Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2002/03:AU6
Statens ansvarsnämnd och arbetsrättsliga frågor
Sammanfattning
Detta betänkande är uppdelat i två huvudavsnitt. Den
första delen avser regeringens förslag i proposition
2002/03:47 Statens ansvarsnämnds funktion och
kompetensområde, m.m., den andra avser motioner som
väckts under den allmänna motionstiden vid riksmötet
2002/03 och avser arbetsrätten i övrigt.
Förslagen i propositionen syftar bl.a. till att
utvidga Statens ansvarsnämnds behörighetsområde till
att även omfatta arbetstagare med verksledande eller
därmed jämförlig ställning som inte är anställda
genom beslut av regeringen. Tidigare har
behörighetsområdet enbart omfattat arbetstagare som
anställts av regeringen och sådana arbetstagare som
regeringen särskilt har föreskrivit skall omfattas.
Vidare föreslår regeringen i propositionen att
föreskrifterna om grunden för avskedande i lagen
(1982:80) om anställningsskydd (LAS) genom en
ändring i lagen (1994:260) om offentlig anställning
(LOA) görs tillämpliga även på tidsbegränsat
anställda arbetstagare i verksledande eller därmed
jämförlig ställning. Detta gäller sedan tidigare
tillsvidareanställda arbetstagare i denna ställning.
Därutöver föreslår regeringen i propositionen att en
arbetstagare som är anställd med särskilt
anställningsstöd undantas från tillämpningsområdet
för LOA och att ordet beredskapsarbete utmönstras ur
lagen. Motsvarande ändringar har redan genomförts i
LAS.
Slutligen föreslår regeringen att det i lagen
(1994:261) om fullmaktsanställning (LFA) görs ett
förtydligande om att avgångsskyldighet på grund av
ålder enligt 5 § LFA kan följa även av ett annat
kollektivavtal än kollektivavtal om statlig pension.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
juli 2003.
Inga motioner har väckts med anledning av
propositionen. Utskottet godtar lagförslagen.
I den andra delen av betänkandet behandlas ett stort
antal motioner som gäller krav på allmänna
förändringar av arbetsrätten och en översyn av
denna. Vidare lämnas i motionerna förslag om
ändringar i centrala delar av de arbetsrättsliga
lagarna, t.ex. turordningsbestämmelserna i LAS. Även
vissa enskilda frågor tas upp.
Utskottet tillstyrker ett antal motioner om
upphävande av tvåpersonsundantaget för små
företagare i LAS turordningsregler. Övriga motioner
avstyrks.
I betänkandet finns 18 reservationer. I en
fempartireservation (m, fp, kd, c, mp) anser
partierna att tvåpersonsundantaget skall finnas kvar
i lagstiftningen.
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Statens ansvarsnämnds funktion och
kompetensområde, m.m.
Riksdagen antar regeringens förslag enligt
bilaga 2 till
- lag om ändring i lagen (2002:1032) om ändring i
lagen (1994:260) om offentlig anställning,
- lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig
anställning, och
- lag om ändring i lagen (1994:261) om
fullmaktsanställning.
2. Översyn av arbetsrätten
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A216
yrkandena 1 och 2, 2002/03:A229 yrkande 1,
2002/03:A236 yrkande 2 samt 2002/03:A365 yrkande
4.
Reservation 1 (m, fp, kd, c)
Reservation 2 (v)
Reservation 3 (mp)
3. Tidsbegränsad anställning m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A208,
2002/03:A210, 2002/03:A215 yrkande 4 i denna del,
2002/03:A254, 2002/03:A296, 2002/03:A312,
2002/03:A320 yrkandena 20 och 22, 2002/03:A347 i
denna del, 2002/03:A359 samt 2002/03:N211 yrkande
6.
Reservation 4 (kd)
4. Rätt till heltidsanställning
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A215
yrkande 4 i denna del, 2002/03:A230,
2002/03:A289, 2002/03:A351 och 2002/03:A361.
5. Anhöriganställning
Riksdagen avslår motion 2002/03:A252.
6. Turordning vid uppsägning
Riksdagen antar utskottets förslag enligt
bilaga 3 till lag om
ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
Riksdagen bifaller därmed motionerna 2002/03:A215
yrkande 5, 2002/03:A218, 2002/03: A219,
2002/03:A234, 2002/03:A262, 2002/03:A295,
2002/03:A333, 2002/03:A347 i denna del och
2002/03:A350 samt avslår motion 2002/03:A229
yrkande 2.
Reservation 5 (m, fp, kd, c, mp)
7. Stärkt anställningsskydd för
tjänstlediga
Riksdagen avslår motion 2002/03:A337 yrkande 2.
Reservation 6 (mp)
8. Åldersdiskriminering i LAS
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A226
yrkandena 1 och 2 samt 2002/03:A332 yrkande 16.
Reservation 7 (fp, c)
9. Företagsnedläggning m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A251,
2002/03:A255, 2002/03:
A279, 2002/03:A303, 2002/03:A339 och 2002/03:N306
yrkande 30.
Reservation 8 (c)
10. Stridsåtgärder
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A229
yrkande 4 och 2002/03:
A320 yrkandena 23 och 24.
Reservation 9 (m, kd)
11. Förstärkt skydd för gravida och
föräldralediga
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A241
yrkande 15, 2002/03:A242 yrkande 17,
2002/03:A304, 2002/03:A320 yrkande 9,
2002/03:A337 yrkande 1, 2002/03:A347 i denna del
och 2002/03:A366 yrkande 15.
Reservation 10 (fp)
Reservation 11 (kd)
Reservation 12 (c)
12. Ett barnvänligt arbetsliv
Riksdagen avslår motion 2002/03:A239 yrkande
24.
13. Drogtester och kontroll i
belastningsregistret
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A247,
2002/03:A253, 2002/03:
A358 och 2002/03:So446 yrkande 2.
14. Yttrandefrihet för privatanställda
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A286 samt
2002/03:A307 yrkandena 1 och 2.
Reservation 13 (m) - motiv.
Reservation 14 (mp)
15. Översyn av reglerna för
arbetskraftsinvandring
Riksdagen avslår motion 2002/03:A239 yrkande
27.
16. Tilläggsförsäkring till
föräldraförsäkringen
Riksdagen avslår motion 2002/03:A366 yrkande
16.
Reservation 15 (c)
17. Förkortad företrädesrätt till
återanställning
Riksdagen avslår motion 2002/03:A320 yrkande
21.
Reservation 16 (kd)
18. Au pair-anställdas situation m.m.
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A270
yrkandena 1 och 2, 2002/03:A336, 2002/03:A352,
2002/03:A355 samt 2002/03:A356.
19. Enskilda arbetstagares rätt att teckna
avtal
Riksdagen avslår motion 2002/03:A229 yrkande 3.
Reservation 17 (m)
20. Uppförandekoder
Riksdagen avslår motion 2002/03:U325 yrkandena
1 och 2.
Reservation 18 (mp)
Stockholm den 29 april 2003
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Anders Karlsson
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders
Karlsson (s), Margareta Andersson (c), Laila
Bjurling (s), Anders G Högmark (m), Christer Skoog
(s), Sonja Fransson (s), Stefan Attefall (kd),
Camilla Sköld Jansson (v), Patrik Norinder (m), Lars
Lilja (s), Tina Acketoft (fp), Berit Högman (s),
Henrik Westman (m), Britta Lejon (s), Ulf Holm (mp),
Mauricio Rojas (fp) och Mariam Osman Sherifay (s).
2002/03
AU6
Redogörelse för ärendet
I detta ärende behandlar arbetsmarknadsutskottet
dels regeringens proposition 2002/03:47 Statens
ansvarsnämnds funktion och kompetensområde, m.m.,
dels motioner som väckts under den allmänna
motionstiden hösten 2002 som rör andra frågor med
arbetsrättslig anknytning. Motionerna refereras utan
årtal då alla härrör från 2002/2003.
