Finansutskottets betänkande
2002/03:FIU20
Riktlinjer för den ekonomiska politikenoch budgetpolitiken
Sammanfattning
Inledning
Finansutskottet behandlar i betänkandet
regeringens och oppositionspartiernas
förslag till inriktning av den ekonomiska
politiken och budgetpolitiken för de
närmaste åren. Regeringen lägger fram
sina förslag i den ekonomiska
vårpropositionen. I propositionen finns
även förslag till nya utgiftsramar och
anslag på tilläggsbudget för 2003. Dessa
förslag behandlas i ett särskilt
betänkande, FiU21 Tilläggsbudget 2003.
Vidare läggs vissa förslag och redovisas
utvecklingen för den kommunala sektorn.
Dessa delar behandlar utskottet i
betänkandet FiU19 Utvecklingen inom den
kommunala sektorn. Regeringen har också
den 15 april till riksdagen lämnat
Årsredovisning för staten 2002 som
behandlas i det nu aktuella betänkandet,
FiU20.
Den ekonomiska politiken
Finansutskottet tillstyrker regeringens
förslag i finansplanen till inriktning av
den ekonomiska politiken.
Oppositionspartiernas förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken avstyrks av utskottet.
Världsekonomin präglas av lågkonjunktur
och stor osäkerhet. Efter en återhämtning
i början av förra året försvagades den
ekonomiska aktiviteten på nytt under
andra halvan av 2002 till följd av
fallande aktiekurser, lågt ställda
vinstförväntningar, bokföringsskandaler
och hot om krig i Irak. Försvagningen har
fortsatt under inledningen av 2003.
Trots att kriget i Irak nu är över är
osäkerheten om den internationella och
svenska konjunkturutvecklingen
fortfarande stor, även om det ännu är för
tidigt att dra några slutsatser om vilka
effekter den senaste tidens relativt
dämpade reaktioner på krigsslutet får på
tillväxten i världsekonomin.
Samtidigt har det även inkommit
uppgifter som kan öka förutsättningarna
för en successiv återhämtning i
världsekonomin under senare delen av
året. Oljepriset har sjunkit och kurserna
på världens aktiebörser har stigit.
Vidare har inflationen gått ned i en stor
del av västvärlden, bl.a. som en följd av
lägre oljepriser, och de internationella
räntorna har sjunkit. I Sverige
förstärktes industrikonjunkturen under
första kvartalet i år trots den pågående
Irakkonflikten.
Osäkerheten betyder att den ekonomiska
politiken ska inriktas mot att hålla den
svenska ekonomin fortsatt stark. Sverige
har under de senaste åren haft en
tillväxt som överstigit genomsnittet i EU
och euroområdet. Sysselsättningen är hög
och arbetslösheten låg jämfört med EU-
länderna och Sverige har, i motsats till
många länder i Europa, överskott i de
offentliga finanserna. I fjol var den
svenska tillväxten dubbelt så hög som den
i euroområdet i genomsnitt.
Målen för de offentliga finanserna ska
hållas och utgiftstaken ska klaras. Det
kärvare ekonomiska läget innebär enligt
utskottets mening att utgiftsminskningar
måste vidtas. Det innebär bl.a. att den
tidigare planerade höjningen av taken i
sjuk- och föräldraförsäkringen skjuts
upp, att kostnadsbesparande
regelförändringar i sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna genomförs,
att kontaktdagarna i den tillfälliga
föräldrapenningen tas bort, att den s.k.
sjuklöneperioden förlängs med en vecka,
att maxtaxan inom barnomsorgen höjs och
att planerade satsningar på
infrastrukturområdet skjuts fram.
De senaste årens framgångar har lagt en
god grund för en offensiv politik för
ökad välfärd, stigande sysselsättning och
en hållbar utveckling. Därför genomförs
under 2003 och 2004 en rad reformer,
trots lågkonjunkturen och de besparingar
som görs för att säkra den
statsfinansiella utvecklingen. Vården och
tandvården tillförs mer resurser,
föräldraförsäkringen förstärks, den
allmänna förskolan för fyra- och
femåringar, det sista steget i
maxtaxereformen, infördes vid årsskiftet,
kommunerna tillförs ytterligare resurser
så att fler lärare och andra specialister
i skolan kan anställas, pensionerna
förbättras och studiebidraget för
ungdomar förlängs med en månad. Vidare
fortsätter högskoleutbyggnaden och
satsningarna på forskningen under
perioden. Miljöanslagen höjs och
byggandet stimuleras för att bl.a. möta
bostadsefterfrågan i tillväxtregionerna.
Kampen för full sysselsättning står
högst upp på dagordningen. Hög
sysselsättning och låg arbetslöshet är
grunden för välfärden. Kraften riktas mot
att sysselsättningsmålet, dvs. att 80 %
av den vuxna befolkningen ska vara
reguljärt sysselsatt 2004, ska nås. Den
svenska ekonomins långsiktiga
produktionsförmåga ska höjas genom att
lediga arbetskraftsresurser mobiliseras.
En central uppgift är att bryta den
dramatiskt stigande sjukfrånvaron.
Arbetet med det elvapunktsprogram som
regeringen presenterade 2001
intensifieras. Målet för politiken är att
antalet sjukdagar ska halveras till 2008.
En mängd åtgärder inom olika områden
föreslås för att målet ska uppnås.
Ytterligare insatser kommer att
presenteras i budgetpropositionen för
2004. En annan central uppgift är att öka
sysselsättningen bland invandrare.
Insatserna för att öka invandrarnas
deltagande på arbetsmarknaden förstärks.
Omfattande förslag läggs för att även öka
arbetskraftsdeltagandet bland arbetslösa,
äldre och ungdomar. Fler insatser ska
presenteras i budgetpropositionen för
2004.
Reformerna för tillväxt och rättvisa
ska fortsätta. Välfärden ska ytterligare
byggas ut och för att den ekonomiska
tillväxten ska bli långsiktigt hållbar
måste den också komma alla till del.
Levnadsvillkoren ska fortsätta att
förbättras, och åtgärder ska vidtas för
att målet om en halvering av
socialbidragsberoendet mellan 1999 och
2004 ska nås.
En god miljö och en hållbar utveckling
är ett av den ekonomiska politikens
viktigaste mål. Sverige ska vara ett
föregångsland för en ekologiskt hållbar
utveckling. Stora satsningar har gjorts
för att skapa ett hållbart samhälle och
ytterligare insatser görs under de
kommande åren. Under de senaste åren har
en grön skatteväxling om sammanlagt drygt
8 miljarder kronor genomförts och en
ytterligare skatteväxling om ca 9
miljarder kronor planeras för återstoden
av mandatperioden.
Sverige ska också vara ett
föregångsland där kvinnor och män ska ha
samma möjligheter, rättigheter och
skyldigheter inom alla områden i livet.
Under året läggs en handlingsplan för
ökad jämställdhet fram. Planen ska
innehålla förslag om hur de strukturella
löneskillnaderna mellan män och kvinnor
ska minska. Att den svenska
lönebildningen fungerar väl är enligt
utskottets mening av avgörande betydelse
för en hög tillväxt och en stigande
sysselsättning. Utskottet utgår ifrån att
de senaste årens höga nominella
löneökningstakt framöver anpassas nedåt
så att svensk konkurrenskraft inte
försämras. Det är även angeläget att
lönebildningsprocessen möjliggör
relativlöneförändringar inom ramen för
den samlade löneökningstakt ekonomin tål.
Budgetpolitiken
Utskottet tillstyrker regeringens förslag
till inriktning av budgetpolitiken. Den
innebär att budgetpolitiken styrs av två
mål. Fastställda utgiftstak för de
statliga finanserna ska hållas samtidigt
som överskotten i de offentliga
finanserna i genomsnitt ska motsvara 2 %
av BNP över en konjunkturcykel. Utskottet
ser detta som en vidareutveckling av de
gångna årens ansvarsfullt utformade
budgetpolitik och bedömer att detta har
goda förutsättningar att främja fortsatt
stabila statsfinanser. Uppställda
saldomål och utgiftstak har hittills
hållits och enligt de bedömningar
utskottet gör finns det inget som talar
för att så inte ska bli fallet även under
de närmaste åren.
Oppositionspartiernas förslag till
inriktning av budgetpolitiken avstyrks av
utskottet.
Årsredovisningen och vissa budgetfrågor
Utskottet behandlar också i betänkandet
regeringens skrivelse 2002/03:101
Årsredovisning för staten. Utskottet
lämnar vissa synpunkter på innehållet i
årsredovisningen. Bland annat noterar
utskottet att antalet
revisionsberättelser med invändning till
följd av anslagsöverskridanden har ökat
under 2002. Utskottet ser allvarligt på
detta och välkomnar att regeringen i
budgetpropositionen för 2004 kommer att
lämna närmare redogörelser för vilka
åtgärder den vidtagit eller avser att
vidta vad gäller myndigheternas interna
kontroll och styrning.
Vidare avstyrker utskottet bl.a.
motionsyrkanden om tillkännagivanden av
behovet av utvärdering av budgetprocessen
och på vilket sätt budgetprocessen i dag
fungerar i förhållande till de
värderingar som kommer till uttryck i
bl.a. budgetlagens förarbeten. Utskottet
hänvisar därvid till pågående arbete och
kommande aktiviteter avseende
erfarenheter av budgetlagen m.m.
Till betänkandet har fogats 16
reservationer och ett särskilt yttrande.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Riktlinjer för den
ekonomiska politiken (avsnitten
1.1-1.3)
Riksdagen godkänner de riktlinjer
för den ekonomiska politiken som
regeringen förordar och tillkännager
för regeringen som sin mening vad
utskottet anfört (avsnitt 1.3). Därmed
bifaller riksdagen proposition
2002/03:100 punkt 1 och avslår
motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 1,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 1, 3 och 7,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkandena 1-4 samt 2002/03:Fi17
av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 1.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)
2. Mål för budgetpolitiken
(avsnitt 2.2)
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del, 2002/03:Fi15 av
Lars Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 4,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkandena 6, 9 och 10 samt
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl.
(c) yrkande 2.
Reservation 2 (m)
Reservation 3 (fp)
Reservation 4 (kd)
Reservation 5 (c)
3. Budgetpolitikens inriktning
(avsnitt 2.3)
Riksdagen godkänner det förslag till
riktlinjer för budgetpolitiken som
regeringen förordar och tillkännager
för regeringen som sin mening vad
utskottet anfört (avsnitt 2.3). Därmed
bifaller riksdagen proposition
2002/03:100 punkt 2 och avslår
motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 2, 6 och 8,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkandena 5 och 8 samt
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl.
(c) yrkandena 3, 5 och 6.
Reservation 6 (m)
Reservation 7 (fp)
Reservation 8 (kd)
Reservation 9 (c)
4. Utgiftstak för staten
(avsnitt 2.4)
Riksdagen fastställer utgiftstaket
för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten till 822 miljarder
kronor 2003 och till 856 miljarder
kronor 2004. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2002/03:100 punkt 3 och
avslår motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkande 7 samt
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl.
(c) yrkande 4.
Reservation 10 (m)
Reservation 11 (fp)
Reservation 12 (kd)
Reservation 13 (c)
5. Årsredovisning för staten
2002 (avsnitt 3.1)
Riksdagen lägger skrivelse
2002/03:101 till handlingarna.
6. Finansiering av statliga
åtaganden (avsnitt 3.1)
Riksdagen avslår motion
2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp) yrkande 1.
Reservation 14 (m, fp, kd, c)
7. Budgetprocessen (avsnitt
3.3)
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp) yrkande 2,
2002/03:Fi23 av Mats Odell m.fl. (kd)
yrkande 1,
2002/03:Fi272 av Kerstin-Maria Stalin
(mp) samt
2002/03:Fi273 av Gudrun Schyman m.fl.
(v).
Reservation 15 (m, fp, kd, c)
8. Alternativa utvecklingsmått
(avsnitt 3.4)
Riksdagen avslår motion
2002/03:Fi275 av Maria Wetterstrand
m.fl. (mp).
9. Barnbilaga i
budgetpropositionen (avsnitt 3.5)
Riksdagen avslår motion
2002/03:So250 av Maud Olofsson m.fl.
(c) yrkande 1.
Reservation 16 (c)
Stockholm den 27 maj 2003
På finansutskottets vägnar
Sven-Erik Österberg
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Sven-Erik Österberg (s),
Fredrik Reinfeldt (m), Karin Pilsäter
(fp), Sonia Karlsson (s), Mats Odell
(kd), Lars Bäckström (v), Agneta Ringman
(s), Gunnar Axén (m), Tommy Waidelich
(s), Christer Nylander (fp), Lena Ek (c),
Hans Hoff (s), Tomas Högström (m), Agneta
Gille (s), Bo Bernhardsson (s), Per-Olof
Svensson (s) och Mikael Johansson (mp).
2002/03
FiU20
Redogörelse för ärendet
Ärendet och dess beredning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 2002/03:100 2003 års
ekonomiska vårproposition om förslag till
riktlinjer för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken, punkterna 1-3,
dels regeringens skrivelse 2002/03:101
Årsredovisning för staten 2002,
dels de motioner som väckts med anledning
av ärendena samt motioner från allmänna
motionstiden 2002 enligt förteckningen i
bilaga 1.
Yrkandena 4 och 5 i proposition
2002/03:100 har för beredning överlämnats
till konstitutionsutskottet och yrkandena
6-8 i propositionen behandlas i
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU19
Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Övriga yrkanden i proposition 2002/03:100
samt övriga motioner väckta med anledning
av propositionen behandlas i
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU21
Tilläggsbudget I för budgetåret 2003 med
undantag för motionerna 2002/03:Fi14
yrkande 4, 2002/03:Fi15 yrkande 9 och
2002/03:Fi17 yrkande 7 som behandlas i
finansutskottets betänkande 2002/03:FiU19
Utvecklingen inom den kommunala sektorn.
Utfrågningar
Finansutskottet anordnade den 13 februari
2003 en offentlig utfrågning om
lönebildningen och den ekonomiska
tillväxten med riksbankschef Lars
Heikensten, generaldirektör Ingemar
Hansson, Konjunkturinstitutet, och
generaldirektör Anders Lindström,
Medlingsinstitutet.
Den 11 mars 2003 anordnade
finansutskottet en offentlig utfrågning
om samordningen av den ekonomiska
politiken i EU - nutid och framtid med
finansminister Bosse Ringholm och Göran
Lennmarker, ledamot från riksdagen i EU:s
Framtidskonvent.
Protokoll från utfrågningarna återfinns
i bilagorna 2 och 3.
Utskottets överväganden
1 Den ekonomiska politiken
1.1 Den internationella utvecklingen
1.1.1 Svag återhämtning
Kriget i Irak, terrorattacker och hot om
nya illdåd, låga investeringar och
sjunkande optimism i hushållen och
företagen är några av de faktorer som
ligger bakom det senaste årets mycket
svaga utveckling i världsekonomin, efter
den återhämtning som påbörjades i början
av 2002. De senaste preliminära
beräkningarna visar att tillväxttakten i
världsekonomin visserligen steg till 2,9
% under förra året, efter en uppgång
under 2001 på historiskt låga 2,3 %, men
skillnaden mellan olika delar av världen
var relativt stor. I t.ex. Förenta
staterna var tillväxten förhållandevis
hög under större delen av förra året,
medan den ekonomiska aktiviteten
försvagades markant i EU, främst i de
stora EU-länderna, Frankrike, Italien och
Tyskland. Även i Japan minskade den i
utgångsläget redan låga tillväxttakten
medan övriga länder i Asien visade upp en
mycket snabb tillväxt till följd av bl.a.
ökad export.
Regeringen räknar i vårpropositionen
med att den säkerhetspolitiska
osäkerheten minskar framöver, och att det
i kombination med lägre räntor i framför
allt EU och sjunkande oljepriser gör att
återhämtningen i världsekonomin
återupptas och förstärks under senare
delen av 2003 och under 2004. En minskad
osäkerhet ökar hushållens och företagens
optimism och bidrar till ökad konsumtion
och stigande investeringar.
Diagram 1. Tillväxten i olika delar
världen
Källa: Finansdepartementet
Uppgången framöver kommer därmed att i
högre grad bygga på en underliggande
ökning i efterfrågan och produktionen,
till skillnad från under förra året då
återhämtningen till stor del drevs på av
en expansiv finans- och penningpolitik i
Förenta staterna och flertalet andra
större industriländer. Som framgår av
tabell 1 räknar regeringen med att
tillväxttakten i världsekonomin stiger
med 0,3 procentenheter i år, till 3,2 %.
Det är knappt en halv procentenhet lägre
än vad regeringen räknade med i
budgetpropositionen för 2002. Under 2004
stiger den internationella tillväxttakten
ytterligare, till 4 %, vilket är ungefär
samma bedömning som regeringen gjorde i
budgetpropositionen.
Trots den tilltagande tillväxten
stiger arbetslösheten under de närmaste
åren. I t.ex. EU bedöms arbetslösheten
stiga från i genomsnitt 7,5 % under 2002
till i genomsnitt 8,1 % respektive 8 %
under 2003 och 2004. I euroområdet väntas
arbetslösheten stiga till nära nog 9 % i
år, för att endast sjunka med någon
tiondel under 2004.
Tabell 1. Tillväxt, inflation och
arbetslöshet i världsekonomin
1.1.2 Relativt god tillväxt i Förenta
staterna
Trots effekterna av terrorattackerna
hösten 2001, kraftiga prisfall på
aktiebörserna, redovisningsskandaler i
flera större företag och hoten om en
militär konflikt med Irak steg BNP i
Förenta staterna under förra året med 2,4
%, efter en uppgång 2001 på endast 0,3 %
- den svagaste tillväxten i den
amerikanska ekonomin sedan mitten av
1980, bortsett från 1991 då BNP sjönk
till följd av det s.k. Kuwaitkriget.
Drivande i tillväxten var
hushållskonsumtionen som i sin tur bl.a.
stimulerades av en kraftigt expansiv
ekonomisk politik i form av historiskt
låga räntor och skattesänkningar samt
stora rabatter och billiga lån vid
bilinköp.
Regeringen räknar med att
återhämtningen i Förenta staterna
fortsätter i år och under 2004. En
förväntad minskad osäkerhet om den
säkerhetspolitiska utvecklingen leder
till ökad optimism, stigande börskurser,
högre efterfrågan och stigande
vinstutsikter i näringslivet, vilket i
sin tur ökar investeringarna och
sysselsättningen i de amerikanska
företagen. Samtidigt fortsätter de låga
räntorna tillsammans med en något ljusare
arbetsmarknadssituation att bidra till en
fortsatt stabil uppgång i
hushållskonsumtionen.
Tillväxttakten i Förenta staterna stiger
till 2,6 % i år för att stiga ytterligare
2004, till 3,8 %, enligt regeringens
bedömning. Som framgår av diagram 2 är
den återhämtning som regeringen förutser
i vårpropositionen svagare och mer
utdragen än tidigare
återhämtningsperioder i amerikansk
ekonomi.
Diagram 2. Regeringens förväntade uppgång
i Förenta staterna jämförd med
genomsnittet av de konjunkturuppgångar
som varit sedan andra världskriget 1)
1) Avser nivån på BNP. Index
Källa: Finansdepartementet
Regeringens förhållandevis positiva bild
av utvecklingen i Förenta staterna de
närmaste åren bygger till stor del på att
de senaste årens stora osäkerhet avtar
och att hushållen och företagen blir
optimistiska om den ekonomiska framtiden.
Enligt regeringen finns det dock en risk
för att osäkerheten består eller tilltar,
vilket skulle kunna leda till att
aktiekurserna sjunker ytterligare,
investeringarna dämpas än mer,
sysselsättningen minskar och konsumtionen
försvagas. I ett sådant läge skulle
återhämtningen i Förenta staterna under
resten av 2003 och under 2004 kunna bli
betydligt svagare än vad som förväntas i
vårpropositionen.
1.1.3 Betydligt svagare i EU
Efter en kort uppgång i början av 2002
vände konjunkturen ned i euroområdet
under senare delen av året i takt med att
den internationella konjunkturen
försvagades, den säkerhetspolitiska
osäkerheten ökade och hushållens och
företagens förväntningar sjönk.
Sammantaget nära nog halverades
tillväxttakten i euroländerna, från 1,5 %
2001 till 0,8 % 2002. Speciellt svag var
tillväxten i de största euroekonomierna -
Tyskland, Frankrike och Italien - där BNP
steg med endast 0,2 %, 1,2 % respektive
0,4 %.
Det statistiska utfallet och olika
indikatorer visar att den ekonomiska
aktiviteten varit fortsatt svag under
inledningen av 2003. Regeringen räknar i
vårpropositionen med att konjunkturen i
euroområdet förbättras först mot slutet
av året när den internationella
efterfrågan på nytt tar fart.
Återhämtningen förväntas även stimuleras
av stigande konsumtion till följd av en
hygglig ökning av hushållsinkomsterna,
låga räntor och ytterligare
räntesänkningar från den europeiska
centralbanken, ECB:s, sida. Däremot
bedöms finanspolitiken vara svagt
återhållande på den ekonomiska
aktiviteten, eftersom ett flertal länder,
däribland Tyskland och Frankrike, har
ansträngda offentliga finanser. Både
Tyskland och Frankrike, men även
Portugal, redovisade i fjol ett
underskott i de offentliga finanserna som
låg under de -3 % av BNP som är det
högsta tillåtna underskottet enligt EU:s
tillväxt- och stabilitetspakt.
Sammantaget räknar regeringen med att
BNP i euroområdet stiger med 1,1 % 2003
och 2,2 % 2004. Skillnaden i tillväxt
mellan länderna väntas dock bli relativt
stor. Till exempel bedöms BNP i Tyskland
stiga med 0,5 % i år och 1,8 % nästa år,
medan tillväxttakten i Italien stiger
till 1,1 % 2003 och 2,2 % 2004.
Trots den svaga internationella
återhämtningen var aktiviteten i den
brittiska ekonomin förhållandevis hög
under förra året. BNP steg med omkring
1,6 %, bl.a. på grund av en expansiv
finans- och penningpolitik. En stigande
internationell efterfrågan och ett
svagare brittiskt pund gör att
Storbritanniens BNP ökar med 2,1 % 2003
och 2,3 % 2004, enligt regeringens
bedömning. Konsumtionen blir dock något
mer dämpad jämfört med tidigare, bl.a.
till följd av en hög skuldsättning i
hushållssektorn. En speciell riskfaktor
när det gäller den brittiska konsumtionen
är utvecklingen på fastighetsmarknaden,
där priserna stigit mycket kraftigt under
senare år. Ett fall i fastighetspriserna
skulle kunna leda till att konsumenternas
konsumtionsbenägenhet påtagligt dämpas.
Vid sidan av Tyskland är de övriga
nordiska länderna - Danmark, Finland och
Norge - de viktigaste marknaderna i
Europa för den svenska exportindustrin.
Som framgår av diagram 1 räknar
regeringen med att tillväxttakten i
Danmark sjunker till 1,4 % i år, från en
uppgång i fjol på 1,6 %. Ökad dansk
export mot slutet av året och en stigande
hushållskonsumtion väntas dock innebära
att tillväxttakten stiger till 2,3 %
2004. Tillväxten i den norska ekonomin
var fortsatt låg under förra året, bl.a.
på grund av sjunkande investeringar och
svag export. De norska företagens
konkurrenskraft har märkbart försämrats
av den starka norska kronan, höga räntor
och omfattande löneökningar. De norska
hushållens konsumtion har dock stigit
relativt kraftigt, och regeringen bedömer
att en fortsatt hög konsumtion gör att
BNP, trots en svag industrikonjunktur,
stiger med 1,2 % 2003 för att öka med
ytterligare 2 % 2004. Konjunkturen i
Finland förbättrades under förra året
efter en svag tillväxt under 2001. En
ökad export och en stigande privat
konsumtion bidrog till att Finlands BNP
steg med 1,6 % 2002, dubbelt upp mot
genomsnittet för euroländerna. En
fortsatt hög konsumtion och ökad export i
takt med den stigande internationella
efterfrågan gör att tillväxttakten i
Finland stiger till 2,4 % 2003 och 3,2 %
2004, enligt regeringens bedömning.
1.1.4 Svagt i Japan men hög tillväxt i
övriga Asien
Trots att centralbanken vidtagit
omfattande åtgärder för att öka
likviditeten i Japan fortsätter
deflationen - fallande priser - och den
höga andelen s.k. dåliga lån i
banksektorn att kraftigt pressa den
japanska ekonomin. I fjol steg BNP med
0,3 % efter en uppgång på 0,4 % året
dessförinnan. Sedan de ekonomiska
problemen startade i början av 1990-talet
har den japanska ekonomin vuxit med i
genomsnitt endast omkring 1 % per år.
Den inhemska efterfrågan är mycket svag
på grund av att arbetslösheten ligger
kvar på rekordhöga nivåer, med japanska
mått mätt, samt att företagen upplever en
omfattande osäkerhet om framtiden, vilket
bl.a. håller tillbaka investeringarna.
Ekonomin befinner sig i något som kan
liknas vid en moment 22-situation. För
att nå en långsiktigt högre tillväxt
krävs omfattande strukturella reformer.
Samtidigt kan stora strukturella
förändringar ge svagare tillväxt i det
mer kortsiktiga perspektivet, eftersom
reformer av det slaget sannolikt skulle
leda till kreditåtstramning, ökade
konkurser och ännu högre arbetslöshet.
Dessutom är den japanska regeringens
möjligheter att stimulera konsumtionen
och investeringarna via finanspolitiken
högst begränsade, eftersom underskottet i
de offentliga finanserna är betydande och
den offentliga skulden stor och växande.
Regeringen räknar i vårpropositionen
med att tillväxten i Japan förblir låg
under de närmaste åren. Exporten väntas
visserligen stärkas av den stigande
internationella efterfrågan, men den
inhemska efterfrågan förblir svag. Den
japanska exporten, som svarar för drygt
10 % av BNP, är för liten för att ensam
kraftigt dra upp tillväxten i den
japanska ekonomin. Sammantaget bedöms
Japans BNP stiga med 0,7 % 2003 och 0,8 %
2004.
Till skillnad från Japan har de övriga
ekonomierna i Asien påverkats mycket lite
av de senaste årens internationella
konjunkturnedgång. Asien, exklusive
Japan, var under förra året den snabbast
växande regionen i världsekonomin. Den
högsta tillväxten noterades i Kina, som
genom sin höga inhemska efterfrågan och
stora import stimulerade den ekonomiska
aktiviteten i grannländerna. Regeringen
räknar med att regionen fortsätter att
vara en högtillväxtregion även under de
kommande åren. Sammantaget bedöms
tillväxten uppgå till 6,1 % 2003 och 6,3
% 2004.
1.1.5 Hög tillväxt i Baltikum
Även länderna Baltikum har under de
senaste åren till viss del stått emot den
internationella nedgången. Tillväxten har
legat betydligt högre än genomsnittet i
EU, bl.a. till följd av en hög inhemsk
efterfrågan som i sin tur gynnats av
sjunkande arbetslöshet och relativt
kraftigt stigande reallöner. Regeringen
räknar med att exporten i regionen stiger
framöver genom den ökande internationella
efterfrågan samt att den inhemska
efterfrågan fortsätter att vara stark.
Det gör att länderna under 2003 och 2004
i genomsnitt får en BNP-tillväxt på 5-6
%.
En hög arbetslöshet, låga investeringar
och ett starkt beroende av utvecklingen i
den svaga tyska ekonomin har bidragit
till den låga tillväxten i Polen under de
senaste åren. Regeringen bedömer dock att
den polska ekonomin återhämtar sig
framöver. BNP väntas stiga med 2,5 % 2003
och 4 % 2004 till följd av bl.a. en
stigande hushållskonsumtion och en ökad
export.
Trots avmattning i slutet av förra året
steg BNP i Ryssland med 4,3 % under 2002.
De främsta drivkrafterna var oljeexporten
och en hög privat konsumtion. Förutsatt
att oljepriserna inte faller kraftigt
under de närmaste åren fortsätter den
ryska ekonomin att växa med 4 % per år
under 2003 och 2004, enligt regeringens
bedömning.
1.2 Den ekonomiska utvecklingen i Sverige
1.2.1 Förhållandevis hög BNP-tillväxt
under 2002
Trots den svaga internationella
konjunkturen, växande osäkerhet om det
säkerhetspolitiska läget i omvärlden,
fallande kurser på Stockholmsbörsen och
en fortsatt nedgång i den för svensk del
så viktiga informations- och
kommunikationstekniksektorn, den s.k. IKT-
sektorn, var den svenska tillväxten
förhållandevis hög under förra året.
Enligt Statistiska centralbyråns (SCB:s)
första preliminära beräkning steg BNP med
1,9 % 2002, efter en uppgång 2001 på 1,1
%. Det är 0,2 procentenheter lägre än vad
regeringen räknade med i
budgetpropositionen, men en dubbelt så
hög tillväxt som i EU och euroområdet där
BNP steg med i genomsnitt 1 % respektive
0,8 % under 2002. I OECD-området steg BNP-
tillväxten med i genomsnitt 1, 8 %.
Den relativt sett höga tillväxten kan
till stora delar förklaras av en expansiv
ekonomisk politik och en lågt värderad
krona. Hushållens reala disponibla
inkomster steg under förra året med 4,7
%, varav mer än 2 procentenheter berodde
på sänkta skatter och andra ekonomiska
reformer, som t.ex. den s.k. maxtaxan.
Detta bidrog till att
hushållskonsumtionen steg med 1,3 % i
genomsnitt under året. Det är betydligt
lägre än de 2 % som regeringen räknade
med i budgetpropositionen. Med tanke på
att de fallande aktiekurserna kraftigt
försämrade hushållens
förmögenhetsställning och att hushållens
förväntningar om framtiden försämrades i
takt med den svagare konjunkturen och den
stigande internationella osäkerheten är
det ändå en relativt god utveckling.
Räknat i termer av tillväxtbidrag bidrog
hushållskonsumtionen med 0,6
procentenheter till förra årets BNP-
uppgång.
Trots den svaga internationella
efterfrågan och en ogynnsam
sammansättning av exportproduktionen steg
den svenska exporten av varor och
tjänster med 0,4 % 2002, efter en nedgång
året innan på knappt 1 %. Precis som
under 2001 påverkades exporten under
förra året kraftigt av problemen inom
teleproduktindustrin. Sammantaget steg
exporten av varor med drygt 2 % 2002. Om
man exkluderar teleproduktindustrin var
uppgången i varuexporten omkring 4 %. Den
svaga teleproduktexporten bidrog också
till att den svenska importen sjönk med
ytterligare 2,5 % 2002, efter ett fall
2001 på 3,5 %. Den låga importen betydde
att utrikeshandeln, trots den svaga
exporten, ändå gav ett relativt stort
positivt bidrag till BNP-tillväxten 2002.
Investeringarna gav däremot ett
negativt bidrag till förra årets tillväxt
på grund av bl.a. den svaga
vinstutvecklingen, det osäkra
internationella läget och en tidigare
kraftigt uppdragen investeringsnivå. I
industrin och den privata tjänstesektorn
sjönk investeringarna med knappt 7 %,
medan investeringarna i bostäder och
myndigheternas investeringar ökade.
Sammantaget sjönk investeringarna med 2,5
% 2002.
1.2.2 Konjunkturen förbättras under 2003
och 2004
Som framgår under avsnitt 1.1 Den
internationella utvecklingen räknar
regeringen i vårpropositionen med att den
osäkerhet om det världspolitiska läget
som i stor utsträckning påverkat
investeringarna och konsumtionen i
världsekonomin det senaste året avtar
under andra halvåret 2003. Det bidrar i
sin tur till att en återhämtning i både
den internationella och den svenska
konjunkturen påbörjas under senare delen
av 2003 och under 2004.
Den svaga internationella efterfrågan
andra halvan av 2002 och under första
delen av 2003 i kombination med en
åtstramning av finanspolitiken och en
starkare svensk krona gör att
tillväxttakten i den svenska ekonomin
sjunker till 1,4 % 2003, efter uppgången
i fjol på 1,9 %. Under 2004 förväntas
tillväxttakten stiga till 2,4 %, när den
stigande internationella efterfrågan
bidrar till ökad svensk export, högre
konsumtion och stigande investeringar.
Förutsatt att den internationella
återhämtningen tar fart väntas alltså den
svenska ekonomin växa med i genomsnitt
1,9 % under perioden 2003-2004. Prognosen
innebär att tillväxten under de närmaste
åren kommer att ligga något över det
förväntade tillväxtgenomsnittet bland EU-
och euroländerna.
Regeringens prognos bygger på den
ekonomiska och statistiska information
som fanns tillgänglig t.o.m. den 9 april
2003.
I tabellerna 2, 3 och 4 nedan redovisas
förutsättningarna, nyckeltalen och
försörjningsbalansen i regeringens
bedömning. I punkterna nedan sammanfattas
de viktigaste delarna i prognosen.
Tabell 2. Försörjningsbalansen 2002-2006
·
·
· I prognosen ingår ett antal
antaganden om den framtida utvecklingen.
Ett viktigt antagande är att de
avtalsmässiga löneökningarna och
löneglidningen hålls tillbaka så att de
totala lönekostnadsökningarna i ekonomin
begränsas till 3,5 % per år under de
närmaste åren. Under perioden 2001-2002
steg de totala lönekostnaderna med i
genomsnitt omkring 4,2 % per år.
·
· Till följd av bl.a. en stramare
finanspolitik väntas hushållens inkomster
under 2003 och 2004 stiga betydligt
långsammare än under 2002 då inkomsterna
steg med 4,7 %. Regeringen räknar dock
med att hushållskonsumtionen stiger med
1,9 % i år för att stiga med ytterligare
2,2 % 2004. En fortsatt relativt god
förmögenhetsställning i hushållen trots
fallande aktiekurser, en fortsatt
relativt optimistisk syn på den egna
ekonomiska utvecklingen och låga räntor
är några av de faktorer som, enligt
regeringen, väntas bidra till en
förhållandevis stark konsumtion under de
närmaste åren. Regeringen räknar även med
att Riksbanken fortsätter att sänka den
s.k. reporäntan till en nivå på 2,75 % i
slutet av 2003. Hushållen förväntas
dessutom minska sitt sparande något till
förmån för en ökad konsumtion.
·
· En faktor som verkar dämpande på
konsumtionen är att sysselsättningen
väntas sjunka med 0,3 % under 2003
samtidigt som den öppna arbetslösheten
stiger till i genomsnitt 4,5 %, från i
genomsnitt 4 % 2002. I takt med att
konjunkturen förbättras börjar
sysselsättningen stiga på nytt under 2004
samtidigt som den öppna arbetslösheten
sjunker till 4,3 %, enligt regeringens
bedömning.
·
Tabell 3. Prognosförutsättningar
2002-2006
·
·
· Värdet på den svenska kronan
stiger. Mätt enligt det s.k. TCW-index
väntas kronans värde ligga på i
genomsnitt 128,8 2003 och 127 2004 (ju
högre värde, desto svagare krona). Det är
samma bedömning som regeringen gjorde i
budgetpropositionen.
·
· Trots förstärkningen av kronan
väntas exporten stiga med 2,3 % i år och
7 % 2004 när den internationella
efterfrågan på bl.a. investeringsvaror
börjar stiga. Enbart exporten av varor
bedöms öka med knappt 4 % 2003 och
omkring 7,5 % nästa år.
·
· I takt med att
exportproduktionen och konsumtionen ökar
stiger importen av varor och tjänster på
nytt, efter en nedgång under både 2001
och 2002.
·
· För första gången sedan 1997
sjönk investeringarna i den svenska
ekonomin under förra året. Nedgången
berodde bl.a. på tidigare
överinvesteringar, den osäkra
konjunkturen och den svaga
vinstutvecklingen. Regeringen räknar med
att investeringar fortsätter att sjunka i
år. I likhet med under förra året väntas
dock investeringarna i myndighetssektorn
och bostadssektorn fortsätta att öka
under 2003. Den stigande efterfrågan och
en ökad produktion gör att
investeringarna stiger med sammantaget
2,9 % 2004, enligt regeringens bedömning.
·
Både den statliga och den kommunala
konsumtionen ökade kraftigt under förra
eret. Under 2003 och 2004 bedöms den
samlade offentliga konsumtionen stiga med
0,5 % respektive 0,2 %. Svagare finanser
begränsar konsumtionsutrymmet i den
kommunala sektorn till 0,8 % i år och 0,5
% nästa år. I den statliga sektorn
sjunker konsumtionen med 0,5 % under både
2003 och 2004, bl.a. på grund av
utgiftsbegränsningar inom försvaret.
Tabell 4. Nyckeltal 2002-2006
Årlig procentuell förändring
1.2.3 Kalkylerna för utvecklingen 2005
och 2006
Förutom prognoserna för 2003 och 2004
presenterar regeringen i vårpropositionen
en kalkyl för utvecklingen under 2005 och
2006. Siffrorna för de båda åren
redovisas i tabellerna 2, 3 och 4 ovan. I
kalkylen antas att återhämtningen i
världsekonomin fortsätter samt att det i
slutet av 2004 finns lediga resurser i
den svenska ekonomin så att Sveriges BNP
under 2005 och 2006 kan växa snabbare än
den långsiktiga tillväxttrenden på 2 %.
Det s.k. BNP-gapet - dvs. skillnaden
mellan den faktiska produktionsnivån i
samhället och den praktiskt möjliga -
sluts först under 2006. Givet dessa
antaganden beräknar regeringen att BNP
stiger med 2,6 % 2005 och 2,5 % 2006.
Sysselsättningen förväntas stiga under
perioden, och den öppna arbetslösheten
sjunker till i genomsnitt 3,8 % 2006. Som
framgår av tabell 4 beräknas den s.k.
reguljära sysselsättningsgraden, dvs.
antalet sysselsatta i åldern 20-64 år som
andel av befolkningen i samma
åldersgrupp, enbart stiga med ett par
tiondelar, till en nivå på 77,8 % 2006
(sysselsättningen, sysselsättningsmålet
och den öppna arbetslösheten behandlas
mer utförligt i avsnitt 1.2.5).
1.2.4 Osäker exportuppgång
År 2001 var det svagaste året för den
svenska exportindustrin sedan de s.k.
kostnadskrisåren i mitten av 1970-talet.
Exporten av varor sjönk med 3,5 % bl.a.
på grund av en kraftigt försvagad
efterfrågan på investeringsvaror i
omvärlden och nedgången i den s.k. IKT-
branschen. En relativt stark återhämtning
i exporten påbörjades i början av förra
året, framför allt till följd av en
stigande efterfrågan på IKT-produkter och
motorfordon i främst Förenta staterna och
länderna utanför OECD-området.
Uppgången i IKT- och
motorfordonsexporten visade sig dock vara
temporär, och exporten försvagades
återigen under andra halvan av 2002 i
takt med att den internationella
konjunkturen försvagades och den
säkerhetspolitiska osäkerheten tilltog.
Exporten av varor steg dock med 2,3 % i
fjol, medan den totala exporten sjönk med
0,4 %.
De senaste månaderna har exporten och
exportorderingången åter börjat stiga,
visar utfallsstatistik och olika typer av
indikatorer. En del av uppgången kan
sannolikt förklaras av att
industriföretagen runt om i världen
beställt varor för att fylla sina lager i
syfte att gardera sig mot leverans- och
produktionsstörningar på grund av kriget
i Irak. Regeringen räknar dock med att
exporten fortsätter att stiga i takt med
att återhämtningen i den internationella
ekonomin tilltar under senare delen av
2003 och under 2004 och efterfrågan på
investeringsvaror stiger. Det finns dock,
enligt regeringen, ett att antal
riskfaktorer som gör att exporten kan
utvecklas svagare än beräknat. En sådan
riskfaktor är återhämtningen i EU,
Sveriges största exportområde. Än så
länge finns inga tydliga tecken på vare
sig en uppgång i den ekonomiska
aktiviteten i EU eller en ökning av
Sveriges export till området. Dessutom
kan det dröja relativt länge innan den
för svensk industri så viktiga
investeringsvaruefterfrågan stiger i EU.
En annan viktig faktor är
investeringsvaruefterfrågan i Förenta
staterna. Trots att en viss uppgång redan
noterats kan det låga
kapacitetsutnyttjandet i industrin, de
ansträngda balansräkningarna i stora
delar av det amerikanska näringslivet och
det osäkra säkerhetspolitiska läget föra
med sig att investeringar framöver ökar
långsammare än väntat.
Sammantaget gör regeringen bedömningen
att importefterfrågan av bearbetade varor
på svenska exportmarknader stiger med 5,6
% i år och 7,7 % 2004. Den svenska
exporten av bearbetade varor väntas
samtidigt öka med 4,6 % 2003 och 8,4 %
2004. Det innebär att den svenska
exportindustrin beräknas vinna
marknadsandelar på världsmarknaden under
nästa år, trots att regeringen, som
redovisades ovan, under perioden räknar
med en förstärkning av kronan.
1.2.5 Sysselsättningsmålet nås inte 2004,
enligt regeringens prognos
Efter den kraftiga förbättringen första
halvåret 1997 till första halvåret 2001,
då antalet sysselsatta i den svenska
ekonomin säsongrensat steg med omkring
320 000 personer och den öppna
arbetslösheten sjönk till omkring 4 %,
har efterfrågan på arbetskraft minskat
kraftigt i takt med den svaga
internationella konjunkturen och
nedgången i IKT-branschen.
Trots det steg antalet sysselsatta
under förra året med 0,1 %, mätt som
årsgenomsnitt. Uppgången förklaras
framför allt av en stigande
sysselsättning i den offentliga sektorn,
bl.a. till följd av det s.k. tillfälliga
sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting. I näringslivet, främst inom
industrin, minskade däremot antalet
sysselsatta relativt kraftigt, medan
sysselsättningen i den privata
tjänstesektorn steg svagt. En anledning
till att sysselsättningen steg under
förra året, trots den svaga konjunkturen
och den svaga efterfrågan på arbetskraft,
kan vara att den ökade sjukfrånvaron
minskat företagens behov att säga upp
personal, enligt regeringens bedömning i
vårpropositionen.
Diagram 3. Sysselsättningen januari 1995
till mars 2003
Källa: Statistiska centralbyrån,
Finansdepartementet
Som framgår av diagram 2 har
sysselsättningen minskat något under
årets inledande månader. De senaste
indikatorerna över vakanstal, nyanmälda
lediga platser samt anställningsplaner
tyder på att sysselsättningen fortsätter
att minska framöver. Regeringen räknar
också med att antalet sysselsatta i år
minskar med 0,3 % eller 12 000 personer.
Under nästa år bedöms dock
sysselsättningen stiga i takt med att
konjunkturen återhämtar sig och
produktionen ökar i slutet av 2003 och
under 2004.
Diagram 4. Den öppna arbetslösheten
januari 1995 till mars 2003
Källa: Statistiska centralbyrån,
Finansdepartementet
Precis som under 2001 låg den öppna
arbetslösheten på i genomsnitt 4 % 2002.
Som framgår av diagram 3 steg dock
arbetslösheten under senare delen av
förra året, och uppgången har fortsatt
under inledningen av 2003. Under årets
första kvartal låg den öppna
arbetslösheten på i genomsnitt 4,5 % i
säsongsrensade termer, vilket kan
jämföras med ett genomsnitt på 4,2 %
under fjärde och sista kvartalet i fjol.
Regeringen räknar med att utbudet av
arbetskraft stiger med 0,2 % per år under
2003 och 2004, vilket är något snabbare
än i fjol då utbudet ökade med 0,1 %.
Denna utveckling i kombination med den
förväntade sysselsättningsförändringen
gör att den öppna arbetslösheten stiger
till 4,5 % i år för att sjunka till i
genomsnitt 4,3 % under 2004. Eftersom
regeringen bedömer att andelen deltagare
i olika arbetsmarknadspolitiska program
sjunker under både 2003 och 2004 stiger
arbetslösheten inklusive
arbetsmarknadsåtgärder med 0,1
procentenhet i år, till 6,7 %, för att
nästa år sjunka till 6,3 %.
Diagram 5. Sysselsättningsgraden enligt
sysselsättningsmål januari 1995 till mars
2003
Källa: Statistiska centralbyrån,
Finansdepartementet
Riksdagens och regeringens mål för
sysselsättningen är att
sysselsättningsgraden i ekonomin, dvs.
antalet sysselsatta i åldern 20-64 år i
procent av befolkningen i samma
åldersgrupp, ska stiga till 80 % 2004.
Som framgår av diagram 4 steg
sysselsättningsgraden kraftigt från
mitten av 1997 till en nivå i början av
2001 på omkring 78,5 %. Därefter har
sysselsättningsgraden, till följd av
bl.a. den svagare efterfrågan på
arbetskraft, åter börjat sjunka till en
nivå under första kvartalet 2003 på
säsongsrensat i genomsnitt 77,7 %.
Regeringens prognos i vårpropositionen
innebär att sysselsättningsgraden 2003
och 2004 ligger kvar på ungefär samma
nivå som i dagsläget. För att nå
sysselsättningsmålet 2004 krävs att den
reguljära sysselsättningen i
åldersgruppen 20-64 år ökar med
ytterligare ungefär 125 000 personer. I
vårpropositionens kalkyler för 2005 och
2006 förväntas en mindre uppgång i
sysselsättningsgraden till en nivå 2006
på 77,8, dvs. även det under
sysselsättningsmålet.
Tabell 5. Nyckeltal för arbetsmarknaden
2002-2006
1.2.7 Revidering av nationalräkenskaperna
I början av december 2002 offentliggjorde
Statistiska centralbyrån (SCB) en kraftig
revidering av nationalräkenskaperna för
åren 1993-2001. Effekten blev att nivån
på Sveriges BNP steg relativt markant
jämfört med tidigare beräkningar. De mest
betydelsefulla förändringarna i SCB:s nya
beräkningar är:
· Den offentliga momsen räknas in
i nationalräkenskaperna, enligt EU-
beslut. Tidigare behandlades den
offentliga momsen som avdragsgill och
ingick därför inte i räkenskaperna.
·
· Ny information om svenska
företags handel med varor i utlandet
(dvs. handel som inte passerar den
svenska gränsen) inkluderas i
räkenskaperna.
·
En översyn av beräkningarna av hushållens
konsumtionsutgifter har genomförts,
samtidigt som den tidigare värderingen av
skogstillgångar förändrats. Nivån på
investeringarna har höjts.
Tabell 6. BNP-tillväxten före och efter
SCB:s revideringar i december 2002
19 19 19 19 19 19 20 20 Sn
94 95 96 97 98 99 00 01 it
t
Tillväxt före 4, 3, 1, 2, 3, 4, 3, 1, 3,
revidering 1 7 1 1 6 5 6 2 0
(%)
Tillväxt 4, 4, 1, 2, 3, 4, 4, 1, 3,
efter 2 0 3 4 6 6 4 1 2
revidering 1)
(%)
Förändring +0 +0 +0 +0 - +0 +0 - +0
(procentenhet ,1 ,3 ,2 ,3 ,1 ,8 0, ,2
er) 1
1 Reviderad tillväxttal för 2001
publicerad i prel. Nationalräkenskaperna
för 2002 (mars 2003)
Källa: Statistiska centralbyrån
Som framgår av tabell 6 nedan innebär
revideringarna att den ekonomiska
historien för den aktuella perioden till
en del skrivs om. Efter revideringen
uppgår den svenska BNP-tillväxten till i
genomsnitt 3,2 % per år perioden
1994-2001. Före revideringen var
genomsnittet knappt 3 %. I löpande priser
innebär detta att BNP-nivån 2001 efter
revideringen ligger nästan 100 miljarder
kronor högre än nivån före revideringen.
De enskilda år som påverkats mest av
revideringarna är 1995, 1997 och 2000.
1.2.8 Ny information efter att
regeringens prognos färdigställts
Regeringen anger att prognoserna i
vårpropositionen bygger på uppgifter som
fanns tillgängliga t.o.m. den 9 april
2003. Den information som kommit sedan
prognosarbetet avslutades är blandad. De
senaste indikatorerna tyder dock på att
den ekonomiska återhämtningen varit
fortsatt svag. Någon snabb uppgång efter
att krigshandlingarna i Irak avslutades i
mitten av april har inte synts till.
Kraftig dollarförsvagning
När det i början av april stod klart att
kriget i Irak snart skulle ta slut spred
sig optimismen på finansmarknaderna.
Oljepriset, som började gå ned i
anslutning till krigsstarten, fortsatte
att falla. Räntorna som steg när kriget
påbörjades fortsatte att gå upp samtidigt
som priserna på aktiebörserna runt om i
världen steg och dollarkursen stärktes. I
takt med att den senaste månadens
ekonomiska statistik varit svagare, om än
marginellt svagare, än marknadens
förväntningar har dollarkursen åter
börjat sjunka, räntorna gått ned och
oljepriset stigit. Sedan regeringen
avslutade sin prognos (från 9 april till
mitten av maj) har dollarn försvagats med
6-7 % mot både kronan och euron. Börserna
i Sverige och Förenta staterna har stigit
med omkring 5 %, med undantag för den
teknikföretagsdominerade Nasdaqbörsen,
som gått upp med omkring 12 %. Priserna
på börserna i Frankfurt och London har
stigit med omkring 8 % respektive omkring
4 %. Obligationsräntorna världen över,
inklusive de svenska, har sjunkit med
omkring en halv procentenhet medan
oljpriset gått upp med omkring 7 %, till
en nivå i mitten av maj på omkring 26
dollar per fat.
Signaler om god konsumtionsutveckling i
Förenta staterna
Förenta staternas BNP steg under första
kvartalet med 1,6 % i uppräknad årstakt
jämfört med fjärde kvartalet i fjol,
enligt preliminära uppgifter från det
amerikanska handelsdepartementet. Det kan
jämföras med fjärde kvartalet då BNP-
tillväxten var 1,4 % i uppräknad årstakt.
Jämfört med första kvartalet i fjol steg
BNP med 2,1 %. Det var något svagare än
vad analytikerna hade räknat med.
Uppgången förklaras framför allt av
stigande privat och offentlig konsumtion.
Investeringarna ökade för andra kvartalet
i följd, om än ganska blygsamt.
Ny statistik och nya indikatorer tyder
på att konsumtionen fortsätter att stiga.
Hushållens förtroende för den ekonomiska
utvecklingen (mätt enligt det s.k.
Conference Board) steg kraftigt i april,
från en indexsiffra i mars på 61,4 till
84,8 - den starkaste uppgången under en
enskild månad sedan mars 1991 då det s.k.
Kuwaitkriget tog slut. Försäljningen i
detaljhandeln steg relativt kraftigt i
mars, och flera indikatorer tyder på att
uppgången fortsatt i april. Vidare steg
försäljningen av bilar i april, bl.a.
till följd av stora rabatterbjudanden och
erbjudanden om räntefria lån.
Arbetsmarknaden fortsätter dock att
försvagas. Sysselsättningen sjönk
ytterligare i april efter nedgången under
februari och mars. Arbetslösheten steg
till 6 % från en nivå på 5,7 % i mars.
Även industrikonjunkturen i Förenta
staterna fortsätter att vara svag, enligt
de senaste siffrorna. Företagens
förtroende för den ekonomiska
utvecklingen sjönk i april, till en
indexsiffra på 45,4. Värden under 50
tyder grovt sett på avmattning i den
ekonomiska aktiviteten medan värden över
50 indikerar tillväxt. Vidare sjönk
industriproduktionen ytterligare i april,
enligt ny statistik. Däremot stiger
optimismen i den amerikanska
tjänstesektorn, som svarar för omkring
två tredjedelar av den amerikanska
ekonomin. Inköpschefernas index för
tjänstesektorn steg i april till ett
indexvärde på 50,7, från 47,9 i mars.
Inflationen i Förenta staterna sjönk i
april till 2,2 %. Den s.k.
kärninflationen, dvs. konsumentpriserna
exklusive energipriser, gick ned till 1,5
%.
Fortsatt försämring i euroområdet
De senaste indikatorerna för EU och
euroområdet tyder på en fortsatt nedgång
i den ekonomiska aktiviteten, trots en
minskad osäkerhet efter krigsslutet i
Irak. EU-kommissionens
konjunkturbarometer för euroområdet steg
visserligen något i april, från ett
indexvärde i mars på 97,8 till 97,9, men
uppgången förklaras framför allt av en
begränsad uppgång i konsumenternas och
detaljhandelns förtroende för den
ekonomiska utvecklingen. I industrin
fortsätter pessimismen bland företagen
att öka. Till exempel sjönk
inköpschefernas index för industrin
ytterligare i april.
Tydligast är försvagningen i Tyskland.
Det s.k. IFO-index för Tyskland sjönk
kraftigt i april, till den lägsta nivå
som noterats sedan december 2001. IFO-
index är en barometer över den tyska
industrins förväntningar, men har
historiskt också visat sig vara en god
indikator för hela euroområdet. Även
inköpschefernas index för den tyska
industrin sjönk kraftigt i april. Den
senaste utfallsstatistiken visar dessutom
att industrins produktion och orderingång
utvecklats svagt under de senaste
månaderna.
Arbetslösheten stiger
Även den tyska konsumtionen utvecklas
svagt. I mars sjönk omsättningen i
detaljhandeln med 4 % jämfört med samma
månad i fjol. Analytikerna hade räknat
med en uppgång på en halv procent. Vidare
steg arbetslösheten i april till 4,5
miljoner personer - den högsta nivå som
noterats sedan återföreningen mellan Väst-
och Östtyskland.
Tysklands BNP sjönk under första
kvartalet med 0,2 % jämfört med fjärde
kvartalet i fjol, enligt preliminära
uppgifter från Tysklands statistikbyrå.
Analytikerna räknade med en uppgång med
0,2 % jämfört med kvartalet innan.
Enligt Eurostats första preliminära
beräkning var tillväxten i både EU och
euroområdet noll under första kvartalet i
år jämfört med fjärde kvartalet i fjol.
Ny statistik från eurostat visar också
att arbetslösheten i euroområdet steg
till 8,7 % i mars, medan arbetslösheten i
EU låg kvar på samma nivå som i februari,
7,9 %. Inflationstakten i euroområdet
sjönk från 2,4 % i mars till 2,1 % i
april, framför allt till följd av lägre
energipriser.
Förbättrad svensk industrikonjunktur
under första kvartalet
När det gäller den svenska utvecklingen
är informationen lite mer blandad.
Industrikonjunkturen förbättrades något
under första kvartalet i år, enligt
Konjunkturinstitutets (KI:s) senaste
kvartalsbarometer som publicerades i
slutet av april. Produktionen steg
jämfört med kvartalet innan och andelen
företag som var nöjda med storleken på
orderstocken ökade. Under sista kvartalet
i fjol var omkring 40 % av företagen
missnöjda med orderstockens storlek.
Under första kvartalet hade andelen
missnöjda krympt till 30 %. En viktig
orsak till förbättringen var att
företagen i den s.k. teleproduktindustrin
redovisade såväl ökad produktion som
stigande orderingång under första
kvartalet. Sysselsättningen i industrin
fortsatte dock att minska samtidigt som
andelen företag som anger brist på
arbetskraft är den lägsta på länge.
Vidare är industriföretagen relativt
optimistiska om den närmaste framtiden.
Både orderingången och produktionen
väntas stiga under de närmaste månaderna.
Konjunkturen i byggsektorn försämrades
emellertid under första kvartalet.
Antalet anställda fortsatte att minska,
och byggföretagen är missnöjda med
orderläget. Branschen räknar med
ytterligare försvagning under de närmaste
månaderna. Tillväxten inom handeln
mattades något under första kvartalet,
men företagen räknar med ökad försäljning
framöver. Inom tjänstesektorn är
företagen lite mer återhållsamma och
sammantaget räknar de med en relativt
måttlig ökning av efterfrågan under den
närmaste tiden.
Resultaten i KI:s barometer verifieras
av att både industriproduktionen och
orderingången steg något under första
kvartalet jämfört med fjärde kvartalet i
fjol, enligt SCB:s senaste
utfallsstatistik. Inköpschefsindex för
den svenska industrin steg emellertid med
bara några tiondelar i april, efter ett
fall på 5 procentenheter i mars.
Indexsiffran ligger dock fortfarande över
expansionsgränsen 50.
Sysselsättningen fortsatte att sjunka i
mars samtidigt som den öppna
arbetslösheten steg till 4,6 %, enligt
SCB:s arbetskraftsundersökning AKU. I
mars 2002 låg den öppna arbetslösheten på
3,8 %. Enligt AMS uppgifter för april,
som publicerades i början av maj, låg den
öppna arbetslösheten på 4,3 % i slutet av
april mot 4,4 % månaden innan och 3,6 % i
slutet av april 2002. Det s.k.
obalanstalet, dvs. antalet öppet
arbetslösa plus antalet deltagare i
arbetsmarknadspolitiska program, uppgick
till 6,6 % i april mot 6,9 % i mars och
6,5 % i april förra året.
Hushållens förväntningar om ekonomins
utveckling sjönk ytterligare något i
april när hushållens förtroendeindikator,
den s.k. CCI, föll från minus 6,4 i mars
till minus 6,9 i april, vilket är den
lägsta noteringen sedan december 2001.
Framför allt blev hushållen något mer
pessimistiska om den svenska ekonomins
utveckling, medan optimismen om den egna
ekonomins utveckling steg något. Trots
hushållens pessimism steg omsättningen i
detaljhandeln under både mars och april,
med 4,1 % respektive 2,5 %, jämfört med
samma månad året innan. Även
inregistreringen av nya personbilar ökade
under mars och april.
Inflationstakten i den svenska ekonomin
sjönk kraftigt i april, från 3,1 % i mars
till 2,3 % mätt enligt KPI. Nedgången
förklaras framför allt av lägre priser på
olja, bensin och el. Inflationen mätt
enligt det underliggande inflationsmåttet
UND1X låg i april på 2,4 %, ned från 3 %
i mars.
Sedan regeringen offentliggjorde sin
prognos har Nordea, OECD, SEB och Svenska
Handelsbanken presenterat nya bedömningar
av den svenska ekonomins utveckling under
2003 och 2004. I genomsnitt räknar de med
att BNP stiger med 1,4 % i år och 2,5 %
nästa år. Det kan jämföras med
regeringens bedömning i vårpropositionen
om en BNP-tillväxt på 1,4 % 2003 och 2,4
% 2004. Vid mitten av maj meddelade KI
att de reviderat sin syn på
tillväxtutsikterna, till följd av bl.a.
den internationella utvecklingen. Det
innebär att tillväxtprognosen i den
bedömning som institutet publicerar i
mitten av juni kommer att ligga kring en
tillväxt i den svenska ekonomin på 1,0 %
2003 och nästa år 2,5 % 2004. I den
prognos som publicerades i slutet av mars
räknade institutet med en tillväxt på 1,4
% 2003 och 2,8 % 2004.
1.2.9 Finansutskottets syn på
vårpropositionens och partimotionernas
konjunkturbedömningar
Partierna har i partimotionerna inga
allvarliga invändningar mot den bedömning
av den internationella och svenska
ekonomins utveckling som görs i
vårpropositionen. Flera av motionärerna
pekar emellertid på att det finns en klar
risk för att utvecklingen blir svagare än
vad regeringen räknar med, bl.a. till
följd av en fortsatt stor osäkerhet bland
företag och hushåll både internationellt
och i Sverige trots att kriget i Irak är
slut.
I motion Fi15 (fp) konstateras att
analyserna av världsekonomins utveckling
under lång tid fokuserats på Irakkrisen.
Att kriget blev kort innebär att mycket
av osäkerheten skingrats.
"Det innebär dock inte att en snabb
ekonomisk återhämtning i världen är
given. Oljepriset är i och för sig på väg
mot nivåer som rådde före Irakkrisen, men
det finns ett antal problem på olika håll
i världsekonomin som kan göra en kommande
konjunkturuppgång både svag och utdragen.
Ett problem är att det idag inte finns
någon riktigt stark tillväxtmotor i
världsekonomin", skriver motionärerna.
"Det är troligare med en mer utdragen och
långsammare återhämtning."
I motion Fi14 (m) framhålls att
regeringens riktlinjer för den ekonomiska
politiken är baserad på en förhållandevis
försiktig tillväxtprognos.
"Prognosen ligger i linje med flertalet
andra bedömningar och vi har inte
avgörande invändningar mot huvuddragen i
denna. Återhämtningen dröjer och blir
svag både i Sverige och i omvärlden",
skriver motionärerna.
Motionärerna menar dock vidare att det
finns en uppenbar risk att en
kvardröjande säkerhetspolitisk oro bidrar
till att företag och hushåll blir mindre
optimistiska.
"Den minskning av hushållens och
företagens skulder som nu pågår i USA,
Sverige och många andra länder kan också
ha en större dämpande effekt än vad
regeringen antar."
Motionärerna pekar bl.a. på
fastighetsprisernas utveckling runt om i
världen, som under de senaste åren
bidragit till att motverka
förmögenhetseffekterna av fallande
aktiekurser. Ett snabbt fall i
villapriserna skulle kunna leda till att
återhämtningen bryts, enligt
motionärerna.
"Regeringen tror att risken är större
att ekonomin utvecklar sig sämre än
regeringen förutspår än att den utvecklar
sig bättre. Vi tror att regeringen har
rätt i denna bedömning", fortsätter
motionärerna i Fi14 (m).
Utskottet delar regeringens bedömning i
vårpropositionen och synpunkterna i
partimotionerna att osäkerheten om den
internationella konjunkturen, och därmed
även den svenska, är stor. Sannolikt är
också riskerna för en sämre utveckling än
den som förväntas i vårpropositionen
större än chanserna för att det senaste
årets pessimistiska stämningsläge snabbt
ska brytas och vändas till en snabb och
kraftig återhämtning.
Efter en relativt stark uppgång i
världsekonomin under första halvåret 2002
bröts återhämtningen under förra sommaren
och hösten, till följd av bl.a. fallande
kursen på världens aktiebörser, låga
vinster i företagen, bokföringsskandaler
i t.ex. Förenta staterna och den
osäkerhet som byggdes upp inför kriget i
Irak. Att kriget i Irak nu är över borde
enligt utskottets mening rimligtvis leda
att den internationella osäkerheten
dämpas betydligt och att det i
förlängningen leder till en stigande
optimism hos både hushålls- och
företagssektorn.
Som framgår av redovisningen under
punkt 1.2.8 Ny information efter det att
regeringens prognos färdigställts tyder
dock inte de uppgifter som hittills
publicerats efter Irakkrigets slut på en
snabb och kraftig ekonomisk återhämtning.
Tvärtom har pessimismen bland framför
allt industriföretagen i såväl Förenta
staterna som Europa ökat samtidigt som
produktionen dämpats ytterligare.
Stämningsläget har också påverkats av den
s.k. SARS-epidemin och de terrordåd som
genomförts på skilda håll i världen under
de senaste veckorna.
Utskottet vill dock framhålla att den
senaste statistiken och de senaste
indikatorerna bör tolkas med viss
försiktighet. Flera av undersökningarna
genomfördes när kriget i Irak fortfarande
pågick, vilket innebär att det lär dröja
ytterligare en tid innan bilden av hur
hushållens och företagens
förväntningsbilder utvecklas blir mer
tydlig.
Samtidigt kan utskottet konstatera att
all ny information inte är av negativ art
utan att det även inkommit uppgifter som
kan tala för en förnyad kraft i
återhämtningen. Oljepriset har sjunkit
och kurserna på världens aktiebörser har
stigit, om än i en relativt begränsad
omfattning. Vidare har inflationen gått
ned i en stor del av västvärlden, bl.a.
som en följd av lägre oljepriser, och de
internationella räntorna har sjunkit.
För svensk del kan också konstateras att
industrikonjunkturen förstärktes under
första kvartalet trots Irakkonflikten,
enligt KI:s barometer. Samtidigt har
hushållskonsumtionen utvecklats relativt
gynnsamt. Till exempel steg omsättningen
i detaljhandeln med drygt 3 % under det
första kvartalet i år jämfört med sista
kvartalet i fjol. En oroande faktor är
dock att hushållens samlade förtroende
för den ekonomiska utvecklingen dämpats
ytterligare de senaste månaderna.
Möjligtvis kan även osäkerheten om
utfallet i folkomröstningen om euron i
september ha påverkat t.ex. företagens
investeringsvilja i en negativ riktning.
Sammantaget gör utskottet bedömningen
att osäkerheten om den internationella
och svenska konjunkturutvecklingen
fortfarande är stor. Enligt utskottets
mening är det emellertid för tidigt att
dra några säkra slutsatser om vilka
effekter den senaste tidens relativt
dämpade reaktioner på att kriget i Irak
tagit slut får på den faktiska
konsumtionen, produktionen och tillväxten
i världsekonomin och i enskilda länder.
Enligt utskottets mening är det rimligt
att som i vårpropositionen räkna med att
återhämtningen i världsekonomin får
förnyad kraft under senare delen av 2003
och att uppgången tilltar i styrka under
2004.
Utskottet vill här passa på att
kommentera påståendet i motion Fi15 (fp)
om att regeringens egna siffror i
vårpropositionen skulle visa att det är
den inhemska efterfrågan i den svenska
ekonomin som är det stora kortsiktiga
ekonomiska problemet, inte en svag
internationell efterfrågan.
Som bevis för detta anger motionärerna
att regeringen i budgetpropositionen
räknade med att den inhemska efterfrågan
skulle bidra med 2,7 %enheter av den
förväntade tillväxten 2003, medan
utrikeshandeln netto förväntades minska
tillväxten med 0,2 procentenheter. I
vårpropositionen däremot räknar
regeringen med att den inhemska
efterfrågan bidrar med endast 1,2
procentenheter till BNP-tillväxten, medan
utrikeshandeln netto, till skillnad från
tidigare prognos, bidrar till att öka
tillväxten med 0,2 procentenheter.
Enligt utskottets mening är
motionärernas slutsats konstruerad för
att passa ett politisk syfte.
Den internationella lågkonjunkturen
påverkar givetvis såväl efterfrågan på
svensk export som den inhemska
efterfrågan. Tydligast framgår detta av
investeringarna, som är en del av den
inhemska efterfrågan. I
budgetpropositionen räknade regeringen
med att den tidigare kraftigt nedpressade
investeringsviljan i framför allt
industriföretagen skulle stiga under 2003
på grund av bl.a. stigande efterfrågan
från utlandet, högre vinster och högre
kapacitetsutnyttjande. Till följd av den
stigande internationella osäkerheten och
den svagare efterfrågan under senare
delen av 2002 och hittills under 2003
skriver regeringen kraftigt ned
investeringsprognosen i vårpropositionen.
I budgetpropositionen bedömdes t.ex.
att industriinvesteringarna skulle stiga
med 6 % 2003. I vårpropositionen har den
prognosen justerats ned med nästan 10
procentenheter, till en nedgång i
industriinvesteringarna på 3,9 %. På
samma sätt har hushållskonsumtionen
påverkats av den globala utvecklingen,
genom t.ex. den stigande osäkerheten och
den till stor del internationellt styrda
nedgången i börskurserna. Utskottet vill
också erinra om att regeringen, till
följd av den svagare internationella
efterfrågan, justerat ned sin prognos
över exporten med 4 procentenheter i
vårpropositionen jämfört med i
budgetpropositionen. Importen, som i
budgetpropositionen förväntades stiga med
7,8 % 2003, har reviderats ned med 5,5
procentenheter.
Utskottet vill till sist också
kommentera ett påstående i motion Fi16
(kd) om att regeringen i de tre senaste
årens budgetpropositioner regelmässigt
"gissat" fel på tillväxten under det
kommande året.
I budgetpropositionen för 2001 räknade
regeringen med att BNP skulle stiga med
3,5 % 2001. Utfallet blev 1,1 %. I
budgetpropositionen för 2002 bedömde
regeringen att den svenska ekonomin
skulle växa med 2,4 % 2002. Utfallet blev
1,9 %. I budgetpropositionen för 2003
förväntades en tillväxt under 2003 på 2,5
%. Motionärerna antar i motionen att
utfallet för 2003 blir 1,4 %, dvs. samma
bedömning som regeringen gör i
vårpropositionen.
Uppräkningen ovan visar, enligt
utskottets mening, hur svårt det är att
göra prognoser av den ekonomiska
utvecklingen. Särskilt svårt har det
varit under de aktuella åren på grund av
bl.a. de effekter den kraftiga
internationella nedgången i IT-branschen,
terrorattackerna i Förenta staterna,
terrorhoten och förberedelserna för krig
i Irak haft på både den finansiella och
reala världsekonomin.
Utskottet kan dock konstatera att
regeringen varit varken sämre eller
bättre än andra bedömare under den
aktuella tiden. Hösten 2000, när
regeringen räknade med att Sveriges BNP
skulle stiga med 3,5 % under 2001,
räknade övriga svenska prognosinstitut,
t.ex. KI, Riksbanken, SEB, Svenska
Handelsbanken och Nordea, i genomsnitt
med att BNP skulle öka med 3,6 % 2001.
Hösten 2001 bedömde de övriga
prognosinstituten att BNP 2002 skulle
stiga med 2,3 %, att jämföra med
regeringens prognos på 2,4 %. I höstas
låg genomsnittsprognosen på 2,4 % i
tillväxt för 2003. Regeringen räknade med
2,5 %.
Under de tre aktuella åren har regeringen
(i budgetpropositionerna) räknat med en
tillväxt på i genomsnitt 2,8 % per år.
Övriga prognosmakare har vid samma
tidpunkt räknat med en tillväxt på i
genomsnitt 2,76 % per år.
1.3 Inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
Utskottets förslag i korthet
Riksdagen godkänner det förslag till
allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som regeringen redovisar i
vårpropositionen. Förslaget bygger på
en överenskommelse mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet de gröna. Riksdagen
avstyrker de förslag som förs fram i
övriga motioner.
Jämför reservation 1 (m, fp, kd, c).
1.3.1 Partimotionernas förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
I Moderata samlingspartiets motion Fi14
anförs att den socialdemokratiska
politiken börjar förfalla. Regeringen
håller på att tappa greppet om
statsfinanserna - hela det
statsfinansiella saneringsarbetet från
början av 1990-talet har förslösats -
samtidigt som Sverige halkar efter
omvärlden i fråga om välstånd och
tillväxt. För trettio år sedan låg
Sverige i tillväxttoppen jämsides med
Schweiz och USA. I dag har Sverige lägst
välstånd bland de nordiska länderna och
vi jämförs med Frankrike och Spanien.
Regeringen gör i vårpropositionen en
relativt försiktig bedömning av den
ekonomiska utvecklingen men regeringen
tar ingen hänsyn till prognosen när de
utformar den ekonomiska politiken. Den
svenska ekonomin har stora strukturella
brister som leder till lägre
tillväxtkraft. Den stora offentliga
sektorn kräver t.ex. ett högt skatteuttag
som minskar den privata
investeringsverksamheten, ger ett svagt
arbetskraftsutbud, en svag
sysselsättning, sänker produktiviteten,
försämrar konkurrensen och driver svenska
företag och högutbildade utomlands.
Samtidigt har sjukfrånvaron sedan 1997
ökat med drygt 130 % och regeringen visar
en stor oförmåga att ta itu med
problemen.
Begreppet Sverige som tillväxtnation
måste återupprättas, enligt motionärerna.
Den ekonomiska politiken bör läggas om
annars är risken att tillväxttakten
sjunker tillbaka till de låga nivåer som
registrerades på 1970- och 1980-talen.
För att bryta den svenska eftersläpningen
presenterar motionärerna en ekonomisk
politik som utgår från målet att den
svenska ekonomin långsiktigt ska kunna ha
en uthållig tillväxt på 3 % per år utan
att inflationen tar fart, från dagens
omkring 2 % per år. För att det ska vara
möjligt krävs att arbetskraftsutbudet
ökar samt att konkurrensen och
produktiviteten i hela den svenska
ekonomin stiger. En tillväxtpolitik
kräver en stram utgiftspolitik.
Bidragssystemen måste stramas åt. Den
stora offentliga utgiftsexpansionen måste
brytas och de höga utgifts- och
skattenivåerna sänkas. Nedan redogörs för
några av de förslag som presenteras i
motionen.
För att göra det mer lönsamt att
arbeta, öka arbetskraftsutbudet och öka
medborgarnas möjligheter att kunna leva
på sin lön bör skatter sänkas och slopas
på företagande, arbete och sparande.
Inkomstskatterna bör genomgripande
reformeras och sänkas, bl.a. genom att
grundavdraget vid den kommunala
beskattningen höjs till på sikt 50 000 kr
samt att brytpunkten för statlig
inkomstskatt höjs kraftigt. Dessutom bör
ett extra kommunalt grundavdrag för
barnfamiljer införas. Vidare avskaffas
den s.k. värnskatten och på sikt bör
inkomstskatten enligt motionärerna bli
proportionell. Dubbelbeskattningen på
aktier bör avskaffas under mandatperioden
och en avveckling av fastighetsskatten
påbörjas genom att taxeringsvärdena
återställs till 1997 års nivå samtidigt
som skattesatserna successivt sänks.
Dessutom bör förmögenhetsskatten samt
arvs- och gåvoskatten slopas. De s.k.
3:12-reglerna för fåmansbolag bör tas
bort eftersom de skadar svenska
småföretag och i synnerhet
familjeföretagen. En avdragsrätt för hus
hållsnära tjänster bör införas genom en
skattereduktion på 50 % och skatterna på
bensin och diesel bör sänkas samtidigt
som reseavdragen förbättras. Skatterna på
produktionsmedel i jordbruket bör sänkas
för att ge jordbruket möjligheter att
konkurrera. Även avdraget för avgiften
för pensionsförsäkring bör höjas för att
stimulera sparandet. Vidare bör det som
återstår av reklamskatten avskaffas och
de svenska alkoholskatterna anpassas till
omvärldens nivåer. I motionen anges också
att företagskrånglet måste minska genom
färre och enklare regler. Hittills har
det inte hänt så mycket på den fronten.
För att finansiera skattesänkningarna
och stärka statsfinanserna föreslås i
motionen budgetförstärkningar om nästan
40 miljarder kronor. Den största
besparingen, som är ett nytt inslag i
Moderata samlingspartiets
budgetalternativ, är att ersättningsnivån
i sjuk-, arbetslöshets- och
föräldraförsäkringarna sänks till 75 % av
den tidigare inkomsten. Att minska
transfereringarna är enligt motionärerna
nödvändigt för att långsiktigt garantera
den sociala tryggheten och det sociala
skyddsnätet. Vidare föreslås t.ex. en rad
besparingar inom arbetsmarknadspolitiken.
För att pressa ned sjukfrånvaron,
minska utgifterna för ohälsan och öka
arbetskraftsutbudet föreslås, vid sidan
av sänkt ersättningsnivå i
sjukförsäkringen, att anslagen till
försäkringskassorna för rehabilitering
utökas. Även ett program för att öka
kvaliteten i sjukvården presenteras.
Bland annat bör en nationell vårdgaranti
införas omedelbart i kombination med att
försäkringskassorna ges möjlighet att
köpa vård. På sikt bör en obligatorisk
och offentligt finansierad
hälsoförsäkring införas. Alternativen och
valfriheten inom vården måste släppas
fram och remisstvånget till
specialistläkare avvecklas. De medel som
går direkt till sjukvården bör kraftigt
höjas. Vidare måste Apoteksbolagets
monopol brytas, och ett högkostnadsskydd
i tandvården som gäller för alla bör
ersätta dagens åldersbaserade system.
Stöden till funktionshindrade ska utökas,
menar motionärerna.
En lång rad åtgärder föreslås för att
reformera arbetsmarknadspolitiken och öka
flexibiliteten på arbetsmarknaden.
Förutom sänkningen av ersättningsnivån i
a-kassan och införandet av en bortre
parentes i arbetslöshetsförsäkringen för
att minska marginaleffekterna och öka
arbetskraftsutbudet föreslås att
arbetsrätten avregleras samtidigt som
arbetstidsregleringarna görs flexiblare
och möjligheterna till tjänstledighet
minskas. Vidare bör arbetsförmedlingen
effektiviseras genom bl.a. ökad
konkurrens. Dagens lokala
arbetsförmedlingar kan avknoppas från
AMS. AMS bör i sin tur ersättas med en ny
effektiv myndighet som bl.a. ska ansvara
för att godtagbara förmedlingstjänster
erbjuds över hela landet samt
administrera arbetsmarknadspolitiska
stöd. Vidare bör en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring införas. De
försäkringsmässiga sambanden bör bli
tydligare genom att dagens fasta avgifter
ersätts av en premie som relateras till
månadslönen. Premien bör vara avdragsgill
vid inkomstbeskattningen. En ökad
satsning på kvalificerad yrkesutbildning
bör genomföras. Enligt studier gjorda av
t.ex. IMF kan en flexiblare arbetsmarknad
genom t.ex. högre nivå i
arbetslöshetsförsäkring, mindre stelbent
arbetsrätt och lägre marginalskatter leda
till att den svenska
jämviktsarbetslösheten, dvs. den
arbetslöshet som är förenlig med en
stabil prisutveckling, sjunker med 1-2
procentenheter. Det skulle i sin tur
förstärka statsbudgeten med 6-12
miljarder kronor. En sådan utveckling
finns dock av försiktighetsskäl inte
inräknad i motionärernas budgetförslag.
Konkurrenstrycket i ekonomin måste öka
genom reformeringar och avregleringar av
t.ex. bostadsmarknaden, vården, omsorgen
och utbildningen. För att öka
konkurrensen, den privata företagsamheten
och amorteringen av statsskulden bör
också de statliga företagen privatiseras
i en betydligt snabbare takt än vad
regeringen räknar med. Motionärernas
avsikt är att under åren 2004-2006 sälja
ut statliga bolag för 30 miljarder
kronor, 40 miljarder kronor respektive 60
miljarder kronor, utöver regeringens
förslag. Sveriges behov av utbyggda och
förbättrade vägar är stort och en utökad
satsning på vägar och järnvägar föreslås.
Grunden för framtidens välstånd ligger
i en välutbildad befolkning. Därför
måste, enligt motionärerna, utbildnings-
och skolpolitiken läggas om och
forskningen förstärkas. Valfriheten och
kvaliteten i skolan ökas genom t.ex. en
nationell skolpeng, vilken innebär att
staten tar över kostnaderna för
skolväsendet, och genom inrättandet av
ett fristående nationellt
kvalitetsinstitut. När skolpengen införs
tillförs skolan nya resurser. Det krävs
också ökade satsningar på grundforskning
och inom forskarutbildningen. Två nya
stiftelseuniversitet bör etableras på ett
par års sikt.
För att förbättra barnfamiljernas
ekonomiska situation och öka deras
valfrihet bör det särskilda kommunala
grundavdraget för barnfamiljer införas.
Motionärerna föreslår vidare att en
barnomsorgspeng införs för de familjer
som inte utnyttjar kommunalt finansierad
barnomsorg. Pengen bör utgå med 3 000 kr
per månad, skattefritt, för barn mellan
ett och tre år. Eftersom detta system ska
gälla från ett års ålder bör den 13:e
månaden i föräldraförsäkringen och de tre
extra garantimånaderna tas bort.
De kommunala verksamheterna måste
fokuseras på kärnverksamheterna så att
medborgarna får ut mer av varje
skattekrona, vilket enligt motionärerna
underlättas av införandet av en skolpeng,
en allmän hälsoförsäkring och en
förändrad finansiering av äldreomsorgen.
Verksamheter bör avregleras och utsättas
för konkurrens. Enligt motionärerna ger
deras politik ett successivt utrymme för
att sänka den kommunala utdebiteringen
samtidigt som kvaliteten på kommunal
service kan säkras. Kommunernas
ekonomiska problem löses bäst genom en
politik som ökar den allmänna tillväxten,
vilket bl.a. innebär att dagens
inomkommunala utjämningssystem snarast
måste ersättas.
Ledstjärnan i motionärernas
utgiftspolitik är att sänka de offentliga
utgifternas andel av ekonomin för att
minska statsfinansernas
konjunkturkänslighet, öka medborgarnas
frihet och öka det offentligas förmåga
att klara kärnuppgifterna. Det
långsiktiga målet för budgetpolitiken bör
vara att den offentliga bruttoskulden
understiger 40 % av BNP. När den
skuldnivån uppnåtts bör överskottsmålen
för den offentliga sektorns finansiella
sparande fastställas så att bruttoskulden
som andel av BNP är konstant över en
konjunkturcykel. Motionärerna föreslår
mål för det offentliga budgetsaldot som
för de närmaste åren är stramare än de
som anges i vårpropositionen. Med dessa
saldomål och förslagen om privatiseringar
kommer den offentliga sektorns
bruttoskuldsättning att närma sig 40 % av
BNP under nästa mandatperiod.
En annan viktig strukturreform för den
svenska ekonomin är, enligt motionärerna,
att euron införs.
I Folkpartiet liberalernas motion Fi15
anförs att mörka moln hopas på Sveriges
ekonomiska himmel. Problemen ökar på
arbetsmarknaden, i kommunerna, i
företagen och i de svenska
statsfinanserna. Problemen förvärras av
lågkonjunkturen men har sin grund i
systemfelen i den svenska ekonomin och
det svenska samhället. För att bryta
denna utveckling behöver Sverige, enligt
motionärerna, en politik för ökad
tillväxt och välstånd. Det går inte att
som regeringen bara hoppas på goda
konjunkturer, utan åtgärder måste
omgående vidtas för att minska Sveriges
strukturella problem och därmed förbättra
statsfinanserna och öka sysselsättningen.
Dagens svenska modell kännetecknas av
världens högsta skatter, monopol i
offentlig regi, omfattande regleringar
och dåligt företagsklimat. Modellen har
inneburit att Sverige halkat ned i
välståndsligan, att nästan alla stora
företag flyttat utomlands, att Sverige
tappat sin tätposition som
forskningsnation och att vi misslyckats
med integrationen av invandrare.
Motionärerna presenterar en krisplan som
omfattar följande tio områden -
förbättrat företagsklimat, arbete i
stället för bidrag, bättre bildning och
kunskap, starkare statsfinanser, lägre
sjukfrånvaro, jämställdhetsreformer, ökad
konkurrens, ny miljö- och energipolitik,
en bättre infrastrukturpolitik och en
offensiv för global demokrati och
utveckling.
Det övergripande målet för den
ekonomiska politiken bör, enligt
motionärerna, vara att öka den varaktiga
och långsiktiga BNP-tillväxten till 3 %
per år, från dagens 2 % per år. Delar av
Folkpartiets krisprogram för att stärka
de strukturella förutsättningarna i den
svenska ekonomin presenteras i punkterna
nedan.
· Skattereform för tillväxt. För
att det ska löna sig att arbeta föreslår
motionärerna bl.a. att marginalskatterna
sänks genom att värnskatten slopas,
brytpunkten för den statliga skatten höjs
i ett första steg till 326 000 kr per år
(gränsen för egenavgifterna) samt att ett
kommunalt förvärvsavdrag införs.
Motionärerna föreslår också höjda men
avdragsgilla avgifter till a-kassan som
ett led i en reformering av
arbetslöshetsförsäkringen.
Hushållstjänster får en skattereduktion
på 50 %. Sparande underlättas genom att
förmögenhetsskatten sänks och slopas på
sikt. Ett första steg är en avskaffad
sambeskattning och en höjning av
fribeloppet. Fastighetsskatten sänks
genom att taxeringsvärdena åter fryses på
1997 års nivå till skattesatsen 1,0 % för
småhus och 0,5 % för flerbostadshus.
Systemet för fastighetstaxering bör
reformeras i grunden och olika
boendeformer måste behandlas lika.
Reavinstbeskattningen för bostäder höjs
till 30 %. Kompetens- och pensions
sparandet underlättas genom att
avdragsrätten höjs. Principerna från
1990/91 års skattereform - hälften kvar
och att de allra flesta bara ska betala
kommunalskatt - ska återupprättas.
·
· Företagande och konkurrens ger
tillväxt. För att ändra attityden till
företagande, skapa fler företagare och
jobb måste företagsskatterna sänkas,
antalet regler för att driva företag
minskas och förenklas samtidigt som
konkurrensen måste öka.
Dubbelbeskattningen på aktier bör slopas
successivt, arbetsgivaravgifterna sänkas
ytterligare och de s.k.
fåmansbolagsreglerna reformeras.
Kostnaderna för företagen att hantera
olika regler bör sänkas med en fjärdedel.
Motionärerna har tillsammans med de
övriga borgerliga partierna presenterat
53 förslag för att förbättra
företagandet. För att bl.a. öka
konkurrensen bör statliga och kommunala
bolag säljas ut och offentliga monopol
brytas upp. All lagstiftning som
försvårar privata alternativ i vården,
skolan och omsorgen bör tas bort. Plan
och bygglagen måste förändras.
Kartellverksamhet bör kriminaliseras och
beläggas med böter och Konkurrensverket
bör ges ökade resurser. Som en viktig
ingrediens för bättre tillväxtklimat
föreslår motionärerna en utökad satsning
på bl.a. väginvesteringar. Även
konkurrensen inom infrastrukturen bör
öka. Vidare måste bostadspolitiken
förnyas.
·
· Socialförsäkringsreform för
tillväxt. Trovärdigheten för
socialförsäkringarna är viktig för ett
bra arbets- och företagarklimat. Förutom
det nya pensionssystemet bör ytterligare
två obligatoriska och från statens budget
fristående försäkringar skapas - en
allmän sjukförsäkring och en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Försäkringarna
bör bygga på inkomstbortfallsprincipen,
och det bör finnas ett direkt samband
mellan avgifter och förmåner.
Motionärerna anser också att sjukpenning,
aktivitetsersättning och sjukersättning
som vållats av trafikolyckor bör tas ut
på trafikförsäkringen, vars avgifter bör
höjas. Detta bör kompenseras genom sänkt
skatt.
·
· Frånvaro ger inte tillväxt.
Viktigast för att minska ohälsan och
sjuktalen är att minska stressfaktorerna
i enskilda människors liv - t.ex. de
olika åtgärder som föreslås i motionen
för att öka människors möjligheter att på
egen hand klara vardagen. Dessutom krävs
bl.a. att finansiering av vården
samordnas mellan olika aktörer, att den
nationella vårdgarantin snarast
återinförs och att resurserna för
rehabilitering utökas. Vidare måste
reglerna mot felutnyttjande av
sjukförsäkringen skärpas.
·
· Kunskap och utbildning ger
tillväxt. Den svenska
utbildningspolitiken måste enligt
motionärerna reformeras från grunden. En
rad åtgärder föreslås för att förbättra
skolan och öka kvaliteten inom högskolan,
och större resurser avsätts till
forskningen. Bland annat bör ett antal
attraktiva yrkesutbildningar, som inte
ger högskolebehörighet men väl gedigna
yrkeskunskaper, inrättas. Tankarna om
slopade förkunskapskrav i gymnasiet bör
ej förverkligas.
·
· Reformering av arbetsmarknaden.
För att komma till rätta med ett av de
största systemfelen i den svenska
ekonomin - obalansen mellan de som är
aktiva på arbetsmarknaden och de som står
utanför - föreslås i motionen ett antal
förändringar i arbetsmarknadens sätt att
fungera. Bland annat bör en
arbetstidsreform med t.ex. en timbank
genomföras som öppnar för flexiblare
arbetstid. Vidare bör en omställningspeng
införas genom vilken den arbetslöse själv
kan välja mellan olika
utbildningssamordnare för att öka sin
anställningsbarhet. För att bl.a. minska
långtidsarbetslösheten bör en jobb- och
utvecklingsgaranti införas som erbjuder
tillfällig sysselsättning, eventuellt i
kombination med utbildning. AMS i dess
nuvarande form bör läggas ned.
Jobbförmedling och yrkesutbildning bör i
stället genomföras av andra aktörer.
Arbetskraftsinvandringen bör öka för att
bl.a. öka utbudet av arbetskraft inom de
områden som i dag har arbetskraftsbrist.
För att öka integrationen på
arbetsmarknaden måste bl.a.
handläggningstiderna i asylärenden kortas
och språkundervisningen förbättras. Det
s.k. lönebidragstaket bör höjas samtidigt
som Samhalls vinstkrav och organisation
ses över för att öka de
arbetshandikappades chanser att komma ut
på arbetsmarknaden.
·
· Jämställdhet ger tillväxt. Några
av de mest prioriterade uppgifterna är
att avskaffa löneskillnaderna mellan män
och kvinnor och öka individernas
inflytande över sina liv. Det bör enligt
motionärerna bl.a. ske genom att de
offentliga monopolen inom omsorgen,
skolan och vården bryts upp. Förutom
olika skatteåtgärder som redovisades ovan
bör ett barnkonto införas för att bl.a.
öka valfriheten i barnomsorgen. Dessutom
bör arbetstidslagstiftningen reformeras
för att bl.a. öka barnfamiljernas
möjligheter att själva ordna sin vardag.
Vidare bör en jämställdhetsbonus införas.
Bonusen innebär att varje månad som tas
ut i föräldraledighet, som motsvaras av
en månad som även den andra föräldern tar
ut, ger 90 % i ersättning i stället för
dagens 80 %.
·
· Globalisering ger tillväxt.
Frihandel är avgörande för
välfärdsutvecklingen. Sverige bör gå i
spetsen för ökad frihandel i världen och
verka för en avreglering av EU:s
jordbrukspolitik. Sverige bör också gå
med i EMU. Biståndet bör höjas till 1 %
av BNI under mandatperioden.
·
Vidare anser motionärerna att resurserna
för att stärka rättssäkerheten måste öka.
Till följd av den osäkra
konjunkturutvecklingen och för att öka
förtroendet för den statsfinansiella
utvecklingen anser motionärerna att
budgeteringsmarginalen bör utökas till 16
miljarder kronor 2004. Motionärerna
föreslår också att ett nytt mål för
statsfinanserna införs - statens finanser
bör vara i balans över en
konjunkturcykel. Om ett balansmål införs
minskar statsfinansernas känslighet genom
att statsskulden som andel av BNP sjunker
över tiden.
I Kristdemokraternas motion Fi16 anförs
att de senaste två mandatperioderna med
Socialdemokraterna vid makten är åtta
förlorade år. Antalet platser i vården
har minskat kraftigt, andelen underkända
elever i grundskolan har ökat, storleken
på barngrupperna på dagis har ökat,
antalet poliser har skurits ned,
sjukfrånvaron har stigit dramatiskt,
företag och kapital har flytt landet,
lönerna ökar mer än i omvärlden och trots
relativt god konjunktur har Sverige inte
lyckats förbättra sin position i OECD:s
tillväxtliga efter den tidigare kraftiga
nedgången. Vårpropositionen visar också
att regeringen framöver inte kommer att
nå sysselsättningsmålet, målet om 4 %
öppet arbetslösa eller målet om en
halvering av socialbidragsberoendet.
Propositionen visar också att den
ekonomiska eftersläpningen kommer att
fortsätta framöver. Regeringen
presenterar dock ingen plan för att bryta
utvecklingen. Tvärtom saknas i
vårpropositionen konkreta åtgärder för
att öka tillväxtförutsättningarna i den
svenska ekonomin, precis som i de
tidigare arton stora ekonomisk-politiska
propositionerna som regeringen sedan 1994
lagt fram på riksdagens bord.
