar. Då
infinner sig genast två frågor i tanken. Om
nu, ska man kalla det oppositionen hade fått
igenom sitt förslag, vilket om jag förstår
det rätt i allmänhet har varit höjd ränta i
någon mån, hur skulle läget då enligt
riksbankschefens bedömning ha sett ut i dag
jämfört med hur det ser ut?
Den andra frågan vill jag ställa med tanke på
den kommande omröstningen angående anslutning
till EMU och rösträttsreglerna i Europeiska
centralbankens styrelse. Där har man ett
roterande system. Vad skulle det innebära om
man inte ens kan komma överens om det? Men
det kanske man inte ska, för i konstens land
är man inte ense. Men bakgrunden till
besluten omfattar ju en liten lokaliserad
nation där man inte är enig. Om man då tänker
sig att Sverige i en mycket större gemenskap
representeras förslagsvis vid vartannat
beslut, hur bedömer riksbankschefen det? Är
det en rimlig situation eller hur ska man
förhålla sig till det?
Lars Heikensten: Den första frågan kan man
närma sig på många olika sätt, men jag tror
att det är viktigt att ändå påminna sig att
vi träffas en gång var sjätte vecka ungefär.
Därför blir det så både för den som
reserverar sig och för majoriteten att det så
att säga är ett nytt läge sex veckor senare.
Då får man på nytt pröva situationen i
ljuset av vad som har hänt. Det är klart att
om man tittar på de skillnader som har
funnits möte för möte ser man att de är
väldigt små. Det handlar vanligen om 25
punkter upp eller ner. Det är klart att en
enskild sådan skillnad spelar väldigt liten
roll för hur utvecklingen blir.
Låt mig ta som exempel den diskussion som
kanske är den viktigaste och svåraste att
fundera över så här i efterskott. Antag att
vi hade valt att höja räntorna mer 1999 och
2000 i linje med reservanternas uppfattning
men att vi valt att gå upp en hel
procentenhet eller 1 ½ % över ett antal
möten. Det skulle möjligen kunna ha inträffat
om reservanterna redan från början fått med
sig majoriteten och sedan stått på sig och
krävt ytterligare höjningar.
Det som då hade inträffat hade ju varit att
vi fått en lägre inflation under 2001 och
2002. Samtidigt hade vi fått en lägre allmän
efterfrågan. Vi hade faktiskt bidragit till
att dra ned tillväxten i en situation där
tillväxten ändå minskade. Det här hänger i
grunden ihop med att bilden under de här åren
kom att utvecklas väldigt annorlunda både mot
vad majoriteten i det här läget och de som
intog en annan uppfattning räknade med. Vi
som tillhörde majoriteten trodde att det
skulle bli en fortsatt konjunkturuppgång och
att det skulle bli aktuellt med ytterligare
räntehöjningar, men vi tyckte att man kunde
skjuta på dem lite grann. De som tillhörde
minoriteten i det här läget ville vidta
räntehöjningar med detsamma, men hade
gemensamt med majoriteten tron att
konjunkturen skulle dra i väg rejält uppåt.
Sedan blev det inte så. Konjunkturen gick ned
kraftigt i stället.
Det här resonemanget åskådliggör
svårigheterna att i efterskott bilda sig en
uppfattning om vad som är rätt eller fel. Jag
tror att man behöver en lång period för att
få en klar bild av detta. Men jag tycker ändå
att det är värdefullt att den här typen av
diskussioner publiceras. Jag tror att det
bidrar till att inte bara ni och de som utses
till fullmäktige på ett bättre sätt kan
utvärdera vårt agerande utan också till en
mer levande diskussion i samhället i stort
kring de här frågorna. Det tror jag vi är
betjänta av.