Propositionens och motionernas yrkanden återfinns i
bilaga till betänkandet.
Utskottets överväganden
Proposition 2002/03:47 Statens
ansvarsnämnds funktion och
kompetensområde, m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet godtar regeringens förslag till
ändringar i lagen om offentlig anställning
och i lagen om ändring i lagen om offentlig
anställning samt om ändring i lagen om
fullmaktsanställning.
Propositionen innehåller förslag till ändringar i
lagen (1994:260) om offentlig anställning (32 och 34
§§), lagen (2002:1032) om ändring i lagen (1994:260)
om offentlig anställning och lagen (1994:261) om
fullmaktsanställning (5 §).
Statens ansvarsnämnd
Det första ändringsförslaget som gäller lagen om
offentlig anställning (LOA) avser att utöka Statens
ansvarsnämnds behörighetsområde. Statens
ansvarsnämnd beslutar i dag enligt 34 § LOA i frågor
om disciplinansvar, åtalsanmälan och avskedande när
det gäller arbetstagare som anställs av regeringen.
Ändringsförslaget innebär att behörighetsområdet
utvidgas till att även omfatta sådana arbetstagare
som utan att vara anställda genom beslut av
regeringen har en verksledande eller därmed
jämförlig ställning. Liksom tidigare får regeringen
föreskriva att Statens ansvarsnämnd skall besluta i
sådana frågor också när det gäller andra
arbetstagare.
På det sättet kommer frågor om disciplinansvar,
åtalsanmälan och avskedande för arbetstagare med
verksledande eller därmed jämförlig ställning att
prövas av nämnden i stället för av respektive
anställningsmyndighet.
Statens ansvarsnämnd inrättades den 1 januari 1976 i
samband med den s.k. ämbetsansvarsreformen. Reformen
innebar bl.a. att beslut i frågor om
disciplinpåföljd, åtalsanmälan och avskedande m.m.
som huvudregel placerades hos respektive
arbetstagares anställningsmyndighet. Det ansågs dock
inte lämpligt att vissa högre befattningshavare
skulle bedömas av sina kolleger på den egna
myndigheten. Av den anledningen inrättades Statens
ansvarsnämnd. Från början omfattade nämndens
behörighetsområde enbart vissa högre tjänstemän vid
statliga myndigheter och ordinarie domare. För den
senare kategorin är frågan reglerad i 15 § lagen om
fullmaktsanställning (LFA) och berörs inte av den
föreslagna lagändringen.
Nämnden beslutar i frågor om disciplinansvar,
avskedande och åtalsanmälan. Ärenden anhängiggörs
genom anmälan av anställningsmyndigheten, Riksdagens
ombudsmän (JO) eller Justitiekanslern (JK). Nämnden
prövar i varje enskilt fall om den arbetstagare som
anmälts till nämnden har en anställning som faller
inom behörighetsområdet.
Avskedande av arbetstagare i verksledande eller
därmed jämförlig ställning som är anställd för
begränsad tid
Regeringens andra ändringsförslag är ett tillägg
till 32 § LOA med innebörden att föreskrifterna om
grunden för avskedande i lagen (1982:80) om
anställningsskydd (LAS) görs tillämpliga även på
arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig
ställning som är anställda för begränsad tid. Detta
gäller sedan tidigare tillsvidareanställda
arbetstagare i denna ställning.
Fram till ikraftträdandet av nya LOA år 1994 fanns
möjlighet att avskeda arbetstagare oavsett
anställningsform. Vid införandet av nya LOA
framhölls i förarbetena att anställningsskyddet för
arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig
ställning i sak skulle behållas oförändrat.
De aktuella arbetstagarna är generellt undantagna
från LAS tillämpningsområde. Enligt LAS kan både
tidsbegränsat anställda och tillsvidareanställda
arbetstagare avskedas om arbetstagaren grovt har
åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.
Tidsbegränsade anställningar kan däremot sägas upp
endast om parterna har avtalat om denna möjlighet.
I gällande 32 § LOA stadgas, för här relevanta
delar, att föreskrifterna om grunden för uppsägning
eller avskedande i LAS också skall tillämpas på en
arbetstagare i verksledande eller därmed jämförlig
ställning som är anställd tills vidare.
För tidsbegränsat anställda arbetstagare i denna
ställning har LOA avskedanderegler endast för två
kategorier anställda, nämligen chefen för ett
statligt affärsverk eller för Arbetsgivarverket. Om
en sådan arbetstagare är anställd för bestämd tid
får han eller hon skiljas från sin anställning före
utgången av denna tid om det är nödvändigt av hänsyn
till verkets bästa. Är chefen för någon annan
förvaltningsmyndighet som lyder omedelbart under
regeringen anställd för bestämd tid får han eller
hon förflyttas till en annan statlig anställning som
tillsätts på samma sätt om det är påkallat av
organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt av
hänsyn till myndighetens bästa. Någon bestämmelse
som gör det möjligt att avskeda personen finns
alltså inte.
Regeringen har angett som skäl för ändringen,
förutom förarbetsuttalandena vid införandet av nya
LOA, att skillnaderna som råder är
otillfredsställande och att det saknas skäl till att
anställningsformen skall vara avgörande i detta
avseende.
Undantag från tillämpningen av LOA
Det tredje förslaget innebär att en arbetstagare som
är anställd med särskilt anställningsstöd undantas
från tillämpningsområdet för LOA och att begreppet
beredskapsarbete utmönstras ur lagen (3 § LOA).
Anledningen till att anställda med särskilt
anställningsstöd undantas anges vara att man sedan
tidigare från LOA:s tillämpningsområde har
undantagit arbetstagare som är föremål för särskilda
arbetsmarknadspolitiska åtgärder av tillfällig
natur. Personer som är anställda med särskilt
anställningsstöd skall behandlas på samma sätt. Vad
beträffar beredskapsarbeten finns inte sådana
arbeten längre varför begreppet kan tas bort från
undantagsbestämmelsen i LOA.
Motsvarande ändring har redan med giltighet från och
med den 1 augusti 2000 genomförts i LAS.
Avgångsskyldighet för fullmaktsanställda
Slutligen föreslår regeringen i sin proposition att
det i LFA görs ett förtydligande att
avgångsskyldighet på grund av ålder enligt 5 § LFA
omfattas av samtliga slags kollektivavtal, alltså
inte bara av kollektivavtal om statlig pension.
För merparten av de statliga arbetstagarna följer
fr.o.m. den 1 januari 2003 avgångsskyldigheten av
Allmänt löne- och förmånsavtal (ALFA) som är ett
centralt löne- och förmånsavtal. Med lagändringen
klargörs att avgångsskyldigheten kan följa även av
ett sådant kollektivavtal.
Utskottets ställningstagande
Inga motioner har väckts med anledning av
propositionen. Utskottet tillstyrker propositionen
och föreslår att riksdagen antar de lagändringar som
framgår av bilaga 2 till betänkandet.
Översyn av arbetsrätten
Utskottets förslag i korthet
I avsnittet avstyrks motioner om krav på en
översyn av arbetsrätten. Utskottet
konstaterar att en översyn av arbetsrätten
nyligen genomförts av Arbetslivsinstitutet
som överlämnat betänkandet Hållfast
arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv
till regeringen. Beredning av frågan bör
avvaktas.
Jämför reservationerna 1 (m, fp, kd, c), 2
(v) och 3 (mp).
Motionerna
Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad
menar Vänsterpartiet. Kvinnors arbetsmarknad är
väsentligt smalare, ger lägre löner samt sämre
möjligheter till kompetensutveckling och
befordringsgång. Vänsterpartiet vill därför i motion
A365 att den utredning som ser över arbetsrätten
lämnar en särskild redogörelse över hur
könsperspektivet beaktats i utredningen (yrk. 4). I
motionen framhålls att tidsbegränsade anställningar
har tydliga könsmönster. Sådana anställningar ger
ofta lägre inkomster, vilket påverkar sjuklönen,
socialförsäkringarna och pensionen. Det blir också
svårare att kvalificera sig för
arbetslöshetsförsäkringen, hyra lägenhet och låna
pengar från banken. Vänsterpartiet vill därför också
att utredningen ger förslag på åtgärder för att
snabbt minska antalet visstidsanställningar.