Den svaga konjunkturen visar, enligt
motionärerna, att det nu är hög tid att
rätta till några av strukturfelen i den
svenska ekonomin - rekordhögt skattetryck
och stora marginaleffekter som gör att
det lönar sig dåligt att arbeta och
skapar ett osunt bidragsberoende, en hög
beskattning som gör det svårt att locka
och behålla företag, kapital och
kompetens i landet, en dåligt fungerande
arbetsmarknad och lönebildning och en
svag konkurrens i stora delar av
ekonomin. Målet bör vara en varaktigt
hållbar tillväxt på minst 3 % per år,
jämfört med den tillväxt på knappt 2 %
som Sverige i genomsnitt haft under de
senaste 30 åren.
För att öka sysselsättningen, minska
arbetslösheten och öka möjligheterna för
medborgarna att klara sig på sin egen lön
föreslås att inkomstskatten reformeras i
fyra steg bl.a. genom en kraftig höjning
av grundavdraget i den kommunala
beskattningen, en skattereduktion för
förvärvsarbetande och ett generellt
förvärvsavdrag och genom att den s.k.
värnskatten avskaffas. Vidare sänks
arbetsgivaravgifterna med inriktning mot
de mindre företagen, och en
skattereduktion på hushållens köp av
tjänster i det egna hemmet införs för att
stimulera tjänstesektorn. Vidare bör
rimliga och rättvisa konkurrensvillkor
för jordbruket och åkeri- och
transportsektorn skapas genom sänkt
dieselskatt. Förmögenhetsskatten
avvecklas i tre steg. Först tas
sambeskattningen bort. Därefter sänks
skattesatsen stegvis tills skatten är
avvecklad. Dubbelbeskattningen på
utdelningsinkomster avvecklas successivt,
arvsskatten på bundet kapital vid
generationsskifte i företag avskaffas
samtidigt som arvskatten för makar slopas
i enlighet med
Egendomsbeskattningskommitténs förslag.
Dock höjs bolagsskatten. Avdragsrätten på
pensionssparande höjs och gränsen för
reseavdraget för resor till och från
jobbet sänks. Vidare införs ett
riskkapitalavdrag som innebär att
investeringar i onoterade företag blir
avdragsgilla mot inkomst av tjänst eller
kapital. Dessutom bör fastighetsskatten
avskaffas samtidigt som kommunerna ges
rätt att ta ut avgift på bostäder,
kommersiella fastigheter och
industrifastigheter. Förändringen av
fastighetsskatten föreslås bl.a.
finansieras genom en höjning av
reavinstskatten på privatbostäder.
Sammantaget föreslås skattesänkningar som
i slutet av 2004 uppgår till drygt 28
miljarder kronor jämfört med regeringens
förslag.
Arbetsmarknadens funktionssätt måste
förbättras för att minska riskerna för
arbetskraftsbrist inom vissa områden och
skapa en bättre balans i
lönebildningsprocessen. Ett av de
allvarligaste hoten mot den svenska
ekonomin är att lönerna fortsätter att
stiga snabbare än i EU-länderna.
Villkoren för lönebildningen bör
förbättras genom t.ex. sänkta skatter och
marginaleffekter, en högre
egenfinansiering i en ny obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring och förlängda
varseltider vid strejkåtgärder. En ökad
dynamik och flexibilitet i lönesättningen
måste skapas. De nuvarande
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste
ses över och minskas och regelverket
förenklas. Nya alternativ som
kompletterar den traditionella
arbetsförmedlingen bör släppas fram.
Ökade satsningar bör göras på
kvalificerad yrkesutbildning för att
avhjälpa bristsituationer.
Konkurrensen måste öka inom t.ex.
varudistributionen, detaljhandeln,
tjänstesektorn, byggsektorn och den
offentliga sektorn. För att öka
effektiviteten i vården och omsorgen
anser motionärerna att konkurrensen ska
öka genom att bl.a. fler privata
initiativ tillåts. Resurserna till
Konkurrensverket bör höjas och
konkurrenslagen skärpas, bl.a. genom att
kartellbildning kriminaliseras. Kommunalt
och statligt ägande bör avvecklas på de
marknader där privata alternativ
konkurrerar eller skulle kunna
konkurrera, kommunallagen bör ses över i
konkurrenshänseende samtidigt som lagen
om offentlig upphandling måste göras mer
kraftfull. Kvarvarande konkurrenshämmande
regleringar i den privata sektorn bör
avvecklas. Regelverket som omger
företagen måste minska. Kristdemokraterna
presenterar tillsammans med de övriga
borgerliga partierna ett program inom
olika områden för att öka företagandet.
För att stimulera byggandet föreslår
motionärerna att de dämpande effekterna
av byggmomsen bör motverkas genom att en
skattereduktion vid byggande av nya
bostäder införs.
Dagens familjepolitik har, enligt
motionärerna, stora brister ur både
valfrihets- och fördelningssynvinkel.
Införandet av maxtaxan har urholkat
kvaliteten i barnomsorgen och minskat
valfriheten. Familjepolitiken måste
reformeras för att öka valfriheten och
rättvisan. Ett barnomsorgskonto på 80 000
kr per år för barn som fyllt ett år bör
införas. Kontot ska ej vara
skattepliktigt men trappas av i
förhållande till hur mycket kommunal
barnomsorg som utnyttjas. Genom kontot
ökar möjligheterna att t.ex. korta
arbetstiden eller anlita alternativ
omsorg. Taket i föräldraförsäkringen höjs
till elva prisbasbelopp, och den s.k.
garantinivån i försäkringen höjs till 200
kr per dag samtidigt som två s.k.
kontaktdagar per barn och år införs.
Bostadsbidragen för de sämst ställda
barnfamiljerna bör förbättras och
reglerna för beräkning av den
sjukpenninggrundande inkomsten förändras.
Förslagen finansieras bl.a. genom att den
13:e månaden i föräldraförsäkringen och
de nittio garantidagarna slopas.
Motionärerna anför vidare att
regeringens okänsliga budgetsanering har
drabbat pensionärerna hårt genom bl.a.
nedskärningar, brister inom äldrevården
samt genom de växande vårdköerna.
Dessutom har värdet av pensionerna släpat
efter. Därför bör pensionärernas
situation förbättras genom sänkt skatt
och genom att de sämst ställda
pensionärerna får en särskild
förstärkning. Vidare föreslår
motionärerna att inkomstprövningen i
bostadstillägget inte ska innehålla
fritidsfastigheter och att
omställningspensionen för efterlevande
återställs fullt ut. Vården, skolan och
omsorgen tillförs ytterligare resurser
genom att resurserna till kommunsektorn
ökar med 4 miljarder kronor de närmaste
åren utöver regeringens förslag. Dessutom
tillförs landstingen ytterligare 1
miljard kronor under perioden genom den
nationella vårdgaranti som motionärerna
vill införa. Det måste också blir mer
attraktivt att studera vidare efter
grundskolan. Studiebidragen och
bidragsandelen av studiemedlen för
högskolestuderande bör höjas samtidigt
som det s.k. fribeloppet för
heltidsstuderande slopas.
En strategi för att öka hälsan och
minska sjukskrivningstalen föreslås i
motionen. Förutom åtgärder för att öka
individens valfrihet och möjlighet att
leva på sin egen lön och därmed bättre
klara vardagen föreslås att en ny
samordnad rehabiliteringsförsäkring
införs efter den modell som presenteras i
Rehabiliteringsutredningen. För detta
ändamål avsätts 2,8 miljarder kronor
under 2004. Vidare bör
försäkringskassorna och
Riksförsäkringsverket ges mer resurser
för att bl.a. korta handläggningstiderna.
För att förbättra den snabbt
förfallande väg- och järnvägsstrukturen
måste extra resurser satsas under de
närmaste åren. Detta har blivit än mer
nödvändigt sedan regeringen i
vårpropositionen föreslår en neddragning
av infrastrukturanslagen. Motionärerna
vill som en långsiktig finansieringsmetod
för investeringar införa ett program med
partnerskap med den privata sektorn, s.k.
PPP-finansiering (public-private
partnership). Motionärerna föreslår också
satsningar för att återupprätta
rättsväsendet.
Kristdemokraterna kritiserar regeringen
för valet av samarbetspartier.
Vänsterpartiet och Miljöpartiet är av
tradition negativa till ekonomisk
tillväxt, och deras inflytande över
regeringspolitiken har ytterligare ökat
osäkerheten om regeringens ekonomiska
kurs.
Enligt motionärerna bör
socialförsäkringssystemen reformeras och
utvecklas mer mot fonderade system. De
fem partier som står bakom
pensionsreformen borde kunna överlägga om
en sådan förändring.
Sverige bör enligt motionärerna fullt
ut delta i EMU-samarbetet, och för att
minska statsfinansernas
konjunkturkänslighet bör statsskulden
avbetalas i en snabbare takt än vad
regeringen föreslår, bl.a. genom att fler
statliga företag säljs ut. En sådan
utförsäljning motiveras också av att
staten måste renodla sin roll.
För att bl.a. finansiera satsningar och
skatteförändringar föreslås besparingar
motsvarande omkring 28 miljarder kronor
netto 2004.
I Centerpartiets motion Fi17 anförs att
den starka uppgången i den svenska
ekonomin i slutet av 1990-talet och
början av 2000-talet berodde på, dels de
strukturreformer som den borgerliga
regeringen vidtog i början av 1990-talet,
dels den statsfinansiella sanering som
Centerpartiet deltog i vid mitten av 1990-
talet. Därefter har Socialdemokraterna
visat ett tydligt ointresse för att
förvalta resultatet och fortsätta arbetet
med de strukturella reformer som krävs
för att öka tillväxten och ekonomins
motståndskraft. Regeringen har slösat
bort hela besparingsresultatet från de
goda åren. Regeringens ansvarslösa
agerande gör att det nu återigen krävs
kraftiga besparingar som på nytt kommer
att drabba de utsatta grupper som fick
betala dyrt för 1990-talets sanering.
Sverige behöver enligt motionärerna en
ny ekonomisk politisk inriktning. Den
ekonomiska stabiliteten måste öka och
långsiktigt hållbara förutsättningar
skapas för att öka framtidstron och
minska statsfinansernas känslighet.
Inriktningen måste vara att föra en
ekonomisk politik som, till skillnad från
regeringens, skapar förutsättningar för
den svenska ekonomin att klara både upp-
och nedgångar i den internationella
konjunkturen, vilket inte minst är
viktigt med tanke på dagens stora globala
osäkerhet. Det är också viktigt för att
klara den stora demografiska utmaningen
där allt färre ska försörja en alltmer
åldrande befolkning.
Omvandlingen måste ske genom att
skattetrycket och utgifternas andel av
BNP långsiktigt sänks. Sverige behöver en
förnyelse av det social skyddsnätet
samtidigt som det offentliga uppdraget
måste ses över för att uppfylla de krav
som ställs i ett modernt samhälle.
Utgångspunkten för förändringen bör
vara att varje svensk ska få bestämma
över sitt eget liv och sin egen vardag.
Fokus i politiken måste förskjutas från
den statliga maktapparaten till den
enskilda människans livskvalitet och
självbestämmande. Grundläggande är att
företagandet måste öka för att minska
ekonomins känslighet. Centerpartiet
presenterar i motionen fyra
reformområden. Delar av innehållet i
områdena presenteras nedan.
· Tillväxt och självbestämmande.
För att öka självbestämmandet, uppmuntra
företagandet och minska
marginaleffekterna föreslås en
inkomstskattereform. Skatten sänks genom
en skatterabatt på 10 000 kr för alla.
Rabatten ersätter dagens grundavdrag.
Vidare införs en särskild förvärvsrabatt
på högst 10 800 kr. Den särskilda
rabatten trappas ned vid inkomster som
uppgår till 180 000 kr per år och högre.
En skattereduktion på hushållstjänster
införs och reseavdraget höjs och
inkluderar resor till och från
barnomsorg. Vidare införs en skatterabatt
för att kompensera den höjning av a-
kasseavgiften som föreslås i motionen.
Barnfamiljernas självbestämmande ökas
ytterligare genom att barnbidraget för
barn i åldern ett till sex år fördubblas
fram till 2006 och att föräldrarna ges
lagstadgad rätt att jobba halvtid under
barnets första åtta år. Taket och
grundnivån i föräldraförsäkringen höjs
och ersättningen under garantidagarna
höjs. Sammantaget föreslås
skattesänkningar som under 2006 uppgår
till netto drygt 50 miljarder kronor.
Inkomstskattereformen innebär, enligt
motionärerna, att kommunernas skattebaser
ökar, vilket minskar behoven av
statsbidrag och ökar kommunerna
självbestämmande. Som ett led i ökat
självbestämmande föreslås också särskilda
satsningar på rättsväsendet genom bl.a.
ökade resurser till polisen och
kriminalvården. Vidare satsas resurser
för att uppmuntra kvinnligt företagande
genom bl.a. skattelättnader för sparande
till eget arbete. För att minska
lönediskrimineringen föreslås att mål i
ärendet flyttas från Arbetsdomstolen till
allmän domstol.
·
· Tillväxt genom företagande. För
att stimulera företagande, sparande och
premiera eget risktagande bör ett
riskkapitalavdrag och ett starta-eget-
sparande införas. Anslagen för s.k.
såddkapital, dvs. kapital för att
utveckla en produkt eller idé innan ett
företag etablerats, bör höjas och för att
underlätta generationsskiften i
småföretag bör arvs- och gåvoskatten för
makar och bröstarvingar slopas. Antalet
regler som omger företagandet bör under
mandatperioden minska med 25 %. Det
svenska jordbrukets konkurrenskraft
förstärks bl.a. genom att diesel- och
kväveskatterna i jordbruket sänks och
skatten på handelsgödsel slopas. Ett
pilotprojekt med biodrivmedel bör
genomföras. Projektet bör finansieras
genom en skattereduktion.
Socialförsäkringarna bör ses över så att
företagare får samma regler som anställda
i sjuk- och föräldraförsäkringen.
Motionärerna säger nej till regeringens
förslag till utökat arbetsgivarinträde
och föreslår i stället ett system för
sjuklöneansvar där småföretagens
kostnader för arbetsgivarinträde kraftigt
kompenseras. Regeringens
arbetsmarknadspolitik har brutalt
misslyckats, enligt motionen. För att få
ned arbetslösheten måste
arbetsmarknadspolitiken förnyas och
decentraliseras. En rätt till utbildning
bör införas, de stora
utbildningsprogrammen i AMS regi bör
fasas ut och större vikt bör läggas på
mer individanpassade utbildningar och
yrkesutbildningar. Vidare bör s.k.
övergångsarbetsmarknader för
långtidsarbetslösa inrättas. På dessa
marknader ska arbetskraften vara
billigare genom att arbetsgivaren
kompenseras med sänkt arbetsgivaravgift.
Arbetskraftsinvandring bör tillåtas öka
för att Sverige ska klara framtidens
arbetskraftsbehov. Ersättningsnivån i a-
kassan bör sänkas till 78 % kombinerad
med historisk beräkning av inkomsten.
Dessutom bör en allmän
arbetslöshetsförsäkring införas med ökad
självfinansieringsgrad. För att öka
livskraften i hela Sverige föreslås en
extra satsning utöver regeringens på
kommunikationer, främst för drift och
underhåll av vägnätet. Dessutom bör
staten ta ansvar för en digital
infrastruktur som kommer alla till del.
Kunskaper är viktiga för tillväxt och
välfärd i hela landet. Anslagen till
utbildning och forskning höjs.
·
· Tillväxt genom hälsa. För att
minska ohälsan och bekämpa de rekordhöga
sjukskrivningstalen föreslår motionärerna
ett paket av åtgärder inom en mängd
områden. Till exempel bör en finansiell
samordning mellan olika
försäkringssystem, en
rehabiliteringsgaranti och en nationell
vårdgaranti införas. Varje enskild
individ bör få rätt till en
rehabiliteringslots, och vid förlängd
sjukskrivning bör två läkarintyg krävas.
Arbetsgivaransvaret vid sjukskrivningar
måste bli mer välavvägt och för att öka
människors benägenhet att lämna
arbetsplatser de inte trivs på bör en
rätt till ett års tjänstledighet för att
pröva nytt jobb införas. För att öka
incitamenten för individen att återgå i
arbete bör ersättningsnivåerna i sjuk-
och arbetslöshetsförsäkringarna sänkas
samtidigt som beräkningen av den
sjukpenninggrundande inkomsten förändras.
·
· Tillväxt och miljö. En hållbar
utveckling är grunden för all utveckling
och en sådan kan endast nås genom en
stark tillväxt och ett hållbart
företagande. För att förbättra boende
måste ett nationellt handlingsprogram för
kretsloppsanpassat byggande snarast
utarbetas samtidigt som det nationella
miljöarbetet utifrån Agenda 21 måste
intensifieras i landets kommuner. För att
öka byggandet måste konkurrensen
förbättras och det s.k.
bruksvärdessystemet reformeras. Vidare
bör en utvärdering av byggmomsen
genomföras. Skatten på boendet måste
minskas, bl.a. genom lägre
taxeringsvärden via en s.k.
medianvärdesberäkning och genom att
skattesatserna sänks 2005 och 2006.
Förmögenhetsskatten bör sänkas genom
bl.a. slopad sambeskattning och genom att
endast halva taxeringsunderlaget ska ingå
i förmögenhetsbeskattningen.
Miljöinvesteringar i fastigheter bör
inte, som i dagsläget, leda till högre
taxeringsvärden och högre
fastighetsskatt.
·
Motionärerna föreslår också att biståndet
höjs ytterligare. Biståndsmålet bör
återupprättas. De skattesänkningar som
föreslås i motionen uppgår till netto
drygt 50 miljarder kronor 2006. Vidare
presenteras besparingar motsvarande 53
miljarder kronor 2006 (exklusive räntor),
genom bl.a. sänkt sjuk- och a-
kasseersättning, höjd egenfinansiering i
a-kassan, effektiviseringar inom
arbetsmarknadsområdet samt genom ändrad
inkomstbeskattning, vilken minskar
behovet av kompenserande statsbidrag till
kommunerna. Enligt motionärerna bör
staten inte äga företag. De föreslår
därför en utförsäljning av statlig
verksamhet under de kommande tre åren på
30 miljarder kronor 2004 respektive 50
miljarder kronor under både 2005 och
2006. Vidare anser motionärerna att ett
balanskrav för staten bör införas
liknande det som finns för kommunerna.
Sverige bör inte införa euron. Ett nej
till EMU ger oss tid och utrymme att
driva igenom de långsiktiga ekonomiska
förändringar som Sverige så väl behöver,
enligt motionärerna.
1.3.2 Finansutskottets ställningstagande
till partimotionernas förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
I finansplanen skriver regeringen att hög
sysselsättning och låg arbetslöshet är
grunden för välfärden. Med hög tillväxt,
alltfler som jobbar och allt färre som är
arbetslösa stärks rättvisan och
välfärden. Då ökar resurserna och
välfärden kan steg för steg byggas ut.
Finansutskottet delar regeringens
bedömning och koncentrerar sig därmed i
det följande på bedömningar av de olika
alternativens betydelse för att skapa
förutsättningar för fortsatt förnyelse
och tillväxt.
Utskottet börjar med att diskutera en
av de viktigaste frågorna för Sveriges
framtida utveckling - sjukskrivningarna
och ohälsan i samhället.
De senaste åren har sjukskrivningarna
och utgifterna för sjukfrånvaron ökat
dramatiskt. Riksförsäkringsverkets (RFV)
senaste statistik visar visserligen att
det totala antalet sjukskrivningsdagar
minskat något under första kvartalet i
år, men att antalet långtidssjukskrivna
fortsätter att öka. Särskilt stor är
andelen långtidssjukskrivna kvinnor i
både offentlig och privat sektor. Som
utskottet framhållit vid flera tillfällen
är den ökade ohälsan och den höga
sjukfrånvaron i första hand ett mänskligt
problem, men den är även ett hot mot den
ekonomiska tillväxten och välfärden.
Utvecklingen har medfört lidande för den
enskilde, problem för arbetsgivarna och
leder till en hård belastning på
socialförsäkringssystemen. Om inte
utvecklingen vänds kommer viktiga
välfärdssatsningar att trängas undan.
Detta slöseri med såväl mänskliga som
ekonomiska resurser måste brytas.
I partimotionerna presenteras åtgärder
för att hejda den stigande sjukfrånvaron.
Av den anledningen vill utskottet anföra
följande.
Halvering av sjukdagarna till 2008
I höstas ställde sig riksdagen bakom det
av regeringen föreslagna målet om att
antalet sjukdagar ska halveras fram till
2008 samt att nya aktivitets- och
sjukersättningar ska minska. Utskottet
kan, i likhet med de utredningar som
genomförts på området, konstatera att
orsakerna till sjukfrånvaron är många
och komplexa. För att få ned sjuktalen,
minska kostnaderna och nå det uppsatta
målet krävs därför en mångfald åtgärder
inom en rad olika områden.
Hösten 2001 presenterade regeringen
det s.k. 11-punktsprogrammet för att
förbättra arbetsvillkoren och minska
ohälsan i arbetslivet. Programmet följdes
upp i vårpropositionen för 2002 och en
rad nya åtgärder presenterades i
budgetpropositionen för 2003, bl.a.
tillfördes hälso- och sjukvården
ytterligare 3,75 miljarder kronor under
perioden 2002-2004 för att öka
tillgängligheten inom vården samtidigt
som försäkringskassorna fick ytterligare
resurstillskott för att klara den ökade
arbetsbelastningen. Som en följd av 11-
punktsprogrammet startades bl.a. olika
försöksverksamheter för att öka hälsan
bland de anställda i den offentliga
sektorn. Erfarenheterna från dessa försök
utvärderas nu och sprids successivt till
andra delar av verksamheterna. Från och
med den 1 juli i år blir det också
obligatoriskt att redovisa uppgifter om
sjukfrånvaron i årsredovisningarna.
Ytterligare insatser
Regeringen går nu vidare med förslag om
ytterligare insatser. I mitten av mars
2003 lämnade regeringen en proposition
till riksdagen (prop. 2002/03:89) om
förändringar inom sjukförsäkringen. I
propositionen föreslås bl.a. att
precisionen vid sjukskrivningar ska ökas
genom att heltidssjukskrivningar undviks,
att avstämningsmöten mellan den
sjukskrivne och berörda parter införs,
beslutsunderlagen förbättras,
utbildningen i försäkringsmedicin
förstärks, antalet försäkringsläkare
utökas och deras roll förändras. Vidare
föreslås att arbetsgivarens utredningar
om rehabiliteringsåtgärder ska bli
obligatoriska och att tiden med vilande
sjuk- eller aktivitetsersättning förlängs
med ett år. Dessutom föreslås att
försäkringskassorna senast ett år efter
sjukanmälningsdagen ska ha utrett
möjligheterna att ge den försäkrade sjuk-
eller aktivitetsersättning i stället för
sjukpenning. Förslaget påverkar dock inte
dem som redan varit sjukskrivna längre än
ett år.
Några av de åtgärder som föreslås i
vårpropositionen är:
· Den s.k. sjuklöneperioden
förlängs med 7 dagar till 21 dagar
fr.o.m. den 1 juli i år. Samtidigt införs
ett högkostnadsskydd för småföretagen.
·
· Beräkningen av sjukpenningen
förändras fr.o.m. den 1 juli i år.
Ersättningen minskas genom att basen för
vilken sjukpenningen beräknas reduceras.
·
· Sjukpenningen till arbetslösa
justeras så att den inte överstiger
arbetslöshetsersättningen. Förändringen
träder i kraft den 1 juli 2003.
·
· Ett anställningsstöd inrättas
för att underlätta för
långtidssjukskrivna att åter börja
arbeta. Stödet är utformat som en
tidsbegränsad subvention av lönen för de
långtidssjukskrivna som får anställning
hos annan arbetsgivare. Stödet beräknas
omfatta ca 3 000 personer.
·
· Tillämpningen av karensdagen ska
ses över. Utgångspunkten är att
karensdagen ska gälla lika för alla
oavsett tidpunkt för sjukanmälan.
·
· Den av regeringen tidigare
aviserade höjningen av taket i
sjukförsäkringen senareläggs.
·
Om målet om en halvering av antalet
sjukdagar till 2008 ska nås krävs dock,
enligt utskottets mening, att fler
insatser görs. Regeringen anger också i
vårpropositionen att de åtgärder som nu
vidtagits eller föreslagits endast är ett
första steg på vägen. Regeringen avser
därför att i budgetpropositionen för 2004
återkomma med överväganden och förslag om
bl.a. en förstärkning av det förebyggande
arbetet inom t.ex. företagshälsovården,
ökat ansvar för sjukskrivna för att
underlätta återgång till arbetet och en
begränsning av sjukersättningen till
högst tre år i taget. Dessutom aviserar
regeringen att den avser att föreslå ett
system med ekonomiska drivkrafter med
syftet att skapa incitament för
arbetsgivaren som bidrar till att ohälsan
i arbetslivet minskar.
I bl.a. motion Fi15 (fp) är
motionärerna kritiska mot en del av
förslagen om ekonomiska drivkrafter.
Åtgärderna riskerar att försvåra för
personer som har en svag ställning på
arbetsmarknaden och kan dessutom leda
till att olika former av avtalsbaserade
och privata lösningar breder ut sig,
enligt motionärerna.
Enligt utskottets mening är det viktigt
att olika former av drivkrafter och
incitament införs så att enskilda
arbetsgivare tar ett större ansvar för
t.ex. arbetsmiljön och förebyggande
åtgärder på arbetsplatserna. Förslagen
måste dock i vanlig ordning anpassas och
avvägas mot t.ex. den ekonomiska
politikens övriga mål. I vårpropositionen
anger regeringen hur systemet med
drivkrafter bör byggas upp. Inriktningen
bör vara följande:
· Systemet ska omfatta hela
arbetsmarknaden och utformas på ett sätt
som långsiktigt stärker både individer
och företagande.
·
· Arbetsgivarna ska betala en del
av ersättningen vid sjukdom utöver
sjuklöneperioden.
·
· Drivkrafterna utformas så att
insatser som leder till minskad ohälsa
och lägre sjukpenningkostnader ger
arbetsgivarna lägre kostnader.
·
· Anpassning måste ske mot
gällande kollektivavtalslösningar.
·
· Högkostnadsskydd för
småföretagare måste ges så att ett ökat
kostnadsansvar även efter
sjuklöneperioden inte blir
tillväxthämmande. Småföretag ska inte
drabbas av för höga kostnader vid långa
sjukskrivningar.
·
· Sanktioner mot arbetsgivare som
inte utarbetar fullständiga
rehabiliteringsunderlag övervägs.
·
· Särskild uppmärksamhet måste
riktas mot de grupper som redan i dag har
svårt att komma in på arbetsmarknaden.
Annars finns risk för att selekteringen
på arbetsmarknaden ökar.
·
I bl.a. Centerpartiets motion Fi17
föreslår motionärerna att finansieringen
av t.ex. rehabilitering samordnas mellan
olika myndigheter.
Utskottet vill med anledning av detta
erinra om att regeringen i början av maj
överlämnade en remiss till Lagrådet om en
finansiell samordning inom
rehabiliteringsområdet. I remissen
föreslås att en frivillig samverkan
mellan försäkringskassorna,
länsarbetsnämnderna, landstingen och
kommunerna införs. Samordningen ska öka
effektiviteten i användningen av resurser
för personer som är i behov av
samordnande insatser från olika parter
samt i förlängningen leda till att
personerna snabbare kommer ut på
arbetsmarknaden.
Den starka sysselsättningstillväxten
stannade av 2002
Utskottet övergår nu till att diskutera
arbetsmarknaden.
I motion Fi16 (kd) hävdar motionärerna
att regeringen inte når sina viktigaste
mål. Den öppna arbetslösheten når inte
till målet 4 %, trots en rad statistiska
manipulationer av statistiken, och
sysselsättningsmålet kommer inte att
infrias.
Även motionärerna i motion Fi14 (m)
menar att det i dagsläget ser ut som om
regeringen inte kommer att uppfylla något
av målen. Den öppna arbetslösheten
stiger. Sysselsättningsgraden faller och
fjärmar sig från 80-procentsmålet. I
motion Fi17 (c) hävdas att regeringen
brutalt har misslyckats och att det
behövs en grundläggande reformering av
arbetsmarknadspolitiken. Liknande
argument framförs i motion Fi15 (fp).
Till skillnad från motionärerna kan
utskottet konstatera att den svenska
arbetsmarknaden förbättrades markant i
slutet av 1990-talet och början av 2000-
talet. Sysselsättningen steg samtidigt
som både den öppna och den totala
arbetslösheten sjönk. Från mitten av 1997
till mitten av 2001 ökade
sysselsättningen med omkring 320 000
personer, och den öppna arbetslösheten
gick ned med omkring 4 procentenheter.
Till följd av bl.a. den svaga
internationella konjunkturen och de
omfattande strukturförändringarna inom
t.ex. IKT-sektorn, dvs. sektorn för
informations- och kommunikationsteknik,
har dock efterfrågan på arbetskraft
avtagit högst väsentligt. Trots det steg
sysselsättningen något under förra året,
bl.a. som en följd av det s.k.
tillfälliga sysselsättningsstödet till
kommuner och landsting. Möjligtvis har
också den ökade sjukfrånvaron bidragit
till att sysselsättningen ökat, trots det
svagare konjunkturläget. Statistiska
centralbyråns arbetskraftsundersökningar
(AKU) visar dock att sysselsättningen
minskat under det första kvartalet i år.
Enligt den senaste undersökningen var 4
200 000 personer sysselsatta i mars i år.
Det är 19 000 personer färre än i mars
2002. Den öppna arbetslösheten låg i mars
på 4,6 % mot 3,8 % samma månad i fjol.
Målet för den öppna arbetslösheten nåddes
hösten 2000
Målet om en halvering av den öppna
arbetslösheten till 4 % 2000 som regering
och riksdag satte upp 1996 nåddes i
oktober 2000, och den öppna
arbetslösheten var i genomsnitt 4 % under
både 2001 och 2002. Den öppna
arbetslösheten började emellertid stiga
mot slutet av 2002 och uppgången har
fortsatt under inledningen av 2003 till
den ovan redovisade nivån i mars 2003 på
4,6 %. Men enligt
Arbetsmarknadsstyrelsens (AMS)
månadsstatistik steg det s.k.
obalanstalet, dvs. andelen öppet
arbetslösa plus andelen personer i
konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska program, med
endast 0,1 %enheter i mars 2003 jämfört
med mars 2002 från 6,8 % till 6,9 %.
Orsaken är att antalet deltagare i de
olika arbetsmarknadspolitiska programmen
minskat jämfört med i fjol.
Med tanke på konjunkturavmattningen och
den kraftiga nedgången i IT-sektorn måste
det senaste årets utveckling på
arbetsmarknaden enligt utskottets mening
betecknas som relativt god. Utskottet
vill dock framhålla att
arbetsmarknadsstatistiken visar att
skillnaderna mellan olika regioner är
stora. Som redovisades ovan uppgick
obalanstalet i hela riket till 6,9 % i
mars 2003, enligt AMS uppgifter. I
Stockholms län var siffran 4 % medan den
i Norrbottens län uppgick till 12,6 %. En
närmare genomgång av siffrorna visar att
den totala arbetslösheten under det
senaste året sjunkit i tio län, stigit i
nio län och varit oförändrad i två län.
Störst var uppgången i Västernorrlands
län där den totala arbetslösheten ökade
med 0,8 procentenheter. Störst var
nedgången i Örebro län. I de flesta län
där den totala arbetslösheten sjunkit har
nedgången berott på ett minskat antal
personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder medan den öppna arbetslösheten
stigit. Undantagen är Hallands och
Södermanlands län där både den öppna
arbetslösheten och antalet åtgärder
sjunkit.
Sysselsättningsmålet utvecklades gynnsamt
fram till 2001 men ...
SCB:s undersökningar visar att även
riksdagens och regeringens s.k.
sysselsättningsmål, dvs. att antalet
sysselsatta i åldern 20-64 år som andel
av befolkningen i samma åldersgrupp ska
uppgå till 80 % 2004, utvecklades väl
fram t.o.m. 2001. Den högsta nivån
hittills nåddes i maj 2001 då
sysselsättningsgraden säsongrensat
uppgick till 78,5 %. Därefter har
sysselsättningsgraden successivt sjunkit
till följd av lågkonjunkturen och den
svagare sysselsättningstillväxten. I mars
2003 låg sysselsättningsgraden på
säsongrensat 77,6 %.
Samtidigt kan utskottet konstatera att
de flesta indikatorer - vakanstal,
antalet nyanmälda lediga platser till
arbetsförmedlingarna, företagens
uppgifter om anställningsplaner i
Konjunkturinstitutets (KI) olika
barometrar och AMS varselstatistik -
tyder på att sysselsättningen totalt sett
fortsätter att sjunka framöver.
Detta visar, enligt utskottets mening,
att det måste vidtas åtgärder inom en rad
olika områden för att öka
förutsättningarna för att nå
sysselsättningsmålet.
... det krävs omfattande insatser för
att målet ska nås
Utbudet av arbetskraft måste öka och den
svenska arbetsmarknadens sätt att fungera
måste förbättras ytterligare. I
traditionell svensk
arbetsmarknadspolitisk anda måste
arbetslinjen, som numera kan betraktas
som en arbets- och kompetenslinje,
hävdas. Matchningen mellan arbetssökande
och lediga platser måste effektiviseras
ytterligare så att sysselsättningen kan
fortsätta att öka utan att
inflationsdrivande och tillväxthämmande
flaskhalsar uppstår.
Arbetsförmedlingarnas verksamhet måste i
ännu högre grad inriktas på att förhindra
bristsituationer och att förmedla lediga
jobb. Vakanstiderna måste kortas och
långtidsarbetslösheten minskas.
Förmedlingarna måste i ännu högre grad
prioritera personer som är långtidsarbets
lösa och långtidsinskrivna. Stora
ansträngningar måste göras för att öka
sysselsättningsgraden bland t.ex. äldre,
funktionshindrade och utomnordiska
grupper, även om utskottet med glädje kan
konstatera att arbetslösheten för delar
av dessa grupper sjönk påtagligt fram
t.o.m. 2002.
Arbetsmarknadspolitiken har lagts om
Till skillnad från vad som hävdas i
partimotionerna kan utskottet konstatera
att arbetsmarknadspolitiken under de
senaste tre till fyra åren lagts om i en
klart tillväxt- och
sysselsättningsfrämjande inriktning.
Volymmålen har tagits bort och inslagen
av matchning och utbildning har ökat
markant.
I t.ex. regleringsbrevet till
Arbetsmarknadsverket för 2003 anges att
målen för arbetsmarknadspolitiken bl.a.
ska vara att vakanstiderna för lediga
platser och arbetslöshetstiden för
arbetssökande ska hållas nere.
Arbetslöshetstiderna ska kortas genom en
effektiv sökprocess och antalet
långtidsinskrivna ska minska
kontinuerligt och uppgå till i genomsnitt
högst 37 000 personer per månad.
Kompetenshöjande åtgärder ska sättas in
för dem som har svårast att komma in på
arbetsmarknaden. Ett konkret mål inom
detta område är att andelen personer som
fått arbete 90 dagar efter avslutad
arbetsmarknadsutbildning i genomsnitt ska
uppgå till minst 70 %. Dessutom ska i
genomsnitt minst 60 000
arbetshandikappade personer per månad ha
lämpligt arbete. Andelen personer som går
från lönebidragsfinansierat arbete till
osubventionerat ska öka under året.
Åtgärderna inriktas i allt högre grad
mot sektorer där brist på arbetskraft
bedöms uppkomma. Till exempel har en
försöksverksamhet med
bristyrkesutbildning för redan anställda
genomförts och ett förstärkt
anställningsstöd införts för att öka de
långtidsinskrivnas möjligheter att få ett
reguljärt arbete. Det förstärkta
anställningsstödet för personer som varit
inskrivna i arbetsförmedlingen under två
respektive fyra år omfattade i mars 2003
drygt 11 000 personer. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att regeringen i
propositionen om en förstärkning av
arbetsmarknadspolitiken (prop.
2002/03:44), som lades fram på riksdagens
bord i slutet av februari 2003, bl.a.
föreslår att försöksverksamheten med
bristyrkesutbildning för redan anställda
genomförs på nytt fram t.o.m. 2005.
Dessutom föreslås att reglerna för det
särskilda sysselsättningsstödet förändras
för att öka jobbchanserna för personer
som under en lång tid befunnit sig i den
s.k. aktivitetsgarantin men som trots det
inte lyckats få fotfäste på
arbetsmarknaden. Aktivitetsgarantin
infördes 2000 för personer som är eller
löper risk att bli långtidsarbetslösa.
Antalet deltagare i aktivitetsgarantin
uppgick i mars i år till omkring 37 500
personer.
Till följd av konjunkturnedgången
uppgick antalet deltagare i de
konjunkturberoende
arbetsmarknadspolitiska programmen till i
genomsnitt 117 000 i fjol, vilket var
fler än vad regeringen räknade med i både
vårpropositionen för 2002 och
budgetpropositionen för 2003. I år väntas
antalet deltagare minska till i
genomsnitt 97 000 personer. Detta kan
jämföras med att antalet deltagare 1994
var drygt 235 000 personer - en nedgång
med nästan 140 000 personer perioden
1994-2003, om prognoserna för i år
uppfylls.
Under 2000 beslutade riksdagen även om
en relativt omfattande reformering av
arbetslöshetsförsäkringen. Reformeringen
innebar bl.a. att försäkringens roll som
omställningsförsäkring förtydligades.
Kraven på den arbetslöse tydliggjordes
samtidigt som rättssäkerheten för den
enskilde förstärktes. I den proposition
om en förstärkning av
arbetsmarknadspolitiken, som refererades
ovan, föreslår regeringen ytterligare
förändringar i försäkringen för att bl.a.
effektivisera samverkan mellan
försäkringen och aktivitetsgarantin och
för att förbättra matchningsprocessen.
Regeringen har under de senaste åren
föreslagit ett antal nya åtgärder för att
höja arbetsutbudet, öka sysselsättningen
och förbättra tillväxtmöjligheterna i
alla delar av landet. Bland annat har de
extra 700 miljoner kronor som
Arbetsmarknadsverket de senaste åren
använt för tillfällig personal vid
arbetsförmedlingarna permanentats. För
att minska deltidsarbetslösheten har 100
miljoner kronor avsatts under perioden
2002-2004. För att öka
arbetshandikappades möjligheter att komma
ut på arbetsmarknaden har ytterligare
motsvarande 1 000 lönebidragsplatser
inrättats. För att bl.a. minska
tendenserna till flaskhalsar och
arbetskraftsbrist i storstadsregionerna
har ett tidsbegränsat investeringsbidrag
införts för att öka produktionen av
främst små och medelstora
hyreslägenheter. Regeringen föreslog
också nyligen (prop. 2002/03:98)
ytterligare stimulanser för att öka
produktionen av mindre hyresrätter och
studentbostäder. Förra året påbörjades
dessutom en försöksverksamhet med ett
s.k. friår. Friåret innebär att anställd
personal ska få möjlighet att ta ledigt
upp till ett år under förutsättning att
arbetsgivaren samtidigt anställer en
person som varit arbetslös som vikarie.
Försöket ska hålla på till december 2004
och omfattar tolv kommuner - Botkyrka,
Gällivare, Göteborg, Hultsfred,
Hällefors, Katrineholm, Landskrona, Lund,
Piteå, Strömsund, Västerås och Åmål.
Sysselsättningen bland invandrare måste
öka
Dessutom genomförs under perioden
2001-2003 ett program för att öka
invandrarnas deltagande på
arbetsmarknaden. Bland annat förstärks
den kompletterande utbildningen för
arbetslösa invandrare med utländsk
utbildning inom hälso- och
sjukvårdsområdet. Vidare genomförs en
kompletterande utbildning för personer
med utländsk utbildning inom lärarområdet
och inom teknik och naturvetenskap. Den
s.k. valideringen av utländsk
yrkeskompetens har utökats, och en
försöksverksamhet med alternativ
platsförmedling för invandrare prövas. I
propositionen om en förstärkning av
arbetsmarknadspolitiken föreslår
regeringen också att en försöksverksamhet
med arbetsplatsintroduktion för vissa
invandrare ska inrättas vid
arbetsförmedlingen. Utskottet vill i
detta sammanhang också nämna att
regeringen i samarbete med Svenskt
Näringsliv nyligen startade en
arbetsgrupp som bl.a. ska undersöka hur
näringslivets engagemang i arbetet för
att integrera invandrare på
arbetsmarknaden bättre kan tas till vara.
Satsningarna på utbildning och kompetens
höjer arbetskraftsutbudet
Till insatserna för att öka
arbetskraftsutbudet ska enligt utskottets
mening också läggas de reformer och de
medel som satsas på att effektivisera och
öka utbildningen och
kompetensutvecklingen. Ytterligare
åtgärder är att Högskoleverket fått i
uppdrag att analysera hur högskolans
utbildningsutbud bättre ska kunna
anpassas till arbetsmarknadens behov.
Enligt utskottets mening bidrar också
maxtaxan i barnomsorgen och de
skattesänkningar för särskilt låg- och
medelinkomsttagare som genomförts under
de senaste åren till att öka utbudet av
arbetskraft. Vidare kan också den införda
möjligheten att fortsätta att arbeta
efter 65 års ålder bidra till stigande
sysselsättning.
Nya åtgärder i vårpropositionen för att
öka sysselsättningen ...
I vårpropositionen föreslår regeringen
ett antal nya åtgärder och insatser för
att öka sysselsättningen och förbättra
olika gruppers möjligheter på
arbetsmarknaden.
För att öka ungdomarnas (åldern 20-24
år) sysselsättning avser regeringen att
ge Högskoleverket i uppdrag att göra
effektstudier av högskoleutbildningen för
att öka ungdomarnas kunskaper om
högskoleutbildningarnas betydelse för
anställningsbarheten. Högskoleverket ska
också få i uppdrag att se över hur
tidigare högskolestudier tillgodoräknas
samt föreslå åtgärder som gör att det
blir lättare att tillgodoräkna sig
tidigare kurser. Regeringen föreslår
vidare att repetitions- och
kompletteringsstudier på gymnasienivå med
högre studiebidrag tas bort. Dessutom ska
övergången direkt från gymnasiet till
högskolan förbättras och utökas.
För att öka invandrarnas deltagande på
arbetsmarknaden anger regeringen att den
avser att återkomma med förslag om ett
utökat och förbättrat system för
validering av invandrares utländska
yrkeskompetens. Dessutom anger regeringen
att den under 2004 kommer att föreslå en
reformering av svenskundervisningen för
invandrare samt öka möjligheterna för
invandrare att lära sig svenska genom
arbetsplatspraktik.
Regeringen anger vidare att de olika
formerna av anställningsstöd ska ses över
för att öka effektiviteten och prioritera
dem som varit arbetslösa under en lång
tid och har svårt att få en reguljär
anställning. För att minska
arbetslöshetstiderna ska styrningen av
arbetsmarknadspolitiken ytterligare
förbättras. Skillnaderna i resultat
mellan Arbetsmarknadsverkets olika
regioner ska mer noggrant följas upp
samtidigt som arbetsförmedlingarnas
arbete med handlingsplaner ska
utvärderas. För att minska
deltidsarbetslösheten ska bl.a. en
utredning om möjligheterna att införa en
rätt till heltidssysselsättning
tillsättas. I syfte att höja
arbetskraftsutbudet och öka
arbetskraftsdeltagandet anger regeringen
vidare att den avser att se över hur
marginaleffekterna vid inträde på
arbetsmarknaden kan sänkas. I dagsläget
kan höga marginaleffekter i skatte- och
bidragssystem resultera i att människor
avstår från att söka sig ut på
arbetsmarknaden.
Ytterligare åtgärder ska vidtas för att
öka sysselsättningen bland äldre. Till
detta ska också läggas åtgärderna för att
minska sjukfrånvaron som utskottet
redovisat ovan. För att vi långsiktigt
ska nå en hög sysselsättning är det
nödvändigt att vi får bukt med ohälsan
och de höga sjukskrivningstalen.
Vidare föreslår regeringen i
vårpropositionen att det tillfälliga
sysselsättningsstödet till kommuner och
landsting som infördes förra året
förlängs till att gälla även 2004.
... fler åtgärder kommer i
budgetpropositionen
Utskottet vill till sist också erinra om
att regeringen i vårpropositionen anger
att det krävs ytterligare insatser för
att sysselsättningsmålet ska nås och att
regeringen därför avser att återkomma med
ytterligare åtgärder i
budgetpropositionen för 2004.
I anslutning till diskussionen om
arbetsmarknaden vill utskottet kommentera
det påstående som görs i bl.a. motion
Fi16 (kd) om att den kraftiga
sysselsättningsökningen sedan 1997 är en
bubbla eftersom sjukfrånvaron ökat starkt
under samma tid. Den faktiska
sysselsättningen skulle ha ökat med
endast 5 promille av befolkningen under
perioden 1997-2001, enligt motionärerna.
Som utskottet tidigare konstaterat är
de senaste årens dramatiska ökning av
antalet sjukskrivna ett mycket allvarligt
problem, ur både ett privat och ett
samhälleligt perspektiv. Utskottet har
också ovan tagit upp frågan om olika
etgärder för att öka hälsan och öka
andelen människor i arbete. Däremot är
beskrivningen i Kristdemokraternas motion
missvisande. Enligt SCB:s AKU-
undersökning, vilken är den officiella
svenska arbetsmarknadsstatistiken, steg
sysselsättningen under perioden 1997-2001
med 8,1 % eller ca 320 000 personer.
Under samma period ökade antalet personer
i arbete (dvs. sysselsatta exklusive de
som varit frånvarande under mätperioden)
med 5,6 % eller ca 190 000 personer.
Skillnaden på 2,5 procentenheter eller
130 000 personer förklaras av ökad
frånvaro av olika slag, däribland framför
allt sjukfrånvaro.
Innan utskottet övergår till att
diskutera lönebildningen vill utskottet
bestämt avvisa förslaget i Folkpartiet
liberalernas motion Fi232 om en
nedläggning av stora delar av AMS för att
i stället bl.a. lägga ut
jobbförmedlingsverksamhet på en flora av
platsförmedlingar som drivs av olika
huvudmän. Utskottet vill också starkt
avvisa de omfattande nedskärningar av AMS
olika program som föreslås i såväl
Folkpartiet liberalernas motion, Moderata
samlingspartiets motion Fi14,
Kristdemokraternas motion Fi16 som
Centerpartiets motion Fi17. Om
motionernas förslag genomfördes skulle
situationen för många arbetslösa
försämras på ett mycket allvarligt sätt,
speciellt för personer som bor i regioner
där efterfrågan på arbetskraft är svag.
Förslagen skulle öka de skillnader i
regional sysselsättning som redan finns
och som utskottet redogjort för tidigare.
Lönebildningen spelar stor roll för
tillväxten och sysselsättningen
Om sysselsättningsmålet ska kunna nås och
tillväxten fortsätta att stiga i nivå med
utvecklingen i slutet av 1990-talet och
början av 2000-talet är det av avgörande
betydelse att den svenska lönebildningen
fungerar väl och att löneökningarna i
alla sektorer ligger på en rimlig nivå.
Om de totala lönekostnaderna ökar
snabbare än produktiviteten riskerar den
svenska ekonomin att hamna i en situation
med stigande inflation, räntehöjningar,
svagare tillväxt och ökad arbetslöshet
som följd. I ett sådant läge äventyras
också utrymmet för framtida reformer och
skattesänkningar.
Enligt utskottets mening är de
grundläggande förutsättningarna för en
bra fungerande svensk lönebildning goda.
Förtroendet för låginflationspolitiken
bland ekonomins olika aktörer är hög,
vilket innebär att risken minskat för att
avtalade löneökningar ska gröpas ur av en
kraftig och okontrollerad inflation.
Löntagarna har också under de senaste
åren fått historiskt höga
reallöneökningar trots att de nominella
lönepåslagen varit måttfulla. Under
perioden 1994-2001 steg reallönerna med i
genomsnitt ungefär 3 % per år. Det kan
jämföras med utvecklingen under 1980-
talet då reallönerna var i stort sett
oförändrade samtidigt som de nominella
löneökningarna ökade dubbelt så mycket
som i slutet av 1990-talet. Till det
kommer att företagen och arbetsgivarna i
dag är medvetna om svårigheterna att
vältra över stigande lönekostnader på
konsumenterna. Utskottet kan i det här
sammanhanget även konstatera att
lönebildningens institutionella omgivning
har förändrats påtagligt de senaste åren.
Inom t.ex. industrin och inom delar av
handeln har nya samarbetsavtal tecknats.
Avtalen utgör den ram inom vilken
avtalsförhandlingarna bedrivs. Vidare har
Medlingsinstitutet inrättats, vars
uppgift är att understödja avtalsparterna
i deras strävan att uppnå både en stabil
reallöneutveckling och en snabb och
uthållig uppgång i sysselsättningen.
Utskottet kan dock konstatera att de
nominella lönerna under 2001 och 2002
stigit snabbare än tidigare, trots den
svagare konjunkturen. Enligt både
Medlingsinstitutet och
Konjunkturinstitutet (KI) steg de totala
lönekostnaderna med 4,3 % 2001 och 4
% 2002. Det är högre än löneökningarna
i t.ex.
euroområdet och i Förenta staterna under
samma tid. Under perioden 1996-2001 har
arbetskraftskostnaderna i det svenska
näringslivet stigit med ungefär 1,5
procentenheter mer per år än motsvarande
kostnader i EU, mätt i nationell valuta.
Den svenska konkurrenskraften har trots
det förstärkts under perioden genom en
god produktivitetsutveckling och fallande
krona. I den årliga rapport om de
samhällsekonomiska förutsättningarna för
lönebildningen i Sverige som KI
publicerade i höstas och som tas fram på
uppdrag av regeringen konstaterade KI att
Sverige under de närmaste åren skulle
behöva komma ned i en lägre
löneökningstakt för att uppnå en fortsatt
gynnsam utveckling med fortsatt stigande
sysselsättning och minskad arbetslöshet.
Arbetsmarknadens parter har ett särskilt
ansvar
Utskottet utgår från att de senaste årens
höga nominella löneökningstakt framöver
anpassas nedåt så att svensk
konkurrenskraft inte försämras. Enligt
utskottets mening har arbetsmarknadens
olika parter ett särskilt ansvar för att
löneökningarna inte går över vad som är
samhällsekonomiskt försvarbart. Detta
gäller, enligt utskottets mening, även
företagsledarna som, i likhet med
fackföreningarna och arbetstagarna, måste
ta ansvar för sina löner. Utskottet vill
i sammanhanget även påpeka att det är
angeläget att lönebildningsprocessen
möjliggör relativlöneförändringar inom
ramen för den samlade löneökningstakt som
ekonomin tål.
Arbetsrätten
När det gäller arbetsrätten är det
utskottets principiella uppfattning att
det i många fall finns en felaktig
föreställning om att en försvagning av
arbetsrättslagstiftningen skulle ge stora
positiva effekter på tillväxten och
sysselsättningen. Framför allt bidrar
arbetsrätten till att skapa trygga
arbetsförhållanden och stabila ekonomiska
villkor, vilket i sig stärker tryggheten
för de anställda. Enligt en studie av
arbetsrätten i olika OECD-länder som OECD
publicerat i Employment Outlook har
arbetsrättens utformning inga större
effekter på den totala sysselsättningen
eller den totala arbetslösheten i ett
land.
Retoriken kring välfärdsligorna
Utskottet övergår nu till att diskutera
de övergripande tillväxtfrågorna. I sin
politiska argumentation använder Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna,
Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna
ofta det som kallas för OECD:s tillväxt-
eller välfärdsliga. "Sverige rasar i
välståndsligan" är ett vanligt
förekommande uttryck i de ekonomisk-
politiska motionerna. Vad det handlar om
är den statistik som OECD sammanställer
av s.k. köpkraftskorrigerade BNP-
uppgifter per invånare. Enligt t.ex.
motion Fi14 (m) har Sverige sedan 1970
halkat från en femte till en tolfte eller
nittonde plats i välfärdsligan, beroende
på hur man räknar.
Som utskottet påpekat vid tidigare
behandlingar (senast i bet. 2002/03:
FiU1) är OECD:s statistik så pass osäker
att man bör vara mycket försiktig med att
dra alltför långtgående slutsatser av
uppgifterna. Möjligheten till jämförelser
mellan länderna är mycket begränsad,
enligt bl.a. OECD:s egna uppgifter.
Dessutom har måttet stora brister som
mått på den ekonomiska välfärden.
Utskottet har också tidigare påpekat
att valet av tidsperiod har en avgörande
betydelse för resultatet. Till exempel
har Arbetarrörelsens ekonomiska råd (AER)
i en rapport (nr 5 2000) visat att om man
i stället använder 1947 som utgångsår,
1997 som slutår och BNP per invånare i
åldern 15-64 år som välfärdsmått blir
resultatet en allmän, mycket kraftig
utjämning mellan OECD-länderna. Sveriges
placering ändras under perioden från
plats sex till plats åtta. Samtidigt
ökade Sveriges produktionsnivå från
nästan 60 % till nästan 80 % av Förenta
staternas nivå.
Utskottet kan emellertid utifrån t.ex.
OECD:s statistik konstatera att svensk
ekonomi tappat i relativ position mot
andra länder under framför allt två
perioder de senaste 30 åren - under andra
hälften av 1970-talet och i början av
1990-talet. Den absolut största nedgången
kom i början av 1990-talet då Sveriges
BNP föll samtidigt som flera andra länder
fortsatte att ha en positiv tillväxt.
Sveriges relativa position förbättras
I Kristdemokraternas partimotion Fi16
redovisas en del beräkningar som anses
bevisa att Sverige släpat efter i
tillväxt även under senare delen av 1990-
talet. Sådana beräkningar är dock mycket
beroende av t.ex. val av jämförelseländer
och val av tidsperiod. I motionen sägs
t.ex. att Sveriges BNP 2002 skulle ha
varit 200 miljarder kronor högre om
Sverige under perioden 1994-2002 hade
haft samma tillväxttakt som Finland.
Enligt utskottets mening är det mycket
tillfredsställande att Finland under de
senaste åren haft en hög ekonomisk
tillväxt. Finland är en viktig granne och
handelspartner, och forskning visar att
svensk och finländsk konjunkturutveckling
ofta är intimt sammanvävd. Sverige har
också mycket att lära av Finland på
skilda områden. Men samtidigt måste man
komma ihåg att Finlands uppgång delvis är
en följd av den kraftiga nedgången i
början av 1990-talet, då Finlands BNP
föll betydligt mer än Sveriges. Uppgången
medförde också att Finland, innan den
internationella konjunkturnedgången
påbörjades 2001, visade tydliga tecken på
bristsituationer på arbetsmarknaden och
stigande inflationstakt, enligt OECD:s
bedömning. Till detta kommer att
arbetslösheten i Finland, trots den höga
tillväxttakten under 1990-talet,
fortfarande ligger omkring 9 % av
arbetskraften, en av de högsta nivåerna i
EU.
Enligt OECD:s statistik steg Sveriges
BNP med i genomsnitt 3,1 % per år mellan
åren 1994 och 2002 (inklusive
tillväxttakten 1994, dvs. under nio år).
Tillväxten i OECD-området ökade med i
genomsnitt 2,7 % per år under samma
period, tillväxten i EU med i genomsnitt
2,4 % och tillväxten i euroområdet med
2,2 % per år. Detta innebär att om
Sverige under perioden hade haft samma
tillväxt som OECD-området, EU eller
euroområdet i genomsnitt hade nivån på
Sveriges BNP varit lägre 2002.
Svenska tillväxten dubbelt så hög som
euroområdets förra året
Utskottet vill i detta sammanhang påminna
om att den svenska ekonomin växte med 1,9
% 2002, enligt Statistiska centralbyråns
(SCB) preliminära beräkningar. Det är en
dubbelt så hög tillväxt som i EU och
euroområdet där BNP under förra året steg
med 1 % respektive 0,8 %.
I motion Fi14 (m), men också i
motionerna Fi15 (fp) och Fi16 (kd), anges
att målet för den ekonomiska politiken
bör vara en långsiktigt hållbar tillväxt
på minst 3 % per år.
Hög tillväxt - ett viktigt mål i den
ekonomiska politiken
Som utskottet framhållit vid ett flertal
tillfällen tidigare är en hög ekonomisk
tillväxt en avgörande del av den
ekonomiska politiken under förutsättning
att den är ekologiskt hållbar. Som
redovisades ovan har Sveriges BNP stigit
med i genomsnitt 3,1 % per år sedan 1994,
vilket är 0,9 procentenheter mer per år
än genomsnittet i euroområdet och 0,4
procentenheter mer per år än genomsnittet
av OECD-länderna.
Utskottet vill här passa på att
referera till kommissionens senaste
uppföljning av den s.k.
Lissabonprocessen. Vid toppmötet i
Lissabon satte EU upp målet att till 2010
bli världens mest konkurrenskraftiga,
dynamiska och kunskapsbaserade ekonomi.
Varje år görs en uppföljning av
medlemsländernas insatser för att nå
målet. I uppföljningen jämförs ländernas
utveckling inom ett fyrtiotal områden,
som t.ex. sysselsättning, tillväxt,
inflation och prisutveckling. I den
senaste uppföljningen har Sverige flest
topplaceringar i jämförelsen. Sverige
framhålls också av kommissionen som ett
föregångsland när det gäller ekonomiska
reformer, sysselsättning, miljö samt
forskning och innovation.
Utskottet vill också nämna en rapport
om de offentliga finanserna i EU som EU-
kommissionen presenterade i fjol. Enligt
rapporten är de svenska offentliga
finanserna de som bland EU-länderna bäst
stimulerar till ökad tillväxt och ökad
sysselsättning. Vidare är Sverige ett av
de två länder som under 1990-talet
lyckats förbättra de offentliga
utgifternas bidrag till tillväxt och
sysselsättning samtidigt som utgiftsnivån
sjunkit. Det andra landet är
Nederländerna.
Det är utskottets fasta övertygelse att
möjligheterna att nå den höga
tillväxttakten i slutet av 1990-talet
hade varit betydligt sämre med de
budgetalternativ som Moderata
samlingspartiet, Kristdemokraterna och
Folkpartiet liberalerna presenterat för
den aktuella perioden. De mycket stora
skattesänkningar och budgetnedskärningar
som partierna, framför allt Moderata
samlingspartiet, då förespråkade hade med
stor sannolikhet skapat en betydande oro
och osäkerhet bland ekonomins olika
aktörer med kraftigt negativa effekter på
tillväxt, sysselsättning och välfärd som
följd.
Utskottet vill i anslutning till
diskussionen kort även redogöra för en
vidareutveckling av den
köpkraftskorrigerade BNP-statistiken som
EU:s statistikorgan, Eurostat, tar fram.
Eurostat har bl.a. undersökt den
köpkraftskorrigerade produktionsnivån för
olika regioner inom EU-länderna under
1998. Resultatet visar på en ganska stor
skillnad mellan de fattigaste och rikaste
regionerna i flertalet länder. Den
största spridningen finns enligt Eurostat
i Tyskland följt av Frankrike, Österrike
och Belgien. Enligt Eurostats uppgifter
är Sverige det land som har den minsta
spridningen mellan olika regioner. I
likhet med OECD:s s.k. välfärdsliga är
även Eurostats beräkningar behäftade med
stora statistiska problem. Men enligt
utskottets mening kan man ändå dra
följande viktiga slutsats: de regionala
klyftorna i Sverige förefaller vara
mindre än i flertalet övriga länder i EU.
Utskottet vill i likhet med vid
tidigare behandlingar också erinra om att
det finns andra undersökningar som kan
komplettera OECD:s mått och därmed bidra
till att fördjupa diskussionen om
ekonomisk välfärd. En sådan undersökning
är den rapport om utvecklingsnivån i
världen som FN:s utvecklings- och
biståndsorgan, UNDP, löpande publicerar.
I UNDP:s sammanvägda index över
livslängd, utbildning och levnadsstandard
placerade sig Sverige på andra plats
2002, strax efter Norge. Vid mitten av
1970-talet låg Sverige på en fjärdeplats.
En annan undersökning, där perspektivet
är betydligt snävare och framför allt
behandlar närings- och företagsklimatet,
är den jämförande studien av
näringspolitiken som Näringsdepartementet
nu publicerat tre år i rad. Förra årets
rapport Benchmarking av näringspolitiken
2002 (Ds 2002:20) gör en bedömning av
Sveriges utveckling jämfört med andra
OECD-länder vad avser indikatorer inom
t.ex. områdena näringsliv och
företagande, arbetsmarknad, arbetsliv,
forskning och utveckling, IT och tele,
energiförsörjning och transporter. I
korthet visar resultaten att Sverige
hamnar på den övre tredjedelen i
rangordningen i 29 av de 51 olika
indikatorer som undersökts. Endast i fem
fall placerar sig Sverige i den tredjedel
av länder som har den sämsta
utvecklingen. Jämfört med den studie som
gjordes 2001 har Sverige förbättrat sin
position i 13 indikatorer medan
positionen försämrats i 6 indikatorer.
Företagen och globaliseringen
Innan utskottet går in på frågorna kring
konkurrens och företagsklimat vill
utskottet kort kommentera diskussionen i
bl.a. motionerna Fi14 (m), Fi15 (fp) och
Fi16 (kd) om försäljningar av företag
till utlandet och ökat utlandsägande.
Runtom i världen pågår en omfattande
globalisering av ägandet och produktionen
och en internationell omstrukturering i
näringslivets olika branscher. Både
ingående och utgående direktinvesteringar
och s.k. portföljinvesteringar har ökat
mycket kraftigt, även om en viss
avmattning noterats under de senaste åren
till följd av den svaga konjunkturen och
nedgången i IKT-sektorn (sektorn för
informations- och kommunikationsteknik).
Enligt utskottets mening är det
utomordentligt viktigt att
globaliseringens och det ökade
utlandsägandets effekter på ekonomin,
näringslivet och sysselsättningen noga
följs och analyseras. Frågan är
emellertid inte unik för Sverige. I både
Europa och den övriga industrivärlden
pågår en intensiv debatt om utländska
förvärv, företagsutflyttningar,
sammanslagningar och företagsklimat.
Debatten är emellertid ofta onyanserad
och ibland rentav behäftad med
undergångstoner. Enligt utskottets mening
finns det mycket som tyder på att
utländska investeringar i Sverige kan
spela en viktig roll för utvecklingen i
svensk ekonomi. I många fall tillför nya
internationella ägare nytt kapital, ny
kompetens och nya förutsättningar för
investeringar, produktion och
försäljning.
Bilden av en ödesmättad utförsäljning
av svenska företag och utflyttning av
huvudkontor måste också kompletteras med
att även svenska företag i stor
utsträckning köper utländska företag för
att stärka sin ställning och kompetens.
Enligt Riksbankens
betalningsbalansstatistik har svenska
företag under perioden 1995-2002
direktinvesterat i utlandet för omkring
130 miljarder kronor mer än vad utländska
företag direktinvesterat i Sverige (i
dessa siffror har för 1999 den jämbördiga
fusionen mellan Astra och Zeneca rensats
bort eftersom Astras innehav i Zeneca är
bokfört som ett portföljinnehav och
därmed inte registrerat i
direktinvesteringsstatistiken medan
Zenecas innehav i Astra är registrerat
som en direktinvestering).
För att ytterligare nyansera debatten
vill utskottet även referera en
enkätundersökning som Svenska
Industritjänstemannaförbundet (SIF) gjort
bland de större medlemsklubbarna med
anledning av debatten om utflyttning av
svensk industriproduktion. Enligt enkäten
var det under perioden 1999-2001 lika
många företag som flyttade in verksamhet
till Sverige som det var företag som
flyttade ut verksamhet till andra länder.
Utlandets kraftigt stigande intresse
för Sverige, svenska företag och svenskt
näringsliv har bl.a. berott på Sveriges
framgångar inom IT-sektorn. Vid sidan av
direktinvesteringar i svenska IT-företag
har det skett ett betydande inflöde av
utländska investeringar och kapital när
det gäller forskning och utveckling inom
IT. Även om den s.k. IKT-sektorn för
tillfället karakteriseras av kraftig
avmattning och omstrukturering är
utskottet övertygat om att IT-sektorn
kommer att få stor betydelse för Sverige
och den svenska tillväxten framöver. Ett
tydligt bevis på sektorns betydelse för
den svenska ekonomin är den oro och
osäkerhet som de senaste årens problem i
företaget Ericsson skapat. Utskottet vill
här passa på att erinra om att det på
regeringens initiativ pågår ett flertal
olika projekt för att stimulera
användandet av IT och främja utvecklingen
av mobila tjänster i samhället.
Företagsklimatet avgörande för tillväxt
och sysselsättning
Helt avgörande för Sverige, den svenska
tillväxten och sysselsättningen är att
Sveriges konkurrenskraft är hög och
företagsklimatet gott. Till skillnad från
vad som hävdas i motionerna Fi14 (m),
Fi15 (fp), Fi16 (kd) och Fi17 (c) anser
utskottet att det grundläggande klimatet
för företagande, expansion och högre
sysselsättning är relativt gott, även om
den internationella
konjunkturavmattningen och nedgången i
IKT-sektorn skapat påfrestningar på
skilda håll i näringslivet.
De offentliga finanserna har sanerats,
vilket har gett en stabil och hållbar
makroekonomisk situation. För att befästa
denna utveckling annonserar regeringen i
vårpropositionen ett antal besparingar
och utgiftsbegränsningar för att klara
utgiftstaken under 2003 och 2004.
Räntorna har sjunkit kraftigt både i
förhållande till tidigare under 1990-
talet och till räntenivåerna under 1970-
och 1980-talen. Sedan slutet av 1990-
talet har de svenska obligationsräntorna
endast legat några tiondelar över de
tyska obligationsräntorna. Under de
senaste årens turbulens på valuta- och
räntemarknaderna med bl.a. sjunkande
värde på den svenska kronan har dock
skillnaden från de tyska räntorna stigit
till omkring 0,5 procentenheter. Det kan
jämföras med ett räntegap mot Tyskland
sommaren 1994 på mellan 4 och 5
procentenheter. Innebörden av denna
utveckling är att svenska företag och
hushåll kan finansiera sig till nästan
samma kostnad som de tyska kan. Det
stimulerar både företagens investeringar
och den inhemska efterfrågan.
Grundläggande klimatet är gott
En annan mycket viktig del i tillväxts-
och företagsklimatet är att inflationen
sjunkit kraftigt, till en nivå som tidvis
understigit den i våra viktigaste
konkurrentländer. Om man bortser från
utvecklingen de senaste två åren har
löneökningarna under de senaste åren
varit relativt måttliga, trots en hög
tillväxttakt och att sysselsättningen
mellan 1997 och 2001 steg med omkring 320
000 personer. Bland annat som en följd av
denna utveckling ökade de svenska
företagen sina andelar på världsmarknaden
relativt kraftigt under senare delen av
1990-talet och början av 2000-talet
samtidigt som icke konjunkturkänsliga kun
skapsintensiva branscher ökade sina
andelar av svensk export.
Till följd av den svaga internationella
efterfrågan förlorade dock
exportindustrin andelar under 2001,
speciellt inom IKT-området, medan en
ökning av råvaruexporten och den
råvarunära exporten bidrog till att
marknadsandelarna steg svagt under 2002.
Konkurrensklimatet ska förbättras
ytterligare
Utskottet konstaterar vidare att
konkurrensen och ekonomins
tillväxtvillkor har förbättrats under det
senaste decenniet.
Under de senaste åren har regeringen
presenterat en rad ytterligare åtgärder
för att öka konkurrensen och pressa ned
den svenska prisnivån. Regeringens
strävan är att de svenska
konsumentpriserna ska sjunka till den
genomsnittliga prisnivån i EU. Förra året
beslutade riksdagen om en skärpning av
konkurrenslagen för att skapa effektivare
regler för bekämpning av karteller (prop.
2001/02:167, bet. 2001/02:NU16, rskr.
2001/02:318). Skärpningen innebär bl.a.
att den s.k. konkurrensskadeavgiften kan
efterges eller reduceras och att
sekretesskyddet stärkts för den som
lämnar uppgifter om olagliga samarbeten
på marknaderna. I slutet av förra året
lämnade Konkurrensverket över den av
regeringen beställda rapporten om
prisskillnaderna mellan Sverige och andra
länder och konkurrensen inom
dagligvaruhandel. Ungefär samtidigt
presenterade den s.k. byggkommissionen
sitt betänkande "Skärpning gubbar" om
åtgärder för att öka konkurrensen i
byggsektorn, sänka byggpriserna och komma
till rätta med byggfel och byggfusk. De
båda utredningarnas förslag bereds nu
inom Regeringskansliet.
Sverige - en framstående kunskapsnation
Enligt utskottets mening är den svenska
företagsbeskattningen som helhet
konkurrenskraftig i ett internationellt
perspektiv. Utbildnings- och kunskaps
nivån hos den svenska arbetskraften är
hög och ökar ytterligare genom de
satsningar på kunskap och kompetens som
regeringen vidtar i alla delar av
utbildningssystemet. Sverige ska
konkurrera med kompetens och välutbildad
arbetskraft. Enligt OECD är Sverige det
land i världen som investerar mest
resurser i kunskap som andel av BNP, och
utgångspunkten är att Sverige även i
fortsättningen ska vara världens främsta
kunskapsnation. I samband med
budgetpropositionen för 2001 beslutade
därför riksdagen om kraftigt utökade
resurser till skolan. I år, liksom förra
året, ökar resurserna med 1 miljard
kronor jämfört med föregående år, och
därefter ökar tilldelningen med 1 miljard
kronor per år fram tills nivån 5
miljarder kronor nås 2006. Denna
resursförstärkning gör att det t.ex. kan
anställas ytterligare omkring 15 000
lärare eller annan personal i skolan
eller på fritids.
Expansionen inom högskolan fortsätter
Expansionen inom högskolan fortsätter och
antalet utbildningsplatser stiger med
omkring 100 000 mellan 1997 och 2003.
Utbyggnaden har hittills varit
koncentrerad till naturvetenskapliga och
tekniska ämnen, men nu sker successivt en
breddning. Universitet och högskolor ges
möjlighet att omfördela resurser för att
möta det ökade behovet av välutbildad
personal inom vården. Vidare tillförs
resurser för att höja kvaliteten på
grundutbildningen inom humaniora,
teologi, juridik och samhällsvetenskap.
Det långsiktiga målet är att 50 % av en
årskull ska ha börjat på högskolan vid 25
års ålder. För att bl.a. öka mångfalden
och minska snedrekryteringen byggs
distansutbildningen ut, ett s.k.
nätuniversitet införs och en
rekryteringsdelegation inrättas. Som ett
led i den gröna skatteväxlingen har
pengar avsatts för individuell
kompetensutveckling. Ärendet bereds för
närvarande i Regeringskansliet och
regeringen anger i vårpropositionen att
den avser att återkomma med förslag under
den innevarande mandatperioden. Vidare
har studiestödet reformerats och vid
årsskiftet infördes ett nytt
vuxenstudiestöd, som ersatte det tidigare
särskilda utbildningsbidraget. Stödet är
riktat mot personer med kort utbildning
som är över 25 år och som är eller
riskerar att bli arbetslösa eller har
något funktionshinder. Som utskottet
redogjort för tidigare föreslår dock
regeringen i vårpropositionen att det
högre studiebidraget avskaffas för dem
som redan har fullständig treårig
gymnasieutbildning.
Utbildningsområdets andel av BNP
utgjorde 6,7 % 1999, vilket är högre än
tidigare under 1990-talet. Sverige liksom
övriga nordiska länder har satsat mycket
på utbildning och ligger i nivå med USA
eller t.o.m. högre.
De senaste tio åren har antalet
utexaminerade forskare fördubblats och
den tidigare aviserade satsningen på
forskning fortsätter. Under perioden
2001-2003 tillförs olika lärosäten 214
miljoner kronor för 14 nya forskarskolor.
Totalt ökar de statliga anslagen till
grundforskning och forskarutbildning med
1,5 miljarder kronor till 2004. Dessutom
har ett arbete påbörjats för att se till
att olika forskningsresultat i större
omfattning omsätts i nya produkter och
tjänster.
Regelverket för företagen
I bl.a. motion Fi17 (c) anförs att
regeringen endast vidtagit ytterst
blygsamma åtgärder för att stimulera
företagsamheten. Motionärerna anför
vidare att antalet regler och blanketter
för småföretag bör minska med 25 %. I
motion Fi15 (fp) anser motionärerna att
företagarnas kostnader för administration
av regelverket bör krympas med en
fjärdedel.
Utskottet vill med anledning av detta
framhålla att företagande och
småföretagande spelar en avgörande roll i
den offensiv för uthållig tillväxt och
ökad sysselsättning som regeringen första
gången presenterade i vårpropositionen
1998 och som löpande följts upp i de vår-
och budgetpropositioner som presenterats
sedan dess. Därför har riksdagen under de
senaste åren beslutat om en rad
förbättringar för företagen och då
framför allt för de mindre företagen.
Exempelvis har enskilda näringsidkare och
delägare i handelsbolag fått regler som
är mer likvärdiga dem som gäller för
aktiebolag. För nystartad enskild
näringsverksamhet har möjlighet införts
att kvitta underskott i aktiv
näringsverksamhet mot tjänsteinkomster.
Dessutom har lättnader i
ägarbeskattningen för ägare till
onoterade aktiebolag genomförts. Reglerna
för skattetillägg vid periodiseringsfel i
momsredovisningen har lindrats. Vidare
har reserveringsmöjligheterna för
enskilda näringsidkare och handelsbolag
förstärkts ytterligare. Avdragsreglerna
för pensionskostnader, beskattningen av
personaloptioner och avdraget för
pensionssparande för enskilda
näringsidkare har förenklats.
Informationen kring nyföretagande och
stödet till kooperativ utveckling har
utökats. Villkoren för avsättningar till
periodiseringsfonder har förbättrats.
Beskattningen av utländska experter har
lättats. Dröjsmålsavgiften vid betalning
av tull har sänkts, och kupongskatten för
utdelning på näringsbetingade aktier till
utländska ägare har avskaffats. Flertalet
av de s.k. stoppreglerna för
fåmansföretag har tagits bort, och de
s.k. 3:12-reglerna, som reglerar
beskattning av utdelning och reavinst på
aktier i fåmansföretag, bereds för
närvarande i Regeringskansliet.
Utgångspunkten för beredningen är att
reglerna blir mer gynnsamma för
företagarna.
Sedan 2001 är det också tillåtet för
företag att under vissa förutsättningar
köpa tillbaka egna aktier. Fullständig
kvittningsrätt har införts för reavinster
på onoterade aktier mot förluster på
noterade aktier. Kvittningsbegränsningen
för vinster och förluster på
marknadsnoterade blandfonder har slopats
samtidigt som reglerna om schablonavdrag
för ökade levnadsomkostnader har
förenklats och förbättrats. Ett nytt
sjöfartsstöd har införts. Ytterligare
åtgärder har vidtagits för att främja
kooperativt företagande samtidigt som
ökade resurser ges för att understödja
kvinnors, invandrares och ungas
företagande. Detta genom s.k. mikrolån,
resurser till affärsrådgivare och
regionala och lokala resurscentrum för
kvinnor. Skatten på investmentbolag har
sänkts och beskattningen av s.k.
näringsbetingade andelar i bolagssektorn
har avskaffats. Vidare har momsen på
böcker, tidskrifter och persontransporter
sänkts och socialavgifterna för vissa
företag i stödområde A reducerats.
Dessutom har medel avsatts under tre år
för ett nationellt program för
entreprenörskap. Från och med i år har
alla fysiska personer som redovisar
intäkter av näringsverksamhet fått en
förtryckt självdeklaration. Reglerna om
framskjuten beskattning vid vissa
andelsbyten har utvidgats samtidigt som
nya företag fått uppskov med
skattebetalningarna i tre månader för att
göra det lättare för nya företag att
komma i gång med verksamheten.
För att underlätta att starta och driva
företag anger också regeringen i
vårpropositionen att den förebereder
förslag som ytterligare ska öka utbudet
av kapital för företag som befinner sig i
en tidig utvecklingsfas.
Förenkling av regelverket
När det gäller Småföretagsdelegationens
förslag till åtgärder för att förbättra
för småföretagen och den s.k.
Simplexenheten inom Näringsdepartementet
vill utskottet erinra om den tredje
redogörelsen om förenklingsarbetet med
särskild inriktning på småföretagen (skr.
2002/03:8) som regeringen lämnade till
riksdagen i oktober i fjol. I likhet med
tidigare anges i skrivelsen att det
övergripande målet är att förbättra
småföretagens arbetsförutsättningar,
konkurrensförmåga och villkor i övrigt
för att öka sysselsättningen och
tillväxten. Ett viktigt delmål, som
regeringen sätter upp, är att inom en
treårsperiod tydligt minska regelverkens
administrativa börda för småföretagen.
Målet ska löpande följas upp och
resultaten redovisas för riksdagen. Ett
problem i sammanhanget är att det saknas
metoder för att rättvist mäta den
administrativa bördan. Regeringen har
därför gett Institutet för
tillväxtpolitiska studier (ITPS) i
uppgift att tillsammans med näringslivet
utarbeta en metod för att mäta företagens
administrativa börda. En första mätning
enligt den nya metoden ska göras under
2003 och i anslutning till resultaten av
mätningen kommer regeringen att redovisa
mer konkreta mål för småföretagens
regelbörda samt redovisa ett
handlingsprogram för hur målen ska nås.
Förutom detta redovisas i skrivelsen
bl.a. hur myndigheterna tillämpat
förordningen om särskild konsekvensanalys
av reglers effekter för småföretagens
villkor. Under 2001 har 29 myndigheter
tillsammans infört och ändrat i 377
föreskrifter med bäring på små företag.
Myndigheterna har samtidigt upphävt 136
föreskrifter och allmänna råd.
Arbetet med regelförenklingar drivs
bl.a. inom den s.k. Simplexenheten på
Näringsdepartementet. En prioriterad
uppgift har varit utbildning om bl.a.
Simplexförordningen för tjänstemän i
Regeringskansliet och på myndigheter och
i utredningsväsendet. Fram till augusti
2002 hade 24 utbildningar genomförts, i
vilka 300 olika tjänstemän deltagit.
I skrivelsen anger regeringen vidare
att arbetet med att identifiera
befintliga regelverk som behöver
förenklas ska prioriteras. Som en hjälp i
detta arbete har bl.a. ett utökat samråd
vid regelförändringar införts med
företrädare för små och medelstora
företag. Samrådsgruppens uppgift är att
fungera som stöd vid utvecklingen av
arbetsmetoder samt att ge konkreta
förslag på förenklingar av befintliga
regler. Ett resultat av gruppens arbete
är bl.a. det uppskov med
skattebetalningar i tre månader för nya
företag som utskottet redovisade ovan. I
Näringsdepartementet pågår dessutom ett
projekt avseende nya företagsformer och
nya anställningsformer. Syftet med
projektet är bl.a. att studera de hinder
som finns när människor går från ett
anställningsförhållande till att bli
företagare.
Utskottet vill i detta sammanhang även
nämna Företagarguiden som regeringen
lanserade under 2001. Företagarguiden är
en Internetportal med
myndighetsinformation riktad till företag
och blivande företagare. Adressen till
Företagarguiden är
www.foretagarguiden.se, och den drivs av
Nutek i samarbete med ett trettiotal
myndigheter. Utskottet vill också
uppmärksamma målet om den s.k. 24-
timmarsmyndigheten i den offentliga
förvaltningen. Innebörden av målet är att
all offentlig myndighetsservice som kan
ska tillhandahållas elektroniskt, vilket
t.ex. underlättar för företagare i deras
verksamhet.
Utskottet avslutar avsnittet om
konkurrensklimat med att berätta att
World Economic Forum i sin
konkurrensrapport för 2002 utsåg Sverige
till det femte bästa landet i världen vad
gäller konkurrens- och tillväxtklimat.
Förra året placerade sig Sverige på en
niondeplats. Konkurrensrapporten
undersöker 95 olika länder inom en mängd
olika områden, som t.ex. det
mikroekonomiska klimatet, det generella
konkurrensklimatet, infrastruktur,
samarbetsklimat, lagstiftning, hållbarhet
och miljökrav, IT-utveckling etc.
Enligt utskottets mening hade
topplaceringen i konkurrensrapporten
knappast varit möjlig om Moderata
samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna,
Kristdemokraterna och Centerpartiet hade
fått genomföra den ekonomiska politik de
propagerat för under de senaste åren.
Tillväxt och full sysselsättning i hela
Sverige
I motion Fi17 (c) hävdas också att de
regionala klyftorna i Sverige ökar. Som
utskottet påpekat tidigare är inte de
senaste årens kraftiga tillväxt- och
sysselsättningsökning jämnt fördelad i
landet. I många län och kommuner brottas
man med utflyttning och en svag
arbetsmarknad, medan det i andra regioner
snarare råder brist på arbetskraft i
vissa sektorer och inflyttningen är stor.
Denna situation är enligt utskottets
mening ett allvarligt hot mot en
balanserad regional utveckling i landet.
Som utskottet tidigare framhållit är
ett viktigt mål i den ekonomiska
politiken att hela Sverige ska växa.
Staten har ett övergripande ansvar för
utvecklingen i hela landet samtidigt som
det även krävs aktiva lokala insatser i
alla delar av landet för att skapa
förutsättningar för högre tillväxt och
ökad sysselsättning. Genom det kommunala
utjämningssystemet sker en långtgående
utjämning av skatteinkomster och
strukturellt betingade merkostnader.
Därigenom ökar förutsättningarna för alla
kommuner och landsting i landet att kunna
erbjuda sina invånare en bra service,
vård, omsorg och skola. I motion Fi14 (m)
föreslås förändringar och, enligt
utskottets mening, allvarliga
försvagningar av utjämningssystemet. Om
dessa förslag genomfördes skulle de
regionala obalanserna bli större än vad
de är i dagsläget.
Inriktningen av regionalpolitiken är
att skapa förutsättningar för hållbar
ekonomisk tillväxt, rättvisa och
valfrihet, så att likvärdiga
levnadsvillkor skapas för medborgarna i
hela riket. Decentraliseringen av
högskolan, insatser för att öka
underhåll, bärighet och rekonstruktion av
vägar och järnvägar, satsningarna inom
infrastrukturen, som t.ex. Botniabanan
och förbättringen av Ådalsbanan, och de
senaste årens stora bidragsökningar för
att säkra en god kvalitet inom skolan,
vården och omsorgen är några av de
åtgärder som vidtas för att skapa
förbättrade möjligheter runt om i landet.
För att stärka småföretagandet i
utsatta områden har företagens
socialavgifter i stödområde A sänkts.
Som en följd av regeringens proposition
om regionalpolitiken - En politik för
tillväxt och livskraft i hela landet
(prop. 2001/02:4) - som lämnades till
riksdagen hösten 2001, införs under 2003
och 2004 ett särskilt statsbidrag för
kommuner och landsting med kraftig
befolkningsminskning. Förra hösten
inrättades också en särskild statlig
myndighet Statens bostadsnämnd med
uppgift att ge fortsatt stöd till
omstruktureringen av kommunala
bostadsföretag.
Vidare har två delegationer, Inlands-
och Tillväxtdelegationerna, inrättats för
att stärka utvecklingen i två av de mest
utsatta delarna av landet - norra
Sveriges inland och Bergslagen, Dalsland
och Värmland. Under perioden 2002-2004
avsätts resurser för att öka samarbetet
mellan universitet, högskolor och
kommuner i syfte att öka rekryteringen
till högskolorna och skapa tillväxt i
olika regioner. Under samma period
inrättas ett nationellt program för
utveckling av s.k. innovationssystem och
kluster. Programmet ska innehålla flera
delprogram och programmen ska förutom en
generell förstärkning av den regionala
konkurrenskraften även stärka tillväxten
inom turistnäringen, träindustrin och de
mineralutvinnande branscherna. Dessutom
skapas ett särskilt program för att öka
användningen av IT i företag i stödområde
A.
De s.k. tillväxtavtalen, som
introducerades 1998, vidareutvecklas och
förlängs t.o.m. 2003 för att säkerställa
den kompetens och kreativitet som finns
på det lokala och regionala planet. Efter
2003 ersätts tillväxtavtalen med
regionala tillväxtprogram och en ny
period genomförs 2004-2007. Enligt
utskottets mening är tillväxtavtalen en
viktig process som driver på den lokala
och regionala mobiliseringen för en
bättre ekonomisk utveckling.
Kraftig satsning på infrastrukturen
Av avgörande betydelse för tillväxten och
näringslivets utveckling i olika delar av
landet är att det finns en väl fungerande
infrastruktur av bl.a. vägar och
järnvägar. I den proposition om
infrastrukturen som regeringen lade på
riksdagens bord hösten 2001 föreslogs en
satsning på svenska vägar och järnvägar
under perioden 2004-2015 på sammanlagt
364 miljarder kronor. Av detta belopp ska
omkring 150 miljarder kronor användas för
att bevara och säkerställa befintligt väg-
och järnvägsnät, omkring 100 miljarder
kronor användas för nya
järnvägsinvesteringar och ytterligare 69
miljarder kronor för utbyggnad av
vägnätet. Resterande ca 30 miljarder
kronor föreslås avsättas för t.ex.
kollektivtrafik, kommunala flygplatser
och kajanläggningar och vägar som inte är
s.k. nationella stamvägar. Utskottet vill
i detta sammanhang peka på den
regionalpolitiska betydelsen av
infrastruktursatsningarna genom att bl.a.
17 miljarder kronor avsätts för
tjälsäkring och bärighet av de mindre
vägarna under den kommande
tolvårsperioden. Det är nästan dubbelt så
mycket som den befintliga nivån.
I anslutning till propositionen
beslutades att angelägna
infrastrukturprojekt skulle
tidigareläggas. Sammanlagt handlade det
om satsningar motsvarande ungefär 12
miljarder kronor fram t.o.m. 2004. För
att klara statsbudgetens utgiftstak för
2003 och 2004 föreslår emellertid
regeringen i vårpropositionen att en del
av satsningarna skjuts framåt i tiden.
En annan viktig satsning för att ge
hela Sverige utvecklingsmöjligheter är
den pågående utbyggnaden av IT-
infrastrukturen. I motion Fi17 (c) anser
motionärerna att utbyggnaden av den
digitala infrastrukturen inte kommer alla
till del. Enligt utskottets uppfattning
stämmer inte den beskrivningen överens
med verkligheten. Ett mycket viktigt
inslag i IT-satsningen är nämligen att
även hushåll och företag i glesbygd ska
få tillgång till snabb dataöverföring
till en rimlig kostnad. Sammantaget
innebär utbyggnaden en satsning på
omkring 17 miljarder kronor under en
fyraårsperiod, inklusive satsningar som
görs av marknadens olika aktörer. Enligt
utskottets mening är utbyggnaden av
infrastrukturen inom IT-området en mycket
viktig del i ambitionen att ytterligare
stärka Sveriges ställning som en av
världens ledande IT-nationer. Dessutom är
utbyggnaden viktig för att öka
utvecklingskraften i alla delar av vårt
avlånga land.
För utvecklingen inom olika regioner är
det också viktigt att länen fullt ut
utnyttjar de resurser från EU:s
strukturfonder som ställs till Sveriges
förfogande. Till sist vill utskottet
också peka på de s.k. lokala
utvecklingsavtalen som tecknats mellan
staten och vissa storstadskommuner för
att öka tillväxten i storstadsregionerna
och minska segregationen. Merparten av de
2 miljarder kronorna som tidigare avsatts
för detta ändamål har fördelats ut på
olika kommuner och enligt regeringen i
vårpropositionen ska nya medel tillföras
under 2003.
Sänkta inkomstskatter
I samtliga partimotioner föreslås
omfattande sänkningar av såväl inkomst-
som kapitalskatter.
När det gäller skatterna vill utskottet
framhålla att regeringen under perioden
2000-2002 tog de tre första stegen i en
inkomstskattereform för att sänka
skatterna för framför allt låg- och
medelinkomsttagare. Bland annat har en
skattereduktion som kompenserar för 75 %
av de egenavgifter som tas ut för att
finansiera det nya ålderspensionssystemet
införts. Samtidigt har skiktgränsen för
statlig inkomstskatt höjts och en extra
skattesänkning för pensionärer
genomförts. Dessutom har en
skattereduktion för en del av
fackföreningsavgiften införts och som
framgår ovan under avsnittet om
regelverken för företagen har även en del
skattesänkningar riktade mot företagen
genomförts. Som ett led i den gröna
skatteväxlingen sänks inkomstskatterna
ytterligare i år genom att grundavdraget
för inkomster upp till 264 000 kr
förstärkts.
Skattesänkningarna minskar de
marginaleffekter som är särskilt kännbara
för låg- och medelinkomsttagare. Det kan
i sin tur leda till att
arbetskraftsutbudet stiger, vilket är en
nödvändig utveckling om vi ska kunna
bibehålla och förstärka uppgången i den
svenska ekonomin.
Nivån på de skatter som staten och
kommunerna tar ut bestäms bl.a. av vilka
välfärds- och fördelningspolitiska
ambitioner man har. Skatter ska samtidigt
stimulera till arbete, investeringar, en
uthållig ekonomisk utveckling och
minskade ekonomiska och sociala klyftor.
Enligt utskottets mening bör därför
framtida eventuella skattesänkningar, i
likhet med tidigare, inriktas mot
ytterligare förbättringar för löntagare
och småföretag.
De omfattande skattesänkningar som
föreslås i flertalet av partimotionerna
riskerar, enligt utskottets mening, att
leda till stora nedskärningar av viktig
offentlig verksamhet. Dessutom ökar
risken för instabila statsfinanser. En
sådan utveckling kommer att få starkt
negativa konsekvenser för den svenska
välfärden och den svenska tillväxten.
Regeringen anger vidare i
vårpropositionen att skattepolitiken
under det närmaste året bör inriktas mot
följande fyra områden:
· Globaliseringen. Den allt
snabbare globaliseringen ställer stora
krav på skattesystemet. I november förra
året överlämnade den s.k.
Skattebasutredningen sitt slutbetänkande.
Utredningen behandlar
internationaliseringens betydelse för
svenska skattebaser och Sveriges framtida
skattestruktur. Huvudbudskapet i
utredningen är att dagens skattenivå kan
behållas men att skattesystemet och
skattebaserna måste värnas. För länder
med höga offentliga utgifter krävs breda
skattebaser och en begränsning av olika
former av särregler. Utredningens
betänkande är nu ute på remiss.
·
· Småföretagen. Skattereglerna för
olika former av småföretag och dess ägare
bör så långt det är möjligt vara
likformiga och enkla. Förra sommaren
överlämnade den s.k. 3:12-utredningen
sitt betänkande Beskattning av företag. I
betänkandet föreslås bl.a. förändringar i
de regler som styr beskattningen av
inkomster från mindre aktiebolag samt att
arvsbeskattningen vid generationsskiften
och gåvor mildras. Betänkandet har
remissbehandlats och frågan bereds nu
inom Regeringskansliet. Som utskottet
redovisat tidigare anger regeringen också
i vårpropositionen att den vill förändra
de s.k. 3:12-reglerna så att de blir mer
gynnsamma för företagarna. I början av
förra året presenterade också den s.k.
Förenklingsutredningen sitt
slutbetänkande. Betänkandet innehöll
förslag till en reformering av
skattereglerna för handelsbolag.