När det sedan gäller din andra fråga vill
jag säga att man kan ha många funderingar om
detta. Den här frågan tangerar naturligtvis
också den aktuella EMU-diskussionen i
Sverige. Utgångspunkten för förändringarna i
rösträttsreglerna är, såvitt jag förstår, att
man från Europeiska centralbankens sida, men
också i den allmänna diskussionen som har
förts i Europa kring EMU, har tyckt att det
var viktigt att komma till effektivare
beslutsprinciper för penningpolitiken. Man
har varit rädd för att sammansättningen med
en bred styrelse med för närvarande 17
personer, om jag inte minns fel, det kanske
till och med är 18 nu, inte skulle vara
särskilt tjänlig i en situation där det
kommer in ytterligare länder. Man är redan i
dag en mycket stor grupp när det handlar om
att få en meningsfull diskussion. Med 10
länder till blir detta naturligtvis än mer
problematiskt.
Om detta kan man väl säga att den frågan
kan man närma sig på många sätt. Man behöver
inte närma sig den enbart genom en diskussion
om rösträttsreglerna. Man skulle också kunna
närma sig frågan utifrån en diskussion om på
vilket sätt underlagen ska tas fram, hur
målet ska formuleras, med vilken tydlighet
penningpolitiken ska bedrivas och hur man ska
uppmuntra en bredare diskussion kring
penningpolitiska spörsmål. Det finns en massa
olika aspekter på detta, förutom själva
röstregeln, om målet är att man ska ha en
effektivare penningpolitik. Det har vi
försökt att lyfta fram i de sammanhang där vi
har diskuterat de här sakerna.
Men ytterst är detta nu en politisk fråga.
Frågan har alltså hanterats av ECB. Där har
vi inte varit med, av uppenbara skäl, så vi
har inte haft möjlighet att påverka detta. Nu
är det en fråga som ska beslutas på politisk
nivå. Då bör man bara komma ihåg, tycker jag,
för att sätta den här frågan lite grann i
perspektiv, att man aldrig har röstat om
penningpolitiken, i alla fall inte vad jag
känner till. Rösträtten är uppenbarligen inte
så avgörande för möjligheten att påverka. Det
vågar man väl säga.
En annan sak som jag tycker att man kan
påminna sig är att med det förslag som har
lagts fram skulle Sverige få rösta vid 57 %
av mötena, såvitt jag förstår, om man nu
skulle börja rösta, medan Tyskland om jag
minns rätt får rösta på runt 80 % av mötena.
Det innebär ändå att tyskarna röstar inte ens
dubbelt så ofta som vi, trots att det är en
nation med 75-80 miljoner invånare och vi är
en nation med drygt 9 miljoner. Vi har alltså
inte kommit så illa ut.
Men min huvudsakliga slutsats av detta är
ändå att det viktiga i det här sammanhanget
är att driva en uppläggning av
penningpolitiken i stort som gör att man
säkrar de egenskaper som jag var inne på
tidigare, bra beslutsunderlag, öppenhet och
tydlighet.
Olle Sandahl (kd): Jag vill närmast göra en
konklusion av svaret som ju låter
betryggande, nämligen att det inte i första
hand är rösträttsmakten utan betydelsen av
att ge beslutsunderlag och förse styrelsen
med den information som behövs för kloka
beslut och att Riksbankschefen bedömer att
det finns möjlighet till det. Det låter som
ett bra svar för mig.
Lars Bäckström (v): Jag ska försöka vara så
konkret som möjligt. I ditt tal, Lars
Heikensten, sade du att det var viktigt att
vi håller utgiftstak och överskottsmål.
Utgiftstaket är det ganska enkelt att hålla
reda på om man håller sig under eller inte.
Jag har sett någon uppgift, inte från
regeringen utan jag tror att det var från
Ekonomistyrelsen, där man hävdar att
sparmålet i en BNP-prognos låg någonstans
under 1 %, det kanske var 0 % offentligt
sparande. Anser Riksbanken att det är rimligt
att ligga så lågt? Skulle Riksbanken varna
för att gå under nollprocentsnivån i det
offentliga sparandet? Det skulle man kunna
göra, för att göra en politisk vinkling, om
man till exempel håller utgiftstaket och
samtidigt sänker skatterna. Men är det
farligt att i nuvarande läge ligga kring 0 %
i det offentliga sparandet eller under 1 %?
Bedömer riksbankschefen det så?