Miljöpartiet konstaterar i motion A236 att företag
och myndigheter mer systematiskt än tidigare
använder sig av det som i motionen kallas
tillfällighetsanställda. Begreppet
tillfällighetsanställning inkluderar både
visstidsanställning och t.ex. inhyrd personal från
annan arbetsgivare. De allra flesta, menar
Miljöpartiet, föredrar en fast anställning framför
tillfälliga flexibla anställningsformer eller att ha
eget företag. För dem som även i framtiden kommer
att vara tillfällighetsanställda behövs förändringar
för att motverka den stress som utsattheten en sådan
anställning innebär. Miljöpartiet gör gällande att
det finns behov av att utreda hur användandet av
tillfällighetsanställningar i samhället kan minska
(yrk. 2).
Catharina Elmsäter-Svärd (m) menar i motion A216
(yrk. 1 och 2) att en allmän översyn av arbetsrätten
skall ske. De principer som skall läggas till grund
för översynen kan sammanfattas enligt följande. De
anställda skall ses som individer och inte som delar
av ett kollektiv. Enskilda arbetsgivare och
arbetstagare skall vara innehavare av rättigheter
och skyldigheter. De skyddsregler som behövs skall
vara tvingande. Arbetstvister skall avgöras av de
allmänna domstolarna eller, om parterna är överens
om det, genom skiljeförfarande. Arbetsdomstolen bör
läggas ned. Den fackliga vetorätten skall avskaffas
och det skall inte vara tillåtet att vidta
sympatiåtgärder som en stridsåtgärd.
Mikael Odenberg (m) kräver i motion A229 (yrk. 1)
att en arbetsrättskommission skall tillsättas. Dess
uppdrag skall vara att under mandatperioden lägga
fram förslag till en genomgripande reformering av
den arbetsrättsliga lagstiftningen. Syftet skall
vara att anpassa arbetsrätten till det moderna
kunskapssamhället. En sådan anpassning innebär att
hinder för nyanställning skall undanröjas, att
framväxten av nya anställningsformer skall bejakas
och att man skall vidga möjligheterna till ökad
flexibilitet och anpassningsförmåga i näringslivet.
Alla arbetstagare skall tillförsäkras grundläggande
rättigheter oavsett kollektivavtalsförhållande och
facklig tillhörighet. Arbetstagarna skall garanteras
både positiv och negativ föreningsfrihet.
Reformeringen skall leda till ett kraftigt förenklat
regelverk.
Utskottets ställningstagande
I utskottets betänkande 1999/2000:AU5 angavs att det
fanns skäl att se över den arbetsrättsliga
lagstiftningen. Regeringen beslutade i enlighet med
riksdagsbeslutet att en översyn av arbetsrätten
skulle ske och gav uppdraget till
Arbetslivsinstitutet (ALI). Uppdraget har utförts
under ledning av professor Niklas Bruun och docent
Jonas Malmberg. Syftet med uppdraget var att se över
den arbetsrättsliga lagstiftningen så att den
uppfyller kraven på trygghet och inflytande för de
anställda inom ramen för en flexibel och effektiv
arbetsmarknad. Det angavs särskilt att ALI skulle
eftersträva balanserade lösningar som på längre sikt
kan utgöra en hållbar grund för en rättvis reglering
av förhållandena i arbetslivet. Uppdraget omfattade
fyra områden: bestämningen av arbetstagarbegreppet i
arbetsrätten, tidsbegränsade anställningar,
samverkan mellan arbetstagare och arbetsgivare samt
vissa anställningsskyddsfrågor.
Utskottet konstaterade i betänkande 2000/01:AU9
att det förekommer arbetsgivare som försvårar för
föräldrar att utnyttja rätten till ledighet enligt
föräldraledighetslagen (1995:584) och att det fanns
starka skäl att överväga om det finns behov av att
förstärka skyddet för de arbetstagare som väljer att
utnyttja sin rätt till ledighet i samband med
föräldraskap. Under utredningens löpande arbete gav
regeringen, också i enlighet med riksdagsbeslutet,
därför ALI ett tilläggsuppdrag att även överväga om
det finns behov av att förstärka skyddet för denna
kategori arbetstagare.
Till stöd för utredningen tillsatte ALI två
referensgrupper, en intern referensgrupp bestående
av forskare med olika inriktningar och en extern
referensgrupp bestående av representanter för
arbetsmarknadens parter och intresseorganisationer.
ALI har haft två utgångspunkter i sin allmänna
översyn av arbetsrätten. Den första är att
lagstiftningsbehovet skall vara klart dokumenterat
och vägande för att lagstiftaren skall införa nya
regler. ALI förordar således en restriktiv hållning
till nyregleringar. För det andra skall när
lagstiftning föreslås reglerna vara transparenta och
informativa. När lagstiftningen ger en felaktig bild
av rättsläget kan därför en kodifiering av
rättsläget vara befogad.
Utredningen lämnade i slutet av 2002 sitt
betänkande Hållfast arbetsrätt - för ett
föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56) till regeringen.
I de delar utredningen lämnat förslag på
lagstiftning är det fråga om ändringar och tillägg i
redan befintliga lagar, främst LAS. Betänkandet
innehåller sammanfattningsvis följande slutsatser
och förslag till lagändringar.
1. Arbetstagarbegreppet
I svensk rätt finns inom olika rättsområden en icke
enhetlig definition av begreppet arbetstagare.
Utredningen konstaterar att arbetstagarbegreppet
spelar en viktig roll inom arbetsrätten eftersom det
anger de arbetsrättsliga lagarnas
tillämpningsområde. Begreppet får sitt innehåll i
rättspraxis genom att det är domstolarna som ytterst
avgör vem som är att betrakta som arbetstagare.
Denna klassificering görs utifrån en
helhetsbedömning av alla relevanta omständigheter i
det enskilda fallet.
Utredningen menar att det inte framkommit några så
allvarliga problem att lagstiftningsingrepp är
motiverat. Utredningen föreslår därför inga
lagändringar i denna del.
2. Uppsägning på grund av arbetsbrist och av
personliga skäl
LAS bygger på att arbetsgivares uppsägning kräver
saklig grund. Sådan uppsägning kan ske av skäl som
är att hänföra till personliga förhållanden eller
ske på grund av arbetsbrist. Begreppen är
lagtekniska till sin karaktär och bygger på att alla
uppsägningar skall kunna hänföras till den ena eller
andra kategorin. De personliga förhållandena
förutsätter omständigheter av viss karaktär och
svårighetsgrad. Sådana omständigheter har
preciserats i förarbetena till LAS och i
rättspraxis. Begreppet arbetsbrist har blivit något
av en samlingsrubrik under vilken alla övriga
uppsägningsfall inordnas.
Vid uppsägning på grund av personliga förhållanden
kan arbetsgivarens skäl för uppsägningen underkastas
ingående granskning av domstol. Vid
arbetsbristuppsägning görs normalt sett inte någon
överprövning av de företagsekonomiska bedömningar
som ligger till grund för arbetsgivarens beslut.
I utredningens uppdrag ingick att göra en
bedömning av om den strikta uppdelningen mellan de
två uppsägningsgrunderna är ändamålsenlig för att
LAS skall uppfylla kraven på trygghet och
förutsägbarhet för de anställda inom ramen för en
flexibel arbetsmarknad.
Utredningen konstaterar att skäl för beslut om
arbetsbristuppsägning innefattar
lämplighetsavgöranden, vilka inte är ändamålsenliga
för domstol att överpröva. Det är också viktigt att
anställningsskyddsreglerna innefattar möjligheter
till omställning, även om det innebär att
arbetskraft sägs upp.