Betänkandet har remissbehandlats och
föreslagen bereds inom Regeringskansliet.
·
· Insatser mot skattefusk.
Skattefusk av olika slag snedvrider
konkurrensen, skadar skattesystemets
legitimitet och är därför i förlängningen
ett hot mot välfärdssamhället. För att
ytterligare prioritera kampen mot
skattefusket lämnade regeringen nyligen
en proposition om en reformering och
effektivisering av skatteförvaltningens
organisation. Men det behövs ytterligare
åtgärder. I Byggkommissionens betänkande,
som utskottet tidigare redovisat under
avsnittet Konkurrensklimatet ska
förbättras ytterligare, föreslås också
att det inrättas särskilda
entreprenadkonton samt omvänd
momsskyldighet för att bekämpa
svartarbete i byggsektorn. Regeringen
anger dessutom i vårpropositionen att den
under våren kommer att behandla
Riksskatteverkets förslag om
schablonbeskattning i vissa branscher.
Vidare avser regeringen att under hösten
tillsätta en utredning om
skattebrottsenheternas befogenheter och
verktyg.
·
· Den gröna skatteväxlingen ska
fortsätta. I vårpropositionen 2000 angav
regeringen att det samlade utrymmet för
grön skatteväxling uppgick till 30
miljarder kronor under perioden
2001-2010. Hittills har en växling om
drygt 8 miljarder kronor genomförts och
regeringen anger i vårpropositionen att
en grön skatteväxling om ytterligare 9
miljarder kronor planeras under
innevarande mandatperiod.
·
Fastighetsskatten
I samtliga partimotioner föreslås att
fastighetsskatten tas bort, sänks eller
kraftigt förändras. Fastighetsskatten är
enligt utskottets mening en viktig
inkomstkälla för staten. Den ger ungefär
20 miljarder kronor per år, pengar som
bidrar till att finansiera den gemensamma
välfärden. Vid sidan av att den är en
viktig inkomstkälla visar också
forskningen att skatten har relativt
begränsade effekter på utveckling och
tillväxt.
År 2001 släpptes den frysta taxeringen,
och taxeringsvärdena steg kraftigt i de
områden där fastighetspriserna ökat mest.
För att minska effekterna av denna
utveckling har skattesatserna sänkts i
flera steg samtidigt som det s.k.
fribeloppet i förmögenhetsskatten höjts.
Skattesatsen för småhus och hyreshus
ligger nu på 1 % respektive 0,5 %, en
nedgång med 0,5 procentenheter respektive
1 procentenhet under förra
mandatperioden. Fribeloppet i
förmögenhetsskatten har höjts från 900
000 kr till i år 1,5 miljoner kronor för
ensamstående och 2 miljoner kronor för
sambeskattade par. Dessutom har en
begränsningsregel i
fastighetsbeskattningen införts.
Begränsningsregeln innebär att hushåll i
normala inkomst- och förmögenhetslägen
maximalt ska betala 5 % av sin inkomst i
fastighetsskatt.
Vidare ska omräkningsförfarandet vid
taxeringen ersättas med en förenklad
fastighetstaxering mellan de allmänna
fastighetstaxeringarna. Dessutom ska
regler införas som gör att höjda
taxeringsvärden inte omedelbart får
genomslag på fastighetsskatteuttaget.
Utskottet vill här passa på att erinra
om att en parlamentarisk kommitté
tillsatts med uppgift att utreda
fastighetsskatten,
förmögenhetsbeskattningen samt arvs- och
gåvobeskattningen. Utredningen ska enligt
planen vara avslutad i slutet av 2003.
Den gröna skatteväxlingen och ett
ekologiskt hållbart Sverige
En god miljö och en ekologiskt hållbar
utveckling är enligt utskottets mening
ett av den ekonomiska politikens
viktigaste mål. Sverige ska vara ett
föregångsland för en ekologiskt hållbar
utveckling. Det övergripande målet är att
till nästa generation lämna över ett
samhälle där de stora miljöproblemen är
lösta. En central uppgift i politiken är
därmed att skapa ett system där den som
förorsakar påverkan på miljön också ska
bära den samhällsekonomiska kostnaden.
Den gröna skatteväxlingen, som utskottet
redovisade ovan, är en viktig del i denna
politik.
De 15 nationella miljökvalitetsmål som
riksdagen ställt upp visar tydligt den
ekologiska dimensionen i begreppet
hållbar utveckling. Målen är formulerade
utifrån den miljöpåverkan som naturen tål
och definierar det tillstånd för den
svenska miljön som ska nås inom en
generation. Hösten 2001 beslutade
riksdagen om nya mätbara delmål och
åtgärdsstrategier för att uppnå 14 av de
uppsatta 15 målen, och förra våren antog
riksdagen förslagen till strategi och
delmål för det femtonde
miljökvalitetsmålet - Begränsad
klimatpåverkan. Miljökvalitetsmålen och
delmålen ska vara styrande för statens
miljöpolitik, miljöstyrning och andra
samhällsaktörers åtgärder på området. För
att följa upp utvecklingen av miljömålen
och de olika delmålen har ett
miljömålsråd inrättats. Enligt rådets
första rapport kommer de flesta av
delmålen sannolikt att nås, men fler
insatser krävs för att det ska bli
verklighet. För många av målen är
dessutom den internationella utvecklingen
och det internationella miljöarbetet
avgörande för om målen ska nås eller
inte.
Vid sidan av den gröna skatteväxlingen
genomförs en mängd olika åtgärder för att
bl.a. öka den hållbara utvecklingen,
bevara den biologiska mångfalden, sanera
förorenade områden, stimulera
miljöforskning och miljöinformation samt
öka miljöövervakningen.
Utskottet vill i sammanhanget också
erinra om att regeringen i
vårpropositionen anger att
naturvårdsfrågorna även i fortsättningen
kommer att prioriteras i miljöarbetet.
För att komplettera de statliga
insatserna för att nå de
naturvårdsanknutna miljömålen genomförs
en kommunal naturvårdssatsning för att
stimulera lokal och kommunal naturvård.
I början av januari 2001 överlämnade
den s.k. Resurseffektivitetsutredningen
sitt betänkande Effektiv användning av
naturresurser. I betänkandet anges bl.a.
att om inga motverkande åtgärder vidtas
kommer sannolikt råvaruanvändningen,
energianvändningen och miljöpåverkande
utsläpp att öka under de närmaste
årtiondena. Regeringen anger i
vårpropositionen att utredningens arbete
kommer att vara ett värdefullt underlag
vid utformningen av den fortsatta
politiken för en effektiv
resursanvändning och hållbar ekonomisk
utveckling.
Utskottet vill i anslutning till detta
också hänvisa till de gröna nyckeltal som
sedan 1999 redovisas i budget- och
vårpropositionerna. Nyckeltalen är ett
komplement till de ekonomiska
nyckeltalen, och de är ett viktigt
instrument för att nå det övergripande
miljömålet om att till nästa generation
lämna över ett samhälle där de stora
miljöproblemen är lösta.
Reformering av barn- och familjepolitiken
Under de senaste åren har en omfattande
satsning på barnen och barnfamiljerna
vidtagits. Den stegvisa reformeringen av
familjepolitiken framfördes första gången
i vårpropositionen för 2000 och
fortsätter under de närmaste åren, trots
det osäkra konjunkturläget. Goda villkor
för de unga och barnfamiljerna är en
rättvisefråga och en investering i
framtiden. Utgångspunkten för politiken
är att Sverige ska vara ett land där alla
barn och ungdomar får en bra uppväxt.
Därför har barnbidraget under perioden
höjts med 200 kr till 950 kr i månaden.
På motsvarande sätt har
flerbarnstilläggen och studiebidragen
höjts. Från och med i år utökas
studiebidraget ytterligare genom att
bidraget utgår under tio månader i
stället för som tidigare under nio
månader.
Förra året fick barn till arbetssökande
rätt till förskoleverksamhet och maxtaxan
i barnomsorgen infördes samtidigt som
kommunerna tillförs ytterligare resurser
för att säkra kvaliteten inom
barnomsorgen. Det sista steget i
maxtaxereformen togs vid årsskiftet då en
allmän förskola för fyra- och femåringar
infördes. Skolverkets första uppföljning
av maxtaxereformen visar att kvaliteten i
omsorgen upprätthållits. Fler barn tar
del av förskolan, men det ökade antalet
har inte påverkat barngruppernas storlek
eller den tid barnen vistas i
barnomsorgen. Personaltätheten i
förskolorna har inte heller påverkats,
enligt Skolverkets uppföljning.
Föräldraförsäkringen har förlängts med
en månad till totalt 13 månader, och den
s.k. pappa- och mammamånaden utökats med
ytterligare en månad. Samtidigt har den
lägsta dagpenningen, dvs. den s.k.
garantinivån i försäkringen, höjts till
150 kr per dag 2003 och en ytterligare
höjning till 180 kr per dag är planerad
att genomföras 2004.
Vid sidan av dessa åtgärder har det
också införts ett stöd om 100 miljoner
kronor perioden 2001 till 2003 för att
hjälpa barn till missbrukare eller barn i
familjer där det förekommer våld och
övergrepp.
Till följd av den svaga ekonomiska
utvecklingen och för att hålla statens
s.k. utgiftstak och säkra den
statsfinansiella utvecklingen höjs taket
i maxtaxan 2004 och kontaktdagarna inom
den tillfälliga föräldrapenningen tas
bort. Dessutom skjuts den tidigare
planerade höjningen av inkomsttaket i
föräldraförsäkringen upp. Utskottet vill
med anledning av detta erinra om att
regeringen anger att den avser att höja
inkomsttaket i försäkringen när det
ekonomiska läget så medger.
Den generella välfärden ska bevaras och
utvecklas
I motion Fi15 (fp) anförs att
socialförsäkringarna bör utredas.
Försäkringarna bör reformeras med
utgångspunkten att öka
försäkringsmässigheten i systemen, enligt
motionärerna. Utskottet vill bara kort
anföra följande. Den generella
välfärdspolitiken är en avgörande del i
politiken för tillväxt, rättvisa och
jämställdhet. En generellt upplagd
välfärdspolitik minskar klyftorna mellan
olika grupper i samhället. Social- och
arbetsförsäkringarna ger trygghet när en
person drabbats av t.ex. sjukdom eller
arbetsskada samtidigt som försäkringarnas
koppling till förvärvsarbete uppmuntrar
till ett högt arbetskraftsdeltagande och
arbetskraftsutbud.
Till följd av de kraftiga
reallönehöjningarna under de senaste åren
har antalet personer som får ersättning
med 80 % av inkomsten vid sjukdom eller
föräldraledighet minskat. Under 2001 hade
ca 36 % av alla heltidsarbetande en
inkomst på över sju och ett halvt
basbelopp, vilket är den övre gränsen för
ersättningsberättigad inkomst. Enligt
utskottets uppfattning är det angeläget
att se över ersättningsnivåerna i
försäkringssystemen för att bevara och
utveckla den generella välfärden.
Samtidigt är det angeläget att detta sker
i den takt som ekonomin tillåter.
Utgiftstaket i statsbudgeten och de
övergripande målen i budgetpolitiken
måste hållas, annars är risken att
Sverige på sikt återigen hamnar i det
mycket svaga statsfinansiella läge som
präglade de första åren på 1990-talet.
Eftersom det finns risk för att statens
utgiftstak för 2003 och 2004 överskrids
skjuts de tidigare planerade höjningarna
av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen
upp. Som utskottet nämnde ovan är dock
inriktningen att taken ska höjas så snart
det ekonomiska läget så medger.
Utskottet vill dock i sammanhanget
erinra om att ersättningen i
arbetslöshetskassan höjts i två omgångar,
vid halvårsskiftet 2001 och vid
halvårsskiftet 2002.
Privatisering och avreglering
När det gäller frågor om förändringar och
privatiseringar av t.ex. vård- och
omsorgssektorerna vill utskottet erinra
om att principerna om en solidariskt och
offentligt finansierad och rättvist
fördelad sjukvård är några av de mest
centrala inslagen i den generella
välfärdspolitiken. I motion Fi14 (m)
föreslås att en obligatorisk
hälsoförsäkring införs. I motionen saknas
närmare uppgifter om hur en sådan
försäkring skulle vara konstruerad men
utskottet vill med anledning av förslaget
ändå anföra följande. Det finns enligt
utskottets mening inga belägg för att
Sverige skulle vinna på att övergå till
en försäkringslösning. Internationella
erfarenheter tyder tvärtom på att de
skattefinansierade hälso- och
sjukvårdssystemen fungerar bättre i t.ex.
jämställdhets- och fördelningspolitiskt
avseende än försäkringsfinansierade
system.
I bl.a. motion Fi14 (m) framförs också
förslag om omfattande avregleringar och
privatiseringar i den statliga och
kommunala sektorn. Skulle dessa förslag
genomföras skulle det enligt utskottets
mening leda till en dramatisk förändring
av de offentliga verksamheterna. Följden
skulle sannolikt bli en mycket instabil
situation till skada för medborgarna.
Effektiviteten och produktiviteten inom
t.ex. vården, omsorgen och skolan skulle
drabbas hårt. I samtliga motioner
föreslås också omfattande
skattesänkningar. Det är utskottets
övertygelse att skattesänkningar av denna
art leder till nedskärningar av viktig
och angelägen offentlig verksamhet.
Dessutom får stora skattesänkningar av
den här typen oacceptabla
fördelningspolitiska konsekvenser.
Skadorna på den svenska generella
välfärden skulle sannolikt bli stora.
Utskottets uppfattning är vidare att
skattesänkningar av detta slag kan leda
till instabila statsfinanser med negativa
effekter på både företagsklimatet och den
ekonomiska tillväxten. Erfarenheterna och
lärdomarna från den snabba försämringen
av statsfinanserna i början av 1990-talet
är både tydliga och avskräckande.
Offentliga bidrag bidrar till en jämnare
fördelning
Utskottet vill i detta sammanhang också
peka på den studie av fördelningen av
offentliga bidrag till barnomsorg,
utbildning samt hälso- och sjukvård som
redovisades i vårpropositionen för 2002,
bilaga 3. Undersökningen visar tydligt
att de resurser som fördelas via de
offentliga verksamheterna klart bidrar
till en jämnare fördelning i samhället.
Framför allt blir omfördelningen över
livscykeln tydlig när effekterna av de
subventionerade offentliga tjänsterna
undersöks. Till exempel beräknas personer
i 90-årsåldern få vård och omsorg för i
genomsnitt 150 000 kr per år. Barn och
ungdomar erhåller ca 35 000 kr per år i
form av främst barnomsorg och utbildning,
medan personer i 60-årsåldern endast
utnyttjar offentliga tjänster för 15 000
kr. När det gäller subventioner av
utbildning visar studierna att
snedrekryteringen till den högre
utbildningen fortfarande är betydande.
Däremot har klyftan i antalet
utbildningsår mellan olika grupper i
samhället minskat markant de senaste
åren. Andra resultat är t.ex. att
barnfamiljer och pensionärer gynnas och
att subventionerna påtagligt minskar
inkomstspridningen. Personer med relativt
låg ekonomisk standard erhåller mer, både
i absoluta och relativa termer, än de
välbeställda. Vidare gynnas kvinnor mer
än män av den offentliga tjänstesektorn.
Ökade resurser till vården, skolan och
omsorgen .
Den omfattande saneringen av de
offentliga finanserna har under de
senaste åren skapat utrymme för
satsningar på att öka resurserna och
förbättra kvaliteten inom skolan, vården
och omsorgen av barn och gamla. Den
starka inkomstutvecklingen i den svenska
ekonomin innebär dessutom att
skatteintäkterna i den kommunala sektorn
ökat under de senaste åren.
I år är resursöverföringen från staten
till kommuner och landsting ca 31
miljarder kronor högre jämfört med
situationen 1996. Enligt utskottets
mening är det nödvändigt att kommunernas
och landstingens ekonomi förstärks
ytterligare, inte minst med tanke på att
den svaga konjunkturen även påverkar
kommunernas finanser. Behoven inom
vården, skolan och omsorgen är
fortfarande stora och kommer att växa
ytterligare framöver.
Den särskilda satsningen på vård och
omsorg fortsätter 2004 med ca 4 miljarder
kronor. Vidare avsätts ytterligare 1,25
miljarder kronor för att korta väntetider
och förbättra tillgängligheten inom
sjukvården. Till detta ska sedan läggas
den kraftiga satsningen på skolan under
perioden 2001-2006. Nästa år tillförs
skolan ytterligare 1 miljard kronor,
efter en ökning på sammanlagt 1,5
miljarder kronor perioden 2002-2003.
Därefter ökar tilldelningen med 1 miljard
kronor per år fram till 2006.
Som utskottet redovisat tidigare
förstärks också kommunernas ekonomi genom
att det tillfälliga sysselsättningsstödet
till kommuner och landsting förlängs till
att gälla även under nästa år. Även den
s.k. 200-kronan som alla skattskyldiga
betalar i inkomstskatt kommer även nästa
år att överföras till kommuner och
landsting, enligt regeringens förslag i
vårpropositionen.
Sammantaget innebär detta att kommun-
och landstingssektorn får ytterligare
stora förstärkningar fram till 2004 för
att säkra en god vård, omsorg och skola.
Ovanpå detta tillkommer de resurser som
regeringen satsar inom ramen för en
familjepolitisk reform, t.ex. maxtaxan.
Utskottet vill i detta sammanhang också
erinra om att det vid sidan av dessa
resursstärkande åtgärder görs en mängd
satsningar för att öka kvaliteten och
effektiviteten inom t.ex. skolan och
vården.
. och behovet av offentlig och kommunal
verksamhet växer
Behoven av offentlig och kommunal
verksamhet kommer att öka starkt
framöver, bl.a. till följd av den
demografiska utvecklingen och den allt
högre andelen äldre i befolkningen. Det
framgår tydligt i t.ex. den analys som
regeringen redovisade i
budgetpropositionen för 2003, bilaga 2
kapitel 12. Fram till 2050 beräknas
Sveriges befolkning öka med drygt en
miljon personer. Nästan hela ökningen
kommer att ske i åldersgrupperna 64 år
och äldre. Befolkningen i dessa grupper
väntas öka med 0,9 miljoner personer
under perioden. Denna utveckling kommer
att ställa stora krav på en väl
fungerande offentlig sektor med starka
och sunda offentliga finanser. Därtill
krävs en god ekonomisk tillväxt och en
ökad sysselsättning. Enligt analysen
bedöms utgifterna för sjukvård och
äldreomsorg stiga från 9 % av BNP till
drygt 13 % av BNP. Utgifterna för
pensioner väntas stiga från 9 % av BNP
till 11 % av BNP.
Till följd av bl.a. den höga
tillväxten och den stigande
sysselsättningen i slutet av 1990-talet
och början av 2000-talet ökade
kommunernas och landstingens
skatteinkomster med nästan 100 miljarder
kronor under perioden 1998-2002. Detta
visar enligt utskottets mening på vikten
av att åtgärder vidtas så att den svenska
ekonomin uthålligt kan hålla en hög
tillväxttakt.
Vid sidan av detta är det enligt
utskottets mening mycket viktigt att de
resurser som redan finns i den kommunala
sektorn används mer effektivt. Den
pågående omdaningen och effektiviseringen
av de kommunala verksamheterna måste
fortsätta för att man ska klara både de
nuvarande ekonomiska påfrestningarna och
den framtida välfärden.
Pensionärerna och pensionerna
I motion Fi16 (kd) hävdas att
regeringens okänsliga budgetsanering
drabbat pensionärerna hårt. Utskottet
vill med anledning av detta anföra
följande. Regeringen gjorde tidigt klart
att när statsfinanserna stärks och
ekonomin börjar växa ska situationen
först förbättras för de grupper i
samhället som drabbats extra hårt av de
svåra tiderna.
Redan i budgetpropositionen för 1999
föreslog regeringen därför en förbättring
av pensionärernas ekonomi med omkring 4
miljarder kronor. Det reducerade
prisbasbeloppet för pensionärer ersattes
fr.o.m. 1999 av det fulla prisbasbeloppet
samtidigt som bostadstillägget till
pensionerna höjdes för att gynna de sämst
ställda pensionärerna. Satsningen på
pensionärerna fortsatte i
budgetpropositionen för 2001.
Bostadstillägget och det särskilda
bostadstillägget höjdes ytterligare
samtidigt som den tidigare tillfälliga
höjningen av pensionstillskottet
permanentades. Vidare höjdes det
särskilda grundavdraget för pensionärer i
inkomstbeskattning. Under förra året fick
pensionärerna en särskild skattesänkning
på upp till 1 320 kr per år samtidigt som
bostadstillägget justerades upp
ytterligare, vilket innebär att
bostadstillägget totalt under perioden
höjts från 83 % till 91 % av
bostadskostnaden upp till taket.
Samtidigt har golvet i systemet slopats
och taket höjts till 4 500 kr per månad.
I år införs ett s.k.
äldreförsörjningsstöd samtidigt som
pensionerna höjs genom att det nya
pensionssystemet träder i kraft.
Äldreförsörjningsstödet ska garantera att
alla i Sverige som fyllt 65 år får en
skälig levnadsstandard.
Utskottet vill i detta sammanhang även
peka på att de satsningar som nu görs och
planeras inom vården och omsorgen är av
utomordentligt stor betydelse, inte minst
för äldre och pensionärer. Under perioden
1999-2001 satsades t.ex. 300 miljoner
kronor på den nationella handlingsplanen
för äldre, vilket bl.a. inbegripit
anhörigstöd, telefonjour för äldre och
anhöriga och försöksverksamhet i
hemtjänsten. Därutöver satsades omkring
400 miljoner kronor på fler platser och
högre standard i äldreboendet. Vid
halvårsskiftet 2002 infördes ett nytt
högkostnadsskydd i tandvården för äldre,
och stödet förstärks ytterligare i år med
300 miljoner kronor.
Som redovisades ovan, under rubriken
Offentliga bidrag bidrar till en jämnare
fördelning, går en stor del av de
offentliga resurserna och tjänsterna inom
vården och omsorgen till personer i de
högre åldersgrupperna.
Saneringen av de offentliga finanserna
och demografin
Utskottet har vid flera tillfällen
behandlat budgetkonsolideringens effekter
på fördelningen i samhället (senast i
bet. 2002/03:FiU1). Enligt utskottets
uppfattning fanns det inte något
alternativ till saneringen av de
offentliga finanserna. Den var nödvändig
för att återställa förtroendet för svensk
ekonomi och få ned de höga räntor som
allvarligt dämpade tillväxtkraften, inte
minst i de mindre och medelstora
företagen. Den var också nödvändig för
att säkra den framtida välfärden. Som
utskottet redovisat tidigare står Sverige
inför en stor demografisk utmaning genom
att andelen äldre i befolkningen ökar.
För att klara av den påfrestning som
detta kommer att innebära för de
offentliga systemen krävs ett överskott i
de offentliga finanserna under de
närmaste åren.
Enligt utskottets mening är det också
viktigt att inse att de senaste årens
kraftiga uppgång i den svenska ekonomin
till en ganska stor del beror på det
faktum att Sverige har sanerat de
offentliga finanserna och etablerat ett
vverskott. Det är också viktigt att inse
att utan sanering hade det inte varit
möjligt att under de senaste åren bedriva
en expansiv finanspolitik för att dämpa
effekterna av den internationella
konjunkturnedgången.
Ett Sverige för alla ...
I t.ex. utskottets betänkande med
anledning av budgetpropositionen för 2003
(bet. 2002/03:FiU1) behandlades den stora
fördelningspolitiska utmaning som ligger
i att minska klyftorna i samhället och
antalet personer som är marginaliserade.
Enligt utskottets mening ger ekonomisk
tillväxt bättre förutsättningar för ökad
rättvisa. Tillväxten i sig är däremot
ingen garanti för rättvisa, utan för att
minska klyftorna i samhället krävs en
aktiv politik för rättvisa. Målet bör
vara att människors livsval inte ska
begränsas av bakgrund eller kön. Alla ska
ha samma rätt och möjlighet till vård,
utbildning och omsorg. Vidare måste alla
former av diskriminering upphöra.
Invandrare, flyktingar och de som bott i
Sverige i många generationer ska ges
likartade möjligheter i livet.
Även om mycket återstår att göra har de
senaste årens tillväxt gjort det möjligt
att vidta åtgärder inom en rad områden;
t.ex. har initiativ tagits för att öka
förutsättningarna för en långsiktigt
hållbar integration. Skyddet mot
diskriminering förstärks genom en ny
lagstiftning och inom bl.a.
arbetsmarknads- och utbildningsområdet
pågår en rad olika insatser för att öka
t.ex. invandrarnas möjligheter att delta
i arbetslivet. Ansträngningarna på detta
område måste öka under de kommande åren.
Ett viktigt mål i politiken är att öka
sysselsättningen bland invandrare.
Olika fördelningsanalyser visar att
barnfamiljer och då särskilt ensamstående
föräldrar, ungdomar och invandrare
fortfarande har det sämre nu än i början
av 1990-talet. En rad åtgärder har
vidtagits och kommer att vidtas för att
förbättra situationen för dessa grupper.
Andra studier visar att det finns
strukturella faktorer som gör att vissa
samhällsgrupper har större tillgång än
andra till utbildning, höga inkomster och
en god välfärd. Det är t.ex. fortfarande
betydligt vanligare att barn till
föräldrar med högre utbildning studerar
vidare än att barn till föräldrar med
lägre utbildning gör det. De senaste
årens utbyggnad av högskolan och det
reformerade studiesystemet syftar till
att bryta detta mönster.
Som framgår av t.ex. regeringens
fördelningspolitiska redogörelse i
vårpropositionen bilaga 3 har både löne-
och inkomstspridningen ökat under senare
delen 1990-talet efter att successivt ha
minskat sedan mitten av 1970-talet. Till
följd av den ekonomiska krisen i början
av 1990-talet marginaliserades vissa
grupper i samhället. Till exempel har
antalet människor som är
långtidsarbetslösa, långtidssjuka eller
beroende av socialbidrag under långa
tider ökat.
För att motverka detta måste bl.a.
marginaleffekter av olika slag minskas så
att det lönar sig bättre att studera och
arbeta. Beslutet om att införa maxtaxa i
förskoleverksamheten och barnomsorgen är
ett exempel på åtgärder som bidrar till
att minska marginaleffekterna. Sänkning
av marginalskatterna genom höjningen av
den nedre skiktgränsen för statlig
inkomstskatt och kompenseringen av
egenavgifterna är andra exempel på
åtgärder som vidtagits under senare år.
Enligt beräkningar som redovisades i
vårpropositionen för 2002 hade en
ensamstående med två barn en
marginaleffekt på ungefär 65 % år 1999.
Under förra året hade marginaleffekten
för denna familjetyp sjunkit med nästan 7
procentenheter, till 58,6 %. För
sammanboende med två barn hade
marginaleffekterna under samma period
sjunkit med omkring 5 procentenheter.
Som utskottet redovisat tidigare anger
regeringen i vårpropositionen att den
avser att se över hur marginaleffekterna
kan minskas ytterligare i syfte att öka
arbetskraftsdeltagandet och minska
utanförskapet och socialbidragsbehovet.
. och socialbidragsberoendet ska halveras
Som utskottet nämnde ovan ökade
socialbidragsberoendet under 1990-talet.
Denna utveckling är enligt utskottets
mening ett hårt slag för alla som kämpar
för ökad rättvisa och högre välfärd.
Riksdagens och regeringens uppsatta mål
är att socialbidragsberoendet ska
halveras mellan 1999 och 2004.
Utvecklingen och uppfyllelsen av målet
ska årligen avrapporteras till riksdagen.
I bilaga 3 i budgetpropositionen för 2003
redovisar regeringen den andra
avstämningen av målet, den första
publicerades i budgetpropositionen för
2002. År 1999 uppgick
socialbidragsberoendet till omkring 115
200 s.k. helårsekvivalenter (antal vuxna
personer med full ersättning under ett
helt år). För att målet ska nås krävs
alltså att antalet socialbidragsberoende
sjunker till omkring 57 600 år 2004,
räknat i helårsekvivalenter. Det kan
jämföras med att antalet
socialbidragsberoende 1990, dvs. före den
kraftiga nedgången i den svenska
ekonomin, uppgick till 71 700.
Till följd av bl.a.
sysselsättningsuppgången och den
sjunkande arbetslösheten minskade antalet
beroende av socialbidrag med 14 000
personer år 2000, 9 700 personer år 2001
och drygt 5 000 år 2002 (enligt
regeringens beräkningar i
vårpropositionen). Sammantaget minskade
antalet socialbidragsberoende under
perioden med omkring 29 000 personer,
vilket innebär att det återstår omkring
28 000 helsårsekvivalenter för att målet
om en halvering ska nås.
Detta visar enligt utskottets mening
att det är kampen för ökad sysselsättning
och minskad arbetslöshet som är avgörande
när det gäller att bryta bidragsberoendet
i det svenska samhället. Möjligheterna
för utsatta grupper att skaffa jobb, egen
försörjning och delta i arbetslivet måste
öka. Sverige har inte råd - varken
mänskligt eller ekonomiskt - att ställa
dessa grupper utanför. Därför är det
enligt utskottets mening utomordentligt
viktigt att sysselsättningsmålet, som
utskottet diskuterat tidigare, och målet
om en halvering av socialbidragsberoendet
nås även om det, som regeringen uttrycker
det i vårpropositionen, krävs mer
insatser och tar längre tid än beräknat
till följd av den svaga konjunkturen.
Jämställdhet
Centrala mål i den ekonomiska politiken
är rättvisa och jämställdhet. Även om vi
i Sverige har kommit långt med
jämställdheten mellan män och kvinnor i
jämförelse med andra länder, återstår
mycket att göra. Vårt samhälle är
fortfarande organiserat utifrån en
könsmaktsstruktur. Arbetsmarknaden är
alltjämt mycket könsuppdelad, och
kvinnors arbete är ofta lägre betalt. Män
har bättre karriärmöjligheter, högre lön
och större makt som en följd av att de är
män. För att bryta detta maktmönster
måste den övergripande ekonomiska
politiken få ett ännu tydligare
genusperspektiv än i dag.
Välfärden och jämställdheten är intimt
förknippade med varandra. Det är inte en
slump att länder som Danmark, Norge,
Finland och Sverige är mer jämställda än
de flesta andra länder. Det är den
utbyggda generella välfärden och den höga
förvärvsfrekvensen för kvinnor som har
gett möjligheter till detta.
Kvinnors och mäns lika värde och rätt
till egen försörjning ska vara en
självklarhet i Sverige. En egen inkomst
är förutsättningen för fria och
självständiga val i vardagen. Det kan
aldrig accepteras att kvinnors kunskaper
och erfarenheter värderas lägre.
Politiken måste därför med kraft inriktas
på kvinnors rätt till arbete med rättvisa
löner, en väl utbyggd gemensam sektor,
kvinnofrid samt en strategi för att få
jämställdhet på alla områden och fler
kvinnor på olika beslutsnivåer.
De reformer som utskottet redovisat
ovan, som t.ex. den stegvis reformerade
barn- och familjepolitiken, satsningarna
på skola, vård och omsorg och programmen
för att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten, är väsentliga steg i
utvecklingen mot en större rättvisa och
vkad jämställdhet mellan män och kvinnor.
En avgörande del i jämställdhetspolitiken
är att motverka löneskillnader på grund
av kön. Enligt den officiella
lönestatistiken tjänar kvinnorna omkring
82 % av männens löner. En handlingsplan
för ökad jämställdhet ska läggas fram
under 2003. I planen ska bl.a. förslag
redovisas för hur de strukturella
löneskillnaderna mellan kvinnor och män
ska minska. Utskottet vill också erinra
om att regeringen i slutet av förra året
inrättade en särskild styrgrupp inom
Regeringskansliet som ansvarar för att
jämställdhetsperspektivet integreras i
samtliga politikområden. Vidare ska en
särskild jämställdhetsbilaga redovisas i
budgetpropositionen för 2004.
Utskottet vill också erinra om att
riksdagen 2000 beslutade om en skärpning
av jämställdhetslagen. Den nya lagen är
tydligare och ska mer effektivt motverka
att lön sätts efter könstillhörighet på
den svenska arbetsmarknaden.
Enligt lagen har arbetsmarknadens
parter tre år på sig att vidta åtgärder
för att få bort löneskillnader som beror
på kön. Regeringen följer parternas
arbete löpande via JämO och
Medlingsinstitutet, och utfallet kommer
att ge ett viktigt underlag för i vilken
utsträckning det behövs ytterligare
åtgärder i form av t.ex. en ännu stramare
lagstiftning för att minska och radera ut
de osakliga löneskillnader som finns i
det svenska arbetslivet.
Kvinnor arbetar i högre grad än män
visstid eller deltid. Som utskottet
redovisat tidigare anger regeringen i
vårpropositionen att den avser att
tillsätta en utredning som ska undersöka
möjligheterna att införa rätt till
heltidsanställning.
Folkomröstningen om EMU
I motionerna Fi14 (m), Fi15 (fp) och Fi16
(kd) anförs att Sverige bör ersätta
kronan med euron för att bl.a. öka den
ekonomiska stabiliteten och förbättra de
svenska tillväxtförutsättningarna. I
motion Fi17 (c) anförs tvärtemot att
Sverige bör avstå från EMU och euron.
Utskottet konstaterar att valet om att
införa euron eller inte är ett mycket
viktigt val som på olika sätt kommer att
påverka samhället, ekonomin och den
ekonomiska politiken. Utskottet väljer
dock att avstå från ytterligare
kommentarer av respekt för den
folkomröstning i frågan som hålls
söndagen den 14 september 2003.
s, v och mp i samarbete
Utskottet tillbakavisar
Kristdemokraternas angrepp i motion Fi16
på Vänsterpartiet och Miljöpartiet de
gröna. En redovisning av resultaten i
ekonomin duger bra som svar på
Kristdemokraternas attack: Även om
konjunkturen mattats av har tillväxten i
den svenska ekonomin varit historiskt hög
under perioden 1998-2001 samtidigt som
sysselsättningen stigit och
arbetslösheten sjunkit. I fjol var också
tillväxten betydligt högre än i t.ex. EU
trots den svaga internationella
efterfrågan. Sverige har fortfarande ett
av de största överskotten i de offentliga
finanserna i EU. Den tidigare stora
offentliga nettoskulden har vänts till en
nettoförmögenhet. Bytesbalansen visar
överskott, och medborgarnas realinkomster
har ökat kraftigt.
Valet hösten 2002 ledde fram till en
överenskommelse mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet på hundratjugoen punkter för
ett tryggare, rättvisare och grönare
Sverige. I den formulerades att vår
gemensamma politik för Sverige bygger på
övertygelsen att den ekologiska, sociala
och ekonomiska dimensionen måste vävas
samman för att skapa en uthållig
utveckling som är bra för Sverige.
Tillsammans vill vi arbeta för en tydlig
politik för ett grönt jämställt folkhem
där hållbar tillväxt, full sysselsättning
och trygg välfärd drivs framåt av teknisk
utveckling, modern omställning,
omfattande delaktighet och minskade
klyftor.
Vårpropositionen bygger på en
överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna,
vilka står bakom riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, budgetpolitiken
samt tilläggsbudgeten för 2003.
1.3.3 Finansutskottets förslag till
inriktning av den allmänna ekonomiska
politiken
Vårpropositionen bygger på en
överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna,
vilka står bakom riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, budgetpolitiken och
tilläggsbudgeten för 2003.
Världsekonomin präglas av lågkonjunktur
och stor osäkerhet. Efter en återhämtning
i början av förra året försvagades den
ekonomiska aktiviteten på nytt under
andra halvan av 2002 till följd av
fallande aktiekurser, lågt ställda
vinstförväntningar, bokföringsskandaler
och hot om krig i Irak. Försvagningen har
fortsatt under inledningen av 2003. Som
utskottet redovisade under avsnitt 1.2.9
Finansutskottets syn på vårpropositionens
och partimotionernas
konjunkturbedömningar är osäkerheten om
den internationella utvecklingen
fortfarande mycket stor trots att kriget
i Irak tog slut vid mitten av april.
Hushållen och företagen är fortfarande
tveksamma om den ekonomiska utvecklingen,
vilket påverkar produktionen,
investeringarna och konsumtionen. De
senaste månaderna har dock oljepriserna
sjunkit samtidigt som inflationen och
räntorna gått ned och kurserna på
aktiebörserna världen över stigit - en
utveckling som ökar förutsättningarna för
en successiv återhämtning i den
internationella ekonomiska aktiviteten
under senare delen av året.
Osäkerheten betyder enligt utskottet
att den ekonomiska politiken ska inriktas
mot att hålla den svenska ekonomin
fortsatt stark. Sverige har under de
senaste åren haft en tillväxt som
överstigit genomsnittet i EU och
euroområdet. Sysselsättningen är hög och
arbetslösheten låg jämfört med flertalet
andra EU-länder. Inflationen är låg och
Sverige har, i motsatt till många länder
i Europa, överskott i de offentliga
finanserna. Under förra året var
tillväxten i den svenska ekonomin dubbelt
så hög som tillväxten i euroområdet i
genomsnitt. I år väntas tillväxttakten
sjunka jämfört med förra året, bl.a. på
grund av den svagare internationella
efterfrågan.
Målen för de offentliga finanserna ska
hållas och utgiftstaken klaras. Det är
viktigt för att tillväxten i den svenska
ekonomin ska kunna fortsätta att stiga i
nivå med utvecklingen i slutet av 1990-
talet och början av 2000-talet. Sunda
offentliga finanser är grunden för
välfärd och sysselsättning. Det kärvare
ekonomiska läget innebär enligt
utskottets mening att utgiftsminskningar
måste vidtas. Det innebär bl.a. att den
tidigare planerade höjningen av taken i
sjuk- och föräldraförsäkringen skjuts
upp, att kostnadsbesparande
regelförändringar i sjuk- och
arbetslöshetsförsäkringarna genomförs,
kontaktdagarna i den tillfälliga
föräldrapenningen tas bort, den s.k.
sjuklöneperioden förlängs med en vecka,
maxtaxan inom barnomsorgen höjs och
planerade satsningar på
infrastrukturområdet skjuts fram.
De senaste årens framgångar - hög
tillväxt, stigande sysselsättning, låg
arbetslöshet och sanerade statsfinanser -
har enligt utskottets mening lagt en god
grund för en offensiv politik för ökad
välfärd, stigande sysselsättning och en
hållbar utveckling. Därför genomförs
under 2003 och 2004 en rad reformer,
trots lågkonjunkturen och de besparingar
som görs för att säkra den
statsfinansiella utvecklingen. Vården och
tandvården tillförs mer resurser,
föräldraförsäkringen förstärks, den
allmänna förskolan för fyra- och
femåringar, det sista steget i
maxtaxereformen, infördes vid årsskiftet,
kommunerna tillförs ytterligare resurser
så att fler lärare och andra specialister
i skolan kan anställas, pensionerna
förbättras och studiebidraget för
ungdomar förlängs med en månad. Vidare
fortsätter högskoleutbyggnaden och
satsningarna på forskningen under
perioden. Miljöanslagen höjs och
byggandet stimuleras för att bl.a. möta
bostadsefterfrågan till
tillväxtregionerna.
Kampen för full sysselsättning står
högst upp på dagordningen. Hög
sysselsättning och låg arbetslöshet är
grunden för välfärden. Kraften riktas mot
att sysselsättningsmålet, dvs. att 80 %
av den vuxna befolkningen ska vara
reguljärt sysselsatt 2004, ska nås. Den
svenska ekonomins långsiktiga
produktionsförmåga ska höjas genom att
lediga arbetskraftsresurser mobiliseras.
En central uppgift är att bryta den
dramatiskt stigande sjukfrånvaron och
förhindra att alltfler människor slås ut
från arbetsmarknaden genom sjukdom eller
förtidspension. Det elvapunktsprogram som
regeringen presenterade 2001 fortsätter
och arbetet intensifieras. Målet för
politiken är att antalet sjukdagar ska
halveras till 2008. En mängd åtgärder
inom olika områden föreslås för att målet
ska uppnås. Ytterligare insatser kommer
också att presenteras i
budgetpropositionen för 2004, bl.a. olika
ekonomiska drivkrafter för att få ned de
höga sjuktalen. En annan central uppgift
är att öka sysselsättningen bland
invandrare. Insatserna för att öka
invandrarnas deltagande på
arbetsmarknaden förstärks. För att nå
sysselsättningsmålet läggs omfattande
förslag för att även öka
arbetskraftsdeltagandet bland arbetslösa,
äldre och ungdomar. Fler insatser ska
presenteras i budgetpropositionen för
2004.
Reformerna för tillväxt och rättvisa
ska fortsätta. De går före stora
skattesänkningar. Välfärden ska
ytterligare byggas ut och för att den
ekonomiska tillväxten ska bli långsiktigt
hållbar måste den också komma alla till
del. Det innebär att rättvisan ska
stärkas genom en aktiv fördelningspolitik
och genom åtgärder som förbättrar
utvecklingsmöjligheterna för alla
medborgare oavsett kön, etnisk eller
kulturell tillhörighet eller var i landet
man bor. Tillväxt och rättvisa går enligt
utskottets mening hand i hand.
Levnadsvillkoren ska fortsätta att
förbättras, och som en följd av detta
vidtas åtgärder för att målet om en
halvering av socialbidragsberoendet
mellan 1999 och 2004 ska nås.
En god miljö och en hållbar utveckling
är enligt utskottets mening ett av den
ekonomiska politikens viktigaste mål.
Sverige ska vara ett föregångsland för en
ekologiskt hållbar utveckling. Stora
satsningar har gjorts för att skapa ett
hållbart samhälle. Resurser har lagts på
miljöforskning, miljöövervakning, skydd
av biotoper och biologisk mångfald, och
ytterligare insatser görs under de
kommande åren. Under de senaste åren har
en grön skatteväxling om sammanlagt drygt
8 miljarder kronor genomförts och en
ytterligare skatteväxling om ca 9
miljarder kronor planeras för återstoden
av mandatperioden.
Sverige ska också vara ett
föregångsland där kvinnor och män ska ha
samma möjligheter, rättigheter och
skyldigheter inom alla områden i livet.
Under året läggs en handlingsplan för
ökad jämställdhet fram. Planen ska
innehålla förslag om hur de strukturella
löneskillnaderna mellan män och kvinnor
ska minska.
Att den svenska lönebildningen fungerar
väl är enligt utskottets mening av
avgörande betydelse för en hög tillväxt
och en stigande sysselsättning. De
senaste årens trend mot högre
löneökningstakt än i omvärlden måste
brytas.
Med hänvisning till vad som anförts ovan
och under avsnittet 1.3.2
Finansutskottets ställningstagande till
partimotionernas förslag till inriktning
av den allmänna ekonomiska politiken
tillstyrker utskottet propositionen och
avstyrker förslagen i motionerna Fi14 (m)
yrkande 1, Fi15 (fp) yrkandena 1, 3 och
7, Fi16 (kd) yrkandena 1-4 och Fi17 (c)
yrkande 1.
2 Riktlinjer för budgetpolitiken
2.1 Budgetutvecklingen
Den svaga internationella lågkonjunkturen
och de fortsatt höga ohälsotalen sätter
sin prägel på de offentliga finanserna.
BNP har utvecklats svagare än väntat,
vilket bidragit till att det delmål som
riksdagen ställt upp för den offentliga
sektorns finansiella sparande under 2002
inte uppnåtts. Det överskottsmål på 2 %
som fastställts för detta år blev i
verkligheten 1,1 % av BNP. Regeringen har
dock tidigare framhållit att man vid en
svagare konjunktur skulle kunna acceptera
en motsvarande försämring av det
finansiella sparandet, och med hänsyn
till den konjunkturavmattning som skett
bedömer regeringen att avvikelsen är
förenlig med det fastställda
överskottsmålet för 2002 under en
konjunkturcykel.
Även för i år och för de närmast
efterföljande åren förutser regeringen
ett fortsatt svagt finansiellt sparande.
I vårpropositionen räknar emellertid
regeringen med att de budgetförstärkande
åtgärder som föreslås i propositionen ska
leda till att de offentliga finanserna
gradvis förstärks så att överskottsnivån
2 % av BNP åter nås 2006. Det
genomsnittliga överskottet under perioden
2000-2006 beräknas i så fall också bli
2 % av BNP.
Den offentliga sektorns överskott bärs
under de kommande åren upp av
elderspensionssystemet. Det är där
sparandet sker. Bortsett från sista året
är statens finansiella sparande negativt,
medan sparandet i kommunsektorn är svagt
negativt eller i balans. I
vårpropositionen räknar regeringen med
att sparandet inom de tre delsektorerna
kommer att utvecklas på följande sätt
fram t.o.m. 2006.
Tabell 7. Den offentliga sektorns
finansiella sparande 2002-2006
Miljarder kronor
Skattekvoten, dvs. den offentliga
sektorns skatter och avgifter i procent
av BNP, uppgick förra året till 51,3 %
och väntas ligga kvar på ungefär denna
nivå fram t.o.m. 2006. Utgiftskvoten som
förra året motsvarade 55,8 % av BNP
beräknas mot periodens slut ha sjunkit
till 53,9 %.
De gångna årens höga finansiella
sparande fick 2001 till följd att den
offentliga sektorns nettoskuld ersattes
av en positiv finansiell nettoförmögenhet
motsvarande 3,5 % av BNP. Kraftiga
värdeminskningar på aktier under 2002
urholkade den offentliga förmögenheten i
sådan omfattning att en nettoskuld på ca
60 miljarder kronor åter framkom. Mätt
som andel av BNP motsvarar det 2,5 % av
BNP. Det fortsatta positiva sparandet
väntas leda till att nettoskulden
successivt minskar och 2005 åter övergår
i en nettoförmögenhet.
Fördelningen av det finansiella
sparandet mellan stat och
ålderspensionssystem leder till att
pensionssystemets tillgångar ökar.
Underskottet i statens finansiella
sparande medför samtidigt att skuldsidan
i den offentliga sektorns balansräkning
ökar, men denna skuldökning är inte
större än att såväl statsskulden som den
konsoliderade bruttoskulden fortsätter
att minska som andel av BNP. År 2006
beräknas den konsoliderade skuldkvoten ha
sjunkit till 46,4 % av BNP.
Fram t.o.m. 2002 uppvisade statsbudgeten
fem år i rad ett överskott som för
perioden som helhet uppgick till
sammanlagt 233,5 miljarder kronor. För
innevarande och efterföljande budgetår
förutser regeringen ett underskott på 21
respektive 27 miljarder kronor. Detta
underskott väntas därefter minska för att
2006 närma sig balans. Av
vårpropositionen framgår att de
redovisade saldovärdena delvis bärs upp
av vissa större extraordinära åtgärder.
Omfattningen av dessa engångseffekter
framgår av efterföljande sammanställning.
Tabell 8. Statsbudgetens saldo justerat
för större engångseffekter 2002-2006
Miljarder kronor
Under perioden 2002-2006 väntas de
takbegränsade utgifterna öka med
sammanlagt 110 miljarder kronor, eller
med i genomsnitt 28 miljarder kronor per
år. Av den årliga ökningen beror ca 5
miljarder kronor på den pris- och
löneomräkning som varje år görs av
anslagen för förvaltnings- och
investeringsändamål, ett ungefär lika
stort belopp på sådana makroekonomiska
effekter som högre prisbasbelopp,
inkomstindex, timlön och
bruttonationalinkomst. Under 2003 och
2004 ökar de takbegränsade utgifterna med
18 respektive 10 miljarder kronor till
följd av beslutade eller aviserade
reformer, under åren därefter ökar de av
denna anledning med 1 miljard kronor per
år. Utgifterna för arealersättning och
avgiften till EU har tidigarelagts från
2003 till 2002, vilket minskar utgifterna
2003 men samtidigt gör att
utgiftsökningen blir desto större 2004.
Utgifterna för ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten ökar under
perioden med ca 29 miljarder kronor.
Denna ökning beror i första hand på att
pensionerna räknas upp med inflationen
och att pensionerna för dem över 65 år
även anpassas till
realinkomstutvecklingen. Dessutom ökar
pensionärernas genomsnittliga ATP-poäng
samtidigt som antalet individer med
inkomstgrundad ålderspension ökar.
2.2 Mål för budgetpolitiken
Utskottets förslag i korthet
Det tidigare fastlagda målet för
sparandet i den offentliga sektorn på i
genomsnitt 2 % av BNP sett över en
konjunkturcykel bör ligga fast. Några
nya mål i form av ett mål för sparandet
i den statliga sektorn eller mål om en
lägre offentlig skuldkvot bör inte
införas.
De i sammanhanget väckta motionerna
avstyrks.
Jämför reservationerna 2 (m), 3 (fp), 4
(kd) och 5 (c).
Riksdagen har lagt fast ett långsiktigt
mål för finanspolitiken som innebär att
de offentliga finanserna ska uppvisa ett
överskott på i genomsnitt 2 % av BNP sett
över en konjunkturcykel. Eftersom BNP för
närvarande uppgår till ungefär 2 400
miljarder kronor innebär detta mål
uttryckt i nominella termer att de
samlade inkomsterna för staten,
kommunerna och ålderspensionssystemet
sedda som grupp ska överstiga utgifterna
med i genomsnitt inte fullt 50 miljarder
kronor per år under en fem till sju år
lång period. Överskottet kan ett visst år
vara högre eller lägre, men för perioden
som helhet ska det motsvara 2 % av BNP.
De som mål angivna överskotten ska
användas för att öka den offentliga
nettoförmögenheten.
Riksdagen har varje år också lagt fast
ett utgiftstak för de närmaste tre åren,
vilket sätter en gräns för hur stora
utgifter som staten kan dra på sig.
Utgiftstaket omfattar dels de egentliga
utgifterna på statsbudgeten exklusive
statsskuldsräntorna, dels utgifterna för
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten. Utgiftstaket fastställs
alltid med viss marginal, och skillnaden
mellan de takbegränsade utgifterna och
utgiftstaket benämns
budgeteringsmarginalen. Om belastningen
på de takbegränsade utgifterna ökar
kommer budgeteringsmarginalen att minska,
och i princip försvagas då också
budgetsaldot eller saldot för
ålderspensionssystemet med ett lika stort
belopp.
Enligt tidigare riksdagsbeslut ska
utgiftstaket för staten uppgå till 819
miljarder kronor 2003 samt till 853
miljarder kronor för 2004.
Vårpropositionen
Regeringen erinrar om sin bedömning i
budgetpropositionen för 2003 där det
sades att ett då beräknat överskott på
1,5 % av BNP för 2003 var förenligt med
överskottsmålet mot bakgrund av
konjunkturläget och resursutnyttjandet i
ekonomin. Om konjunkturen utvecklades
sämre än väntat, skulle dock ett lägre
överskott accepteras. Jämfört med
prognosen i budgetpropositionen har
tillväxten för 2003 reviderats ned med
mer än 1 procentenhet.
Sedan målet om 2 % överskott över en
konjunkturcykel började gälla 2000 har
det årliga överskottet i de offentliga
finanserna motsvarat i genomsnitt 3 % av
BNP. Överskottet 2003 beräknas nu till
0,4 % av BNP. Med de åtgärder som
föreslås i denna proposition bedömer
emellertid regeringen att det
genomsnittliga överskottet under perioden
2000-2006 ska uppgå till 2,0 %. Därmed
ligger, framhåller regeringen, det
offentliga sparandet i linje med det
övergripande målet om ett överskott på
2 % över en konjunkturcykel.
För att bedöma om överskottens nivå för
enskilda år är förenliga med det
medelfristiga målet analyserar regeringen
den strukturella nivån på överskotten.
Vid denna beräkning justeras det faktiska
överskottet med hänsyn till två faktorer,
nämligen förskjutningar i skatteuppbörden
och den inverkan som en hög- eller
lågkonjunktur har på de offentliga
finanserna ett visst år. Med dessa båda
faktorer bortrensade får man fram ett
strukturellt finansiellt sparande. Vid
ett givet långtsiktigt överskottsmål på i
genomsnitt 2 % av BNP bör det
strukturella sparandet varje enskilt år
motsvara, eller ligga nära, denna nivå.
Avviker det kan avvikelsen sägas spegla i
vilken omfattning automatiska
stabilisatorer tillåts verka vid en
konjunkturavmattning.
Utvecklingen i de offentliga finanserna
uttryckt som strukturellt sparande
framgår av följande sammanställning.
Tabell 9. Finansiellt sparande i den
offentliga sektorn 2000-2006
Miljarder kronor12
I vårpropositionen erinrar regeringen om
de budgetförstärkande åtgärder som
föreslås i propositionen och som
tillkommit för att klara utgiftstaket och
säkerställa ett överskott på 2 % av BNP i
genomsnitt över en konjunkturcykel. En
alltför snabb åtstramning av
finanspolitiken kan enligt regeringen
påverka den ekonomiska återhämtningen
negativt. Förstärkningen av de offentliga
finanserna genomförs därför gradvis men i
sådan takt att det redovisade överskottet
2006 uppgår till ca 2 % av BNP då också
BNP-gapet sluts. Enligt regeringens
beräkningar kommer då också överskottet
under den sju år långa perioden 2000-2006
att i genomsnitt ha motsvarat 2 % av BNP.
Regeringen bedömer därför att de
beräknade överskotten under åren framöver
är förenliga med det långsiktiga
överskottsmålet.
Erfarenheterna av att sätta upp ett
årligt mål för överskottet för den
offentliga sektorn (saldomålet) tre år i
förväg är enligt regeringen inte entydigt
goda. Överskottsmål som sträcker sig så
långt fram i tiden är vanskligt att
hantera eftersom det är svårt att göra
träffsäkra konjunkturprognoser med en
tidshorisont på 3-4 år. Regeringen har
därför för avsikt att fortsättningsvis i
budgetpropositionen föreslå ett
preciserat mål för det offentliga
sparandet enbart för det kommande
budgetåret. Det övergripande
överskottsmålet på 2 % av BNP över en
konjunkturcykel ligger dock fast, betonar
regeringen.
Regeringen föreslår att de tidigare
fastställda utgiftstaken för staten 2003
och 2004 ska höjas med 3 miljarder kronor
vartdera året på grund av högre
omslutning i det kommunala
utjämningssystemet. I propositionen
redovisas också en beräkningsteknisk
framskrivning av utgiftstaket för 2005
och 2006 som grundas på antagandet att
taket ska vara oförändrat som andel av
BNP. Utgiftstaket för staten för
innevarande och de tre efterföljande åren
uppgår därmed till 822 miljarder kronor
2003, 856 miljarder kronor 2004, 890
miljarder kronor 2005 och 927 miljarder
kronor 2006.
Motionerna
Moderata samlingspartiet anser i motion
Fi14 att budgetpolitiken ska inriktas på
ett långsiktigt mål för den offentliga
sektorns skuldsättning. En
bruttoskuldsättning motsvarande ungefär
40 % av BNP för den konsoliderade
offentliga sektorn bedöms vara
långsiktigt uthållig. När denna nivå
uppnåtts bör enligt motionärerna
överskottsmålen för det finansiella
sparandet fastställas så att
bruttoskulden som andel av BNP är
konstant över konjunkturcykeln. Förslaget
redovisas som ett inslag i partiets
förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken (yrkande 2 i denna del).
För de båda närmaste åren bör
saldomålet enligt Moderata
samlingspartiet vara stramare än vad som
framkommer i regeringens
budgetalternativ. Partiets eget
budgetalternativ uppges leda till ett
finansiellt sparande i den offentliga
sektorn på 1,3 % 2004, 1,7 % 2005 och
2,1 % 2006, vilket för 2004 och 2005 är
0,3 procentenheter mer än i regeringens
alternativ. Om man dessutom beaktar att
partiet vill privatisera statliga bolag
för sammanlagt 175 miljarder kronor under
de närmaste tre åren räknar motionärerna
själva med att den offentliga sektorns
bruttoskuldsättning ska komma att närma
sig 40 % av BNP under nästa mandatperiod.
Moderata samlingspartiet föreslår att
utgiftstaket för staten för 2004 bör
fastställas till 884 miljarder kronor,
vilket överstiger regeringens förslag för
samma år med 28 miljarder kronor.
Folkpartiet liberalerna föreslår i motion
Fi15 att nuvarande överskottsmål för de
offentliga finanserna kompletteras med
ett nytt mål för statens finansiella
sparande. Det bör formuleras som att
statens finansiella sparande ska vara i
balans över en konjunkturcykel (yrkande
4).
I motionen framhålls att Folkpartiet
från början har ställt upp på regeringens
vverskottsmål för de offentliga
finanserna. Förutsättningarna för att
tillämpa detta mål har dock ändrats. Det
autonoma pensionssystemet har börjat
verka och kommer under resten av detta
decennium att ha ett överskott på mer än
2 % av BNP. Kommunerna har dessutom
ålagts ett balanskrav. Det är, enligt
motionärernas mening, inte rimligt och
försvarbart att med långsiktiga statliga
underskott vältra över problem på
kommande generationer. Därför är det,
anser de, rimligt att lägga fast ett nytt
balansmål för enbart statens finanser.
Folkpartiets förslag till utgiftstak
för 2004 understiger regeringens med 4
miljarder kronor.
Kristdemokraterna anser i motion Fi16 att
regeringens förslag till budgetpolitiskt
överskottsmål för de offentliga
finanserna bör kompletteras och senare
eventuellt ersättas med ett mål om balans
i statens finansiella sparande. En sådan
restriktion innebär att skatteuttaget
varken blir större eller mindre än
nödvändigt. Ett balansmål för statens
finansiella sparande måste på grund av de
stora underskotten fasas in successivt,
påpekar motionärerna. De föreslår att
regeringen ska lägga fram förslag om ett
sådant kompletterande budgetmål med krav
på balans i statens finansiella sparande
över en konjunkturcykel (yrkande 10).
Ett etappmål för Kristdemokraterna är
vidare att statsskulden mätt som andel av
BNP ska understiga 40 % senast 2006.
Skuldkvoten bör därefter fortsätta att
sjunka (yrkande 6). Motionärerna uppger
att de för att få ner statsskulden väljer
att både spara och att sälja ut statliga
företag i en större omfattning än
regeringen. På detta sätt kan
avbetalningstakten av statsskulden öka,
samtidigt som skattetrycket kan sänkas.
Redan under nästa år räknar motionärerna
med att kunna sälja statliga företag för
sammanlagt 45 miljarder kronor.
Motionärerna anser också att regeringen
bör fullfölja arbetet med att presentera
en långsiktig inkomst- och
utgiftsstrategi, LINUS (yrkande 9). De
erinrar om att den tidigare
finansministern Erik Åsbrink tog
initiativ till att utforma en sådan
strategi men aldrig gavs tillfälle att
slutföra detta arbete. En sådan strategi
behövs enligt deras mening om Sverige ska
klara den dubbla utmaning som följer av
en ökad internationalisering med dess
krav på sänkt skattetryck samtidigt som
den demografiska utvecklingen med allt
fler äldre snarare ställer krav på
motsatsen.
Kristdemokraternas förslag till
utgiftstak för 2004 understiger
regeringens med 3 miljarder kronor.
Centerpartiet framhåller i motion Fi17
att överskottsmålet på 2 % över en
konjunkturcykel ska upprätthållas. Enligt
motionärerna har regeringen och dess
stödpartier utnyttjat det samlade
överskottet i den offentliga sektorn för
att medvetet budgetera för underskott i
statens finanser också i en
högkonjunktur. De finner det märkligt att
staten genom balanskravet ställer högre
krav på kommuner och landsting, där
folkvalda bär ansvaret, än på sin egen
budgetprocess. Regeringen bör därför
skyndsamt låta utreda och återkomma till
riksdagen med förslag om hur ett
balanskrav, i huvudsak motsvarande det
som gäller kommuner och landsting, ska
kunna utformas för statens budget
(yrkande 2).
Centerpartiets förslag till utgiftstak
för perioden 2004-2006 understiger de
nivåer som redovisas i vårpropositionen
med för respektive år 38, 50 och 57
miljarder kronor.
Finansutskottets ställningstagande
Budgetpolitiken har under senare år
inriktats mot två fleråriga mål -
saldomålet och utgiftstaket - som lagt
grund för en sund och stabil utveckling
av de offentliga finanserna. Denna
omständighet har bidragit till att
Sverige i dag har internationellt sett
starka finanser. Vi och våra grannländer
Finland och Danmark kan uppvisa överskott
i de offentliga finanserna medan övriga
12 EU-länder har underskott. Bland dessa
är underskotten betydande hos några av de
större medlemsländerna som Tyskland
(-3,3 %), Frankrike (-2,9 %) och Italien
(-2,1 %). Stora underskott har också
Förenta staterna (-3,0 %) och inte minst
Japan (-7,7 %). Sverige kommer även nästa
år att ha överskott medan det finansiella
sparandet i EU-länderna som helhet kommer
att vara negativt.
Nuvarande överskottsmål på i genomsnitt
2 % av BNP över en konjunkturcykel har
gällt sedan 2000. Under de två första
åren motsvarade det finansiella sparandet
i den offentliga sektorn 3,4 respektive
4,6 % av BNP, dvs. överskotten översteg
med bred marginal den målsatta
genomsnittsnivån. I nuvarande
konjunkturavmattning uppvisar staten ett
negativt finansiellt sparande på 1,8 % av
BNP, medan sparandet i pensionssystemet
är positivt och motsvarar 2,1 % av BNP.
Med ett marginellt överskott i
kommunsektorn ger detta i år ett samlat
offentligt sparande på 0,4 % av BNP.
Tabell 10. Fördelningen av finansiellt
sparande i den offentliga sektorn
Miljarder kronor
Folkpartiet, Kristdemokraterna och
Centerpartiet vill komplettera nuvarande
överskottsmål med krav på att statens
finansiella sparande ska vara i balans
över en konjunkturcykel. I Centerpartiets
fall ska balanskravet i huvudsak motsvara
vad som gäller för kommuner och
landsting, dvs. balansen ska i princip
vara återställd senast två år efter det
att ett underskott uppkommit.
Utskottet vill med anledning av detta
framhålla följande. Med nuvarande
balanskrav för kommunsektorn och de
prognostiserade överskotten i
ålderspensionssystemet fram till 2010,
skulle ett kompletterande balansmål för
staten inte tillföra något nytt. En sådan
restriktion skulle ha samma effekt som
nuvarande överskottsmål på 2 % för hela
den offentliga sektorn i och med att
pensionssystemet och kommunsektorn
tillsammans har ett finansiellt sparande
på ungefär 2 % av BNP. Oavsett om man ser
framåt eller bakåt blir bilden densamma.
För perioden 2000-2006 motsvarar nämligen
det finansiella sparandet i staten i
genomsnitt ett överskott på 0,8 %. Till
saken hör dock att nivån på det
finansiella sparandet i staten påverkas
av de överföringar som gjordes från AP-
fonden till staten 2001, men även
justerat för detta framträder ett
statligt finansiellt sparande i balans.
Under den sju år långa perioden 2000-2006
begränsar sig statens samlade finansiella
underskott till 10 miljarder kronor. Det
motsvarar ett genomsnittligt underskott
på 0,06 % av BNP. Utskottet kan för egen
del inte finna annat än att en avvikelse
av denna omfattning får anses vara
godtagbar.
Väljer man att ersätta målet för de
offentliga finanserna med ett balansmål
för staten kan i ett längre perspektiv
följden bli att finanspolitiken
försvagas. Om balanskravet för kommunerna
upprätthålls och målet för statens
finansiella sparande sätts till
exempelvis noll, kommer det samlade
offentliga sparandet att följa sparandet
i pensionssystemet. När de demografiska
påfrestningarna sänker överskotten i
pensionssystemet, och kanske vänder dem
till underskott, minskar det samlade
offentliga sparandet i motsvarande grad.
Säkerhetsmarginalen mot stabilitets- och
tillväxtpaktens underskottsgräns på 3 %
av BNP kommer då att krympa. Med ett mål
för hela den offentliga sektorn måste
stigande underskott i pensionssystemet
balanseras av stigande överskott i någon
annan sektor. Så är inte fallet om målet
endast avser staten.
Utskottet anser med hänsyn härtill att
det inte finns anledning att införa något
kompletterande mål för statens
finansiella sparande.
Centerpartiets förslag om ett balansmål
för staten motsvarande det som gäller för
kommunerna anser utskottet vara direkt
olämpligt. Krav på återställd balans
redan efter två år skulle nämligen
kraftigt begränsa statsmakternas
möjligheter att föra en aktiv
stabiliseringspolitik.
Moderata samlingspartiet och
Kristdemokraterna vill fastställa mål för
den offentliga respektive den statliga
skuldsättningen. Enligt moderaterna bör
den offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld begränsas till 40 % av BNP,
och den bör därefter hållas på denna
nivå. Kristdemokraterna anser att
statsskulden ska understiga 40 % av BNP
senast 2006 och att skuldkvoten därefter
ska fortsätta att minska.
Under perioden 2002-2006 beräknas den
konsoliderade bruttoskulden öka med
nominellt ca 60 miljarder kronor. Ställd
i relation till BNP motsvarar det en
skuldminskning med 6 procentenheter till
nivån 46,4 % av BNP vid utgången av 2006.
Under samma period ökar statsskulden
med 37 miljarder kronor, men mätt som
andel av BNP minskar den med 6,5
procentenheter. Statsskulden beräknas vid
utgången av 2006 uppgå till 43,3 % av
BNP.
Båda partierna förespråkar en
omfattande försäljning av statliga bolag
och avser att använda
försäljningsinkomsterna till i första
hand amortering av statsskulden för att
på så sätt snabbare uppnå de föreslagna
målen. För de närmaste tre åren
tillgodoräknar de sig inkomster av detta
slag på sammanlagt 175 miljarder kronor i
enlighet med de fyra borgerliga
partiernas gemensamma förslag om
företagsförsäljningar.
Utskottet vill för egen del framhålla
följande i denna fråga. Saneringen av
statsfinanserna har inneburit att den
offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld på nio år har kunnat minska
från närmare 80 % av BNP 1994 till dagens
nivå på 51 % av BNP. Under de tre
närmaste följande åren beräknas
bruttoskulden mätt som andel av BNP
sjunka med ytterligare ca 5
procentenheter. Det helt dominerande
inslaget i den offentliga bruttoskulden
är statsskulden.
Nivån på den offentliga sektorns
konsoliderade bruttoskuld har tidigare
haft sitt speciella intresse just på
grund av att den varit en del av EU:s
konvergenskriterier. Numera tillgodoser
vi med bred marginal Maastrichtfördragets
skuldkriterium som föreskriver att den
offentliga sektorns konsoliderade
bruttoskuld får uppgå till högst 60 % av
BNP. Bruttoskuldens storlek är därmed
inte längre av samma intresse, förutsatt
att den offentliga skulden inte återigen
växer.
Mot bruttoskulden kan ställas den
offentliga sektorns tillgångar i bl.a. AP-
fonden och bolag, och sammantagna visar
dessa den offentliga sektorns finansiella
ställning. Undantaget några få år omkring
1990 samt 2001 har denna under lång tid
varit negativ. Nettoskulden var som
störst 1996 då den uppgick till 467
miljarder kronor men övergick redan 2001
i en positiv förmögenhet. Efter kraftiga
värdeminskningar på den offentliga
sektorns innehav av aktier under 2002
vändes emellertid uppgången på nytt i en
nettoskuld som väntas vara undanröjd
först 2005.
Enligt utskottet är det inte motiverat
att införa ett särskilt skuldmål, i
synnerhet inte om måluppfyllelsen
förutsätter att statliga tillgångar säljs
i stor omfattning. Börskurserna har
fallit kraftigt, men varken Moderata
samlingspartiet eller Kristdemokraterna
diskuterar om det är rimligt eller ens
möjligt att i rådande börsläge avyttra
statlig verksamhet i denna omfattning.
Att man samtidigt frånhänder sig räntabla
tillgångar som ingår i den statliga
förmögenhetsmassan till kraftigt
underpris främjar knappast tilltron till
de båda partiernas förslag. Utskottet
återkommer längre fram i betänkandet till
de föreslagna företagsförsäljningarna.
Ett skuldmål kan dessutom lätt komma i
konflikt med överskottsmålet, vilket
skapar oklarhet om hur de båda målen ska
förhålla sig till varandra. Det kan också
lägga hinder i vägen för en rationellt
förd budgetpolitik, eftersom politiken då
kan behöva anpassas till fluktuationer i
valutakurser. Nivån på statsskulden och
därmed också på den offentliga
bruttoskulden påverkas nämligen av
kursförändringar för de valutor som ingår
i valutaskulden.
Kristdemokraterna föreslår också att
riksdagen ska ålägga regeringen att
fullfölja ett tidigare påbörjat arbete
med att presentera en långsiktig inkomst-
och utgiftsstrategi. Utskottet kan inte
biträda detta förslag. Enligt utskottets
mening bör riksdagen inte i detalj
reglera hur regeringen ska utforma sin
långsiktiga strategi för att möta problem
av det slag som motionärerna tar upp.
Regeringen kommer i fortsättningen att i
budgetpropositionen föreslå ett
preciserat mål för det offentliga
sparandet enbart för det kommande
budgetåret. Det innebär att den tidigare
ordningen med ett preliminärt fastställt
saldomål för det tredje året överges.
Erfarenheterna av att sätta upp ett
årligt mål tre år i förväg är enligt
regeringen inte entydigt goda.
Utskottet har för egen del inget att
erinra mot den aviserade nyordningen
eftersom den inte minskar kravet på ett
långsiktigt överskott över en
konjunkturcykel. De tre år i förväg
preliminärt fastställda saldomålen för
respektive år har - åtminstone som de
tillämpades fram t.o.m. 2002 - i
praktiken aldrig haft någon styrande
funktion. Närmast schablonmässigt
fastställdes de alltid till
genomsnittsnivån 2 % av BNP och lades
därefter fast mer definitivt först på
hösten närmast före respektive år. Den
föreslagna nyordningen ser utskottet som
enbart en anpassning till denna
verklighet. Däremot är det enligt
utskottets mening angeläget att man kan
upprätthålla långsiktigheten i
bedömningen av saldomålet genom den typ
av analyser av måluppfyllelsen som
regeringen redovisar i avsnitt 4.1.2 i
vårpropositionen. Analyser av detta slag
bör byggas ut och fördjupas till stöd för
riksdagens prövning av den förda
politiken.
Med dessa motiveringar avstyrker
utskottet motionerna Fi14 (m) yrkande 2 i
denna del, Fi15 (fp) yrkande 4, Fi16 (kd)
yrkandena 6, 9 och 10 samt Fi17 (c)
yrkande 2.
Till frågan om nivån på utgiftstaket
för staten återkommer utskottet längre
fram i betänkandet.
2.3 Budgetpolitikens inriktning
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens
förslag till inriktning av
budgetpolitiken och avstyrker de
alternativa förslag som framförs av
Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
liberalerna, Kristdemokraterna och
Centerpartiet.
Jämför reservationerna 6 (m), 7 (fp), 8
(kd) och 9 (c).
2.3.1 Utgångspunkter för utskottets
prövning
Under de båda senaste mandatperioderna
har de offentliga finanserna förbättrats
dramatiskt. När budgetkrisen var som
djupast 1993 motsvarade underskottet
11,6 % av BNP. Redan efter fem år med
omfattande besparingsprogram hade de
offentliga finanserna återhämtat sig så
mycket att de åter uppvisade överskott.
Överskottet växte snabbt och nådde sin
kulmen 2001 då det uppgick till 4,6 % av
BNP. På nio år stramades alltså de
offentliga finanserna upp med motsvarande
drygt 16 % av BNP. Därefter har en
avmattning skett men fortfarande har
Sverige i motsats till flertalet andra EU-
länder överskott i de offentliga
finanserna.
Med de tidigare stora underskotten
ökade också skuldbördan snabbt. Den
offentliga sektorns bruttoskuld hade i
slutet av 1996 vuxit till knappt 74 % av
BNP, vilket var 14 procentenheter mer än
vad skuldkriteriet i Maastrichtfördraget
tillåter. Därefter skedde en vändning,
och man räknar nu med att bruttoskulden
ska ha minskat till drygt 46 % av BNP vid
utgången av 2006.
Den växande skuldbördan urholkade också
snabbt den offentliga sektorns
förmögenhetsställning. Skulderna växte
sig större än de finansiella tillgångarna
inklusive AP-fonden, och denna nettoskuld
ökade till 467 miljarder kronor 1996. Men
med de stora finansiella överskotten var
nettoskulden helt avvecklad 2001. Redan
året därpå kom emellertid återhämtningen
av sig när kraftiga värdeminskningar på
den offentliga sektorns aktieinnehav
ledde till att de finansiella
tillgångarna åter understeg skulderna.
Regeringen förutser nu en successiv
återhämtning och räknar med att den
offentliga sektorns samlade
nettoförmögenhet kommer att uppgå till 86
miljarder kronor vid utgången av 2006.
Statsskulden - mätt i nominella termer
- var som störst i slutet av 1998 då den
uppgick till 1 445 miljarder kronor. Den
har därefter minskat och beräknas vid
årets slut uppgå till 1 164 miljarder
kronor.
Den snabba förbättringen av de
offentliga finanserna förklaras till en
del av en gynnsam ekonomisk utveckling.
Helt avgörande har emellertid varit den
förda budgetpolitiken och de omfattande
saneringsprogram som genomfördes i mitten
av 1990-talet, saneringsprogram som
därefter ersatts av en strikt tillämpad
målstyrning med fleråriga mål i form av
utgiftstak för staten och överskottsmål
för de offentliga finanserna.
Fastställda utgiftstak har hittills
inte bara hållits utan har fram t.o.m.
2002 också underskridits med sammanlagt
38 miljarder kronor. Förutom förra året
har under samma period samtliga
uppställda saldomål uppnåtts med bred
marginal, så bred att de fastlagda
delmålen under sexårsperioden 1997-2002
överträffats med sammanlagt 149 miljarder
kronor.
Denna form av målstyrning har kommit
att bli ett viktigt inslag i
budgetpolitiken. Inte minst utgiftstaken
har visat sig verkningsfulla. Genom att
tre år i förväg bestämma omfattningen på
de statliga utgifterna och därefter hålla
fast vid detta åtagande blir
budgetpolitiken långsiktig och mer
förutsägbar. Med en restriktion som
utgiftstaket kan exempelvis inte
tillfälligt högre inkomster användas för
att finansiera varaktigt högre utgifter,
och varje nytt utgiftsåtagande måste
finansieras genom omprioriteringar inom
utgiftstakets ram. Regeringen är enligt
budgetlagen dessutom skyldig att vidta
åtgärder om utgiftstaken hotar att
överskridas, och återkommande har
regeringen också själv genomfört eller
föreslagit riksdagen olika besparingar
för att förhindra detta. Med en sådan
inriktning främjas trovärdigheten i den
förda politiken.
Omständigheter som dessa har bidragit
till att de offentliga finanserna nu
vuxit sig så starka att vi i motsats till
många andra länder förmått möta den
senaste internationella
konjunkturnedgången utan ohållbara
underskott. Våra marginaler till
stabilitets- och tillväxtpaktens krav på
att underskotten inte får överstiga 3 %
av BNP är goda.
För de kommande tre åren räknar
regeringen med att såväl den
konsoliderade bruttoskulden som
statsskulden inte längre ska minska i
absoluta tal, men väl mätta som andel av
BNP.
Även om utvecklingen i Sverige i många
avseenden är mera gynnsam än i vår
omvärld måste man enligt utskottets
mening också beakta att våra offentliga
finanser är starkt konjunkturkänsliga och
att utrymmet för mer långtgående
stimulansåtgärder är begränsat om
förtroendet för överskottsmålet ska kunna
upprätthållas.
Ska man kunna bedriva en aktiv
stabiliseringspolitik utan att
underskotten blir för stora behövs en
säkerhetsmarginal. Det är därför
nödvändigt att budgetpolitiken utformas
på ett sådant sätt att långsiktigt
stabila statsfinanser vidmakthålls. Sunda
offentliga finanser är en förutsättning
för en hög och uthållig tillväxt och
sysselsättning.
Enligt utskottets mening bör synpunkter
som dessa bilda utgångspunkt för
utskottets prövning av de olika
budgetalternativen.
2.3.2 Trepartiöverenskommelse om
budgetpolitiken
I finansplanen erinrar regeringen om att
valet hösten 2002 ledde fram till en
överenskommelse mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet på hundratjugoen punkter för
ett tryggare, rättvisare och grönare
Sverige. De tre partierna framhöll där
att deras gemensamma politik för Sverige
bygger på övertygelsen att man måste väva
samman den ekologiska, sociala och
ekonomiska dimensionen för att skapa en
uthållig utveckling som är bra för
Sverige. Tillsammans vill de utforma en
tydlig politik för ett grönt och
jämställt folkhem där hållbar tillväxt,
full sysselsättning och trygg välfärd
drivs framåt av teknisk utveckling,
modern omställning, omfattande
delaktighet och minskade klyftor.
Politiken ska enligt de tre partierna
präglas av ordning och ansvar. I en
orolig tid krävs tydliga prioriteringar,
men framför allt gemensamt
ansvarstagande. Regeringen och
samarbetspartierna uppger att de är
beredda att ta det ansvaret. Det är i
bred samverkan som Sverige utvecklas
bäst, framhåller de. Ansvaret gäller vårt
land, men också den omvärld vi är så
beroende av.
Liksom budgetpropositionen bygger den
ekonomiska vårpropositionen på en
överenskommelse mellan den
socialdemokratiska regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilka
står bakom riktlinjerna för den
ekonomiska politiken, budgetpolitiken och
tilläggsbudgeten för 2003.
2.3.3 De olika budgetalternativen
Utskottet behandlar i detta sammanhang
regeringens och de båda
samarbetspartiernas förslag till:
- riktlinjer för budgetpolitiken (prop.
100 punkt 2).
Mot den inriktning av budgetpolitiken som
förordas i vårpropositionen står
oppositionspartiernas alternativa
förslag. De kommer till uttryck i
följande motionsyrkanden.
Moderata samlingspartiet
- riktlinjer för budgetpolitiken (mot.
Fi14 yrk. 2 i denna del),
Folkpartiet liberalerna
- riktlinjer för budgetpolitiken (mot.
Fi15 yrk. 2),
- riktlinjer för skattepolitiken (mot.
Fi15 yrk. 6),
- avveckling av det statliga
bolagsinnehavet (mot. Fi15 yrk. 8),
Kristdemokraterna
- riktlinjer för budgetpolitiken (mot.
Fi16 yrk. 8),
- skattekvotens och utgiftstakens andel
av BNP på sikt (mot. Fi16 yrk. 5),
Centerpartiet
- riktlinjer för budgetpolitiken (mot.
Fi17 yrk. 3),
- preliminärt beräknade utgiftstak för
2005 och 2006 (mot. Fi17 yrk. 5),
- riktlinjer för skattepolitiken (mot.
Fi17 yrk. 6).
Regeringens politik på detta område är
inriktad på att upprätthålla överskott i
de offentliga finanserna. Regeringen
anger tre skäl för detta. För det första
kommer andelen äldre att öka kraftigt,
vilket leder till att utgifterna för
pensioner, vård och omsorg ökar samtidigt
som skatteinkomsterna minskar när andelen
förvärvsarbetande blir mindre. För det
andra måste det finnas marginaler som
tryggar välfärden för att man inte ska
riskera att i varje lågkonjunktur tvingas
till stora nedskärningar. För det tredje
behövs en säkerhetsmarginal som gör det
möjligt att bedriva en aktiv
stabiliseringspolitik utan att
underskotten blir för stora.
I vårpropositionen föreslås eller
aviseras åtgärder som under de tre
närmaste åren väntas minska belastningen
på de offentliga finanserna med 6, 6
respektive 7,5 miljarder kronor. Beaktas
effekten av dessa åtgärder räknar
regeringen med att det genomsnittliga
överskottet under perioden 2000 till 2006
blir 2 %, vilket ligger i linje med
överskottsmålet för en konjunkturcykel.
De nytillkomna åtgärderna fördelar sig på
besparingar, nya utgiftsåtaganden och
inkomstförsvagningar på följande vis.
Tabell 11. Utgifts- och
inkomstförändringar i vårpropositionen
Miljoner kronor
Tyngdpunkten i besparingarna ligger i
åtgärder avsedda att komma till rätta med
de ökande sjukskrivningskostnaderna. På
detta område föreslår regeringen bl.a.
att arbetsgivarnas sjuklöneperiod
förlängs med en vecka, att den
sjukpenninggrundande inkomsten (SGI)
sätts ned 3 % när sjukpenningen ska
beräknas, att nivån på sjukpenningen till
arbetslösa anpassas till a-
kasseersättningen, att en tidigare
aviserad höjning av inkomsttaket i sjuk-
och föräldraförsäkringen skjuts upp samt
att småbarnsföräldrars kontaktdagar
slopas.
I vårpropositionen föreslås inga
skattesänkningar. De redovisade
inkomstförsvagningarna avser
anställningsstöd till
långtidssjukskrivna, stöd för skyddat
arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA)
samt tillfälligt sysselsättningsstöd till
kommuner och landsting som lämnas som en
kreditering av skattekonto.
Inkomstförsvagningen avser också ett
förslag om att under 2004 fortsatt
omvandla det fasta beloppet på 200 kr vid
den statliga beskattningen till en
kommunal skatt.
Moderata samlingspartiet har tre
utgångspunkter för sitt budgetalternativ.
För det första föreslår man
budgetförstärkningar som ger bättre
statsfinanser än regeringen. För det
andra vill man främja tillväxten genom
sänkta skatter på arbete, sparande och
företagande kombinerat med satsningar på
utbildning forskning och infrastruktur.
För det tredje vill moderaterna strama åt
bidragssystemen.
För moderaterna är det en medveten
prioritering att lägre skatter är
viktigare än bidrag liksom att vård,
omsorg och skola är viktigare än bidrag.
För att ge starkare drivkrafter åt arbete
är skattesänkningarna främst inriktade på
sänkta inkomstskatter. Den största
besparingen - som också är ett nytt
inslag i det moderata budgetalternativet
- är att ersättningsnivån i sjuk-,
arbetslöshets- och föräldraförsäkringen
sänks till 75 % av den tidigare
inkomsten.
Att strama åt transfereringarna är
nödvändigt för att värna den sociala
tryggheten på längre sikt, hävdar
motionärerna. De anser också att det är
viktigt att strama åt bidragen för att
ekonomin ska fungera bättre. Det är
enligt deras mening nödvändigt att öka
arbetsutbudet. För att det ska bli mera
lönsamt att arbeta måste både bidrag och
skatter sänkas. Att skattesänkningarna
finansieras genom stramare
transfereringar anser moderaterna därför
vara viktigt.
I det redovisade budgetalternativet
uppgår budgetförstärkningarna till nästan
40 miljarder kronor, skattesänkningarna
till 20 miljarder kronor och satsningar
på bl.a. vård, skola handikappomsorg,
forskning, försvar och infrastruktur till
10 miljarder kronor. Det ger enligt
motionärerna ett finansiellt sparande som
redan 2004 är uppemot 10 miljarder kronor
starkare än regeringens.
Motionärerna bedömer att deras förslag
har följande effekt på den offentliga
sektorns finansiella sparande under de
närmaste åren.
Tabell 12. Finansiellt sparande i
Moderata samlingspartiets
budgetalternativ
Procent av BNP
Folkpartiet liberalerna vill ha större
marginaler i statens finanser och uppnår
detta med utgiftsbegränsningar och en
ansvarsfull skattepolitik. Utgifterna för
sjukfrånvaron måste minska, bl.a. genom
striktare regler för sjukskrivningar samt
genom garanterad vård och rehabilitering
finansierad i enlighet med
Finsamsystemet. Motionärerna räknar med
att AMS-anslagen kan bli mindre om en mer
effektiv organisation genomförs.
Byggsubventionerna har visat sig
ineffektiva och kan trappas ned. De
statliga subventionerna av digital-TV bör
avvecklas. Presstödet bör minskas. En
uppskjuten avveckling av
kärnkraftproduktionen i Barsebäck sparar
betydande belopp åt staten.
Partiets skattereform har en sådan
inriktning att skattetrycket uppges
minska med 1,4 % av BNP redan nästa år.
Partiet anger fyra grundläggande
principer för reformarbetet. Det ska för
det första löna sig att arbeta, vilket
uppnås bl.a. genom att värnskatten
avskaffas, att brytpunkten höjs, att ett
förvärvsavdrag införs och att
beskattningen av lägre inkomster lindras.
Beskattningen av företagande och
risksparande måste för det andra göras
internationellt konkurrenskraftig. För
det tredje ska man eftersträva generella
skattesatser och likformig behandling.
För det fjärde ska grön skatteväxling
innebära att sänkt skatt på arbete växlas
mot i första hand en gemensam CO2-skatt i
EU.
Folkpartiets uppfattning är att det är
principiellt felaktigt att staten äger
och driver företag. Statliga företag ska
därför avyttras och skuldsättningen
minska i motsvarande mån. Motionärerna
anser att en låg statsskuld ger ökad
rörelsefrihet för den ekonomiska
politiken och är den bästa bufferten. De
räknar med att under de närmaste åren
kunna sälja företag till ett värde av
först 45 sedan 60 miljarder kronor.
I motionen redovisas inga detaljer
kring partiets budgetalternativ. Dock har
Folkpartiets företrädare i utskottet
uppgivit att partiets förslag beräknas
leda till att statsbudgetens saldo
exklusive inkomster från partiets
föreslagna försäljning av statliga bolag
är 5,5 miljarder kronor starkare än
regeringens. Budgetalternativet innebär
vidare att statsbudgetens inkomster
begränsas med 29 miljarder kronor. Av
motionen framgår att Folkpartiet räknar
med att kunna presentera ett
budgetförslag med en budgeteringsmarginal
som under de närmaste tre åren motsvarar
2 % av utgifterna eller mera. Vidare
framgår att partiets finansiella sparande
under de kommande tre åren ligger på
samma nivå som regeringens.
Kristdemokraterna vill med sin politik
bryta vad man anser vara en trettioårig
period av eftersläpning och bristande
växtkraft. Lösningen är enligt
motionärerna strukturella reformer och
strategiska skattesänkningar på arbete,
sparande och företagande. Men det krävs
enligt deras mening också en större
satsning på forskning och på en
kvalitetsinriktad utbildning.
Att slå vakt om statsfinansiell
stabilitet är en av utgångspunkterna för
partiets budgetpolitik. För att uppnå
detta förordas lägre utgifter, lägre
skattetryck, sänkt skuldkvot och minskad
statsskuld. En mindre statsskuld minskar
statens räntekostnader. För att påskynda
amorteringen av statsskulden väljer
Kristdemokraterna att både spara i
statens utgifter och att sälja statliga
företag i snabbare takt än vad regeringen
föreslagit. Då kan samtidigt
skattetrycket sänkas.
Det budgetalternativ som presenteras
utgår från det förslag som
Kristdemokraterna lade fram i anslutning
till höstens budgetproposition. Dessa
förslag har därefter byggts ut med
ytterligare satsningar och besparingar,
vilka sammantagna uppges leda till att
det finansiella sparandet förbättras med
drygt 720 miljoner kronor. Så t.ex.
satsar Kristdemokraterna ytterligare
resurser på en samordnad
rehabiliteringsförsäkring för att vända
den negativa ohälsoutvecklingen. Partiets
förslag till skattesänkningar är nu inte
lika omfattande som i höstas. Man skjuter
också upp en av Kristdemokraterna
tidigare föreslagen höjning av
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen
till 90 %.
I motionen pekas sju prioriterade
budgetområden ut. De innebär bl.a. att
man ska skapa långsiktigt goda
tillväxtförutsättningar genom ett bättre
investerings- och företagarklimat. Man
vill föra en skattepolitik för låg- och
medelinkomsttagare. Valfriheten för
barnfamiljer ses som en viktig fråga
liksom pensionärernas ekonomiska
situation. Satsningar på vård, omsorg och
skola är också områden som bedöms
angelägna.
Kristdemokraterna vill minska
marginaleffekterna vid
inkomstbeskattningen och föreslår i detta
syfte att grundavdraget höjs, att ett
förvärvsavdrag införs vid den kommunala
beskattningen och att värnskatten
avskaffas. Partiet vill också slopa
fastighetsskatten och finansiera
merparten av denna sänkning med höjd
reavinstbeskattning och en kommunal
fastighetsavgift.
Kristdemokraternas förslag till sänkta
skatter på företagande, inkomster och
boende beräknas 2004 uppgå till 28,4
miljarder kronor. Sänkningarna
finansieras till viss del genom att
nuvarande trefjärdedelskompensation för
pensionsavgiften slopas.
Kristdemokraternas uppfattning är att
skattetrycket måste sänkas och anpassas
till vad som gäller i våra
konkurrentländer. På sikt är det därför
nödvändigt att begränsa de statliga
utgifternas andel av BNP. Skattetrycket
måste dock växlas ned successivt och med
en försiktighet som inte äventyrar
stabiliteten i statsfinanserna eller
äventyrar finansieringen av den
offentliga sektorns kärnuppgifter.
Motionärerna bedömer att det under
överskådlig tid främst är staten som
genom omprioriteringar måste bidra till
en nedväxling av skattetrycket.
Av motionen framgår att
Kristdemokraternas budgetförslag väntas
ha samma effekt på den offentliga
sektorns samlade sparande som det förslag
regeringen redovisar för 2004.
Centerpartiet vill med sitt
budgetalternativ främja tillväxten inom
fyra reformområden. Dessa avser
gynnsammare förutsättningar för
företagande, förbättrad hälsa, individers
självbestämmande och miljödriven
tillväxt.
På sikt vill partiet skapa 300 000 nya
jobb i småföretag genom lindrad
beskattning och genom en ny modell för
arbetsgivares sjuklöneansvar som särskilt
gynnar mindre företag.
För att begränsa kostnaderna för
sjukpenning, förtidspension och
arbetsskador föreslår motionärerna ett
antal åtgärder som bl.a. innefattar
finansiell samordning,
rehabiliteringsgaranti med krav på
åtgärder efter fyra veckors
sjukskrivning, rehabiliteringslots,
tvåläkarintyg och sänkt ersättningsnivå.
Åtgärderna väntas under de närmaste tre
åren kunna minska belastningen på
utgiftsområdet med 7, 12 respektive 16
miljarder kronor.
På arbetsmarknadsområdet räknar
Centerpartiet också med att kunna göra
stora besparingar framför allt genom
effektivare administration, höjd
egenfinansiering av a-kassan samt sänkt
ersättningsnivå i
arbetslöshetsförsäkringen. Åtgärderna på
detta område kommer enligt motionärernas
uppskattningar att minska utgifterna med
totalt ca 13 miljarder konor per år under
de närmaste åren.
Den samlade effekten av Centerpartiets
förslag leder enligt motionärernas
beräkningar till att statens utgifter
under åren 2004-2006 minskar med totalt
44, 53 respektive 59 miljarder kronor.
Partiets förslag till skattesänkningar
minskar samtidigt statsbudgetens
inkomster med 38, 43 respektive 52
miljarder kronor. Tyngdpunkten i dessa
förslag ligger i inkomstbeskattningen där
nuvarande grundavdrag slopas och ersätts
av en skatterabatt värd ungefär lika
mycket som ett grundavdrag på 31 000 kr.