Den andra konkreta frågan: Nu räknar ni i
Riksbanken med 1,8 % inflation om två år. Med
anledning av det sänker ni styrräntan med
0,25 %. Vad hade krävts för nivå och prognos
om två år för att ni skulle ha sänkt med 0,5
procentenheter, alltså 500 punkter?
Lars Heikensten: Låt mig börja med den sista
frågan. Man får en bild i inflationsrapporten
om man tittar på en ruta på slutet. Den
åskådliggör vad som händer om man har en
ränteutveckling i linje med den som marknaden
förutsätter. Tittar man där kan man mekaniskt
räkna fram ungefär hur mycket 25 hundradelar
gör på tillväxten. Men riktigt så enkelt är
det inte. Vi väger hela tiden in olika
aspekter vid sidan om som kan påverka
beslutet lite grann. Därför har jag inget
bestämt svar på den frågan.
När det gäller den första frågan vill jag
säga att vi inte har tagit ställning till
det. Vad jag tycker att man kan säga är
ungefär det jag var inne på tidigare. Jag
tror att vi bör vara försiktiga med att
överskatta den soliditet vi har uppnått i de
offentliga finanserna totalt sett. Det har
funnits en tendens, tycker jag, att ge bilden
av att de är bättre än jag är rädd att de är
i en del avseenden. Det var en sak som jag
sade. En annan sak jag sade var att jag tror
att det under de närmaste åren kommer att
behövas en stramare finanspolitik än man har
lagt fast om man över cykeln ska nå det
tvåprocentsmål som riksdagen har ställt sig
bakom. Det är min tentativa bedömning. Som
stöd för det redovisade jag diagram 21. Men
huruvida vi just nu borde ha en stramare
politik eller ej har jag ingen välgrundad
uppfattning om i det här läget. Det vill jag
inte ta ställning till.
Låt mig också nämna att vi när vi har gjort
de här beräkningarna har utgått från - detta
är en prognos, inte ett värdeomdöme - att man
kommer att införa någon typ av delat
kostnadsansvar för sjukförsäkringen för att
hantera problematiken med utgiftstaket. Vi
har utgått från att man inte kommer att
genomföra de förändringar i
föräldraförsäkringen och sjukförsäkringen som
har diskuterats med höjning av taket. Ändå är
vi oroliga för att man inte kommer att klara
de uppsatta målen med mindre än att
ytterligare åtgärder av olika slag vidtas.
Lars Bäckström (v): Det är egentligen inte en
följdfråga, bara ett sista tema som utgår
från svaret till Hans Hoff - bara för att få
in detta i mitt huvud. Det betyder alltså att
om vi hade varit med i EMU hade vi haft en
ränta som hade varit lägre, och då hade vi
riskerat att få problem med den inhemska
prissättningen. Det är innebörden av vad
riksbankschefen sade i svaret till Hans Hoff.
Lars Heikensten: Om allting annat hade varit
likadant utom just detta blir det svaret ja.
1 % lägre ränta hade givit en högre inflation
då. Men allting annat hade antagligen inte
varit likadant.
Lars Bäckström (v): Det är ju det man inte
vet.
Lars Heikensten: Det är sant.
Jörgen Johansson (c): Herr ordförande! Det är
ett intressant material vi har fått, och det
hade varit ännu intressantare om vi hade
kunnat få det lite tidigare så att man hade
kunnat borra lite djupare i det. Men jag
konstaterar vid en snabbläsning att det
knappast är några normala omständigheter vi
har för tillfället. Det visar också
anförandet, där det ständigt pratas om att
det är svårare att göra tolkningar i dag.
Risken är uppenbar för att den här rapporten
inte följer huvudscenariot och, kort sagt,
det är svårbedömt. Det genomsyrar hela
anförandet.
Att situationen knappast är normal kan vi
konstatera på energisidan. Börsfall 15-30 %,
krigsrisken med tillhörande terrorism, en
sviktande internationell marknad, en
lönebildning som inte klaras inom normen,
ohälsan och så vidare. Samtidigt har vi en
budget för innevarande år som i mångt och
mycket bygger på att den inhemska
konsumtionen ligger på en hög nivå. Men även
den beräknas i rapporten minska. Som du säger
i ditt anförande är rapporten också ett
underlag för att politikerna ska kunna
konstatera om politiken är vettigt upplagd
sett ur historieperspektivet. Men jag skulle
vilja att du vidareutvecklade hur den
minskade konsumtionen på den inhemska
marknaden påverkar situationen i dag.