Situationen blir delvis annan, menar utredningen,
om en eller några enstaka arbetstagare blir föremål
för arbetsbristuppsägning. Problemet får särskild
relevans vid uppsägning där det både finns
verksamhetsanknutna skäl och skäl hänförliga till
arbetstagaren personligen. I sådana fall kan det
förekomma att uppsägning sker på grund av
arbetsbrist trots att de egentliga skälen är att
hänföra till arbetstagaren personligen. Utredningen
gör gällande att kraven i rättspraxis för när en
uppsägning skall anses ha skett på grund av
arbetsbrist har satts påtagligt lågt i sådana här
fall.
Utredningen poängterar att hittillsvarande
rättspraxis inte fullt ut tillgodoser enskilda
arbetstagares skydd mot godtyckliga uppsägningar i
fall där såväl arbetsbrist som personliga skäl
finns. Utredningen anser att lösningen i första hand
inte står att finna i lagstiftningen utan i
rättstillämpningen.
Slutsatsen är att den nuvarande gränsdragningen
mellan uppsägning på grund av arbetsbrist och av
personliga skäl skall behållas och utredningen
föreslår därför inga lagändringar. Utredningen
understryker dock behovet av att skyddet mot
godtyckliga uppsägningar beaktas i domstol.
3. Tidsbegränsade anställningar
Utgångspunkten i LAS är att anställningsavtal gäller
tills vidare. Avtal om tidsbegränsad anställning får
träffas i de fall som anges i LAS (5, 5 a och 6 §§).
Utredningens uppdrag innefattade att se över
regleringen av tidsbegränsade anställningar. Enligt
uppdraget har utredningen haft att särskilt bedöma
om det är möjligt att minska skillnaderna i
anställningsvillkor och anställningstrygghet mellan
tillsvidareanställningar och tidsbegränsade
anställningar. Utredningen skulle också lägga fram
förslag till balanserade och på längre sikt hållbara
lösningar.
Utredningen har lagt fram konkreta förslag till
lagändringar som i detalj kommer att redovisas i
detta betänkande under rubriken Tidsbegränsad
anställning m.m.
4. Samverkan och lojalitet mellan arbetsgivare och
arbetstagare
Utredningen föreslår att en allmän
målsättningsparagraf införs i LAS om arbetsgivares
och arbetstagares ömsesidiga lojalitetsplikt. Syftet
är att lagfästa parternas skyldighet till samverkan.
Bestämmelsen skall inte vara
skadeståndssanktionerad. Avsikten är att den skall
få betydelse vid tolkning av hur arbetsgivare och
arbetstagare skall utöva sina rättigheter och
skyldigheter. Den avser också att få betydelse vid
bestämmandet av sanktioner och skadestånd.
Ett annat förslag är att särskilt ingripande
förändringar som hänför sig till arbetstagaren
personligen skall grunda sig på godtagbara skäl.
Arbetsgivaren skall i sådana fall enbart samråda med
den enskilda arbetstagaren. Information om
individuellt samråd skall lämnas till arbetstagarens
arbetstagarorganisation. Samtidigt föreslår
utredningen att arbetsgivarens primära
förhandlingsskyldighet avskaffas i dessa fall. I
stället för det individuella samrådet ges det
möjlighet för både arbetsgivar- och arbetstagarsidan
att påkalla förhandling.
En arbetstagare har i fall då arbetsgivaren
väsentligen åsidosatt sina skyldigheter mot denne
rätt att frånträda sin anställning. I utredningens
förslag ges arbetstagare en uttrycklig rätt till
såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd i sådana
situationer.
Utredningen föreslår en ändring i 7 § LAS som
understryker att uppsägning är en sista åtgärd när
andra lösningar utretts. I dag omnämns endast
arbetsgivarens omplaceringsskyldighet i
bestämmelsen. För att klargöra rättsläget föreslås
ett tillägg med innebörden att en uppsägning inte är
sakligt grundad om det är skäligt att kräva att
arbetsgivaren förutom omplaceringsskyldigheten
vidtar andra åtgärder till undvikande av uppsägning.
En ny lagregel föreslås i LAS, vars syfte skall
vara att begränsa tillåtligheten av s.k.
konkurrensklausuler. En konkurrensklausul innebär
ett åtagande från arbetstagaren att låta bli att
konkurrera med arbetsgivaren efter
anställningsförhållandets upphörande.
5. Skydd för gravida och föräldralediga
Utredningen har kommit fram till att det finns
demografiska skäl, missförhållanden och viktiga
rättviseskäl som gör det motiverat att stärka
föräldralediga arbetstagares rättsliga ställning.
Utredningen lägger därför fram tre förslag som skall
öka skyddet. Förslaget kommer att i detalj redovisas
i detta betänkande under rubriken Förstärkt skydd
för gravida och föräldralediga.
I bilaga IV till utredningen finns ett bidrag av
professor Lena Gonäs och fil. dr Anders Wikman om
föräldraskapets villkor på svensk arbetsmarknad.
Utskottet kan konstatera att ett ofta framfört
argument för att ändra den nuvarande lagstiftningen
är att den har tillkommit i en annan tid med andra
förutsättningar och att den därför inte svarar mot
de krav som dagens arbetsmarknad ställer. Utskottet
kan konstatera att det har skett en gradvis
förändring av arbetsmarknaden, som skulle kunna
motivera justeringar och tillägg i vissa delar av
den gällande arbetsrättsliga lagstiftningen, t.ex.
när det gäller att förstärka skyddet för
föräldralediga.
Att lagstiftningen skall utgå från regler som
tillförsäkrar den enskilde arbetstagaren trygghet
och samtidigt tar vederbörlig hänsyn till
arbetsgivares behov och ger möjlighet till
nödvändiga förändringar i verksamheten gäller
alltjämt. Utredningen har i sitt betänkande Hållfast
arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv (Ds
2002:56) gjort en grundlig genomgång och översyn av
den gällande arbetsrätten i Sverige. Utredningen har
också lämnat en rad konkreta lagförslag.
Betänkandet som har remissbehandlats är nu föremål
för regeringens beredning. Utskottet finner det
därför inte meningsfullt att i detalj bemöta
samtliga motionsyrkanden utan avvaktar regeringens
vidare åtgärder med anledning av betänkandet. De nu
behandlade motionerna A216 yrkandena 1 och 2 (m),
A229 yrkande 1 (m), A236 yrkande 2 (mp) och A365
yrkande 4 (v) avstyrks.
Tidsbegränsad anställning m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner
från allmänna motionstiden som rör frågor om
tidsbegränsad anställning.
Utskottet, som avstyrker samtliga motioner
främst med hänvisning till regeringens
pågående beredning av ALI:s utredning
Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt
arbetsliv, anser att det inte finns skäl att
föregripa resultatet av denna beredning.
Jämför reservation 4 (kd).
Bakgrund
Som huvudregel gäller enligt LAS att anställning
skall gälla tills vidare. Tidsbegränsad anställning
får dock avtalas för viss tid, viss säsong eller
visst arbete om det föranleds av arbetets särskilda
beskaffenhet. Tidsbegränsad anställning får också
användas för vikariat, praktikarbete eller
feriearbete eller vid tillfällig arbetsanhopning och
vissa andra situationer. Vid tillfällig
arbetsanhopning gäller dock att visstidsanställning
får avse sammanlagt högst sex månader under två år.
Om en arbetstagare har varit anställd hos en
arbetsgivare som vikarie i sammanlagt mer än tre år
under de senaste fem åren, övergår anställningen
till en tillsvidareanställning. Avtal får också
träffas om provanställning i högst sex månader.
Därutöver finns s.k. överenskommen
visstidsanställning. Avtal om sådan anställning får
för en och samma arbetstagare omfatta högst tolv
månader under tre år, och ingen avtalsperiod får
vara kortare än en månad.