Dessutom införs ett förvärvsavdrag,
likaså i form av en skatterabatt, på
förvärvsinkomster. Fastighetsskatten och
förmögenhetsbeskattningen av fastigheter
sänks, vilket till en del finansieras
genom att reavinstbeskattningen på
fastigheter höjs från nuvarande 20 till
30 %.
Centerpartiets förslag om slopat
grundavdrag leder till att kommunernas
skatteunderlag ökar, vilket i enlighet
med finansieringsprincipen regleras genom
en motsvarande minskning av statsbidraget
till kommuner. I Centerpartiets
budgetalternativ är den största enskilda
besparingsposten just överföringarna till
kommunerna. Partiets besparing på detta
utgiftsområde uppgår till 19 miljarder
kronor och är en av förklaringarna till
den lägre nivån på utgiftstaket för
staten.
Tabell 13. Centerpartiets förslag till
utgiftstak för staten
Miljarder kronor
Med ledning av uppgifter i motionen kan
Centerpartiets finansiella sparande
sammanfattas på följande sätt.
Tabell 14. Finansiellt sparande i
Centerpartiets budgetalternativ
Procent av BNP
2.3.4 Utskottets bedömning av de olika
budgetalternativen
Viktigare nyheter i budgetalternativen
Med sina nu redovisade förslag fullföljer
såväl regeringen som oppositionspartierna
den politik de tidigare dragit upp
riktlinjer för.
Utgångspunkten för regeringens förslag
är att uppställda utgiftstak och saldomål
ska hållas. För att säkerställa detta
föreslår regeringen flera åtgärder främst
inriktade på att begränsa kostnaderna för
de omfattande sjukskrivningarna. Dessa
nytillkomna förslag3 bemöts på olika sätt
av oppositionspartierna som även på några
andra områden för fram egna nya förslag.
Den mer summariska beskrivning som
respektive parti ger av sitt
budgetalternativ har emellertid med några
undantag i allt väsentligt sin
motsvarighet i de lösningar man fört fram
i tidigare budgetförslag.
Så t.ex. överensstämmer Moderata
samlingspartiets förslag i huvudsak med
det budgetalternativ som partiet
presenterade i anslutning till
budgetpropositionen för 2003. Nytt är
emellertid att partiet nu återkommer med
sitt tidigare övergivna förslag om att
ersättningsnivån i sjukförsäkringen,
föräldraförsäkringen och
arbetslöshetsförsäkringen ska sänkas till
75 %. Det är partiets största enskilda
besparingsförslag. Nytt tycks också vara
att Moderaternas förslag till
skattesänkningar inte är lika långtgående
som tidigare. I motionen talas nämligen
om skattesänkningar på ungefär 20
miljarder kronor, vilket är 10 miljarder
kronor mindre än den nivå som hösten 2002
låg till grund för partiets
budgetalternativ.
Ett nytt inslag i Folkpartiets
budgetalternativ är att partiet nu
anammat Kristdemokraternas flera gånger
tidigare framförda förslag om ett
särskilt mål om balans över en
konjunkturcykel för statens finansiella
sparande. Nytt är också att partiet
räknar med en ca 5 miljarder kronor
större budgeteringsmarginal än tidigare.
Kristdemokraterna gör i sin motion en
direkt hänvisning till sitt tidigare
budgetförslag och de förslag som fördes
fram i det sammanhanget. Nytt bland
vårens förslag är att partiet valt att
skjuta upp sitt tidigare framförda
förslag om höjd ersättningsnivå i
föräldraförsäkringen. Man ökar nu också
satsningen på rehabilitering och har
också något mindre omfattande förslag
till skattesänkningar.
Även Centerpartiet har i sin nu
framlagda motion anammat
Kristdemokraternas förslag om ett
balansmål för statens finanser. Nytt är
också partiets förslag om en alternativ
sjuklönemodell där längden på
arbetsgivarinträdet anpassas till antalet
anställda, vilket gynnar företag med
färre än 30 anställda.
Moderata samlingspartiet
Som framgått är det en högst medveten
strategi som format Moderata
samlingspartiets budgetalternativ.
Skatter ska sänkas, och detta ska
finansieras genom minskade bidrag.
Minskade bidrag ska också finansiera de
nya åtaganden som Moderaterna vill
prioritera. Dit hör bl.a. försvaret som
ska tillföras nya resurser i sådan
omfattning att det kan utvecklas på samma
nivå som under de två senaste
försvarsbeslutsperioderna.
De moderata skattesänkningarna är denna
gång visserligen inte lika omfattande som
tidigare. Men skatteförslagen är desamma.
Enda skillnaden är att motionärerna nu
vill genomföra dem i långsammare takt.
Sett i ett längre perspektiv kommer de
Moderata skattesänkningarna därför att
ställa krav på fortsatta, mycket
omfattande besparingar för att kunna
finansieras. Och denna finansiering
förutsätts ske genom fortsatta
nedskärningar av olika former av bidrag.
Redan nästa år görs stora besparingar i
olika bidragssystem. Av en total
besparing på 40 miljarder kronor kommer
mer än hälften från sjuk- och
föräldraförsäkringen samt a-kassan.
Närmare 17 miljarder kronor ska nästa
år sparas på sjuk- och
föräldraförsäkringen samt
arbetsskadeförsäkringen och ytterligare
drygt 5 miljarder kronor på a-kassan.
Ersättningsnivån i dessa bidragsformer
ska sänkas till 75 %. Dessutom ska den
sjukpenninggrundande inkomsten bestämmas
med ledning av de 24 senaste månadernas
inkomst och inte som i dag utifrån
aktuell inkomst. Bidragen kommer
därigenom att försämras i än högre grad
för dem som uppbär sjukpenning eller
föräldrapenning och som ännu inte har
hunnit etablera sig på arbetsmarknaden.
Därtill ska en andra karensdag införas i
sjukförsäkringen, vilken ska infalla dag
8 under sjukskrivningsperioden.
I arbetslöshetsförsäkringen ska inte
bara ersättningsnivåerna sänkas utan även
de försäkrades egna avgifter höjas.
Dessutom ska möjligheterna till
ersättning begränsas till högst 300
dagar.
De höga skatterna skapar
bidragsberoende och dämpar arbetsviljan,
hävdar Moderaterna. Sänker man bara
skatten och ersättningsnivån i
bidragssystemen lönar det sig bättre att
arbeta. Självklart är det på det sättet i
moderat politik. Men med detta synsätt
blundar partiet för att den som är sjuk
och saknar förmåga att arbeta i så fall
skulle få sina levnadsvillkor försämrade.
I än högre grad gäller det den som är
arbetslös och som utan framgång aktivt
har sökt arbete i mer än 300 dagar då
följderna av den bortre parentesen slår
till.
Enligt utskottets mening kan man inte
byta ut minskade eller avskaffade bidrag
mot sänkta skatter på det lättvindiga
sätt Moderata samlingspartiet gör. Det
som i Moderaternas framställning ter sig
som ett enkelt statsfinansiellt
nollsummespel kan få mycket långtgående
återverkningar för den enskilda
individen. Denna motsättning framkommer
inte minst när skattesänkningar i stor
utsträckning förutsätts bli finansierade
med besparingar i sådana trygghetssystem
som a-kassan samt sjuk- och
föräldraförsäkringen.
Det är önskvärt att snabbt komma till
rätta med de stigande kostnaderna för
sjukskrivningar och förtidspension. Det
är också angeläget att öka arbetsutbudet.
Men det bör ske i sådana former att den
trygghet som välfärdssystemen ger inte
gröps ur på ett sådant sätt att sjuka
tvingas gå till arbetet för att kunna
förtjäna sitt uppehälle.
Med sitt synsätt blundar Moderata
samlingspartiet också för de positiva
omfördelande effekter som skatter och
bidrag har. Särskilt påtagligt blir detta
när partiet inte nöjer sig med att
föreslå att den s.k. värnskatten ska
avskaffas utan dessutom kräver att
inkomstskatten görs proportionell.
Med hjälp av skatter och bidrag sker i
dag en inkomstutjämning mellan individer
till förmån för de sämst ställda i
samhället. Skatternas främsta syfte är
att finansiera välfärden, och nya
resurser ska i första hand användas för
att öka tryggheten och rättvisan. Den
välfärd vi gemensamt har byggt upp får
inte raseras för att de redan
välbeställda ska kunna tillgodoräkna sig
stora skattesänkningar. Det blir enligt
utskottets mening en orimlig ordning om
skattesänkningar kan ske till priset av
att klyftorna i samhället ökar kraftigt.
Skatter och bidrag har för den enskilde
också en inkomstutjämnande effekt över
tiden, och genom denna omfördelning får
medborgarna samhällets stöd i de skeden
av livet då de inte aktivt
förvärvsarbetar på grund av studier,
sjukdom, arbetslöshet, ålderdom osv.
I motsats till Moderata samlingspartiet
anser utskottet alltså att man också
måste beakta den betydelse
skattesystemets utformning har för
fördelningspolitiken. Rätt använd är
skattepolitiken ett viktigt verktyg för
att minska klyftorna i samhället.
Av de skäl som här redovisats avvisar
utskottet Moderata samlingspartiets
förslag till inriktning av
budgetpolitiken.
Folkpartiet liberalerna
Någon ytterligare ökning av sjukfrånvaron
kan enligt Folkpartiets mening inte
accepteras. Partiet godtar dock inte
regeringens förslag att förlänga
sjuklöneperioden med en tredje vecka. I
motionen diskuteras olika långsiktiga
lösningar för att komma till rätta med
problemet, däribland en brett upplagd
socialförsäkringsreform. Men motionärerna
anvisar själva inget tydligt förslag som
har förutsättning att snabbt bromsa den
nuvarande utvecklingen.
Vad man föreslår är i stället mer
generella lösningar. Den viktigaste
åtgärden som Folkpartiet ser det är
därvid att individerna ges möjlighet att
rensa bort stressfaktorer ur sina liv.
Det förutsätts kunna ske genom en
arbetstidsreform som ger friare
arbetstider, genom bättre möjlighet att
byta arbetsgivare samt genom
kompetenskonton och billigare
hemtjänster. Näst viktigast är att öka
utbudet av vård och rehabilitering,
vilket enligt Folkpartiet kan finansieras
genom det s.k. Finsamsystemet.
Folkpartiet vill också införa striktare
regler mot felutnyttjande.
Varje förslag som kan bidra till att
kostnaderna för sjukskrivningarna pressas
tillbaka på ett fördelningspolitiskt
godtagbart sätt är värdefullt. Utskottet
har emellertid svårt att se att de
lösningar som Folkpartiet förespråkar
skulle kunna leda till att
sjukskrivningarnas nuvarande
kostnadsspiral snabbt bryts och
belastningen på statsbudgeten minskar.
Ska man exempelvis kunna öka utbudet av
vård och rehabilitering krävs nya
resurser, och det är inte rimligt att
räkna med att en sådan satsning betalar
sig själv förrän på några års sikt.
Utmärkande för Folkpartiets
budgetalternativ är att partiet även i
övrigt redovisar få tydliga
besparingsförslag som har förutsättning
att kunna ge omedelbar utdelning och
varaktigt finansiera nya utgiftsåtaganden
och skattesänkningar.
I motionen talas allmänt om att
statsfinanserna ska stärkas, inte genom
fler skatter utan genom fler
skattebetalare och färre utgifter. Och
uttalandet förtydligas med några exempel
som visar att Folkpartier motsätter sig
att staten subventionerar TV-apparater,
bostäder, företag, vanliga järnvägsresor
samt friska människor som skulle kunna
arbeta men som föredrar att leva på
bidrag. Det framgår också att Folkpartiet
anser att AMS-anslagen kan bli mindre om
en mer effektiv organisation genomförs
samt att presstödet bör minskas och att
avvecklingen av kärnkraftsproduktionen i
Barsebäck ska skjutas upp.
Av motionen framgår likaså att
Folkpartiet vill lyfta ut kostnaderna för
trafikolycksfall och arbetsskador ur
sjukförsäkringen och i stället låta
bilister och arbetsgivare stå för dessa
kostnader via den obligatoriska
trafikolycksfallsförsäkringen och privat
tecknade försäkringar. Det framgår också
att Folkpartiet vill avlasta
statsbudgeten en del av kostnaderna för
arbetslösheten genom att låta
arbetstagarna betala en högre egenavgift.
Statens ränteutgifter ska också begränsas
genom att Folkpartiet använder intäkter
från företagsförsäljningar till att
amortera på statsskulden.
Mot dessa vagt formulerade
besparingsförslag står inte bara partiets
förslag till nya utgiftsåtaganden utan
också de mycket omfattande
skattesänkningar som partiet vill
genomföra redan nästa år. I motionen
räknar Folkpartiet med att partiets
förslag till skattesänkningar kommer att
leda till att skattetrycket redan 2004
minskar med motsvarande 1,4 % av BNP,
dvs. med drygt 35 miljarder kronor.
Folkpartiets företrädare i utskottet har
uppgivit att detta avser den
periodiserade effekten av partiets
skatteförslag, dvs. man har inte tagit
hänsyn till de förskjutningar som
förekommer i skatteuppbörden. Räknat i
statsbudgettermer väntas partiets förslag
leda till att statsbudgetens inkomster
samma år minskar med närmare 29 miljarder
kronor.
Vagt redovisade besparingsförslag - i
några fall mer påminnande om
besparingsidéer som inte är möjliga att
omsätta i praktisk tillämpning förrän på
några års sikt - ska alltså användas för
att finansiera de skarpt formulerade
skattesänkningar som partiet vill
genomföra redan nästa år.
Folkpartiets förslag till skattereform
har sin tyngdpunkt i
inkomstbeskattningen. Värnskatten ska
avskaffas. Brytpunkten, dvs. den
inkomstnivå då statlig inkomstskatt
börjar utgå, ska höjas till motsvarande
ca 326 000 kr, och vidare ska ett
förvärvsavdrag införas vid den kommunala
beskattningen. Dessutom ska de av
Folkpartiet föreslagna avgifterna till a-
kassan vara avdragsgilla. Avdragsrätten
för pensionssparande och
kompetenssparande ska höjas. En
skattereduktion ska likaså införas,
vilken halverar kostnaderna för
hushållsnära tjänster.
Förmögenhetsskatten ska stegvis
avvecklas via avskaffad sambeskattning
och höjt fribelopp.
I motionen föreslås också att
taxeringsvärdena vid
fastighetsbeskattningen fryses på den
nivå som gällde 1997 och att uttaget av
fastighetsskatt ska vara 1,0 % för småhus
och 0,5 % för flerfamiljshus. Det ger,
påpekar motionärerna, en omedelbar
skattelättnad på ca 6 miljarder kronor. Å
andra sidan ska samtidigt
realisationsvinstbeskattningen för
bostäder höjas till den gängse
skattesatsen 30 %.
Dubbelbeskattningen av privatpersoners
aktieutdelningar ska successivt avvecklas
och fåmansbolagsreglerna reformeras så
att ett belopp motsvarande medelinkomsten
beskattas som arbetsinkomst medan
resterande del beskattas som kapital.
Slutligen har Folkpartiet som långsiktigt
mål att helt ta bort
arbetsgivaravgifternas skattedel.
Innebörden av Folkpartiets
budgetalternativ är således att dessa
tydligt formulerade skatteförslag - som
nästa år väntas ge ett inkomstbortfall på
uppemot 30 miljarder kronor och som året
därpå växer i omfattning - ska
finansieras med flera vagt formulerade
besparingar av vilka några är av den
arten att de rimligtvis inte kan ge
effekt förrän på några års sikt. En
budgetpolitik utformad på detta sätt är
enligt utskottets mening inte
ansvarsfull. Utskottet kan med hänsyn
härtill inte biträda Folkpartiets förslag
till budgetpolitiska riktlinjer.
Av motionen framgår att Folkpartiets
riktlinjer för skattepolitiken innebär
att nivån på skatteuttaget successivt ska
sänkas. Partiet vill begränsa
omfattningen av utgiftsökningar så att
utrymmet för skattesänkningar vidgas i
takt med tillväxten. På kort sikt
existerar inget sådant utrymme utan varje
skattesänkning måste fullt ut finansieras
med motsvarande utgiftsminskning,
framhåller motionärerna.
Utskottet instämmer i motionärernas
uppfattning att varje skattesänkning på
kort sikt måste vara fullt ut finansierad
med en motsvarande utgiftsminskning. Med
denna motivering avstyrker utskottet
Folkpartiets förslag till riktlinjer för
skattepolitiken.
Kristdemokraterna
Utmärkande för Kristdemokraternas
budgetalternativ är att merparten av de
föreslagna skattesänkningarna i slutändan
finansieras med olika typer av
obligatoriska avgifter, snarlika en
skatt. Kristdemokraterna säger att de
slopar fastighetsskatten, men ungefär
60 % av denna skattesänkning tas
omedelbart tillbaka som en kommunal
avgift. Obligatoriska avgifter ska också
finansiera kostnaderna för
trafikolycksfall och delar av
arbetslösheten som lyfts ut ur budgeten.
Partiets förslag till skattesänkningar
uppgår till 28,5 miljarder kronor, de
föreslagna avgifterna till 23,6 miljarder
kronor. För varje skattesänkt krona
påförs de skattskyldiga 83 öre i
obligatoriska avgifter, och i praktiken
inskränker sig de föreslagna
skattesänkningarna därför till knappt 5
miljarder kronor.
Kristdemokraterna anser att det svenska
skattetrycket - som man beskriver som det
högsta i världen - både bör och måste
sänkas. Ett inte obetydligt omvärldstryck
gör att våra skattenivåer helt enkelt
inte kan avvika kraftigt från det som
gäller i våra konkurrentländer, hävdar
motionärerna. På sikt bör enligt deras
mening därför de statliga utgifternas
andel av BNP minska. Därigenom kommer
också skattetrycket att kunna minska.
Skattetrycket måste dock växlas ned
successivt och med en försiktighet som
inte äventyrar stabiliteten i
statsfinanserna eller äventyrar
finansieringen av den offentliga sektorns
kärnuppgifter. Motionärerna bedömer att
det under överskådlig tid främst är
staten som genom omprioriteringar måste
bidra till en nedväxling av
skattetrycket. Som ett riktmärke för
statens utgifter bör gälla att
skattetrycket gradvis bör anpassas nedåt
till jämförbara OECD-länders nivå.
Enligt OECD:s statistik är den
offentliga utgiftskvoten bland
medlemsländerna sjunkande och ligger för
närvarande på genomsnittsnivån 35 % av
BNP. Motsvarande värde för Sverige är
54,1 % av BNP, dvs. drygt 19
procentenheter mer. Skillnaden mot
länderna i euroområdet är 11
procentenheter. Att sänka den svenska
utgiftskvoten till eurogenomsnittet
skulle i dagens läge innebära att de
offentliga utgifterna fick skäras ned med
ca 270 miljarder kronor, eller med
motsvarande drygt 40 % av de egentliga
utgifterna på statsbudgeten exklusive
statsskuldsräntor. Även om förändringen
är tänkt att genomföras successivt skulle
förslaget enligt utskottets mening få så
långtgående konsekvenser för den svenska
välfärden att det blir helt oacceptabelt
mot bakgrund av de höga välfärdsideal vi
har i Sverige.
Värt att notera är att två av de
förslag till nya avgifter som ingår i
Kristdemokraternas budgetalternativ
definitionsmässigt betraktas som en skatt
i nationalräkenskaperna. Det gäller den
kommunala fastighetsavgiften och
egenavgiften till den obligatoriska
arbetslöshetsförsäkringen.
Kristdemokraternas eget budgetalternativ
påverkar således i endast begränsad
utsträckning det skattetryck man säger
sig vilja sänka.
Av dessa skäl kan utskottet inte ställa
sig bakom motionärernas förslag om
skattekvotens och utgiftstakens andel av
BNP.
Kristdemokraterna hänvisar i sin motion
direkt till det budgetalternativ som
partiet presenterade i anslutning till
höstens budgetproposition. Den nu
föreslagna inriktningen är densamma men i
några avseenden har förslagen anpassats
till nya förutsättningar och till de
åtgärder som regeringen föreslår i
vårpropositionen.
Så t.ex. avvisar Kristdemokraterna två
av regeringens förslag avsedda att komma
till rätta med de stigande
sjukskrivningskostnaderna, nämligen
förlängningen av arbetsgivarnas
sjuklöneperiod med en vecka samt
begränsningen av den sjukpenninggrundande
inkomsten (SGI) med 3 %.
Kristdemokraterna lyfter i det senare
fallet i stället fram sitt flera gånger
tidigare framförda förslag om ett SGI
grundat på de 24 senaste månadernas
inkomster.
Enligt Kristdemokraterna måste krafttag
nu tas för att råda bot på den skenande
sjukfrånvaron och det ökande antalet
förtidspensioneringar. Det bör ske genom
en ny och samordnad
rehabiliteringsförsäkring, anser
motionärerna. Ett förslag av denna
innebörd fanns med redan i höstens motion
men var då avsett att träda i kraft först
andra halvåret 2003. Nu anvisas
ytterligare medel och den tilltänkta
försäkringen kan därigenom börja
tillämpas vid ingången av 2004.
Utskottet noterar att motionärerna har
hög tilltro till sitt förslag. Totalt
satsar de nästa år 2,8 miljarder kronor
och räknar med att detta ska leda till
att sjukpenningkostnaderna och
kostnaderna för aktivitets- och
sjukersättning (förtidspension) ska kunna
begränsas med 3,3 miljarder kronor, dvs.
varje satsad krona ska redan första året
ge närmare 20 % i avkastning. I motionen
åberopas Rehabiliteringsutredningens (SOU
2000:78) bedömningar, men inte ens i det
sammanhanget räknade man med att en
satsning på rehabilitering skulle leda
till nettobesparingar första året.
Utredningens kalkyler har dessutom
ifrågasatts. Självklart kan en ökad
satsning på rehabilitering leda till att
många tidigare sjuka åter kan börja
arbeta och ge ett positivt bidrag till
samhällsutvecklingen. Men man måste
samtidigt vara medveten om att alla sjuka
inte är rehabiliteringsbara. Många är så
svårt sjuka att särskilda insatser inte
ter sig meningsfulla. Andra saknar
motivation och är därför inte mottagliga
för rehabilitering. Ska rehabiliteringen
bli verkningsfull måste den dessutom
sättas in på ett tidigt stadium, enligt
vissa bedömningar senast den åttonde
veckan efter insjuknandet. Dessa och
andra liknande omständigheter talar för
att det inte är självklart att varje
rehabiliteringsinsats leder till ett
positivt utbyte. Tvärtom kan utbytet bli
mer begränsat, i synnerhet inledningsvis.
Det finns helt enkelt inga storskaliga
försök som ger stöd för den ena eller den
andra uppfattningen. Enligt utskottets
mening är det därför inte rimligt att, på
det sätt Kristdemokraterna gör, överdriva
de möjliga besparingar som kan komma ut
av en omfattande satsning på
rehabilitering. Blir effekten den
motsatta skulle det negativt kunna
påverka stabiliteten i statsfinanserna.
Av de skäl som här redovisats avvisar
utskottet Kristdemokraternas förslag till
inriktning av budgetpolitiken.
Centerpartiet
Av oppositionspartierna har Centerpartiet
de mest långtgående förslagen till
skattesänkningar. I motionen beräknar
partiet att statsbudgeteffekten av de
egna skattesänkningarna uppgår till netto
38 miljarder kronor 2004. Inget annat
parti har för detta år så omfattande
förslag. Utskottet noterar inte utan
förvåning att Centerpartiet som fram till
för några år sedan hade små eller inga
förslag till skatteförändringar nu är
riksdagens största skattesänkarparti.
Liksom övriga borgerliga partier
förfäktar Centerpartiet numera också
uppfattningen att skattetrycket i Sverige
på längre sikt måste sänkas ned mot
jämförbara länders nivåer.
Tyngdpunkten i skatteförslagen ligger
helt på inkomstbeskattningen, där
nuvarande grundavdrag ska ersättas av en
skatterabatt på 10 000 kr. Den ger i
praktiken ungefär samma effekt som ett
grundavdrag på drygt 31 000 kr. Förslaget
ska genomföras stegvis, och under 2004
och 2005 begränsas skatterabatten till
9 000 kr.
För förvärvsarbetande vill man dessutom
införa en särskild skatterabatt. Den ska
utgå med högst 10 800 kr och kommer för
inkomster upp till 108 000 kr att
motsvara 10 % av förvärvsinkomsten. För
årsinkomster däröver upp till 180 000 kr
ska skattereduktionen motsvara
maxbeloppet. Därefter trappas den ned för
att vid årsinkomster på 288 000 kr eller
högre motsvara halva maxbeloppet, dvs.
5 400 kr.
Skattesänkningarna finansieras i
princip genom besparingar av motsvarande
omfattning på tre utgiftsområden. Det
gäller först och främst utgiftsområde 25
Allmänna bidrag till kommuner där nivån
nästa år sänks med 19 miljarder kronor,
främst till följd av regleringen med
anledning av det slopade grundavdraget.
Den ensam sänker ramnivån med 21,8
miljarder kronor. På utgiftsområde 13
Arbetsmarknad sänks nivån med 12,8
miljarder kronor, och på utgiftsområde 10
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp är nivåsänkningen 6,8 miljarder
kronor. Tillsammans minskar de
takbegränsade utgifterna på dessa tre
utgiftsområden med 38,7 miljarder kronor
2004.
På utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
räknar alltså Centerpartiet med att nästa
år kunna minska utgifterna med 12,8
miljarder kronor. Det motsvarar 21 % av
den ram som regeringen fört upp i sitt
preliminära budgetförslag för 2004. Redan
i samband med den gångna höstens
behandling av budgetpropositionen var
utskottet starkt kritiskt till en
motsvarande nedskärning som Centerpartiet
då förespråkade. Denna kritik delades av
arbetsmarknadsutskottet. Finansutskottet
ser ingen anledning att denna gång vara
mindre kritiskt, i synnerhet inte som den
uppgivna besparingseffekten nu vuxit i
volym och partiet inte tillför någon ny
information som gör det troligt att de
angivna besparingarna är möjliga att
uppnå. Att som Centerpartiet gör på ett
bräde kraftigt minska anslagen till
Arbetsmarknadsverket och
Arbetsmarknadsstyrelsen till förmån för
ett mer decentraliserat
arbetsmarknadspolitiskt system torde inte
vara förenligt med ett rimligt
arbetsgivaransvar, än mindre med en
ansvarsfull arbetsmarknadspolitik. Vagt
tal om en samordning av
socialförsäkringssystem med sikte på en
samordnad arbetslivsförsäkring med
gemensam myndighetsstruktur ger på kort
sikt inga omedelbara besparingar.
Centerpartiets förslag om
övergångsarbetsmarknader - en
arbetsmarknadspolitisk åtgärd där en
arbetslös får prova på ett arbete mot att
arbetsgivaren får sänkt arbetsgivaravgift
- kan ses som ett komplement i den
arbetsmarknadspolitiska medelsarsenalen,
men minskar knappast behovet av
arbetsmarknadsutbildning i en sådan
omfattning att det ger de stora och
omedelbara besparingar som motionärerna
tillgodoräknar sig.
Centerpartiets vidlyftigt värderade
besparingar på detta utgiftsområde är en
viktig beståndsdel i finansieringen av de
skattesänkningar partiet vill genomföra
nästa år. Och åtminstone i teorin går det
att på detta område drastiskt minska
medelstilldelningen i den omfattning
Centerpartiet föreslår. Men
skattesänkningarna skulle i så fall ske
till priset av en kraftigt försvagad
arbetsmarknadspolitik, vilket utskottet
finner oacceptabelt. Utan besparingar
kommer Centerpartiets förslag att leda
till att statsfinanserna undermineras,
vilket utskottet anser vara lika
oacceptabelt.
Utskottet avvisar mot denna bakgrund
Centerpartiets förslag till inriktning av
budgetpolitiken. Det innebär samtidigt
att utskottet avvisar partiets förslag
till skattepolitiska riktlinjer liksom
partiets preliminära beräkning av
utgiftstaken för 2005 och 2006.
Vissa förslag gemensamma för
oppositionspartierna
Med delvis skilda motiv återkommer de
fyra borgerliga partierna till sitt
tidigare flera gånger framförda krav på
att statliga företag ska säljas ut i en
aldrig skådad omfattning under de
närmaste åren. Försäljningsinkomsterna
ska användas för att amortera
statsskulden. Av Moderata
samlingspartiets och Centerpartiets
motioner framgår att ambitionen är att på
dessa tre år avyttra statliga företag för
sammanlagt 175 miljarder kronor. Det är
samma nivå som även Folkpartiet och
Kristdemokraterna förespråkat när frågan
behandlats vid tidigare tillfällen. Det
är också den volym de fyra partierna
tidigare utgått ifrån när de
tillgodoräknat sig räntevinster av
försäljningsinkomsterna. Och i enlighet
med det tidigare förslaget räknar
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna och Centerpartiet nu
med att försäljningsnivån nästa år kommer
att uppgå till 45 miljarder kronor.
Folkpartiet har i sin motion avstått från
att redovisa några detaljer om det egna
budgetalternativet.
Utan att redovisa vare sig
försäljningsplaner eller någon
näringspolitisk strategi förutsätter
alltså partierna att det ska vara möjligt
att redan nästa år avyttra statlig
egendom för 45 miljarder kronor. Och
under de båda följande åren ska
försäljningar genomföras för ytterligare
130 miljarder kronor. De tänkta nivåerna
kan jämföras med att regeringen i sina
budgetförslag schablonmässigt alltid
räknar med att inkomsterna från
företagsförsäljningar varje år ska uppgå
till 15 miljarder kronor. Några större
företagsförsäljningar har dock inte
genomförts sedan 2000.
Börskurserna har fallit kraftigt, men
inte något av partierna diskuterar om det
är rimligt eller ens möjligt att i
rådande börsläge avyttra statlig
verksamhet i den föreslagna omfattningen.
Bortsett från Kristdemokraterna har
tidigare inte heller något av partierna
belastat sitt budgetalternativ för det
bortfall av utdelningsinkomster som
försäljningarna ger upphov till.
Sammantaget uppgår statens inkomster från
aktieutdelningar varje år till ca 4,5
miljarder kronor.
Ett gemensamt syfte med
privatiseringarna tycks vara att man vill
påskynda amorteringen av statsskulden för
att minska utgifterna för
statsskuldsräntor. En låg statsskuld ökar
stabiliteten i statsfinanserna, hävdar
man. Men genom att ensidigt inrikta sitt
intresse på bruttoskulden, blundar man
för att man samtidigt frånhänder sig
räntabla tillgångar som är en del av den
statliga förmögenheten.
Om man dessutom oavsett utvecklingen på
aktiemarknaden varje år ska få in ett
visst belopp i försäljningsinkomster,
finns det en uppenbar risk för att man
tvingas sälja värdefulla tillgångar till
kraftiga underpriser, vilket i sin tur
tvingar fram ytterligare försäljningar
för att uppställda mål ska kunna nås.
Skulle emellertid de fyra partierna
välja att senarelägga sina försäljningar
på grund av fortsatt dålig
kursutveckling, kan de å andra sidan inte
tillgodoräkna sig de betydande
räntevinster som de regelmässigt för upp
i sina budgetalternativ. Så t.ex.
tillgodoräknar sig Centerpartiet för de
närmaste tre åren räntevinster från
försäljningar på sammanlagt 12 miljarder
kronor.
I ett läge med låga börskurser är det
enligt utskottets mening inte
ansvarsfullt att forcera en försäljning
av statliga företag och åstadkomma stora
förluster för skattebetalarna. Ett sådant
resursslöseri tar utskottet bestämt
avstånd från. Utgångspunkten för en
privatisering måste självklart vara att
den ska vara näringspolitiskt motiverad
och att den ska genomföras vid en
tidpunkt då utbytet blir så gynnsamt som
möjligt för ägaren-staten.
Ett annat gemensamt och tidigare flera
gånger framfört förslag gäller de fyra
partiernas syn på
arbetslöshetsförsäkringen. Partiernas
lösningar skiljer sig något åt, men
gemensamt vill de redan nästa år höja
egenavgiften till
arbetslöshetsförsäkringen så mycket att
avgiftsinkomsterna motsvarar upp till en
tredjedel av försäkringens kostnader. Vid
tidigare tillfällen har de fyra partierna
också tillgodoräknat sig besparingar som
för helår uppgår till mellan 5 och 9
miljarder kronor för detta förslag.
De försäkrade ska alltså själva få
svara för en större del av kostnaderna
för arbetslöshetsförsäkringen, vilket
automatiskt urholkar värdet av de
skattesänkningar som de fyra partierna
samtidigt utlovar. En ändrad
avgiftssättning är självklart möjlig att
genomföra, men med tanke på att
arbetslöshetsförsäkringen i dag
administreras av ett fyrtiotal fristående
arbetslöshetskassor med stora skillnader
i arbetslöshet och med olika nivåer på
medlemsavgifter kräver en omläggning av
detta slag rimlig tid av förberedelse för
att en vagt utformad idéskiss ska kunna
omvandlas till en praktiskt fungerande
åtgärd. Det handlar om genomgripande
systemförändringar som förutsätter
lagändringar och administrativa
anpassningar, vilket medför att det är
helt orealistiskt att räkna med att en
sådan förändring skulle kunna minska
belastningen på statsbudgeten annat än på
några års sikt.
Ett ofta framfört argument för en ökad
egenfinansiering är att ett ökat
kostnadsansvar verkar återhållande på
alltför långtgående löneavtal i en
bransch. Höga löneökningar leder till
ökad arbetslöshet, vilket slår igenom på
de försäkrades avgifter i den egna a-
kassan. De fyra partiernas förslag gör
ingen åtskillnad mellan de olika a-
kassorna och motiverar således vare sig
medlemmarna i en a-kassa eller deras
fackliga organisation att ta något ansvar
för löneutvecklingen inom den egna
kassans område. Som utskottet ser det
finns det ingen anledning att på detta
sätt lyfta ut en kostnad från
statsbudgeten för att i stället låta de
förvärvsarbetande svara för
finansieringen med obligatoriska
avgifter, som är mycket lika en skatt.
En annan variant på hur kostnader lyfts
ut från statsbudgeten för att i stället
finansieras med obligatoriska avgifter
föreslås av Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna och Folkpartiet
liberalerna. Dessa partier vill föra över
kostnaderna för trafikskador från
sjukförsäkringen till den obligatoriska
trafikförsäkringen, vilket förutsätts
kunna ske redan under nästa år. I sin
motion tillgodoräknar sig Moderata
samlingspartiet full effekt av detta
förslag redan från årsskiftet.
Omläggningen väntas enligt partiernas
uppskattningar minska statsbudgetens
utgifter med grovt räknat drygt 4
miljarder kronor, ett belopp som i
stället förutsätts belasta bilisterna
genom kraftigt höjda premier för den
obligatoriska trafikförsäkringen. Värdet
av de utlovade skattesänkningarna
urholkas alltså även av dessa avgifter.
Och inte heller i detta fall redovisar
partierna något konkret förslag till hur
detta tekniskt och administrativt ska
kunna lösas på den korta tid som återstår
tills förändringen ska vara fullt
genomförd. Än mindre förklarar de hur det
är möjligt för försäkringsbolagen att
bryta löpande trafikförsäkringsavtal för
att kunna ta ut de avgiftshöjningar som
krävs.
Även i detta fall anvisar man alltså en
finansiering i flermiljardklassen som
inte ter sig möjlig att uppnå, åtminstone
inte i det kortare perspektivet.
Regeringen
Den socialdemokratiska regeringens
budgetpolitik har resulterat i att de
offentliga finanserna snabbt förbättrats.
På mindre än ett decennium har väldiga
underskott vänts i stora överskott som
snabbt minskat de skulder det offentliga
tidigare dragit på sig.
I mitten av 1990-talet genomförde
regeringen ett omfattande
konsolideringsprogram med vars hjälp
balansen i den offentliga sektorn kunde
återställas på ett fördelningspolitiskt
godtagbart sätt. Balansen var återställd
redan 1998, och den gynnsamma
utvecklingen har därefter fortsatt.
Fastlagda utgiftstak har hållits och
uppställda saldomål har fram till
konjunkturavmattningen 2002 överträffats
med bred marginal. Under 2001 motsvarade
överskottet t.o.m. 4,6 % av BNP.
Den förda budgetpolitiken har
resulterat i att vi nu står starka med
stabila överskott i de offentliga
finanserna och att vi förmår möta en
något svagare ekonomisk utveckling. Vi
skiljer oss i det avseendet från
flertalet andra EU-länder för vilka de
offentliga finanserna i några fall
utvecklas på ett oroväckande sätt.
Med sina nu redovisade förslag
fullföljer regeringen denna politik.
Redovisade prognoser visar att de
offentliga finanserna utvecklas
planenligt och i överensstämmelse med det
långsiktiga målet om ett överskott på 2 %
av BNP.
Vårpropositionen bygger på en
överenskommelse mellan
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet de gröna. De tre partierna
fullföljer därmed det samarbete de hade
under den förra mandatperioden. Den nu
gjorda överenskommelsen innebär att de
tre partierna står bakom riktlinjerna för
den ekonomiska politiken, budgetpolitiken
liksom tilläggsbudgeten för 2003.
Finansutskottet tillstyrker att
budgetpolitiken utformas i
överensstämmelse med regeringens och de
båda samarbetspartiernas förslag.
Utskottets samlade bedömning
Sammanfattningsvis anser utskottet alltså
att de förslag till alternativ inriktning
av budgetpolitiken som redovisas av
Moderata samlingspartiet,
Kristdemokraterna, Centerpartiet och
Folkpartiet liberalerna bör avstyrkas.
Dessa partier har långtgående krav på
skattesänkningar vilka i betydande
utsträckning finansieras genom
försämringar i grundläggande
trygghetssystem och i flera fall oprecist
beräknade besparingar. Med en så svag
finansiering riskerar statsfinanserna att
åter snabbt försvagas. De gångna årens
mödosamma arbete med att återskapa sunda
statsfinanser skulle därmed riskera att
gå om intet.
Regeringens förslag till inriktning av
budgetpolitiken ser utskottet som en
vidareutveckling av de gångna årens
ansvarsfullt utformade politik. Denna
inriktning har enligt utskottets mening
goda förutsättningar att främja fortsatt
stabila statsfinanser.
Med hänvisning till vad utskottet har
framhållit i detta sammanhang tillstyrker
utskottet regeringens och de båda
samarbetspartiernas förslag till
inriktning av budgetpolitiken som den
kommer till uttryck i punkt 2 i
vårpropositionen. Samtidigt avstyrker
utskottet motionerna Fi14 (m) yrkande 2 i
denna del, Fi15 (fp) yrkandena 2, 6 och
8, Fi16 (kd) yrkandena 5 och 8 samt Fi17
(c) yrkandena 3, 5 och 6.
2.4 Utgiftstak för staten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens
förslag till teknisk justering av
utgiftstaket för 2003 och 2004 samt
avstyrker förslag till alternativa
nivåer på utgiftstaket för 2004 som
framförs av Moderata samlingspartiet,
Folkpartiet liberalerna,
Kristdemokraterna och Centerpartiet.
Jämför reservationerna 10 (m), 11 (fp),
12 (kd) och 13 (c).
Det statliga utgiftstaket omfattar
utgifterna på statsbudgeten exklusive
statsskuldräntor, utgifterna för
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten samt en
budgeteringsmarginal. Beslut om
utgiftstak för de närmaste tre åren
fattas av riksdagen på hösten i samband
med budgetpropositionen. Riksdagen
beslutade i samband med
budgetpropositionen för 2003 om tekniska
justeringar av utgiftstaken för åren
2002-2004. I budgetpropositionen anförde
regeringen att valet 2002 inneburit att
beredningstiden för ställningstagandet
avseende den långsiktiga budgetpolitiken
inte varit tillräcklig, varför den inte
hade möjlighet att lägga fram förslag
till utgiftstak för 2005. Regeringen
aviserade att den i stället skulle
eterkomma med sin bedömning av lämpligt
utgiftstak för såväl 2005 som 2006 i 2003
års ekonomiska vårproposition (prop.
2002/03:1 s. 79).
Vårpropositionen
I vårpropositionen för 2003 (avsnitt
4.1.1) föreslår regeringen en höjning av
den tidigare fastlagda nivån på
utgiftstaken för staten 2003 och 2004.
Höjningen är en beräkningsteknisk
justering föranledd av högre omslutning i
det kommunala utjämningssystemet. Jämfört
med beräkningen i budgetpropositionen för
2003 blir omslutningen 2,5 miljarder
kronor högre 2003. Höjningen av det
statliga utjämningsbidraget till kommuner
och landsting motiverar en justering av
utgiftstaket med motsvarande belopp, dvs.
en uppräkning av utgiftstaket med drygt
2,5 miljarder kronor innevarande år. Även
2004 beräknas utjämningsbidraget höjas
med drygt 2,5 miljarder kronor.
Regeringen hänvisar i sammanhanget till
tidigare praxis i enlighet med vilken
utgiftstaket avrundas till hela miljarder
kronor.
Regeringen föreslår sålunda att
utgiftstaken för 2003 och 2004 höjs med 3
miljarder till 822 respektive 856
miljarder kronor (punkt 3).
Vårpropositionen innehåller även
regeringens bedömning av utgiftstak för
2005 och 2006. Regeringen avser att i
budgetpropositionen för 2004 återkomma
med förslag om utgiftstak för 2005 och
2006.
Motionerna
Av den tidigare redogörelsen framgår att
samtliga fyra oppositionspartier förordar
andra nivåer på utgiftstaket för 2004.
Formella förslag framförs av Moderata
samlingspartiet i motion Fi14 (yrkande
3), Folkpartiet liberalerna i motion Fi15
(yrkande 5), Kristdemokraterna i motion
Fi16 (yrkande 7) och Centerpartiet i
motion Fi17 (yrkande 4).
Regeringens och de två
samarbetspartiernas respektive de fyra
oppositionspartiernas förslag avseende
utgiftstaket för 2004 framgår av följande
sammanställning.
Tabell 15. Förslag till utgiftstak för
staten 2004
Miljarder kronor
Oppositionspartiernas
avvikelser från
propositionen
Propositionen (m) (fp) (kd) (c)
(s, v, mp)
856 28 -4 -3 -38
Finansutskottets ställningstagande
Finansutskottet har i det föregående
avsnittet (2.3) tillstyrkt regeringens
förslag till inriktning av
budgetpolitiken. I ett annat betänkande
med anledning av vårpropositionen
tillstyrker utskottet i huvudsak även
regeringens förslag till
anslagsförändringar i tilläggsbudgeten
för budgetåret 2003 (bet. 2002/03:FiU21).
Med hänvisning till dessa
ställningstaganden tillstyrker utskottet
regeringens förslag om höjning av
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet till 822 miljarder
kronor 2003 och 856 miljarder kronor
2004.
De motionsyrkanden som är aktuella i
detta sammanhang avstyrks. Det gäller
motionerna Fi14 (m) yrkande 3, Fi15 (fp)
yrkande 5, Fi16 (kd) yrkande 7 och Fi17
(c) yrkande 4.
3 Årsredovisning för staten och vissa
budgetfrågor
3.1 Årsredovisning för staten 2002 och
finansiering av statliga åtaganden
Utskottets förslag i korthet
Utskottet föreslår att regeringens
skrivelse 2002/03:101 Årsredovisningen
för staten läggs till handlingarna.
Utskottet avstyrker med hänvisning till
bl.a. statsfinansernas utveckling ett
motionsyrkande om ofinansierade
åtaganden av regeringen.
Jämför reservation 14 (m, fp, kd, c).
Regeringens skrivelse 2002/03:101
Regeringen lämnade den 15 april 2003 i
skrivelse 2002/03:101 en redogörelse för
det ekonomiska utfallet i staten för
2002. Skrivelsen omfattar uppföljning av
de budgetpolitiska målen,
resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys samt det slutliga
utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar
och anslag under året. Vidare lämnas en
redogörelse för statliga garantier,
avgifter till och bidrag från EU, den
statliga sektorns tillgångar, skulder och
kapital samt utvecklingen av statlig
produktion. Riksrevisionsverkets (RRV)
iakttagelser i rapporter från
effektivitetsrevisionen under året
redovisas och kommenteras i skrivelsen.
Myndigheter som vid den årliga revisionen
har fått revisionsberättelse med
invändning omnämns och skälen för
invändningarna anges. Vidare lämnas en
redogörelse för Europeiska
revisionsrättens granskning av EU-medel.
Motionen
I motion Fi13 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp) föreslås med anledning av
regeringens skrivelse Årsredovisning för
staten 2002 att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening att
skrivelsen visar att redan gjorda
åtaganden inte har finansierats med
regeringens nuvarande politik. Den
konsoliderade resultaträkningen i
årsredovisningen belyser enligt
motionärerna den underliggande svagheten
i statsfinanserna. Det finns en stor
känslighet i statens finanser för den
ekonomiska utvecklingen som visas av att
den lägre ekonomiska tillväxten under
2002 minskade intäkterna och ökade
kostnaderna kraftigt. Kostnaderna växer
dels med automatik, dels som följd av nya
åtaganden. Situationen kan också belysas
med material ur statens balansräkning,
som visar att statens nettoförmögenhet är
negativ (yrkande 1).
Bakgrund
Budgetlagen
Enligt lagen (1996:1059) om statsbudgeten
ska regeringen så snart som möjligt, dock
senast nio månader efter budgetårets
utgång, lämna en årsredovisning för
staten till riksdagen. Enligt lagen ska
årsredovisningen innehålla
resultaträkning, balansräkning och
finansieringsanalys samt det slutliga
utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar
och anslag (38 §). Lagen stadgar också
att regeringen är redovisningsskyldig
inför riksdagen för statens medel och
övriga tillgångar som står till
regeringens disposition.
Redovisningsskyldigheten omfattar även
den verksamhet som bedrivs av staten samt
statens skulder och övriga ekonomiska
förpliktelser (44 §).
Sedan 2001 lämnas årsredovisningen vid
samma tidpunkt som den ekonomiska
vårpropositionen. Årsredovisningen kan på
så sätt ingå i vårriksdagen där arbetet
med budgeten sedan 2002 inriktas på
riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken.
Statsfinansernas utveckling
I årsredovisningen för staten 2002
presenteras en översikt över utvecklingen
av statens finanser i olika avseenden
1998-2002 (s. 37 f.). Statens intäkter
har under denna femårsperiod ökat med 46
miljarder kronor eller 5 %, men har både
ökat och minskat mellan åren. Huvuddelen
av intäkterna är skatteintäkter. Den
största ökningen av skatteintäkterna
inträffade mellan 2000 och 2001 då de
ökade med 75 miljarder kronor eller 10 %.
Statens kostnader har under samma
femårsperiod minskat med 6 miljarder
kronor eller 1 %. Det är främst de
finansiella kostnader, som främst är
kopplade till statsskulden, som har
minskat medan transfereringar och
driftskostnader har ökat.
Statens resultaträkning visar enligt
årsredovisningen ett överskott för fjärde
eret i rad (s. 39). Vidare framgår att
utvecklingen av statens totala
nettoförmögenhet och statsskulden under
den senaste femårsperioden har visat en
stadig förbättring. Totalt har de
förbättrats med 363 miljarder kronor
respektive 325 miljarder kronor.
Budgetpolitiken är sedan 1997 inriktad
på två övergripande och fleråriga mål.
Det s.k. saldomålet innebär att den
offentliga sektorns finansiella sparande
ska uppgå till 2 % av BNP i genomsnitt
över en konsjunkturcykel. Överskottets
nivå för enskilda år fastställs i årsvisa
överskottsmål. Saldomålet innebär att den
offentliga nettoförmögenheten ska öka.
Sedan saldomålet infördes har enligt
årsredovisningen för staten
överskottsmålen t.o.m. 2001 överträffats
med god marginal (s. 23). Under 2002
understeg dock överskottet
överskottsmålet för 2002. Den allmänna
konjunkturutvecklingen och den osäkerhet
som rådde 2002 gör enligt regeringen att
avvikelsen är förenlig med
överskottsmålet. Utgiftstaket för staten
ger riksdagen och regeringen förbättrade
möjligheter till kontroll och styrning
över anvisade medel och
utgiftsutvecklingen. Det tydliggör bl.a.
behovet av prioriteringar mellan
utgiftsområden och förebygger en
utveckling där skatteuttaget måste höjas
till följd av bristfällig
utgiftskontroll. Av årsredovisningen för
staten framgår att utgiftstaket för
staten har klarats samtliga år sedan det
infördes (s. 24).
Finansutskottets tidigare synpunkter på
årsredovisningen
Sedan 1997 lämnas årsredovisningen för
staten i en särskild skrivelse. Tidigare
lämnades motsvarande redogörelse i
budgetpropositionen. Efter önskemål från
finansutskottet läggs sedan 2001
årsredovisningen fram samtidigt som den
ekonomiska vårpropositionen. Syftet med
det är att den därigenom på ett bättre
sätt ska kunna utgöra ett underlag för
riksdagens och riksdagspartiernas arbete
(bet. 1999/2000:FiU1 s. 248).
Finansutskottet har tidigare haft
synpunkter på årsredovisningen i olika
avseenden. Vid behandlingen av
årsredovisningen för 2000 uttalade
utskottet vissa önskemål avseende
redovisningen av de statliga garantierna
(bet. 2000/01:FiU20 s. 189 f.). Vid
behandlingen av årsredovisningen för
staten 2001 framhöll utskottet att det är
värdefullt att, som gjordes i
årsredovisningen, utvecklingsfrågor kring
den ekonomiska styrningen i staten
beskrivs, och utskottet uttalade att det
för utskottet är angeläget att även
fortsättningsvis närmare följa upp och
påverka detta arbete (bet. 2001/02:FiU20
s. 129 f.).
Finansutskottets ställningstagande
Utskottet föreslår att riksdagen lägger
regeringens skrivelse till handlingarna.
Statens finanser har under de senaste
åren genomgått en väsentlig förbättring.
Intäkterna har totalt sett ökat samtidigt
som kostnaderna totalt sett har minskat,
och såväl statens nettoförmögenhet som
statsskulden har förbättrats stadigt.
Trots att nedgången i ekonomin nu har
varat en längre tid har de
budgetpolitiska målen kunnat uppfyllas.
Helt naturligt påverkas de offentliga
finanserna i hög grad av hur ekonomin
utvecklas i Sverige och i omvärlden, men
bl.a. till följd av utgiftstakets
konstruktion med en säkerhetsmarginal har
osäkerheter i utgiftsutvecklingen kunnat
hanteras med bibehållen kontroll över
statens utgifter. På nu anförda grunder
avstyrks motion Fi13 (fp) yrkande 1.
I övrigt vad gäller årsredovisningen
för staten 2002 kan utskottet konstatera
att det av den framgår att antalet
revisionsberättelser med invändningar
till följd av anslagsöverskridanden ökat.
Utskottet ser allvarligt på att alltfler
myndigheter överskrider budgeterade
anslag för sin verksamhet, och särskilda
åtgärder för att förbättra myndigheternas
styrning och kontroll kan behöva vidtas.
Regeringen uttalar i årsredovisningen att
den i budgetpropositionen för 2004 under
respektive område kommer att lämna
närmare redogörelser för vilka
bedömningar regeringen har gjort samt
vilka åtgärder som regeringen har
vidtagit eller avser att vidta i de
enskilda fallen. Utskottet välkomnar
detta.
Vidare konstaterar utskottet att
årsredovisningen till skillnad från de
senaste åren inte innehåller en
beskrivning av utvecklingsfrågor kring
den ekonomiska styrningen i staten.
Utskottet har tidigare i samband med sin
behandling av årsredovisningen för staten
uttalat att det för utskottet är
angeläget att närmare följa upp och
påverka detta arbete. Utskottet finner
det värdefullt att en sådan redovisning
lämnas åtminstone en gång per år,
antingen på våren eller hösten.
Utskottet har tidigare också uttalat
sig med anledning av regeringens
redovisning av statliga garantier. Det
nya sättet att hantera garantier i staten
som infördes den 1 januari 1998 ställer
krav på kostnadstäckning och innebär att
risken i varje garantiengagemang eller
grupp av engagemang ska värderas. Utifrån
detta bestäms en avgift för garantin, och
till den del avgifter inte betalas av
garantitagaren är det fråga om en statlig
subvention som ska belasta anslag. I
vilken utsträckning sådana subventioner
förekommer framgår av årsredovisningen.
Däremot framgår inte vilka anslag det är
som belastas med dessa subventionsmedel.
I fortsättningen bör även detta enligt
utskottets mening framgå av redovisningen
av statliga garantier i årsredovisningen.
3.2 Årsredovisningen och den statliga
revisionens roll
Nuvarande ordning
Enligt nuvarande ordning finns två
revisionsorgan i Sverige. Dessa är RRV
under regeringen och Riksdagens revisorer
under riksdagen.
Någon revision av årsredovisningen för
staten sker inte enligt nuvarande
ordning.
RRV ska enligt sin instruktion
översiktligt granska underlaget till
årsredovisningen för staten avseende de
delar som upprättas av
Ekonomistyrningsverket. Granskningen
omfattar de konsoliderade resultat- och
balansräkningarna och
finansieringsanalysen med tillhörande
noter och redovisningsprinciper.
Därutöver granskas materialet avseende
utfallet på statsbudgetens inkomsttitlar.
RRV:s granskningsutlåtande över
underlaget för årsredovisningen tjänar
som kvalitetssäkring.
Vid några tillfällen i samband med
finansutskottets behandling av
årsredovisningen för staten har utskottet
tidigare berett Riksdagens revisorer
tillfälle att avge yttrande över
årsredovisningen. Senast detta skedde var
i samband med utskottets behandling av
årsredovisningen för staten 2000 (bet.
2000/01:FiU20).
Den nya Riksrevisionens granskning av
årsredovisningen för staten
Den 1 juli 2003 bildas en ny myndighet
under riksdagen, Riksrevisionen, med
uppgift att granska den statliga
verksamheten. I samband med bildandet av
den nya myndigheten kommer RRV och
Riksdagens revisorer att avvecklas.
Enligt lagen (2002:1022) om revision av
statlig verksamhet m.m., som träder i
kraft den 1 juli 2003, ska Riksrevisionen
granska årsredovisningen för staten (3
§). Senast en månad efter den dag
regeringen lämnat årsredovisningen för
staten till riksdagen ska Riksrevisionen
lämna en revisionsberättelse över
årsredovisningen till regeringen och
riksdagen (11 §). I finansutskottets
betänkande över årsredovisningen tas
ställning till revisionens synpunkter med
anledning av iakttagelserna (jfr förs.
1999/2000:RS1).
Enligt lagen (2002:1023) med
instruktion för Riksrevisionen har
Riksrevisionens styrelse, som utses av
riksdagen, möjlighet att besluta om
förslag och redogörelser till riksdagen
med anledning av bl.a.
revisionsberättelserna över
årsredovisningen för staten (12 §). Det
ankommer alltså på styrelsen att fritt
pröva om den därvid vill göra någon
framställning till riksdagen. För den
händelse att Riksrevisionens styrelse
skulle avge skrivelse med kommentar eller
förslag till åtgärder med anledning av
revisionsberättelsen följer av 3 kap.
13 § riksdagsordningen att motion får
väckas med anledning av skrivelsen;
revisionsberättelsen ger däremot ingen
motionsrätt. Motionstiden är då som
vanligt, dvs. 15 dagar från den dag
förslaget eller redogörelsen anmäldes i
kammaren. En konsekvens av en framställan
till riksdagen blir följaktligen att
finansutskottets behandling av
årsredovisningen för staten måste
förskjutas framåt i tiden.
Riksrevisionens rapportering till
regeringen och riksdagen av
revisionsberättelsen över
årsredovisningen för staten torde gå till
så att Riksrevisionen, genom den
riksrevisor som ansvarar för
revisionsberättelsen över
årsredovisningen för staten, genast efter
undertecknandet av berättelsen lämnar den
till regeringen och därefter föredrar den
för Riksrevisionens styrelse.
Riksrevisionen, genom styrelsen, lämnar
sedan revisionsberättelsen till riksdagen
tillsammans med eventuellt förslag eller
redogörelse (prop. 2001/02:190 s. 107).
Finansutskottets bedömning avseende
regeringens framtida åtgärdsredovisning
för riksdagen
I årsredovisningen för staten redovisar
och kommenterar regeringen RRV:s
iakttagelser från flertalet
effektivitetsrevisioner under det gångna
året. På motsvarande sätt behandlas
revisionsberättelserna från den årliga
revisionen i den mån berättelserna
innehåller anmärkningar. Dessa
revisionsberättelser kommenteras dock som
regel av regeringen i budgetpropositionen
under berörd myndighet. Förfarandet är
inte författningsreglerat, men har
praktiserats sedan mitten av 1990-talet.
Från och med den 1 juli 2003 införs en
ny bestämmelse i budgetlagen enligt
vilken regeringen årligen ska redovisa
för riksdagen vilka åtgärder den vidtagit
med anledning av Riksrevisionens
iakttagelser. När och hur detta ska ske
är inte författningsreglerat. I
proposition 2001/02:190 menar regeringen
att allmänna krav på överblickbarhet och
tillgänglighet talar för att
redovisningen bör samlas i ett enda
dokument. Av praktiska skäl anser
regeringen emellertid att den som
hittills bör få avgöra om
åtgärdsredovisningen ska lämnas i
årsredovisningen för staten, i
budgetpropositionen eller på annat sätt
(s. 137 f.).
Finansutskottet vill betona vikten av
att regeringen även framdeles utförligt
redovisar och kommenterar revisionens
iakttagelser för riksdagen. Sådana
redovisningar utgör bl.a. viktiga
underlag för riksdagsutskotten i deras
arbete med uppföljning och utvärdering.
Som följer av budgetlagen (fr.o.m. 2003-
07-01) ska en redovisning lämnas till
riksdagen åtminstone en gång per år, och
enligt finansutskottets mening bör denna
ge en både samlad och fyllig bild av
regeringens åtgärder med anledning av
revisionens iakttagelser. Ett naturligt
sätt vore att lämna redovisningen i form
av en skrivelse till riksdagen, men den
kan också lämnas i årsredovisningen för
staten eller budgetpropositionen.
3.3 Budgetprocessen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
pågående arbete och kommande
aktiviteter motionsyrkanden om behovet
av utvärdering av budgetprocessen och
på vilket sätt budgetprocessen
fungerar.
Jämför reservation 15 (m, fp, kd, c).
Motioner
I motion Fi272 av Kerstin-Maria Stalin
(mp) föreslås att riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om långsiktighet och
framförhållning i budgetarbetet.
Motionären menar att det i vissa fall kan
finnas behov för staten att investera sig
ur kriser m.m., t.ex. för att möta svåra
framtidsfrågor, såsom den demografiska
utvecklingen, eller minska antalet
sjukskrivningar. I sådana sammanhang
önskvärda investeringar kan vara
kostsamma i ett kortare perspektiv men
lönsamma på längre sikt. Den nuvarande
budgetordningen medger enligt motionären
inte tillräckligt långsiktigt tänkande,
och den bör därför göras om så att det i
budgetarbetet blir möjligt att se flera
år framåt och ha ett budgettak för en
sådan längre period.
I motion Fi273 av Gudrun Schyman m.fl.
(v) föreslås att riksdagen beslutar att
låta utvärdera budgetprocessen och
därefter pröva förslag till förändringar
i enlighet med vad som anförs i motionen.
Motionärerna menar att erfarenheterna av
den nya budgetlagen som trädde i kraft
den 1 januari 1997 har varit både
positiva och negativa. En fördel med den
nuvarande budgetprocessen är att den
bidragit till att de offentliga
finanserna nu är i betydligt bättre skick
än när den infördes. Till nackdelarna hör
bl.a. bristande flexibilitet vid
konjunktursvängningar. Det måste enligt
motionärerna vara möjligt att skapa en
budgetprocess som ger större
handlingsutrymme utan att det ger
återfall i det gamla systemets brister.
Riksdagen bör nu efter de beslut om
förändringar i budgetprocessen som
fattats, och som fick genomslag i 2002
års ekonomiska vårproposition, gå vidare
med en mer omfattande utvärdering som
sammanställer det som redan gjorts (SOU
2000:61, Vestaprojektet och
Riksdagskommitténs referensgrupp om
budgetprocessen). Motionärerna vill också
låta utvärdera förutsättningarna för att
göra långsiktiga och korrekta
utgiftsprognoser, huruvida den nuvarande
tillämpningen av utgiftstaken innebär att
budgeten ger en s.k. procyklisk
finanspolitisk effekt, vilka utgifter som
på sikt bör ligga utom respektive inom
utgiftstaket, en mer symmetrisk
behandling av utgifter och inkomster i
budgetprocessen genom införandet av ett
inkomstgolv, sparmålets utformning, nivån
på budgeteringsmarginalen samt hur
budgetprocessen förhåller sig till
könsmaktsordningen.
I motion Fi13 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp) föreslås med anledning av skrivelsen
Årsredovisning för staten 2002 att
riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheterna att för statsfinansernas
del skapa mått för att mäta långsiktiga
åtaganden mot framtida möjligheter att
finansiera dessa. Motionärerna erinrar om
att man tidigare i olika sammanhang
framhållit att regeringen har för små
säkerhetsmarginaler för att skydda
angelägna verksamheter mot nedgångar i
ekonomin. De anser att det behövs nya
metoder som redan på ett tidigt stadium
ger varningssignaler när alltför stora
åtaganden görs utan att det finns
långsiktiga förutsättningar för dem
(yrkande 2).
I motion Fi23 av Mats Odell m.fl. (kd)
föreslås med anledning av 2003 års
ekonomiska vårproposition (2002/03:100)
att riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
efterlevnaden av budgetlagen.
Motionärerna anför att budgetlagen
skapades för att garantera ett gott
förvaltarskap av samhällets gemensamma
resurser men att regeringen successivt
har urholkat utgiftstakets roll som
budgetpolitisk restriktion. De menar att
regeringen frångår den i budgetprocessen
viktiga principen att inkomster och
utgifter ska redovisas brutto och
därigenom kringgår utgiftstaket.
Regeringens handlande innebär enligt
motionärerna att den inte efterlever de
värderingar som kommer till uttryck i
bl.a. budgetlagens förarbeten och den
diskussion som förgick stiftandet av
lagen (yrkande 1).
Bakgrund
Budgetpolitiken är sedan 1997 inriktad på
två övergripande och fleråriga mål. Dessa
är utgiftstaket för staten och den
offentliga sektorns finansiella sparande
(saldomålet).
Under åren 1999 och 2000 utvärderades den
nya budgetprocessen av Riksdagskommittén.
I kommitténs uppdrag ingick att överväga
behovet av förändringar. Därvid skulle
bl.a. undersökas om intentionerna bakom
omläggningen av budgetprocessen hade
uppfyllts och vilka konsekvenser i övrigt
omläggningen medfört som påverkat
riksdagens ställning. Kommittén bedömde
att intentionerna bakom budgetreformen i
huvudsak uppfyllts. Vidare bedömde
kommittén att även om rambeslutsmodellen
ännu inte hade prövats under perioder med
svåra ekonomiska påfrestningar eller
parlamentarisk osäkerhet har den nya
budgetprocessen bättre förutsättningar
att fungera under sådana omständigheter
än vad den gamla hade.
Kommitténs utvärdering ledde till vissa
förslag bl.a. rörande dubbelarbetet höst
och vår. Förslagen lades av
riksdagsstyrelsen fram för riksdagen
(förs. 2000/01:RS1).
Konstitutionsutskottet tillstyrkte
förslagen (bet. 2000/01: KU23). Utskottet
ansåg också att det redan då var
angeläget att besluta om att en
utvärdering bör göras efter några år i
fråga om vilka effekter omläggningen
inneburit såväl vad gäller
budgetprocessens innehåll och
budgetmässiga resultat som vad gäller de
budgetmässiga konsekvenserna för
riksdagen. Riksdagen beslutade i enlighet
med utskottets förslag att som sin mening
ge regeringen detta till känna (rskr.
2000/01:273-276).
Med anledning av detta tillkännagivande
anför regeringen i innevarande års
redogörelse av dess behandling av
riksdagens skrivelser att det inom
Regeringskansliet görs löpande
uppföljning av den interna
budgetprocessen, och en mer fördjupad
utvärdering bedöms vara meningsfull först
när ytterligare erfarenheter vunnits
(skr. 2002/03:75 s. 80).
Den nya budgetprocessen har också
utvärderats av den s.k. Utredningen av
den reformerade budgetprocessen i
regeringen och Regeringskansliet (SOU
2000:61). I sitt betänkande gjorde
utredningen bedömningen att den nya
bugetprocessen inneburit en ökad
långsiktighet i budgetpolitiken genom att
beslut om tak och ramar för budgetarbetet
tas tidigt i processen och att den har
medfört en bättre utgiftskontroll.
Systemet med budgeteringsmarginal hade
enligt utredningen dock fungerat mindre
väl. Budgeteringsmarginalen hade varit
för liten, vilket medfört extra
budgetberedningar i syfte att genomföra
utgiftsbegränsande åtgärder.
I 2002 års ekonomiska vårproposition
framhöll regeringen att de
utgiftsbegränsande åtgärder som vidtagits
inneburit att överskridande av
utgiftstaken kunnat undvikas (prop.
2001/02:100 s. 58). Samtidigt har
utgiftsbegränsningar som vidtagits i ett
sent skede i vissa fall försämrat
myndigheternas planeringsförutsättningar.
Även det interna långsiktiga arbetet inom
Regeringskansliet har ibland fått ge vika
för mer kortsiktiga insatser som syftat
till att klara utgiftstaket. Regeringen
menade att risken för att utgifterna ska
överstiga utgiftstaket skulle kunna
reduceras kraftigt om
budgeteringsmarginalen tillåts vara
tillräckligt stor. Å andra sidan skulle
enligt regeringen en alltför stor
budgeteringsmarginal kunna leda till att
utgiftstaket blev en mjukare
budgetrestriktion med mindre styrande
effekt på utgiftsutvecklingen. Regeringen
menade även att motiven för riktlinjer
för budgeteringsmarginalens storlek
skiljer sig åt med hänsyn till
tidsavståndet till det aktuella
budgetåret. För det närmast kommande
budgetåret motiveras behovet av att
antalet möjliga utgiftsbegränsande
åtgärder minskar med tidsavståndet till
det aktuella budgetåret. För åren
därefter motiveras en minst lika stor
budgeteringsmarginal av en ökande
makroekonomisk osäkerhet och av
osäkerheten om budgeteffekter av redan
fattade beslut, främst inom
socialförsäkringssystemen.
I 2003 års ekonomiska vårproposition
kommenterar regeringen systemet med ett
budgettak för de statliga utgifterna.
Regeringen anser att detta på det hela
taget har fungerat väl och bidragit till
en balanserad utgiftsutveckling under de
goda åren, och att Sverige därmed har
mött den internationella lågkonjunkturen
med starka offentliga finanser (prop.
2002/03:100 s. 20). Den senaste tidens
ekonomiska utveckling understryker enligt
regeringen dock behovet av en
säkerhetsmarginal (budgeteringsmarginal)
vars syfte är att hantera de osäkerheter
i utgiftsutvecklingen som följer av den
makroekonomiska utvecklingen (s. 74).
Regeringen slår fast att en sådan
säkerhetsmarginal ska användas för att
hantera osäkerheter i
utgiftsutvecklingen, inte för planerade
utgiftsökningar. Genom en
säkerhetsmarginal kan de automatiska
stabilisatorerna verka fullt ut på
utgiftssidan utan att utgiftstaket
riskerar att överskridas. Till detta bör
det också finnas en viss begränsad
osäkerhetsmarginal för andra typer av
osäkerheter (fel i prognosmodeller m.m.).
Enligt propositionen avser regeringen att
återkomma med riktlinjer för
säkerhetsmarginalens storlek.
I vårpropositionen kommenterar
regeringen även saldomålet i
budgetpolitiken (prop. 2002/03:100
s. 75). Enligt regeringen är
finanspolitikens främsta uppgift att
upprätthålla ett stabilt överskott i de
offentliga finanserna på medellång sikt
för att skapa goda förutsättningar att
möta de framtida demografiska
påfrestningarna på de offentliga
finanserna. Huvudansvaret för
stabiliseringspolitiken vilar på
penningpolitiken genom Riksbankens
inflationsmål, men även finanspolitiken,
framhåller regeringen, har betydelse för
efterfrågan i ekonomin på kort sikt och
påverkar därmed förutsättningarna för
penningpolitiken. Saldomålet om 2 % avser
de offentliga finansernas överskott i
genomsnitt över en konjunkturcykel,
vilket innebär att överskottet kan
tillåtas att variera mellan enskilda år i
takt med konjunkturen. Ett överskott i de
offentliga finanserna på 2 % för varje
enskilt år, oberoende av konjunkturläget,
skulle förstärka konjunktursvängningarna.
För att minska risken att finanspolitiken
ges en sådan konjunkturförstärkande
snarare än en konjunkturdämpande
inriktning bör enligt regeringen
konjunkturvariationernas effekter på de
offentliga finanserna beaktas vid beslut
om överskottets nivå för enskilda år.
Även andra tillfälliga variationer i de
offentliga inkomsterna och utgifterna bör
beaktas. Erfarenheterna av att som
hittills sätta upp ett årligt saldomål
tre år i förväg är enligt regeringen inte
entydigt goda. Överskottsmål som sträcker
sig långt fram i tiden är vanskligt att
hantera eftersom det är svårt att göra
träffsäkra konjunkturprognoser med en
tidshorisont på tre fyra år. I
vårpropositionen uttalar regeringen
därför att den fortsättningsvis i
budgetpropositionen avser att föreslå ett
preciserat mål för det offentliga
sparandet enbart för det kommande
budgetåret.
En arbetsgrupp med företrädare från
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet de gröna följer enligt
vårpropositionen för närvarande upp
budgetlagen (prop. 2002/03:100 s. 20).
Uppföljningen ingår som en punkt i det
program om 121 punkter som de tre
partierna kom överens om efter valet
hösten 2002 och som anger inriktningen
för det politiska samarbetet mellan dem.
Finansutskottet planerar att under hösten
2003 anordna en offentlig utfrågning med
experter om tillämpning och erfarenheter
av budgetlagen.
Tidigare riksdagsbehandling
Konstitutionsutskottet behandlade under
föregående riksmöte motionsyrkanden om
utvärdering av och behov av ändringar i
budgetprocessen (bet. 2001/02:KU12).
Utskottet menade att resultatet av den
utvärdering som om några år enligt
riksdagens beslut (se ovan) ska göras av
budgetprocessen inte bör föregripas.
Utskottet avstyrkte därför
motionsyrkandena. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 2001/02:43-44).
Finansutskottets ställningstagande
Den nu gällande ordningen för
budgetprocessen inrättades 1997. Som
framgått i det föregående har
budgetprocessen därefter varit föremål
för ett antal utvärderingar och
förändringar, och riksdagen har tidigare
tillkännagett för regeringen att det
efter några år bör göras en utvärdering
av vilka effekter de omläggningar av
budgetprocessen som riksdagen fattade
beslut om 2001, och som trädde i kraft
2002, haft i olika avseenden. Vidare ser
för närvarande en arbetsgrupp med
företrädare för samarbetspartierna över
budgetlagen, och i vårpropositionen
uttalar regeringen att den avser att
återkomma med riktlinjer för
säkerhetsmarginalens storlek.
Finansutskottet avser att hösten 2003
anordna en offentlig utfrågning vad
gäller tillämpning och erfarenheter av
budgetlagen. Vad som i dessa sammanhang
framkommer i form av kunskap om den
nuvarande ordningen och ändringar i
regelverket kan enligt finansutskottets
mening ha betydelse för utskottets
uppfattning i fråga om hur den nuvarande
budgetprocessen fungerar och vilka
åtgärder som eventuellt bör vidtas. Mot
denna bakgrund anser finansutskottet att
det tills vidare inte bör göras något
tillkännagivande avseende behovet av en
ny utvärdering av budgetprocessen och
sättet på vilket den fungerar. Motionerna
Fi13 (fp) yrkande 2, Fi23 (kd) yrkande 1,
Fi272 (mp) och Fi273 (v) avstyrks därför.
3.4 Alternativa utvecklingsmått
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker med hänvisning till
redan förekommande utvecklingsmått en
motion om behovet av ett
nationalförmögenhetsperspektiv.
Motionen
I motion Fi275 föreslår Maria
Wetterstrand m.fl. (mp) att riksdagen
tillkännager för regeringen vad som i
motionen anförs om behovet av ett
nationalförmögenhetsperspektiv.
Motionärerna menar att det traditionella
måttet som används för att utvärdera den
ekonomiska utvecklingen,
bruttonationalprodukten (BNP), ger en för
snäv bild av utvecklingen i kommuner,
nationer och regioner. Förutom
arbetskraft (humankapital) och
realkapital bör också andra kapitalslag
ingå i mått över utvecklingen. I ett
nationalförmögenhetsperspektiv inkluderas
även förnybart och icke förnybart
naturkapital och socialt kapital. Det ger
därigenom en bredare bild av utvecklingen
än BNP. På systemnivå hänger enligt
motionärerna alla kapitalslag samman och
är beroende av varandra. Värdet av dem
stiger när alla utvecklas positivt och
tvärtom. Ett undantag från detta är dock
det icke förnybara, eller ändliga,
naturkapitalet, som aldrig kan öka i
fysisk mening. En hållbar utveckling
förutsätter enligt motionärerna ett
bättre utnyttjande av det förnybara
naturkapitalet, medan det ändliga
naturkapitalet i stor utsträckning måste
undvaras.
Bakgrund
Finansdepartementet publicerar
makroekonomiska prognoser över Sveriges
ekonomi minst två gånger om året. Normalt
publiceras prognoserna i samband med den
ekonomiska vårpropositionen och
budgetpropositionen, och de innehåller
bedömningar av de kommande årens BNP-
tillväxt, inflation, arbetslöshet m.m.
Viktiga underlag för Finansdepartementets
makroprognos är bl.a. Statistiska
centralbyråns senaste statistik om
utvecklingen i olika delar av den svenska
ekonomin och Konjunkturinstitutets
investeringsenkäter och
konjunkturbarometrar.
Som ett komplement till de ekonomiska
nyckeltalen redovisar regeringen sedan
1999 års ekonomiska vårproposition gröna
nyckeltal. Syftet med gröna nyckeltal är
att spegla den nationella utvecklingen
för viktiga miljöproblem (prop.
2002/03:100 s. 36).
Vid EU-toppmötet i Lissabon våren 2000
antog EU:s stats- och regeringschefer den
s.k. Lissabonstrategin. Enligt denna är
målet att EU ska bli världens mest
konkurrenskraftiga och dynamiska
kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet
till hållbar ekonomisk tillväxt med fler
och bättre arbetstillfällen och en högre
grad av social sammanhållning
(Ordförandeskapets slutsatser, Europeiska
rådet i Lissabon, 23-24 mars 2000).
Strategin kan delas upp i sju delar
enligt följande (Lissabonstrategin - VM i
hållbar tillväxt, Finansdepartementet
2003).
- EU ska bli världens mest
konkurrenskraftiga ekonomi
-
- EU ska bli världens mest
dynamiska ekonomi
-
- Ekonomin i EU ska vara
kunskapsbaserad
-
- EU ska ha en hållbar ekonomisk
tillväxt
-
- I EU ska det skapas fler och
bättre arbetstillfällen
-
- EU ska ha en högre grad av
social sammanhållning
-
- EU ska ta miljöhänsyn
-
För att kunna följa upp Lissabonstrategin
har EU-länderna tagit fram en rad
konkreta delmål och instrument för att
mäta dem. Mätinstrumenten benämns
strukturindikatorer. I dagsläget finns
det ett fyrtiotal strukturindikatorer.
Dessa möjliggör jämförelser av
ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga,
sociala och miljömässiga förhållanden i
länderna inom EU.
Statistiken kan delas in i grupper
efter vad den avser att mäta. Ekonomisk
statistik ger en övergripande bild av
ländernas ekonomier. Den består av
makroekonomiska indikatorer över t.ex.
tillväxt, inflation, budgetunderskott och
statsskuld. En annan typ av ekonomisk
statistik är indikatorer för hur långt
länderna har kommit med olika ekonomiska
reformer, som avregleringar av marknader
och/eller annat som främjar konkurrens.
Ytterligare en typ av ekonomisk statistik
är indikatorer för hur kunskaps- och
informationsintensiva ländernas ekonomier
är. I statistiken ingår t.ex. satsningar
på forskning, utveckling,
informationsteknik och telekommunikation
och antal registrerade patent. Social
statistik innehåller indikatorer för
social sammanhållning, t.ex. risk för
fattigdom och regionala skillnader. Den
innehåller också indikatorer för
sysselsättning, inklusive löneskillnader
och andra skillnader i arbetslivet mellan
kvinnor och män. Ekologisk statistik
mäter ländernas framsteg på miljöområdet.
Indikatorerna utgår från miljön, t.ex.
utsläpp av växthusgaser, andel förnybara
energikällor och användning av olika
transportmedel.
Varje år tar EG-kommissionen fram en
vårrapport om arbetet med att förverkliga
Lissabonstrategin (se t.ex. KOM(2003) 5).
Rapporten behandlas på Europeiska rådets
vårmöten. Detaljerad och regelbundet
uppdaterad statistik över EU-ländernas
framsteg i förhållande till varandra och
omvärlden tillhandahålls av Eurostat,
EU:s statistikkontor, via dess hemsida på
Internet.
Finansutskottets ställningstagande
Introduktionen av gröna nyckeltal i
vårpropositionen som komplement till de
ekonomiska nyckeltalen innebar ett
bredare perspektiv på utvecklingen i
Sverige, vilket enligt finansutskottets
mening är positivt. I arbetet inom EU med
uppföljning av Lissabonstrategin breddas
utvecklingsperspektivet såväl
innehållsmässigt som geografiskt.
Riksdagen får därvid löpande information
av regeringen om vilka framsteg som görs,
och det finns även möjlighet att direkt
ta del av utvecklingen via Eurostats
hemsida på Internet. Finansutskottet
anser att det inte finns behov av att
jämte ovan nämnda mått på utveckling
tillskapa ytterligare ett mått i syfte
att få en bredare bild av utvecklingen.
Utskottet avstyrker därför motion Fi275
(mp).
3.5 Barnbilaga i budgetpropositionen
Utskottets förslag i korthet
Utskottet anser det angeläget att
arbetet med att tillföra ett
barnperspektiv i den statliga
budgetprocessen fortsätter. Utskottet
vidhåller samtidigt sin tidigare
uppfattning att kravet på att
barnfrågorna ska redovisas i en
särskild bilaga till
budgetpropositionen måste anses
underordnat kravet på att redovisningen
blir så aktuell och genomarbetad som
möjligt. Med hänvisning härtill
föreslår utskottet att riksdagen avslår
förslaget om en barnbilaga till
budgetpropositionen.
Jämför reservation 16 (c).
Motionen
Centerpartiet anser i motion So250
(yrkande 1) att statsbudgeten ska
kompletteras med en barnbilaga där
samtliga departement tydligt markerar
vilka utgifter som är riktade till barn
och unga, och där regeringens
barnpolitiska ambitioner och
prioriteringar tydligt framgår. Enligt
motionärerna skulle en sådan bilaga
underlätta regeringens redovisning av sin
politik och dessutom hjälpa medborgarna
att följa upp och värdera politiken ur
ett barnrättsperspektiv. Motionärerna
anser att en barnbilaga ska följa varje
budget.
Finansutskottets ställningstagande
Barn och ungdomar är samhällets
viktigaste resurs - de är samhällets
framtid. Barnens situation speglar
således de värderingar och den
framtidstro som finns i samhället och som
påverkar samhällets framtid. Barns och
ungdomars verklighet förändras hela tiden
i takt med de förändringar som sker i
omvärlden. Samhällets barnpolitik måste
därför i så stor utsträckning som möjligt
anpassas till dessa nya förhållanden i
syfte att ge barn så goda och trygga
uppväxtförhållanden som möjligt.
Finansutskottet delar uppfattningen att
det krävs goda kunskaper om barns
situation i olika avseenden för att kunna
föra en politik som är bra för barn och
ungdomar. Det är därför angeläget att
regeringen ger riksdagen en både
omfattande och djupgående redovisning av
hur barnens situation utvecklas.
Informationen bör vara baserad på ett
fylligt statistiskt underlag. Den bör
även vara försedd med regeringens
kommentarer om resultaten av den bedrivna
barnpolitiken för att bidra till en bred
diskussion om barnfrågorna.
Regeringen understryker i två
skrivelser om barnpolitiken4 att det
finns anledning att med regelbundna
mellanrum beskriva barnens situation och
den bedrivna politiken för att ge
underlag för en bred diskussion om
barnfrågorna. I skrivelserna framhålls
att tyngdpunkten i barnpolitiken under de
kommande åren även fortsättningsvis ska
ligga i förbättringar för barnfamiljerna,
ökade resurser till skola, vård och
omsorg, uppmärksamhet och stöd för
utsatta barn samt ökade möjligheter för
barns och ungdomars inflytande. Dessutom
definieras ett antal områden där det nu
är särskilt viktigt att gå vidare i
arbetet med att stärka barns och ungas
rättigheter.
Finansutskottet instämmer med
regeringens bedömning att den fortsatta
inriktningen på arbetet med barnfrågorna
handlar mycket om att fortsätta bygga in
ett barnperspektiv i hela
Regeringskansliets arbete.
Barnperspektivet ska alltid finnas med
där det är relevant. Alla de olika instru
ment som regeringen förfogar över -
statsbudget, lagstiftning, myndig
hetsinstruktioner, regleringsbrev - bör
användas i detta arbete.
Det pågår för närvarande ett omfattande
utvecklingsarbete när det gäller
statsbudgetens utformning i syfte att ge
riksdagen ett bättre beslutsunderlag.
Detta arbete omfattar också målet att
lyfta fram barnperspektivet i statens
olika verksamheter. Regeringens avsikt är
att ytterligare tydliggöra
barnperspektivet i budgetpropositionen
genom att tillföra ett barnperspektiv på
nya områden eller fördjupa redan
befintliga barnperspektiv. Härvid ägnas
särskild uppmärksamhet åt att
barnperspektivet i den statliga
budgetprocessen utvecklas och att de
resurser som påverkar barns liv ska vara
urskiljbara på ett sådant sätt att de kan
bli föremål för politiska prioriteringar,
allt för att förverkliga regeringens
målsättning att statsbudgeten om några år
ska ha ett tydligt barnperspektiv.
Finansutskottet ser mycket positivt på
regeringens strävan att barnperspektivet
ska finnas med i allt offentligt
beslutsfattande. Det arbete som pågår
inom Regeringskansliet kring
redovisningen av barnfrågorna samt
strategierna för att tydliggöra
barnperspektivet i statsbudgeten är
mycket värdefullt. Det är enligt
utskottets mening särskilt angeläget att
arbetet med att tillföra ett
barnperspektiv i den statliga
budgetprocessen fortsätter.
I detta sammanhang vill utskottet
erinra om att frågan om en barnbilaga i
statsbudgeten behandlats i riksdagen vid
flera tillfällen, senast av
konstitutionsutskottet, finansutskottet
och socialutskottet (bet. 2001/02:KU15,
2001/02:FiU1, 2001/02:SoU23). Mot
bakgrund av det omfattande
utvecklingsarbete med statsbudgetens
utformning som pågår inom
Regeringskansliet finner finansutskottet
ingen anledning att frångå sina tidigare
ställningstaganden. Utskottet vidhåller
därmed sin uppfattning att kravet på att
barnfrågorna ska redovisas i en särskild
bilaga till budgetpropositionen måste
anses underordnat kravet på att
redovisningen blir så aktuell och
genomarbetad som möjligt.
Med hänvisning till det ovan anförda
avstyrker utskottet förslaget i motion
So205 (c) yrkande 1.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges
vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
1.Riktlinjer för den ekonomiska
politiken (avsnitten 1.1-1.3),
punkt 1 (m, fp, kd, c)
av Fredrik Reinfeldt (m), Karin
Pilsäter (fp), Mats Odell (kd), Gunnar
Axén (m), Christer Nylander (fp), Lena
Ek (c) och Tomas Högström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 1
föreslagna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken och tillkännager
detta för regeringen som sin mening.
Därmed bifaller riksdagen delvis
motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 1,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 1, 3 och 7,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 1-4 samt
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 1 och avslår
proposition 2002/03:100 punkt 1.
Ställningstagande
Inledning
De farhågor om den ekonomiska
utvecklingen som vi uttalade i höstens
reservation om den ekonomiska politiken
har besannats. Den konjunkturvändning som
den socialdemokratiska regeringen och
dess stödpartier då trodde på har inte
realiserats. Det mesta tyder på att
tillväxten också kommer att bli lägre än
vad som antas i den nyligen framlagda
vårpropositionen. Sysselsättningen
sjunker och både den öppna och den totala
arbetslösheten stiger.
En fortsatt svag världskonjunktur
dämpar efterfrågan också i Sverige. Men
det mesta av de underliggande problem som
nu kommer upp till ytan är hemmagjorda.
Den tidsfrist som de gångna årens
högkonjunktur gav har regeringen inte
utnyttjat på rätt sätt. I stället för att
genomföra nödvändiga tillväxtstimulerande
reformer utlovades nya utgifter. Särskilt
intensiv var löfteskarusellen i
valrörelsen. Det är sviterna av detta som
människor nu får känna av i form av bl.a.
kommunalskattehöjningar och försämrad
service. Ett antal av de mål som
regeringen ställt upp kommer inte att
realiseras:
· Den reguljära sysselsättningen
kommer enligt regeringens egen bedömning
inte att nå de målsatta 80 procenten av
befolkningen i åldrarna 20-64 år.
·
· Den öppna arbetslösheten kommer
att ligga högre än målet 4 % både 2003
och 2004.
·
· Regeringen har vidare satt upp
målet att halvera antalet sjukdagar
mellan 2002 och 2008 och att antalet
nybeviljade aktivitets- och
sjukersättningar (dvs. förtidspensioner)
i genomsnitt 2003-2007 ska vara lägre än
2002. Som utvecklingen nu ser ut tycks
inte heller det målet kunna realiseras,
ökningen fortsätter.
·
· Antalet socialbidragstagare
skulle enligt regeringen halveras mellan
1999 och 2004. Regeringen säger själv att
för att nå det målet är det nödvändigt,
men inte tillräckligt, att nå det
sysselsättningsmål som regeringen i sin
egen prognos inte räknar med att nå.
·
· Det offentliga sparandet når
inte upp till det mål regeringen tidigare
satt upp.
·
Egna ideologiska skygglappar och de
låsningar som uppstår som en följd av
samarbetet med stödpartierna hindrar den
socialdemokratiska regeringen från att
föra den politik som är nödvändig om
Sverige ska återfå sin ställning som en
tillväxtnation. Inga egentliga reformer
som underlättar för företagande och nya
jobb har genomförts.
Vi redovisar här riktlinjerna för en
ekonomisk politik som tar de första
stegen mot att lyfta den uthålliga
ekonomiska tillväxten upp till åtminstone
3 % per år. Detta är nödvändigt om vi ska
kunna nå de förbättringar av privat och
kollektiv standard som vi önskar. Vi vill
att Sverige ska kunna nå i kapp
konkurrentländerna så att invånarna kan
få bra jobb som ger goda löner.
Vi är fyra olika partier som i motioner
redovisar varje partis politik. Vi är
dock beredda att, när förutsättningarna
uppkommer, senast vid nästa ordinarie
val, axla regeringsansvaret. Det är
riktlinjerna för en sådan politik vi här
redovisar.
Övergripande riktlinjer för den
ekonomiska politiken
Huvudpunkterna i dessa riktlinjer är
följande:
· Tillväxt genom företagande.
Tillväxten måste komma genom att gamla
och nya företag expanderar. För att det
ska kunna ske måste företagsklimatet
förändras i en rad avseenden.
·
· Internationell konkurrenskraft.
De svenska företagen måste få sådana
förutsättningar att de kan konkurrera på
en marknad som präglas av hård
internationell konkurrens.
·
· Minskad frånvaro. Det akuta
problemet är att åstadkomma en omedelbar
sänkning av frånvaron och kraftigt bromsa
inflödet i förtidspensionering. Vi
redovisar en sammanhängande politik för
att åstadkomma detta.
·
· Lägre skatter och lägre
offentliga utgifter. Skattetrycket på
individer och företagande måste sänkas.
Marginalskatter och skatter som hämmar
företagande måste sänkas.
·
· Reformer av de offentliga
systemen. De offentliga utgiftssystemen
måste reformeras så att människor får den
service de förväntar sig. Monopolen måste
luckras upp, valfriheten inom vård, skola
och omsorg öka, och en koncentration på
kärnuppgifterna ske.
·
· En bättre fungerande
arbetsmarknad. Regler och institutioner
måste reformeras så att fler kommer i
reguljärt arbete. Högre tillväxt
förutsätter ökat arbetskraftsutbud.
·
· Jämställda villkor. Ett antal
förändringar är nödvändiga för att ge
både kvinnor och män bättre möjligheter
att utvecklas i sitt arbete och förena
yrkesliv och ansvar för barnen.
·
· Ökad integration. Bland annat
behöver arbetsmarknadspolitiken förändras
för att underlätta för invandrare att
integreras på arbetsmarknaden och i
samhället i stort.
·
· Lättare att arbeta längre. För
att möta förändringarna i befolkningens
ålderssammansättning måste det bli
lättare att stanna kvar längre på
arbetsmarknaden.
·
· Bättre utbildning och mera
forskning. Hela utbildningssystemet
behöver reformeras och förutsättningarna
för en forskning av hög kvalitet
förbättras.
·
· Bättre infrastruktur. Om
tillväxten ska nå upp till den uthålliga
nivå vi önskar måste infrastrukturen
förbättras, både i form av nya
investeringar och ett bättre underhåll.
·
En bra ekonomisk politik ger
förutsättningar för en god och uthållig
tillväxt. Det är inte politiker som
skapar tillväxt, men politiken kan ge
bättre eller sämre förutsättningar för
tillväxt. Vi har i tidigare reservationer
om den ekonomiska politiken visat på
behovet av att lyfta upp den ekonomiska
tillväxten till en långsiktigt uthållig
tillväxt om åtminstone 3 % per år. Vi
redovisar här riktlinjerna för en
ekonomisk politik med denna inriktning.
Om tillväxten ökar från nuvarande ca 2
% per år till 3 % per år innebär det
stora förändringar på sikt. På en
tioårsperiod höjer det permanent den
årliga genomsnittliga inkomstnivån i
landet med mer än 25 000 kronor per
individ räknat i dagens penningvärde,
barn, vuxna och gamla inräknade. Detta
kan användas både för att höja den
privata och den kollektiva standarden.
Över 200 000 nya jobb kan antas
tillkomma, netto. Med en god tillväxt
skapas förutsättningar för att inkomst-
och standardfördelningen ska upplevas som
mera rättvis.
Vår politik är inriktad på att den
högre tillväxttakten uppnås både genom
att fler gör en insats på arbetsmarknaden
och genom att resurserna utnyttjas
bättre. Samtidigt som ett sådant
tillväxtlyft ger stora ekonomiska
fördelar kräver det ordentliga
förändringar i den ekonomiska politiken
för att det ska kunna realiseras. Det
kräver genomgripande förändringar på en
rad områden: sänkta skatter, lägre
offentliga utgifter, färre regleringar,
bättre företagsklimat, ett ökande
arbetskraftsutbud etc. Vi tvekar inte att
ta ansvar för en sådan politik. De
omställningar detta kan leda till på kort
sikt motsvaras mer än väl av de fördelar
och den ökade trygghet som detta innebär
på lite längre sikt.