Lars Heikensten: Låt mig börja med det du
sade först om att det vore trevligt att ha
tillfälle att läsa rapporten. Jag har pratat
med ordföranden om möjligheten, som jag
personligen tycker vore bra, att man tog en
diskussion kring utvärderingsdelen i något
annat sammanhang. Den kanske kan förtjäna
det. Den finns det inga problem att
publicera. Den innehåller ingen ny känslig
penningpolitisk information på det sättet.
Man skulle mycket väl kunna tänka sig att
separera ut den. Men det är upp till er att
diskutera detta och bestämma hur ni vill
lägga upp det. Det förefaller mig som om det
skulle kunna finnas vissa poänger med det.
Det hindrar inte att jag eller andra
företrädare för Riksbanken kan komma och
diskutera den aktuella penningpolitiken så
ofta som ni önskar. Vi har ju fyra rapporter
per år. Jag är öppen för olika upplägg där.
Det är bara för er att försöka komma överens.
Däremot är det svårt att hantera
informationsaspekten de dagar vi fattar
penningpolitiska beslut. Det är en mycket
grannlaga uppgift. Där måste vi hålla på att
inte i förväg sprida informationen utanför
huset i en eller annan form, tyvärr.
Nu till frågan. Konsumtionen i Sverige fick
i fjol ett väldigt stöd av att
finanspolitiken var så expansiv. Det gäller
för övrigt året innan också. Det är
egentligen extraordinärt att vi har klarat
oss igenom de här två åren så pass väl som vi
har gjort i tillväxttermer, givet att vi har
haft sådana bekymmer på industrisidan som vi
ändå hade. Vi drabbades värre än många andra
länder.
När inkomsterna ökade så mycket som de
gjorde i fjol valde hushållen att sätta av en
hel del av de pengarna till ett ökat
sparande. Vi var inte direkt överraskade av
det, för det är det historiska mönster som
tenderar att finnas. Det kan den här gången
dessutom ha förstärkts av att det fanns en
osäkerhet om framtiden.
Nu har vi föreställt oss att - även om
inkomstutvecklingen med största sannolikhet
blir betydligt svagare, bland annat därför
att finanspolitiken nu inte har den mycket
expansiva inriktning som den hade då -
konsumtionen i år skulle kunna komma att öka
en del, därför att hushållen nu skulle
konsumera en del av de reserver som de har
byggt upp under fjolåret. En del av de
inkomster de fick i fjol kommer de att
konsumera i år. Den typen av utjämning är det
normala mönstret.
Men det är klart att det finns en osäkerhet
som kanske i första hand hänger samman med
hur hushållen värderar framtiden. Den
bedömning vi har gjort har utgått från att vi
har föreställt oss en gradvis försiktig
konjunkturuppgång. Skulle den inte
materialiseras, skulle inte den information
som inkommer styrka den bilden, är det klart
att hushållens konsumtion utgör en risk. Den
risken kan ytterligare förstärkas. Det nämnde
jag i något sammanhang som en av dina
kolleger tog upp och som har att göra med hur
finanspolitiken kan behöva läggas upp i ett
sådant scenario och hur det skulle kunna
påverka utrymmet för konsumtion.
Jörgen Johansson (c): Jag delar uppfattningen
att det är uppenbart att risken förstärks.
Jag har även en uppmaning till ordföranden
att se över arbetsformerna för de här mötena,
om man kan ändra dem så att vi får materialet
tidigare.
Ordföranden: Jag tar till mig det.
Därmed var den andra utskottsrundan
avslutad, och jag ser ingen som har någon
ytterligare fråga till riksbankschefen.
Jag ber att få tacka samtliga, men vänder
mig speciellt till Lars Heikensten. Tack för
din närvaro här i dag! Tack utskottets
ledamöter, och tack alla ni som på annat sätt
följt denna utfrågning. Därmed förklarar jag
utfrågningen avslutad.