Motionerna
Som ett led i att göra arbetsrätten mer flexibel och
bättre anpassad till de mindre företagens situation
föreslår Kristdemokraterna i kommittémotion A320 att
möjligheten till provanställning skall förlängas
till tolv månader (yrk. 20) och att
visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas
upp till två år (yrk. 22). Kristdemokraterna menar
att det är i de små företagen som de nya idéerna
föds och de nya jobben skapas. De mindre företagen
som är under utveckling upplever arbetsrätten som
ett stort problem.
Samma krav i fråga om provanställning ställs i
Tobias Krantz (fp) motion N211 (yrk. 6) för att
underlätta att anställa t.ex. ungdomar och
invandrare som i dag ofta stängs ute från
arbetsmarknaden. Även andra visstidsanställningar
skall enligt motionen förlängas från sex till tolv
månader.
I den enskilda flerpartimotionen A296 av Elizabeth
Nyström m.fl. (m, fp, kd och c) påtalas att det
finns ett behov av att reformera reglerna för
tidsbegränsade anställningar. En utgångspunkt är att
det skall vara likvärdigt att vara tidsbegränsat
anställd och tillsvidareanställd. Andra
utgångspunkter är att reglerna blir enklare och att
en hel del former av tidsbegränsade anställningar
rensas bort. Lagstiftningen måste ge goda
möjligheter att anställa för begränsad tid.
Huvudmodellen för tidsbegränsade anställningar skall
följa riktlinjerna för överenskommen
visstidsanställning enligt 5 a § LAS, varvid den
tillåtna tiden bör utsträckas till 24 månader.
I ett flertal enskilda s-motioner framförs kritik
mot utvecklingen av antalet och formerna för
tidsbegränsade anställningar. Inger Lundberg m.fl.
menar i motion A208 att antalet tidsbegränsade
anställningar bland unga arbetstagare ökat
dramatiskt och att det i många fall är den gällande
anställningsformen när ungdomar anställs. Denna
utveckling innebär bl.a. att barnafödandet skjuts
upp. I motionen framförs att det finns skäl att
begränsa antalet anställningsformer till två,
tillsvidareanställning och renodlade vikariat. Det
konstateras i motion A215 av Christina Axelsson och
Ann-Kristine Johansson att antalet tidsbegränsade
anställningar ökar och att 30 % av kvinnorna i LO-
kollektivet i åldern 25-29 år är tidsbegränsat
anställda. I motionen ställs krav på att det i LAS
skall slås fast att grunden för anställning skall
vara tillsvidareanställning (yrk. 4). Britt-Marie
Lindkvist och Christina Nenes vill i motion A254 få
till stånd en översyn av arbetsrätten för att stärka
möjligheten till tillsvidareanställning och för att
se över formerna för visstidsanställning för att
förhindra missbruk. Lena Sandlin-Hedman och Gunilla
Carlsson i Hisings Backa kräver i motion A312 en
översyn av lagstiftningen för att komma till rätta
med den försämring av villkoren på arbetsmarknaden
som det ökade antalet behovs-, projekt- och
objektanställningar innebär. Behovsanställningar är
vanligast bland LO-kvinnor och leder i mycket liten
utsträckning till tillsvidareanställning. Otrygga
anställningsformer är enligt motionen både en köns-
och en klassfråga. Siw Wittgren-Ahl m.fl. önskar i
motion A347 stärka unga kvinnors villkor på
arbetsmarknaden genom förändringar i bl.a. LAS så
att möjligheten att visstidsanställa under långa
tider begränsas. För att få fram fasta arbeten till
ungdomar föreslår Mikael Damberg m.fl. i motion A359
en översyn av systemet med tidsbegränsade
anställningar i syfte att begränsa antalet osäkra
anställningar och göra det lättare att bli
tillsvidareanställd som ung. Tidsbegränsade
anställningar minskar människors trygghet och
frihet. Ett annat allvarligt problem som tas upp i
motionen är att personer utan fasta inkomster
avvaktar med att bilda familj. Dagens låga
barnafödande har stark koppling till att många yngre
saknar fast anställning och därmed ekonomisk
trygghet.
Hans Backman (fp) menar i motion A210 att det skall
införas ett tillägg i LAS om att det åligger
arbetsgivaren att erbjuda personer som varit
timanställda hos samma arbetsgivare i 18 månader
fast anställning. På tio år har antalet timanställda
mer än fördubblats och timanställning förekommer
både inom vård- och omsorgssektorn. Timanställningen
är för arbetsgivaren en idealisk anställningsform.
För arbetstagaren innebär det en risk att hamna i en
grupp som aldrig erbjuds någon annan
anställningsform. Timanställda får allt svårare att
leva. Utan fast inkomst får man t.ex. inget banklån
eller hyreskontrakt.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan till stora delar instämma i de
synpunkter som framförs i s-motionerna om betydelsen
för den enskilde arbetstagaren av att vara
tillsvidareanställd. Genom en sådan anställning
erhåller han eller hon en högre grad av trygghet och
en större möjlighet att planera sitt liv. Detta
gynnar inte bara den enskilde utan i förlängningen
även arbetsgivarna och samhället i stort. Utskottet
kan konstatera att huvudprincipen i LAS är att
arbetstagare skall anställas tills vidare. Det har
dock i praktiken skett en viss förändring på
arbetsmarknaden i riktning mot en större andel
tidsbegränsade anställningar.
Utskottet vill i detta sammanhang peka på att det
fr.o.m. den 1 juli 2002 gäller en ny lag, nämligen
lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med
tidsbegränsad anställning. Ändamålet med lagen är
att motverka diskriminering av deltidsarbetande och
tidsbegränsat anställda arbetstagare när det gäller
löne- och andra anställningsvillkor. Lagen har sitt
ursprung i två EG-direktiv, deltidsdirektivet
97/81/EG och visstidsdirektivet 1999/70/EG.
Utredningen Hållfast arbetsrätt - för ett
föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56) konstaterar att
gruppen tidsbegränsat anställda har ökat markant
under 1990-talet. Det rör sig numera om i varje fall
en halv miljon arbetstagare eller en dryg sjättedel
av den samlade arbetskraften. Det är framför allt de
projekt- och behovsanställda som har ökat.
Tidsbegränsade anställningar förekommer i stor
utsträckning inom bl.a. vård och omsorg, olika
företagstjänster, handel samt inom utbildning och
forskning. Tidsbegränsade anställningar är vanliga
bland yngre arbetstagare och kvinnor. Även personer
med utländsk bakgrund är klart överrepresenterade
inom vissa sektorer. Effekten på individnivå skiljer
sig åt men allmänt sett får tidsbegränsat anställda
jämfört med tillsvidareanställda mindre
kompetensutveckling, har mindre kontroll över hur
arbetet utförs, har ett sämre hälsotillstånd och
upplever större oro för sin ekonomiska situation.
Under 1990-talet har mer än hälften av dem som har
haft tidsbegränsad anställning funnits kvar i sådan
anställning eller helt saknat anställning efter två
år.
Det står dock klart, menar utredningen, att
tidsbegränsade anställningar är något som behövs och
är legitimt på en modern arbetsmarknad.
Utredningen konstaterar att anställningsskyddet i
LAS är kopplat till de tillsvidareanställda. Endast
i några begränsade hänseenden finns regler om skydd
för tidsbegränsat anställda. Ett exempel är
företrädesrätt till återanställning efter normalt
sett mer än tolv månaders anställning om fortsatt
anställning inte erbjudits på grund av arbetsbrist.
Den övergripande strategin i lagstiftningen har
varit att begränsa möjligheterna att ingå
tidsbegränsade anställningar.
Utredningens förslag innebär att den nuvarande
listan över tillåtna tidsbegränsade anställningar i
LAS tas bort och ersätts med en regel som innebär
att det är tillåtet för en arbetsgivare att anställa
en person tidsbegränsat upp till 18 månader under en
period av fem år. Vikariat för att ersätta en annan
anställd kan pågå under ytterligare 18 månader under
samma period. Provanställningar tillåts på samma
villkor som i dag och räknas in i de angivna
tidsfristerna. För att förbättra de tidsbegränsat
anställdas ställning införs en förstärkt
företrädesrätt till återanställning. Den som är
anställd för begränsad tid och som inte fått
fortsatt arbete har, oavsett skälet till att
anställningen inte fortsatte, företrädesrätt till
återanställning. Denna rätt inträder efter sex
månaders anställning under en tvåårsperiod och
gäller i nio månader från anställningens upphörande.