Socialdemokraternas politik håller inte
måttet
Regeringens ekonomiska politik är en
"vackert-väder-politik". Den klarar
möjligen av att ge tillväxt i
högkonjunktur, men den är inte hållbar
över en hel konjunkturcykel. Under de
fyra åren 2001-2004 kommer den
genomsnittliga tillväxten, även enligt
regeringens egen bedömning, att stanna
vid ca 1 ½ % per år.
Med den starka konjunkturkänsligheten i
de svenska offentliga finanserna är det
givet att en så snabb konjunkturuppgång
som den som rådde omkring 2000 skulle ge
mycket positiva effekter på statens och
kommunernas finanser. Men baksidan är en
snabb försämring när konjunkturen viker.
Det är detta som nu sker.
Skattepolitik för ökad tillväxt och
rättvisa
De offentliga finansernas känslighet för
konjunkturen måste minska. Detta ska ske
genom att både skatte- och utgiftstryck
sänks.
Sänkningen av skatterna bör ha en
långsiktig inriktning och bör starta med
de mest skadliga skatterna. Det är
skatter som drabbar företagande, och
företagare, samt skatter som hindrar
människor att arbeta som det är mest
angeläget att börja sänka.
Vi anser att skatterna bör sänkas så
att det totala skattetrycket tydligt
kommer att ligga under 50 % av BNP inom
ett par år. Därefter bör en fortsatt
successiv sänkning ske. Den
internationella utvecklingen kommer i det
här avseendet att spela en allt större
roll allteftersom både företag och
människor blir mera rörliga och därmed
har möjlighet att jämföra skattetryck,
välfärdslösningar och allmän
samhällsorganisation. Även över en lite
längre period bör den prioriteringen
gälla att det är skatter som hindrar
företagande och jobb som ska sänkas eller
tas bort först.
Skatterna på företagande och på
företagare är höga i Sverige.
Fåmansföretag är särskilt utsatta. Det
krävs flera åtgärder för att minska
skattebelastningen på företagande. En
sådan kan vara att sänka
arbetsgivaravgifterna. En annan är att
avskaffa dubbelbeskattningen, dvs. att
ett företags vinst beskattas både i
företaget och därefter också vid
utdelning. Dubbelbeskattningen gynnar
dessutom utländskt ägande på bekostnad av
svenskt. Den bör därför avskaffas.
Växande mindre fåmansbolag befinner sig
i en särskilt svår situation. De
nuvarande reglerna måste ändras. Det
utredningsförslag som finns är
otillräckligt. En ändring bör genomföras
så att avkastning utöver en rimlig
arbetsinkomst beskattas som
kapitalinkomst.
Förmögenhetsskatten är omöjlig att
behålla utan diskriminerande
särbestämmelser i en alltmer
internationaliserad miljö.
Förmögenhetsskatten bör därför avskaffas
helt. Sambeskattningen ger orimliga
effekter från rättvise- och
jämställdhetssynpunkter och bör därför
omedelbart tas bort.
Arvs- och gåvoskatten leder till
problem vid generationsskiften i
familjeföretag, något som snabbt måste
ändras, liksom orimligheten att en
kvarlevande make kan tvingas sälja hemmet
för att få råd att betala skatten.
Inkomstskatten måste sänkas för alla.
Det är viktigt att marginalskatterna
sänks så att arbete lönar sig bättre.
Detta är inte minst viktigt för att
stimulera ett ökat arbetsutbud, något som
är mycket viktigt också i ett längre
perspektiv. Skatterna måste sänkas så att
arbete, studier och företagande lönar sig
bättre än i dag. Med sänkt skatt för låg-
och medelinkomsttagare kan flera leva på
sin lön och skadliga marginaleffekter
undviks. Företagare har ofta låga
inkomster, särskilt i början av
verksamheten, varför sänkt inkomstskatt
också stimulerar företagande.
En skattereduktion för hushållstjänster
skulle underlätta för barnfamiljer att
köpa tjänster som skulle underlätta
vardagslivet, minska stressen och
underlätta för både kvinnor och män att
förena arbetsliv och ansvar för barnen.
En svart eller grå marknad skulle bli
vit.
Fastighetsskatten ska omedelbart sänkas
märkbart för alla typer av bostäder.
Reformerade offentliga utgifter och en
stram finanspolitik
De offentliga utgiftssystemen måste
reformeras. De senaste årens utveckling
av utgifterna för sjukpenning och
förtidspension visar att
Socialdemokraterna inte kan göra en
rimlig avvägning vare sig av en lämplig
total utgiftsnivå eller mellan
transfereringar och verksamhet.
En viktig skillnad mellan
Socialdemokraterna och våra partier är
att vi inom ramen för den kollektiva
finansieringen vill släppa fram fler som
verkar inom dessa områden än de
offentliga monopolen. Dessa resurser ska
användas så bra som möjligt. Ett sätt är
att låta de pengar som används till
traditionella välfärdstjänster följa
brukaren.
En successiv sänkning av skatte- och
utgiftsnivåerna måste vara förenad med
en återhållsam finanspolitik som inte
medger att det växer upp stora
underskott. Kravet på ett strikt
fasthållande vid målsatta utgiftstak får
inte ges upp. Den uppfinningsrikedom som
regeringen i allt högre grad uppvisar när
det gäller att hitta metoder att undvika
att formellt bryta genom taket är
förkastliga och tjänar bara till att
undergräva tilltron till systemet med
utgiftstak.
Vi noterar att regeringen inte haft
kraft att lägga fram förslag om
utgiftstak för de kommande tre åren. Den
lösliga skiss som finns för 2005 och 2006
innebär att statens utgifter inte skulle
minska som andel av hela ekonomin. Med
oförändrad andel av BNP redan i
utgångsläget finns ingen vilja att ens på
planeringsstadiet hålla tillbaka
utgifterna. Risken är då mycket stor att
det i realiteten kommer att bli en ökning
av utgiftsandelen. Till skillnad från den
socialdemokratiska regeringen har vi
ambitionen att ge människorna ökad frihet
genom att skatter och utgifter kommer att
vara en sjunkande andel av ekonomin.
Att regeringen nu avstår från att
lägga fram förslag om treåriga överskotts
mål för de offentliga finanserna visar
att regeringen själv fruktar att dess
finanspolitik inte håller måttet.
Avreglering och fler och växande företag
Reformering av skatte- och utgiftssidan
måste vara förenad med en allmän
regelförenkling. Vid en sänkning av
skatte- och utgiftstrycket på det sätt vi
förordar kan resurser frigöras. För att
dessa ska kunna sättas in på nya områden
och människor våga ta risker i en ny
situation måste onödiga regleringar och
krångel avskaffas.
Denna inriktning av den ekonomiska
politiken skiljer sig starkt från
regeringens och dess stödpartiers. Där
finns i stället en allmän avoghet mot nya
initiativ, mot nya företag och mot
avregleringar. Nya företag kommer inte
att växa upp och de redan etablerade
kommer inte att expandera om inte
regleringsbördan lättar. Det handlar inte
om ett samhälle utan regler utan om att
de regler som ska finnas ska vara få, de
ska vara väl motiverade och begripliga.
Resultaten av regeringens Simplexgrupp är
alldeles för magra.
Det behövs en politik för ökad
konkurrens. Andra aktörer än de
offentliga monopolen måste få möjlighet
att arbeta inom det som i dag är
offentlig produktion. Det är inom de
offentliga tjänsterna som det finns
störst behov av ökad konkurrens.
Bättre konkurrens
Det behövs åtgärder inom många områden
för att förbättra konkurrenssituationen:
- Konkurrenshämmande regleringar inom
byggsektor, läkemedelssektor och området
finansiella tjänster bör avskaffas.
- Det måste bli lättare för företag att
överklaga beslut om kommunalt stöd och
lättare att få prövat om kommunal
näringsverksamhet strider mot
lagstiftningen.
- Lagstiftningen bör ändras så att det
blir lättare att etablera konkurrerande
handel.
- Upphandlingsreglerna bör ändras så att
det blir lättare för mindre och
medelstora företag att delta.
- Konkurrensverket bör få ökade resurser
och möjlighet att granska den offentliga
verksamheten.
Lönebildning och låg inflation
Lönebildningen fungerar inte
tillfredsställande. En väl fungerande
lönebildning ska både kunna ge de
lönestimulanser som är nödvändiga för att
omvandlingen av arbetsmarknaden ska kunna
fortgå och att detta samtidigt sker inom
ramen för en kostnadsutveckling som
behåller konkurrenskraften mot företag i
andra länder. Den nuvarande konflikten
inom det kommunala området är ett exempel
på det olyckliga i politisk inblandning i
förhandlingsprocessen.
En decentralisering av lönebildningen
gör det lättare att uppnå dessa mål och
minskar risken för utanförståendes
inblandning. Vidare bör
arbetslöshetsförsäkringen reformeras.
Den låginflationsutveckling som
etablerats under 90-talet måste
bibehållas utan att detta motverkas genom
en kontinuerlig försvagning av
valutakursen eller via finanspolitiken.
Konjunkturer kommer och går ...
Regeringspartiernas ekonomiska politik
bygger på en felaktig
konjunkturbedömning. Det har en längre
tid varit uppenbart att den ekonomiska
utvecklingen i Sverige skulle försämras.
Så sent som i budgetpropositionen för
2003 hade regeringen en för optimistisk
prognos, något som den blev tvungen att
revidera till vårpropositionen. Flertalet
prognosställare menar att ytterligare
nedskrivningar av utsikterna för BNP-
tillväxten för Sverige är att vänta.
Den senaste tidens världspolitiska
händelser bidrar till ökad osäkerhet som
fördröjer och försvagar återhämtningen i
svensk ekonomi. USA:s svaga tillväxt,
strukturproblemen i Europa liksom
stagnationen i Japan innebär att Sveriges
draghjälp av tillväxten i omvärlden blir
lägre de närmaste åren. Den osäkerhet som
skapas av Irakkrigets efterspel, den
fortsatta risken för terrorism och SARS-
epidemin är faktorer som ytterligare
försvårar de ekonomiska bedömningarna om
framtiden.
Sveriges ekonomi utgör en integrerad
del av världsekonomin och påverkas
självfallet av de internationella
ekonomiska svängningarna. Trots detta kan
inte det inhemska kärva ekonomiska läget
enbart förklaras med den globala
konjunkturen eller Irakkrigets påverkan.
Det är den nationella ekonomiska
politiken som avgör om Sverige får hög
eller låg tillväxt. Problemen står
således att finna i regeringens
misslyckande att utforma en politik som
klarar både upp- och nedgångar i den
internationella konjunkturen.
Den svenska ekonomin är känslig för
störningar av flera skäl. Den präglas av
en hög andel transfereringar till
hushållen, en stor offentlig sektor, en
lönebildning som fortfarande inte
fungerar tillfredsställande, ett högt
skattetryck och en för låg
sysselsättningsgrad. Tillsammans gör
dessa faktorer att alla marginaler är
intecknade när konjunkturen är god och de
offentliga inkomsterna är höga. Ekonomisk
stabilitet är en viktigt förutsättning
för att skapa framtidstro och optimism
både hos enskilda medborgare och företag.
I dag tvekar hushållen och näringslivet
om framtiden och avvaktar med konsumtion
och investeringar. Vår politik syftar
till att skapa statsfinansiell stabilitet
genom att få fler i arbete, få lägre
offentliga utgifter och ett lägre
skattetryck.
... men strukturproblemen består
Sverige behöver en ny ekonomisk politik.
När allt färre ska försörja allt fler
utsätts samhällsekonomins alla nivåer för
påfrestningar, såväl enskilda personer
som företag och den offentliga
verksamheten. Att åstadkomma en uthållig
tillväxt är avgörande för att människor
ska kunna få en bra privat standard, bra
offentliga tjänster och social trygghet -
att det ska vara möjligt att klara
pensionsavgångar och andra
välfärdsåtaganden i framtiden.
Vårpropositionen visar tydligt att
Socialdemokraterna saknar en strategi för
tillväxt och däri presenteras inga
konstruktiva åtgärder för att komma till
rätta med Sveriges låga tillväxt.
Regeringens lösning är skattehöjningar,
lappande och lagande på föråldrade system
och löften om nya utgifter som dock måste
skjutas på framtiden.
De strukturproblem som måste angripas
är framför allt:
· Sveriges världsrekord i
skattetryck. Inget annat land i världen
beskattar sina invånare så hårt som
Sverige. Detta hämmar tillväxten och vår
gemensamma välfärd, på kort såväl som på
lång sikt.
·
· De stela strukturerna på
arbetsmarknaden med långtidsarbetslösa,
medelålders och invandrare som inte får
jobb. Kvinnor har sämre villkor.
·
· De krångliga regler som främst
småföretagen upplever i sin dagliga
verksamhet på snart sagt alla områden.
·
· De sektorer där konkurrensen är
bristfällig och där kostnaderna tillåts
skena i väg. Detta är uppenbart inom
exempelvis den offentliga verksamheten
och byggsektorn.
·
· Den svenska lönebildningen som
alltför ofta har varit i otakt med våra
konkurrentländer och orsakat inflation,
arbetslöshet och sämre välfärd.
·
Utmaningar under den närmaste tiden
Massjukskrivningar och
förtidspensionering måste minska
Sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna
är ett av de stora hoten mot den svenska
välståndsutvecklingen. Att få bukt med
denna kostnadsökning är centralt både för
enskildas välbefinnande och för den
ekonomiska tillväxten. Bara de direkta
kostnaderna för sjukpenning,
förtidspensioner och arbetsgivarnas
sjukersättningsansvar uppgår till mer än
14 000 kr per invånare. I den siffran
ingår inte kostnader i form av personligt
lidande, inte heller de
effektivitetsförluster i näringsliv och
offentlig sektor som det medför att
ersätta inskolad eller utbildad
arbetskraft med vikarier m.m.
Sjukfrånvaron i Sverige fortsätter att
öka till nya rekordnivåer.
Försäkringskassorna klarar inte av att
hantera mängden av långa sjukskrivnings
ärenden på ett tillfredsställande sätt.
Att åstadkomma ett bättre och mer
regelmässigt rehabiliteringsarbete är en
nyckeluppgift för en politik för att min
ska de långa sjukskrivningarna och i
förlängningen också förtidspensio
neringarna. Detta är också viktigt för
att stärka den s.k. grindvaktsfunktionen.
Tvåläkarintyg och förbättrad utbildning
för läkare i försäkringsmedicin kan vara
lämpliga åtgärder för att motverka
sjukskrivningar på otillräckliga eller
felaktiga grunder.
Ett av de stora problemen vid fall av
långvarig sjukfrånvaro är att den
sjukskrivne förlorar kontakten med sin
arbetsplats och mentalt orienterar sig
från arbetslivet. Flera exempel från
näringslivet visar att ett
rehabiliteringsarbete i nära kontakt med
arbetsplatsen ger ett bättre resultat.
För stora arbetsgivare - särskilt
kommunerna - kan ett erbjudande om nya
arbetsuppgifter vara en lösning för en
person som blivit sjuk i sitt tidigare
arbete.
Vi vill verka för:
· att finansiell samordning mellan
försäkringskassorna och sjukvården
tillåts i hela landet;
försäkringskassorna bör också kunna
bekosta specialistvård utanför
landstingssektorn för att minska
väntetiderna,
·
· en nationell vårdgaranti för att
korta vårdköer och möjliggöra en snabbare
återgång till arbete efter sjukdom - vård
garanteras senast inom tre månader efter
det att behovet fastslagits och den
nationella vårdgarantin ska omfatta alla
medicinskt motiverade behandlingar,
·
· ett förstärkt
rehabiliteringsarbete med sikte på en
rehabiliteringsgaranti varigenom en
långtidssjukskriven garanteras en
individuell rehabiliteringsplan inom en
viss tid av sjukskrivningsperioden,
·
· snabba resursförstärkningar till
försäkringskassorna,
·
· att ersättningsreglerna och
deras tillämpning stramas upp,
·
· stärkt utbildning i
försäkringsmedicin för läkare,
·
· att det förebyggande arbetet på
arbetsplatserna ges en högre prioritet;
detta gäller särskilt inom den offentliga
sektorn,
·
· fler alternativa arbetsgivare
inom den offentligt finansierade
verksamheten för att öka drivkrafterna
att arbeta förebyggande och ge de
anställda rimliga arbetsvillkor,
·
· utökade möjligheter för den
enskilde att påverka arbetstidens
förläggning och bestämma dess omfattning,
vilket också i många fall kan göra att
arbetsmiljön upplevs som bättre och
därmed i förlängningen leda till ett
bättre hälsoläge,
·
· förbättrad kunskap om och ökade
insatser mot kvinnors ohälsa.
·
Arbetsmarknaden måste fungera bättre
De stora frågorna
Sverige måste få en arbetsmarknad som är
rörlig och öppen - en arbetsmarknad som
är tillgänglig för alla. Den geografiska
rörligheten behöver öka, men också den
sociala. Den stora arbetskraftsreserv av
arbetslösa människor, eller människor som
på annat sätt står utanför
arbetsmarknaden, måste mobiliseras och
tas till vara, både för den enskildes och
för samhällets skull. Avgörande för
möjligheten att få en radikal ökning av
sysselsättningen är ett dynamiskt
företagarklimat där gamla och nya företag
har möjlighet att anställa.
Lönebildningen måste bidra till att
arbetsmarknaden underlättar
strukturomvandlingen i riktning mot en
modern ekonomi som kan ge bra löner. Män
och kvinnor ska ha lika möjligheter på
arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadspolitiken ska underlätta
och främja arbete
Arbetsmarknadspolitiken ska läggas om för
att uppmuntra och stödja arbetslinjen
fullt ut. Dagens arbetslöshetsförsäkring
motsvarar inte de krav som följer av
dagens arbetsmarknad. Den bygger på gamla
strukturer och tar inte hänsyn till de
förändringar som skett på arbetsmarknaden
vad gäller anställningsformer, arbetstid
m.m. Det är därför angeläget att
arbetslöshetsförsäkringens regler ändras.
Utgångspunkten ska vara att allt arbete,
oavsett anställningsform, ska löna sig.
Försäkringen ska bygga på enkla och
överblickbara regelverk som är anpassade
för dagens arbetsmarknad. Arbetsmarknaden
är i stark förändring och rigorösa,
stelbenta system måste i takt med detta
genomgå förändringar.
Vi vill sätta den arbetslöse i centrum.
Den arbetslöse ska inte vara en klient
hos en arbetsmarknadsmyndighet utan en
medborgare med rätt att få kvalificerad
service. Vi vill därför slå fast att den
som blivit arbetslös har ett antal
rättigheter som staten måste uppfylla.
Samtidigt har den som blivit arbetslös
ett antal skyldigheter som hon eller han
i sin tur måste uppfylla gentemot övriga
samhället. Det handlar om att använda
klara och tydliga spelregler.
Nedan presenterar vi inriktningen på ett
antal förslag för att förbättra
arbetsmarknadspolitiken.
· Alla arbetstagare ska omfattas
av en allmän obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring, men måste
samtidigt uppfylla ett antal
grundläggande villkor för att bli
berättigade till ersättning. Den som
blivit arbetslös ska inte kunna tacka nej
till anvisade arbeten utan att
ersättningen från
arbetslöshetsförsäkringen blir påverkad.
För att öka försäkringsmässigheten bör
även egenavgifterna till försäkringen
öka. Detta ska dock motsvaras av sänkt
inkomstskatt. Genom dessa förändringar
kommer en bättre fungerande lönebildning
att främjas.
·
· En allmän översyn av
arbetslöshetsförsäkringens regelverk bör
göras för att den bättre ska motsvara de
krav som dagens arbetsmarknad medför.
·
· Alla arbetslösa ska ha rätt till
kostnadsfri arbetsförmedling oavsett vem
som utför förmedlingstjänsten. Alla
arbetslösa ska samtidigt ha en skyldighet
att anmäla sig till ett servicekontor i
samband med att man förlorat sitt jobb.
Alla ska ha rätt att välja
arbetsförmedling och där bli behandlad
med respekt och hänsynsfullhet.
·
· Alla arbetslösa ska ha rätt att
få stöd utifrån sina behov,
förutsättningar och intressen. Åtgärderna
ska vara individuellt utformade med ett
enda övergripande syfte, att så snart som
möjligt ge de arbetslösa möjlighet att
finna ett nytt arbete. Samtidigt ska alla
arbetslösa ha en skyldighet att aktivt
söka jobb och delta i de åtgärder som är
relevanta för dennes situation. Alla
arbetslösa ska ha rätt att ha ett
avgörande inflytande över vilken åtgärd
som ska vidtas.
·
Öppna arbetsmarknaden för invandrare
Nästan hälften av alla utomnordiska
invandrare i arbetsför ålder står utanför
arbetsmarknaden. Den missriktade politik
som förhindrat och förbjudit människor
att ens söka arbete har berövat många
nyanlända människor deras självkänsla,
vilket lett till utanförskap från det
svenska samhället. Många människor har
aldrig fått en chans att utöva sitt yrke
på den svenska arbetsmarknaden.
Det finns också en stor
tillväxtpotential i möjligheten att
mobilisera dessa grupper och göra det
möjligt för dem att få arbete motsvarande
deras kompetens. Om sysselsättningsgraden
för alla utlandsfödda höjs till den som
gäller för infödda svenskar kommer det
totala antalet sysselsatta att öka med
närmare 250 000 personer fram till år
2020, i stället för att minska med 50 000
om nuvarande förvärvsfrekvenser består.
Vi vill radikalt förbättra
integrationen genom insatser för att
förbättra invandrares ställning på
arbetsmarknaden, möjligheter att starta
företag och språkkunskaper:
· Handläggningstiderna för beslut
i asylärenden måste kortas ordentligt.
Dagens ofta oacceptabelt långa
handläggningstider medför stora psykiska
påfrestningar och leder ofta till
permanentat bidragsberoende.
·
· En mer heltäckande
kunskapsvalidering bör införas snarast.
Det kan konstateras att
valideringssystemen för utomeuropeiska
invandrare fortfarande inte fungerar i
praktiken.
·
· Bättre svenskundervisning och
skola. Svenska för invandrare (sfi) måste
bli mer anpassad efter den enskildes
förutsättningar och förbättras radikalt.
Sfi måste kunna möta individer med en rad
varierande behov och kunskaper.
Kvaliteten hos den ordinarie
skolundervisningen är av avgörande
betydelse för barnen till dem som
invandrat till Sverige.
·
· Förbättra möjligheterna till
arbete. Vi anser att man alltid ska ha
rätt att stå till arbetsmarknadens
förfogande om man vill och kan arbeta och
är arbetssökande. Ett annat sätt för att
underlätta inträdet på arbetsmarknaden är
att kombinera språkundervisningen med
arbete eller anpassade lärlings- och
praktikplatser.
·
· Bättre villkor för invandrares
företagande. Regelfloran vilar tyngst på
dem som inte har svenska som modersmål.
Myndigheters information på andra språk
om skatteregler och andra föreskrifter
kan förbättras och göras mer
lättillgänglig.
·
· Arbeta mot bidragsberoende.
Sänkta inkomstskatter ger ekonomiska
incitament att lämna bidragsberoende.
·
En jämställd arbetsmarknad
Mycket kvar att göra
Mycket återstår fortfarande att göra för
att bryta de strukturer som leder till
att kvinnor och män har olika villkor och
förutsättningar just därför att de är
kvinnor eller män.
· Det återstår fortfarande stora
skillnader mellan kvinnors och mäns
ställning på arbetsmarknaden. Den svenska
arbetsmarknaden är i ett europeiskt
perspektiv starkt könsuppdelad. I
kommuner och landsting går det sju
kvinnliga anställda på varje manlig och
på många privata arbetsplatser är den
manliga övervikten lika stor.
·
· Svenska kvinnor tjänar
fortfarande bara drygt 80 %, i
genomsnitt, av vad männen gör och
nivåskillnaden är sedan lång tid
bestående stor, och tendenser finns till
och med till ökande skillnader. De vägda
genomsnittslönerna, dvs. när hänsyn
tagits till skillnader i ålder,
utbildning, arbetstid och sektor visar en
genomsnittlig könsbetingad skillnad på 8
procentenheter.
·
· Kvinnor är kraftigt
underrepresenterade i chefspositioner och
på höga befattningar i såväl privat som
offentlig sektor.
·
Könsuppdelningen på arbetsmarknaden
bidrar rimligen till att kvinnors
kapacitet relativt sett används sämre än
männens. Det är vår uppfattning att
olikheten är större mellan individer än
mellan kvinnor som grupp och män som
grupp. Att identifiera och förändra de
strukturer som leder till att kvinnor och
män ges villkor utifrån könstillhörighet
är därför den stora jämställdhets
utmaningen.
Bryt upp de offentliga monopolen
Eftersom den svenska arbetsmarknaden i
långt högre grad än i andra länder är
könsuppdelad har den offentliga sektorns
problem också blivit ett hinder för
jämställdhet. Det är främst kvinnor som
drabbats av sämre arbetsmiljö och sämre
arbetsvillkor genom de yrkesval som
följer av traditionella könsmönster och
den offentliga monopoliseringen - i
synnerhet av vård- och omsorgssektorerna.
Många gånger är kvinnor utlämnade till en
enda arbetsgivare med allt vad det
innebär av krav på anpassning, sämre löne
utveckling, mindre personligt inflytande
och svårigheter att byta arbetsgivare.
Med fler privata och alternativa
aktörer förbättras karriärvägarna. Det
kan också bidra till att vitalisera den
privatfinansierade tjänsteproduktionen,
vilket skulle minska trösklarna mellan
privat och offentlig arbetsmarknad samt
mellan olika yrken och därigenom bidra
till att luckra upp den könsuppdelade
arbetsmarknaden. Ett flertal
undersökningar, bl.a. utförda av fackliga
organisationer, visar också att trivseln
ökar och sjukskrivningarna minskar när
verksamhet övergår från offentlig till
privat regi.
Förutsättningarna för jämställdhet i
arbetslivet behöver också förbättras inom
den privata sektorn men detta är främst
en fråga för dem som är verksamma där.
Politikernas ansvar ligger i första hand
inom den offentliga sektorn där de har
ett arbetsgivaransvar.
Bättre villkor för företagande
Villkoren för tjänsteföretagande måste
bli bättre. Skattesänkningar på arbete,
regelförenklingar och skärpt konkurrens
är förändringar som i sig är generella
men kommer att ha som störst betydelse
för småföretagande i tjänstesektorn.
Större mångfald i vården och skolan
innebär att kvinnor ges bättre
möjligheter att bli entreprenörer inom de
verksamheter där de faktiskt är
verksamma.
De förbättringar för småföretag som vi
vill genomföra leder också till bättre
möjligheter till jämställdhet eftersom de
ökar kvinnors möjligheter att bli
företagare och den vägen realisera egna
nya idéer.
Särskilda insatser bör också riktas för
att stimulera och underlätta kvinnors
företagande, detta då de traditionellt
inarbetade strukturerna alltför långsamt
förändras.
Lättare att förena förvärvsarbete med
ansvar för barn
Kvinnor utför i dag en större del av det
obetalda arbetet i hemmet. Detta bidrar
till att kvinnor upplever en större press
i arbetslivet. För att få ekvationen att
gå ihop väljer man deltidsarbete och
yrkeskarriär på sparlåga.
För våra fyra partier är det en
prioriterad uppgift att åstadkomma ett
arbetsliv som gör det möjligt att
kombinera förvärvsarbete och föräldraskap
på ett bra sätt. Utgångspunkterna i detta
arbete är barnens bästa och ambitionen
att underlätta för både män och kvinnor
att få mer tid med sina barn. Vi vill
därför ha större valfrihet och bättre
ekonomiskt stöd till barnfamiljerna såväl
som exempelvis en reformerad
arbetstidslagstiftning. Därmed ges ökade
möjligheter att själv styra över sin
arbetssituation och för dem som vill att
i större utsträckning vara hemma med sina
barn.
Vi vill införa etableringsfrihet inom
barnomsorgen, vilket innebär att stödet
till barnomsorgen ska följa med till den
omsorgsform föräldrarna väljer. Det gör
det lättare att hitta den omsorg som
passar bäst för barnet och föräldrarna.
Även denna reform ökar vardagsmakten. Vi
vill också göra det möjligt för vanliga
barnfamiljer att lösa sin tidsekvation
och minska stress och press genom att
enklare och billigare kunna köpa vita
hushållstjänster.
Bättre möjligheter för äldre på
arbetsmarknaden
Det är angeläget att arbetslivet utformas
så att alla människor får möjlighet att
förvärvsarbeta så länge de önskar. Men
det är också viktigt att människor som
känner att de vill trappa ned sitt
förvärvsarbete när de blir äldre får
rimliga möjligheter till det. Detta är
också en förutsättning för att det nya
pensionssystemet, som innehåller en
flexibel pensionsålder mellan 61 och 70
år, ska öka människors valfrihet i
praktiken. Den nya lagstadgade rätten att
ha kvar sin anställning till 67 års ålder
är därför ett viktigt steg i denna
riktning.
Den faktiska pensionsåldern ligger för
närvarande på knappt 59 år om man
inkluderar personer som
förtidspensioneras i tidig ålder. Endast
var fjärde svensk arbetar fram till 65
års ålder. Inom en tioårsperiod riskerar
inte bara Sverige utan även övriga Europa
brist på arbetskraft.
I EU-kommissionens meddelande "Mot ett
Europa för alla åldrar" varnas för brist
på arbetskraft och att försörjningsbördan
för de yrkesverksamma kommer att öka
kraftigt om Europa fortsätter att behålla
nuvarande takt på pensionsavgångar.
Medlemsländerna har uppmanats vidta
åtgärder som syftar till att upprätthålla
de anställdas arbetsförmåga, att främja
ett livslångt lärande, erbjuda en
flexibel arbetsorganisation samt se över
avgifts- och förmånssystemet i syfte att
stärka incitamenten för arbete och
fortbildning. Det finns all anledning att
redan nu påbörja ett mer målinriktat
arbete för att få fler att vilja och
kunna arbeta längre och att därmed höja
den faktiska pensionsåldern. Några
förslag som gör det lättare för äldre att
arbeta längre är bl.a.:
· Enklare att få F-skatt. Eget
företagande med F-skattsedel bör få
bedrivas med exempelvis den tidigare
arbetsgivaren som ensam kund.
·
· Inför utbildningskonto. Det
möjliggör ett livslångt lärande och kan
därmed höja de äldres kompetens.
·
· 60 % efter 60. Större
möjligheter till kortare arbetstid efter
60 års ålder bör ges.
·
· Se över kostnaden för äldre
arbetskraft. Översyn av
anställningsregler och annat som höjer
kostnaden för äldre arbetskraft.
·
Fler och växande företag - i Sverige
Flykten av företag och kapital måste
stoppas
Det svenska näringslivet övertas
successivt av utländska ägare samtidigt
som svenskarnas direktägande minskar.
Dubbelbeskattningen på risksparande
driver företag och jobb ur landet. Från
1997 till 2000 flyttade 47 tidigare
svenskbaserade koncernhuvudkontor från
Sverige.
Den tragiska bakgrunden till de ökande
utförsäljningarna är att svenskt ägande
straffbeskattas. Svenska ägare drabbas av
den nästan unika svenska
förmögenhetsskatten och av en
konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning
som gör det hart när omöjligt för nästa
generation att ta över.
I motsats till Riksskatteverket tycks
det inte oroa Socialdemokraterna att
svenska hushåll har minst 500 miljarder
kronor av sitt sparkapital obeskattat
placerat utomlands. Förmögenhetsskatt och
dubbelbeskattning driver kapitalet ur
landet. Endast de allra rikaste slipper
betala förmögenhetsskatt för sina
aktiemiljarder. Kapitalflykten kan
enligt RSV snabbt få allvarliga
välfärdseffekter.
Dubbelbeskattningen av en svensk
individs aktieinnehav i Sverige leder
till att en utländsk köpare kan betala
avsevärt mer för en aktie än en svensk
köpare och ändå få samma avkastning på
sin investering efter skatt. Med en sådan
politik är det troligt att
utförsäljningen fortsätter i oförminskad
takt så länge "lagret" räcker.
Socialdemokraterna bedriver en
verklighetsfrämmande politik som Sverige
inte har råd med. Det höga svenska
skattetrycket bidrar till att hämma
Sveriges långsiktiga
tillväxtförutsättningar.
För få företag startas
Sverige kan inte få fart på en uthållig
tillväxt och förbättra sin ställning mot
omvärlden utan att det blir fart på
företagandet. De stora svenska
multinationella företagen har starkt
bidragit till den svenska välfärden. Men
i och med att de blir mer
internationaliserade, och rörligare,
måste vi också ha en bas av nya
uppväxande företag.
Av den anledningen är gynnsammare
företagsklimat en viktig målsättning.
Företagen måste ges bättre möjlighet att
växa så att de vågar anställa.
Regeringens förslag för att öka
arbetskraftsutbudet är verkningslösa.
Avgörandet om man ska starta företag ska
ligga hos företagaren, inte hos statliga
myndigheter. Vad som krävs är färre
regler, ökad flexibilitet och lägre
kostnader för anställningar.
Härigenom skapas förutsättningar för
att starta små företag som snabbt kan
växa till att bli medelstora och så
småningom stora, ett fenomen som kallas
"gaseller". Dessa har i många länder
svarat för en betydande del av
sysselsättningsökningen. Sverige har
relativt sett få gaseller. Villkoren för
att växa och expandera är inte
tillräckligt gynnsamma.
Nutek uttrycker i en rapport stark oro
över denna situation:
Nutek anser att det finns allvarliga
strukturella problem i det svenska
företagsklimatet som kommer att
påverka den framtida ekonomiska
utvecklingen. En stark
strukturomvandling bland svenska
storföretag kombinerat med en låg
entreprenöriell aktivitet i form av
nya och svag tillväxt bland befintliga
småföretag kommer att inverka negativt
på svensk ekonomis utveckling.
Skilda regler och lagar i olika länder
kan påverka företagsbildandet, men med
tanke på behovet av att motväga en
alltmer rörlig storföretagssektor borde
nybildandet vara högre i Sverige. OECD:s
undersökningar visar att barriären av
regler m.m. som hindrar företagandet är
förhållandevis hög i Sverige.
Det europeiska patentkontoret redovisar
att svenskarna finns i toppen när man
mäter antalet ansökningar om nya patent i
relation till befolkningsstorleken. Upp
finningarna och idémakarna stöter dock på
för många hinder för att idéerna ska leda
till den nyföretagarboom som skulle kunna
bli följden av dessa patent.
Nutek visar att andelen nystartade
företag i Sverige är låg:
Andel nystartade företag
Land Nya företag i %
av befintliga
Tyskland 15,7
Irland 14,2
Spanien 13,3
Portugal 13,2
Finland 12,3
Frankrike 11,6
Grekland 11,0
Storbritannie 10,9
n
Nederländerna 10,2
Belgien 8,4
Island 8,2
Sverige 8,2
Italien 8,1
Schweiz 7,5
Österrike 7,4
Liechtenstein 7,4
Danmark 6,5
Källor: Nutek och European Observatory
Study 2002
Enligt Nuteks kalkyler kan skillnaden
mellan ett högt och ett lågt
nyföretagande innebära en skillnad i
tillskott till BNP om ca 15 miljarder
kronor över en sjuårsperiod. Den direkta
ekonomiska effekten är således viktig
även om den största långsiktiga effekten
uppkommer genom de tillväxtprocesser som
sätts i gång.
Småföretagare diskrimineras i
skattelagstiftningen. Passivt ägande av
aktier gynnas framför att med eget arbete
få företag att växa. Vi vill stimulera
det egna risktagandet, och reglerna för
beskattningen av småföretag måste därför
reformeras. Skatterna måste förändras så
att företagen kan överleva också vid
generationsskiften.
Företagare ska ha tillgång till
trygghetssystemen på liknande villkor som
arbetstagarna har.
För att bryta utflyttningen av företag
och kapital behöver bl.a. följande
åtgärder vidtas:
· En tydlig politisk markering
måste göras om att Sverige kommer att
lägga om kursen för att behålla och locka
tillbaka en större andel kapital och
investeringar till Sverige.
·
· Sverige måste ge lika villkor
för investeringar och ägande som i
utlandet. Förmögenhetsskatten och
dubbelbeskattningen bör därför avvecklas
successivt.
·
· Arvs- och gåvobeskattningen
måste förändras bl.a. för att underlätta
generationsskiften i svenska företag.
·
· Ett resultatinriktat arbete för
att förenkla regler och administrativa
rutiner måste snarast inledas.
·
Utmaningar på lång sikt
Ökad tillväxt
Sveriges problem kommer inte att kunna
klaras av om inte tillväxten varaktigt
kan öka. När tillväxten ökar skapas nya
resurser som inte tas från någon annan.
Då går det att med bibehållen kvalitet
klara av det som ska skötas i offentlig
regi samtidigt som människor får mer över
för egen del.
Det finns många hemmagjorda
tillväxthinder. Uppenbara är det höga
skattetrycket, bristen på riskvilligt
kapital och stela strukturer på
arbetsmarknaden. Hit hör också bristande
konkurrens i offentlig sektor men också i
andra sektorer som livsmedelsmarknad och
byggmarknad. Det allra största hindret
för större tillväxt är dock att alltför
få arbetade timmar utförs. Det beror på
relativt låg faktisk pensionsålder, en
arbetsmarknadspolitik som inte i
tillräcklig omfattning medverkar till att
få människor i arbete och inte minst på
de exploderande förtidspensioneringarna
och sjukskrivningarna.
I Sverige behandlas tillväxtområden
njuggt. Infrastrukturinvesteringar
ersätts med ökade skattepålagor.
Bostadspolitiken förhindrar nybyggnation
- särskilt av hyreslägenheter. Det
nuvarande kommunala utjämningssystemet
straffar omedelbart kommuner som ökar sin
tillväxt mer än landets genomsnitt. Alla
dessa hinder måste undanröjas för att få
i gång tillväxten.
Nog så viktigt är att öka tillväxten i
alla delar av landet. Ovannämnda brister
drabbar hela Sverige - särskilt
allvarligt är förfallet av
infrastrukturen. Därtill kommer
ytterligare svårigheter som bristande
möjlighet att få låna riskkapital, vilket
är särskilt svårt utanför större städer.
I många delar av landet är polisnärvaron
skrämmande låg. Detta medför bl.a. långa
utryckningstider och svårigheter att
kunna teckna försäkringar som gör att
bl.a. butiksägare i glesbygd och förorter
är en speciellt utsatt grupp.
Vi når vårt tillväxtmål bl.a. genom
· bättre villkor för arbete så att
fler kommer i arbete
·
· sänkta skatter, särskilt de som
hämmar tillväxten
·
· ordning i de offentliga
finanserna
·
· ökad konkurrens
·
· ökade resurser till polis- och
rättsväsendet
·
· bättre bostadspolitik
·
· ett nytt skatteutjämningssystem.
·
Internationell konkurrens
Den internationella konkurrenskraften kan
mätas på skilda sätt. Hur man än mäter är
det ovedersägligt att Sveriges position
gradvis försvagats de senaste dryga
trettio åren.
Med allt öppnare gränser i världen
tillsammans med EU:s utvidgning kommer
vår möjlighet att konkurrera om företag
och arbetskraft att vara helt avgörande
för välståndsutvecklingen. Det kräver att
företagande i Sverige inte har sämre
regler än företagande i jämförbara länder
och att villkoren för dem som ska verka
och bo här är konkurrenskraftiga.
Den ökade internationaliseringen och
rörligheten kommer också att medföra ett
ökat beroende av kunskap och en bättre
förmåga att utnyttja den. Skolan ska
lägga ökad vikt vid grundläggande
kunskaper. Det offentliga har ansvar för
en väl fungerande skola i hela landet. Vi
välkomnar en mångfald av skolhuvudmän,
och elevers och föräldrars val bör styra
resurstilldelningen till skolan.
Tillgänglighet till högre utbildning
och forskning är avgörande för tillväxt
och livskraft i hela landet. Insatser
krävs nu för att stärka en fri och
oberoende forskning vid landets högre
lärosäten och förstärka kvaliteten i
grundutbildningen. Utgångspunkten för
resursfördelningen mellan institutionerna
ska vara forskningens kvalitet. Särskild
vikt måste läggas vid att förstärka
grundforskningen.
För ett land med stora avstånd och gles
bebyggelse som Sverige är det av största
vikt att transporter är lätta och säkra.
Som det är i dag tillåts vägnätet att
förfalla och våra större städer, särskilt
Stockholm, att korkas igen på grund av
för lite medel till infrastrukturen.
För bättre konkurrenskraft måste i
synnerhet följande förbättringar göras:
· Skattesystemet måste anpassas
efter vår omvärld och skatteuttaget
sänkas till jämförbara OECD-länders
genomsnitt.
·
· Företagsklimatet måste bli
bättre.
·
· Utbildningen såväl på grundskola
och gymnasium som på högskola och
universitet måste ges bättre
förutsättningar och forskningsanslagen
ökas.
·
· Infrastrukturen, i synnerhet
vägnätet, måste förbättras.
·
En åldrande befolkning
Människor lever allt längre. Detta är
glädjande särskilt som hälsan blir allt
bättre högre upp i åldrarna. De stora
barnkullarna som föddes under och efter
andra världskriget börjar nu nå
pensionsåldern. Det betyder att färre
människor kommer att vara i aktiv
yrkesverksamhet och ska försörja
alltfler.
För att möta denna utveckling har redan
pensionssystemet reformerats. Vi kan
däremot räkna med att behovet av till
exempel åldringsvård kommer att öka.
Trycket på de offentliga finanserna
minskas om det skapas flexibla lösningar
som möter de individuella behoven. Att
stöpa alla i samma form är inte bra vare
sig det rör elever i grundskolan eller
vårdbehövande äldre människor.
Det bästa sättet att klara detta behov
är genom ökad tillväxt och genom att fler
människor vill arbeta längre. Det är
därför angeläget att påbörja ett mer
målinriktat arbete på att få fler att
vilja och kunna arbeta längre. Vi har
ovan redogjort för de åtgärder som vi
anser nödvändiga.
En socialförsäkringsreform
Vi har ovan presenterat förslag för att
minska sjukskrivningarna och annan
frånvaro. Även andra åtgärder behöver mer
akut vidtas i socialförsäkringarna.
Det finns därtill ett stort behov av
att reformera dagens
socialförsäkringssystem. Det behövs
samordning, renodling och förenkling. Det
är också nödvändigt att förstärka
incitamenten att arbeta om vi långsiktigt
ska klara den sociala tryggheten.
De principer som bör ligga till grund
för nödvändiga förändringar återfinns i
betydande grad i den reformering som med
bred politisk enighet gjorts av
pensionssystemet.
· För att stärka systemens
legitimitet handlar det bl.a. om att få
en ökad koppling mellan vad den enskilde
betalar respektive vad han eller hon har
rätt till, eller får ut i förmån.
·
· Socialförsäkringsförmånerna
måste lättare kunna följa den enskilde
individen. Inte minst på en mer rörlig
och internationaliserad arbetsmarknad är
detta viktigt.
·
· Systemen måste vara utformade så
att de klarar olika typer av demografiska
förändringar utan att behöva förändras
genom nya politiska beslut.
·
· Systemen måste ha goda
incitament inbyggda som stimulerar till
arbete och inte leder till
överutnyttjande.
·
Sociala tjänster på nytt sätt
Om inte tillväxten tar fart och de
offentliga monopolen för en stor del av
tjänstesektorn behålls med dess nackdelar
i service, flexibilitet och effektivitet
kommer vi att tvingas se fram emot att få
allt mindre service för allt högre
skatter. En sådan utveckling är
oacceptabel.
Vi eftersträvar därför, inom ramen för
en kollektiv finansiering, att
produktionen av tjänster som i dag sker i
offentlig regi sker i konkurrens mellan
privata och offentliga aktörer. Vi vill
ha en välfärd som följer den enskilda
människan och därigenom bättre
tillgodoser hennes behov.
Vi vill se nya företag växa fram inom
denna sektor. Sådana företag är
kunskapsintensiva, och ett nyföretagande
här kommer att leda till både bättre
välfärd och ökad dynamik, vilket också
bidrar till ökad tillväxt. Då dessa yrken
är kvinnodominerade kommer möjligheterna
till kvinnligt företagande att öka.
Vi vill
· att konkurrenshinder förorsakade
av verksamhet i offentlig sektor
uppmärksammas och minskas,
·
· att det offentliga stödet ska
följa individen även inom andra sektorer
än utbildning.
·
Vi föreslår att riksdagen tillkännager
för regeringen vad vi här framfört om
inriktningen för den ekonomiska
politiken. Vi tillstyrker därmed delvis
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 1, 2002/03:Fi15 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkandena 1, 3 och
7, 2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl.
(kd) yrkandena 1-4 samt 2002/03:Fi17 av
Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 1 och
avstyrker proposition 2002/03:100 punkt
1.
2.Mål för budgetpolitiken - avsnitt 2.2,
punkt 2 (m)
av Fredrik Reinfeldt, Gunnar Axén och
Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer som mål för
budgetpolitiken att den konsoliderade
offentliga bruttoskulden ska begränsas
till 40 % av BNP i enlighet med vad som
sägs i reservation 2. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:Fi14 av Bo
Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna del
och avslår motionerna
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 4,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 6, 9 och 10 samt 2002/03:Fi17
av Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 2.
Ställningstagande
De mål som styrt budgetpolitiken under
senare år har inneburit
- att de takbegränsade utgifterna ska
rymmas inom de beslutade utgiftstaken för
staten och
- att det finansiella sparandet i den
konsoliderade offentliga sektorns ska
motsvara i genomsnitt 2 % av BNP under en
konjunkturcykel.
Vi anser att budgetpolitiken bör inriktas
på ett nytt långsiktigt mål som tar sikte
på den offentliga sektorns skuldsättning.
Budgetpolitiken bör i första hand
utformas i enlighet med det nya mål som
Moderata samlingspartiet föreslår och som
avser nivån på den konsoliderade
offentliga sektorns skuldsättning. Den
konsoliderade bruttoskulden motsvarar för
närvarande 51 % av BNP. Vi bedömer att
den konsoliderade offentliga sektorns
bruttoskuldsättning bör uppgå till högst
ca 40 % av BNP för att kunna anses vara
långsiktigt uthållig. När denna nivå
uppnåtts bör överskottsmålen för det
finansiella sparandet fastställas så att
bruttoskulden mätt som andel av BNP är
konstant över konjunkturcykeln.
För att snabbt uppnå detta mål vill vi
föra en budgetpolitik som är stramare än
den som framkommer i regeringens
budgetalternativ. Liksom Moderata
samlingspartiet anser vi att saldomålet
för den offentliga sektorns sparande bör
motsvara 1,3 % 2004, 1,7 % 2005 och 2,1 %
2006. Det är för 2004 och 2005 0,3
procentenheter mer än i regeringens
alternativ. För att påskynda minskningen
av den offentliga skulden vill vi
dessutom genomföra privatiseringar i en
större omfattning än vad regeringen
föreslår under de närmaste åren och
använda de försäljningsinkomster det ger
till att amortera statsskulden. Utöver
regeringens åtaganden planerar vi att
sälja statliga bolag för 30, 40
respektive 60 miljarder kronor under åren
2004-2006. I vilken takt en sådan
privatisering är möjlig att genomföra
beror inte minst på utvecklingen på de
finansiella marknaderna. Med våra förslag
till saldomål och privatiseringar kommer
den offentliga sektorns
bruttoskuldsättning att närma sig 40 % av
BNP under nästa mandatperiod.
3. Mål för budgetpolitiken -
avsnitt 2.2, punkt 2 (fp)
av Karin Pilsäter och Christer
Nylander (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer som mål för
budgetpolitiken att statens finansiella
sparande ska vara i balans över en
konjunkturcykel i enlighet med vad som
sägs i reservation 3. Därmed bifaller
riksdagen motionerna 2002/03:Fi15 av Lars
Leijonborg m.fl. (fp) yrkande 4,
bifaller delvis motionerna
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 6 och
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 2
samt avslår motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del och
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 9 och 10.
Ställningstagande
De svenska offentliga finanserna är
konjunkturkänsliga vilket visat sig leda
till framväxten av ett strukturellt
budgetunderskott. En viktig slutsats av
detta är att det finns behov av
ordentliga marginaler mot
konjunkturvariationerna. Som en naturlig
fortsättning av det saneringsarbete som
på bredden påbörjades med krisuppgörelsen
1992 och Nathalieplanen ställde
Folkpartiet upp på den efterkommande
regeringens mål om att saldot i de
offentliga finanserna skulle motsvara 2 %
av BNP i genomsnitt över en
konjunkturcykel. Kravet definierades för
det samlade överskottet i stat, kommuner
och pensionssystem.
Förutsättningarna har dock förändrats
sedan målet definierades. Det autonoma
pensionssystemet har börjat verka. Under
de närmaste decennierna kommer det att
visa överskott grundat på den
demografiska situationen. Detta härrör
både från premiepensionssystemet, PPM,
och från fördelningssystemet, AP-
fonderna. Tillsammans kommer dessa båda
under resten av detta decennium att ha
ett överskott på mer än 2 % av BNP.
Även om premiepensionerna och
fördelningspensionerna är av olika slag
är det i praktiken omöjligt att använda
överskottet i pensionssystemet för andra
ändamål. Som Konjunkturinstitutet
konstaterat: "Mer än 100 % av sparandet i
den offentliga sektorn är således
öronmärkt för framtida pensioner." och
"det blir (därmed) svårt att använda
detta sparande för framtida utgifter i
andra delar av offentlig sektor." Det går
inte att föra pengar mellan
pensionssystemet och statsbudgeten utan
att bryta mot den breda politiska
pensionsöverenskommelsen eller mot
löftena till dagens och framtidens
pensionärer. Premiepensionerna, vilka
likafullt räknas in, utgör
grundlagsskyddad privat egendom.
Pensionssystemet varken kan eller bör
användas som dragspel och instrument i
konjunkturpolitiken.
Stabila offentliga finanser är mycket
viktiga för en gynnsam utveckling av den
svenska ekonomin. Inte minst det starka
konjunkturberoendet i de offentliga
finanserna gör det nödvändigt med tydliga
ramar för det finansiella sparandet. Den
yttre ramen sätts också av stabilitets-
och tillväxtpaktens regler som dels har
som riktmärke krav på ett överskott över
konjunkturcykeln, dels sätter gränsen för
underskott till 3 % av BNP.
Vi anser det rimligt att det nuvarande
balanskravet på kommuner och landsting
bibehålls. Det blir därmed staten som kan
svara för konjunkturvariationen och vars
finansiella sparande kan målsättas.
Vi anser det rimligt att statsskulden
inte tillåts öka i genomsnitt över
konjunkturen. Vid normala
konjunkturrörelser bör endast de s.k.
automatiska stabilisatorerna tillåtas
verka. Detta innebär att vid en
avmattning verkar främst den naturliga
budgetstimulans som uppkommer genom att
statens inkomster viker samtidigt som de
offentliga utgifterna automatiskt ökar.
Detta bör vara huvudlinjen för att möta
konjunktursvängningar. Staten bör endast
i mycket tydliga överhettnings-
respektive avmattningssituationer utöva
en generell aktiv konjunkturpolitik.
I lågkonjunktur får staten underskott,
i högkonjunktur överskott. Men sett över
hela konjunkturcykeln ska statens
finanser vara i balans. Statsskulden ska
inte öka. En på detta sätt oförändrad
statsskuld medför att statsskulden vid
ekonomisk tillväxt kommer att minska som
andel av hela ekonomin, av BNP.
Statsskulden blir en minskande börda för
ekonomin.
Vi vill därtill genomföra en aktiv
försäljning av statliga företag. Vårt
främsta argument för detta är dock att vi
anser att staten inte annat än i
undantagsfall ska driva företag. Staten
svarar genom lagar och på andra sätt för
det ramverk som alla företag har att
verka inom. Men det är fel om staten både
är den som sätter reglerna och samtidigt
genom sina företag agerar på marknaden i
konkurrens med privata företag. Staten
kan också via statskassan lättare förse
de egna företagen med riskkapital. Det
blir en osund konkurrens om staten ska
verka på marknaden med egna företag. I
allt väsentligt bör därför det statliga
företagsinnehavet avvecklas. Intäkterna
ska användas för att amortera ned
statsskulden. Därmed kommer statsskulden
att minska, inte bara som andel av BNP
utan även i absoluta tal. Vid slutet av
den innevarande mandatperioden kommer
statsskulden därmed att kunna understiga
40 % av BNP.
En minskande statsskuld är den
effektivaste bufferten mot sådana snabba
förändringar i vår omvärld som kan
innebära påfrestningar på de offentliga
finanserna.
Med ett överskott i det fristående
pensionssystemet och med balans i statens
och kommunernas finanser kommer det
totala offentliga finansiella sparandet
rent matematiskt att ligga mellan 2 och
2½ % av BNP. Detta innebär dock ingen
politisk målsättning; målet är i stället
att statens finanser ska vara i balans
över konjunkturcykeln.
Med det anförda tillstyrker vi motion
Fi15 (fp) yrkande 4, tillstyrker delvis
motionerna Fi16 (kd) yrkande 6 och Fi17
(c) yrkande 2 samt avstyrker motionerna
Fi14 (m) yrkande 2 i denna del och Fi16
(kd) yrkandena 9 och 10.
4. Mål för budgetpolitiken -
avsnitt 2.2, punkt 2 (kd)
av Mats Odell (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen beslutar att som sin mening ge
regeringen till känna dels att regeringen
i budgetpropositionen för 2004 bör
återkomma med förslag till kompletterande
mål för budgetpolitiken som innebär att
statens finansiella sparande ska vara i
balans över en konjunkturcykel och att
statsskulden ska understiga 40 % av BNP
senast 2006, dels att regeringens arbete
med att utforma en långsiktig inkomst-
och utgiftsstrategi, LINUS, bör
fullföljas i enlighet med vad som sägs i
reservation 4. Därmed bifaller riksdagen
motion 2002/03:Fi16 av Alf Svensson
m.fl. (kd) yrkandena 6, 9 och 10
samt bifaller delvis motionerna
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 4 och
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 2
samt avslår motion
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del.
Ställningstagande
Överskotten i den offentliga sektorn
ligger under åren framöver helt i
ålderspensionssystemet medan
statsbudgeten går med underskott.
Nuvarande budgetpolitiska överskottsmål
ger därför inte någon buffert åt
statsfinanserna som det ursprungligen var
tänkt. Regeringens avsikt att göra
statsfinanserna mer stabila för
konjunktursvängningar har alltså helt
misslyckats.
Jag anser därför att överskottsmålet
för de offentliga finanserna bör
kompletteras och senare eventuellt
ersättas med ett mål om balans i statens
finansiella sparande över en
konjunkturcykel. En sådan restriktion
innebär att skatteuttaget varken blir
större eller mindre än nödvändigt. Ett
balansmål för statens finansiella
sparande måste enligt min mening fasas in
successivt på grund av nuvarande stora
underskott. Regeringen bör i
budgetpropositionen för 2004 återkomma
med förslag om ett sådant kompletternade
budgetmål.
Ett etappmål för Kristdemokraterna är
vidare att statsskulden mätt som andel av
BNP ska understiga 40 % senast 2006.
Skuldkvoten bör därefter fortsätta att
sjunka. För att snabbare kunna minska
statsskulden anser jag att
budgetpolitiken bör ges en stramare
utformning än vad regeringen nu
redovisar. Dessutom bör statliga företag
säljas ut i betydligt större omfattning
än vad som finns angivet i propositionen.
På detta sätt kan avbetalningstakten av
statsskulden öka, samtidigt som
skattetrycket kan sänkas. Under nästa år
räknar vi kristdemokrater med att kunna
sälja statliga företag för sammanlagt 45
miljarder kronor.
Jag anser också att regeringen bör
fullfölja arbetet med att presentera en
långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi,
LINUS (yrkande 9). Den tidigare
finansministern Erik Åsbrink tog
initiativ till att utforma en sådan
strategi men gavs aldrig tillfälle att
slutföra detta arbete. En sådan strategi
behövs enligt min mening om Sverige ska
klara den dubbla utmaning som följer av
en ökad internationalisering med dess
krav på sänkt skattetryck samtidigt som
den demografiska utvecklingen med
alltfler äldre snarare ställer krav på
motsatsen.
Med det anförda tillstyrker jag motion
Fi16 (kd) yrkandena 6, 9 och 10,
tillstyrker delvis motionerna Fi15 (fp)
yrkande 4 och Fi17 (c) yrkande 2 samt
avstyrker motion Fi14 (m) yrkande 2 i
denna del.
5. Mål för budgetpolitiken -
avsnitt 2.3, punkt 2 (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen beslutar att som sin mening ge
regeringen till känna att regeringen
efter att ha utrett frågan bör återkomma
till riksdagen med ett förslag om hur ett
balanskrav för statsbudgeten, i huvudsak
motsvarande det som gäller för kommuner
och landsting, bör vara utformat. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi17 av
Maud Olofsson m.fl. (c) yrkande 2,
bifaller delvis motionerna
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 4 och
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 6
samt avslår motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del och 2002/03:Fi16 av
Alf Svensson m.fl. (kd) yrkandena 9 och
10.
Ställningstagande
Jag anser att överskottsmålet på i
genomsnitt 2 % av BNP över en
konjunkturcykel ska upprätthållas. Enligt
min mening har regeringen och dess
stödpartier utnyttjat det samlade
överskottet i den offentliga sektorn för
att medvetet budgetera för underskott i
statens finanser. Det är märkligt att
staten genom balanskravet ställer högre
krav på kommuner och landsting, där
folkvalda bär ansvaret, än på sin egen
budgetprocess. Likhet mellan de tre
demokratiska nivåerna i budgetprocessen
är ett renlighetskrav. Regeringen bör
därför skyndsamt låta utreda och
återkomma till riksdagen med förslag om
hur ett balanskrav, i huvudsak
motsvarande det som gäller kommuner och
landsting, ska kunna utformas för statens
budget.
Vad jag framfört bör riksdagen ge
regeringen till känna. Det innebär att
jag tillstyrker motion Fi17 (c) yrkande
2, tillstyrker delvis motionerna Fi15
(fp) yrkande 4 och Fi16 (kd) yrkande 6.
Motion Fi14 (m) yrkande 2 i denna del och
motion Fi16 (kd) yrkandena 9 och 10
avstyrks.
6. Budgetpolitikens inriktning -
avsnitt 2.3, punkt 3 (m)
av Fredrik Reinfeldt, Gunnar Axén och
Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 6
föreslagna riktlinjerna för
budgetpolitiken och ger detta som sin
mening till känna för regeringen. Därmed
bifaller riksdagen motion 2002/03:Fi14 av
Bo Lundgren m.fl. (m) yrkande 2 i denna
del,
bifaller delvis motion
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 8
och avslår
proposition 2002/03:100 punkt 2 samt
motionerna
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 2 och 6,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 5 och 8 samt
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkandena 3, 5 och 6.
Ställningstagande
Utgiftstaken i statsbudgeten tillkom
1997. Denna nyordning skapade bättre
förutsättningar för en god kontroll över
statsutgifterna. På några år sjönk också
statsutgifterna från omkring 40 till 35 %
av BNP. Efter hand har emellertid dessa
utgiftsminskningar bromsats upp, och
regeringen utgår i sina kalkyler nu från
att de takbegränsade statsutgifterna
under åren framöver inte längre ska
minska i förhållande till BNP utan kommer
att ligga kvar på oförändrad nivå.
Uppbromsningen är en konsekvens av att
regeringen inte har finansierat nya
utgiftsåtaganden med besparingar utan
lagt dem till tidigare åtaganden. Denna
bild bekräftas av Konjunkturinstitutet
som i sin senaste konjunkturbedömning
redovisar en undersökning i vilken man
summerat regeringens ofinansierade
reformer sedan 1998 och kommit fram till
att de under perioden 1998-2004 uppgår
till 168 miljarder kronor.
Gradvis har också regeringens respekt
för utgiftstaken som budgetpolitiskt
instrument urholkats. I direkt strid mot
riksdagens uttalanden fick exempelvis
riksdagen under hösten 2002 aldrig
tillfälle att fastställa något statligt
utgiftstak för 2005. Nu finns styrande
utgiftstak fastställda endast fram t.o.m.
2004, vilket underminerar tilltron till
den förda budgetpolitikens långsiktighet.
Budgettrixandet och sätten att kringgå
utgiftstaket har också ökat med en
oroväckande snabbhet. Trots att
budgetlagen föreskriver att
statsbudgetens inkomster och utgifter ska
redovisas var för sig har utgifter i allt
större utsträckning börjat avräknas mot
inkomster. Det som tidigare benämndes
bidrag och betalades ut som anslag på
statsbudgetens utgiftssida kallas nu
skattenedsättning och regleras som
insättningar på de skattskyldigas
skattekonton. Effekten av detta blir att
statsbudgetens inkomster minskar. Genom
att på detta sätt lyfta över utgifter
från statsbudgetens utgiftssida till dess
inkomstsida och behålla utgiftstaken
oförändrade kan regeringen vidga utrymmet
under utgiftstaket.
I vårpropositionen finns åtskilliga
exempel på hur detta budgettrixande kan
ta sig uttryck. Där föreslås
sysselsättningsstöd till kommuner och
landsting, särskilt anställningsstöd,
stöd för skyddat arbete hos offentliga
arbetsgivare (OSA) och anställningsstöd
till långtidssjukskrivna - stödformer som
har det gemensamt att de alla ska
krediteras arbetsgivarnas skattekonton
och alltså redovisas som en
inkomstförsvagning. En
investeringsstimulans för byggande av
mindre lägenheter, som är
kostnadsberäknad till 4,3 miljarder
kronor, ska på motsvarande sätt
krediteras fastighetsägarnas
skattekonton. Kommunerna ska även nästa
år tillföras ett särskilt bidrag på 1,3
miljarder kronor genom att en statlig
skatt återigen definieras som kommunal. I
propositionen föreslås också att SJ och
Teracom i år ska få 3 miljarder kronor i
kapitaltillskott helt vid sidan av
statsbudgeten. De nya stödformerna
summerar sig till 13,4 miljarder kronor
och skulle inte utan budgettrixande ha
kunnat föras upp på statsbudgeten,
eftersom utrymmet under utgiftstaket
sedan tidigare är obefintligt till följd
av regeringens alltför vidlyftiga
utgiftspolitik.
Till detta kommer att regeringens
prognoser för den underliggande
utgiftsutvecklingen är för optimistiska.
Utgifterna för sjukfrånvaro, arbetsskador
och arbetslöshet riskerar att bli
betydligt högre än regeringen räknar med.
Skulle därtill Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet genomföra
det utgiftsprogram man enats om kommer
utgiftsbomben att detonera med förödande
konsekvenser för de offentliga
finanserna.
Exempel som dessa visar en
regeringsmakt i förfall. Regeringen
håller på att tappa greppet om
statsfinanserna, och Socialdemokraternas
oblyga löftespolitik från valrörelsen
håller på att underminera trovärdigheten
för budgetpolitiken.
Vi moderater avvisar regeringens
förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken. Vi anser att följande
riktlinjer i stället bör styra
budgetpolitikens inriktning.
1. Regeringen bör möta det osäkra
konjunkturläget genom att vidta åtgärder
som stärker de offentliga finanserna. Vi
räknar med ett högre resursutnyttjandet
än regeringen, vilket också motiverar
stramare saldomål de närmaste åren.
2.
3. Målet för den offentliga
sektorns finansiella sparande 2004 bör
därför fastställas till 1,3 % av BNP,
vilket är 0,3 procentenheter högre än
regeringen räknar med.
4.
5. Riksdagen bör även lägga fast
mål för det finansiella sparandet under
2005 och 2006. Eftersom tillväxten kan
antas motsvara den långsiktiga trenden
och det finansiella sparandet är lågt
2003 och 2004 bör målen fastställas till
1,7 % och 2,1 % av BNP för 2005 och 2006.
6.
7. Regeringen bör i den kommande
budgetpropositionen föreslå
budgetförstärkningar som visar att
budgetmålen för 2005 och 2006 kommer att
nås. Vår bedömning är att man behöver
förstärka budgetsaldot med ytterligare
5-10 miljarder kronor.
8.
Vi moderater presenterar ett
budgetalternativ som ger ett bättre
finansiellt sparande för den offentliga
sektorn än regeringens. Även efter våra
skattesänkningar och utgiftssatsningar
leder vår politik till en bättre
budgetutveckling.
Vi föreslår budgetförstärkningar på
nästan 40 miljarder kronor,
skattesänkningar på ungefär 20 miljarder
kronor och satsningar på bl.a. vård,
skola, handikappomsorg, forskning,
försvaret och infrastruktur på ca 10
miljarder kronor. Det finansiella
sparandet förbättras redan 2004 med
uppemot 10 miljarder kronor mer än med
regeringens politik.
Tillväxten måste främjas. Sänkta
skatter på arbete, sparande och
företagande är centrala komponenter i vår
politik liksom satsningar på utbildning,
forskning och infrastruktur.
Det måste bli mer förmånligt att
försörja sig på sin lön än att leva på
bidrag. Vi moderater vill därför sänka
inte bara inkomstskatten utan också
ersättningsnivån i sjuk-, arbetslöshets-
och föräldraförsäkringarna. Den bör i
fortsättningen motsvara 75 % av den
tidigare inkomsten.
Vi gör en medveten prioritering. Lägre
skatter är viktigare än bidrag. Vård,
skola och omsorg är viktigare än bidrag.
Det är därför vi också lägger fram
förslag som innebär att vården tillförs
resurser, bl.a. i form av en vårdgaranti,
och att mer pengar satsas på skolan. Vår
valfrihetsrevolution är också en
kvalitets- och värdighetsrevolution.
För många löntagare sänks inte
ersättningen till 75 % eftersom
arbetsmarknadens parter förhandlat sig
fram till kompletterande
försäkringslösningar. I många fall kommer
den effektiva ersättningen vid t.ex.
sjukdom därför snarare att motsvara 85 %
av den tidigare inkomsten.
Tillväxt är inte statisk. En
expanderande ekonomi präglas av att fler
låter idéer och uppfinningar bli företag
och att företagare med fungerande
affärsidéer finner det mödan värt att
växa. En växande ekonomi kännetecknas av
framgångsrik konkurrens och handel med
andra länder. När tillväxten skjuter fart
skapas nya resurser som inte tagits från
någon annan. Politiken behöver då inte
innebära att man tar från en för att ge
till någon annan, utan handlar i stället
om att bygga upp det gemensamma samtidigt
som folkflertalet får mer över för egen
del.
Ett centralt inslag i Moderaternas
strategi för högre tillväxt är lägre
skatter. Vi föreslår ett kraftigt
förbättrat grundavdrag. Vårt förslag om
särskilda barnavdrag gör också att
skattebelastningen tar större hänsyn till
försörjningsbördan. Vi vill växla
skattesänkningar mot lägre bidrag för att
ge alla medborgare större möjlighet att
styra över sina liv. Vi föreslår också
att brytpunkten för statlig inkomstskatt
höjs och att värnskatten avskaffas.
Likaså vill vi sänka fastighetsskatten,
för att därefter stegvis avskaffa den.
I vår tillväxtstrategi är sänkta
skatter på företagande, sparande och
investeringar viktigt. Vi föreslår sänkt
förmögenhets-, dubbel-, arvs- och
gåvobeskattning samt slopande av de
diskriminerande fåmansbolagsreglerna.
Genom dessa skattesänkningar blir det
mera lönsamt att arbeta, spara, investera
och driva företag. Det ger också högre
tillväxt.
För att det ska vara möjligt att stärka
statsfinanserna samtidigt som skatterna
sänks är det nödvändigt att minska på
utgifterna. Vi föreslår besparingar på
nästan 40 miljarder kronor. Ska den
sociala tryggheten kunna värnas på längre
sikt är det nödvändigt att strama åt
transfereringarna och bromsa de snabbt
stigande kostnaderna inom
bidragssystemen. De långa
sjukskrivningarna har de senaste åren
ökat med över 130 % och kostnaderna med
över 30 miljarder kronor. Ökningen av
antalet människor som försörjs av olika
bidragssystem är i dag så omfattande att
den äter upp nästan hela det tillskott
till arbetsutbudet som
befolkningstillväxten ger.
Det är möjligt för människor att
anpassa sig till stramare bidragssystem,
men det är utomordentligt svårt att
ersätta en misslyckad skolgång eller en
försenad operation. De åtgärder
moderaterna föreslår innebär att kommuner
och landsting på lång sikt kan räkna med
en betydligt starkare utveckling av sina
skatteintäkter.
Det är också viktigt att strama åt
bidragen för att ekonomin ska fungera
bättre och arbetsutbudet öka. Det är
nödvändigt att öka arbetsutbudet. För att
det ska bli mera lönsamt att arbeta måste
både bidrag och skatter sänkas. Att
skattesänkningarna finansieras genom
stramare transfereringar är därför
viktigt.
Att strama åt bidragssystemen är ett
led i Moderaternas politik för lägre
arbetslöshet. Sänkningen av ersättningen
i a-kassan och införandet av en bortre
parentes är särskilt viktigt för att
förbättra arbetsmarknadens funktionssätt.
Moderaternas politik för att öka
flexibiliteten på arbetsmarknaden bygger
inte bara på sänkta ersättningsnivåer,
utan också på lägre skatter, mindre
stelbent arbetsrätt, modernare
arbetstidsreglering, effektivare
arbetsförmedling och ökade satsningar på
kvalificerad utbildning.
Vår uppfattning är att även
ersättningsnivån i föräldraförsäkringen
måste sänkas. Det är viktigt att
ersättningsnivån sänks i samtliga
bidragssystem eftersom ökningen av
frånvaron inte enbart beror på
sjukskrivningar utan sammanhänger med en
generell ökning av frånvaron som är
relaterad till olika bidragssystem.
Likaså är det viktigt att
ersättningsnivån är enhetlig eftersom det
annars är möjligt att kryssa mellan olika
bidragssystem.
Vi vill även spara inom andra områden.
Att som nu ange biståndet som andelar av
BNI lägger tyngdpunkten på hur mycket som
spenderas i stället för på vilket
resultat som uppnås. Vi vill att det
statliga biståndet inriktas på åtgärder
som har förutsättning att snabbt avveckla
fattigdomen i de mest behövande länderna
- Afrikas låginkomstländer - av vilka de
med hög skuldsättning också bör få hjälp
med skuldavskrivningar.
Det statliga apoteksmonopolet bör
avregleras, vilket är grundläggande för
en fungerande läkemedelsmarknad. Detta
får konsekvenser också för statens
utgifter för läkemedelsförmånen.
Riktat företagsstöd är andra utgifter
vi vill minska. Så t.ex. bör
investeringsstödet till bostadsbyggande
helt avskaffas.
Vi föreslår också att de generella
statsbidragen till kommunerna reduceras,
vilket bland annat möjliggörs av en
minskad statlig detaljreglering av
kommunernas verksamhet och en bättre
fungerande offentlig upphandling.
Vad vi här föreslagit om inriktningen av
budgetpolitiken bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Därmed
tillstyrker vi motion Fi14 (m) yrkande 2
i denna del och tillstyrker delvis motion
Fi15 (fp) yrkande 8. Övriga motioner
avstyrks.
7. Budgetpolitikens inriktning -
avsnitt 2.3, punkt 3 (fp)
av Karin Pilsäter och Christer
Nylander (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 7
föreslagna riktlinjerna för
budgetpolitiken och tillkännager detta
för regeringen som sin mening. Därmed
bifaller riksdagen motion
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 2, 6 och 8 och avslår
proposition 2002/03:100 punkt 2 samt
motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 5 och 8 och
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkandena 3, 5 och 6.
Ställningstagande
Arbetslösheten ökar, sysselsättningen
sjunker. Företagandet går ned och
sjukskrivningstalen upp. Statsfinanserna
visar underskott. Den internationella
lågkonjunkturen har hållit i sig längre
än tidigare väntat. Men systemfelen i
ekonomin består. Mot bakgrund av det allt
allvarligare ekonomiska läget krävs en
krisplan för Sverige. Vi ställer oss
bakom Folkpartiets krisplan för Sverige
där några av inslagen är följande:
1. Omedelbara åtgärder för att
bryta ökningen av sjukfrånvaron. Någon
ytterligare ökning från den av regeringen
prognostiserade nivån för år 2004 kan
enligt Folkpartiets mening inte
accepteras. Viktigast är att ge
individerna förutsättningar att rensa
bort stressfaktorer ur sina liv -
Folkpartiets motion Fi15 innehåller flera
sådana förslag. Näst viktigast är att öka
utbudet av vård och rehabilitering. Det
kan finansieras genom Finsamsystemet,
alltså att den ekonomiska brandvägg som
nu finns mellan vården och
försäkringskassan tas bort. Viktigt är
också att reglerna i sjukförsäkringen mot
felutnyttjande skärps.
2.
3. Konkreta åtgärder för ett bättre
företagsklimat. Alla planer på att
övervältra sjukkostnader på arbetsgivarna
bör läggas i papperskorgen. Tvärtom bör
företagens kostnader minska genom sänkta
skatter och mindre krångel.
4.
5. Systemförändringar för att
snabbt minska antalet människor i
bidragsberoende. Ett nytt system
(jobbgarantin), där socialsekreterare och
arbetsförmedlare utnyttjar de möjligheter
som finns att ställa krav på
motprestationer för bidrag, bör
introduceras.
6.
7. Statsfinanserna måste stärkas.
De två viktigaste åtgärderna har redan
nämnts: färre sjukskrivna och färre
bidragsberoende. Därutöver bör ett antal
ytterligare besparingar genomföras.
Digital-TV-övergången - till en kostnad
på flera miljarder kronor - bör ställas
in. Den planerade miljardsubventionen av
SJ AB bör inte genomföras. Gamla och nya
bostadssubventioner bör avvecklas eller
reduceras. För att öka trovärdighet och
hållfasthet i statsfinanserna bör
budgeteringsmarginalen utökas till 16
miljarder kronor för år 2004. Staten ska
över en konjunkturcykel inte vara
nettoupplånare varför statens finanser
bör förstärkas framöver.
8.
9. Bostadsbyggandet måste öka.
Målet bör vara att 40 000 nya lägenheter
per år tillkommer de närmaste åren. De
aviserade reglerna för hyressättning i
nyproduktion bör forceras. Ett första
steg i en avveckling av fastighetsskatten
påverkar byggkalkylerna positivt. En
kriminalisering av karteller ökar
möjligheterna att komma åt otillåtet
samarbete som syftar till att pressa upp
priser på byggmarknaden. Ökade
ansträngningar att få utländska budgivare
i svenska byggprojekt bör göras.
10.
11. Åtgärder mot utslagningen i
gymnasieskolan. I avvaktan på en mer
genomgripande gymnasiereform bör ett
antal attraktiva yrkesutbildningar, som
inte ger högskolebehörighet men gedigna
yrkeskunskaper, inrättas. Tankarna på
slopade förkunskapskrav i gymnasieskolan
bör inte förverkligas.
12.
13. Alternativ i kommunal verksamhet
främjas. Alla regler i lagstiftningen som
försvårar tillkomsten av privata
alternativ inom vård, skola och omsorg
bör rensas ut. Skollagskommitténs förslag
till neutrala bidragsregler för privat
barnomsorg bör genomföras snarast.
Utredningsförslaget om förbud mot vissa
privata inslag inom sjukvården bör inte
genomföras. En ökad andel av alternativa
driftformer ökar möjligheterna att
behålla och rekrytera kvalificerad
personal till dessa viktiga områden och
minskar kostnaderna.
14.
15. Sänkta skatter. Ett antal
skatter som är särskilt skadliga för
tillväxten bör sänkas snarast - eller
avskaffas. Det gäller skattereglerna för
fåmansbolag, värnskatten,
förmögenhetsskatten, dubbelbeskattningen
av aktier, de höga marginalskatterna även
för låg- och medelinkomsttagare m.m.
16.
17. Euro i Sverige. Sverige bör
efter ett positivt besked i
folkomröstningen den 14 september gå med
i eurosamarbetet.
18.
Trovärdigheten i den nya budgetprocess
som infördes 1997 har i hög grad vilat på
införandet av ett utgiftstak för de
statliga utgifterna. Utgiftstaket har
varit det kritstreck som verkat
disciplinerande på den politiska
processen. Det är därför utomordentligt
beklagligt när regeringen under en följd
av år tillgripit diverse knep för att
formellt hålla utgifterna under taket
medan de i realiteten överskridit detta.
Tendensen till denna dubbla bokföring
har tilltagit med åren. Detta är mycket
beklagligt; det undergräver tilltron till
hela den budgetprocess som byggts upp.
Det är särskilt nettoredovisning som
regeringen tillgriper - det som
egentligen är en offentlig utgift
omvandlas till en avdragspost på
inkomstsidan utan att utgiftstaket
justeras i motsvarande mån.
Regeringens tricksande är särskilt
påtagligt i år. Enligt våra beräkningar
bryter utgifterna egentligen igenom
utgiftstaket med ca 7,5 miljarder kronor.
En uppstramning måste ske och
utgiftstaket återfå sin roll att
verkligen sätta en gräns för utgifterna.
För att uppnå den balans i
statsfinanserna som Folkpartiet vill ha
måste både utgifter och förslag om
skattesänkningar granskas noggrant. Vi
anser vidare att den ekonomiska politiken
måste arbeta med större marginaler än vad
regeringen klarar av. En
budgeteringsmarginal på 1 promille - av
de takbegränsade utgifterna - som
regeringen har för nästa år är inte
acceptabel. Folkpartiet anser att
marginalen bör uppgå till de ca 2 % av de
takbegränsade utgifterna som riksdagens
finansutskott ansett nödvändig. Denna
marginal, eller något mera, bör gälla
även för de kommande åren. Det kräver en
noggrannare utgiftsprövning än den
regeringen orkat med.
Vi förordar en mera restriktiv
utgiftsprövning och vill genomföra
åtgärder som sänker sjukfrånvaron och
dess kostnader i enlighet med
Folkpartiets budgetalternativ som
uppvisar ett lägre utgiftstak än
regeringens. Det är helt enkelt inte
acceptabelt att kostnaderna, som framgår
av propositionen, kommer att fortsätta
att öka i nästan samma takt som under de
senaste åren, och detta trots de åtgärder
som regeringen sätter in.
Genom denna restriktiva utgiftspolitik
uppnår vi en budgetmarginal för
oförutsedda händelser och ytterligare
konjunkturförsvagning som motsvarar 2 %
av de takbegränsade utgifterna.
Att regeringen ligger högre det sista
året i perioden beror inte på att dess
marginal är reellt högre utan på att
regeringen i praktiken räknar in ett
"reformutrymme", dvs. den räknar med
ytterligare högre utgifter. I
verkligheten har regeringens
budgetmarginal alltid krympt ju närmare
det aktuella året man kommit.
Folkpartiets utgiftstak inklusive
kompensation till kommunsektorn för
ändrad skattepolitik uppgår för 2004 till
852 miljarder kronor.
Med en återhållsam utgiftspolitik och en
koncentration av skattepolitiken på att i
första hand sänka de mest skadliga
skatterna kan vi både åstadkomma en
tydlig sänkning av utgiftsnivån och sänka
skattetrycket. Med vår politik kan
skattenivån klart sänkas under 50 % av
BNP.
Tabell 1. Finansiellt sparande, skatte-
och utgiftstryck
Procent av BNP
2004 2005 2006
Folkpartiet
Skattetryck 49,5 49,0 48,9
Utgiftstryck 54,1 53,4 52,6
Finansiellt 1,0
sparande 1,4 2,1
Regeringen
Skattetryck 50,9 50,6 50,5
Utgiftstryck 55,5 54,8 53,9
Finansiellt 1,0
sparande 1,4 2,1
Observera att det finansiella sparandet i
tabellen ovan är det finansiella
sparandet i hela den offentliga
verksamheten.
Folkpartiets skattepolitik koncentreras
på de mest skadliga skatterna. I vårt
förslag sänks marginalskatterna, alla får
en skattesänkning, kompetenssparande
gynnas av lägre skatt och vardagslivet
underlättas genom möjlighet att anlita
hushållstjänster. Skatter på företagande
som förmögenhetsskatt, dubbelskatt på
aktiesparande, fåmansbolagsskatt lättas
eller tas bort. Detsamma gäller
fastighetsskatten.
Vi satsar på några få viktiga
utgiftsområden, som bistånd,
rättssäkerhet, barnfamiljers valfrihet
och handikappstöd. Vi sänker utgifterna
inom arbetsmarknadspolitiken, minskar
stöd till företag och till regeringens
selektiva åtgärder på olika områden.
Sammanfattningsvis anser vi således att
Folkpartiet liberalernas i motion Fi15
redovisade förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken bör ligga till grund för
budgetpolitikens utformning under
kommande år. Det innebär att riksdagen
bör bifalla motion Fi15 (fp) yrkandena 2,
6 och 8.
Vi avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga motioner
som är aktuella i detta sammanhang.
8.Budgetpolitikens inriktning - avsnitt
2.3, punkt 3 (kd)
av Mats Odell (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
8. Därmed bifaller riksdagen motion
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 5 och 8 och
avslår proposition 2002/03:100 punkt 2
samt motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 2, 6 och 8 samt
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkandena 3, 5 och 6.
Ställningstagande
Kristdemokraternas budgetalternativ tar
sikte på att långsiktigt förbättra
Sveriges förutsättningar för tillväxt. Vi
föreslår strukturella reformer och
strategiska skattesänkningar på arbete,
sparande och företagande. Stabila och
goda villkor för fler och växande företag
kan då öka sysselsättningen, minska
arbetslösheten och trygga välfärden.
Den statliga budgetpolitiken bör
inriktas på ett bättre finansiellt
sparande genom en stramare finanspolitik
och på att minska statsskulden genom en
snabbare försäljning av statliga företag.
Genom en rad viktiga strukturreformer
kombinerat med strategiska
skattesänkningar finansierade med
besparingar kommer vi att få till stånd
mindre konjunkturkänsliga statsfinanser
och bättre långsiktiga
tillväxtmöjligheter. Jag anser att de sju
särskilt prioriterade områden som
presenteras i Kristdemokraternas motion
Fi16 bör styra inriktningen av
budgetpolitiken.
Tillväxtpolitik
Den tillväxtpolitik som Kristdemokraterna
förespråkar karakteriseras av en
balanserad finanspolitik för sunda
statsfinanser i kombination med
strukturella åtgärder som förbättrar
ekonomins funktionssätt. Vi föreslår en
lång rad åtgärder som stimulerar
tillväxten, t.ex.: Skatten i vanliga
inkomstlägen ska sänkas kraftigt bl.a.
genom en höjning av grundavdraget i den
kommunala beskattningen. Tjänstesektorn
ges nya möjligheter att växa genom en
skattereduktion för de privata hushållens
köp av tjänster i det egna hemmet.
Arbetsgivaravgifterna bör sänkas med
inriktning på mindre företag.
Förmögenhetsskatten avvecklas.
Värnskatten likaså. Konkurrensvillkoren
för åkeri- och transportsektorn måste
förbättras genom sänkt dieselskatt. Ett
riskkapitalavdrag bör införas, där
investeringar i onoterade företag bli
avdragsgilla mot inkomster av tjänst
eller kapital. Vi föreslår dessutom en
allmän och obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring med en högre
egenfinansieringsgrad än i dag, som
kommer att skapa ett tydligare samband
mellan lönebildning, arbetslöshet och
avgifter för den enskilde.
Avgiftshöjningen kompenseras mer än väl
genom våra förslag till sänkta
inkomstskatter.
Skattepolitik
Kristdemokraterna ser det som en viktig
uppgift att skapa en skattestruktur som
gör att fler kan klara sig på sin egen
lön och inte tvingas vara beroende av
bidrag för att få hushållsekonomin att gå
ihop. Därför föreslår vi en rad åtgärder
som gör att inkomsttagare får bättre
möjligheter att påverka och ta kontrollen
över sin egen ekonomiska situation.
Grundavdraget i den kommunala
beskattningen bör höjas kraftigt. En
skattereduktion för förvärvsarbetande låg-
och medelinkomsttagare bör införas. Ett
generellt statligt förvärvsavdrag bör
införas. Detta kommer att både sänka
marginaleffekterna och stärka
arbetslinjen. Värnskatten, som är ett
brott både mot principerna i 1990-91 års
skattereform och mot Socialdemokraternas
egna löften, ska avskaffas.
Vi anser dessutom att den statliga
fastighetsskatten bör avskaffas och i
stället ersättas av en kommunal
fastighetsavgift. Därtill bör
kapitalvinstskatten vid försäljning av
privatbostäder sättas till den generella
nivån, dvs. höjas från 20 till 30 %.
En reformerad familjepolitik
Barnens bästa och familjernas behov är
utgångspunkten för familjepolitiken. Alla
ska ha möjlighet att välja den
barnomsorgsform som passar de egna
förhållandena bäst. Uppgiften för stat
och kommun är att skapa ekonomiska och
praktiska förutsättningar för detta.
Eftersom behov och önskemål varierar över
tid och mellan olika familjer måste
samhällets stöd till barnfamiljer vara
organiserat så att det kan användas på
ett flexibelt sätt. Det gäller att hitta
sådana modeller för valfrihet och
mångfald som skapar de bästa
förutsättningarna för föräldrarna och
barnen.
Genom att styra alla resurser till ett
fåtal barnomsorgsformer har staten i
praktiken tagit över beslut som
familjerna själva borde fatta. Det
familjepolitiska system som byggts upp
genom åren har flera brister.
Fördelningspolitiskt eftersom resurserna
i stor utsträckning styrs mot redan
resursstarka hushåll. Från
valfrihetssynpunkt genom att det
familjepolitiska stödet inte medger flera
alternativa barnomsorgsformer.
Kristdemokraterna föreslår förändringar
inom familjeområdet som bl.a. innebär att
ett barnomsorgskonto på 80 000 kr för
barn som fyller ett år införs.
Garantinivån i föräldraförsäkringen höjs
till 200 kr. Ersättningsnivån i
föräldraförsäkringen höjs till 90 %, och
ersättningstaket föreslås på sikt höjas
till elva prisbasbelopp. Viktiga
förbättringar görs av bostadsbidraget för
att gynna de sämst ställda
barnfamiljerna. Förändringar görs också
av SGI, dvs. beräkningsgrunden för bl.a.
föräldrapenningen, så att
ersättningsrätten bygger på de inkomster
man faktiskt haft.
Bättre pensioner
Regeringens okänsliga budgetsanering har
drabbat många pensionärer hårt genom
nedskärningarna och bristerna inom
äldrevården samt de växande vårdköerna.
Inriktningen för de kommande åren ska
vara att förbättra värdet av pensionerna
genom sänkt skatt samt att särskilt
förbättra för de sämst ställda
pensionärerna.
Från och med 2003 träder det nya
pensionssystemet i kraft vad gäller den
nya garantipensionen, som är högre än
dagens folkpension och pensionstillskott.
Alla pensionärer kommer att få sänkt
skatt genom att det höjda grundavdrag som
vi föreslår, till följd av
pensionsreformen, omfattar hela
pensionärskollektivet.
De ekonomiskt sämst ställda
pensionärerna ska få 1 000 kr mer i
månaden än vad de hade 2002. Detta
motsvarar ca 700 kr efter skatt.
Kristdemokraterna anser vidare att
inkomstprövningen av bostadstillägget för
pensionärer inte ska innehålla
fritidsfastigheter. Omställningspensionen
för efterlevande ska återställas fullt ut
från 6 till 12 månader.
Vården, omsorgen och utbildningsväsendet
Kristdemokraternas förslag innebär att 4
miljarder kronor tillförs kommuner och
landsting under de kommande två åren
utöver regeringens förslag. Därtill
kommer ett tillskott med netto 1 miljard
kronor de närmaste två åren för den
nationella vårdgarantin som
Kristdemokraterna föreslår tillsammans
med Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
liberalerna och Centerpartiet.
En helt ny rehabiliteringsförsäkring
bör införas för att minska de skenande
ohälsotalen, som är ett akut problem,
både mänskligt och statsfinansiellt. Vi
räknar med att nästa år satsa 2,8
miljarder kronor på förbättrad
rehabilitering.
Regeringens centralstyrda skolsatsning
anser vi i stället bör utformas som en
höjning av de generella statsbidragen så
att kommunerna själva kan besluta hur
pengarna bäst ska användas.
Villkoren för studerande bör
förbättras. En höjning föreslås av
studiebidraget för gymnasiestuderande.
För högskolestuderande föreslår vi att
bidragen ska utgöra en större andel av
studiemedlen liksom att fribeloppet
slopas.
Ett återupprättat rättsväsende
Kristdemokraterna anser att rättsväsendet
måste stärkas och att antalet poliser
måste ökas. Antalet utbildningsplatser
för poliser måste utökas kraftigt. Senast
2008 bör antalet poliser uppgå till
19 000. Åklagarväsendet stärks för att
klara ett ökat antal ärenden. Särskilda
satsningar görs också på miljö- och
ekobrottsåklagare. Domstolarna ska
tillföras ökade resurser, och en
sammanläggning av tingsrätt och länsrätt
bör inledas. Ökade resurser till
kriminalvården ska möjliggöra
meningsfulla insatser som kan leda till
ett liv utan brottslighet. Det
brottsförebyggande arbetet måste
intensifieras.
Upprustad infrastruktur och ökat
bostadsbyggande
Vi anser att betydande satsningar behövs
för att rusta upp det snabbt förfallande
väg- och järnvägsnätet. Upprustad
infrastruktur är en tillväxtmotor som
regeringen genom sina neddragningar låter
gå på tomgång. Vägunderhållet är kraftigt
eftersatt. Som ett långsiktigt alternativ
förespråkar Kristdemokraterna, vid sidan
av höjda anslag, ett omfattande program
för investeringar i samarbete med den
privata sektorn (PPP - public-private
partnership).
För att stimulera det mycket låga
bostadsbyggandet behövs en helt ny
inriktning på bostadspolitiken, med lägre
skatter och långsiktiga, förutsägbara
spelregler. Vi anser att
fastighetsskatten bör avskaffas,
byggmomsen halveras för flerbostadshus,
planprocessen förenklas och
hyressättningen göras friare i
nyproducerade fastigheter.
Skattekvoten och utgiftstaket på längre
sikt
Kristdemokraterna anser att det svenska
skattetrycket, som är högst i världen,
både bör och måste sänkas. Den svenska
ekonomin kommer att fungera bättre och
tillväxtpotentialen kommer att öka om en
minskad andel av de totala resurserna
passerar genom den offentliga sektorn.
Dessutom finns ett omvärldstryck som gör
att våra skattenivåer helt enkelt inte
kan avvika kraftigt från de som gäller i
våra konkurrentländer. Under överskådlig
tid är det främst staten som genom
omprioriteringar måste bidra till en
nedväxling av skattetrycket.
Skattetrycket måste dock sänkas
successivt så att varken statens
kärnuppgifter eller stabiliteten i
statsfinanserna äventyras. Kommunsektorn
kommer på grund av den demografiska
utvecklingen inte att ha något större
utrymme för skattesänkningar även om man
genomför effektiviseringar.