Arbetstagaren måste ha tillräckliga kvalifikationer
för det arbete som avses med återanställningen. Om
arbetstagaren tidigare misskött sig kan
företrädesrätten gå förlorad genom att denne därmed
inte längre har tillräckliga kvalifikationer för
arbetet.
Det införs en helt ny sanktion för brott mot
reglerna om tidsbegränsad anställning och
företrädesrätt till återanställning. Den
arbetsgivare som bryter mot dessa bestämmelser skall
betala ett särskilt vederlag motsvarande en
tredjedels månadslön för varje fullgjord
anställningsmånad, dock lägst tre månadslöner. Vid
flera eller upprepade brott har arbetsgivaren rätt
att räkna av vad som tidigare kan ha utgetts till
arbetstagaren som sådant särskilt vederlag. Rätten
till vederlag förfaller om arbetsgivaren erbjuder
tillsvidareanställning på villkor som arbetstagaren
skäligen kan godta eller om arbetstagaren själv
säger upp sig från anställningen. Vederlaget kan
aldrig överstiga det högsta belopp för skadestånd
som med dagens system kan utges enligt 39 § LAS.
Utredningen föreslår vidare att en arbetstagare
skall kunna säga upp en tidsbegränsad anställning
med en månads uppsägningstid.
De föreslagna ändringarna i LAS skall inte beröra
redan träffade kollektivavtal eller
anställningsavtal.
Utskottet konstaterar att utvecklingen inneburit att
andelen tidsbegränsade anställningar har ökat på
bekostnad av tillsvidareanställningar. Enligt
utskottets uppfattning går det inte att bortse från
att det även i framtiden måste finnas olika former
av tidsbegränsade anställningar för att tillgodose
arbetsgivares behov i vissa situationer, t.ex. för
att stärka arbetsstyrkan vid tillfälliga
arbetstoppar, eller fylla ut vid tillfälliga
vakanser och tjänstledigheter m.m.
För utskottet är det angeläget att det tydligt
framgår att tillsvidareanställningen alltjämt skall
vara huvudregeln vid anställning. Möjligheten för
arbetsgivare att använda tidsbegränsade
anställningar måste vara begränsad och reglerna
måste vara utformade så att de inte leder till
missbruk. I vilken utsträckning lagändringar behövs
för att markera detta måste i första hand övervägas
av regeringen.
Enligt utskottets uppfattning bör man invänta
resultatet av regeringens beredning av ALI:s
utredning innan något ytterligare initiativ tas i
frågan.
Med hänsyn till det ovan anförda avstyrker
utskottet motionerna A208 (s), A210 (fp), A215
yrkande 4 i denna del (s), A254 (s), A296 (m, fp,
kd, c), A312 (s), A320 yrkandena 20 och 22 (kd),
A347 i denna del (s), A359 (s) och N211 yrkande 6
(fp) i de delar de inte kan anses tillgodosedda
genom det som utskottet anfört.
Rätt till heltidsanställning m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt motioner
från den allmänna motionstiden som rör frågor
om rätt till heltidsanställning. För att inte
föregripa den utredning som skall tillsättas
av regeringen i frågan, avstyrks samtliga
motioner.
Bakgrund
Utgångspunkten inom svensk arbetsrätt är att
arbetsgivaren fritt leder och fördelar arbetet.
Genom lagstiftning och rättspraxis har vissa avsteg
gjorts från denna princip. Avsteg har skett när det
gäller t.ex. arbetsgivares uppsägning som kräver
saklig grund och genom att arbetsbristuppsägningar
skall ske i viss turordning. När sådana
inskränkningar har skett i arbetsledningsrätten har
arbetstagarna regelmässigt givits möjligheten att få
saken överprövad i domstol.
I mer verksamhetsrelaterade frågor, som t.ex. hur
arbetet skall organiseras, har arbetsgivarens
självständiga beslutanderätt bevarats ograverad, låt
vara efter vederbörlig förhandling med fackliga
organisationer enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet (MBL) eller
kollektivavtal.
I arbetsledningsrätten ingår också att
arbetsgivaren beslutar om hur heltids- och
deltidstjänster skall organiseras. En senare
förändring i LAS är införandet av en bestämmelse (25
a §) om företrädesrätt till anställning med högre
sysselsättningsgrad. Regeln innebär att om
arbetsgivaren anser sig ha behov av att anställa mer
arbetskraft och detta behov kan tillgodoses genom
att en deltidsanställd anställs med högre
sysselsättningsgrad, då är arbetsgivaren skyldig att
lämna ett sådant erbjudande. Bestämmelsen bygger på
förutsättningen att arbetstagaren har anmält
intresse för högre sysselsättningsgrad och har
tillräckliga kvalifikationer för arbetet.
Bestämmelsen innebär att arbetsgivarens rätt att
leda arbetet alltjämt är orörd och inte kan
överprövas rättsligt. Frågan om arbetstagaren har
tillräckliga kvalifikationer för arbetet kan dock
bli föremål för domstolsprövning.
Motionerna
Frågor om heltids- och deltidsarbete tas upp i ett
antal enskilda s-motioner. De flesta motionerna ser
frågan ur ett könsperspektiv. Christina Axelsson och
Ann-Kristine Johansson gör i motion A215 (yrk. 4)
gällande att grunden för anställning skall vara
heltid som en rättighet och deltidsarbete som en
möjlighet. Motionärerna menar att det är orimligt
med den höga andel deltidsarbete som finns i
kvinnodominerade branscher, som handel, hotell,
restaurang, fastighetsförvaltning samt vård och
omsorg. Motsvarande krav på att grunden i alla
anställningar skall vara heltidsanställning
framställs i motion A289 av Anneli Särnblad Stoors
m.fl., som menar att saken måste bli föremål för
lagstiftning. I motion A230 anser Ann-Marie
Fagerström att regeringen skall verka för att
deltidstjänster skall omvandlas till
heltidstjänster. Lena Sandlin-Hedman och Gunilla
Carlsson i Hisings Backa påtalar i motion A351 att
LAS behöver förtydligas och skärpas, varvid heltid
skall utgöra norm och grund för anställningar på
hela arbetsmarknaden. Problemet är att omfattningen
av tjänster bestäms utifrån det arbetsgivaren tror
sig veta om kvinnor som grupp i stället för att se
till kvinnors enskilda förutsättningar och önskemål
om sysselsättningsgrad. Det blir därför närmast en
självklarhet att anställa kvinnor på deltid.
Deltidsarbete innebär en rad sämre förutsättningar
bl.a. när det gäller kompetensutveckling,
karriärmöjligheter och löneutveckling. Från
huvudregeln att grunden för anställning skall vara
heltidsanställning skall det dock finnas en
möjlighet för den enskilde att gå ned i arbetstid om
han eller hon önskar det. Undantag från huvudregeln
i en sådan lagstiftning om heltidsanställning skall
kunna göras genom kollektivavtal mellan
arbetsmarknadens parter. Inger Segelström m.fl.
förespråkar i motion A361 heltid som rättighet och
deltid genom kollektivavtal som möjlighet. Omkring
40 % av Sveriges kvinnor arbetar deltid, varav
hälften ofrivilligt då arbetsgivaren inte kan ge
högre sysselsättningsgrad. Drygt 80 % av alla
registrerade deltidsarbetslösa är kvinnor.
Slutligen tar Anita Jönsson och Kerstin Engle
(båda s) i motion A252 upp frågan om
anhöriganställdas situation mot bakgrund av
diskussionerna om rätten till heltid och möjligheten
till deltid. I motionen vill motionärerna att
möjligheten till nationella åtgärder för att
särskilt uppmärksamma situationen för personer med
anhöriganställning skall övervägas.