Även de statliga utgifternas andel av
BNP bör minska på längre sikt. Detta är
en förutsättning för att kunna sänka
skattetrycket, vilket är både önskvärt
och nödvändigt. Ett riktmärke för
utgifterna på längre sikt är att de bör
sänkas så att utrymme skapas för en
anpassning av skattetrycket till
jämförbara OECD-länder. Med sunda
statsfinanser där utgifter och inkomster
är lägre, och det finansiella sparandet
starkare, minskar också den svenska
ekonomins konjunkturkänslighet.
Sammanfattningsvis föreslår jag att
riksdagen ställer sig bakom
Kristdemokraternas förslag till
inriktning av budgetpolitiken. Riksdagen
bör således tillstyrka motion Fi16 (kd)
yrkandena 5 och 8.
Jag avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga motioner
som är aktuella i sammanhanget.
9.Budgetpolitikens inriktning - avsnitt
2.3, punkt 3 (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen godkänner de i reservation 9
föreslagna riktlinjerna för
budgetpolitiken och tillkännager detta
för regeringen som sin mening. Därmed
bifaller riksdagen motion
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkandena 3, 5 och 6, och
avslår proposition 2002/03:100 punkt 2
samt motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 2 i denna del,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkandena 2, 6 och 8 samt
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkandena 5 och 8.
Ställningstagande
Varje svensk måste ha rätt att bestämma
över sitt eget liv och sin egen vardag.
Liksom Centerpartiet vill jag att alla
ska ges möjlighet till eget ansvar och
förutsättningar att påverka och bidra
till den gemensamma utvecklingen. I
dagens Sverige dominerar emellertid de
statliga systemen över den enskildes
intressen, och de politiska besluten
saknar underifrånperspektiv.
Centerpartiet verkar för en förskjutning
av den politiska brännpunkten, från den
statliga maktapparaten till den enskilda
människans livskvalitet och
självbestämmande.
Statens uppdrag är att utforma hållbara
förutsättningar för ekonomisk, social och
miljödriven tillväxt. Att vi lyckas med
det är avgörande för att vi de kommande
decennierna ska klara pensionsavgångar
och välfärdsåtaganden. Bäst
förutsättningar för höjd livskvalitet och
varaktig tillväxt ges enligt min mening i
en ekonomi byggd på människors
självbestämmande, där det lönar sig att
arbeta och höja sin lön och där
människors fria val tillgodoses och
respekteras.
Budgetpolitiken
Jag anser att reformer är nödvändiga för
att skapa förutsättningar för tillväxt
genom företagande och öka individens
självbestämmande. Centerpartiet
presenterar i sin motion med anledning av
regeringens vårproposition reformförslag
på en rad områden och hur de ska
finansieras. Ett område gäller
företagsklimatet. Företagen utgör motorn
i den svenska ekonomin, och tillväxt
genom företagande är en förutsättning om
vi ska kunna upprätthålla och förbättra
välfärden. Centerpartiet vill på sikt
skapa 300 000 nya jobb i småföretag eller
hos nya entreprenörer. För att förbättra
företagsklimatet föreslås i motionen
slopad arvs- och gåvoskatt för makar och
bröstarvingar, vilket underlättar
generationsskiften i småföretagen. Även
skatteavdrag för starta eget-sparande
föreslås. Centerpartiet avsätter för 2004
totalt 5,5 miljarder kronor för insatser
som gör det enklare att starta och driva
små företag i Sverige. För 2005 och 2006
är motsvarande belopp 6,3 miljarder
kronor respektive 6,6 miljarder kronor.
Ett annat område gäller ohälsan.
Sjukfrånvaron har ökat dramatiskt under
de senaste sex åren. Orsakerna till
ohälsan och sjukskrivningarna är flera.
För att nå framgång i arbetet med att
minska sjukskrivningarna krävs en
strategi som angriper samtliga dessa
orsaker. I korthet rör det sig bl.a. om
påfrestningar i arbetslivet,
arbetslöshet, sociala problem såsom
alkohol- och narkotikamissbruk, sjukdom
som inte är relaterad till arbetslivet,
påfrestningar i privatlivet (hemarbete,
stress, relationsproblem m.m.) och
överutnyttjande. Totalt satsar
Centerpartiet 8,2 miljarder kronor på
rehabiliteringsåtgärder. Därmed beräknas
också kostnaderna för sjukpenning,
förtidspensioner och arbetsskador minska.
Ett nytt system för sjuklöneansvar
föreslås, där arbetsgivarinträdet är
anpassat efter antalet anställda med ett
tak på 30 dagar och de sociala avgifterna
sätts på en nivå som motsvarar ett
arbetsgivarinträde på 30 dagar; förslaget
innebär i denna del ytterligare ett stöd
till små företag. Ersättningsnivån
föreslås sänkas i sjukersättningen till
78 % kombinerat med historiskt beräknad
SGI. Totalt är besparingen på området
ekonomisk trygghet vid sjukdom 6,8
miljarder kronor 2004, 11,9 miljarder
kronor 2005 och 16,5 miljarder kronor
2006.
Arbete måste löna sig. På
arbetsmarknadsområdet föreslås
besparingar genom effektivisering av
administration, höjd egenfinansiering av
a-kassa och sänkning av ersättningsnivån
i a-kassan till 78 % kombinerat med
historisk beräkning av inkomsten.
Besparingen genom dessa förslag räknas
kunna bli totalt 12,8 miljarder kronor
2004, 13 miljarder kronor 2005 och 13,3
miljarder kronor 2006.
Inom familjepolitiken är Centerpartiets
målsättning att öka familjernas möjlighet
att själva bestämma över sin vardag.
Totalt anslås 9 miljarder kronor till
höjning av barnbidraget samt höjd
grundnivå och höjt tak i
föräldraförsäkringen. Delvis finansieras
detta genom historisk beräkning av SGI.
Centerpartiets motion innehåller
ytterligare ett antal angelägna
reformförslag på olika områden. Biståndet
föreslås höjas med målsättningen att det
ska uppgå till 1 % av BNP. Ytterligare
satsningar på vägnätet och
transportssystemet förslås för att skapa
en bättre infrastruktur som ger
grundförutsättningar för livskraft och
tillväxt i hela Sverige, och
polisväsendet bör tillföras ytterligare
resurser för att öka den polisiära
närvaron i hela landet genom att
successivt öka antalet polistjänster till
20 000.
Skattepolitiken
Skattetrycket mätt i procent av BNP
ligger betydligt högre i Sverige än i
andra jämförbara länder. Åtskilliga
vetenskapliga studier har slagit fast
samband mellan låg tillväxt och höga
skattenivåer. Jag anser att skattetrycket
på längre sikt måste sänkas. Genom att ta
bort skadliga skatter och stimulera
nyföretagande kan tillväxten i Sverige
öka. Centerpartiet föreslår i sin motion
riktlinjer för skattepolitiken.
Utgångspunkten för dessa är ett
skattesystem som skapar goda
förutsättningar för att människor ska
kunna växa och förverkliga sina drömmar.
En inkomstskattereform föreslås som ska
genomföras fram till 2006 och som sänker
skatt och marginaleffekter för framför
allt låg- och medelinkomsttagare.
Reformen består bl.a. av en skatterabatt
på 10 000 kr årligen för alla, vilken ska
ersätta dagens grundavdrag. I praktiken
ger det ungefär samma effekt som ett
grundavdrag på drygt 31 000 kr med dagens
genomsnittliga kommunalskatt.
Centerpartiet föreslår även bl.a. sänkt
fastighets- och förmögenhetsskatt, vilket
sänker kostnaden för boende. Delvis
finansieras detta genom höjd
reavinstbeskattning. Totalt innebär
Centerpartiets skatteförslag att skatter
sänks med 38 miljarder kronor 2004, 43
miljarder kronor 2005 och 52 miljarder
kronor 2006.
Bedömning avseende de budgetpolitiska
målen
Budgetpolitiken är inriktad på två
övergripande mål. Det s.k. saldomålet
innebär att den offentliga sektorns
sparande ska uppgå till 2 % av BNP i
genomsnitt över en konjunkturcykel. Jag
stöder detta mål och anser att det bör
användas till fortsatt amortering på
statsskulden. Min bedömning är att
Centerpartiets politik skapar goda
förutsättningar framöver för att klara
målet. Budgetpolitikens andra mål gäller
utgiftstaket för statens finanser, vilket
ska rymma de takbegränsade utgifterna i
statsbudgeten. Till följd av de
utgiftsminskningar som jag förordar i
enlighet med Centerpartiets motion sänks
utgiftstaket under de närmaste åren.
Trots det är budgeteringsmarginalen, som
ska skydda mot oförutsedda händelser i
ekonomin, för 2004 drygt 5 miljarder
kronor större i Centerpartiets förslag än
i regeringens förslag.
Jag vill i detta sammanhang även
framföra kritik mot regeringen för på
vilket sätt den hanterar statens
finanser. I sin iver att behålla makten
och skönmåla verkligheten anser jag i
likhet med vad som anförs i
Centerpartiets motion att regeringen
bryter mot budgetlagens intentioner. Den
kringår utgiftstaken genom olika slags
tricksande, såsom nettobudgetering,
utgifter som skjuts över årsskiften och
överflyttning av utgifter till
inkomstminskningar. Regeringen har nu
upptäckt ytterligare en metod för att
slippa hantera offentliga utgifter under
budgettaket, nämligen att lägga överskott
från statliga bolag i ett konto i
riksgälden.
Genom att utnyttja det samlade
överskottsmålet för offentlig sektor har
regeringen och dess stödpartier medvetet
budgeterat för underskott i statens
finanser, också i högkonjunkturer, varvid
det stora överskottet i pensionssystemet
kommit att täcka hålen i de statliga
fickorna. Detta är enligt min mening en
oansvarig och i längden ohållbar
hantering av statens finanser. Staten har
ålagt landets kommuner och landsting ett
balanskrav, vilket innebär att de måste
kompensera för ett underskott i den egna
budgeten, inklusive pensionsåtaganden,
inom två år. I reservation 5 i detta
betänkande föreslår jag att ett liknande
balanskrav bör införas även för staten.
Sammanfattningsvis föreslår jag att
riksdagen ställer sig bakom
Centerpartiets förslag till inriktning av
budgetpolitiken. Riksdagen bör således
tillstyrka motion Fi17 (c) yrkandena 3, 5
och 6.
Jag avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga motioner
som är aktuella i sammanhanget.
10. Utgiftstak för staten -
avsnitt 2.4, punkt 4 (m)
av Fredrik Reinfeldt, Gunnar Axén och
Tomas Högström (alla m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten till 884
miljarder kronor 2004. Därmed bifaller
riksdagen motion
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3 och
avslår proposition 2002/03:100 punkt 3
samt motionerna
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 7 och
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 4.
Ställningstagande
Med hänvisning till vår reservation 6, i
vilken vi beskriver vår syn på riktlinjer
för budgetpolitiken, anser vi att
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet bör vara 884
miljarder kronor för 2004.
Sammanfattningsvis föreslår vi att
riksdagen ställer sig bakom Moderaternas
förslag till utgiftstak för staten.
Riksdagen bör således tillstyrka motion
Fi14 (m) yrkande 3.
Vi avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga motioner
som är aktuella i sammanhanget.
11. Utgiftstak för staten -
avsnitt 2.4, punkt 4 (fp)
av Karin Pilsäter och Christer
Nylander (båda fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten till 852
miljarder kronor 2004. Därmed bifaller
riksdagen motion
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5 och
avslår proposition 2002/03:100 punkt 3
samt motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 7 och
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 4.
Ställningstagande
Med hänvisning till vår reservation 7, i
vilken vi beskriver vår syn på riktlinjer
för budgetpolitiken, anser vi att
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet bör vara 852
miljarder kronor för 2004.
Sammanfattningsvis föreslår vi att
riksdagen ställer sig bakom Folkpartiets
förslag till utgiftstak för staten.
Riksdagen bör således tillstyrka motion
Fi15 (fp) yrkande 5.
Vi avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga
motioner som är aktuella i
sammanhanget.
12. Utgiftstak för staten -
avsnitt 2.4, punkt 4 (kd)
av Mats Odell (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten till 853
miljarder kronor 2004. Därmed bifaller
riksdagen motion
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 7 och
avslår proposition 2002/03:100 punkt 3
samt motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5 och
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 4.
Ställningstagande
Med hänvisning till min reservation 8, i
vilken jag beskriver min syn på
riktlinjer för budgetpolitiken, anser jag
att utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet bör vara 853
miljarder kronor för 2004.
Sammanfattningsvis föreslår vi att
riksdagen ställer sig bakom
Kristdemokraternas förslag till
utgiftstak för staten. Riksdagen bör
således tillstyrka motion Fi16 (kd)
yrkande 7.
Vi avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga motioner
som är aktuella i sammanhanget.
13. Utgiftstak för staten -
avsnitt 2.4, punkt 4 (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten till 818
miljarder kronor 2004. Därmed bifaller
riksdagen motion
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 4 och
avslår proposition 2002/03:100 punkt 3
samt motionerna
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m)
yrkande 3,
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp) yrkande 5 och
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd)
yrkande 7.
Ställningstagande
Med hänvisning till min reservation 9, i
vilken jag beskriver min syn på
riktlinjer för budgetpolitiken, anser jag
att utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet bör vara 818
miljarder kronor för 2004.
Sammanfattningsvis föreslår jag att
riksdagen ställer sig bakom
Centerpartiets förslag till utgiftstak
för staten. Riksdagen bör således
tillstyrka motion Fi17 (c) yrkande 4.
Jag avstyrker regeringens förslag i
berörda delar liksom de övriga
motioner som är aktuella i
sammanhanget.
14. Finansiering av statliga
åtaganden - avsnitt 3.1, punkt 6 (m,
fp, kd, c)
av Fredrik Reinfeldt (m), Karin
Pilsäter (fp), Mats Odell (kd), Gunnar
Axén (m), Christer Nylander (fp), Lena
Ek (c) och Tomas Högström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 6 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
14. Därmed bifaller riksdagen motion
2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 1.
Ställningstagande
Årsredovisningen för staten för 2002 ger
en utgångspunkt för analys av statens
verksamhet och finansiella ställning. Den
visar att redan givna åtaganden inte kan
finansieras med regeringens politik. I
stället för att möta detta med
utgiftskontroll och långsiktig balans
mellan löpande intäkter och utgifter
förlitar sig regeringen i huvudsak på
intäkter från engångsförändringar i
ekonomin. Samtidigt ökar statens
kostnader dels med automatik, dels som
följd av nya åtaganden. På sikt är detta
inte en hållbar utveckling utan leder
till underminering av statsfinanserna.
Med bifall till motion Fi13 (fp)
yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen detta till känna.
15. Budgetprocessen - avsnitt
3.3, punkt 7 (m, fp, kd, c)
av Fredrik Reinfeldt (m), Karin
Pilsäter (fp), Mats Odell (kd), Gunnar
Axén (m), Christer Nylander (fp), Lena
Ek (c) och Tomas Högström (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 7 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
15. Därmed bifaller riksdagen motionerna
2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl. (fp)
yrkande 2 samt
2002/03:Fi23 av Mats Odell m.fl. (kd)
yrkande 1
och avslår motionerna
2002/03:Fi272 av Kerstin-Maria Stalin
(mp) och
2002/03:Fi273 av Gudrun Schyman m.fl.
(v).
Ställningstagande
Budgetlagen skapades för att garantera
ett gott förvaltarskap av samhällets
gemensamma resurser. En viktig princip i
budgetlagen är
bruttoredovisningsprincipen. Den innebär
att statens inkomster och utgifter ska
tas upp var för sig i statsbudgeten, och
därigenom blir budgeten tydligare och
olika åtgärder kan enklare prövas mot
varandra. Utgiftstaket för staten är ett
viktigt budgetpolitiskt åtagande som
bl.a. kan förhindra att tillfälligt högre
inkomster används för att finansiera
varaktigt högre utgifter.
Bruttoredovisningen är en förutsättning
för att det ska vara meningsfullt att
använda utgiftstak och utgiftsramar vid
beredning av och beslut om statsbudgeten.
Vi kan med oro dessvärre konstatera att
regeringen allt oftare frångår
bruttoredovisningsprincipen och således
bryter med de värderingar som kommer till
uttryck i bl.a. budgetlagens förarbeten
och den diskussion som föregick
stiftandet av lagen. Utgifter som är
bidrag och borde behandlas som utgifter
redovisas i stället som en minskning av
statens inkomster i syfte att kringgå
utgiftstaket. Vi ställer oss mycket
kritiska till regeringens agerande i
budgetprocessen och redovisning av
statens intäkter och utgifter.
För att säkerställa en god efterlevnad
av budgetlagen och skapa balans mellan
utgifter och inkomster bör enligt vår
mening nya metoder utvecklas som på ett
tidigt stadium ger varningssignaler när
alltför stora åtaganden görs utan att det
finns långsiktiga förutsättningar för
dem. Exempel kan hämtas från det nya
pensionssystemet. Någon exakt parallell
kan inte göras, men ett balanstal av
liknande karaktär som inom det systemet
kan ge tydliga varningssignaler vad
gäller statsbudgetens utveckling. Vi
anser att regeringen bör få i uppdrag att
utreda möjligheterna att utveckla mått
liknande balanstalet i pensionssystemet
för att kunna beräkna de långsiktiga
åtagandenas kostnader och möjligheterna
att finansiera dessa.
Vad som nu har anförts bör med bifall
till motionerna Fi13 (fp) yrkande 2
och Fi23 (kd) yrkande 1 ges regeringen
till känna.
16. Barnbilaga i budgetpropositionen -
avsnitt 3.5, punkt 9 (c)
av Lena Ek (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 9 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som anförs i reservation
16. Därmed bifaller riksdagen motion
2002/03:So250 av Maud Olofsson m.fl. (c)
yrkande 1.
Ställningstagande
Enligt min mening ska FN:s barnkonvention
alltid efterlevas, och alla relevanta
politiska beslut ska analyseras utifrån
hur de påverkar barnens situation. Jag
ser därför allvarligt på den starka
kritik som FN:s barnkommitté uttryckt
bl.a. mot barns utsatta sociala ställning
och asylsökande barns situation i
Sverige. En hel del av den kritiken
grundar sig på följder av övergripande
ekonomiska beslut på olika utgiftsområden
i statsbudgeten. Det skulle underlätta
implementeringen av barnkonventionen om
en genomlysning av budgeten gjordes i en
barnbilaga, ett förfarande som för övrigt
också rekommenderas av Barnkommittén.
Frågan om barnbilagan väcktes redan
1992 i riksdagen, men än i dag har ingen
budgetproposition försetts med en sådan
bilaga. Det pågående arbetet inom
Regeringskansliet kring redovisningen av
barnfrågorna samt strategierna för att
tydliggöra barnperspektivet i
statsbudgeten innebär i sig ett stort
steg framåt för utvecklingen av en
tydligare uppföljning av regeringens
barnpolitik, men jag vill ta ett steg
till. Jag vill att regeringen
återkommande beaktar konsekvenserna av
tidigare utfästelser och tar ett större
samlat grepp kring den ekonomiska
politiken vad gäller barn.
Jag anser därmed att varje
budgetproposition ska kompletteras med en
barnbilaga där samtliga departement
tydligt markerar vilka utgifter som är
riktade till barn och unga, och där
regeringens barnpolitiska ambitioner och
prioriteringar tydligt framgår. En
barnbilaga skulle underlätta regeringens
redovisning av sin politik och dessutom
underlätta för medborgarna att följa upp
och värdera politiken ur ett
barnrättsperspektiv.
Jag anser att riksdagen bör tillkännage
för regeringen som sin mening vad jag har
framfört om barnbilagan i
budgetpropositionen. Detta innebär att
riksdagen bifaller motion So250 (c)
yrkande 1.
Särskilt yttrande
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda
yttranden. I rubriken anges vilken
punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i
avsnittet.
Budgetprocessen - avsnitt 3.3, punkt 7
(v)
av Lars Bäckström (v).
Vänsterpartiet lyfter i motion Fi273 fram
ett antal exempel på problem till följd
av budgetprocessens utformning och
systemet med utgiftstak för staten.
Enligt min uppfattning finns det starka
skäl att se över hur budgetprocessen
fungerar utifrån de problemställningar
som anges i Vänsterpartiets motion och
därefter pröva olika förslag till
förändringar i enlighet med vad som
anförs i motionen.
Jag kan dock samtidigt konstatera att
det för närvarande pågår en översyn av
budgetlagen inom ramen för det s.k. 121-
punktsprogrammet som regeringen,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet de gröna
kom överens om efter valet 2002. Jag kan
också notera att finansministern nyligen
i massmedier redovisat att regeringen nu
är beredd att pröva ett system med dubbla
utgiftstak med särskilda reserver för
sysselsättningsinsatser. I höst avser
finansutskottet dessutom att i en
offentlig utfrågning behandla budgetlagen
och vilka erfarenheter som finns av den.
Jag kan därför för närvarande dela
finansutskottets bedömning att utskottet
tills vidare bör avvakta beslut om
ytterligare utvärdering och beslut med
anledning av budgetprocessen. Framöver
bör dock målsättningen vara att utveckla
budgetprocessen så att riksdagens
styrning ökar samtidigt som systemet
skapar goda förutsättningar för både en
långsiktig, stabil finanspolitik och en
aktiv konjunkturpolitik.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Vårpropositionen 2003
I proposition 2002/03:100 2003 års
ekonomiska vårproposition föreslår
regeringen (Finansdepartementet)
såvitt avser den ekonomiska politiken och
budgetpolitiken
1. att riksdagen godkänner de
förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken som regeringen
förordar (kapitel 1),
2.
3. att riksdagen godkänner de
förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken som regeringen förordar
(kapitel 1),
4.
5. att riksdagen fastställer
utgiftstaket för staten inklusive
ålderspensionssystemet vid sidan av
statsbudgeten till 822 miljarder kronor
2003 och till 856 miljarder kronor 2004
(avsnitt 4.1.1).
6.
Regeringens skrivelse 101 Årsredovisning
för staten 2002
I regeringens skrivelse 2002/03:101
lämnar regeringen en redogörelse för det
ekonomiska utfallet i staten budgetåret
2002.
Följdmotioner med anledning av
proposition 100
2002/03:Fi14 av Bo Lundgren m.fl. (m):
1. Riksdagen beslutar godkänna det
förslag till riktlinjer för den
ekonomiska politiken som vi förordar i
motionen i kapitlen 5, 7 och 8.
2. Riksdagen beslutar godkänna det
förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken som vi förordar i
motionen i kapitlen 5 och 8.
3. Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten till 884
miljarder kronor för år 2004.
2002/03:Fi15 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
1. Riksdagen godkänner de allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska
politiken som Folkpartiet liberalerna
förordar enligt vad som anförs i
motionen.
2. Riksdagen godkänner riktlinjerna för
budgetpolitiken enligt vad som anförs i
motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om inriktningen av den
ekonomiska politiken syftande till att
uppnå 3 % årlig BNP-tillväxt.
4. Riksdagen godkänner målet att statens
finanser skall vara i balans över en
konjunkturcykel.
5. Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten till 852
miljarder kronor för 2004.5
6. Riksdagen godkänner riktlinjerna för
skattepolitiken enligt vad som anförs i
motionen.
7. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om behovet av en utredning om
socialförsäkringarna.
8. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som i motionen
anförs om avveckling av det statliga
bolagsinnehavet.
2002/03:Fi16 av Alf Svensson m.fl. (kd):
1. Riksdagen godkänner de grundläggande
utgångspunkter för den ekonomiska
politiken som Kristdemokraterna
förordar (avsnitt 6.1).
2. Riksdagen godkänner de förslag till
inriktning av den ekonomiska politiken
som Kristdemokraterna förordar
(avsnitten 6.2, 6.2.2-6.2.7).
3. Riksdagen godkänner det övergripande
mål för den ekonomiska politiken som
Kristdemokraterna förordar (avsnitt
6.2.1).
4. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
motionen om EMU-samarbetet (avsnitt
6.3).
5. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
motionen om skattekvoten och
utgiftstakens andel av BNP på sikt
(avsnitten 10 och 11).
6. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad som anförs i
motionen om skuldkvotens andel av BNP
(avsnitt 6.1.6).
7. Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
vid sidan av statsbudgeten till 853
miljarder kronor år 2004 (avsnitt
11.4).
8. Riksdagen godkänner de prioriterade
budgetområden för budgetpolitiken som
anges i motionen som riktlinje för
regeringens kommande budgetarbete
(avsnitt 8.1-8.7).
9. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till en långsiktig inkomst-
och utgiftsstrategi i enlighet med vad
som anförs i motionen (avsnitt 7.1.4).
10. Riksdagen begär att regeringen lägger
fram förslag till ett kompletterande
balansmål för statens finansiella
sparande över en konjunkturcykel
(avsnitt 7.1.2).
2002/03:Fi17 av Maud Olofsson m.fl. (c):
1. Riksdagen beslutar godkänna de
allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som Centerpartiet förordar
(avsnitt 5).
2. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
ett balanskrav på statens finanser.
3. Riksdagen beslutar godkänna de
riktlinjer för budgetpolitiken som
Centerpartiet förordar (avsnitt 6).
4. Riksdagen fastställer utgiftstaket för
staten inklusive ålderspensionssystemet
till 818 miljarder kronor 2004 (avsnitt
6).
5. Riksdagen godkänner som
planeringsförutsättningar den
preliminära beräkningen av utgiftstaken
för 2005 och 2006 (avsnitt 6).
6. Riksdagen beslutar godkänna de
riktlinjer för skattepolitiken som
Centerpartiet förordar (avsnitt 7).
2002/03:Fi23 av Mats Odell m.fl. (kd):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
efterlevnaden av budgetlagen.
Följdmotion med anledning av skrivelse
101
2002/03:Fi13 av Karin Pilsäter m.fl.
(fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
att skrivelsen visar att redan gjorda
åtaganden inte kan finansieras med
regeringens nuvarande politik.
2. Riksdagen begär att regeringen utreder
möjligheterna att för statsfinansernas
del skapa liknande mått som balanstalet
i pensionssystemet för att mäta
åtaganden mot framtida
finansieringsmöjligheter.
Motioner från allmänna motionstiden 2002
2002/03:Fi272 av Kerstin-Maria Stalin
(mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
långsiktighet och framförhållning i
budgetarbetet.
2002/03:Fi273 av Gudrun Schyman m.fl.
(v):
Riksdagen beslutar att låta utvärdera
budgetprocessen och därefter pröva
förslag till förändringar i enlighet med
vad i motionen anförs.
2002/03:Fi275 av Maria Wetterstrand m.fl.
(mp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av ett
nationalförmögenhetsperspektiv.
2002/03:So250 av Maud Olofsson m.fl. (c):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen
som sin mening vad i motionen anförs om
en barnbilaga till statsbudgeten.
Bilaga 2
Finansutskottets offentliga utfrågning
om lönebildningen och den ekonomiska
tillväxten
Tid: Torsdagen den 13 februari
09.00-11.35
Lokal: Skandiasalen
Inbjudna
Riksbankschef Lars Heikensten
Generaldirektör Ingemar Hansson,
Konjunkturinstitutet
Generaldirektör Anders Lindström,
Medlingsinstitutet
Deltagande ledamöter
Sven-Erik Österberg (s), ordförande
Fredrik Reinfeldt (m), vice ordförande
Karin Pilsäter (fp)
Kjell Nordström (s)
Mats Odell (kd)
Gunnar Axén (m)
Christer Nylander (fp)
Tomas Högström (m)
Agneta Gille (s)
Siv Holma (v)
Jörgen Johansson (c)
Finansutskottets offentliga utfrågning om
lönebildningen och den ekonomiska
tillväxten
Ordföranden: Utskottets ledamöter,
medier, åhörare och inte minst våra
föredragande, nämligen riksbankschef Lars
Heikensten, generaldirektör Ingemar
Hansson och generaldirektör Anders
Lindström hälsas hjärtligt välkomna till
dagens utfrågning om lönebildning och
ekonomisk tillväxt.
Bakgrunden till att finansutskottet
ville ha den här utfrågningen är att vi
väldigt noga har följt den ekonomiska
tillväxten och utvecklingen, sett i
förhållande till hur den svenska
lönebildningen har fungerat och också
till förutsättningarna i framtiden - hur
den kommer att fungera. Det är med
spänning vi ser fram emot dagens
utfrågning.
Vi har tänkt oss upplägget så att Lars
Heikensten får inleda. Sedan får vi
lyssna till Ingemar Hansson och därefter
till Anders Lindström. Innan vi sedan går
vidare till själva utfrågningen har vi en
kort kaffepaus.
Ännu en gång hälsas ni hjärtligt
välkomna. Härmed lämnar jag ordet till
riksbankschef Lars Heikensten. Varsågod!
Lars Heikensten: Tack så mycket, Sven-
Erik! Låt mig börja med att tacka för att
jag fått chansen att i dag komma hit för
att tala om ämnet lönebildning och
ekonomisk tillväxt. Inte minst är det
bra, tycker jag, att få göra det
tillsammans med Anders Lindström och
Ingemar Hansson. De är ju chefer,
särskilt Anders men även Ingemar, för
myndigheter som på ett väldigt direkt
sätt är sysselsatta med lönebildningen
och med frågor som har att göra med
löneutvecklingen.
För Riksbanken är det på ett sätt inte
riktigt så. Vår huvuduppgift handlar om
inflationen. Men som en del i arbetet med
att ha inflationen under kontroll är
lönerna naturligtvis väsentliga. Jag
återkommer senare till detta.
Inledningsvis tänkte jag ta upp fyra
olika saker. Principiellt ska jag nämna
något om hur löneutvecklingen påverkar
vårt sätt att arbeta och hur den påverkar
penningpolitiken. Sedan tänkte jag ägna
lite uppmärksamhet åt den senaste
bedömningen som vi har gjort och lite
grann kommentera hur vi ser på
löneutvecklingen under den närmaste
tiden. Därefter tänkte jag vara mer
normativ och resonera om vad som kan
tänkas vara ett rimligt
lönekostnadsutrymme på längre sikt.
Avslutningsvis tänkte jag dra några
slutsatser av de här resonemangen.
Jag börjar med lönekostnadernas
betydelse. Eftersom lönekostnaderna utgör
70 % av det totala förädlingsvärdet i
ekonomin är det ganska uppenbart att
lönekostnaderna har en stor betydelse för
hur kostnader och priser i ekonomin
utvecklas. Om vi ska göra bedömningar av
inflationsutsikterna blir därmed
lönekostnaderna i det sammanhanget en av
de viktigaste faktorerna. Om
lönekostnadsutvecklingen är för snabb
leder det till att man hamnar i en
situation där företagen påtagligt tvingas
höja sina priser. Resultatet kan då lätt
bli en inflation över vårt mål. Då hamnar
vi i situationen att penningpolitiken kan
behöva stramas åt och räntan höjas. Det
leder till att inflationen återförs till
målet, men till priset av ökad
arbetslöshet och vikande tillväxt.
Utvecklingen av arbetslösheten hänger i
grund och botten samman med hur väl
arbetsmarknaden och lönebildningen
fungerar. Detta får vi nog tillfälle att
återkomma till.
Hur man lägger upp penningpolitiken
tror jag har effekter på hur
lönebildningen fungerar. Jag tror att den
inflationsmålsregim som vi haft under de
senaste tio åren har bidragit till att
minska osäkerheten om den framtida
prisökningstakten. Det tror jag har varit
värdefullt på en del olika vis.
Löntagarna behöver inte nu på samma sätt
som tidigare oroa sig för att de löner
man får ut äts upp av prishöjningar.
Arbetsgivarna kan också lättare räkna sig
fram till vad som kan tänkas vara ett
rimligt utrymme för löneökningar.
Det verkar också som om det som i
litteraturen brukar kallas för
penningillusion kan ha försvunnit.
Arbetsmarknadens parter förefaller nu i
större utsträckning än tidigare fokusera
på de reala lönekostnaderna, inte på de
nominella, när man diskuterar inför
avtalsrörelserna.
Parternas inflationsförväntningar, som
vi löpande följer upp, har legat runt 2 %
sedan år 1996, vilket också är en
indikation på att den här regimen har
fungerat relativt väl.
De ändrade förutsättningarna för
lönebildningen har sannolikt bidragit
till att de två senaste avtalsrörelserna
kännetecknas av en hög grad av samverkan
mellan arbetsmarknadens parter. Det
förefaller finnas en större uppslutning
dn tidigare kring att industrin ska ha en
löneledande roll. Detta har manifesterats
i industriavtalen.
Sammantaget har vi fått en situation
som ser ganska annorlunda ut jämfört med
den vi hade på 1970- och 1980-talen. De
nominella lönerna har nu ökat med bara 4
%, medan de ökade med ungefär 8 % till
exempel under 1980-talet. Samtidigt har
vi fått en bättre reallöneutveckling. Det
var ju i stort sett ingen positiv
reallöneökning alls under 1970- och 1980-
talen men under 1990-talet har den, får
man väl säga, varit hyfsad.
Löneutveckling 1970-2002
Index 1970=100
Index 1993=100
Anm. preliminärt jan.- nov. 2002
Källa: SCB
Låt mig nu ta mig an nästa område och
blicka framåt på de närmaste åren. Vad
ska man tro om lönekostnadsutvecklingen?
När vi gör våra inflationsprognoser
måste vi utgå från bedömningen av
löneavtalen, efterfrågetrycket på
arbetsmarknaden, produktiviteten,
vinstmarginalerna,
inflationsförväntningarna, skatterna och
så vidare. Det är en mängd faktorer som
måste beaktas. Lönerna är en av de
viktigaste i sammanhanget.
I höst inleds avtalsförhandlingar för
ungefär 2 miljoner arbetstagare. Det
säger sig självt att utfallet av de här
förhandlingarna är av avgörande betydelse
för inflationsutvecklingen, och därmed
för penningpolitiken. I den senaste
inflationsrapporten, som kom i december,
gjorde vi bedömningen att konjunkturen
försiktigt skulle återhämta sig under det
här året - efter en relativt mild
konjunkturnedgång. Vi såg framför oss en
arbetsmarknad som måste sägas vara ganska
stark om man betänker att vi har haft en
avmattning i två år. Visserligen trodde
vi att sysselsättningen skulle komma att
falla något i början av det här året för
att sedan vända uppåt igen, men
arbetslösheten förväntades vara fortsatt
förhållandevis låg.
Det ansträngda läget i kommunerna och
landstingen gjorde att vi inte räknade
med att Kommunal skulle få igenom några
mer omfattande ytterligare löneökningar
för sina medlemmar. Efterfrågeläget i
ekonomin bedömdes sammantaget ha en
ganska dämpande effekt på
löneutvecklingen. Vi trodde därför inte
heller på några större spridningseffekter
från Kommunals avtalsuppsägning.
De här bedömningarna har vi inte på
något mer påtagligt sätt haft anledning
att ändra när vi senast hade sammanträde,
den 6 februari. Vi gick då inte in på
alla detaljer. Det gör vi mer i samband
med att vi gör inflationsrapporter. En ny
sådan kommer i mitten av mars, och den
får jag då tillfälle att komma till
utskottet och prata om.
Jag tror att det är viktigt att
understryka att lönerna bara utgör en del
av kostnaderna för arbetskraften i
företagen. Förutom den direkta
lönekostnaden tillkommer olika typer av
kostnader för avtalade och lagstadgade
arbetsgivaravgifter och för förmåner,
arbetstidsförkortningar och så vidare.
Det är den totala
lönekostnadsutvecklingen som i första
hand har betydelse för inflationstrycket,
inte löneutvecklingen i sig. Därför är
det också väldigt viktigt för oss att
uppskatta de andra lönekostnaderna.
När vi i inflationsrapporten gjorde vår
bedömning räknade vi med att de totala
lönekostnadsökningarna skulle ligga på
ungefär 5 % i år och ungefär
4 % nästa år. Av de 5 procenten i år är
nästan en hel procent olika typer av
lönebikostnader, som hänger ihop bland
annat med ökade avgifter till
avtalsbaserade system.
I den prognos som vi gjorde antog vi
att produktivitetsutvecklingen skulle
återhämta sig lite grann och närma sig
den mer trendmässiga nivån. Samtidigt
varnade vi i december för att det fanns
en risk för att lönekostnadsökningarna
skulle kunna komma att bli högre än de
4-5 % som vi räknat med. Mycket beror
naturligtvis på vilken
konjunkturutveckling det blir. Om det
blir den återhämtning som vi räknat med
eller om det skulle gå snabbare ökar
självklart riskerna för detta, och skulle
det bli en svagare utveckling än vi
räknat med minskar riskerna.
Utifrån den faktiska statistik som
kommit in under senare tid när det gäller
just löner och produktivitetsutveckling
ser det aningen bättre ut. Det om något
talar för att de här riskerna skulle vara
mindre - både sett till
produktivitetsstatistiken i
nationalräkenskaperna och sett till den
senaste lönestatistiken.
Samtidigt är det viktigt att komma ihåg
att de lokala förhandlingarna inte är
helt avslutade. Vi vet av erfarenhet att
man tenderar att retroaktivt räkna upp
lönekostnaderna. Det har varit rätt
påtagliga sådana upprevideringar under
senare år.
Det finns en faktor som kan göra en
lite mer pessimistisk om den här
bedömningen, nämligen den rätt kraftiga
uppgång i el- och oljepriser som vi haft
under de senaste månaderna. Även om vår
huvudbedömning är - detta framgår av det
pressmeddelande som vi producerade den 6
februari - att den inte kommer att bita
sig fast eller sätta sig i ökade
inflationsförväntningar i någon större
utsträckning, finns naturligtvis en risk
för detta. Skulle så ske och det i sin
tur får effekter på lönebildningen blir
situationen mer besvärlig att hantera.
Jag går nu över till den normativa
delen. Lönekostnadsutvecklingen spelar,
som jag tidigare var inne på, en viktig
roll för Riksbanken därför att den
påverkar inflationen. Samtidigt är det
egentligen inte så att Riksbanken behöver
ha någon speciell synpunkt på om
inflationen blir lite högre eller lite
lägre; det är så att säga inte vår sak,
utan vår sak är att, oberoende av hur
lönekostnaderna utvecklas, se till att
inflationen blir 2 % framöver. Men det är
uppenbart att med en löneutveckling som
är i linje med vad ekonomin "tål" blir
det lättare för oss att klara det här.
Det blir mindre reala kostnader, eller
för att tala klarspråk: Tillväxten kan
bli högre och arbetslösheten lägre,
vilket ju är en fördel.
På lång sikt kan lönerna inte växa
snabbare än värdet av det som produceras
- de varor och tjänster som tas fram.
Produktivitetsutvecklingen är alltså
avgörande för hur hög
lönekostnadsutvecklingen kan tänkas vara.
Ju starkare produktivitetstillväxten är,
desto högre kan löneökningarna vara, med
hänsyn tagen till arbetstidsförkortningar
och annat.
Utgångspunkten för det här resonemanget
är dock att ekonomin befinner sig i
balans - att löne- och vinstandelarna är
stabila osv. Nästa diagram handlar om
detta. Ni kan se att vinstandelarna kan
mätas på lite olika sätt men bilden är
tydlig, de har krupit ned gradvis under
ett antal år. De reala lönekostnaderna
har alltså stigit snabbare än
produktivitetstillväxten. Löneandelen har
därmed stigit. Detta är inte långsiktigt
hållbart, utan på sikt måste vi ha en
anpassning av löne- och vinstandelar,
ungefär till vad som råder i vår omvärld,
för att vi ska kunna säkerställa
kapitalbildning och sysselsättning
framöver.
I diskussionen om löneutvecklingen
förekommer det olika ansatser och
tumregler för att bedöma hur stort
lönekostnadsutrymmet kan tänkas vara på
längre sikt eller hur en lönekostnadsnorm
skulle kunna tänkas se ut. Alla bygger på
att man har en trovärdig penningpolitik
och på att man kan räkna med att
inflationen i genomsnitt blir i linje med
det mål som vi har satt upp. Men sedan
kan man göra lite olika bedömningar av
just produktivitetsutvecklingen.
Trots problemen med de här
beräkningarna, trots att de kan göras på
lite olika sätt, tenderar de ganska
genomgående att landa på samma resultat,
nämligen att en löneökningstakt
någonstans mellan 3,5 % och 4 % på längre
sikt skulle kunna vara rimlig. Men jag
tror att det finns anledning att vara
försiktig med den typen av bedömningar.
Ett problem är att de lätt tenderar att
leva sitt eget liv och bli ett golv i
löneförhandlingarna. Om det blir på det
sättet fungerar det inte, för det är
genomsnittet som ska hamna på de här
nivåerna.
För en försiktig bedömning talar också
det faktum att Sverige inom en inte
alltför avlägsen framtid kan komma att
vara med i EMU. Och även om vi inte är
det konkurrerar vi i hög grad med andra
europeiska länder. Under de senaste åren
har lönekostnaderna i Sverige stigit
snabbare, med ungefär 1 %, än
lönekostnaderna i euroområdet. Detta är
bara hållbart om man föreställer sig att
produktivitetsutvecklingen i det långa
loppet kommer att vara 1 % högre i
Sverige än i euroområdet.
Ytterligare en faktor som jag tycker
manar till försiktighet är att en inte
oväsentlig förklaring till att vi har
haft en bra produktivitetsutveckling i
Sverige under den senare delen av 1990-
talet är framväxten av telekomsektorn. Om
man räknar bort telekomproduktionen från
näringslivet ökade produktiviteten med
bara 1,9 % under åren 1995-2000, annars
med 2,8 %. Jag behöver inte påpeka att
framtiden för telekomsektorn framstår som
relativt osäker. Naturligtvis kan man
inte utesluta att andra sektorer kan dyka
upp som har en motsvarande bra
utveckling. Men att inteckna ett
löneutrymme baserat på
produktivitetsstegringar som vi
historiskt haft i den sektorn är ändå
inte helt förnuftigt.
Det finns också skäl att påminna om att
det nominella lönekostnadsutrymmet här
kan, om vi skulle komma att gå med i EMU,
påverkas också av ett annat skäl,
nämligen att ECB möjligen - tolkningen är
inte alldeles självklar - har ett
ambitiösare inflationsmål än vad
Riksbanken har. Skulle det vara så, krävs
det vid oförändrad produktivitetstillväxt
en lägre ökningstakt för de nominella
löneökningarna. Det här har naturligtvis
ingen betydelse för de reala lönerna
eller vad man faktiskt till slut får när
inflationen är borträknad. Men det kan
påverka kraven på den nominella
löneökningstakten.
För att avrunda kan jag säga följande.
Omläggningen av stabiliseringspolitiken
har bidragit till att den svenska
lönebildningen har fungerat bättre i de
två senaste avtalsrörelserna än som
tidigare var fallet. De nominella
lönernas ökningstakt, som jag tidigare
här visat på, har närmat sig mera rimliga
nivåer. Samtidigt har, och det är kanske
det mest dramatiska, löntagarna kunnat få
goda reallöneökningar, vilket alls inte
var fallet tidigare. Denna utveckling har
understötts, har vi kunnat konstatera, av
en god produktivitetsutveckling under den
här perioden.
När vi blickar framåt är bilden i flera
avseenden mer oroande. Vinsterna är, som
jag tidigare visat, mera
tillbakapressade, vilket inte ger samma
utrymme som det vi tidigare hade. Det är
heller inte, som sagt, uppenbart att
produktivitetsutvecklingen kan bli lika
hög som den varit under senare delen av
1990-talet.
Mot den bakgrunden, men också med
hänsyn till utvecklingen i omvärlden,
finns det behov av att få ned den
genomsnittliga löneökningstakten till,
eller till och med under, 3,5 %. Det
förefaller vara den "rimliga" nivån att
inrikta sig på.
I dagsläget är det där naturligtvis
ingen enkel uppgift. Arbetsmarknadsläget
nu är ju ett helt annat än det var
tidigare under 1990-talet, då
arbetslösheten var hög. Det är den inte
alls på samma sätt nu. Vi vet också att
det trots avmattningen råder brist på
arbetskraft i en del sektorer. Till detta
kommer tendenserna till kompensationskrav
som, om de skulle sprida sig, kan
komplicera lönebildningen ytterligare om
konjunkturen vänder uppåt.
Sedan finns det också oroande tendenser
när det gäller arbetskraftsutbudet. Den
demografiska utvecklingen ser ut att vara
sådan att vi får alltfler äldre under det
närmaste decenniet. Det innebär att det
ställs krav på mer arbetskraft i vissa
sektorer, inte minst i den offentliga
sektorn - inom äldrevården till exempel.
Samtidigt innebär det att det blir färre
personer i arbetskraften, att det blir
färre personer som står till
arbetsmarknadens förfogande. Till detta
kommer bekymren med bland annat
sjukfrånvaron.
Avslutningsvis vill jag säga att jag
tycker att det är viktigt att lyfta fram
uppgiften att få fler människor i arbete
som den verkligt avgörande utmaningen för
den ekonomiska politiken i den här
situationen. Det skulle underlätta
lönebildningen. Naturligtvis skulle det
också skapa ett bättre utrymme för
ekonomisk tillväxt framöver. Kanske är
det ett väl så viktigt tema för en
hearing i finansutskottet som
lönebildningen i sig. Här har vi nämligen
att göra med åtgärder som i väldigt hög
grad ligger i riksdagens händer. Tack så
mycket!
Ordföranden: Tack för det, Lars
Heikensten. Ingemar Hansson från
Konjunkturinstitutet får nu ordet.
Varsågod!
Ingemar Hansson: Tack så mycket och tack
för att jag blev inbjuden hit.
Lönebildningen är en av de
samhällsekonomiskt absolut allra
viktigaste frågorna och bestämmer i hög
grad vilken tillväxt och vilken
sysselsättningsutveckling vi kan nå
framöver. Därför är det särskilt
glädjande att jag inbjudits för att prata
just om lönebildningen.
Lönebildningen har varit, och är
fortfarande, enligt min bedömning, ett
problem, en kritisk punkt, för svensk
ekonomi. Jag tänkte först prata om
löneutvecklingen i Sverige jämfört med
omvärlden under de senaste 20 åren. Jag
kommer också att prata om de nya
villkoren för lönebildningen, oavsett om
vi går med i EMU eller inte. Vidare
kommer jag att visa på hur viktig
lönebildningen är för den samlade
produktionen, välfärden och
sysselsättningen. Slutligen blir det
några punkter om hur dels
arbetsmarknadens parter, dels regeringen
och riksdagen kan främja en mer
välfungerande lönebildning.
Nominell timlön i näringslivet 1982-2002
Årligt procentuell förändring, 3-års
glidande medeltal, nationell valuta
Vi kan börja med att titta på
löneutvecklingen under de senaste 20
åren. Ni ser här ett diagram som visar
timlöneutvecklingen i näringslivet dels i
Sverige, dels i euroområdet under de
senaste 20 åren. Bilderna har ni
tillgängliga på papper som delats ut. Här
framkommer att löneökningstakten har
avtagit under senare delen av 1990-talet
jämfört med 1980-talet. Det gäller såväl
i euroområdet som i Sverige. Den
viktigaste observationen är att
löneökningstakten har legat högre i
Sverige än i euroområdet; det gäller den
allra största delen av den här perioden.
Under de senaste 15 åren har så varit
fallet, utom under åren 1992, 1993 och
1994. Svensk löneökningstakt låg då
lägre, men det var i samband med att vi
hade en extremt hög arbetslöshet.
Slutsatsen är alltså att förutom under
perioder med extremt hög arbetslöshet har
den svenska löneutvecklingen varit
snabbare än löneökningen i euroområdet
under de senaste 15 åren.
Sveriges enhetsarbetskostnader i
näringslivet relativt euroområdet
Index 1980=100
Det här kan också illustreras genom att
titta på hur enhetsarbetskostnaden i
näringslivet har utvecklats jämfört med
euroområdet. Då tas hänsyn även till
produktivitetsutvecklingen. Den blå
kurvan i diagrammet visar hur de relativa
lönekostnaderna utvecklats, bortsett från
växelkursvariationer. Index är satt till
100 år 1980. Diagrammet visar att år 1991
låg index på ungefär 137. Det betyder att
den nominella lönekostnaden per
producerad enhet sammantaget har ökat med
37 % mer i Sverige än i euroområdet under
den här perioden. Om det vore det enda
som hände skulle svensk industri ha
oerhört stora problem. Stora delar av
svensk industri skulle vara utslagen om
den relativa kostnaden hade ökat med 37 %
sedan år 1980.
Orsaken till att vi fortfarande har en
hyggligt stark svensk industri är att
växelkursen under den här perioden har
justerats ned ett antal gånger. Formellt
hade vi fast växelkurs, men det visade
sig ohållbart att ha en fast växelkurs
med den lönekostnadsutveckling som vi
hade. Därför har det skett starka
deprecieringar av kronan, först genom
devalveringarna 1980 och 1981 och sedan
då vi gick över till en flytande
växelkurs 1992. Den streckade kurvan i
diagrammet visar hur den relativa
lönekostnaden har utvecklats om vi även
tar hänsyn till växelkursförändringar.
Som ni ser har lönekostnaden i stället
sjunkit med ungefär 25 % år 2001 jämfört
med 1980 års nivå. Om man beaktar
växelkursjusteringar har alltså
lönekostnaden i själva verket sjunkit
relativt sett. Därför har Sveriges
industri i dag en hygglig
konkurrensposition. Vi har betydande
överskott i bytesbalansen.
Dock är en fast växelkurs som justeras
då och då ingen hållbar regim. Så kan en
ekonomi inte ha det på sikt, utan det
leder till en hög inflation och en svag
reallöneutveckling, som redovisats från
Riksbanken. I Sverige kom vi, liksom man
gjorde i många andra länder, fram till
att det inte var hållbart att ha en
inflationsekonomi av det slaget. Därför
sade vi i början av 1990-talet: Nu ska vi
ha en flytande växelkurs, men med ett
inflationsmål. Vi ska ha ett mål om 2 %
inflation.
Därmed är vägen med
växelkursjusteringar stängd. Framöver
kommer vi inte att kunna anpassa en
alltför hög lönekostnadsutveckling genom
att låta växelkursen sjunka. Har vi
ungefär samma inflationsmål som omvärlden
kommer vi på sikt att i genomsnitt ha en
stabil växelkurs.
Växelkursjusteringsvägen är alltså stängd
ifall vi stannar utanför EMU. Om vi går
med i EMU är det ännu tydligare att man
inte kan ändra växelkursen, utan då har
vi en gång för alla fast växelkurs.
Det som fram till år 1995 kompenserade
för en alltför stark
lönekostnadsutveckling, nämligen
växelkursnedjusteringar, är således en
väg som är stängd oavsett om vi går med i
EMU eller inte. Om
lönekostnadsutvecklingen även framöver
tenderar att bli högre i Sverige än i
omvärlden kommer det, om vi inte är med i
EMU, att mötas genom en åtstramande
penningpolitik som ökar arbetslösheten i
den grad som krävs för att bromsa
löneutvecklingen. Går vi med i EMU kommer
vi att tappa marknadsandelar och den
vägen tappa sysselsättning.
Den första och viktigaste slutsatsen är
alltså att vägen med systematiska
växelkursjusteringar är stängd oavsett om
vi går med i EMU eller inte. I stället
kommer framöver en alltför hög
lönekostnadsutveckling att resultera i
att arbetslösheten blir högre och
sysselsättningen lägre än i annat fall.
På Konjunkturinstitutet har vi räknat
på en långsiktig ökning av
arbetskraftskostnaderna ifall vi har en 2
% inflationsmålsregim respektive om vi
går med i EMU. Som Riksbanken sagt bygger
detta på antaganden om
produktivitetsutvecklingen i svensk
ekonomi.
Vi bedömer att produktiviteten ökar på
ett sådant sätt att reallönerna på lång
sikt kan öka med ungefär 2 %. Det är den
bästa bedömningen vi kan göra utifrån
befintlig statistik. Men jag håller med
Riksbanken om att det är en stor
osäkerhet om detta. Det är ett betydande
osäkerhetsintervall runt de 2 procenten.
Nominella arbetskostnader och reallöner
på lång sikt
Årlig procentuell förändring
Givet att reallönerna ökar med 2 % - och
det räknar vi med att de på sikt kommer
att göra oberoende av om vi är med i
EMU eller inte - bestäms utrymmet för
arbetskraftskostnadsökningar på lång sikt
av inflationsmålet. Vår bedömning är då
att vi för närvarande har ett
inflationsmål om 2 % som har en stor
trovärdighet, och då kommer
arbetskraftskostnaderna på sikt att öka
med 2 + 2 %, det vill säga med 4 %. Går
Sverige med i EMU har vi bedömt och
tolkat ECB:s inflationsmål så att man på
sikt kommer att uppnå 1 ½ % inflation. Är
det sant blir
arbetskraftskostnadsutvecklingen 3 ½ % i
genomsnitt, om Sverige går med i EMU.
Men som ni ser i det här diagrammet är
det bara den nominella
arbetskraftskostnadsutvecklingen som
skiljer. Den reala utvecklingen bedömer
vi kunna bli densamma. Det här gäller på
lång sikt och inkluderar en på lång sikt
stabil vinstandel. Vår bedömning är att
såväl Riksbanken som ECB har en hög
trovärdighet. De kommer i snitt att uppnå
sina inflationsmål. Givet detta och givet
vårt produktivitetsantagande kommer också
lönekostnaden att öka på sikt med 3 ½
respektive 4 %. Man kan säga att det är
givet av den penningpolitiska regimen,
och det är inte påverkbart av vare sig
svensk arbetsmarknads parter eller svensk
regering och riksdag.
Vad som anpassas, oavsett om Sverige
går med i EMU eller inte, är i stället
arbetslösheten. För att spetsa till det
kan man säga att arbetsmarknadens parter
numera har inflytande över den hållbara
sysselsättningen och arbetslösheten men
på sikt inte har någon möjlighet att
påverka genomsnittlig inflation och
genomsnittliga lönekostnadsökningar, för
de tenderar att bestämmas av de
inflationsmål som har satts upp, oavsett
om vi går med i EMU eller inte.
Nominell arbetskostnad per timme i
näringslivet 1996-2004
Årlig procentuell förändring
Frågan är då hur det ser ut om man tittar
på de senaste åren och vill blicka
framåt. Är problemen lösta? Har vi nu
fått ned lönekostnadsökningen till en så
pass låg nivå att problemet är löst? Det
här diagrammet visar vår prognos för
arbetskraftskostnadsutvecklingen i
Sverige respektive i euroområdet fram
till 2004. Som ni ser ligger vi även de
senaste åren och enligt våra prognoser en
bra bit över lönekostnadsutvecklingen i
euroområdet. Vi ligger över den 4-
procentsgräns som jag sagt var kritisk
för det fall att vi har kvar vår
inflationsmålsregim.
Vi ser i det här diagrammet också att
löneutvecklingen inom euroområdet ligger
ungefär på de 3 ½ % som jag sagt är en
långsiktig
arbetskraftskostnadsökningstakt vid
medlemskap i EMU. Den här bilden ger
alltså ett visst stöd för de 3 ½ % som
jag tidigare nämnt. Men man kan också se
att de svenska lönekostnaderna så sent
som 1996, alltså fyra år efter det att vi
övergick till en inflationsmålsregim med
2 % inflation, steg med så mycket som
7 %. Det är långt utöver vad som är
hållbart vid 2 % inflation. Jag tycker
att det illustrerar den risk som vi lever
med. Även fyra år efter
inflationsmålsregimens introduktion gick
alltså lönebildningen så fel att
arbetskraftskostnaderna ökade med 7 %.
Enligt min bedömning är vi alltså på
intet sätt immuna mot misslyckanden vad
gäller lönebildningen utan det kan mycket
väl gå fel, och det gick ordentligt fel
så pass sent som 1996. Därtill skedde det
i en period när arbetslösheten var långt
över vad som är samhällsekonomiskt
någorlunda rimligt och acceptabelt. Det
var alltså under en period med alltför
låg sysselsättning och alltför hög
arbetslöshet som lönebildningen ändå gick
fel. Jag tycker att det illustrerar den
risk som vi lever med vad gäller svensk
lönebildning.
Normen 3 ½ % för den långsiktiga
lönekostnadsökningen för det fall att vi
går med i EMU ska inkludera allt. Allt
ska räknas, kan man säga. Det är den
sammanlagda arbetskraftskostnaden för
näringslivet som är det viktiga.
Historiskt sett har lönebikostnaderna
ökat snabbare än lönerna. Räknar man
framåt bör man åtminstone räkna av kanske
en halv procentenhet för framtida
kostnadsökningar för pensionsförmåner och
annat utöver timlönen. Då blir det 3 %
kvar till timlöneutveckling.
Vidare måste man räkna med en viss
löneglidning utöver avtal. Om den lågt
skattas till en procentenhet får man
räkna av ytterligare 1 %. Kvar blir då
knappt 2 % i avtalsenliga löneökningar.
För att man ska nå 3 ½ % löneökning måste
de avtalsmässiga löneökningarna begränsas
till högst 2 %. Detta visar vilken
utmaning vi står inför när det gäller att
få ned den svenska
lönekostnadsutvecklingen. Icke desto
mindre är det just på dessa 3 ½ % som
euroområdet ligger. Det är alltså inte
något i princip omöjligt, men det krävs
en anpassning nedåt för svensk del.
Nominell arbetskostnad per timme i
näringslivet 1996-2010
Årlig procentuell förändring
Vi har även gjort kalkyler för den
ekonomiska utvecklingen för det fall att
Sverige går med i EMU. Vi gjorde dem i
den senaste lönebildningsrapport som
finns tillgänglig, bland annat på KI:s
hemsida. Vi har räknat fram till 2010,
och detta är den mest sannolika
utvecklingen. Det är inte den
samhällsekonomiskt bästa men den mest
sannolika utvecklingen. Vi räknar med att
lönekostnaderna fram till 2010 i Sverige
kommer att öka något snabbare än de 3 ½ %
som är ett slags jämförelsepunkt för det
fall att vi går med i EMU. I den här
kalkylen anpassar vi oss gradvis ned till
3 ½ %, men under fem till åtta år ligger
vi däröver.
Är då detta en acceptabel utveckling?
Lönekostnadsökningen dämpas successivt,
och man skulle kunna vara nöjd med detta.
Men enligt vår bedömning är detta inte en
acceptabel eller önskvärd utveckling. Den
är den mest sannolika, men den är inte
önskvärd. Samhällsekonomiskt är det
oerhört viktigt att också kunna ha en hög
sysselsättning och en låg arbetslöshet.
Regeringen och riksdagen har satt upp ett
mål om 80 % sysselsättningsgrad för
personer mellan 20 och 64 år. Vår
bedömning är att man inte kommer att nå
detta mål utan att sysselsättningsgraden
i stället, givet den löneutveckling som
jag beskrivit, successivt kommer att
sjunka tillbaka till drygt 77 %.
Reguljär sysselsättningsgrad i
huvudscenariot
I procent av befolkningen i åldern 20-64
år
Det är delvis demografiska faktorer som
gör att sysselsättningsgraden sjunker. 40-
talisterna går in i
förtidspensionsåldern, och där har man
lägre förvärvsfrekvens än i övriga
åldersgrupper. Men det är en del i det
hela. Därtill kommer en bedömning av hur
lönebildningen fungerar. Den här kalkylen
baserar sig på att den så kallade
jämviktsarbetslösheten uppgår till
ungefär 4 %. För att lönerna inte ska
skena i väg behövs det ungefär 4 %
arbetslöshet, och då når vi inte
sysselsättningsmålet.
Det här är alltså det som vi bedömer
som den mest sannolika utvecklingen, men
den är absolut inte samhällsekonomiskt
önskvärd utan det vore samhällsekonomiskt
oerhört mycket bättre om vi kunde uppnå
80 % sysselsättning. Det skulle ur
väldigt många synvinklar ge stora
vinster. Den totala produktionen skulle
bli högre, och därmed skulle de
offentliga finanserna bli väldigt mycket
starkare.
Detta är alltså ingen önskvärd utveckling
utan vår bedömning är att det
samhällsekonomiskt i stället vore
lämpligt att arbetskraftskostnaderna de
närmaste åren ökar med 3 ½ %, inte med
drygt 4 %. Om lönekostnadsutvecklingen
kunde begränsas till 3 ½ % även från och
med i år skapas det bättre utrymme för en
stigande sysselsättning framöver. Vår
bedömning är att oavsett om Sverige går
med i EMU eller inte är en
lönekostnadsutveckling om 3 ½ %
samhällsekonomiskt väl avvägd. Den
prognos om drygt 4 % som vi har är alltså
jämfört med detta för hög.
I fjolårets lönebildningsrapport gjorde
vi en kalkyl som illustrerar de
samhällsekonomiska vinsterna med en
bättre lönebildning. Vi preciserade en
bättre lönebildning som att
arbetslösheten i genomsnitt skulle kunna
hållas på 3 ½ i stället för 5 %. Det är
en rätt så måttlig skillnad mellan de två
fall som vi har räknat på, och den ligger
inom det osäkerhetsintervall som råder.
Vi räknade då med att på sikt, inom
fyra-fem år, skulle den bättre fungerande
lönebildningen leda till 3 % högre
sysselsättning. Arbetslösheten skulle bli
lägre, och arbetsutbudet skulle bli
högre. Därmed skulle BNP kunna vara
ungefär 3 % högre, och sist men inte
minst skulle de offentliga finanserna
förbättras så mycket genom lägre
arbetslöshet att det skulle finnas 45
miljarder kronor mer till
skattesänkningar och utgiftsreformer.
Utväxlingen mellan sysselsättning och
förbättrade offentliga finanser är
således väldigt stark. Om vi lyckas få
upp sysselsättningen blir utgifterna för
a-kassa lägre, men det är egentligen den
lilla komponenten. Det stora är att
inkomstskatterna, arbetsgivaravgifterna
och momsen blir högre. Utväxlingen i ett
land med höga skatter som Sverige är
oerhört stor, så den här ganska lilla
skillnaden i jämviktsarbetslöshet
resulterar i 45 miljarder kronor mer i
utrymme för ofinansierade
skattesänkningar och ofinansierade
utgiftsreformer.
Det allra bästa sättet för regeringen
och riksdagen att framöver kunna sänka
skatterna och genomföra utgiftsreformer
utan att behöva finansiera det genom
andra skattehöjningar eller
utgiftsminskningar är att se till att få
upp sysselsättningen. Dels gäller det att
öka arbetsutbudet i största allmänhet,
dels gäller det att främja en väl
fungerande lönebildning, så att vi kan
hålla arbetslösheten på 3 ½ % i stället
för 5 %, som angavs i exemplet.
Vi har också gjort en kalkyl över vad
som händer om lönebildningen går fel. Jag
nämnde ju att det skedde 1996, och det är
inte uteslutet att det händer även i
framtiden. Vi har publicerat en kalkyl i
Konjunkturläget i december i år. Vi har
en stor lönerörelse år 2004, så vi har
gjort en kalkyl över vad som händer om
2004 års lönerörelse utmärks av
kompensationstänkande. Scenariot kan vara
att Kommunal får igenom en del av de krav
som man har angivit och att andra
löntagarorganisationer kräver
kompensation för det genom en högre
löneutveckling år 2004 än vad man skulle
ha fått i annat fall.
Arbetslöshet och lön
Avvikelse i procentenheter
I det här fallet har vi räknat med att
andra än kommunalanställda får 1
procentenhet extra i löneökningar år 2004
jämfört med huvudscenariot. Det är alltså
ett kompensationstänkande utöver vad vi
tror är mest sannolikt, motsvarande
1 procentenhets extra löneökningar i hela
den privata sektorn plus i staten. Då
ökar de totala lönerna 0,7 procentenheter
mer än vad de skulle ha gjort i annat
fall. Det här diagrammet visar alltså
utvecklingen jämfört med vårt
huvudscenario.
Då ska Riksbanken höja räntan, för då
ökar inflationstrycket, och den uppgift
som Riksbanken har fått av riksdagen är
att se till att inflationen återförs till
2 %. Riksbanken ska alltså höja räntan i
det läget. Då blir arbetslösheten högre.
Vi räknar alltså med att arbetslösheten
blir ett par tiondelar högre på grund av
Riksbankens åtstramning, och det bromsar
i sin tur löneökningen.
Reguljärt sysselsatta 20-64 år
I procent av befolkningen
Kostnaden för detta är alltså att
arbetslösheten temporärt blir högre och
att sysselsättningen blir lägre. Här ser
ni en ganska betydande utväxling även för
sysselsättningen för den lilla extra
procentenheten i lönekompensation år
2004. Slutsatsen är alltså att svensk
samhällsekonomi mår mycket bättre om det
inte blir kompensationskrav 2004 men att
det finns risk för att det blir
kompensationskrav.
Vad kan man då göra för att främja en
samhällsekonomiskt välfungerande
lönebildning och ytterst för att uppnå en
hög sysselsättning och låg arbetslöshet
på ett hållbart sätt?
· Parter och medlare kan bidra
till väl fungerande lönebildning
·
· Se till att arbetskostnaderna
ökar med högst 3,5 % så länge
sysselsättningsgraden understiger 80 % -
motsvarar högst 2 % i avtalsenliga
löneökningar.
·
· Se till att lönebildningen i sig
inte ger alltför höga arbetskostnader.
·
Om arbetskostnaderna ändå hamnar alltför
högt så bromsa löneökningstakten så
snabbt som möjligt.
Vår bedömning är att arbetsmarknadens
parter och medlare kan medverka till
detta på tre sätt. De kan för det första
via sina avtal på central, lokal och
individuell nivå se till att
arbetskraftskostnaderna ökar med högst
3 ½ % så länge vi inte har nått
sysselsättningsmålet. Som jag sade
tidigare motsvarar det högst 2 % i
avtalsenliga löneökningar.
Man kan för det andra se till att
lönebildningen inte i sig själv går fel
och orsakar för höga
arbetskraftskostnadsökningar, vilket som
jag sagt senast skedde 1995-1996 och
riskerar att ske även 2004.
För det tredje kan man se till att om
arbetskraftskostnaderna ändå skulle hamna
för högt - kanske av andra skäl än att
arbetsmarknadens parter själva misslyckas
med lönebildningen - återställa
lönekostnaderna så snabbt som möjligt.
· Regering och riksdag kan bidra
till en väl fungerande lönebildning
genom:
·
· att utforma arbetsmarknads-,
utbildnings-, social- och hälsopolitiken
så att sysselsättningsgraden kan vara 80
%
·
· att inte öka arbetskostnaderna
genom höjda arbetsgivaravgifter
·
· att inte öka företagens
kostnader för t.ex. sjukfrånvaro eller
rehabilitering utan balanserade
sänkningar av arbetsgivaravgifterna
·
att inte lagstifta om förkortad
arbetstid.
Vad kan då regering och riksdag göra? För
det första kan man utforma den samlade
arbetsmarknads-, utbildnings-, social-
och sysselsättningspolitiken så att
sysselsättningsgraden kan vara 80 % på
ett hållbart sätt. Det krävs då åtgärder
för att öka arbetsutbudet jämfört med det
huvudscenario som vi har. Jag instämmer
helt med Riksbanken om att en av de
viktigaste uppgifterna för regering och
riksdag för att nå en god utveckling av
sysselsättning och produktion och ytterst
välfärd i Sverige är att främja ett högt
arbetsutbud.
Vidare tycker jag att man bör undvika att
lägga sten på börda för arbetsmarknadens
parter. 3 ½ % lönekostnadsökning, som är
vad vi tycker är samhällsekonomiskt
lämpligt, är rätt så lågt jämfört med vad
vi har nått tidigare. Det är viktigt att
det utrymmet inte inskränks, så att det
blir ännu svårare för arbetsmarknadens
parter att uppnå en väl fungerande
lönebildning. Därför skulle vi från
institutets sida vilja avråda från
regeländringar som höjer arbetsgivarnas
kostnader och därmed inskränker
löneutrymmet. Det är som sagt svårt nog
att få ned lönekostnadsökningen till
3 ½ %, och därför bör man inte öka
arbetskraftskostnaden t.ex. genom höjda
arbetsgivaravgifter. Om man lägger på
företagen kostnaderna för sjukfrånvaro
och annat, vilket i sig kan vara en god
idé, bör man balansera det fullt ut med
sänkta arbetsgivaravgifter, och sedan bör
man vara försiktig med att lagstifta om
förkortad arbetstid, för även det
riskerar att driva upp timlönen.
Ordföranden: Jag ber att få tacka Ingemar
Hansson, Konjunkturinstitutet, för
föredraget och lämnar över ordet till
Anders Lindström från Medlingsinstitutet.
Anders Lindström: Ordförande! Till
skillnad från företrädarna för världens
äldsta riksbank och det väletablerade
Konjunkturinstitutet måste jag börja med
att säga någonting om vad vi gör på det
här området. Medlingsinstitutet är en ny
myndighet, och vår roll i lönebildningen
är dels att medla i uppkomna konflikter,
dels att ansvara för den officiella
lönestatistiken. Men i det här
sammanhanget är det viktiga att vi verkar
för en väl fungerande lönebildning. Det
är då två frågor som man måste klara ut.
Den första är vad som är en väl
fungerande lönebildning. Vad vi gör när
vi verkar får jag väl försöka svara på
löpande.
En väl fungerande lönebildning
· ger reallöneutveckling
·
· medverkar till
sysselsättningstillväxt
·
· ger i så liten utsträckning som
möjligt upphov till
arbetsmarknadskonflikter
·
· möjliggör förändrade
"relativlönelägen"
·
· åstadkommer jämställda löner
mellan kvinnor och män
·
· stimulerar produktivitetsökning
·
Vi har försökt att med ledning av den
proposition som ligger till grund för
Medlingsinstitutet klara ut vad regering
och riksdag har avsett med en väl
fungerande lönebildning. Det första är
naturligtvis att den ska ge
reallöneutveckling, men lönebildningen
ska också medverka till en
sysselsättningstillväxt. I så liten
utsträckning som möjligt ska den ge
upphov till konflikter, i vart fall
konflikter som medför kostnader för
tredje man. Den ska möjliggöra förändrade
relativlönelägen. Det ska gå att förändra
lönerna för grupper av löntagare. Den ska
i största allmänhet åstadkomma jämställda
löner mellan kvinnor och män och
stimulera produktivitetsutvecklingen.
och ska kunna förenas med:
· att den konkurrensutsatta
sektorn är lönenormerande
·
· att kostnadsutvecklingen inte
överstiger den i våra viktigaste
konkurrentländer
·
· de förhandlingsformer som
parterna själva väljer, dvs. såväl
centrala förbundsavtal som
decentraliserad och individualiserad
lönebildning
·
. men allt detta inom den "norm" som
bestäms av:
· produktivitetstillväxten i
industrin och
·
inflationsmålet
Men lönebildningen ska också kunna
förenas med att den konkurrensutsatta
sektorn är normerande och att
kostnadsutvecklingen inte överstiger
löneökningstakten i våra viktigaste
konkurrentländer. Detta ska kunna ske med
de förhandlingsformer som parterna själva
bestämmer. Staten ska alltså förhålla sig
neutral till om man vill ha
centraliserade löneavtal eller helt
decentraliserad och individualiserad
lönebildning. Effekterna ska ändå vara de
som jag har beskrivit. Det kanske
viktigaste är att allt detta ska ligga
inom den norm som vi nu har hört
företrädarna för Riksbanken och KI tala
om och som bestäms av
produktivitetstillväxten i industrin och
i inflationsmålet.
När vi talar med parterna lutar vi oss
mot den bedömning som
Konjunkturinstitutet gör en gång om året
av samhällsekonomiska förutsättningar för
lönebildningen. Vi uttolkar det så att
det som är det långsiktigt hållbara och
önskvärda är att kostnadsökningstakten
icke får överstiga 3 ½ %. Vi kan då se
efter hur lönebildningen har fungerat de
senaste åren i förhållande till vad jag
definierade som en väl fungerande
lönebildning. Vi kan nu i stort se 2002
års resultat, även om det måste göras en
reservation att konjunkturlönestatistiken
inte är definitiv förrän ungefär tolv
månader i efterskott. Det är alltså
fortfarande något av en prognos för
utfallet vad gäller 2002.
Anm. Uppgifterna för 2002 baseras på
utfallet jan.-nov.
Lönerna för arbetare i privat sektor har
ökat med 3,6 % och för tjänstemän i
privat sektor med 4,1 %. Detta bekräftar
en tendens som jag ska återkomma till,
nämligen att tjänstemännens löner i
synnerhet på den privata sidan ökar mera
än arbetarnas. Tendensen har varit
densamma under en rad år.
För hela arbetsmarknaden januari till
och med november har vi ett
resultatutfall på 3,9 %. Vi räknar med
att det kommer att öka till 4,1 %. Bland
annat vet vi att statens siffra inte
kommer att bli 2,9 % utan sannolikt
någonting runt 4 %. Av detta kan vi
utläsa att vi har haft en något avtagande
löneökningstakt. Löneökningstakten
minskar med ett par tiondelar jämfört med
2001. Skillnaderna mellan arbetare och
tjänstemän på den privata sidan minskar
också något, men tendenserna står ändå
kvar.
Nominallön, reallön och KPI
Procentuell förändring
Jag ska först säga något om
reallöneutvecklingen, som kanske är den
första punkt där man ska bedöma om
lönebildningen fungerar eller ej.
Den serie av staplar som representerar
reallöneutvecklingen är den bästa årsrad
som man kan finna på ungefär 35-40 år. Vi
får gå tillbaka till 60-talet eller
början av 70-talet för att hitta en
motsvarande årsrad med positiv
reallöneutveckling för svenska löntagare
- detta i kombination med att
nominallönerna och ökningstakten för KPI
har sjunkit kraftigt.
Så långt är det ett bra betyg på
löneutvecklingen för den gångna perioden
1996-1997 och fram till i dag, även om
ökningstakten är något vikande.
Arbetskostnadsindex, näringslivet
Procentuell förändring från föregående år
År 2002 baserat på utfallet
jan.-nov.
De skilda ökningstakterna för arbetare
och tjänstemän ser ut så här under
perioden 1996-2002. Jag gör fortfarande
den reservationen att det är något av en
prognos. Skillnaden i ökningstakt
minskar, men en väsentlig skillnad
består, vilket kanske i sig kommer att
vara ett problem framöver.
Lönekostnader per timme i näringslivet
Nationella valutor, procentuella
förändringar från föregående år
19 19 19 19 20 20 20
96 97 98 99 00 01 02
*
Exkl.
arbetsgivara
vgifter
Sverige 5, 4, 4, 3, 3, 4, 3,
9 5 0 1 7 3 9
Euroområdet 3, 2, 2, 2, 3, 3, 3,
0 4 1 7 5 6 6
Skillnad 2, 2, 1, 0, 0, 0, 0,
9 1 9 4 2 7 1
Inkl.
arbetsgivara
vgifter
Sverige 6, 4, 4, 3, 4, 4, 4,
4 6 8 7 1 8 0
Euroområdet 3, 2, 2, 2, 3, 3, 3,
2 5 0 4 3 5 6
Skillnad 3, 2, 2, 1, 0, 1, 0,
2 1 8 3 8 3 4
* Prognos baserad på de tre första
kvartalen 2002
Ett av måtten på en väl fungerande
lönebildning är att ökningstakten inte
får avvika i förhållande till våra
viktigaste konkurrentländer. Även Ingemar
Hansson har visat att så är fallet. Här
försöker vi beskriva hur stor skillnaden
har varit. Möjligen kan vi se en tendens
att skillnaden i ökningstakt i jämförelse
med euroområdet avtar något vad gäller
de direkta avtalslönerna. Lägger vi till
förändringar i arbetsgivaravgifter ser vi
att det fortfarande är en betydande
skillnad, även om takten tycks avta något
även 2002. Jag betonar återigen att det
är en prognos. Förmodligen blir
skillnaden lite större när det är
färdigräknat.
Här kvarstår problemet att den svenska
löneökningstakten fortfarande är något
för snabb i förhållande till våra
viktigaste konkurrentländer.
Strejker och lockouter i Sverige
1985-2002
Antal dagar
Avtalsrörelsen 2002 omfattade ungefär en
halv miljon arbetstagare och ett
sjuttiotal avtal, samtliga inom staten.
Den gällde delar av den grafiska
industrin, transportsektorn, IT och
telekom. Det var en fortsatt låg
konfliktbenägenhet. År 1995 var ett
undantag, men sedan början av 90-talet
har antalet förlorade arbetsdagar i
vvrigt i konflikter i form av strejker
och lockouter varit fallande. Det är ett
så lågt utfall att vi inte riktigt kan
mäta det i den här statistiken, som bland
annat redovisas till Eurostat och som
visar antalet tusen dagar per år. Det är
mindre än 1 000 dagar förlorade i
konflikter åren 1998, 2000 och 2002.
En annan tendens från mitten av 90-
talet står sig, nämligen att parterna
förmår att träffa avtal i rätt tid. Vi
har haft ett gammalt problem med att
avtalsförhandlingarna har dragit ut på
tiden, och det har vi nu i stort kommit
till rätta med. De flesta avtal träffas
inom några veckor före eller efter
utlöpningstiden för det gamla avtalet.
Vad avser 2003 har vi utöver
förhandlingarna mellan Kommunal och
kommun- och landstingsförbunden knappt
ett femtiotal avtal. Det är ungefär
150 000 löntagare som omfattas, främst
inom transportsektorn. Såvitt vi kan se
så här långt ligger avtalsökningsnivåerna
på mellan 3 och 4 %. Till detta kommer
kostnadsökningen i de avtalsreglerade
trygghetssystemen. För arbetare är det
0,9 % i AGS-avtalssystemet. För privata
tjänstemän kommer avgiftsökningar i
framför allt ITP-systemet. Hur mycket är
fortfarande oklart.
Kommuner och landsting har
kostnadsökningar för avtalade
trygghetssystem om i storleksordningen
2 %. Jag har visat att löneökningstakten
i kommuner och landsting i fjol var
ca 4,3 % och ytterligare lite större år
2001. Om vi utgår från att ökningstakten
inte nämnvärt vänder nedåt år 2003 får
kommuner och landsting
arbetskraftskostnadsökningar i
storleksordningen 6 %. Då har vi inte
intecknat några förändrade utfall för
Kommunal.
Man måste fråga sig om det är
långsiktigt förenligt med att den
konkurrensutsatta sektorn är
lönenormerande att den offentliga sektorn
år efter år har ett väsentligt större
utfall på löneökningarna.
2004 års lönerörelse kommer att omfatta
större delen av arbetsmarknaden.
Undantagen är framför allt
tjänstemannafacken inom offentlig sektor.
Läkare, lärare, SKTF, Vårdförbundet och
Akademikeralliansen har alla avtal med
kommuner och landsting som löper ut först
den 31 mars 2005. Därutöver omfattas
alltså såvitt vi nu vet i stort sett hela
arbetsmarknaden. Förberedelserna börjar
nu. De flesta organisationer kommer
förmodligen inte att precisera sina
yrkanden förrän efter folkomröstningen i
september.
Procentuell andel företag med brist på
yrkesarbetare respektive tjänstemän, i
industrin
Såvitt vi kan se av den statistik som vi
får från AMS och från en del prognoser
för arbetskraft kommer vi inte att ha
några omfattande problem med brist på
arbetskraft. Bristtalen har nu varit
fallande i två år. Det hindrar inte att
det finns akut brist inom enskilda yrken
på begränsade områden, av typen
specialistläkare, sjuksköterskor med
specialistkompetens, busschaufförer, VVS-
montörer och ytterligare några yrken. Men
generellt sett har vi inte haft så låga
bristtal sedan 1994. Bristen på
arbetskraft bör därför inte generellt
driva upp löneökningstakten.
Det finns dock en del andra faktorer
som kan sägas skapa osäkerhet. En av dem
är eventuella politiska beslut om
arbetstidsförkortning. Varje dags
arbetstidsförkortning motsvarar ½ %
lönekostnad och ska räknas. Ett
eventuellt beslut om en ny helgdag om
inte samtidigt en annan dag tas bort
motsvarar också ½ % lönekostnadsökning.
Förändringar i arbetsgivarnas
betalningsansvar för sjuklöner påverkar
naturligtvis också. Jag har pekat på de
avtalade trygghets- och pensionssystemen.
Därutöver pågår förhandlingar mellan LO
och Svenskt Näringsliv om ett så kallat
omställningsavtal. Vi vet inte om
förhandlingarna kommer att sluta i ett
avtal i år. Gör de det kommer säkerligen
kostnaden att få räknas av kommande år.
Slutar de inte i ett avtal är det möjligt
att frågan påverkar
förbundsförhandlingarna.
Beroende på vad parterna i kommuner och
landsting kommer överens med
Kommunalarbetareförbundet om kommer vi
att ha mer eller mindre av
kompensationskrav på andra områden. Jag
säger "beroende på", för vi vet inte i
dag vad det här avtalet kommer att
resultera i. Men det är liksom en
självklarhet att löntagare i jämförbara
yrken i industrisektor och servicesektor
jämför sig med utfallet på den kommunala
sektorn, och deras krav kommer att
påverkas av det.
Om man summerar något av de gångna
lyckosamma åren är det, som ni har hört
från de två föregående talarna,
egentligen tre faktorer som har medverkat
till att vi har fått ett så positivt
utfall.
Vi har intecknat företagens
vinstmarginaler på ett sätt som man inte
kan rekommendera att man fortsätter med,
utan på något sätt måste
vinstmarginalerna vara i långsiktig
balans.
Vi har haft en produktivitetsutveckling
som varit större än omvärldens, och det
är väl få som tror att vi bestående
kommer att ha en produktivitetsutveckling
som är kraftigt avvikande från
euroområdet.
Kronkursen har justerats så att den
konkurrensutsatta industrins
konkurrenskraft har bibehållits, och vi
kan inte heller bygga lönebildningen
långsiktigt på en fallande kronkurs.
Ingen av dessa tre faktorer finns till
handa för en långsiktig lönebildning som
är för hög. Vi kan nu se att vi fortsatt
ligger något för högt för att nå de
politiskt övergripande målen om
förbättrad sysselsättning. Därmed finns
det alltså fortsatta problem med den
svenska lönebildningen.
Ordföranden: Vi tar nu en kort paus.
Ordföranden: När vi nu har återsamlats
ska vi påbörja själva utfrågningen.
Kjell Nordström (s): Jag skulle vilja
ställa en fråga till Lars Heikensten.
Såvitt jag förstår pågår en diskussion
inom ECB om att ändra inflationsmålet
något. Hur skulle det påverka svenska
löner? Skulle det vara möjligt för dem
att ligga något högre än vad som
redovisades i prognosen tidigare?
Jag vill ställa en fråga till Anders
Lindström och kanske även till övriga.
Det pågår en diskussion om lönerna för de
offentligt anställda, framför allt
undersköterskor och andra, och det finns
ett stort folkligt stöd för att justera
dessa löner. Hur bedömer ni möjligheterna
att justera dessa relativlönelägen mellan
denna grupp och andra grupper, och hur
lång tid skulle man behöva ha på sig för
att det verkligen ska ske någonting
synbart? Jag inser att det inte går att
göra allt på ett år. Men vad är er
bedömning, och hur ser övriga
fackföreningar på att ställa upp på att
förändra dessa relativlönelägen?
Lars Heikensten: Jag är rädd att jag inte
har så mycket spännande att säga om Kjell
Nordströms fråga därför att jag inte har
inblick i denna diskussion. Men min
gissning är att den utvärdering som görs
inom ECB inte kommer att leda till någon
särskilt genomgripande förändring av hur
ECB ser på sitt inflationsmål.
Anders Lindström: Jag vill ogärna direkt
kommentera yrkanden från en organisation
som just förhandlar om detta. Det hoppas
jag att ni förstår. Jag måste ju tala med
båda parter under pågående förhandlingar
också. Men rent allmänt försöker vi säga
till dem som anser att de ska ha en annan
löneutveckling än vad normen ger utrymme
för att det ankommer på dem att komma
överens med arbetsgivaren för det första
om det önskvärda med detta och för det
andra att tillsammans med arbetsgivaren
skapa förståelse, respekt och acceptans i
omvärlden så att vi inte med automatik
får några kompensationskrav från andra
och att man åtar sig att göra det i den
takt att det går att förena med den
övergripande målsättningen för
lönebildningen och att det inte påverkar
lönebildningen negativt genom att det ger
upphov till inflationsdrivande
lönebildning.
När det gäller så stora grupper som du
talar om här säger det sig självt att det
måste ske över lång tid. Det ligger också
i sakens natur att detta när det gäller
stora grupper måste innebära att andra
grupper måste acceptera en något lägre
löneökningstakt. Och den som då har
anspråk på att få mer måste rimligen
förankra att även några andra ska få
något mindre för att det hela ska bli
rätt.
Fredrik Reinfeldt (m): Jag vill
inledningsvis berömma de tre inledande
talarna för att ha bevisat att vi är i
Sverige. Med utmärkt diplomati och med
inflaggningar om att det går lite bättre
har ni alla tre egentligen beskrivit en
ganska allvarlig dramatik, nämligen att
den svenska lönebildningen inte fungerar,
att det spelar stor roll för att
tillväxten inte är tillräckligt god i
Sverige och att om ingenting görs åt det
kommer det att leda till fortsatt för låg
tillväxt men också arbetslöshet. Detta
måste det politiska systemet lyssna till
och också göra någonting åt. Det är inte
bara så att lönebildningssystemet inte
fungerar. Anders Lindström har med sina
siffror påvisat till och med det omvända
förhållandet från hur det är tänkt att
vara, nämligen att kommun- och
landstingssektor är löneledande i
förhållande till den konkurrensutsatta
sektorn.
Det talas inte så mycket om varför det
ser ut så här, varför vi har decennier av
icke-fungerande lönebildning. Men det
kanske inte är er roll här i dag. Jag har
naturligtvis noterat att Lars Heikensten
påpekade att den penningpolitiska regimen
som flera av oss har medverkat till att
den har kommit på plats har inneburit
klara förbättringar, men det är
fortfarande inte tillräckligt bra.
Jag tror att en väldigt viktig faktor
är att den konkurrensutsatta sektorn i
Sverige är för liten i förhållande till
den totala ekonomin och att det spelar
roll. Jag tror att det finns betydande
politiska risker. Det finns inlindat i
era anföranden. Det finns politiska
risker både i närtid och i den politik
som nu förs och som handlar väldigt
mycket om att dämpa arbetskraftsutbudet -
friår och idéer om att man ska ha
utvidgade möjligheter till att på olika
sätt vara borta från arbetsmarknaden. Det
pågår nu diskussioner om att övervältra
kostnader för sjukförsäkringen på
offentliga arbetsgivare som måste få
direkt påverkan på den totala
arbetskraftskostnad som ni har påpekat är
mycket viktig för hur lönebildningen
utvecklas.
Det finns dock några aspekter som inte
alls har nämnts, och det förvånar mig
lite grann. Det ena är att Lars
Heikensten talade om effekten av
prisökningar på el och olja. Men en ännu
större indragning av köpkraft görs väl
till följd av de ganska kraftiga kommunal-
och landstingsskattehöjningar som har
skett i Sverige och som väl också med det
resonemanget riskerar att leda till
kompensationsdiskussioner? De har också
den profilen att de väldigt hårt drabbar
dem som tjänar allra minst.
Till det kommer att den svenska
marginalskattenivån nu kryper uppåt. Vi
närmar oss marginalskatter som av
tidigare finansministrar kanske skulle ha
beskrivits som perversa eller något
sådant, det vill säga att de nu närmar
sig de 60-procentsnivåer som vi skulle
bort från för tio år sedan då vi sade att
det skulle vara marginalskattenivåer på
50 %. Det kanske är en förklaringsfaktor
till att de som har lite bättre inkomster
i den statistik som Anders Lindström
visade kanske drar i väg mer än andra
grupper. Det brukar nämligen bli så när
marginalskatterna kryper uppåt att man
vill få kompensation för det. Det kan
vara högre nominella löneökningar, men
det kan också vara annat som tar sig
uttryck i det totala
lönekostnadsutrymmet.
Det skulle jag vilja ha lite synpunkter
på - marginalskatternas betydelse och det
faktum att vi kanske också riskerar att
få kompensationskrav på de ganska massiva
kommunal- och
landstingsskattehöjningarna.
Ingemar Hansson: Till den lista som
Anders Lindström gjorde över gynnsamma
förutsättningar som gällt under de
senaste tre-fyra åren kan jag nämna att
inkomstskatterna har sänkts under dessa
år genom att löntagarna successivt fått
kompensation för en allt större andel av
egenavgifterna till pensionssystemet. I
viss mån kan man säga att lönebildningen
har underlättats även av det faktum att
hushållen därigenom har fått ett
tillskott till sina reala disponibla
inkomster.
Men enligt våra bedömningar är utrymmet
för ofinansierade skattesänkningar och
utgiftsreformer obefintligt för de
närmaste åren såvitt man inte lyckas
bättre än vi räknar med i huvudscenariot
när det gäller
sysselsättningsutvecklingen. Därmed finns
inte den gynnsamma omständigheten längre,
utan tvärtom, som Fredrik Reinfeldt
nämnde, har vi nu sett en del höjningar
av kommunalskatterna. Det tenderar att
driva upp lönekraven.
Det faktum att vi nu har stigande snarare
än sjunkande skatter innebär en
ytterligare utmaning för lönebildningen
som lönebildningen måste klara av.
Lars Heikensten: Jag kan säga ett par ord
om detta. Om vi går tillbaka, och tar ett
långt perspektiv, kan vi säga att början
till något slags sammanbrott för
lönebildningen inträffade i mitten av 70-
talet när vi lämnade systemet med fasta
växelkurser som fanns internationellt,
och kom in i den devalveringsregim som vi
sedan hade under ungefär 20 år.
En del av de problem som vi fortfarande
brottas med i vårt lönebildningssystem
har sin grund i att vi inte fullständigt
har frigjort oss från den världen, om jag
uttrycker mig så. Det finns fortfarande
attityder och mönster kvar på
arbetsmarknaden från den perioden trots
att den stabiliseringspolitiska regimen
nu ser ut på ett annat sätt.
Jag tror att den avgörande orsaken till
att löneutvecklingen har varit bättre
under de senaste åren är den
stabiliseringspolitiska regimen. Men det
finns naturligtvis annat som kan göras
för att förbättra lönebildningen. Det är
väl bland annat den typen av frågor som
Anders Lindström har att brottas med i
sin vardag.
När det gäller skatterna tror jag inte
att det är alldeles väl belagt i
akademisk litteratur exakt hur det slår.
Men jag delar i allt väsentligt Ingemar
Hanssons bedömning att ett lägre
skatteuttag under senare år än vad vi
hade dessförinnan har underlättat för
löneutvecklingen. Och rimligen är det så
att om vi nu får mer skattehöjningar
kommer det att komplicera lönebildningen.
Att jag inte nämnde det utan fokuserade
på el- och oljepriserna hängde ihop med
att de slår direkt på prisnivån, och det
är väldigt tydligt hur effekten på
reallönen blir av en uppgång av
prisnivån. Man kan väl förstå att denna
effekt direkt kan åberopas i
löneförhandlingarna på ett tydligare sätt
än till exempel kommunalskattehöjningar.
Men jag tror ändå att det i det långa
loppet finns en effekt också av
skattehöjningar av den typ som Fredrik
Reinfeldt åberopade.
Jag kan dock säga att när det gäller
såväl oljeprisstegringarna och
energiprisstegringarna som
skattehöjningarna finns det också en
motverkande effekt på inflationen som har
att göra med att man pressar den allmänna
efterfrågan, att människor får mindre
pengar över och att de därmed sätter
sprätt på mindre pengar. Det tenderar att
dämpa inflationsutvecklingen och
naturligtvis aktiviteten i ekonomin.
Fredrik Reinfeldt (m): Jag begär inte att
ni ska svara upp mot alla de politiska
invändningar som jag gör. Det är ju så
det fungerar i politiken. Men jag hävdar
att när det gäller väldigt mycket av det
som ni har varnat för kan jag bara se
adderande problem om jag betraktar vad
nuvarande majoritet har ställt ut att
göra i ganska nära tid. Och det handlar
väldigt mycket just om
arbetskraftsutbudet och möjligen också om
hur vi ska lösa denna för Sverige helt
avgörande faktor att vi har totalt sett
en och en halv miljon svenskar som av
olika skäl inte går till jobbet eller som
inte jobbar så mycket som de skulle
kunna. Detta har flera av er pekat ut som
en väldigt viktig tillväxtfaktor.
Jag vill återkomma till
marginalskatterna, som ni kringgick. Jag
är gammal nog att minnas hur det var när
marginalskatterna var väldigt höga i
Sverige och vad som händer i en sådan
ekonomi. Då blir det inte bara nominella
löneökningar, utan det sätter tryck på
det som kallades fringisekonomi på 80-
talet, det vill säga att det blir mer
intressant att ta ut löneutrymme på annat
sätt än i nominella löneökningar. Man
kanske ser till att få mer fritid och
hittar på andra vägar att fylla ut
plånboken. Jag tror att den risken är
överhängande just för resonemanget att
lära sig skillnad på nominella
lönekostnadsökningar och det totala
löneutrymmet, alltså det totala
lönekostnadsutrymmet. Och nu har ni pekat
just på att det är det som är det
avgörande för hur detta kommer att
påverka lönebildning, tillväxt och
arbetslöshet. Därför vore det ändå
intressant att ni lite grann reflekterar
över att vi faktiskt nu har
marginalskattenivåer som kryper uppåt i
Sverige igen.
Lars Heikensten: Ingen är bättre skickad
att göra detta än professor Hansson, som
skrev om dessa frågor i sin avhandling.
Ingemar Hansson: Jag som hade tänkt
passa!
Det som är avgörande är den totala
lönekostnadsutvecklingen. Om det är så
som Fredrik säger, att olika typer av
förmåner bredvid lönen skulle expandera,
ska de också räknas som en del av
kostnaderna.
Samtidigt är det som Lars Heikensten
sade, nämligen att sambandet mellan
marginalskatter och tillväxt är föremål
för mycket forskning och empiriska
skattningar. Det finns ganska blandade
resultat. Det är inte alldeles klart hur
starka sambanden är. Det är rätt stor
osäkerhet om i vilken mån
marginaleffekter har samband med
tillväxt.
Icke desto mindre innebär
marginaleffekter - avseende det samlade
skatte- och transfereringssystemet - att
det skapas snedvridande skattekilar,
effektiviteten blir lägre än i annat
fall. Storleken och återverkningar på
tillväxten är en betydligt svårare fråga.
Skatter innebär samtidigt att man kan ha
utgifter som i sin tur höjer tillväxten i
form av utbildning, forskning och dagis
och så vidare. Man måste beakta både
incitamentssidan och de
tillväxtbefrämjande åtgärderna som kan
göras med hjälp av offentliga utgifter.
Lägger man ihop detta är bilden inte
fullt så solklar som när man bara tittar
på skattekilarna.
Karin Pilsäter (fp): Det finns hemskt
många saker att ta upp. Egentligen är det
som Lars Heikensten sade inledningsvis,
att vi borde ha en hearing om vad
politiken kan göra mer konkret.
Jag har fäst mig vid vad som finns med
i Konjunkturinstitutets rapport från i
höstas om själva lönebildningsmodellen.
Den kan vara antingen väldigt
decentraliserad eller väldigt
centraliserad. Sverige ligger någonstans
i mitten - halvcentraliserad. Det är
sämst av fallen.
Jag skulle vilja be fler utveckla
tankegångarna lite grann. Fler avtal,
särskilt på tjänstemannasidan, har blivit
helt individualiserade. Nu råkade jag
hitta en Skopundersökning. Jag vet inte
hur det är med vetenskapligheten i den.
Enligt undersökningen räknar fler och
fler hushåll med att deras egen
löneutveckling ska bli bättre än den
genomsnittliga. Det skulle indikera att
de tror att löneförhandlingarna ska ge
ett större plus för deras egen del än för
andra.
Med utgångspunkt i att den modell vi
har nu - någonstans mittemellan - ska
vara sämst för utvecklingen skulle man ur
vårt perspektiv behöva politiska åtgärder
för att hjälpa till att antingen gå
gentemot mer centralisering eller
gentemot mer decentralisering. Utan att
veta gissar jag att de politiska åtgärder
som vidtas verkar lite åt båda hållen,
och så stannar man kvar på mitten. Jag
vill höra er syn på vilken väg som vore
den bästa, mer decentralisering eller mer
centralisering? Vad kan vi göra åt den
saken?
En annan fråga som hänger väl ihop med
detta handlar om att en av uppgifterna
för Medlingsinstitutet är att bidra till
att relativlöneförändringar kan ske och
att verka för jämställda löner mellan
kvinnor och män. De två sakerna hänger
väl ihop. Det här ska förenas med att den
konkurrensutsatta sektorn är normerande.
Eftersom kvinnor i hög utsträckning finns
i den icke konkurrensutsatta sektorn och
relativlöne-"plussen" i hög utsträckning
måste hamna i den icke konkurrensutsatta
sektorn, t.ex. är bristyrkena läkare,
sjuksköterskor, lärare, och den
demografiska utvecklingen framöver gör
att man måste få arbetsvillkoren att bli
mer lockande, t.ex. till äldreomsorgen,
ihop med den situation vi har nu med att
få folk att utföra arbete, inte bara vara
anställda utan locka folk att verkligen
gå till jobbet, handlar det kanske inte
helt men till en viss del om
arbetsvillkoren i dessa sektorer. Det är
tungt, hårt och uselt betalt. De som
jobbar där är av olika skäl frånvarande,
och folk vill inte lockas dit.
Är de två uppgifterna över huvud taget
förenliga och genomförbara, det vill säga
att den konkurrensutsatta sektorn ska
vara normerande men kunna bidra till
relativlöneförändringar och jämställda
lönevillkor? Är de förenliga med att
sektorerna fortsätter att inte ligga i
den konkurrensutsatta sektorn? Jag driver
frågan till sin spets: Är det för att
kunna genomföra
relativlöneförskjutningarna och
attraktivitet inom de sektorerna
nödvändigt att flytta vården och skolan
från att i huvudsak vara icke
konkurrensutsatta till att i huvudsak i
någon mening hamna i den
konkurrensutsatta sektorn?
Anders Lindström: Det var många frågor.
Jag ska börja med frågan om graden av
centralisering och de tendenser vi kan se
i lönebildningen.
Den rent centraliserade lönebildningen
har vi inte längre i Sverige i den
bemärkelsen att centralorganisationerna
kommer överens om någonting. LO, TCO,
SACO och Svenskt Näringsliv deltar inte
på det sättet i lönebildningen längre.
Lönebildningen sker huvudsakligen mellan
förbundsparter. En väsentlig förändring
har skett under de senaste tio åren. Vi
har haft en stor förskjutning från
nomenklaturlönesystem till individuell
och decentraliserad lönebildning som sker
på arbetsplatsen. Kanske den största
förändringen gäller det vi kallar
sifferlösa avtal, det vill säga avtal som
inte innehåller någon rekommendation om
någon genomsnittlig löneökningstakt utan
där lönen bestäms utifrån samtal
chef-medarbetare. Detta gäller praktiskt
taget alla tjänstemän inom offentlig
sektor, och det gäller en hel del i
privat service. Det finns varianter på
det även inom industrin. Rent centralt
bestämda löneökningar, tarifflönesystem,
är nu en liten del av svensk
arbetsmarknad, även på förbundsnivå. På
så sätt är bilden mer komplicerad än den
gamla modellen som Karin refererar till
om lokal i förhållande till central
lönebildning. Vi har fått en spännvidd av
olika lönebildningsformer i detta
avseende, som jag dessutom tror
fortsätter att utvecklas.
Hur staten ska förhålla sig till detta
har jag fått instruktioner om i den
proposition som ligger till grund för
Medlingsinstitutet. Det är viktigt.
Staten förhåller sig i detta sammanhang
neutral till hur arbetsmarknadens parter
väljer att förlägga förhandlingarna;
förbund, lokalt eller individuellt. Vi
ska ställa samma krav på lönebildningen
oberoende av hur parterna väljer att
förlägga lönebildningen. Här vill jag
peka på två problem som kan komma att
uppstå - jag säger inte att de är problem
i dag - vad gäller dessa siffror i dessa
avtal.
För det första är det oklart för mig på
vilket sätt parterna tar sitt ansvar för
att inte resultatet av den lönebildningen
blir någonting annat än vad som är
önskvärt i förhållande till den norm vi
talar om. Det framgår inte riktigt ännu,
och vi kan ännu inte utvärdera det. Det
är för tidigt.
För det andra är det svårt att se hur man
tar till vara jämställdhetsaspekterna,
hur lönekartläggning och
jämställdhetsplan på arbetsplatsnivå
förenas med en rent individuell
lönebildning där lönen sätts
chef-medarbetare. Det är två saker där vi
särskilt granskar utfallet av avtalen,
men det är ännu för tidigt att säga
någonting om det.
Ingemar Hansson: Jag tänkte kommentera
central kontra decentraliserad
lönebildning.
Jag sade tidigare att en
samhällsekonomiskt bra löneutveckling
sammanfaller i hög utsträckning med vad
som är den bästa löneutvecklingen för
löntagarkollektivet. Hela
löntagarkollektivet skulle tjäna på om
arbetskraftskostnaderna ökar med 3 ½ % i
stället för med de högre siffrorna som
ligger i KI:s prognos.
Löntagarkollektivet tjänar på att
sysselsättningen blir högre, de
offentliga finanserna blir bättre, så att
det därmed blir utrymme för lägre skatter
och fler reformer än i annat fall. Det
råder bred enighet bland ekonomer från
arbetsmarknadens parter om detta. Den så
kallade Edingruppen, som bestod av
ekonomer från arbetsmarknadens parter,
kom fram till en rekommendation om att en
lönekostnadsökning i takt med omvärlden
och resten av Europa är det bästa
tillståndet.
Enligt viss teori för lönebildningen är
helt centraliserad lönebildning önskvärd.
När en part företräder hela
löntagarkollektivet tar man hänsyn till
de indirekta samhällsekonomiska
effekterna. Då bygger man in i själva
förhandlingssystemet en beaktan av
önskvärdheten av hög sysselsättning.
Detta gäller enligt de teoretiska
modellerna. Tittar man på verkligheten är
det inte realistiskt eller kanske inte
önskvärt av andra skäl att ha en helt
centraliserad lönebildning med en enda
representant för alla löntagarna. Den mer
decentraliserade förhandlingsordningen
som vi har i dag har kommit för att
stanna.
Det man kan göra - och det vi delvis
gör i dag - är att förstärka
normbildningen, att förstärka insikten
och medvetenheten om lönebildningens
betydelse ur samhällsekonomisk synvinkel
så att alla som förhandlar om löner på
olika nivåer vet om att kollektivet
tjänar på 3 ½ %, och på det sättet söka
främja ett ansvarstagande så att totalen
blir ungefär så. Jag tror att en
förstärkning av normbildningen är en mer
framkomlig väg än att genom
riksdagsbeslut försöka tvinga fram en
helt centraliserad eller helt
decentraliserad lönebildning. Det har
vidtagits åtgärder. Industriavtalen och
deras uppföljare är ett utmärkt exempel
på hur man ser till att de
samhällsekonomiska aspekterna väger
tyngre. Inrättandet av Medlingsinstitutet
och vår årliga rapport är ett litet
bidrag i samma riktning. Jag tror mer på
ökad medvetenhet både bland
löneförhandlarna och bland allmänheten om
vikten av en löneutveckling i takt med
Europa. Det kan sedan influera de
faktiska löner som sätts. Det är en mer
framkomlig väg. Att återgå till en helt
centraliserad lönebildning är
orealistiskt.
Tittar man ytligt på bilden kanske vi
befinner oss mittemellan centraliserad
och decentraliserad lönebildning. Det
värsta av alla lägen, som Karin sade. Jag
tror nog att det går att nyansera detta
och säga att det pågår en hel del
normbildning på central nivå, bland annat
via Edingruppen och dess efterföljare,
som ändå lyfter fram de
samhällsekonomiska återverkningarna.
Samtidigt finns det en tendens att de
enskilda avtalen sluts alltmer på lokal
nivå. Givet att normbildningen kan bli
tillräckligt stark kan den också vara en
möjlig väg att gå. Framför allt är den
mer realistisk än att återgå till helt
centrala förhandlingar.
Karin Pilsäter (fp): Jag undrar om ni
skulle våga kliva ut någon bit i den
minerade marken om
relativlöneförskjutning och offentlig
sektor.
Anders Lindström: Det blir lite grann en
upprepning. Vi måste ställa det kravet på
dem som pläderar för att de ska ha en
annorlunda löneutveckling än andra att de
dels klarar ut den med sina arbetsgivare
så att den kan ske i fredliga former,
dels att den förankras hos andra så att
det inte kommer kompensationskrav från
andra grupper. När det gäller stora
kollektiv kan jag inte förstå annat än
att detta innebär att löneutvecklingen
för andra grupper måste vara något lägre
i de fall den ska vara högre i ett stort
kollektiv, till exempel offentlig sektor.
Lars Heikensten: Jag har en kort
reflexion, som egentligen är trivial, men
som kanske ändå bör komma fram. Det blir
lite konstigt att diskutera följsamhet
och rekryteringsproblem i termer av hela
den offentliga sektorn. Det är stora
skillnader mellan olika delar av
offentlig sektor. Vi vet att det finns
yrkeskategorier för vilka det är svårt
att möta efterfrågan och där det
sannolikt är oundvikligt att vi får en
positiv relativlöneförskjutning. Men det
finns också kategorier i offentlig
verksamhet som inte har särskilt låga
löner jämfört med den andra delen av
ekonomin.
Vad som behövs är alltså bl.a. en
anpassning av den interna lönestrukturen
i den offentliga sektorn till vad som
gäller i ekonomin i övrigt.
Jag förstår av vad Anders säger att detta
faktiskt pågår. Det är min egen bild i
den arbetsgivarroll jag har. Det har
under de senaste tio åren skett en
utveckling mot en ökad individualisering
av lönesättningen i offentlig verksamhet.
Anders Lindström: För att illustrera vad
Lars Heikensten säger vill jag visa en
alldeles färsk statistik från
Landstingsförbundet, som jag fick vid
överläggningar med dem i veckan. Den
visar förändringen både i absoluta tal
och i lönespridningen för tre grupper
inom landstingsvärlden.
Lönespridning 2001 och 1994
Vissa yrkesgrupper i landsting/regioner
Bland annat har vi undersköterskor. För
1994 ser ni att det är nästan ingen
lönespridning alls för vare sig män eller
kvinnor. De har samma låga lön -
vårdslöst uttryckt. Sedan ser ni att det
har skett en förändring till 2001. Dels
har de fått ett höjt löneläge, dels är
det en ökad lönespridning, framför allt
bland männen.
Sedan har vi sjuksköterskor, ej chefer.
Här ser ni mer påtagligt utvecklingen och
hur den individualiserade lönebildningen
har slagit igenom. Vårdförbundet har den
uttalade målsättningen med sitt fackliga
arbete att öka lönespridningen. Målet är
att öka den med 25 %. Med detta är de -
såvitt jag förstår - överens med
arbetsgivaren.
De stora förändringarna finns bland
läkare, ej chefer, ej AT-läkare. Dels ser
ni hur mycket större lönespridningen är
för högre löner, dels ser ni att den ökar
mer för kvinnor än för män.
Förmodligen kan vi se samma tendenser på
privat sida men med andra nivåer. Det här
säger också någonting om problemet. Det
är här de stora grupperna är. Att
åstadkomma stora förändringar för de
stora grupperna går inte att göra utan
att det märks på helheten.
Mats Odell (kd): Det är några saker som
har slagit mig när jag har lyssnat på
detta, närmare bestämt tre
huvudkategorier.
Den första är att ni är så oerhört
samstämda om bilden. Det påminner mig om
den rökare med begynnande problem i hjärt-
och lungapparaturen som går till läkaren.
Tre olika läkare säger att det är dags
att sluta röka. Det är inte så lätt
gjort. Det här är ett jätteproblem. Alla
vet vad som behöver åstadkommas. Ingemar
Hansson säger att frågan om att
lönebildningen inte fungerar tillräckligt
är den sannolika utvecklingen, men inte
den önskvärda. Vi når inte de olika
målen.
Den andra är att lönebildningen har
förbättrats dramatiskt. Det är som inom
friidrotten: Resultaten förbättras också
i omvärlden hela tiden. Det är bra. Det
är ungefär som rökaren som säger att han
har dragit ned till tio cigaretter om
dagen och feströker. Men problemen
kvarstår ändå. Vi når inte välfärden. Det
är brist på resurser i kommuner,
landsting och stat.
Den tredje är att detta fortfarande är
akilleshälen för svensk välfärd. Innan
Medlingsinstitutet bildades hade vi en
ganska livlig debatt om spelplanen och
spelreglerna för lönebildning i huset.
Olika partier hade olika syn på detta.
Resultatet blev Medlingsinstitutet.
Ser ni några andra institutionella
förändringar som skulle kunna stödja
detta? Jag tar bilden av rökaren. Det
införs rökförbud på alltfler ställen.
Riksdagen har rökfria lokaler, och så
vidare. Det gäller inte bara den egna
moralen, men behövs det något stöd för
att det här ska kunna förbättras?
Konjunkturinstitutet och Ingemar Hansson
säger att regering och riksdag kan bidra
till en väl fungerande lönebildning genom
att utforma arbetsmarknads-, utbildnings-
, social- och hälsopolitiken så att
sysselsättningen kan vara 80 %. Jag säger
som Luther: Vad är det? Det skulle vara
jättekul att se vad det är för substans i
detta. Nu ska man inte längre skriva
Losec på recepten utan vad det är för
verksamma substanser. Det här har en lika
otydlig handstil som läkare ofta har. Jag
skulle gärna vilja höra vad som finns
bakom.
De andra punkterna gäller att inte öka
arbetskostnaderna. Det är ganska enkelt.
Att inte öka företagens kostnader kan vi
också förstå, och inte heller att
lagstifta om förkortad arbetstid. Men
finns det några institutionella
förändringar som kan understödja en
bättre lönebildning, som vi kan fatta
beslut om i det här huset?
Anders Lindström: Jag kan inte påstå att
jag har några förslag som är grundade på
min verksamhet vid Medlingsinstitutet på
förändringar av spelreglerna på
arbetsmarknaden. Jag tror att det har
kommit en insikt - jag har hållit på med
det här ganska länge - att inga system
som reglerar förhållanden på
arbetsmarknaden, allra minst
lönebildningen, är beständiga. Vi har
inte funnit den för all tid givna bästa
modellen, på basis av att det har
fungerat bra ett antal år. Här kommer
säkerligen att komma upp problem som
föranleder riksdagen att diskutera
förändringar i spelreglerna framöver. Det
är jag övertygad om. Men man kan inte
utifrån de senaste årens erfarenheter
säga att det finns några givna förslag på
vad som behöver förändras.
Ingemar Hansson: Det ligger inte i KI:s
uppgift att dela ut detaljerade recept
för vilka åtgärder som skulle dra åt det
hållet. Vi har inte det som uppgift, och
vi har inte kompetens på det området.
Däremot kan jag säga något mer om vad vi
menar med att utforma
arbetsmarknadspolitik och
utbildningspolitik så att
sysselsättningsgraden ska vara 80 %, men
det blir fortfarande i ganska allmänna
termer.
Det gäller att arbetsmarknadspolitiken
utformas så att den främjar att folk kan
återgå i arbete, att via omskolning,
utbildning och på andra sätt få
drivkrafter och kompetens att ta
ordinarie jobb på arbetsmarknaden.
Utbildningspolitiken måste ges en
inriktning så att den främjar hög
sysselsättning. Bland annat med det
demografiska perspektivet är det viktigt
att utbilda tillräckligt många av de
yrkesgrupper vi i framtiden kan se brist
på. Vad gäller social- och hälsopolitiken
gäller det att få ned sjukfrånvaron. Vi
vet att hög sjukfrånvaro är en inkörsport
till förtidspensioner, som i sin tur
håller ned arbetsutbudet. Alla åtgärder
som kan verka i riktning mot att få ned i
synnerhet långtidssjukfrånvaron men även
få ned antalet förtidspensioneringar är
viktiga ur sysselsättningssynvinkel. Mer
precis än så kan jag inte vara.
Mats Odell (kd): Jag ska inte plåga er.
Jag inser att ni inte upplever det som er
uppgift, även om detta är det centrala
för oss. Vi får återkomma i utskottet med
diskussioner.
Jag kan fråga Ingemar Hansson följande.
KI håller väl på att sammanställa
uppgifter framåt. Det skulle vara
intressant om du kan säga någonting om
hur det ser ut. Om ni blickar framåt i
det material ni har så här långt, kommer
det att bli bättre eller sämre vad gäller
lönebildningen?
Ingemar Hansson: Som jag nämnde är vår
prognos att arbetskraftskostnaderna
kommer att öka med drygt 4 % de närmaste
åren. Som nämnts tidigare är det i år
särskilt problematiskt. Lönebikostnaderna
för ITP-pensioner kommer att öka särskilt
mycket. Bland annat som en följd av den
börsnedgång vi har sett finns det behov
av att öka premierna. En del sådana
premieökningar är också överenskomna,
vilket innebär en förhoppningsvis
tillfällig men dock press uppåt på
lönekostnadsökningstakten.
Framöver är vår bedömning att för att
priser och löner inte ska öka alltför
snabbt behövs det en arbetslöshet på ca
4 %. Det är ingen samhällsekonomiskt
önskvärd arbetslöshet. Den
samhällsekonomiskt önskvärda
arbetslösheten är mycket lägre. Vår
bedömning är att om löneökningstakten ska
hålla sig till intervallet 3,5-4 % kan
kapacitetsutnyttjandet bli marginellt
högre än i dag. Ett visst ökat
kapacitetsutnyttjande kan vi klara av.
Som visades tidigare är bristtalen låga
på arbetsmarknaden. En viss ökning av
kapacitetsutnyttjandet kan vi nog klara
av, men inte särskilt markant såsom
lönebildningen nu fungerar. Vi hoppas att
vi har fel. Vi hoppas att lönebildningen
kan komma att fungera bättre så att
arbetslösheten ska gå ned och
sysselsättningen upp. I stora drag är vår
bedömning att vi ligger strax under ett
hållbart kapacitetsutnyttjande.
Vad gäller tillväxten innevarande år
gjorde vi en prognos i december om att
den skulle bli 1,8 %. Sedan skulle
tillväxten öka 2004. Vi har nyligen gjort
en översyn av den prognosen, och vi har
kommit fram till att den internationella
utvecklingen är något svagare än när vi
gjorde prognosen, men i stora drag håller
den. Det finns en del positiva tecken.
Vår prognos för innevarande års tillväxt
är fortfarande 1,8 %, vilket innebär en
viss men inte särskilt stor ökning av
arbetslösheten och en viss minskning av
sysselsättningen, men inte särskilt
mycket. Vi tror att världsekonomin i
Sverige ska växa lite snabbare nästa år,
och därmed ska vi närma oss ett hållbart
kapacitetsutnyttjande. Tekniskt blir
produktionsgapet ganska nära 0 i slutet
av 2004 enligt vår prognos.
Lars Heikensten: Jag har två reflexioner
som egentligen rör Mats föregående fråga.
Du underströk att vi var eniga om talen.
Vi tyckte att under 3 ½ % var en rimlig
löneökningstakt. Det är viktigt att
notera det. En annan sak som vi var eniga
om, och som vi alla lyfte fram, och som
är ett partiellt svar på din fråga, är
att det positiva systemet ska vara
utomordentligt försiktigt med att hitta
på saker som intecknar delar av
löneutrymmet under de närmaste åren. Det
tog vi alla upp på olika sätt. Det är en
mycket central ekonomisk-politisk
slutsats.
I min position tycker jag att det är
olämpligt att gå in i detalj på hur
arbetsmarknad och lönebildning skulle
kunna förbättras. Problemet i Sverige är
inte att det saknas goda idéer på det här
området, Mats. Jag skulle utan vidare
kunna föredra 110 åtgärder för att
förbättra arbetskraftsutbudet, belysta i
utredningar från de senaste tio åren, som
jag varit inblandad i. Problemet är att
få det gjort.
Siv Holma (v):
Sysselsättningsutvecklingens betydelse är
den viktigaste utmaningen. Vid sidan av
ohälsotalen finns potentialen bland unga,
invandrare och 50-plus, och där finns
regionala skillnader i sysselsättningen
som man borde kunna ta vara på.
Mina frågor handlar om en aspekt ni har
något berört, nämligen EMU-medlemskapet.
Det har berörts i svepande ordalag.
Utifrån lönebildning och ekonomisk
tillväxt skulle jag vilja höra lite
reflexioner över följande.
I mars kom Bengt K Å Johanssons
utredning om stabiliseringspolitik vid
svenskt medlemskap i valutaunionen.
Utredningens viktigaste slutsats kan
sammanfattas med följande: Ett medlemskap
ställer större krav på finanspolitiken
med bland annat upptrappat överskottsmål
för de offentliga finanserna. Det är krav
som om de uppfylls ändå inte fullt ut kan
kompensera för bortfallet av en egen
penning- och valutapolitik. Utredningen
upprepar också det som redan tidigare har
slagits fast av den utredning som leddes
av Lars Calmfors, det vill säga att ett
medlemskap ställer ökade krav på
arbetsmarknadens anpassningsförmåga. I
klartext: Svensk lönebildning och svenska
arbetsmarknadslagar måste närma sig EMU-
genomsnittet, vilket innebär större
löneskillnader och försvagad arbetsrätt.
Ett annat tungt inlägg kommer från Per
Lundborg och Hans Sacklén, och
publicerades i Ekonomisk debatt förra
året. De hävdar att också den långsiktiga
arbetslösheten vid svenskt EMU-medlemskap
och en därav följande anpassning till
ECB:s inflationsmål skulle närma sig 6 %.
De hävdar att utanförskap, med ett högre
svenskt inflationsmål, till exempel 4 %,
däremot skulle ta ned arbetslösheten till
en nivå på 2 %.
Det här är synpunkter som jag tycker
att det kan vara intressant att höra era
reflexioner över.
Jag funderar också lite grann utifrån det
som Karin Pilsäter berörde, nämligen
detta med decentraliserad eller
centraliserad avtalsrörelse, och även,
som Mats Odell tog upp, om det behövs
ändrade spelregler. Vad jag kan förstå
har många av euroländerna ett stort
inslag av statlig inkomstpolitik. Om vi
går med i EMU, skulle det då innebära att
de inslagen med nödvändighet skulle bli
större? Jag uppfattar av
Medlingsinstitutets synpunkter att detta
behöver förändras. Kommer det då att vara
nödvändigt med ett större statligt inslag
för att klara det som ni har berört i era
anföranden?
Ingemar Hansson: Det finns två saker som
man kan påpeka om man jämför villkoren
för lönebildningen om vi är med i EMU
eller om vi inte är det. Som jag sade har
Konjunkturinstitutet gjort tolkningen att
ECB:s mål för inflationen snarare
motsvarar 1,5 % i stället för 2 %, som vi
har för närvarande. Är det så kommer den
långsiktiga lönekostnadsökningen att
behöva bli 3,5 % i stället för 4 %. Det
innebär en viss ytterligare anpassning
nedåt jämfört med den nivå som vi haft
historiskt. Samtidigt bedömer vi, som jag
visade, att reallöneutvecklingen ska
kunna bli densamma. Ett visst
övergångsproblem kan det bli att växla
ned ytterligare en halv procentenhet. Men
samtidigt ska nog inte den skillnaden
överdrivas, för reallöneutrymmet är som
sagt detsamma.
En annan faktor som potentiellt kan
vara viktig är att Riksbanken i dag
fyller vad man kallar en
vakthundsfunktion. Om lönerna ökar för
mycket, och det vet arbetsmarknadens
parter, kommer Riksbanken att strama åt
räntan och direkt dämpa tillväxten den
vägen. Det är Riksbankens funktion och en
uppgift som man fått från riksdagen.
Går vi med i EMU kommer inte ECB att
reagera på alltför höga svenska
löneökningar. De kommer att utgå från
löneutvecklingstakten i hela euroområdet
och inte specifikt i Sverige. Så den
vakthundsfunktionen skulle försvinna, och
det är en viss nackdel, skulle jag vilja
säga.
Oavsett om vi går med i EMU eller inte
måste vi ha en väl fungerande
lönebildning för att få en god
sysselsättningsutveckling. Att återgå
till ständiga växelkursjusteringar är
inget alternativ, utan kraven på
lönebildningen är ganska likartade
oavsett om vi är med i EMU eller inte.
Den största frågan är kanske just hur vi
ersätter Riksbankens vakthundsfunktion.
Den frågan brottades vi med i
utredningen. Jag var med i den utredning
som du nämnde, och vi lämnade en del
förslag där. Men det är inte speciellt
lätt att ersätta den funktionen.
Lars Heikensten: Jag skulle vilja börja
där Ingemar Hansson slutade. Vi i
Riksbanken hade anledning att avge ett
remissvar på utredningen. I huvudsak -
det är viktigt att säga det för det har
inte alltid gått fram i medierna - delade
vi utredningens syn på behovet av ett
ramverk för finanspolitiken, inte minst
för att få till stånd en tillräcklig
finanspolitik i situationer där det
riskerar att bli överhettat och priser
och löner riskerar att stiga för snabbt.
I det sammanhanget trodde vi att det
fanns en del erfarenheter från det jobb
som vi själva gjort de senaste tio åren
som Sverige kan dra nytta av. Det som
fick mycket uppmärksamhet i medierna var
att vi sade att man kunde resonera kring
möjligheten att använda ett
inflationsmål. Men jag tycker ändå inte
att det är huvudpoängen, utan
huvudpoängen är att försöka finna
processer som är öppna och tydliga i
första hand i riksdagens arbete och som
underlättar att fatta obehagliga beslut i
tid. Det är det som är huvudpoängen, och
jag uppfattar att det också är
utredningens huvudpoäng.
Låt mig också säga något om frågan om
nivån på inflationsmålet, som Siv Holma
tog upp mot bakgrund av en studie som
gjorts på FIEF. Det har gjorts
motsvarande analyser i Förenta staterna.
Det är svårt att dra intressanta
slutsatser av de här studierna eftersom
de baseras på data från en tid som vi har
bakom oss, en tid under vilken pris- och
löneökningseffekten var betydligt högre
än i dag. Min föreställningsram är att
har man väl etablerat en
låginflationsregim, kan man också normalt
få en anpassning av de nominella
löneökningstalen till detta mål. Så har
det ju varit i alla andra länder. Så tror
jag nog att det blir så hos oss också.
Frågan är bara hur snabbt det går och
vilken arbetslöshetsnivå man åstadkommer.
Om vi i det här läget, när
tvåprocentsmålet är etablerat, skulle
välja att gå från ett inflationsmål på
2 % till 4 % tror jag inte att det
långsiktigt skulle bidra till en lägre
arbetslöshet, utan jag föreställer mig
att den genomsnittliga löneökningstakten
då skulle öka efter ett tag. Jag tror
helt enkelt inte att analyser för hur man
avväger ett inflationsmål av det här
slaget är relevanta.
Siv Holma (v): Jag skulle gärna vilja
höra Medlingsinstitutets syn. I och för
sig förstår jag att våra direktiv till
Medlingsinstitutet är att man ska vara
neutral när det gäller de här sakerna,
men jag tycker ändå att det vore
intressant att höra några synpunkter.
Anders Lindström: Jag kan inte säga att
jag ser någon omedelbar koppling mellan
EMU-medlemskap och svagare arbetsrätt.
När det gäller de förändringar som vi ser
inom arbetsrätten inom EU är det snarare
så att regleringen ökar genom EU-
initiativ. Ett land som har en med
Sverige väldigt likartad arbetsrätt är
Finland, som är medlem och som vad jag
förstår framgångsrikt hanterar de här
frågorna.
Rent generellt är det väldigt svårt att
se varför inte vi i Sverige skulle kunna
hantera lönebildningen lika bra som
genomsnittet av medlemsländer i
valutaunionen. Det är på något sätt att
sätta väldigt lågt betyg på vår egen
förmåga och parternas ansvarstagande. Det
hindrar inte att man kan se att det
uppstår svårigheter, som bland annat
Bengt K Å Johanssons utredning pekar på,
alltså att kraven på parterna att
förändra löneökningstakten efter vad som
händer i ekonomin ökar. Det gäller då att
stärka normbildningen och insikten om
dessa samband så att parterna förmår att
ta det ansvaret. Jag kan inte se att det
har någon koppling till krav på försvagad
arbetsrätt.
Siv Holma (v): Det gjordes en jämförelse
med Finland. Jag har följt situationen
där lite grann. Vad jag kan förstå har
man där ganska stora inslag av statlig
inkomstpolitik, men jag kan ju ha fel.
Anders Lindström: Det är alldeles riktigt
att man har mer centraliserade
överenskommelser mellan samtliga parter
om vad som är normen, och sedan sker
lönebildningen i förbundsförhandlingar
som påminner om våra. Man har inte samma
utveckling vad gäller individualiserad
och lokal lönebildning som vi har. Men
det är viktigt att komma ihåg att det är
i stort sett samma arbetsrättsliga
spelregler som styr verksamheten i
Finland som i Sverige. Parterna där har
frivilligt kommit fram till en modell som
är framgångsrik. Jag kan inte se att
deras medlemskap i valutaunionen har
påverkat detta negativt, åtminstone inte
så här långt.
Jörgen Johansson (c): Genomgången har
varit intressant och gett svar på en hel
del frågor, så det kanske blir mer
funderingar än frågor. Jag tycker att en
nyckelfråga i hela den här diskussionen
är den som Karin Pilsäter tog upp, den
eventuella förskjutningen av löneutrymmet
till offentlig sektor. Jag tycker ändock
att svaren visar att det här får vi ta
med oss i den fortsatta debatten om
driftsformerna inom den offentliga
sektorn.
Anders Lindström sade att bristen på
arbetskraft är liten, och Lars Heikensten
sade att när det gäller
arbetskraftsutbudet är tendensen oroande.
Man kan tycka att de går emot varandra.
Men jag tolkar det som att problemet är
att den välutbildade arbetskraften blir
en bristvara i framtiden. Om vi då tittar
på löneutvecklingen för den högutbildade
arbetskraften 55-plus kan vi konstatera
att den är negativ. Frågan är då hur vi
ska få läkare och liknande att fortsätta
jobba även efter 65 års ålder. Var finns
incitamenten för det? Här finns ett
utrymme som vi i samhällets tjänst på
något sätt måste se till att skapa. Detta
var kanske mer en fundering än en fråga.
Anders Lindström: Möjligen skulle man
kunna säga att löneutvecklingen inte
generellt är negativt kopplad till ålder.
Så kan man nog finna att det är på några
avtals- och yrkesområden, men inte
generellt. Bland annat visade jag
utvecklingen för läkare på
landstingssidan. Från 1994 till 2001 har
det skett en mycket kraftig
löneutveckling och ökad lönespridning.
Vad man har kunnat se de senaste tio åren
är att lönerna och lönespridningen ökat
mest för de bäst avlönade, både för män
och för kvinnor men mer för män. Det
bekräftar en allmän tendens. Även om
problemet säkerligen finns - det håller
jag gärna med dig om - finns det inte
generellt.
Agneta Gille (s): Jag skulle vilja komma
tillbaka till det som Ingemar var inne på
i inledningen. Det handlar bland annat om
det mycket aktuella just nu, nämligen
Kommunalarbetareförbundets avtal och dess
pågående löneförhandlingar.
En konkret fråga: Kommer inflationen att
påverkas av Kommunalarbetareförbundets
eventuella nya löner, en löneökning som
kanske överstiger 3,5 % eftersom man har
sagt nej till det senaste budet, om vi
bortser från de kompensationskrav som ni
nämnde här? Jag kan tänka mig två svar på
frågan om vi håller oss bara till
Kommunalarbetareförbundets avtal och vad
som händer om det dessutom tillkommer
kompensationskrav. Jag skulle gärna se
att alla tre kommenterade detta.
Ingemar Hansson: Om lönerna inom den
kommunala sektorn ökar mer än vad de
skulle ha gjort i annat fall har det
ingen direkt effekt på inflationen, utan
det leder till att kommunalskatten blir
högre än den skulle ha blivit i annat
fall eller att antalet kommunalanställda
blir mindre än det skulle ha blivit i
annat fall.
Sedan måste man ställa sig frågan mer
generellt vad som händer totalt sett om
man även beaktar indirekta effekter. Som
Anders nämnde är det så att om det leder
till högre löner för lokalvårdare och
annan personal i kommunal sektor - där
det finns nära motsvarigheter i den
privata sektorn - är det sannolikt att
det påverkar löneförväntningarna och
lönekraven i motsvarande privat sektor,
så jag tror att det är realistiskt att
räkna med ett visst kompensationskrav.
Och, som jag var inne på tidigare, höjs
kommunalskatten innebär det en viss risk
för att man kräver kompensation också för
det.
Den direkta effekten av inflationen är
noll, men det finns ändå indirekta
effekter som gör att det inte är helt
problemfritt. Allmänt sett vore det mer
önskvärt att lönerelationerna förändrades
genom att de vars relativa löner ska
sjunka visade återhållsamhet än genom att
andra krävde mer, för då kunde den totala
utvecklingen hamna på omkring 3,5 %. Det
vore alltså mycket bättre att fokusera på
vem som ska ha långsammare löneutveckling
än på snittet. Det hade varit
samhällsekonomiskt mer välkommet.
Lars Heikensten: Jag instämmer helt i vad
Ingemar sade.
Anders Lindström: Jag instämmer också.
Gunnar Axén (m): Efter några år med
sådana här hearingar har jag noterat att
vi alltid brukar komma till slutsatsen
att det måste fattas ett antal kloka
beslut här i riksdagen för att förbättra
lönebildningen eller öka tillväxten, och
sedan tar det stopp ungefär där.
Jag noterar att Konjunkturinstitutet
har pekat på vad det finns för
samhällsekonomiska vinster att göra med
en väl fungerande lönebildning. Vi skulle
få högre sysselsättning, högre tillväxt
och ett ökat offentligt ekonomiskt
utrymme för skattesänkningar eller
utgiftsreformer.
Mot bakgrund av att de där politiska
besluten som borde komma inte verkar
komma kan det vara mer intressant att
titta på vad som händer om det inte sker
en förbättring. I Konjunkturinstitutets
huvudscenario fram till år 2010 pekar man
på att vi inte kommer att få den
lönebildning som egentligen vore
ekonomiskt önskvärd. Då vore det
intressant att få höra vad vi kan
förvänta oss för konsekvenser av det. Jag
tror nämligen inte att svaret är riktigt
så enkelt som att den positiva utveckling
som skulle kunna ske med en bättre
fungerande lönebildning uteblir, utan det
kanske kan få andra konsekvenser. En
högre relativ arbetslöshet innebär högre
kostnader för offentlig sektor. En högre
löneutveckling i offentlig sektor leder
till krav på ökade skatteintäkter,
samtidigt som skatteintäkterna minskar
med en högre arbetslöshet och så vidare.
Så det finns ett antal samverkande
faktorer som kanske skulle kunna leda oss
in i en negativ spiral.
Det vore intressant att höra om framför
allt Ingemar Hansson men även någon annan
har synpunkter på vad som skulle kunna
ske om Konjunkturinstitutets
huvudscenario faktiskt blir det riktiga
framöver.
Ingemar Hansson: Vårt huvudscenario i dag
är det som vi bedömer vara den mest
sannolika utvecklingen. En startpunkt där
är att vi bedömer att ungefär nuvarande
arbetslöshetsnivå, runt 4 %, är förenlig
med stabil inflation. Hamnar vi
väsentligt under den nivån finns det risk
för att priser och löner drar i väg på
ett sådant sätt att Riksbanken måste
strama åt penningpolitiken eller, om vi
är med i EMU, att vi tappar
konkurrenskraft och därigenom får en
svagare sysselsättningsutveckling.
Givet bedömningen att
jämviktsarbetslösheten ligger på ungefär
4 % finner vi när vi gör våra kalkyler
framåt att sysselsättningsgraden tenderar
att sjunka successivt, inte så mycket men
lite grann, bland annat som en följd av
demografiska faktorer. Tillväxten ligger
vid knappt 2 % per år. Givet detta
scenario och oförändrade regler för
offentliga utgifter och inkomster innebär
det att det offentliga sparandet
successivt stiger mycket långsamt till
2 %. Men det finns inget utrymme för
ofinansierade skattesänkningar eller
utgiftshöjningar före år 2007 i detta
huvudscenario.
Vi hoppas att vi har fel så att
ekonomin tål en lägre arbetslöshet, en
högre sysselsättning. Då ser det mycket
bättre ut, som jag redovisade. Det
samlade utrymmet för privat konsumtion
blir större och de offentliga finanserna
blir bättre. Men risken är lika stor att
utvecklingen blir sämre. Skulle det visa
sig, vilket bland annat OECD tror, att
jämviktsarbetslösheten kommer att ligga
på 5 ½ % i stället för dagens 4 %, kommer
sysselsättningen att falla mer än i vårt
huvudscenario. För att uppnå 2 % sparande
i offentlig sektor behövs det i så fall
skattehöjningar eller
utgiftsnedskärningar i stället.
Det finns alltså risker åt båda hållen.
Vår huvudbild är en tillväxt på runt 2 %,
en svagt sjunkande sysselsättning och en
ungefär konstant arbetslöshet. Men vi har
också talat om vad som skulle kunna
förbättra utvecklingen, och det är
framför allt åtgärder från regering och
riksdag för att öka arbetsutbudet och en
väl fungerande lönebildning.
Lars Heikensten: Mitt intryck är att vår
syn på konjunkturutvecklingen de närmaste
åren ligger ganska nära
Konjunkturinstitutets. Men som ett
tillägg till det Ingemar sade kan man
också tänka sig - och då blir situationen
allvarligare - att man har högre
jämviktsarbetslöshet, om vi nu ska
använda den terminologin, och att vi
samtidigt får en sämre
produktivitetsutveckling än vad vi har
räknat med. Där har Konjunkturinstitutet
en relativt optimistisk syn. Den är lite
mer optimistisk än vår syn, men också vi
har en relativt optimistisk syn.
Kombinerar man sedan detta med en svagare
internationell utveckling - vilket inte
på något vis är uteslutet, för vi vet
alla att det finns en sådan risk - är det
lätt att se att problematiken kring
statens finanser kan bli mer allvarlig än
vad som ligger i de kalkyler som Ingemar
redovisade. Det är klart att det finns
ett samband med lönebildningen här. I en
sådan situation, som ser mer bekymmersam
ut i de avseenden som jag nämnde, skulle
en lägre löneökningstakt kunna vara en
hjälp.
Christer Nylander (fp): I går kom en
rapport från EEAG. Den handlade mycket om
euroområdets stabilitetspolitik. Men där
finns också ett särskilt kapitel om brain
drain från Europa till USA. Det är det
som jag skulle vilja höra lite
funderingar kring. Man tar bland annat
upp detta med lönebildningen och
marginalskatter som ett problem och
klimatet för entreprenörskap som ett
annat problem. För Sverige tillkommer
ytterligare en faktor, nämligen att vi
har en utflyttning av huvudkontor från
Sverige till andra länder. Detta är ett
problem i sig, men det kan också ses i
relation till vår tidigare diskussion om
att det finns en politisk vilja att ändra
relativlönerna inom Sverige. Det skapar
en form av kniptångseffekt på Sveriges
ekonomi. Vi måste vara attraktiva när det
gäller arbetskraft som vi konkurrerar om
på en internationell marknad, samtidigt
som vi vill ha relativlöner inom den
svenska ekonomin. Jag skulle vilja höra
lite funderingar kring detta.
Anders Lindström: Det finns inte någon
ny, riktigt bra statistik med jämförelser
av relativa lönelägen mellan
medlemsländerna i EU till att börja med.
Den senaste statistiken från Eurostat är
faktiskt åtta tio år gammal. Fortfarande
är det så att Sverige och Finland har den
mest sammanpressade lönestrukturen av
alla jämförda länder, i det här fallet EU-
länderna plus USA. Vi har de senaste sju
åtta åren haft en ökad lönespridning men
från en mycket sammanpressad struktur vid
en internationell jämförelse. Såvitt jag
förstår är den ökade lönespridning som vi
nu kan avläsa störst bland de högst
avlönade och inte särskilt påtaglig bland
till exempel lågt avlönade i kommuner och
landsting eller i privat service. Där är
lönestrukturerna fortfarande mycket
sammanpressade.
Utvecklingen bland de bäst utbildade och
högst avlönade går i samma riktning som
jag tror att man kan se i de flesta
västeuropeiska länder. Men jag kan inte
säga någonting om hur det ser ut vid en
jämförelse i dag. Vi har inte
tillräckligt aktuell och bra statistik.
Det kommer bättre statistik i detta
avseende från Eurostat, men det kommer
nog att ta några år.
Christer Nylander (fp): Man kan möjligen
också se detta ur ett tillväxtperspektiv.
Internationell konkurrens när det gäller
arbetskraft är också en viktig del i att
skapa tillväxt i ett land. Det är också
något som man ska se till.
Gunnar Axén (m): År 1997 eller 1998 kom
Nutek med en rapport om att det år 2010
skulle saknas kring 300 000 personer med
en akademisk utbildning på mer än två år.
Det skulle till och med saknas
arkeologer, en situation som det ju är få
förunnat att få uppleva under sin
livstid. Det har kommit fler rapporter
som visar att vi kommer att ha en
arbetskraftsbrist, inte bara när det
gäller personer med akademisk utbildning
utan också när det gäller stora grupper
inom till exempel vården, biträden och så
vidare. Då ställer jag frågan: Hur
påverkar det lönebildningen när vi kan se
att vi på i princip alla områden har
brist på arbetskraft? Den här bristen på
arbetskraft finns inte bara i Sverige,
utan de flesta länder i vår omvärld
kommer att uppleva liknande problem.
Ingemar Hansson: Enligt min bedömning
kommer vi inte att uppleva en
arbetskraftsbrist i den meningen att det
blir svårt att få tag på folk. Det är
sant att av demografiska skäl kommer det
att bli en väldigt svag utveckling när
det gäller antalet personer mellan 16 och
64 år såväl i Sverige som i övriga
Europa, så utbudet kommer att utvecklas
svagt. Det leder emellertid till att
efterfrågan på arbetskraft kommer att
utvecklas motsvarande svagt. Ett kraftigt
minskat utbud och en stor efterfrågan, om
vi inte är med EMU, skulle leda till en
inflation som gör att Riksbanken i
enlighet med sitt uppdrag stramar åt
penningpolitiken.
Bilden av den absoluta
arbetskraftsbristen, att det skulle vara
svårt att få tag i folk, tror jag i
huvudsak är felaktig. Efterfrågan kommer
att dämpas i samma grad som utbudet
kommer att dämpas. I annat fall kommer vi
inte att upprätthålla samhällsekonomisk
stabilitet. Då kommer Riksbanken eller
ECB att se till att vi får balans mellan
utbud och efterfrågan. Som sagt: Detta
med en total brist på arbetskraft tror
jag i huvudsak är en felsyn.
Däremot kommer vi att få för lite
arbetskraft i förhållande till det antal
personer som vi behöver försörja.
Befolkningen ökar, och antalet äldre ökar
när 40-talisterna går i pension, så
tillgången till folk som kan arbeta för
att försörja en stor befolkning blir ett
problem. I den meningen har vi en
arbetskraftsbrist. Vi riskerar då att
antingen pressa fram än högre skatter
eller att pressa fram alltför låg
standard vad gäller pensioner och skola,
vård och omsorg. Det finns alltså ett
samhällsekonomiskt problem med vår
demografiska utveckling, men jag tror
inte att det blir någon absolut
arbetskraftsbrist.
Däremot kan man se att prognoserna
indikerar brist inom vissa kategorier.
Det gäller bland annat olika delar av den
offentliga sektorn, framför allt
yrkesutbildad arbetskraft av olika slag,
typ lärare och sjuksköterskor. Därför är
det viktigt att utbildningen
dimensioneras för att förebygga obalans
mellan olika delarbetsmarknader. Men det
handlar alltså om fördelningen av utbudet
och efterfrågan och inte om deras
absoluta nivå.
Lars Heikensten: Eftersom du tog upp
detta med undersökningar från Nutek 1998,
kan jag inte låta bli att nämna att jag
var med och tog fram en långtidsutredning
1992 i vilken risker för lärarbrist om
tio år var en poäng. I många fall går
sådana här saker att se väldigt lång tid
i förväg. Då är det naturligtvis, som
Ingemar sade, en viktig sak att utforma
utbildningen i ljuset av detta. Jag har
inte haft anledning att följa frågan, så
jag vet inte hur det har varit på det
området under de här åren. Av
tidningsskriverier att döma väntas det
dock bli brist på lärare framöver.
Möjligen beror det på att man inte ordnat
utbildningsplatser i tillräcklig
utsträckning. Men det räcker inte med att
ordna plats, utan man måste därutöver se
till att arbetena är tillräckligt
attraktiva. Då kommer man till det som är
en av Anders grundpoänger i det här, att
relativlöneförändringar krävs. Men de kan
ju inte bara vara uppåt.
Tomas Högström (m): Jag vill följa upp
Gunnars fråga. En av de lösningar som
diskuteras när det gäller att klara det
framtida arbetskraftsbehovet i takt med
att 40-talisterna fasas ut och i händelse
av att vi inte klarar att sänka
ohälsotalen är att öka
arbetskraftsinvandringen. Hur påverkar en
sådan utveckling lönebildning och
löneutveckling? Den måste ju ha någon
påverkan eftersom till och med ledande
statliga myndighetspersoner går ut och
pratar om införande av karenser när det
gäller våra relationer med andra länder i
syfte att kunna begränsa en framtida
arbetskraftsinvandring, som i alla fall
jag har förstått det.
Så min fråga är då: Hur påverkas
lönebildning och löneutveckling av en
ökad arbetskraftsinvandring?
Anders Lindström: Först vill jag säga
ytterligare något om detta med
bristtalen. Dessa kurvor visar andelen
företag som 1990, då vi hade en
överhettning, upplevde en brist på
yrkesarbetare och tekniska tjänstemän. Nu
är vi för första gången på mycket länge i
det läget att bristen på yrkesarbetare -
ungefär 12 % av företagen upplever brist
på någon form av yrkesarbetare - är
större än bristen på tekniska tjänstemän.
Bakom detta drastiska fall ligger det som
har hänt i IT- och telecomsektorn. För
första gången i modern tid finns det
arbetslösa civilingenjörer i
Stockholmsområdet.
Just nu är problemet inte överhängande,
men det kan svänga fort, det vet vi av
erfarenhet och det kan vi se av hur
kurvorna har förändrats tidigare.
Sedan vill jag säga något om hur detta
påverkar lönebildningen. Generellt är det
nog så att brist på arbetskraft har en
starkare påverkan på lönerna uppåt än
arbetslösheten har nedåt. Det finns
därför stor anledning att vara observant
på varje brist i varje isolerad sektor.
Det vore kanske önskvärt att
arbetsmarknadspolitiken i större
utsträckning inriktades på att förebygga
uppkomsten av brist än på att generellt
ta hand om arbetslösa.
Ingemar Hansson: Arbetskraftsinvandring
är ju ett sätt att öka arbetsutbudet. Men
det är inte så oerhört enkelt därför att
det kräver också att de extra invandrade
personerna verkligen får jobb. Hitintills
har vi i Sverige lyckats ganska dåligt
med att uppnå en hög sysselsättningsgrad
bland personer med utomnordiskt
medborgarskap. Sysselsättningsgraden är
oerhört mycket lägre än vad den är bland
befolkningen i övrigt.
Arbetskraftsinvandring kan bidra till
den demografiska balansen. Men vi borde
bli betydligt mer framgångsrika än vad vi
har varit hittills när det gäller att
integrera utomnordiska personer i vår
arbetsmarknad. Hur arbetskraftsinvandring
skulle påverka beror i hög grad på hur vi
lyckas i det avseendet. Lyckas vi lika
dåligt som vi har gjort hitintills kan
arbetskraftsinvandring förvärra balansen
mellan antalet personer som arbetar och
antalet personer som finns i landet
totalt sett. Det är endast om den extra
arbetskraften kan sysselsättas i minst
lika hög grad som befolkningen i övrigt i
yrkesaktiv ålder som
arbetskraftsinvandring kan vara till
hjälp.
Jag anser inte att arbetskraftsinvandring
generellt sett är ett undermedel, utan
det är väldigt betingat av hur vi lyckas
integrera dessa extra personer.
Hitintills har vi inte varit så väldigt
framgångsrika i det avseendet.
Tomas Högström (m): Min följdfråga är
föranledd av det svar som jag nu fick.
Det sker ofta en sammanblandning mellan
den flyktinginvandring som vi i dag har
med de integrationsproblem som är en
följd av den typen av invandring och en
organiserad arbetskraftsinvandring som de
facto utgår ifrån att vi har en brist på
yrkesarbetare som vi då rekryterar från
andra länder. Det kan gälla ett samarbete
inom ramen för den europeiska unionen
eller att vi vänder oss till länder
utanför den europeiska unionen. Mig
veterligt har vi en ganska positiv
erfarenhet av den typen av rekryteringar.
Det har väl på något sätt betydelse för
lönebildning och löneutveckling, om det
blir en modell för att lösa de problem
som vi ändå tycks stå inför.
Ingemar Hansson: Inom EU har vi redan i
hög grad en fri rörlighet för
arbetskraft. Inom EU ger redan befintliga
regler utrymme för en ganska stor
omflyttning mellan olika EU-länder.
Frågan gäller väl framför allt vårt
förhållningssätt till arbetskraft utanför
EU. Som jag sade är de samhällsekonomiska
återverkningarna av detta helt beroende
av i vilken mån de personer som då blir
aktuella verkligen kan integreras i
svenskt arbetsliv.
Ordföranden: Jag har ingen mer
frågeställare. Vi har då nått slutet av
denna hearing, och jag ber att få rikta
ett stort tack till Lars Heikensten,
Ingemar Hansson och Anders Lindström för
er medverkan. Jag tackar också utskottets
ledamöter för er närvaro samt de åhörare
och medier som varit här under dagen.
Därmed är dagens utfrågning beträffande
lönebildning och den ekonomiska
tillväxten avslutad.
Bilaga 3
Finansutskottets offentliga utfrågning
om samordningen av den ekonomiska
politiken i EU - nutid och framtid
Tid: Tisdagen den 11 mars 10.00-2.15
Lokal: Andrakammarsalen
Inbjudna
Bosse Ringholm, finansminister
Göran Lennmarker, ledamot från riksdagen
i EU:s framtidskonvent
Deltagande ledamöter
Sven-Erik Österberg (s) ordförande
Fredrik Reinfeldt (m) vice ordförande
Carin Lundberg (s)
Karin Pilsäter (fp)
Sonia Karlsson (s)
Mats Odell (kd)
Lars Bäckström (v)
Gunnar Axén (m)
Christer Nylander (fp)
Lena Ek (c)
Mikael Johansson (mp)
Samordningen av den ekonomiska politiken
i EU - nutid och framtid
Ordföranden: Inledningsvis hälsas
samtliga välkomna till den utfrågning som
vi i dag har. Speciellt vänder jag mig
till finansminister Bosse Ringholm och
till Göran Lennmarker som representant
för den arbetsgrupp som finns vad gäller
EU:s framtidskonvent.
Jag vill också hälsa samtliga åhörare,
både er som finns här i salen och er som
följer utfrågningen via medierna,
hjärtligt välkomna.
Vi har tänkt uppläggningen så att Bosse
Ringholm inleder och berättar om de
ekonomiska frågor som rör nutid och de
delar som finns just här. Därefter blir
det möjligt att öppna för frågor från
utskottets ledamöter. Sedan berättar
Göran Lennmarker mer om EU:s
framtidskonvents arbete och om
inriktningen framåt. Slutligen blir det
tillfälle att ställa frågor till Göran
Lennmarker. Vi tar det alltså i två steg,
detta för att skilja på det som är nu och
det som EU-konventet arbetat med, så att
det klart och tydligt framgår hur det är
tänkt vad gäller de olika delarna. Vi har
tiden fram till klockan 12 på oss.
Ännu en gång: Hjärtligt välkomna hit! Med
detta lämnar jag ordet till
finansminister Bosse Ringholm. Varsågod!
Finansminister Bosse Ringholm: Tack,
ordförande! Tack också för denna
möjlighet att redovisa de ekonomisk-
politiska processer som pågår inom
Europeiska unionen och det mycket
omfattande samordningsarbetet i EU när
det gäller ekonomi och ekonomisk politik.
Varför är det så viktigt inom
Europeiska unionen att ha den här typen
av ekonomisk-politisk samordning? Jo,
självfallet vill medlemsstaterna via
samordningen uppnå ett större mått av
effektivitet i sina ekonomier och i fråga
om de gemensamma tillgångarna. Ytterst
handlar det naturligtvis också om att
försöka förbättra den inre marknadens
funktionssätt - en portal, kan man säga,
i det europeiska ekonomiska samarbetet.
Genom en inre marknad och en större
effektivitet ska vi självklart kunna
bidra till att skapa en bättre välfärd
för invånarna i våra medlemsstater.
Ytterst bygger det också på att
medlemsstaterna eftersträvar sunda
offentliga ekonomier och tillsammans, så
långt det går i en ganska turbulent
världsekonomi, försöker skapa en
europeisk ekonomisk stabilitet också med
gemensamma insatser.
Vilka instrument har då Europeiska
unionen och medlemsstaterna när det
gäller den ekonomisk-politiska
samordningen? Ja, det gäller då främst
det som brukar kallas för den öppna
samordningsmetoden, det vill säga en form
av samtal, dialog och kommunikation i all
öppenhet länderna emellan. Detta
understryks av att vi har ett antal
gemensamma regelverk som vid olika
tillfällen lagts fast. Det är
naturligtvis viktigt att vi följer de
regelverken och gemensamt samordnar våra
insatser. Därmed kan man säga att det
bland medlemsstaterna uppstår en form av
grupptryck i bemärkelsen att alla
medlemsstater är oerhört angelägna om att
kunna visa att man lever upp till de
föresatser som vi själva bestämt oss för
och att vi också helt enkelt gemensamt
lär av varandra i den här processen.
Sedan kan man alltid ställa sig frågan
om det ekonomisk-politiska samarbete som
vi har i dag kan utvidgas ännu mer och
varför vi i dag inte gått ännu längre.
Till en del kommer säkert Göran
Lennmarker in på den frågan eftersom han
diskuterar det som ska hända i framtiden
och som finns med i konventsdiskussionen
just nu. Jag vill bara peka på att vi i
dagens situation har stannat där vi är,
inte minst därför att vi upprätthåller
den så kallade subsidiaritetsprincipen -
att besluten ska tas på relevant nivå,
det vill säga på nationell nivå eller på
ännu lägre nivå i nationerna. Där det
finns ett gemensamt intresse från
europeiska utgångspunkter ska besluten
kunna tas där i vissa sammanhang.
I första hand eftersträvar vi, med de
regelverk och intentioner som vi nu har,
en effektivare samordning. I stället för
att öka samordningen är det viktigt att
se till att den samordning som vi ändå
bestämt oss för också kan fullföljas.
Det finns skäl att fästa väldigt stor
vikt vid det som handlar om att försöka
få ett bättre genomförande av de olika
processerna. Jag ska strax redovisa de
många olika processer som det handlar om
och där ett arbete pågår året runt -
dagligen och stundligen pågår ett
ekonomisk-politiskt samarbete och en
samordning. Det är oerhört viktigt att ha
en ordentlig fokusering och att vi inte
bara sätter upp stora mål, vilket vi
gjort i olika sammanhang utan också, och
framför allt, når upp till målen. Det är
en viktig kedja när man kan tala om att
sätta upp mål, att genomföra och
utvärdera det hela och att därefter följa
upp resultaten och se till att det också
blir det som en gång satts upp som mål.
När det gäller genomförandedelen vill
jag peka på att åtskilliga framsteg har
gjorts, men ibland tycker vi från svensk
sida kanske att det går långsamt. Jag
återkommer till några processer där vi
tycker att takten borde skyndas på
avsevärt.
Vi tycker också att det är viktigt att
de olika processer som tillkommit vid
olika toppmöten, framför allt under 1990-
talet, bättre kan samordnas så att inte
varje process lever sitt eget liv och
risken därmed finns för en del
dubbelarbete. Redan under det finska
ordförandeskapet för ganska många år
sedan nu, före det svenska
ordförandeskapet, var man från Finlands
sida väldigt angelägen om att försöka få
en maximal samordning mellan de olika
processerna så att vi inte hela tiden
springer om varandra och varje process
lever sitt eget liv.
Sedan vill jag peka på hur viktigt det
är att den utvidgning som nu sker med tio
nya medlemsstater ytterligare skärper
behovet av samordning. Från svensk sida
har vi, inte minst under det svenska
ordförandeskapet våren 2001, sett till
att de tio nya medlemsstaterna mycket
tidigt fått komma in i processerna och
att de kan delta på lika basis och
utveckla sin statistik och sina
instrument på ett sådant sätt att det
inte är 15 utan ganska snart 25 länder
som kan delta i en ekonomisk-politisk
samordning i Europa. Ytterst kan det
naturligtvis innebära att Europa som en
del av världsekonomin blir starkare och
stabilare och kan utmana USA, Asien och
andra stora delar i världsekonomin.
När det gäller att samla de ekonomisk-
politiska processer som finns i EU skulle
jag vilja säga följande.
Det handlar om de så kallade allmänna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken
som hanteras årligen och som är själva
fundamentet kring den ekonomisk-politiska
samordningen.
Det handlar om den stabilitets- och
tillväxtpakt som så mycket har
diskuterats under senare år och som
ibland ifrågasatts och som det varit
olika kritiska synpunkter kring. Det är
ändå ett faktum - jag återkommer strax
till detta - att tillväxt- och
stabilitetspakten visat sig fungera väl.
Det handlar om Luxemburgprocessen och
om Cardiffprocessen samt, slutligen, om
Lissabonstrategin, som också kan sägas
vara övergripande och det mest
långsiktiga eftersom det i
Lissabonstrategin satts upp ett mål, en
utopi eller om man så vill en vision, för
EU och dess medlemsstater att fram till
år 2010 åstadkomma ett sådant tryck i
ekonomin i Europa att man då nått
väsentliga framsteg framför allt i
förhållande till amerikansk ekonomi när
det gäller konkurrens, kunskapsbaserad
ekonomi och mycket annat.
Ekonomisk-politiska processer i EU
De olika ekonomisk-politiska processerna
i EU:
· Allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken
·
· Stabilitets- och tillväxtpaketen
·
· Luxemburgprocessen
·
· Cardiffprocessen
·
Lissabonstrategin
Jag vill påminna om att det är en process
som pågår året runt, från januari till
december. Det är alltid delar i de här
ekonomisk-politiska processerna som är
föremål för behandling i Ekofinrådet i
första hand. Där har vi möte varje månad.
Det är alltid någon del i de här
processerna som upptar vår vardag så det
är inget arbete som görs under en kort
tid av året, utan diskussionerna om hur
vi ska skapa en bra ekonomisk-politisk
samordning pågår ständigt, året runt.
För att återgå till de allmänna
ekonomiska riktlinjerna för den
ekonomiska politiken handlar det
naturligtvis mycket om makroekonomin. Det
handlar också om sysselsättning. Här
finns väl ett av Sveriges allra främsta
bidrag till den europeiska gemensamma
ekonomiska politiken. Tillsammans med
andra medlemsländer har vi under senare
år kunnat sätta just
sysselsättningsfrågorna högst på
dagordningen. Så var det inte under 1980-
talet och inte heller i början av 1990-
talet. Men när många ekonomier i början
av 1990-talet var i olag ökade intresset
för att få upp sysselsättningsfrågorna. I
dag är kampen mot arbetslösheten och för
nya jobb definitivt en huvudfråga på
varje toppmöte och på varje Ekofinmöte.
Vidare handlar det väldigt mycket om
strukturpolitik. Jag återkommer till
detta eftersom en del av
Lissabonprocessen också framför allt
knyter an till strukturpolitiken.
När det gäller tillväxt- och
stabilitetspakten, som antogs på
toppmötet i Amsterdam i juni 1997,
handlar det ytterst om våra offentliga
finanser, om den så kallade 3-
procentsgränsen - att varje land
eftersträvar att inte spräcka ett slags 3-
procentstak, innebärande att man inte ska
ha ett större underskott än maximalt -3 %
av de offentliga finanserna. Detta har
varit mycket uppmärksammat under senare
tid. Vi har ju sett att ett antal länder
haft problem med detta, först Portugal
och sedan Tyskland och, under senare tid,
Frankrike. Jag återkommer strax till
detta när jag visar bilder över hur det
faktiskt förhåller sig med de offentliga
finanserna.
Det handlar även om budgetdisciplinen,
som i dag definitivt är mycket bättre i
Europa än för tio år sedan. Men
fortfarande finns det oerhört mycket mer
att göra.
Vidare handlar det om stabilitets- och
konvergensprogrammen -
stabilitetsprogrammet för de tolv länder
som är med i Europeiska monetära unionen,
EMU, och konvergensprogrammet för de tre
länderna Storbritannien, Danmark och
Sverige som än så länge står utanför EMU.
Luxemburgprocessen är baserad på ett
antal riktlinjer som sedan är översatta i
olika nationella handlingsplaner. De
följs också årligen upp med en rapport
från kommissionen och ministerrådet. Där
ges rekommendationer till de olika
länderna. Sedan får varje land en form av
betyg. Därefter ska man varje år följa
upp vad länderna har gjort för att uppnå
de rekommendationer som rådet i sista
hand har gett medlemsstaterna.
Cardiffprocessen, som snart har fem år
på nacken, handlar om att försöka öka
konkurrensen på olika områden i Europa.
Det handlar om varor, tjänster och
kapital. På motsvarande sätt som för
övriga processer sker en ständig
uppföljning och mätning av hur
konkurrensen ökar på olika områden.
Den sista delen av de olika
processerna, Lissabonstrategin, tänkte
jag ägna mig en hel del åt eftersom den
nu ligger närmast inför det toppmöte som
om två veckor hålls i Bryssel, det så
kallade ekonomiska vårtoppmötet.
I mars 2000, alltså för tre år sedan, var
stats- och regeringscheferna överens om
att sätta upp som mål att år 2010 ska man
ha uppnått att EU är världens mest
konkurrenskraftiga, dynamiska och
kunskapsbaserade ekonomi. Det handlar
också om en ekonomiskt hållbar tillväxt
med fler jobb, och då också med kvalitet
på de jobb som ska fram under åren
framöver. Framför allt är den sociala
sammanhållningen viktig. När det gäller
tillväxtaspekten lades, inte minst efter
svenskt agerande, stor vikt vid just den
ekonomiska aspekten på ekonomin och
hållbarheten i ekonomin.
Lissabonstrategin - uppföljande av 107
indikatorer
· Ekonomi
·
· Sysselsättning
·
· Innovation och forskning
·
· Ekonomiska reformer
·
· Social sammanhållning
·
Miljö
Processen har pågått i tre år och fångar
upp inte mindre än 107 olika indikatorer.
Bilden visar att det handlar om ekonomi,
sysselsättning och mycket annat. Det är
alltså ett mycket brett ekonomiskt
spektrum som följs upp i
Lissabonstrategin. Idén är att
medlemsstaterna varje år i början av
januari får en rap-port från kommissionen
om hur långt EU som helhet hunnit, om hur
långt varje medlemsstat hunnit och om hur
medlemsstaterna förhåller sig till
varandra. Det gemensamma trycket ska
kunna bidra till att Europa kan knappa in
på det försprång som amerikansk ekonomi
sedan årtionden tillbaka har.
Nordiska välfärdsstater starkast i Europa
Antal indikatorer med 1:a-3:e placering
Källa: EU-kommissionen
Kommissionen visar på att om man mäter de
olika medlemsstaterna är det de nordiska
länderna - Sverige, Finland och Danmark -
som oftast befinner sig på första, andra
eller tredje plats bland de 15
medlemsstaterna när det gäller att nå upp
till de mål som satts upp för de 107
olika indikatorerna. Indikatorerna har
naturligtvis olika tyngd. Jag ska gå
igenom några av dem här.
Genomgående har de nordiska länderna
under de här tre åren, kan man säga, haft
en god position och varit angelägna om
att se till att genomföra en del av det
här, och en del har fungerat bra i våra
samhällen. Omvänt är det naturligtvis
lite dystert att konstatera att ett stort
land som Frankrike intar sista platsen i
sammanhanget. Frankrike har tyvärr
bromsat en del av de här
strukturprocesserna under perioden. Det
förs en intensiv debatt i Ekofinrådet om
på vilket sätt vi kan påverka Frankrike
att ta lite större tag just för att få
till stånd en bättre utveckling av sin
ekonomi, framför allt när det gäller den
strukturella delen.
Jag ska gå igenom några av de
indikatorer som finns i den rapport som
lämnas till toppmötet i Bryssel om ett
par veckor. Jag börjar med
arbetslöshetsutvecklingen.
Arbetslöshet totalt
Procent av arbetskraften
För EU:s del har det skett en positiv
utveckling av arbetslösheten. Sverige har
en väldigt positiv utveckling här.
Generellt sett har också amerikansk
ekonomi under framför allt 1990-talet
haft mycket låga och även minskande
arbetslöshetstal. I ett historiskt
perspektiv - om vi går ännu längre
tillbaka, till början av 1990-talet - har
en rätt dramatisk förbättring skett. 5
miljoner nya jobb har tillkommit bara
sedan år 2000. Går vi tillbaka till
mitten av 1990-talet handlar det kanske
om 10-12 miljoner nya jobb. Ambitionen är
att ytterligare 15 miljoner jobb ska fram
till år 2010.
Budgetbalans*
Procent av BNP
*EU-15 ingen uppgift 1995.
Också när det gäller budgetbalansen pekar
utvecklingen åt lite olika håll. I
Sverige och även i Finland och Danmark,
alltså i de nordiska länderna, har vi
haft hyggliga överskott under de här
åren. Som bilden visar hade vi år 2001
ett överskott på närmare 5 % i de
offentliga finanserna som del av
bruttonationalprodukten. EU-länderna som
helhet har tyvärr i snitt legat på minus,
och under senare tid har det varit ett
växande minus. Man kan säga att det inte
är så sensationellt om det är ett växande
minus i en situation där världsekonomin
kraftigt går ned, som den ju gjort i ett
par tre års tid. Själva tanken är att man
då ska kunna använda ett offentligt
finansiellt överskott till att mota
nedgångar.
Så har också skett - för svensk del
ganska dramatiskt. Vi har ju verkligen
använt sparade resurser, använt de stora
överskott som vi haft under senare år,
till att göra de skattesänkningar som vi
gjort de senaste åren och till att göra
en hel del andra insatser i form av
reformer och ökade offentliga utgifter.
Vi har gått från ett överskott på 4 eller
5 % till kanske ett relativt knappt
överskott, så det är en rätt kraftig
stimulans av ekonomin som kunnat
genomföras under senare tid med hjälp av
den här typen av insatser.
Insatserna har tyvärr inte varit lika
stora i flera av de andra EU-länderna
därför att de har startat från en lägre
nivå, ibland till och med från en
minusnivå. Det är väl bara Finland och
några länder till som på motsvarande sätt
som Sverige har kunnat göra satsningar
som är i storleksordningen 4-5 %.
Priser el hushåll*
Euro/kWh
*Sverige ingen uppgift 1995. USA och
Japan ingen uppgift.
När det gäller priser har vi generellt
för svensk del, som jag senare återkommer
till, en högre prisnivå än EU-
genomsnittet. På vissa områden, till
exempel beträffande el, ligger vi
definitivt mycket lägre. Även om vi, inte
minst i vinter med tanke på vinter, kyla
och andra förutsättningar - torkan förra
året till exempel - haft en diskussion om
stigande elpriser ligger vi i europeiska
sammanhang definitivt på en lägre
prisnivå just på det här området.
FoU-utgifter total*
Procent av BNP
*Sverige ingen uppgift 1996 och
2000-2001. USA och Japan ingen uppgift
2000-2001.
Ett annat centralt område handlar om
forskning och utveckling i EU. EU har
satt upp målet att nå 3 % av
bruttonationalprodukten, den samlade
ekonomin, för forskning och utveckling -
två tredjedelar på den privata sidan och
en tredjedel på den offentliga sidan.
Detta är ett mål som Sverige med råge
klarar av. Men många EU-länder, framför
allt i södra Europa, har en bra bit kvar
när det gäller att åstadkomma det. Därför
finns det anledning att sätta stort tryck
på att satsa mer på forskning och
utveckling under åren framöver för att vi
ska kunna öka konkurrenskraften i
europeisk ekonomi.
Internettillgång hushåll i procent*
*USA ingen uppgift 1998 och 2002. Japan
ingen uppgift 1998 och 2000-2002.
På de nya områdena, av typen Internet och
när det gäller antalet hushåll med
tillgång till Internet, ligger de
nordiska länderna - Sverige, Norge och
Finland, och också Danmark - långt
framme. Sverige ligger väldigt långt
framme jämfört med andra länder. Kurvan
är uppåtstigande, även om den "flackat
av" lite grann under senare tid.
IT-utgifter
Procent av BNP
Också när det gäller IT-utgifter, kanske
en spegelbild av den förra bilden, har
det varit stora framgångar för de
nordiska länderna, inte minst för
Sverige. Men det sker också en viss
avmattning i takt med att konjunkturen
försämrats under senare tid.
Andel öppet annonserad offentlig
upphandling*
Procent av BNP
*USA och Japan ingen uppgift.
För att skapa ett ökat konkurrenstryck
mäter man exempelvis hur stor del av den
offentliga verksamheten som sker som en
annonserad offentlig upphandling. Ni ser
att det skett en svag förbättring bland
EU-länderna. För Sveriges del handlar det
snarast om en dramatisk ökning av den
andel som sker som offentlig upphandling.
Vi har utsatt vår offentliga verksamhet
för ett mycket snabbare konkurrenstryck
jämfört med vad de flesta EU-länderna har
gjort.
Patentregistreringar
Andel Europapatent per miljon invånare
Ett vitalt område är det som handlar om
patentregistreringar. Det talas om så
kallade Europapatent. Vi har också här
satt upp målsättningar i
Lissabonstrategin. Utvecklingen är
positiv för EU. Redan i ingångsläget hade
vi en bättre situation och har nu också
rätt ordentligt ökat vår andel av
Europapatent.
Real BNP-tillväxt i procent
Basår 1995
Denna bild är det kanske lite svårare att
tyda. Här handlar det om
bruttonationalproduktstillväxten under
senare år, från mitten av 1990-talet fram
till i dag. Här kan man naturligtvis se
en del förändringar som skett och där det
varit rätt dramatiskt, framför allt under
senare år. Men det är också relativt
samordnat. Det skedde en nedgång i början
av 2000 och 2001 och sedan en liten
uppgång men sedan har den brutits under
senare tid. Det faktiska utfallet och de
prognoser som finns för innevarande år
finns inte med i EU-statistiken eftersom
denna bara visar det som har inträffat.
Men alla vet att det som inträffat i hela
Europa och i den internationella ekonomin
under senare tid snarast är en brytning
nedåt sett till denna utveckling.
Relativ prisnivå inkluderat i direkta
skatter*
Index=100
*USA och Japan ingen uppgift 1995-1999
och 2001.
Jag sade tidigare att när det gäller
priserna som helhet har Sverige, tyvärr,
en hög prisnivå. Tillsammans med Danmark
har vi i Sverige kanske den allra högsta
prisnivån i EU. Visserligen har det
blivit en brytning nedåt, som bilden
visar - det vill säga att vi har börjat
närma oss EU:s prisnivå, på 100 här. Men
vi har mycket kvar att göra för att
försöka minska vår prisskillnad gentemot
övriga länder i unionen.
Riskkapital*
Procent av BNP, tidig fas
*Japan ingen uppgift.
När det gäller en viktig del av
tillväxtens förutsättningar och våra
näringslivs- och arbetsförutsättningar
liksom riskkapital har amerikanarna sedan
länge haft en väldig fördel av en
utomordentligt god tillgång på
riskkapital. Här har Europa också sett en
viss förbättring, framför allt under
senare delen av 1990-talet. Sedan har den
internationella konjunkturen gjort att
det har ändrats under den senaste
perioden. Sverige har också här hävdat
sig ganska väl och hör till de länder som
ligger i täten när det gäller tillgången
till riskkapital för våra företag.
Statsstöd*
Årligt genomsnitt över
*Sverige ingen uppgift 1993-1996. USA och
Japan ingen uppgift.
Statsstöd förekommer i hela regionen men
det har också funnits ett gemensamt
arbete för att minska statsstödet. Ni ser
av utvecklingen att en sådan minskning
sker. Sverige har också fått samma
utveckling men vi ligger på en lägre nivå
än övriga EU-länder när det gäller
statsstöd.
Priser tele nationellt
Euro/10 min samtal
Sedan kan man för ett ögonblick titta på
priser på ett framtidsområde som
teleområdet. Också där har priserna
kraftigt sjunkit under en
sex-sjuårsperiod. Det är kanske inte lika
tydligt för Sveriges del eftersom Sverige
från början låg mycket lägre än de andra
länderna. Vi har också haft en viss
prisminskning, men relativt sett inte
lika kraftig eftersom vårt utgångsläge
från början var mycket bättre.
Utbildningssatsningar*
Procent av BNP
*USA och Japan ingen uppgift 1996 och
2001. EU-15 ingen uppgift 2001.
Jag nämnde tidigare om forskning och
utveckling. Vi har också detta med
utbildningssatsningar som en av de många
indikatorerna i samband med
Lissabonprocessen. För svensk del har det
varit en bra utveckling på
utbildningsområdet. Men mycket återstår,
framför allt i södra Europa, när det
gäller att hämta in på
utbildningsområdet.
Totala utsläpp av växthusgaser*
1990=100
*Japan ingen uppgift 1998.
Ett område där Sverige kanske inte är
lika framgångsrikt, även om vi har en
positiv utveckling där också, är
utsläppen av växthusgaser som vi valt som
en av flera olika miljöindikatorer som
finns på området. Via de planer som
antagits här i riksdagen under senare år
har vi trots allt förbättrat vår
position. Men det finns en hel del kvar
att göra. Där vi inte är lika duktiga som
omvärlden finns det åtskilligt som vi
måste försöka förbättra just på det här
området.
Till sist skulle jag vilja sammanfatta
de olika ekonomisk-politiska processerna
och framför allt göra det i anslutning
till de redovisningar som väntas på
toppmötet i Bryssel om två veckor.
Viktigt toppmöte i mars
Konkurrenskraftiga ekonomier
· Konkurrens på lika villkor
·
· Ännu bättre fungerande inre
marknad
·
· En integrerad finansmarknad
·
· Goda villkor för innovation och
företagande
·
Full sysselsättning måste nås
· Moderna välfärdsstater
·
· Ökat arbetskraftsutbud
·
Pensionssystemens finansiella hållbarhet
Först ska jag säga något om hur vi skapar
mer konkurrenskraft i våra nationella
ekonomier i EU. Det gäller både EU som
helhet och vart och ett av EU:s 15
länder. Framför allt handlar det om hur
vi skapar full sysselsättning, som ju är
ett av de stora målen i
Lissabonprocessen.
När det gäller de konkurrenskraftiga
ekonomierna gäller det att försöka skapa
konkurrens på lika villkor. Det handlar
exempelvis om de avregleringar på tele-,
el-, energi- och transportmarknaderna som
långsamt men ändå i rätt riktning
utvecklas i Europa. På de senaste
toppmötena har exempelvis Frankrike inte
kunnat visa på de framsteg som unionen
och medlemsstaterna har begärt av
Frankrike på framför allt
energimarknaden. Det kommer att bli
mycket diskussion om hur vi fortsatt kan
sätta tryck, inte minst på Frankrike, på
energiområdet. Frankrike bidrar ju med
höga priser och stora monopol på ett
område som i övrigt sett en hel del
framgångar i övriga Europa när vi har
utsatt just de delarna för konkurrens.
Det handlar om att skapa en bättre
fungerande inre marknad och om enkla
praktiska saker, exempelvis om att få ett
ömsesidigt erkännande av varandras varor
så att den vara som godkänns i det ena
medlemslandet har samma accept i det
andra medlemslandet. På så vis kan man få
ned kostnaderna för de processer som
företagen har för att lansera sina varor
på olika marknader.
Det handlar också om det som var uppe
på Stockholmstoppmötet i mars 2001,
nämligen om den integrerade
finansmarknaden. Från svensk sida kunde
vi där - ursprungligen var det ett
brittiskt initiativ - medverka till den
så kallade Lamfalussyprocessen. EU tog
fram ett program som handlar om
finansiella tjänster och som ska vara
genomfört till år 2005. Det programmet
stäms nu av.
Det visar att vi är på god väg när det
gäller att kunna nå det mål som vi satt
upp om en gemensam integrerad
finansmarknad år 2005. Ytterst handlar
det exempelvis om att låta bankerna
utsättas för ett större tryck, om att ta
ned kostnaderna för bankernas processer
och om att se till att kundernas tillgång
till banktjänster blir bättre och
effektivare - naturligtvis till lägre
kostnader.
Vidare handlar det när det gäller
konkurrensen om att skapa bättre villkor
för innovation och företagande.
Riskkapital är ett viktigt område som det
pekats på. Forskning och utbildning samt
tillgången på arbetskraft är ett annat
område. När det gäller entreprenörskap
finns det väldigt mycket mer som kan
göras i Europa på området.
När det gäller den fulla
sysselsättningen mäts ett antal
indikatorer som handlar om hur vi kan
skapa moderna välfärdsstater som kan
skapa förutsättningar för full
sysselsättning.
Frågan om barnomsorg var ett svenskt
bidrag under vårtoppmötet här i Stockholm
för två år sedan. Om vi ska kunna få fler
möjligheter för kvinnor att jobba i
framtiden är det viktigt att det finns en
god tillgång till barnomsorg. Detta
bedöms årligen i uppföljningen av
Lissabonprocessen. Här görs också goda
framsteg i de allra flesta av EU:s
medlemsstater.
Ett ökat arbetskraftsutbud är oerhört
viktigt, inte minst i ett långsiktigt
perspektiv eftersom vi har ett åldrande
Europa. Det är alltfler som lämnar
arbetsmarknaden och de nya
ungdomskullarna är relativt små. I det
läget är det naturligtvis oerhört viktigt
att öka arbetskraftsutbudet.
Sysselsättningsgraden bland kvinnor är
låg i många länder, många ungdomar står
utanför arbetsmarknaden och
arbetslösheten är fortfarande alldeles
för stor i EU.
Till sist handlar det om
pensionssystemen, just med tanke på
åldersutvecklingen. Sverige är ett av få
länder som har skapat ett nytt
pensionssystem. Många länder jobbar nu i
riktning mot det som Sverige åstadkommit,
nämligen att försöka skapa en långsiktig
hållbarhet i de olika pensionssystemen.
Det här var en kort genomgång av en
massa olika processer som stundligen
pågår i EU-sammanhang. Allt ska
naturligtvis medverka till att kunna
skapa mer välfärd för medborgarna i våra
länder. Det är intressant att delta i den
här processen, eftersom man hela tiden
kan lära av andra länder och kan lära ut
det som är det goda i det egna hemlandet
till andra länder.
Vid det senaste Ekofinmötet i Bryssel,
i fredags, var det en lång diskussion om
hur vi på ett tydligare sätt kan låta de
länder som har de bästa positionerna i de
olika indikatorerna bättre beskriva hur
de har jobbat, deras tillvägagångssätt
för att åstadkomma de goda resultaten.
Detta efterfrågades av de länder som
ville ta till sig deras erfarenheter och
kunskaper. Jag tycker att det är en god
demokratisk process. Det är också ett bra
sätt att jobba för Europeiska unionen att
öppet och ständigt redovisa för
allmänheten och för medlemsstaterna hur
man når olika framgångar - det blir
naturligtvis också ett och annat bakslag
i de här processerna - och hur man
sätter upp långsiktiga mål, inte minst i
Lissabonprocessen fram till år 2010, och
sedan envetet försöker hålla fast vid
målen.
Jag är glad över att den diskussion som
vi har haft i Ekofinsammanhang,
exempelvis om tillväxt- och
stabilitetspakten, inte har handlat om
att ifrågasätta tillväxt- och
stabilitetspakten, som det ibland görs i
medierna. Det handlar mer om hur man ska
tillämpa tillväxt- och stabilitetspakten.
Det är klart att ingen kan säga att just
den form som vi just nu tillämpar för
tillväxt- och stabilitetspakten är den
enda sanna för all framtid, utan den tål
alltid att prövas. Framför allt ska den
prövas i ett läge där vi vet att vi
behöver stärka tillväxtfaktorerna i vår
ekonomi och kunna bekämpa arbetslösheten
mer intensivt. Därför finns det alltid
skäl att försöka förbättra och utveckla
de många processerna, inklusive tillväxt-
och stabilitetspakten.
Jag hoppas att detta sammantaget ska
kunna ge en bild av hur vi via ett
permanent ekonomisk-politiskt
samordningsarbete i EU bidrar till en
högre välfärd och en bättre ekonomi i de
enskilda medlemsländerna.
Ordföranden: Vi tackar finansministern
för föredragningen och lämnar öppet för
frågor.
Carin Lundberg (s): Jag vill börja med
att tacka finansministern för
genomgången. Precis som finansministern
säger är det en massa processer som
pågår. Det var ett bra initiativ som
finansministern tog vid förra
utfrågningen, så att vi fick den här
utfrågningen till stånd. Jag tror att den
behövs.
Jag vill anknyta till det som
finansministern började med, den
ekonomisk-politiska samordningen för att
förbättra den inre marknadens
funktionssätt. Då koncentrerar jag mig på
det som finansministern berörde. Men det
som jag skulle vilja höra lite mera om är
Cardiffprocessen, som ju handlar om att
öka rörligheten och konkurrensen när det
gäller varor, tjänster och kapital.
Precis som finansministern sade har vissa
länder, till exempel Frankrike, inte
velat avreglera sina post- och
telemarknader. I Sverige har vi ju gjort
det för länge sedan.
Jag skulle vilja veta lite mer om hur
Sverige arbetar med de här frågorna. Jag
skulle också vilja veta vilka som är
Sveriges allierade i arbetet med att
bryta upp monopolen. Hur långt kan man gå
i ett sådant här arbete?
Bosse Ringholm: Syftet med
Cardiffprocessen är att öka konkurrensen
på olika områden. Det har varit ett nära
samarbete mellan de nordiska länderna och
i någon mån också med Storbritannien när
det gäller den typ av avregleringar som
har skett på tele- och
transportmarknaderna. Men det finns,
precis som Carin Lundberg säger, också
oerhört olika nationella traditioner,
inte minst i Frankrike, som ju sedan
mycket länge har ett rätt bastant
statligt monopol på stora delar av de här
områdena och som det har varit svårt att
komma till rätta med. Många gånger har vi
i de här sammanhangen tvingats acceptera
ganska ordentliga övergångsregler för att
få till stånd de här omställningarna.
Erfarenheten är att när det har varit
goda resultat av konkurrensutsättning och
avregleringar är när man har förberett
sig väldigt väl, det vill säga att man
har tänkt igenom processen och vet vad
man kan uppnå och vilka faror och hinder
som finns.
Det finns tyvärr också exempel på
motsatsen, avregleringar och
konkurrensutsättningar som har varit
ganska illa förberedda och som därför
inte har lett till ökad konkurrens och
till de prisnedsättningar som man hade
önskat. Här finns en hel del att lära i
många olika medlemsländer. Vi gör vid de
årliga rapporteringstillfällena en
genomgång land för land av vad som händer
på grundval av det material som
kommissionen har. Där har oftast det som
har hänt i Norden varit lite grann av ett
föredöme för andra länder. Vi har också
velat lyfta fram de problem som vi har
haft här hemma. Alla våra
avregleringsprocesser har inte varit
föredömen, utan de har medfört att det
uppstått en del svårigheter och bekymmer
med relativt få aktörer på marknaden.
Ibland har man kanske haft en idealbild
av att avregleringar per automatik leder
till att vi får ett stort antal aktörer
dagen efter. Men så är det tyvärr inte,
utan det finns på många områden tendenser
till monopol som har övergått till
oligopol, där kanske två tre aktörer har
varit ganska dominanta. Sådant gäller det
att se upp med. Det är också en del i
processen att inte tro att man bara går
från monopolmarknader till mer öppna
konkurrensutsatta marknader, utan att det
naturligtvis också finns risker att vi
kan hamna i oligopolsituationer. Det
finns bra många exempel på detta, tyvärr.
Carin Lundberg (s): Det är ju en sämre
konjunktur i stora delar av världen just
nu. Påverkar den sämre konjunkturen
processerna just när det gäller
avreglering?
Bosse Ringholm: Min uppfattning är att
det snarast borde öka trycket på de
länder som inte har fått i gång sina
processer särskilt mycket. Eftersom vi
ser att tillväxten har gått ned i
världsekonomin och i europeisk ekonomi,
tycker jag att det finns skäl att
ytterligare se över vad vi kan göra för
att öka konkurrenstrycket och därmed
kunna bidra till en högre tillväxt.
Fredrik Reinfeldt (m): Jag tycker att det
fanns en hel del av det som Bosse
Ringholm sade i början som vi skulle
kunna ha ganska bred enighet kring.
Därför är det lite synd att Bosse
Ringholm använder så stor del av tiden åt
att göra någon sorts försök till
paradisbeskrivning av Sverige. Det blir
på något sätt missriktat och kanske inte
är dagens poäng. Vi är inte heller så
nära en valrörelse.
Ta bara detta med forsknings- och
utvecklingssatsningar där man visar en
graf över att Sverige hamnar högt. Jag
vill bara påpeka att väldigt mycket
handlar om forskning i privata företag,
och det är bara några få företag i
Sverige. Det är väldigt mycket kopplat
till bilar, läkemedel och telekom.