Utskottets ställningstagande
I de ovan redovisade motionerna tas frågorna om hel-
och deltidsarbete upp från en rad olika
utgångspunkter. Genomgående vill man öka de
anställdas möjlighet att påverka den egna
sysselsättningsgraden, antingen genom regler riktade
direkt till den enskilde eller via
arbetstagarorganisationerna.
I mars 2003 var, enligt Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), 77 067 personer registrerade som
deltidsarbetslösa (60 678 kvinnor och 16 389 män).
Därutöver hade 74 416 personer tillfälliga
timanställningar (47 245 kvinnor och 27 171 män).
Enligt Statistiska centralbyråns (SCB:s)
arbetskraftsundersökningar för samma tidpunkt
uppgick antalet undersysselsatta, som av
arbetsmarknadsskäl jobbar mindre än de önskar, till
234 000 personer, dvs. avsevärt fler än de som finns
registrerade hos AMS. Skillnaderna kan bl.a.
förklaras av olika mätmetoder.
Utskottet vill också i detta sammanhang peka på
den nya lagen om förbud mot diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med
tidsbegränsad anställning som utskottet kortfattat
redogjort för i detta betänkande under rubriken
Tidsbegränsad anställning m.m.
På initiativ av regeringen finns på
Arbetsmiljöverket (AV) en styrgrupp som tillsatts i
syfte att minska deltidsarbetslösheten. Gruppen har
antagit namnet HelaProjektet. I gruppen ingår
företrädare för ALI, Jämställdhetsombudsmannen
(JämO), AMS och Svenska ESF-rådet. Uppgiften är att
påverka de omständigheter som hindrar dem som
arbetar deltid och som vill arbeta mer att få den
önskade sysselsättningsgraden. Projektet skall
fördela medel till aktiviteter som prövar nya
arbetssätt och arbetsorganisationer och som kan
överföras i ordinarie verksamhet.
HelaProjektets handlingsplan utgår från att alla
som vill skall ha möjlighet att arbeta heltid. Det
målet kan enligt handlingsplanen uppnås genom
exempelvis nya decentraliserade lösningar i
arbetsorganisationen, nya sätt att lägga upp
arbetet, en bra arbetsmiljö, möjlighet för de
anställda att påverka sin arbetssituation samt
utrymme för kompetensutveckling och lärande. De
övergripande målen är
- att minska deltidsarbetslösheten för deltids-
och timanställda
-
- att minska den ofrivilliga
deltidsarbetslösheten
-
- att minska hindren för möjligheten till
heltidsarbete
-
- att verka för bestående förändringar.
-
Drygt 90 projekt befinner sig i olika faser, från
första kontakt och förankring till beslut om
beviljade bidrag. De handlar om allt från satsningar
på heltidsjobb i norrländsk glesbygd till
kompetensutveckling inom kooperativa butiker i
Malmöregionen. De flesta projekten berör kommunal
verksamhet, men även det privata näringslivet är
representerat.
I juli 2001 avrapporterade AMS till regeringen om
den översiktliga kartläggning av
deltidsarbetslösheten som AMS genomfört under maj
2001. Kartläggningen visar att deltidsarbete och
deltidsarbetslöshet främst förekommer inom vård,
omsorg och handel och att kvinnor berörs i betydligt
högre grad än män. Deltidsproblematiken är relativt
sett störst i skogslänen och i Gotlands län. Län med
hög arbetskraftsefterfrågan har lägre
deltidsarbetslöshet. Det största antalet
deltidsarbetslösa finns dock i Västra Götaland och
Skåne.
I Arbetsmarknadsverkets regleringsbrev för 2003
angav regeringen att "en väl fungerande sök- och
matchningsprocess i kombination med
programverksamheten skall medverka till att minska
arbetslösheten och deltidsarbetslösheten samt öka
sysselsättningen". AMS huvudinriktning för detta
arbete under 2003 innebär följande.
· Överenskommelser mellan AMS och samtliga
länsarbetsnämnder för att minska
deltidsarbetslösheten och timanställningarna.
·
· Den särskilda intygsrutinen utvidgas till att
gälla samtliga deltidsarbetslösa och
timanställda.
·
· Fortsatt och utvecklad samverkan med arbetsgivar-
och arbetstagarorganisationer om gemensamma
insatser för att minska deltidsarbetslöshet och
timanställningar samt samverka med HelaProjektet.
·
I slutet av januari 2003 meddelade AMS att det
åtagande som regeringen tillsammans med
Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet,
Svenska Kommunalarbetareförbundet och SACO gjort om
att halvera deltidsarbetslösheten inom vård och
omsorg uppfyllts. Åtagandet handlade om att minska
deltidsarbetslösheten inom vård och omsorg från 30
000 till 15 000 personer. Timanställningarna har
samtidigt sjunkit med 26 %. Den ökade
sysselsättningsgraden beror på att kvinnor i mindre
utsträckning arbetar deltid. Skillnaden mellan män
och kvinnor i genomsnittlig överenskommen
sysselsättningsgrad har under perioden 1997-2001
minskat från omkring 8 till omkring 6
procentenheter. Mäns sysselsättningsgrad har varit
ungefär oförändrad på 96 %, medan den för kvinnor
ökat från omkring 88 % till omkring 90 %. De
kraftigaste minskningarna har skett i Västerbottens,
Kronobergs, Uppsala, Dalarnas och Stockholms län.
Kommunerna, som är stora arbetsgivare inom området,
har i stor omfattning erbjudit de som så önskade
ökad sysselsättningsgrad.
Här finns det anledning att uppmärksamma att
regeringen i vårpropositionen 2002/03:100 anger att
utvecklingen för deltidsarbetslösa noga kommer att
följas och att regeringen vid behov kommer att vidta
ytterligare åtgärder. Dessutom meddelar regeringen
att det skall tillsättas en utredning för att
undersöka möjligheterna att införa en rätt till
heltidsanställning.
Utskottet kan med det ovan redovisade konstatera
att arbete pågår som i stora delar ligger i linje
med de förslag och synpunkter som framförs i de ovan
redovisade motionerna och som också överensstämmer
med utskottets uppfattning. Med hänvisning till det
anförda och till att det inte finns anledning att
föregripa resultatet av den nyssnämnda utredningen
avstyrks
motionerna A215 yrkande 4 i denna del (s), A230
(s), A289 (s), A351 (s) och A361 (s).
Anhöriga står för större delen av all vård och
omsorg till äldre och funktionshindrade. En allmän
uppskattning som är gjord av Kommunförbundet i dess
skrift "Aktuellt om äldreomsorgen 2002" är att 60-70
% utförs av anhöriga eller närstående. Den största
gruppen anhörigvårdare finns bland de äldre. I 65 %
av landets kommuner finns möjlighet att få ekonomisk
ersättning för anhörigvården. Ersättning kan utges i
form av ett bidrag från kommunen till den som vårdas
av anhörig, och i speciella fall kan vårdaren
anställas av kommunen. Antalet personer 65 år och
äldre som fick hjälp av anhörig eller närstående som
anställts av kommunen år 2001 var 2 100. Vid
anställningen är det vårdtagarens behov av hjälp som
styr omfattningen av anställningen och inte
anhörigvårdarens behov av anställning med en viss
sysselsättningsgrad. Kommunens beslut om
anhöriganställning och dess omfattning kan
överklagas till länsrätt.
Utskottet avstyrker därmed motion A252 (s).
Turordning vid uppsägning m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker motionsförslag om att
upphäva tvåpersonsundantaget i LAS för
småföretag och avstyrker en motion om att
helt avskaffa turordningsreglerna i LAS.
Jämför reservationerna 5 (m, fp, kd, c, mp)
och 6 (mp).
Bakgrund
LAS innehåller turordningsregler som arbetsgivare
skall iaktta vid uppsägning på grund av arbetsbrist.