Jag var i går hos Astra Zeneca, som vid
upprepade tillfällen har försökt nå
kontakt med regeringen och olika
departement för att varna för den
utveckling som nu sker när det gäller
Astra Zenecas möjligheter att forska i
Sverige. Företaget är i och för sig
tacksamt för expertskatten. En del av oss
andra är rätt trötta på den typen av
skattefrälsen som hittas på. Däremot
säger Astra Zeneca att man ser en växande
tendens att forskning som initierats och
patent som finns i Sverige sedan
fortsätter i USA, därför att totalt sett
är forskningsmiljön i USA bättre. Där är
det också betydligt bättre personliga
förutsättningar för forskare, något som
Sverige har väldigt svårt att konkurrera
med. Men, säger man också, de
socialdemokratiska sjukvårdshuvudmännen i
Sverige ägnar allt större tid åt att inte
betala det som läkemedel kostar när man
lägger in forskningskostnader utan att ha
så kallade generiker, alltså
ersättningsläkemedel, som kortsiktigt är
billigare men som långsiktigt gör att det
inte går att bedriva forskning i Sverige.
Jag tycker att detta ska sägas, därför
att det är ju den verklighet som våra
företag befinner sig i och som ligger
bakom de siffror som Bosse Ringholm nu
berömmer sig av.
Jag höll med om mycket när det gäller
ingångarna, för vi har en bred samsyn och
en förhållandevis stark tilltro till
frihandel i Sverige. Men här tycker jag
att Sverige har mycket kvar att göra. Det
är också lite grann det som Göran
Lennmarker sedan ska komma in på.
Kontakten med företagare i Sverige är
mycket en signal om att vi i Sverige är
duktiga på att leva upp till regler,
något som andra länder inte riktigt gör.
Det gäller regler kring offentlig
upphandling och fortsatt statsunderstöd
inom en rad verksamheter där Sverige
försöker överleva i konkurrensen. Det
gäller inte minst den i Europa mer
spridda kulturen att använda politiska
påtryckningar i olika processer. Det är
något som vi kanske inte gör lika mycket
i Sverige.
Jag vill bara ge mitt fulla stöd till
regeringen i att vara mer pådrivande för
att just skapa effektivitet kring de
beslut som redan är fattade snarare än
att hitta på en massa nya processer och
nya beslut eller att diskutera
skatteharmonisering, som vi sedan ska
diskutera. Jag tror nämligen att för
svenska företagare betyder detta oändligt
mycket mer för att de ska kunna överleva
den konkurrens som finns.
Bosse Ringholm: Det var inte min avsikt
att bara lyfta fram goda svenska
resultat, utan jag ville naturligtvis
lyfta fram helheten. Jag gjorde det med
utgångspunkt från den rapport som
kommissionen har lämnat. Det går inte att
undgå att Sverige har förstaplatsen i i
stort sett alla kommissionens tabeller.
Jag såg en skrift som Svenskt Näringsliv
gav ut i dagarna om Lissabonprocessen.
Jag skulle lika gärna kunnat återge den
skriften, för där är det sida upp och
sida ned med diagram där Sverige är etta,
tvåa eller trea hela tiden, och de
nordiska länderna är väldigt framstående.
Det är alltså en realitet.
Det hindrar inte att det, precis som
Fredrik Reinfeldt säger, finns ett antal
problem som vi har att diskutera. Ett av
problemen är naturligtvis att när
världsekonomin nu har gått ned i tempo
rätt ordentligt drabbar det också svenska
företag, inte minst svenska oerhört
forskningsintensiva företag, typ Astra
Zeneca på läkemedelsområdet.
EU:s långsiktiga mål handlar om att
försöka se till att alla länder når minst
3 % av bruttonationalprodukten i
forsknings- och utvecklingskostnader. Det
handlar om ungefär två tredjedelar på den
privata sidan och en tredjedel på den
offentliga sidan. Sedan kan man säga att
en stor del av det som det forskas och
görs insatser kring på den privata sidan
- Astra Zeneca är ett gott exempel på det
- i praktiken är offentligt finansierat.
Läkemedelsbolag, som oftast har som sina
allra största kunder just offentlig
sjukvård, får ju en stor del av sina
intäkter just från skattebetalarna via
landstingen och offentlig verksamhet. Där
finns kanske också ett
spänningsförhållande som inte är så
oviktigt, nämligen att sjukvården vill
pressa ned sina kostnader, medan
läkemedelsproducenterna vill ta ut högsta
möjliga pris för att också få utrymme för
forskning för framtiden. Det är
naturligtvis en viktig balans att även
den som är kund är beredd att betala för
framtida forskning och framtida
produktutveckling av något slag.
Jag delar uppfattningen att USA har en
bättre utveckling när det gäller patent
än vad Europa har. Det är ett av skälen
till att stor vikt har fästs vid just
Europapatenten. Vi ska försöka utveckla
de europeiska patenten bättre, eftersom
amerikanarna ligger före oss på det här
området. Även om Sverige har en
förstaplats också när det gäller
Europapatent, ligger Europa i sin helhet
en bra bit efter amerikansk standard på
området.
Jag delar också Fredrik Reinfeldts
uppfattning att det nu är viktigare att
fokusera på genomförandet av alla
processer och på alla mål som vi har
ställt upp i stället för att sätta upp
nya mål. Som jag nämnde förut har vi en
uppsjö av mål som vi har lagt fast i
olika processer de senaste åren. Det är
inte nya mål som vi behöver, utan det är
att lägga stor vikt vid att fullfölja
alla de mål som vi har ställt upp. Där
har vi i Europa naturligtvis ett
jättearbete framför oss. De processer som
pågår till vardags med att försöka
genomföra de här målen kanske inte är
lika intressanta och spännande, och många
gånger konfliktladdade, som att ställa
upp nya spännande mål. Men vi har
faktiskt tillräckligt med spännande mål
ända fram till 2010 för att göra precis
som Fredrik Reinfeldt nu säger, att
fokusera just på genomförandedelen. Det
dr också svensk position inför det
europeiska toppmötet om två veckor att
försöka uppmana andra länder att sätta
ännu större tryck vid själva
genomförandet.
Fredrik Reinfeldt (m): Jag har bara en
kort kommentar kring detta med läkemedel.
Jag tycker nämligen att det är väldigt
viktigt att det som Bosse Ringholm nu
sade också sägs vid någon regeringslunch
någon gång, så att företrädarna för
Socialdepartementet och
Näringsdepartementet hör detta. Vi har ju
väldigt mycket forskning i Sverige.
Nackdelen är att den är väldigt kopplad
till några få företag. Därför måste vi
dels vara lyhörda för dem, dels ställa
oss frågan hur vi ska få en bättre
jordmån för en bredare forskning i
Sverige. Jag tror att vi alla kan vara
överens om att det är en helt avgörande
faktor för en välfärdsnation att man är i
spetsen av forskning och utveckling.
Problemet har varit attityden hos delar
av regeringen, inte just hos Bosse
Ringholm. Man har haft som argument att
man inte vill sko läkemedelsbranschen.
Dessutom har man inte sett den utväxling
som ofta sker, där behovet av annan vård
dämpas genom användning av läkemedel.
Jag tycker att man måste vara mer öppen
för den typen av attityder. Det var
åtminstone det budskap som Astra Zeneca
gav till mig. Det är klart att man säger
så, för det är ju ett partsintresse. Men
jag tycker att det är viktigt att lyssna
till dem och framför allt till den oro de
känner för den utveckling de ser, där
mycket av forskningen går till USA.
Konkurrensen inom Europa kanske inte är
huvudpoängen, utan det kanske är just hur
man överlever på en världsmarknad och hur
man attraherar forskare att komma till
Sverige. Där finns mycket kvar att göra.
Bosse Ringholm: Det är sant att
läkemedelsutvecklingen har förbättrat och
effektiviserat vår sjukvård oerhört
mycket. Många patienter fick tidigare
ligga på sjukhus en eller två veckor vid
ett behandlingstillfälle, medan det i dag
kan handla om någon enstaka dag. I många
fall har man också kunnat undvika
kirurgiska ingrepp genom bättre
läkemedelsutveckling.
Läkemedelsutvecklingen har alltså varit
mycket positiv och framgångsrik i det
perspektivet. Därför är det naturligtvis
bra att Sverige tillsammans med USA är de
länder som har den största andelen av sin
bruttonationalprodukt just för forsknings-
och utvecklingsarbete, inte minst i de
stora företag som Fredrik Reinfeldt
nämner i läkemedelsbranschen.
Det är ändå en realitet att det finns
ett spänningsförhållande för den som ska
finansiera en stor del av denna
forskning. Det är i praktiken, som jag
sade förut, våra landsting, samhället,
som finansierar en hel del av forskningen
via de läkemedel som man betalar. Jag har
förståelse för att många
landstingspolitiker känner bävan när de
ser att kostnadsutvecklingen har varit
både 8, 10 och 12 % på läkemedel under
senare tid, medan intäktsutvecklingen i
den offentliga ekonomin, i landstingen,
kanske varit 4 eller 5 %. Där finns ett
spänningsförhållande. Läkemedelsindustrin
har naturligtvis sina intressen att
företräda och vill satsa ännu mer på ett
område. Men de som ska betala,
landstingspolitiker inte minst, har
naturligtvis ett ansvar för att få sin
ekonomi att gå ihop. I detta
spänningsförhållande är det viktigt att
hitta en bra balanspunkt i
fortsättningen, eftersom läkemedel kan
bidra till att sänka kostnaderna. Men det
får naturligtvis inte vara en snabbare
kostnadsutveckling på läkemedelssidan än
vad den offentliga ekonomin tål.
Fredrik Reinfeldt och jag brukar ju inte
alltid vara överens om skattepolitiken,
och en snabbare kostnadsutveckling kan ju
leda till ännu högre tryck på att höja
landstingsskatterna. Det kanske inte är
alla som gillar det vid alla tillfällen.
Karin Pilsäter (fp): Det finns väldigt
många ämnen att ta upp i det här
sammanhanget. Vi fick se en fin exposé
över att Sverige ligger väldigt väl till
på många områden, enligt indikatorerna i
Lissabonprocessen. Den lilla reflexion
man då kan göra är att ändå är vi kvar på
17:e plats i OECD:s välståndsliga, så
någonting är det väl ändå som kanske går
att förbättra.
Det här är ett exempel på det som vi
brukar kalla för soft law eller öppna
samordningsprocesser. Egentligen är vi
liberaler rätt så kritiska till det
väldigt utbredda användandet av detta.
Det handlar mycket om en gigantisk
statistikövning och en sorts name and
shame. Man pekar alltså ut något och
sedan hoppas man att någon skäms
tillräckligt mycket för att göra
någonting åt det.
Vi tycker att EU i betydligt större
utsträckning borde fokusera på de
verkligt gränsöverskridande frågorna. Det
finns ingen motsatsställning i det,
brukar ni säga. Jag skulle ändå vilja be
finansministern ge en liten kommentar
till det. Vi menar att det finns en
motsatsställning, för allting kan inte
vara prioriterat samtidigt. Då blir till
slut ingenting prioriterat. Man måste
välja ut det man vill ha på dagordningen.
Jag förmodar att vi såg en ganska stor
andel av de indikatorer som visar att
Sverige ligger bra till. Samtidigt kan
man konstatera att mycket av arbetet går
ut på att man just ska forma
indikatorerna, alltså att vara mest aktiv
med att forma indikatorerna på ett sådant
sätt att de passar det egna landet
snarare än att verkligen få fram
information. Vi har kunnat följa det här
arbetet i EU-nämnden. Vi såg på
diagrammet att det är någon sorts
evighetsmaskin där som gör att
regeringen, när det gäller måttet på
skattetryck och skatt på arbete, vill
vrida över så att inte skatt på arbete
ska mätas i absoluta tal och inte heller
som marginalskatt eller skattekil utan i
effektiva marginaleffekter. När jag
frågade arbetslivsministern vad det
egentligen var man var ute efter, kokade
det hela som vanligt ned till att man
vill på något sätt ha credit för maxtaxan
även när det gäller indikatorerna för en
skattepolitik. Man ville inte alls ha
fokus på mått på själva skatterna,
skattekilar och sådant som verkligen
skulle kunnat vara intressant, utan det
var maxtaxan som man ville ha plus för
här.
Jag skulle vilja koka ned det här till
en mycket konkret fråga. Vi fick ju se
här att Sverige ligger så bra till i
många av statistikövningarna. Vad anser
finansministern att Sverige har att lära
av de andra länderna i det här fallet?
Den andra frågan gäller
skatteharmonisering. Från Folkpartiet
liberalernas sida är vår synpunkt att vi
inte vill ha beslutsfattande på EU-nivå
när det gäller den vanliga
skattepolitiken, utan vi tycker att en
viss skattekonkurrens kan vara väl så
fungerande. När det gäller miljöavgifter
såg vi här en indikator som visade att
Sverige inte är bäst i klassen. Just när
det gäller växthusgaser ligger vi inte
bra till, och just växthusgaser är
väldigt gränsöverskridande. Hur ser
finansministern på miljöavgifter i det
fortsatta arbetet? Är det inte, för att
vara lite ledande, en fråga som man borde
lägga in i Europasamarbetet?
Den tredje frågan gäller återigen
statistiken och att den ska vara
jämförbar. Att våra offentliga finanser
är bra beror till rätt stor del på att vi
har genomfört en väldigt bra
pensionsreform i Sverige, och här ligger
många av de andra länderna efter. Men man
kan ju välja att utforma ett sådant
pensionssystem på lite olika sätt. Hur
anser finansministern att man bör använda
den gemensamma statistiken? Jag tycker
nämligen att det är väldigt besvärande
att framför allt premiepensionspengarna
blandas ihop med den vanliga statskassan.
Hur skulle Sverige ligga till i
offentliga finanser om man gjorde vår
pensionssystemskonstruktion jämförbar med
de övriga ländernas?
Bosse Ringholm: Det var väldigt många
frågor. Jag är inte säker på att jag
hinner beröra alla frågor, om det inte
ska bli ett för långt svar. Men jag kan
försäkra Karin Pilsäter om att det inte
är någon statistiktävlan för tävlans egen
skull. Liberaler brukar ju gilla både
tävlan och konkurrens, och jag utgår från
att också Karin Pilsäter gillar det.
Mycket av idén bakom Lissabonprocessen är
att man ska göra jämförelser länderna
emellan och sedan försöka lyfta EU, inte
minst för att komma i kapp amerikansk
ekonomi på ett antal områden.
Om vi håller oss till OECD, som mäter
inte bara svensk ekonomi utan även det
som händer i bland annat Kanada, Japan
och USA, visar det sig att Sverige
faktiskt har förbättrat sina positioner
jämfört med omvärlden. Det mäts i Sverige
oftast bara i en OECD-statistik. Det
finns faktiskt olika indikatorer och
olika sätt att mäta också i OECD:s
tillväxttabeller av olika slag, och där
har Sverige fått en bättre position. Det
är inte så svårt att se detta. Det kan
man se i Svenskt Näringslivs skrifter.
Där jämför de tillväxten i Sverige under
senare tid med tillväxten i övriga EU,
och vi kan se att Sverige har haft en
bättre tillväxt än övriga EU. Det är inte
bara Svenskt Näringsliv som påstår detta,
utan det påstår också EU. Och regeringen
har ju samma statistik, så vi har samma
utgångspunkt.
Dessutom omfattar den här statistiken
ett mycket brett område. Det är därför
som det är över 100 indikatorer. Alla är
naturligtvis inte lika viktiga. Man
försöker koncentrera sig på det som har
att göra med välfärd, tillväxt, jobb,
utbildning, forskning och liknande. Jag
håller med om att ska man prioritera
någonting är det naturligtvis viktigt att
försöka se det här i ett
helhetssammanhang. Lissabonprocessen
utgår framför allt från att länderna ska
försöka mäta den gemensamma tillväxten.
Den kan mätas på många olika sätt. Men
det är ju viktigt att det också finns en
ekologisk dimension i tillväxten
exempelvis.
Sedan finns det ett särskilt avsnitt
kring den sociala sammanhållningen, så
att vi inte skapar större klyftor i våra
samhällen. Inte minst från brittiskt håll
har det varit ett starkt tryck att lyfta
fram detta, också med tanke på de problem
som finns i många av Europas stater. Vi
vill själva från svensk sida
kvalitetshöja Lissabonprocessen genom att
föra in miljöaspekter och ekologiska
aspekter, som nu har fått ett större
utrymme i Lissabonprocessen än vad de
hade från början.
Vad kan Sverige lära av andra länder?
Mycket. Vi, liksom andra, försöker lära
oss på varje annat område. Om jag ska
lyfta fram något specifikt kan jag säga
att det som naturligtvis bekymrar en
svensk finansminister är att vi
fortfarande har en för hög prisnivå i
förhållande till omvärlden. Det finns
naturliga förklaringar, till exempel vår
geografi, våra långa avstånd och vår
befolkningsgleshet, som kan vara svåra
att komma förbi. Men det finns andra
områden där vi kan lära av andra hur vi
kan öka konkurrenstrycket i en del av
vårt näringsliv för att på så vis pressa
priserna. Det tycker jag är ett bra
område där vi också kan arbeta utifrån
andras erfarenheter.
Karin Pilsäter talar om
marginaleffekter. Man kan mäta
marginaleffekter på många olika sätt. Det
handlar inte bara om skatter, utan det
handlar naturligtvis också om maxtaxan.
De skattesänkningar som regeringen har
genomfört de senaste åren plus maxtaxan
har varit ett sätt att försöka minska
marginaleffekterna för att på så vis öka
möjligheterna för många människor, inte
minst kvinnor, att komma ut på
arbetsmarknaden. Det har också varit en
viktig reform för att just öka
tillväxtförutsättningarna och
konkurrensen i vår ekonomi.
Nya mål i form av miljöavgifter eller
liknande tror jag inte är aktuella. Som
jag sade förut kanske det mer handlar om
att försöka koncentrera sig på att
genomföra de många mål vi har än att
ytterligare fylla på raden av miljömål.
Vi har mycket ambitiöst på hemmaplan ett
stort antal mål som riksdagen har
fastställt långsiktigt och som vi ska
leva upp till. Det finns också i EU-
samordningen väldigt många motsvarande
miljömål som vi ska jobba med i
fortsättningen.
Till sist var Karin Pilsäter inne på en
fråga som kanske inte riktigt hör till
den ekonomisk-politiska samordningen. Jag
vill bara för tydlighetens skull säga att
min bedömning är - det kanske vi kommer
in på sedan när Göran ska prata om det -
att när det gäller skatter och
skattepolitik ska varje enskilt land ha
beslutanderätt om skatter. Det finns
många andra EU-länder som har motsatt
uppfattning och vill skapa någon form av
EU-skatt. Det är jag en mycket bestämd
motståndare till. Däremot är det
ingenting som hindrar att vi diskuterar
vad vi gemensamt kan göra för att skapa
schysta villkor när det gäller skatter.
En av de viktiga processer som pågår i EU
just nu är att se till att det blir lika
konkurrens mellan företagen när det
gäller skatter och att man tar bort det
som man kallar för skadliga skatter. Ett
60-tal lagar i ett stort antal EU-länder
har definierats som skadliga från
konkurrenssynpunkt, och länderna är
överens om att de ska avvecklas.
Dessbättre är inga av dessa förekommande
i Sverige, utan de finns i andra länder.
Vi har skyndat på och velat ha en högre
takt i arbetet för att avveckla de här
skadliga skatterna och på så vis skapa
mer schysta förutsättningar för våra
företag i Sverige att verka på en
europeisk marknad.
Karin Pilsäter (fp): Det är klart att det
finns liberaler som gillar tävlingar.
Många väljer också sport efter vad de
själva är bra på. Det är uppenbart att
den metaforen passar väldigt bra i det
här sammanhanget. Men om vi nu ska gå
tillbaka till ekonomisk politik och
tillväxt kan ju inte de svenska
insatserna bara handla om att ställa upp
i de grenar man är bäst på eller att
försöka göra om regelverket i grenarna så
att det passar oss bäst. Jag hör själv
till dem som är mer intresserade av de
absoluta resultaten snarare än de
relativa. Då kommer jag tillbaka till det
faktum att man mer måste titta på det som
man är dålig på än att försöka formulera
om indikatorerna för att få ett bättre
resultat.
Jag är den första att propagera för
låga marginaleffekter, särskilt för
småbarnsmammor. Vi är väldigt glada att
Socialdemokraterna vaknade på den punkten
efter decennier av liberalt tjat. Det är
väldigt bra. Men det är fortfarande så
att diskussionen om marginalskatter och
skattekilar inte kan ersättas av
diskussionen om maxtaxa, för de flesta
människor har trots allt inte barn på
dagis under den största delen av sina
liv. Det var det som jag ville ha sagt i
den delen.
Jag tycker att det är trist att vi
återigen får detta negativa besked, att
ekologisk hållbarhet och
gränsöverskridande miljöförstöring
reduceras till nationell skattepolitik.
Man måste kunna använda miljöavgifter för
att bekämpa miljöförstöring. För en
regering som har höga ambitioner även i
miljöpolitiken borde viljan finnas att
använda EU som en viktig arena för att
lösa gränsöverskridande problem. Tydligen
får vi fortsatt samma negativa besked i
den delen.
Bosse Ringholm: Diskussionen ska i första
hand handla om hur vi samordnar den
europeiska ekonomiska politiken. Det
finns risk att vi hemfaller till
nationella debatter antingen det gäller
skatter, miljöavgifter eller någonting
annat. Om Karin Pilsäter är oerhört
intresserad av just miljöavgifter kommer
det att ges tillfälle att i Stockholm
bidra med positiva inslag i
fortsättningen. Miljöavgifter när det
gäller exempelvis bilar är ett stycke
marknadsekonomi. Där finns alla
möjligheter för Karin Pilsäter att göra
ett positivt ställningstagande.
Det är ingen som försöker göra om
reglerna. Vi försöker faktiskt tillämpa
de regler, mål och villkor som vi har
satt upp för de olika processerna.
Lissabonprocessen kan beskrivas som ett
VM i hållbar tillväxt, för att tala
idrottsspråk, där Europa försöker komma i
kapp USA. Under resans gång pågår också
ett slags EM i hållbar tillväxt, det vill
säga mellan de 15 EU-länderna, eller 25
som det blir när de 10 nya kommer med.
Det vore kanske tjänstefel om man som
svensk finansminister inte fick nämna att
Sverige just nu råkar ha en förstaplats i
EM i hållbar tillväxt. Det innebär dock
inte att man slår sig för bröstet och
säger: Nu behöver vi inte göra någonting
mer, vi är nöjda. Den idrottsman som
kommer etta och blir nöjd och sedan
avstår från att fortsätta träna för att
förbättra sig ramlar rätt snart utför i
karriären. Vi måste naturligtvis, som
Karin Pilsäter säger, göra allt vi kan
för att bättra oss på de områden där vi
inte har en lika god position. Vi måste
också försöka vidmakthålla de goda
positioner vi har på olika områden. Det
finns massor av utrymme för att göra
förbättringar även för svensk ekonomi när
det gäller den typ av ekonomisk
strukturpolitik som Lissabonprocessen är
ett uttryck för.
Mats Odell (kd): Europas ekonomi inger
oro, särskilt om man tittar på den
demografiska utvecklingen.
Lissabonprocessen som går ut på att skapa
världens mest konkurrenskraftiga och
dynamiska kunskapsekonomi till 2010 har
knappast fått någon lysande start. EU:s
statistikmyndighet Eurostat konstaterat
att BNP per capita i marknadspriser
räknat är ca 20 000 euro per år i EU. USA
har dragit ifrån Europa, i stället för
att vi skulle ha kommit i fatt sedan
Lissabonprocessen startade, och ligger på
ca 40 000 euro per år och invånare i
marknadspriser. Det är alltså en oerhört
stor skillnad. Gapet fortsätter att växa.
I min brevlåda i riksdagen i morse fick
jag skriften The European Challenge. Den
kommer från the European Round Table of
Industrialists som består av 50 mycket
stora europeiska industriföretag.
Sammanslutningen har funnits i 20 år och
dess uppgift är att försöka öka Europas
konkurrenskraft. Sverige representeras
här av Volvo och Investor. En av de
svenska aktörerna skriver i dag att man
är orolig inför Europeiska rådet i vår,
eftersom man tyvärr måste konstatera att
ytterst lite har hänt när det gäller att
förverkliga målen i Lissabonprocessen.
Jag har en generell fråga: Hur ser Bosse
Ringholm på möjligheterna att något ska
börja hända som gör att Sverige och
övriga EU-länder kan få en sådan
välståndsutveckling att vi klarar den
befolkningssammansättning som vi nu står
inför, med de vårdbehov och
välfärdsutmaningar det innebär?
Bosse Ringholm: Först vill jag säga att
jag delar Mats Odells oro för den
europeiska ekonomin som är en
spegelreflex av den internationella
ekonomiska konjunkturen just nu. Den
hänger naturligtvis ihop med det
säkerhetspolitiska läget i Irak och
mycket annat, Mellersta Östern. Det gör
att tillväxttakt och investeringsvilja i
näringslivet i hela världen har gått ned
ordentligt. Så länge vi inte ser någon
utgång ur denna säkerhetspolitiska kris
är det ett utomordentligt osäkert
ekonomiskt läge.
Däremot är jag inte lika säker på att
man ska definiera starten på
Lissabonprocessen som inte särskilt
lysande. Jag tycker dessutom att man ska
se att knappt en tredjedel av perioden
har gått till ända. Starten var faktiskt
ganska bra. Den har däremot påverkats
påtagligt det sista året av den
internationella nedgången i ekonomin. Det
gäller inte bara Europa utan även USA.
Man ska inte bara mäta BNP per invånare.
Det är en del i ett mycket bredare
perspektiv som mäts i Lissabonprocessen.
Om man tittar på helheten i
Lissabonprocessen handlar det om tillväxt
utifrån en mängd andra dimensioner än
bara just BNP. Det handlar om den sociala
sammanhållningen. Där har det inte gjorts
särskilt stora framsteg ur ett
amerikanskt perspektiv. Däremot har det
gjorts en hel del förbättringar ur
europeiskt perspektiv. Det handlar om den
ekologiska dimensionen. Det amerikanska
motståndet mot Kyotoavtalet är knappast
någon framgång i det här sammanhanget.
Europa har varit pådrivande när det
gäller miljöfrågorna. Om man ser på hela
Lissabonprocessen får man kanske ett
annat intryck än om man bara koncentrerar
sig på BNP per invånare.
Den stora frågan för Europa på sikt är
det som Mats Odell avslutar med, nämligen
hur den demografiska utvecklingen kan
hanteras. Det handlar om att vi har en
åldrande befolkning i Europa, färre
ungdomar som går in på arbetsmarknaden,
längre studietider som gör att man är
verksam kortare tid. Det ställer oerhörda
krav på oss att formulera en politik som
gör att vi kan få ut fler människor på
arbetsmarknaden och nå de höga
sysselsättningsmålen. Ett av målen i
Lissabonprocessen är att 70 % av Europas
befolkning ska vara i arbete år 2010.
Sverige, Danmark och några fler länder
har nått det målet. Många ligger runt
60 %. Bland kvinnor i Europa finns en
sysselsättningsnivå på 55 %. Det finns
oerhört mycket att göra på sådana områden
för att klara det här med demografin
inför framtiden.
Det handlar inte bara om
arbetskraftsutbudet. Vi måste kanske
också göra en annan avvägning mellan att
använda resurser just nu och att vara
beredda att spara eller använda resurser
för framtiden. Där är det viktigt med
våra överskottsmål. Sverige är ett av de
få länder som har konkreta, egna
överskottsmål. Vårt mål är 2 % överskott
under en konjunkturcykel. Den typen av
mål finns inte på annat håll. Det är en
restriktion i tillväxt- och
stabilitetspakten att ingen får
överskrida ett underskott på 3 % av BNP i
de offentliga finanserna.
Jag hoppas att det tryck som finns i
övriga Europa för att skapa nya
pensionssystem och så vidare kommer att
leda till en ökad medvetenhet om hur
viktigt det är att bygga upp offentliga,
finansiella överskott i framtiden. Vi
behöver i hela Europa större offentliga
finansiella överskott för att kunna
hantera just demografiutvecklingen. Jag
delar Mats Odells uppfattning att det är
den stora, avgörande långsiktiga frågan
för Europa.
Mats Odell (kd): Herr ordförande! Det är
alldeles uppenbart att det finns en bred
konsensus om behovet och önskvärdheten av
en samordning av den ekonomiska politiken
inom EU. Sedan har vi specifika
problemområden. Ett område som vi har
uppmärksammat i finansutskottet vid en
hearing som vi hade den 13 februari med
Konjunkturinstitutet, Riksbanken och
Medlingsinstitutet och deras respektive
chefer är lönebildningsprocessen. Det är
en nationell problematik. De flesta
bedömare är ganska ense om att det har
varit svensk ekonomis akilleshäl de
senaste 30 åren och så tycks förbli.
Den breda konsensusen tar sig också det
uttrycket att regeringen inte tycks ha
någon egen stor kraft att driva på. Jag
har, som ledamot av finansutskottet,
noterat att av de propositioner som
kommer är den övervägande största delen
initiativ som ursprungligen kommer från
EU-kommissionen. Utan EU-medlemskapet och
EU-kommissionens omfattande arbete för
att driva på de olika processerna skulle
det inte hända särskilt mycket på dessa
områden.
Jag har tänkt be riksdagens
utredningstjänst att kontrollera hur
många initiativ som kommer från EU och
hur mycket som regeringen själv har
kommit på. Det skulle också vara
intressant att få en kommentar från
finansministern på den punkten.
Bosse Ringholm: När det gäller den första
frågan om lönebildningsprocessen vill jag
ta fram en nyans. Om man går 20-30 år
tillbaka i svensk lönebildning har det
funnits perioder när lönerna har ökat med
upp till 14 %, och vi har haft en
inflation i ungefär samma takt. Det har
naturligtvis varit perioder som har
frestat på svensk ekonomi ordentligt. I
det perspektivet har de 6-7 senaste årens
lönebildning varit framgångsrik. Vi har
kunnat hålla en väsentligt lägre
lönebildningsnivå och en väsentligt lägre
inflationsnivå. Det är stor skillnad och
en väldig framgång för svensk
lönebildning. Där har arbetsmarknadens
parter ett stort ansvar och del i denna
framgång, det som har hänt de 6-7 senaste
åren i ett 30-årigt svenskt ekonomiskt
perspektiv.
Den sista reflexion som Mats Odell gör
är ganska naturlig. Vi är sedan några år
tillbaka, sedan 1995, medlemmar i den
europeiska unionen. Nästan allt vårt
ekonomiska samarbete sker via och i
samklang med övriga medlemsländer i EU.
Det är ganska naturligt att Sverige inte
agerar på egen hand. Vi försöker
naturligtvis knyta an till den ekonomisk-
politiska processen i EU. Jag skulle inte
vara ett dugg förvånad om nästan allt vi
gör i form av olika initiativ går via EU-
processen. Man kan vända på det och säga
att vi, om vi inte hade varit med i EU,
hade gjort en rad av de sakerna men på
egen hand. Det blir mycket starkare när
vi kan göra dem tillsammans med EU.
Jag ser det inte som någon invändning att
proposition efter proposition har en EU-
dimension. Tvärtom är det en skyldighet
för regeringen att ständigt redovisa på
vilket sätt vi kan förstärka den
ekonomiska politiken i Europasamarbetet.
Jag utgår från att det är en realitet i
dag - och i ännu större utsträckning i
framtiden - att mycket av den ekonomiska
politiken kan ses ur ett europeiskt
ekonomiskt samordningsperspektiv.
Lars Bäckström (v): Jag vill ta upp några
frågeställningar. Finansministern har
temat "Inte mer men bättre". Jag kunde
inte ha sagt det bättre själv. Det gäller
EMU och sådant.
Det handlar om vårmötet och
Luxemburgprocessen för jobb. Det handlar
om treåriga processer i stället för
andra, sega processer. Det handlar om nya
riktlinjer bara vart tredje år. Kan en ny
sådan start bli den här våren för
jobbprocessen, Luxemburgprocessen? Det
vore väl bra om regeringen tog det
initiativet.
Den andra frågeställningen gäller
stabilitetspakten - inte mer
stabilitetspakt, men bättre. Det finns en
spridd diskussion i Europa om att stora
länder får göra om sina prognoser så att
de uppfyller vissa kriterier. Om stora
länder spricker ser man genom fingrarna.
När små länder som Irland och Portugal
spricker får de smäll på fingrarna enligt
artikel 104. Är det inte klokt och mer
transparent att utarbeta tydliga
tillämpningsföreskrifter? Är inte det en
uppgift för Europeiska rådets vårmöte?
Till slut skatterna: Är det inte så att
en gemensam valuta och helt öppna gränser
kommer att sätta press på skatterna
nedåt? Det tror jag att alla ekonomer och
facket säger. Behöver då inte center- och
vänsterpolitiker, som vill värna om
skattebaserna, värna om gemensamma
minimiskatteregler? Jag tror att de
flesta center- och vänsterpolitiker i
Europa tycker det. Tycker inte Bosse
Ringholm samma sak?
Bosse Ringholm: Luxemburgprocessen och
det förslag som finns om ett
treårsperspektiv är en del i försöken
till effektivisering och rationalisering
av processerna så att de inte går in i
varandra och det blir dubbelarbete. När
man kan starta den processen hänger ihop
med hela schemat i övrigt. Jag välkomnar
den förenkling som är på väg när det
gäller Luxemburgprocessen och som på sikt
kan skapa mindre merarbete.
Det som är avgörande i alla processer
är att vi måste lägga större vikt vid
uppföljning och genomförande, större vikt
vid att mäta om vi verkligen nådde de mål
vi hade ställt upp och vilket resultat vi
åstadkom. Jag ser att det finns ett
växande intresse för denna diskussion. I
den diskussion som har förts kring
tillväxt- och stabilitetspakten i
medierna har man ifrågasatt om man över
huvud taget ska ha den typen av pakt. Den
diskussionen finns inte i Ekofinrådet.
Där ägnar vi merparten av energin åt att
försöka genomföra tillväxt- och
stabilitetspakten.
Om Lars Bäckström säger att det finns
en skillnad i behandlingen av små och
stora länder vill jag bestämt protestera.
Så är det inte. Både små och stora länder
har utsatts för exakt samma behandling i
Ekofinrådet. Det började med Irland, som
hade oerhörda inflationsproblem. Det
fortsatte med Portugal, som slog igenom 3-
procentsgränsen. Därefter kom Tyskland,
som inte klarade 3-procentsgränsen. Nu är
det Frankrike som spränger 3-
procentsvallen. Alla har faktiskt fått
samma behandling.
Idén bakom processen är inte att
straffa länderna utan att få dem att
lägga om kursen så att de klarar sina
uppsatta mål och kommer tillbaka till
andra sidan av 3-procentsgränsen, att de
kan få ned inflationen som Irland. Det
har varit mycket framgångsrikt. Ett litet
land som Portugal redovisade nu senast
att de är under 3-procentsgränsen. Ett
land som Tyskland gör nu jättestora
insatser för att få sina delstater att
också ta sin del av ansvaret för att
komma under 3-procentsgränsen. Det enda
land som jag har känt oro för den senaste
tiden är Frankrike, som till en början
satte upp ett ganska egensinnigt agerande
när de var på väg att slå igenom 3-
procentsgränsen. Även Frankrike tvingades
förra veckan acceptera att de nu måste
vidta någon form av åtgärder och kunna
visa inför EU att de ska klara 3-
procentsgränsen i fortsättningen.
Det är min absoluta erfarenhet att små
och stora länder behandlas lika i EU. Det
spelar ingen roll om det är Irland eller
Tyskland, Portugal eller Frankrike. Det
är samma tryck på alla länder. Det förs
en intensiv diskussion. I och med
utvidgningen av EU kommer det in många
mindre länder. Jag tror att de små
länderna kommer att jaga de större i ännu
större utsträckning i fortsättningen för
att det ska vara likabehandling.
Lars Bäckström (v): Jag ställer frågan en
gång till: Vore det inte klokt med en
nystart för Luxemburgprocessen,
treårsperioden, denna vår, med bättre och
mer mätbara mål? Ett problem med de gamla
processerna har varit att man inte har
haft mätbara mål. Det gör dem svåra att
utvärdera.
Vi behöver inte vara överens. Det är
inte det utfrågningen handlar om. Men det
är en spridd uppfattning i den europeiska
byråkratin att man har tillåtit tyskarna
att "squeeza" sina prognoser för att
klara det. Sedan kan finansministern och
jag ha olika uppfattning om det har varit
så eller inte. Men visst går dessa
rykten. Dem måste väl ändå
finansministern ha hört. Eller har
finansministern inte hört de ryktena? Hur
har de då kunnat tränga fram till mig?
Det är lite udda. Jag tror att
finansministern har lika goda öron som
jag.
Finansministern hann inte kommentera min
sista fråga: Kräver inte en helt öppen
marknadsekonomi för de europeiska
länderna med samma valuta en miniminivå
där vi ska sätta stopp för
skattenedpressningen? Det tycker de
flesta europeiska center- och
vänsterpolitiker. Alla högerpolitiker gör
det inte, för det är inte alla
högerpolitiker som vill sätta stopp för
det. Men visst är väl jag och Bosse
Ringholm del i en center-vänster-
tradition i europeisk kontext, eller.?
Bosse Ringholm: Jag tror inte att det är
nya mål i vare sig Cardiffprocessen eller
någon annan process som vi ska uppnå i
första hand. Jag delar inte den
uppfattningen. Jag tror i stället att det
är fråga om att klara hem de mål vi redan
har ställt upp och definiera dem på det
sätt vi har gjort ursprungligen.
Jag har hört den ständiga visan om att
man behandlar små och stora länder på
olika sätt. Jag delar inte den
uppfattningen. Det finns inget belägg för
det påståendet. Jag har sett att Tyskland
har utsatts för samma hårda granskning
som exempelvis Portugal för ett år sedan.
Jag hör ryktena, men ryktena är inte
sanna bara för att de upprepas gång på
gång. Länderna behandlas faktiskt på
samma schysta och korrekta sätt.
Jag är av den uppfattningen att Lars
Bäckström och jag är överens på den
punkten att varje land i EU självt ska
besluta om sina skatter. Vi ska inte ha
någon gemensam EU-skatt eller EU-
skattenivå. Om man kan uppnå en gemensam
miniminivå på vissa områden, exempelvis
miljöområdet som vi diskuterade, eller
energiskatter, är det en utomordentligt
bra insats från miljöns synpunkt. Det
förutsätter i så fall ett samförstånd
länderna emellan, inte att fjorton länder
kör över det femtonde. Den uppfattningen
tror jag att vi är överens om, att
Sveriges riksdag och inte
Europaparlamentet ska besluta om
skatterna.
Lena Ek (c): Herr ordförande! Den här
diskussionen har rört vida områden. Det
är dags att avslöja ett par fakta. Vi
pratar mycket om samordning av den
ekonomiska politiken. Ansvaret för att
samordna medlemsländernas allmänna
ekonomiska politik vilar på Ekofinrådet.
Vi har från finansutskottets sida under
åratal försökt få finansministern att
infinna sig i finansutskottet för att i
god tid diskutera de svenska positionerna
i förhållande till Ekofin. En gång har
detta hänt - en gång! Detta är tredje
gången totalt sett, offentligt eller icke
offentligt, som finansministern deltar i
en diskussion med finansutskottet sedan
finansministern tillträdde. Det ger
anledning till mycket allvarlig kritik.
Det finns alltså ingen möjlighet i
Sverige att i beslutande fackutskott
diskutera den gemensamma ekonomiska
politiken. Det finns två oerhört viktiga
förberedande kommittéer. Den ena är
Kommittén för ekonomisk politik, som
jobbar med särskild inriktning mot den
inre marknadens funktion, den offentliga
sektorns effektivitet och de offentliga
finansernas hållbarhet. Den diskuteras
över huvud taget inte. Det går inte att
få skott på finansministern i de
frågorna. Den ekonomiska och finansiella
kommittén har ansvar för att följa den
ekonomiska och finansiella situationen i
medlemsländerna. Där förhåller det sig
exakt likadant.
Det finns alltså anledning att
diskutera det svenska parlamentets
inflytande i det här sammanhanget och hur
de svenska positionerna utformas. Enligt
svensk konstitution är det riksdagen som
har det grundläggande ansvaret på det här
området.
Samtidigt vet vi att viktiga skeenden
pågår i Europa. Den europeiska ekonomiska
situationen är mycket allvarlig. När man
läser kommissionens genomgång av
Lissabonprocessen kan man konstatera att
Europa har tappat i konkurrenskraft
gentemot USA under varje år av de tre år
som processen har pågått. Det påpekade
också Mats Odell tidigare.
Man kan fundera över vad vi kan göra i
Sverige, förutom att som parlamentariker
till fullo delta i det europeiska
samarbetet och ges chansen att göra det.
Det handlar också om hur vi hanterar
frågorna på hemmaplan. Jag kan då
konstatera att finansministern ägnade tre
fjärdedelar av sin tid åt allmänna
lovprisningar, något som enligt köplagen
är uttalanden till intet förpliktigande.
Det intressanta i kommissionens
genomgång av den svenska situationen är
faktiskt de två tredjedelar av punkterna
där vi inte har uppfyllt kraven, där vi
inte har gått framåt. Den tredjedel där
vi har gått framåt har fått stor hjälp av
den svallvåg som högkonjunkturen har gett
Sverige. Här finns en ganska tydlig
kritik mot bristen på flexibilitet i
ekonomin, lönebildningen som den ser ut,
bristen på strukturella reformer med
mera. Det är allvarliga frågor för
Sverige och Sveriges framtid. De
diskuteras inte på - jag citerar
finansministern - "ett öppet och ständigt
redovisande sätt".
Den information som har lämnats till
utskottet i dag har funnits på offentliga
hemsidor i månader, för att inte säga år.
Det fördjupar inte heller dialogen och
diskussionen. Jag är, som framgår, mycket
kritisk mot det här arbetssättet och den
här inställningen.
Jag skulle vilja ställa några frågor
till finansministern.
Hur förbättra arbetstekniken i den
svenska diskussionen mellan regeringen
och riksdagen så att det är förberedda
svenska positioner som finns i
förhållande till Ekofin och de två mycket
viktiga kommittéerna, för att välja några
exempel?
Hur förbättra framförhållningen i tid?
Den som har inblick i EU:s arbete kan
konstatera att Sverige mycket ofta är
sent ute. Det innebär också att frågorna
ska tas upp i ett mycket tidigare skede,
om det ska vara någon reell demokratisk
diskussion i Sverige.
Till sist vill jag ta upp miljöskatterna.
De har också berörts innan och är mycket
känsliga av den anledningen att de
fokuserar på brytpunkten mellan hur vi
hanterar miljöhänsyn och konkurrenskraft
för den svenska industrin. Det är oerhört
viktigt att finna internationella vägar
för att klara detta, dels därför att
miljöföroreningarna är
gränsöverskridande, dels därför att
industrin faktiskt också är
gränsöverskridande. I takt med att den
inre marknaden förbättras - vilket måste
ske, så dåligt som den har fungerat
hittills - kommer industrin att bli ännu
mer gränsöverskridande. Då måste vi lösa
frågorna i internationellt samarbete.
Därför är det oerhört konstigt att
regeringen absolut vägrar att diskutera
gemensamma miljöskatter.
Bosse Ringholm: Den här utfrågningen
handlar i första hand om hur vi sköter
den ekonomisk-politiska samordningen i EU
och de olika processer som finns. I
anslutning till det har jag redovisat det
material som bland annat kommer att
presenteras på det europeiska toppmötet
om två veckor. Lena Ek väljer att inte
diskutera detta utan hon diskuterar andra
saker i stället. Lena Ek säger att skälet
till att Sverige har förstaplatsen i det
material som mäter Lissabonprocessen
inför toppmötet är att Sverige har haft
en högkonjunktur. Jag tror inte att Lena
Ek är okunnig om att den högkonjunkturen
inte bara har gällt Sverige de senaste
åren. Den har gällt hela Europa. Det var
faktiskt en ganska misslyckad förklaring,
att bortförklara Sveriges förstaposition
i ligan.
Lissabonprocessens uppgift är att mäta
EU i dess helhet mot USA. Då kan man inte
säga att Europa har tappat mark gentemot
USA. Tillväxten har varit snabbare i USA
än i EU under den här perioden. I fråga
om den sociala sammanhållningen mätt på
många olika sätt och den ekologiska
utvecklingen kan EU inte bara mäta sig
med USA. I många avseenden har EU till
och med haft en bättre utveckling än USA.
Jag tror att man ska se det ur ett mycket
bredare perspektiv än en enda enkel
indikator. Det handlar om ett hundratal
indikatorer. Då kan man inte plocka ut en
och säga: Där är USA bättre, alltså är
USA bättre på alla andra områden. Det är
en alldeles för förenklad bild.
Tillväxt- och stabilitetspakten handlar
i stor utsträckning om ekonomiska
reformer. Ekonomiska reformer är till sin
karaktär långsiktiga. Det handlar inte om
reformer från det ena kvartalet till det
andra. Därför är det viktigt att vi kan
få upp takten i Europasamarbetet. Den
behöver höjas om vi ska kunna nå alla de
visioner vi har ställt upp inför 2010. På
det området har vi mycket mer att göra.
Till sist det som Lena Ek tar upp om
behovet av miljöskatter: Jag delar inte
uppfattningen att EU ska besluta om
svenska skatter. Det ska faktiskt den
svenska riksdagen göra. Där har vi olika
uppfattningar. Jag tycker inte att man
ska överlämna makten från den svenska
riksdagen till Europaparlamentet. Om Lena
Ek vill göra det så får hon argumentera
för det. Jag tycker att skattepolitiken
ska bestämmas här hemma. Däremot finns
det skäl att samarbeta om miljöskatter.
Det gör vi på en rad olika områden. Vi
försöker hitta en konsensus länderna
emellan om exempelvis miniminivåer i
fråga om vissa miljöskatter och på så vis
bidra till att styra utvecklingen. Här i
Sverige har vi grön skatteväxling, medan
andra länder har andra modeller. Vi vill
styra utvecklingen mot att man använder
skatterna som ett led i miljöpolitiken.
Lena Ek (c): En öppen diskussion med
finansministern är både upplysande och
avslöjande. Därför borde vi kanske ha
flera sådana, både inom stängda dörrar
och offentligt. Det är min absoluta
åsikt.
Finansministern säger att vi sköter
samordningen av den ekonomiska politiken
i Europa. Det är precis så det är. Det är
Regeringskansliets tjänstemän som sköter
det. Så borde det inte vara, enligt min
åsikt. Finansministern bidrar till det
genom att inte komma till utskottet och
diskutera inför Ekofinmötena och utmärker
sig på det viset som den i regeringen som
har sämst närvaro i fackutskotten. Det är
bra att det nu förs till ett offentligt
protokoll efter den här utfrågningen.
Det är också avslöjande när
finansministern säger att Europa inte
tappar gentemot USA. Men snälla vän,
kommissionens egen utvärdering visar ju
oerhört tydligt att det är på det viset.
Det är snarare så att man, om man är
positivt lagd, kan bryta ut enstaka
punkter där Europa har förbättrats
gentemot USA. Generellt sett är det
precis tvärtom. Därför är den här
diskussionen oerhört nyttig och viktig.
Den bör föras inte bara i Ekofinrådet
mellan finansministern och hans kolleger
utan också öppet och parlamentariskt i
Sverige. Det är lättare att diskutera de
här sakerna med de ledande tjänstemännen
på Europeiska centralbanken och
direktionen där än med Sveriges
finansminister. Det säger någonting om
ett "öppet och ständigt redovisande
förhållningssätt".
Slutligen om miljöskatter: Även
socialdemokratin måste någon gång
bestämma sig för hur man vill förbättra
miljösituationen i Europa utan att
förstöra konkurrenskraften för svenska
företag. Jag bara hoppas att det sker
innan situationen är helt ohjälplig.
Bosse Ringholm: Även om ämnet för den här
diskussionen inte alls berördes av Lena
Ek, nämligen hur vi samordnar den
europeiska ekonomiska politiken, får jag
kommentera en del av hennes påståenden
och frågor.
Hon säger att det är lättare att
samarbeta med Europeiska centralbankens
tjänstemän. Det låter lovande om Lena Ek
därmed antyder att hon kommer att stödja
ett svenskt inträde i denna bank och i
europrocessen. Jag gratulerar i så fall
ja-sidan till ytterligare en anhängare,
eftersom ECB får så hög credit av Lena
Ek.
Nu väljer Lena Ek att diskutera min
närvaro i finansutskottet. Jag valde
avsiktligt att avstå från det eftersom
det inte riktigt var ämnet för dagens
debatt. Men låt mig säga att riksdagen
faktiskt själv har valt att det är till
EU-nämnden som de olika ministrarna, även
finansministern, kommer och redovisar
regeringens ställningstaganden. Och det
är EU-nämnden som godkänner regeringens
positioner och det som vi får med oss i
bagaget till Bryssel.
Jag är ledsen att jag inte kan bryta mot
riksdagens regler på den punkten på
anmodan av Lena Ek. Men det är en
fascinerande tanke som Lena Ek har att
hon vill att jag ska sitta i hennes knä
på varje sammanträde i finansutskottet i
fortsättningen och diskutera europeisk
ekonomisk politik. Jag tror inte att det
är riktigt förenligt med riksdagens
arbetsregler. Jag kan inte påminna mig
att jag vid något tillfälle har nekat
finansutskottet att komma till utskottet
och diskutera än det ena, än det andra.
Men jag förstår att Lena Ek är väldigt
angelägen om min närvaro i
fortsättningen. Jag ska därför fundera
över erbjudandet att sitta i hennes knä
framöver.
Mikael Johansson (mp): Jag vill ställa en
fråga när det gäller den sista bilden som
finansministern visade och som handlade
om ekonomisk-politiska processer. Ett av
målen beskrevs som att man ska ha en
bättre fungerande inre marknad.
Finansministern nämnde att det handlade
om acceptans av olika varor från olika
länder, att de ska kunna röra sig fritt.
Min fråga är: Vilka ekonomiska processer
finns det inom EU som håller borta varor
som inte är positiva från miljösynpunkt?
Bosse Ringholm: Utgångspunkten är att vi
ska hitta sådana gemensamma regler för
acceptans av varor så att varje land inte
har sitt eget kontrollsystem. Då ska man
från det ena EU-landet till det andra
kunna lita på att man uppfyller de
miljökrav, säkerhetskrav och så vidare
som finns. Där finns det en hel del
brister i dagsläget. Det har skett en
viss form av uniformering eller
enhetlighet. Men det är inte
tillräckligt. Det gör att många företag
som vill exponera sig på flera marknader
får extrakostnader när de får dubbla
eller flerdubbla prövningsprocesser. Det
är dessa hinder som man vill riva ned i
denna process.
Mikael Johansson (mp): Vilka olika
ekonomiska styrmedel diskuteras i just
detta system för en bättre fungerande
inre marknad där vi politiker inte
behöver gå in och stifta lagar som
förbjuder olika saker?
Bosse Ringholm: På ett område som
handlar om varor och finansiella tjänster
har man till exempel valt att hitta en
gemensam samordning så att man uppfyller
vissa regler och krav efter en viss
tidsperiod och att varje land får
redovisa det. Det är naturligtvis för att
kunna skapa ett konsumenttryck mot de
stater, de länder och de företag som inte
följer dessa regler. Det redovisas
genomgående exempelvis i form av högre
prisnivåer och i sämre tillgänglighet för
varor, sämre kvalitet och så vidare. Det
kanske handlar mindre om ekonomiska
styrmedel och mer om den öppna
samordningsmetoden med en öppen
redovisning av de oegentligheter eller
skevheter som finns i processerna varorna
sinsemellan. Och i sista hand handlar det
naturligtvis om att vi kan få den
enskilda konsumenten att känna sig trygg
och säker på att kunna köpa en tjänst
eller en vara och veta om att den är
prövad på samma sätt som i det egna
hemlandet.
Ordföranden: Jag tackar finansministern
för den frågestunden och lämnar därmed
över ordet till Göran Lennmarker, ledamot
från riksdagen i EU:s framtidskonvent.
Varsågod.
Göran Lennmarker: Jag ska inleda med att
tacka för inbjudan till finansutskottet.
Jag tror att det är värdefullt både för
finansutskottet och för åhörare och
allmänhet att få en rapport från
konventet eftersom det är ett viktigt
arbete som pågår. Och det är angeläget
att vi i Sverige liksom i andra länder
också debatterar och diskuterar det som
konventet arbetar med redan innan
slutresultatet är klart.
Jag ska börja med att säga att det som
vi diskuterar och har till uppgift att
göra är ett konstitutionellt fördrag för
framtidens EU. Det är inte dagens utan
framtidens EU som vi diskuterar.
Den stora förändring som sker inom EU
är att EU övergår från att vara
västeuropeiskt till att bli
alleuropeiskt. Vi är i dag 15
västeuropeiska medlemmar med relativt tät
sammanhållning och med relativt likartade
förhållanden, även om spännvidden ibland
kan vara nog så stor är det i allt
väsentligt likväl så. Det kommer att bli
ett EU som är väsentligt mycket mer
disparat från många olika synpunkter. Jag
ska här fokusera på bara några ekonomiska
synpunkter.
Redan den 1 maj nästa år kommer tio nya
länder med som medlemmar, framför allt
från Central- och Östeuropa. Och vi kan
räkna med att det omkring 2010 kanske är
ytterligare länder med, och vi får ett EU
med uppemot 500-600 miljoner invånare. Vi
kan se på skillnaden mellan det rikaste
landet, Luxemburg, och det fattigaste i
det framtida EU, Bulgarien, som är ett
till fem. Vi kan se på den regionala
skillnaden mellan inre London, som är den
rikaste EU-regionen, och regionen
Moldavien i Rumänien, inte landet
Moldavien, som är ett till tio. Det
gäller den faktiska levnadsstandarden,
inte bara den nominella, utan omräknad i
köpkraft.
Ett problem som kommer att vara mycket
viktigt för EU under den kommande tiden
är den djupa fattigdomen i Central- och
Östeuropa som måste utrotas. Det kommer
att kräva tillväxttal på 6-8 % per år
under 20 år för att man ska komma i fatt
och hamna på en rimlig västeuropeisk
levnadsstandard.
Vi har problem inte bara i Östeuropa
utan även i Västeuropa. Här skiljer sig
kanske min bild och den som många i
konventet har från den som
finansministern gav beträffande
arbetslösheten. Det finns en djup oro för
den höga och bestående arbetslösheten i
Europa. Väldigt många av EU:s länder har
en hög och bestående arbetslöshet.
Låt mig inom parentes säga att jag
tycker att det är viktigt att man, när
man redovisar arbetslöshet, inte säger
att öppen arbetslöshet är arbetslöshet.
Vi får inte vinna statistiska framgångar,
utan vi måste spegla realiteterna. Om man
förtidspensionerar bort
långtidsarbetslöshet är ju inte det någon
vinst.
Man kan säga att dessa två
utgångspunkter finns mycket i konventets
debatter. Hur ska Europa ha en sådan
tillväxt så att fattigdomen i Central-
och Östeuropa utrotas och så att man får
en rimlig levnadsstandard? Och hur ska vi
i Västeuropa se till att vi faktiskt inte
har en hög och bestående arbetslöshet
utan kan få hela befolkningen i arbete?
Detta kräver snabb tillväxt, och det
kräver en stark produktivitetsutveckling.
Det kräver stora förändringar i ekonomin,
annars fastnar vi lätt i Europa. Och jag
skulle vilja säga att det finns en
betydande oro i en stor del av konventet,
inte i hela konventet men i en stor del
av konventet. Detta som en bakgrund till
de uppgifter som EU ska ha inom ekonomin
framöver.
Vad ska då EU syssla med i detta, och
vad ska EU inte syssla med? Det är en
central föreställning i konventet att det
är väldigt viktigt att vi klarlägger vem
som gör vad. Det finns en bred enighet om
att vi har en gemensam valuta och att
penning- och valutapolitiken därmed är
gemensam. Vi har också det som behövs för
att skydda detta, nämligen en stabil
marknadsekonomi med de krav som finns.
Jag behöver här inte upprepa dem, men det
handlar om sunda statsfinanser och
statsskulder som inte är för höga.
Det finns också enighet om att den
ekonomiska politiken i grunden är
medlemsstaternas ansvar. Det finns
dessutom ett tredje hänsynstagande,
nämligen den gemensamma marknaden, att vi
har en öppen och gemensam marknad.
Det innebär att en väldigt central del
i diskussionerna är frågan: Var går
gränsen? Vem gör vad? Vad är balansen
mellan det som är det gemensamma och det
som är medlemsstaternas ansvar? Vad
kräver flexibiliteten i ekonomierna om vi
ska ha en snabb tillväxt när man har en
penningpolitik och en gemensam valuta?
Här finns naturligtvis olika ståndpunkter
och brytpunkter. Själv tillhör jag dem
som tror att det vore farligt om man i
den meningen centraliserade för hårt, där
man har vissa saker stenhårt
centraliserade som just penningpolitiken.
Inte minst i det östeuropeiska
perspektivet behöver man naturligtvis ha
en stor frihet att utforma en ekonomisk
politik som kan upprätthålla en snabb
tillväxt.
Det finns också en oro från central-
och östeuropéerna, de nya demokratierna,
att komma in i ett för statiskt EU. Man
måste se till att EU har denna
flexibilitet, och man tittar också mycket
österut och jämför med vad som sker i
Ryssland och i andra länder som nu är
uppe i höga tillväxttal, dels beroende på
oljeexport, dels beroende på snabba
strukturförändringar i ekonomin.
Ett problem som sammanhänger med detta
och som jag envist har försökt att ta upp
när det gäller den ekonomiska frågan är
protektionismen, att vi har ett för högt
skydd mot omvärlden. Vi i Europa borde ta
bort tullar och också den typen av
subventioner som är protektionistiskt
inriktade. Det gäller framför allt på
jordbruksområdet.
Om vi ser mer specifikt på konventet
och konventets arbete mot denna bakgrund
har det inom konventet varit tre
arbetsgrupper som helt eller delvis
berört området för ekonomisk samordning
och ekonomisk styrning. Den ena
arbetsgruppen heter just Ekonomisk
styrning och arbetade från juni fram till
oktober. Den kom med slutsatser som finns
i det material som jag vet att
finansutskottet har fått. Arbetsgruppens
första och mycket tydliga slutsats är att
man ska skilja mellan det som är EU:s
uppgifter - den monetära politiken och
vad som därmed sammanhänger - och den
ekonomiska politiken, som är
medlemsstaternas uppgift, och att
ansvarsfördelningen ska vara klar.
Arbetsgruppen säger också att
regelsystemet för euron och den
europeiska centralbanken ska vara intakt.
Det pågår en debatt om regelsystemets
utformning. Men konventet och denna
arbetsgrupp har sagt att det är viktigt
att hålla i detta.
När det gäller de allmänna ekonomiska
riktlinjerna, Broad Economic Policy
Guidelines, och även stabilitetspakten
vill konventet hålla i detta men stärka
övervakningen. Det stämmer med mycket av
det som har yttrats här tidigare,
nämligen vikten av att se till att det
som man kommer överens om också
fullföljs. Det handlar bland annat om att
ge kommissionen en starkare roll när det
gäller varningar och inte ha omröstningar
om varningar som då möjligtvis kan leda
till att stora länder ges viss mildare
behandling, för att nu anknyta till den
diskussion som fördes här för några
minuter sedan. I grunden handlar det om
att man ska hålla i regelsystemet och ha
en bättre övervakning av det.
Den öppna samordningsmetoden har vissa
bekymmer. Och då återspeglas en hel del
av konventets debatter. Å ena sidan kan
den ibland ha värden, å andra sidan kan
den sudda ut gränsen mellan vad som är
EU:s ansvar och vad som är
medlemsländernas ansvar. Särskilt är det
riskabelt om medlemsländer spelar med
detta och låter EU bli syndabock för
tillkortakommanden i den nationella
politiken - man skyller på EU när man
själv egentligen bär ansvaret. Vi kan
ibland se sådana tendenser i
medlemsstaterna.
I frågan om skatteharmonisering finns
det tre ståndpunkter. Den ena är att
skatteharmonisering ska beslutas med
kvalificerad majoritet. Den andra är att
det ska vara enhällighet. Den står jag
bakom. Sedan finns det en tredje
ståndpunkt som innebär att vissa
skattesatser ska kunna beslutas med
kvalificerad majoritet, nämligen
miljöskattesatser. Låt mig som ett inlägg
i den tidigare debatten referera den
brittiska ledamoten från underhuset som
poängterade följande: Jag förstår inte
debatten. I Storbritannien är 81 % av
bensinpriset skatt. Skatteharmoniseringen
i den delen är alltså inte bekymret här.
Det förs en diskussion inom Ekofin om
huruvida man ska formalisera
beslutskraften för länder som är med i
eurosamarbetet. I dag är eurosamarbetet
den helt dominerande delen. 12 av 15
länder är med. Det finns därför inget
behov av att Ekofin formaliserar detta
även om det finns en eurogrupp som
diskuterar dessa saker. Men man strävar
efter att göra det gemensamt. Däremot
finns det hos euroländerna en oro för att
om man får en utvidgning kanske
euroländerna till och med kommer i
minoritet bland medlemsländerna. Då kan
det finnas behov av att ha formaliserat
besluten inom eurogruppen.
En sista punkt som har kommit upp här
gäller frågan om den internationella
representationen för EU när det gäller
det ekonomiska området - Världsbanken,
IMF och så vidare. Där är väl svaret i
grunden ganska enkelt. När EU har
funktionerna ska EU också företräda
medlemsländerna. Men när medlemsländerna
har ansvaret måste naturligtvis
medlemsländerna ha rätt att vara
företrädare. I till exempel
Internationella valutafonden finns det
saker som berör euron. Då är det klart
att det är naturligt att göra det
gemensamt. Ibland handlar det om
stödpaket till Argentina och annat som
innebär att det är länderna och deras
statsbudgetar som ska bära risken, och då
måste naturligtvis medlemsländerna vara
med. Bilden blir alltså inte så enkel när
man ser på detta.
Det finns en andra arbetsgrupp som har
berört saker som har att göra med den
ekonomiska samordningen. Den heter Ett
socialt Europa. Där har det förts en
diskussion just om vad som är målet. Ska
det vara en hög sysselsättning eller full
sysselsättning? Det har väl ansetts att
den nuvarande formuleringen har gett
möjlighet till att smita ifrån målet om
full sysselsättning. Det finns delvis en
ganska betydande kritik på den punkten,
att man ser målet om en hög
sysselsättningsnivå som ett sätt att
tolerera en hög arbetslöshet. Det är en
intressant debatt eftersom detta ibland
också hänger samman med hur man värderar
ord. Man har ju lite olika sätt att
värdera ord i olika länder.
Den huvudsakliga slutsatsen är dock att
det finns adekvata befogenheter på det
sociala området, det vill säga att det
inte ska utökas i allt väsentligt. Det
talas om att folkhälsan ska bli en utökad
del. Men i praktiken tror jag att det är
ett ganska begränsat nytt ansvarsområde
för EU. Det har mera med epidemier att
göra och inte med
socialförsäkringssystemet.
Det finns en debatt som är ganska
konstig för en svensk. Den handlar om
allmännyttiga tjänster, rätten, som det
sägs, att subventionera vissa saker,
vilken inte alls är ifrågasatt, till
exempel sjukvård eller något annat. Men
bakom detta ligger möjligtvis snarast ett
protektionistiskt intresse från somliga
delar att man ska möjliggöra offentliga
monopol och alltså inte konkurrensutsätta
monopol. Det är i alla fall vad man kan
misstänka. Den debatten är lite svår att
förstå, men den finns där, och jag tror
att det är där som det ligger.
När det gäller frågan om
arbetsmarknadsparternas roll finns det en
skrivning i den gruppen om att man ska
förstärka deras roll i de olika
processerna. Här finns ett bekymmer att
arbetsmarknadens parter i många länder
inte är särskilt representativa för
arbetsmarknaden, vare sig på den ena
eller på den andra sidan, alltså vare sig
på arbetsgivarsidan eller på den fackliga
sidan. Det kan vara en mycket liten
minoritet av arbetsmarknaden som
representeras av arbetsmarknadens parter.
I den tredje gruppen som berör den
ekonomiska sidan handlar det om
budgetförfarandet. Där understryks hur
viktigt det är att EU har de goda
principer som man har på budgetsidan -
budgetbalans, budgetdisciplin. EU får ju
inte ta lån och får inte ha underskott
och har snarast en mycket strikt hållning
på budgetsidan. Om man har hårda krav på
medlemsländerna att ha en stram
finanspolitik måste ju EU självt också ha
en stram finanspolitik. Vi har ju i dag
en situation där EU faktiskt tar i
anspråk en allt lägre andel av
medlemsstaternas BNP mätt i proportion
till BNP. År 2002 beräknas den bli en bra
bit under 1 % av BNP.
Det viktiga för framtiden är
beslutsformerna för budgeten. Där kan man
grovt säga att det finns åtskilliga av
oss, men jag vet inte hur många, som
menar att det är viktigt att
medlemsländerna håller i det finansiella
perspektivet, alltså vad vi ska avstå i
medlemsavgift till EU. Däremot vore det
önskvärt att på budgetens utgiftssida få
mera inslag av Europaparlamentet. Jag
vill erinra om att många av de besvärliga
utgiftsområdena, till exempel
jordbrukspolitiken, inte har något
medbeslutande för Europaparlamentet. Jag
tror att vi skulle få en bättre
beslutsordning om vi hade mera av
gemensamt beslutsfattande på den sidan.
Det finns en tendens att
protektionistiska intressen är starka när
ministerrådet ensamt tar besluten.
Frågan om vi ska ha medlemsavgift som
nu eller om vi ska ha en särskild
Europaskatt tror jag är ganska given,
nämligen att vi ska ha medlemsavgifter.
Dock finns det åtskilliga i
Europaparlamentet som gärna skulle vilja
ha en Europaskatt. Men jag tror att det
är en minoritet. Det är jag ganska säker
på.
Låt mig säga några saker som är
väsentliga för helheten. När det gäller
dessa tre arbetsgrupper är vi fortfarande
inte framme vid slutsatsen. Jag kan
alltså inte redovisa konventets
slutsatser om detta utan mera
resonemangen och diskussionerna kring
detta. Men det som är alldeles centralt -
det gäller det ekonomiska området och i
övrigt - är principen om tilldelade
befogenheter, att EU ska göra det som
medlemsstaterna är ense om att EU ska
göra. EU måste ha ett mandat från
medlemsstaterna. Om detta mandat inte
finns har EU inte rätt att agera. Det är
en oerhört central grundprincip som
mycket riktigt slås fast i konventet.
Sedan gäller det principen om
subsidiaritet och proportionalitet. EU
ska syssla med det som vi har gett i
uppdrag. Och vi förstärker möjligen att
avdöma detta. Om jag talar i tennistermer
förstärks linjedomarfunktionerna. Om
bollen ligger på eller över linjen
förstärker det möjligheterna, inte minst
för riksdagen och andra nationella
parlament, att påtala detta. Det är
viktigt.
Proportionaliteten gäller också,
nämligen att man inte ska skjuta en mygga
med kanon, det vill säga att även om det
finns ett skäl till att vi behöver agera
på gemensam nivå får EU inte ta till hela
arsenalen om det inte är befogat, utan
man ska ha en proportionalitet mellan
åtgärder och det som man gör.
Den öppna samordningsmetoden berörde
jag tidigare. Hur den ska läggas fast och
om den ska läggas fast är en fråga som
kommer att bli föremål för stora debatter
och diskussioner. I den frågan är jag
alldeles öppen i den meningen.
Jag ska säga något om sociala system
kontra avvägning mot den inre marknaden.
Det finns en bred enighet om att de
sociala systemen är medlemsländernas
ansvar. Och i vissa fall är det inte ens
medlemsländernas ansvar, utan det kan
vara som i Tyskland att det är
delstaterna som har ansvar för detta. Men
man kommer då in på frågan om individens
rätt att söka till exempel sjukvård
utomlands om man står i sjukvårdskö.
Rätten att söka vård blir en inre
marknadsfråga, medan
finansieringssystemet bakom detta är ett
nationellt beslut.
Låt mig slutligen säga att konventet är
en stor sak. Det är 28 länder. Vi är 3
från varje land plus 2 från varje riksdag
och 1 från varje regering. Det blir
inalles 105. Det är sedan 16 plus 5 som
utses av det gemensamma.
Det är viktigt att vi därmed för första
gången, tror jag, i Europas historia har
möjlighet att på detta sätt gemensamt
diskutera centrala frågor för denna
världsdel. Det är faktiskt alla länder
väster om Ryssland, Ukraina, Vitryssland,
med undantag av de tre Eftaländerna och
de fem konfliktländerna på västra Balkan.
Om man ser hur Europas öden har bestämts
tidigare är det ett enormt framsteg att
vi gör det i denna form och inte i den
vanliga formen, att stormakterna gör som
de kommer överens om, och sedan får vi
övriga anpassa oss till det.
Slutsatsen av detta är att de ekonomiska
frågorna i allt väsentligt handlar om att
EU ska definiera vad som är de centrala
uppgifterna och där mycket ligger i att
behålla det som redan har definierats som
EU-uppgifter och att utföra dem bättre.
Många har varit inne på att man ska se
till att följa besluten och att man inte
fuskar i patiensen. Det finns i allt
väsentligt inte anledning att utvidga
EU:s befogenheter på det ekonomiska
området. Det finns vissa marginella
saker. Men i allt väsentligt skulle jag
vilja säga att det är den slutsats som
jag tror att vi hamnar på.
Ordföranden: Tack så mycket, Göran
Lennmarker. Då blir det möjligt att
ställa några frågor till honom. Jag
uppmanar utskottets ledamöter att
koncentrera sig på frågan så att vi
klarar av detta på rimlig tid.
Sonia Karlsson (s): Jag tackar Göran
Lennmarker för informationen. Det var
intressant att få reda på vad som sägs i
konventet och i arbetsgrupperna.
Jag skulle ändå vilja höra hur Göran
Lennmarker menar att utfallet kommer att
bli i de frågor där det fortfarande finns
olika ståndpunkter. Jag kan ta
arbetsgruppen för ekonomisk styrning som
exempel. Man säger att de allmänna
riktlinjerna är så viktiga för den
ekonomiska politiken att man måste ha en
starkare samordning. Men då finns det
fortfarande en skillnad. Om man ger
kommissionen större kraft i fråga om det
minskar de nationella medlemsstaternas
inflytande i den delen. Jag vill gärna
höra vad Göran Lennmarker tycker om det,
och också om Ekofinrådet. Det står nu och
väger. Var ligger majoriteten? Kommer det
att fortsätta att vara som i dag, eller
verkar det som om det kommer att bli mer
formaliserat?
Göran Lennmarker: När det gäller den
första frågan handlar det framför allt om
varningsfunktionerna, både när det gäller
de breda ekonomiska riktlinjerna - de
allmänna ekonomiska riktlinjerna kanske
det heter på svenska - och när det gäller
tillväxt- och stabilitetspakten, att
kommissionen ska kunna varna utan att man
så att säga tar politiska hänsyn genom
att rösta om det i rådet som är det
centrala. Att sedan kommissionen själv
kan lägga fram det som ett förslag och
inte bara som en rekommendation ser man
nog framför allt ändå som en möjlighet
att underlätta processen. Jag tror inte
att man ska se det som att man därmed gör
en avgörande förskjutning mellan
medlemsländerna och det gemensamma.
När det sedan gäller Ekofinrådet tror jag
att man i allt väsentligt anser att det
ska fortsätta som nu. Man vill helst att
alla medlemsstater ska vara med om
besluten. Men man inser att det kan komma
en situation när euroländerna måste kunna
ta ett beslut för sig själva, så att
säga. Det behöver man i dag inte göra när
12 av 15 finns med i Ekofin. Då finns
inte det behovet att i något slags
formell mening ordna upp detta. Men det
finns åtskilliga från euroländerna - och
jag tycker kanske att det ligger
någonting i det - som säger att vi ändå
som en säkerhetsåtgärd skulle kunna ha en
möjlighet att fatta beslut för något som
specifikt berör den gemensamma valutan
just därför att kandidatländerna från
Central- och Östeuropa, åtminstone under
en övergångstid, inte kommer att vara med
i den gemensamma valutan. Och då blir
euroländerna kanske rentav en minoritet i
Ekofin.
Sonia Karlsson (s): Eftersom vi inte ens
har haft folkomröstning än tror jag ändå
att det är en viktig fråga för Sverige
att vi tittar på vad det kan bli av
detta.
Jag har en kort annan fråga. Om vi talar
om svenska värderingar som vi tycker är
viktiga, till exempel jämställdhet,
arbetslinjen, miljö och hållbar tillväxt,
skulle jag vilja fråga Göran Lennmarker
hur de framhålls. Har de fått ett
genomslag i dessa olika arbetsgrupper?
Göran Lennmarker: Som målsättningar ser
jag inga bekymmer i den delen.
Gunnar Axén (m): Jag ber att få tacka
Göran Lennmarker så mycket för den
fylliga informationen. Men jag skulle
vilja be honom att utveckla det lite
grann när det gäller arbetet inom det
sociala området i konventet och kanske
också beskriva de svenska positionerna
och vilka konsekvenser som arbetet inom
det sociala området skulle kunna komma
att få, dels för nationell ekonomisk
politik, dels för den ekonomiska
samordningen inom unionen, om det finns
sådana konsekvenser.
Göran Lennmarker: Om man tittar på
arbetsgruppens rapport är den nog
relativt okontroversiell. Men den omges
av en retorik som ibland är förbryllande.
Det talas ibland om det sociala Europa
som ska balansera marknadens Europa. På
den retoriska nivån framställs det ofta
som ett slags motsatser, att man på något
sätt ska ta ned konkurrens och den inre
marknaden och allt detta. Men när det
sedan faller ut i konkreta förslag ser
det inte likadant ut.
I allt väsentligt tror jag alltså att man
kan vara lugn på den här punkten, även om
jag reserverar mig eftersom vi inte
riktigt har haft slutdebatterna i detta.
Vad man möjligtvis skulle kunna säga, om
man ska göra en hotbild, är att det finns
de som skulle vilja att EU också skulle
gå in i de sociala systemen och börja
sätta nivåer, till exempel sociala nivåer
och så vidare. Men det är svårt att se
hur det ska kunna ske i ett EU där vi har
ett oerhört fattigt Östeuropa med sina
nivåer och ett ibland mycket högt
välstånd i Västeuropa med sina nivåer.
Jag tror inte att det är realistiskt. Men
om man ska utmåla en risk skulle det
kunna vara detta. Det går tillbaka till
att det finns de som menar att man ska ha
en hårdare samordning och ta in mer i
samordningen i stället för att hålla i
och se till att samordningen fungerar i
fråga om det vi är ense om ska samordnas.
Det finns naturligtvis sådana ledamöter i
konventet, men jag bedömer inte att det
blir slutsatsen.
Gunnar Axén (m): Jag skulle vilja höra
lite mer om den svenska positionen när
det gäller arbetet inom det sociala
området.
Göran Lennmarker: Vi har i den meningen
inte haft så mycket av en svensk position
eftersom inte alla har deltagit i den
sociala arbetsgruppen. Den kom dessutom
på slutet, så den var lite svår att hinna
med när man hade andra saker inbokade.
När det gäller fackliga rättigheter har
Lena Hjelm-Wallén lagt in några förslag
som jag inte har stått bakom. Där har det
funnits skiljaktigheter i våra
synpunkter.
Jag vill upprepa att ett stort bekymmer
med arbetsmarknadens parter i Europa är
att de inte är särskilt representativa
för arbetsmarknaden, och det gäller båda
sidor. Det är arbetsgivarorganisationer
som inte företräder mer än kanske en
liten del av arbetsmarknaden, ofta gamla
storföretag eller offentlig sektor, medan
tjänstesektorn ibland lyser med sin
frånvaro. Motsvarande kan gälla på det
fackliga området. I Frankrike tror jag
att den fackliga anslutningen är under
10 %. Det gör att detta är ett stort
bekymmer, om arbetsmarknadens parter inte
representerar arbetsmarknaden.
Christer Nylander (fp): Sonia Karlsson
tog tidigare upp frågan om eurogruppen
och dess relation till Ekofin. För
Sveriges del är det självklart bäst om vi
går med så fort som möjligt och löser den
konflikten själva. Men precis som Göran
Lennmarker sade kommer vi åtminstone
under en övergångsperiod att ha en
majoritet av EU-länder som eventuellt
inte är med i eurokretsen. Då måste det
kanske finnas någon form av praktisk
möjlighet för dessa att samordna sin
politik. Var ligger den svenska linjen
för tillfället? Kan man göra en sådan
bedömning?
Jag går så över till en annan fråga. Jag
tror att finansministern liknade
Lissabonprocessen vid ett VM i hållbar
tillväxt. Det är klart att det när man
går in för ett VM är viktigt att satsa på
bredden i laget. Men rimligen måste man
ibland också fundera på toppen. Möjligen
saknar jag lite grann en diskussion om
hur man stärker den gemensamma positionen
i Europa, framför allt gentemot USA.
Många av de här processerna går ju ut på
att titta på de nationella ekonomierna,
på hur de fungerar och på hur deras
konkurrenskraft kan stärkas. Men det
finns mycket lite av den större
europeiska dimensionen av hur Europas
konkurrenskraft ska stärkas. Det kan ju
finnas en konflikt mellan nationell
optimering och en europeisk optimering
avseende vissa delar, till exempel när
det gäller spetsforskning,
klusterbildning och liknande. Jag skulle
vilja höra hur konventet funderat i de
banorna.
Göran Lennmarker: I den första delen, vad
gäller synen på om eurogruppen ska få
beslutsrätt, har vi samrått med
Finansdepartementet och för övrigt fått
stöd av tjänstemän i Finansdepartementet
under den processen. Det är fördelaktigt
att kunna ha den hjälpen och det stödet.
Jag har personligen gjort bedömningen
att det kan vara rimligt att man sist och
slutligen, om så skulle fordras, kan ta
beslut inom eurokretsen. Det ska dock
helst inte eftersträvas. EU strävar ju
inte efter att vara exkluderande utan
efter att vara inkluderande. Det är
alltså bättre om Ekofin som helhet är den
arbetande. Hela EU:s princip är att inte
exkludera utan att hela tiden dra in
kandidatländer och medlemsländer. Men som
en yttersta säkerhetsåtgärd kan det
möjligtvis vara befogat.
Finansdepartementets chefstjänsteman i
just det hänseendet hade möjligtvis en
annan uppfattning i vårt samtal i höstas.
Jag vet inte om det är regeringens
ståndpunkt. Men det där är väl en
avvägning som man får göra - en
bedömningsfråga.
När det sedan gäller detta med den
större europeiska dimensionen tror jag
att det är farligt att föreställa sig att
Europa ska konkurrera med USA genom att
vi ska centralisera och hitta på stora
projekt. Är det något som utmärker USA,
så är det att det är en väldigt
decentraliserad ekonomi - en oerhört
flexibel ekonomi, inte en centraliserad
med stora prestigeprojekt.
Den viktiga diskussionen tror jag
snarare handlar om hur vi ser till att
detta väldigt disparata Europa får en
sådan flexibilitet att vi kan ha hög
tillväxt i hela regionen. Regionen
Moldavien och Rumänien ska växa med
kanske 8-10 % per år. Om de inte får häva
sin enorma och djupa fattigdom kommer de
att vilja gå ur EU, vilket endast kan
åstadkommas med en kraftig tillväxt.
Det finns ett förslag, men det har
egentligen inte diskuterats, om att
ombilda det ramprogram för forskning där
det i dag handlar om 5-6 miljarder euro
per år och av ungefär hälften av de
pengarna göra ett genuint europeiskt
forskningsråd och då med mer inriktning
mot grundforskning. Ramprogrammet är ju
en mycket mer tillämpad forskning, lite
grann med dragning åt utvecklingsdelen
inom FoU. De idéerna finns alltså, men de
har inte på allvar diskuterats. Snarast
skulle det väl vara en ombildning inom
ramen för ramprogrammet. Av de 5-6
miljarderna skulle alltså ungefär hälften
gå till sådant. Samtidigt måste man noga
betänka vari det europeiska mervärdet i
detta ligger. Det är ju inte särskilt
smart om vi ska kattraka för att sedan ta
tillbaka pengarna hem, som så ofta är
fallet i våra beslutsprocesser. Då är
ingen vinst gjord med detta.
Christer Nylander (fp): Tack för det
svaret! Möjligen får vi också höra
finansministerns svar om vad som är
regeringens ståndpunkt när det gäller
eurogruppen.
Jag delar Göran Lennmarkers syn att det
är viktigt med mångfald i Europa för att
stärka konkurrenskraften. Jag tror att
det är den vägen man måste gå. Samtidigt
bör vi nog också någon gång fundera på om
vi kan hitta gemensamma optimeringar i
stället för att bara ha suboptimeringar
på det nationella planet. Däremot tror
jag inte att det i första hand handlar om
politiska beslut - kanske snarare om
behovet av en gemensam europeisk debatt i
de här frågorna.
Göran Lennmarker: Ja, den europeiska
debatten är viktig. Bekymret är väl att
vi i det EU vi har med 28 länder i
konventet har 22 olika språk. Det är
svårt att få en bred europeisk debatt.
Eliten talar engelska och läser Financial
Times, medan det är svårt att på bredden
få en gemensam debatt när man har sina
språkområden. Det tar väl en tid innan vi
dr där, men förhoppningsvis får vi mer
och mer av detta. Konventet är ju ett
inslag när det gäller att försöka nå
denna debatt.
Mats Odell (kd): Först vill jag tacka för
en intressant genomgång av läget i
konventet. En intressant fråga är
skattefrågan. Göran Lennmarker, du gav en
bild av tre olika uppfattningar som finns
där. Den svenska regeringen befinner sig,
kan man säga, i grupp 2, och en del av
oss här befinner sig i grupp 3 som tycker
att man praktiskt ska utnyttja
skatteinstrumentet på miljösidan.
Hur ser det ut framför allt bland
kandidatländerna? Hur ser de på detta,
och var hamnar de i skattefrågan?
Göran Lennmarker: I strikt mening kan jag
inte svara på det därför att vi uppträder
som individer, så det är svårt att alltid
särskilja i vilken kapacitet man
uppträder. De två från varje land kan
ibland ha vitt skilda ståndpunkter
beroende på politisk färg och även andra
bakgrundsvariabler. Men generellt tycker
jag att det stora värdet för central- och
östeuropéernas medverkan är den
noggrannhet varmed man avväger vad vi ska
avgöra gemensamt och vad man vill göra
hemmavid.
Har man ganska nyligen kämpat för sitt
lands frihet - vi ska komma ihåg att
åtskilliga i konventet personligen har
burit risk för sitt liv under den process
vi såg i slutet av 1980-talet och fram
till början av 1990-talet - så är man
ganska noga med att säga vad som ska
behållas hemma i Tallin, för att ta
Estland som exempel, och vad man är
beredd att göra gemensamt. Man minns vad
man tog för beslut i Moskva tidigare och
vill inte upprepa det misstaget. Det gör
att noggrannheten hos central- och
östeuropéerna med att tänka igenom detta
är, tycker jag, uppfriskande och tillför
ett perspektiv också hos oss.
I många länder i Västeuropa pågår en
decentraliseringsprocess. Man trycker ut
offentlig beslutsmakt från huvudstaden
till regionerna. Spanien är det
tydligaste exemplet. Det gör att man i
den meningen får en ganska noggrann och
väl avvägd debatt, vågar jag säga.
Lars Bäckström (v): Jag har en fråga på
samma tema som Mats Odell. Det var en
utmärkt föredragning, men när jag läser
de handlingar som vi fått med rapporten
från arbetsgrupp 6 om ekonomisk styrning,
avsnitt 4 om beskattning, ser jag att
majoriteten i arbetsgruppen avvisar
gemensam beskattning i EU-området,
särskilt vad gäller person och egendom.
En majoritet uttalar sig distinkt för att
rekommendera beslut med kvalificerad
majoritet vad gäller minimiskatter för
indirekt beskattning, alltså miljöskatter
och företagsbeskattning. En majoritet
uttalar att detta bör ske med
kvalificerad majoritet. Några avvikande
röster säger att de har svårt att godta
det. Det är den bild som jag får när jag
läser handlingarna.
Det fanns en liten nyans här i Göran
Lennmarkers föredragning. Men det är bara
fråga om en nyans, så jag tror att vi är
överens om den förklaring som finns här.
Det är så här jag tolkat läget utifrån
andra källor.
Göran Lennmarker: Här hamnar vi i det
alldeles centrala problemet - eller
kanske är det en möjlighet. Vi röstar ju
aldrig. Det förekommer aldrig någonsin
omröstningar, och ska inte göra, utan
tanken är att det ska växa fram en
konsensus - mer än 51 procent men mindre
än 100 procent; i så fall är det ju
enhällighet enligt Valéry Giscard
d'Estaings tolkning. Det här kommer
tillbaka i arbetsgruppen. När man ska
uttolka vad vi tycker är intensiteten i
inläggen ibland avgörande. Som nordbo har
man lärt sig att vi ibland är tysta när
vi håller med. Det är vårt sätt att säga:
Varför ska vi gå upp och tala när vi
håller med? Det är en livsfarlig attityd
i konventet. Man måste gå upp och säga
var man står. Annars blir man inte
"vägd", hamnar inte i någon vågskål så
att säga.
Jag var mycket intensivt med i den här
gruppen. Jag var med på alla sammanträden
och deltog högst livligt i debatten. Det
skiftade lite grann beroende på närvaron.
Det är ju inte lätt att vara med varje
gång, så ibland blir det lite skiftande
beroende på inläggen. Jag skulle vilja
säga att det egentligen var tre
grupperingar där jag själv har svårt att
se exakt hur vikterna var. Dels har vi
detta med kvalificerad majoritet för all
harmonisering av skatter, dock
naturligtvis inte av inkomstskatter,
förmögenhetsskatter och den typen av
skatter, utan sådant som berör den inre
marknaden. Dels har vi motsatsen, där jag
själv hör hemma - enhällighetsbeslut.
Skatter är en i grunden nationell fråga.
Man kan inte gå emot ett land. Sedan är
det mellanformen, att man när det gäller
miljöskatter skulle kunna ha kvalificerad
majoritet men i övrigt enhällighet -
kanske skulle man kunna säga ett slags
kompromisståndpunkt.
Jag kan inte ge ett bättre svar än jag
gett.
Lars Bäckström (v): Inte jag heller - jag
var ju inte ens med. Men ibland blir det
nog förvirring när man talar om
harmonisering och tar det som en allmän
harmonisering, inte bara en harmonisering
av miniminivåerna. Det är den
distinktionen som jag tror att man måste
göra och som blir komplicerad.
Göran Lennmarker: Det har aldrig varit
tal om annat än harmonisering av
miniminivåer på indirekta skatter, på
företagsskatter. Vi har ju det som
diskuterats länge och väl, räntor eller
finansiella inkomster. Ingen EU-skatt,
skatt som ska gå till EU, har förekommit
i den diskussionen.
Lena Ek (c): Jag skulle vilja tacka för
en väldigt bra och konkret föredragning.
Jag hade tänkt be om ett klargörande men
den saken är redan avklarad. I stället
skulle jag vilja höra om en annan sak.
Något som inte nämndes är frågan om
Europeiska centralbanken. Det är väldigt
bra att man är överens om dess fristående
ställning och att ingen rör något i
detta. Snarare gäller det accountability,
hur man redovisar, samt kontakterna
gentemot parlamentet och så. Där skulle
jag vilja ha en liten genomgång.
Göran Lennmarker: Här har jag ett litet
bekymmer. Vi hade ju en hearing med
centralbankschefen, en hearing som dock
var sluten. Det är ju så med
centralbankschefer att de aldrig kan säga
någonting intressant offentligt eftersom
det då påverkar ränta och annat. Jag vet
därför inte hur mycket jag kan säga. Men
så långt kan jag väl sträcka mig som till
att säga att vi haft en diskussion i
frågan. En aspekt som kom upp är om
ledamöternas ställningstagande ska vara
offentligt - vem som står för vilken
ståndpunkt. Åtskilliga av oss har betonat
att det faktum att man kommer från olika
länder inte får utveckla en väg där
landet så att säga får sin egen
riksbanksledamot i ECB. Det vill säga att
det finns en risk med att man kan
tydliggöra att man röstar å Frankrikes
eller Sveriges eller kanske snarare å
Finlands vägnar. Därför bör det inte gå
att ha kopplingen mellan röstande och
person. Det är väl vad som har sagts.
När det däremot gäller att redovisa för
Europaparlamentet och Ekofin har man väl
tyckt att det är en rimlig ordning som
det nu är. Wim Duisenberg anser att ECB
är lika öppet som Federal Reserve. Han är
mycket bestämd på den punkten. Detta är
ingen hemlighet, utan det säger han även
offentligt, så det kan jag upprepa. Med
all kraft understryker han detta -
bortsett från personkopplingen.
Lena Ek (c): När det gäller frågan om
öppenhet är det fråga om publicerandet av
protokollen eller inte och ledamöternas
ställningstagande eller inte. Vi vet ju
bankens officiella inställning till
detta; det är ingen hemlighet. Men frågan
är om det har funnits någon diskussion om
publicerandet av protokollen, som hör
till öppenhetsdelen.
Accountability, alltså uppföljningen och
kontrollen, är en annan fråga. Har man
konstaterat någon utökning där eller
andra former för detta?
Göran Lennmarker: Konventet kan inte gå
in på detaljlagstiftning. Det här är
faktiskt mer av ett konstitutionellt
fördrag. Det innebär att vi ska ge
möjligheter för saker som sedan får
hanteras i det normala löpande EU-
arbetet. I den meningen har man inte
diskuterat mer än just aspekten att det
genom att EU är en union av länder kanske
inte är önskvärt att binda ledamöterna
till olika länder så att vi får
nationella positioner inom ECB. Det är
det som man är rädd för. Det är kanske
lättare i en nationalstat där man inte
har det bekymret.
Ordföranden: Det finns inga ytterligare
frågor. Därmed är utfrågningen klar.
Jag vill rikta ett stort tack till våra
medverkande, finansminister Bosse
Ringholm och Göran Lennmarker, som
bidragit med information. Jag vill
också rikta ett tack till utskottets
ledamöter som ställt frågor och till
alla som följt utfrågningen dels i
denna lokal, dels via olika medier.
Tack ska ni ha!
_______________________________
1 "Justeringen för konjunkturläge"
beräknas genom att produktionsgapet
(sista raden i tabellen) i nominella
termer multipliceras med faktorn 0,7. I
propositionen görs bedömningen att en
förändring av produktionsgapet med 1
procentenhet i genomsnitt påverkar
överskottet i de offentliga finanserna
med 0,7 % av BNP.
2 "Produktionsgap", även kallat BNP-gap,
speglar skillnaden mellan faktiskt
produktionsutnyttjande och en BNP-
utveckling där befintliga resurser
utnyttjas fullt ut utan att det uppstår
obalanser i ekonomin.
3 Förslagen redovisas på tilläggsbudget
för 2003 och behandlas av utskottet i
betänkande 2002/03:FiU21.
4 Barn - här och nu (skr. 1999/2000:137)
och Barnpolitiken - arbetet med strategin
för att förverkliga FN:s konvention om
barnets rättigheter (skr. 2001/02:166).
5 Beloppet har korrigerats för att
överensstämma med vad som anges i avsnitt
23.3 i motionen.