Huvudregeln är i enlighet med principen sist in
först ut, dvs. arbetstagare med kortare
anställningstid står först i tur att sägas upp, före
arbetstagare med längre anställningstid. Om en
arbetstagare måste omplaceras för att få fortsatt
arbete, krävs att arbetstagaren har tillräckliga
kvalifikationer för det fortsatta arbetet. Därutöver
finns vissa särregler, t.ex. för arbetstagare med
nedsatt arbetsförmåga och som beretts särskild
sysselsättning hos arbetsgivaren. Domstol kan pröva
om arbetsgivarens uppsägning står i strid med
turordningsreglerna och ålägga arbetsgivare
skadestånd i sådana fall.
Efter förslag av arbetsmarknadsutskottet i
betänkande 2000/01:04 Undantag från turordningen
m.m. infördes med giltighet fr.o.m. den 1 januari
2001 i 22 § andra stycket LAS ett undantag från
denna turordningsprincip. Regeln innebär att en
arbetsgivare med högst tio arbetstagare får undanta
högst två arbetstagare som enligt arbetsgivarens
bedömning är av särskild betydelse för den fortsatta
verksamheten. Den eller de personer som undantas har
företräde till fortsatt anställning oavsett
turordningen. Väljer arbetsgivaren att undanta en
eller två personer från uppsägning får i stället
arbetstagarna efter dem i turordningen sägas upp.
Arbetsgivarens beslut att tillämpa
undantagsbestämmelsen kan i normalfallet inte prövas
rättsligt.
Bakom förslaget stod en majoritet bestående av
företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna,
Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet.
Frågan om att upphäva undantagsregeln har därefter
varit uppe till behandling och avstyrkts av
utskottet i betänkandena 2000/01:AU10 och
2001/02:AU6.
Motionerna
Vänsterpartiet anser i motion A262 att
tvåpersonsundantaget i 22 § LAS skall avskaffas och
ger förslag på lydelse av lagtexten efter en sådan
ändring. Som skäl för ändring anges bl.a. att
rättstryggheten satts ur spel då arbetsgivaren inte
behöver visa saklig grund för att tillämpa
undantagen och då arbetstagaren inte heller kan få
undantaget rättsligt prövat. Mycket talar för att
gravida och föräldralediga drabbats av
undantagsbestämmelsen. Vänsterpartiet understryker
vikten av att småföretag kan växa och anställa fler.
Sämre anställningstrygghet lockar inte fler att söka
sig till småföretag. Vägen för att underlätta för
småföretag måste ta andra banor än via försämrade
villkor för de anställda.
I ett flertal enskilda s-motioner krävs att
undantaget för två personer i
turordningsbestämmelsen i 22 § andra stycket LAS
avskaffas. Skäl som anförs för ett avskaffande är
bl.a. att det urholkar anställningsskyddet och
särskilt missgynnar kvinnor samt att regeln ökar
risken för godtycke och orättvis behandling eftersom
dess tillämpning inte kan prövas rättsligt. Krav på
avskaffande framställs av Christina Axelsson och
Ann-Kristine Johansson i motion A215 (yrk. 5), av
Catherine Persson i motion A218 och av Carina
Adolfsson Elgestam m.fl. i motion A219. I de två
senare motionerna påpekas att ensidiga
arbetsgivarbeslut minskar rättssäkerheten för den
enskilde och oftast missgynnar den svagare parten.
Bestämmelsen rubbar maktbalansen mellan
arbetsmarknadens parter till arbetsgivarens fördel.
Det är väl etablerat på arbetsmarknaden att göra
avvikelser från lagens turordningsregler genom
kollektivavtal. Motsvarande krav om avskaffande av
undantagsbestämmelsen i 22 § andra stycket LAS
ställs i motion A234 av Håkan Juholt m.fl., i motion
A295 av Claes-Göran Brandin och Gunilla Carlsson i
Hisings Backa samt i motion A333 av Kurt Kvarnström
m.fl. I den senare motionen understryks att
undantaget särskilt drabbar yngre kvinnor i
barnfamiljer. Siw Wittgren-Ahl m.fl., som i motion
A347 vill stärka unga kvinnors villkor på
arbetsmarknaden, anser också att
tvåpersonsundantaget skall tas bort. Utvecklingen
för främst yngre kvinnor riskerar annars att leda
till betydande ojämlikhet mellan arbetsvillkoren för
män och kvinnor. Även Lena Sandlin-Hedman och
Gunilla Carlsson i Hisings Backa vill i motion A350
återställa turordningsreglerna. De anser att det av
flera skäl är viktigt att minimera utrymmet för
godtycke i beslutsprocessen vid uppsägningar. Att ha
en lagstiftning som bygger på ensidighet är inte
acceptabelt. Frågan om att undanta någon från
turordningen avgörs bäst av de lokala parter som
känner förhållandena på arbetsplatsen bäst, dvs.
arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen.
Mikael Odenberg (m) vill i motion A229 (yrk. 2)
helt avskaffa turordningsreglerna i LAS. Skälen för
detta är att turordningsreglerna straffar den som
byter jobb med sämre anställningstrygghet,
avskräcker småföretagare att anställa nya
medarbetare, försvårar för invandrare och ungdomar
och andra nytillträdande att komma in på
arbetsmarknaden och försvårar överlevnaden för
företag i kris. Ett avskaffande understryker också
att varje medarbetare är unik och skall behandlas
därefter.
Enligt Ulf Holm och Barbro Feltzing (båda mp) i
motion A337 (yrk. 2) bör skyddet för personer som är
tjänstlediga för studier eller av annan anledning
öka vid uppsägning på grund av arbetsbrist och vid
tillämpning av gällande turordningsbestämmelser. Det
skall inte gå att undanta andra arbetstagare från
turordningen vid uppsägning för att i stället säga
upp tjänstlediga.
Utskottets ställningstagande
LAS är en skyddslagstiftning till förmån för den
svagare parten i anställningsförhållandet. Det är av
stor vikt att lagen uppfattas som klar och rättvis
både i sin utformning och i sin tillämpning.
Införandet av tvåpersonsundantaget i 22 § andra
stycket LAS innebar en avvikelse från en tydlig och
välkänd turordningsprincip, nämligen principen om
sist in - först ut. Undantaget ger stort utrymme för
ensidiga och godtyckliga arbetsgivarbeslut i
anställningsskyddsfrågor. Tillämpningen av
undantaget har bland arbetstagare upplevts som
kränkande och diskriminerande. Det finns exempel på
icke-godtagbar tillämpning som särskilt drabbat
gravida och föräldralediga arbetstagare. Det finns
även tecken som tyder på att gamla och sjuka
drabbats i större utsträckning. Att i ett sådant
läge inte ha möjlighet att rättsligt överpröva
arbetsgivarens beslut försvagar anställningsskyddet
ytterligare och bidrar även starkt till känslan av
rättsosäkerhet hos arbetstagarna.
Utskottet har förståelse för att det i vissa fall
kan finnas behov av att göra undantag från
turordningsreglerna i 22 § LAS. Redan före
införandet av undantagsbestämmelsen fanns det
möjlighet att genom kollektivavtal avvika från
turordningsprincipen sist in - först ut. Att
arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen måste
vara överens borgar för en saklig och rättvis
hantering av frågorna samtidigt som anpassning till
verksamheten och de lokala förhållandena kan göras.
Att såsom Mikael Odenberg föreslår i motion A229
(yrk. 2) helt avskaffa turordningsreglerna skulle
enligt utskottets mening väsentligt urholka
anställningsskyddet i LAS och även ge upphov till
orättvis och godtycklig hantering av dessa frågor.
Det skulle i praktiken innebära att de som sägs upp
på grund av arbetsbrist inte skulle ha något
anställningsskydd alls.
Sammantaget finns det tungt vägande skäl för att
avskaffa tvåpersonsundantaget i LAS. Tillämpningen
av regeln har drabbat orättvist och godtyckligt utan
att möjlighet finns att få frågan rättsligt prövad.
Det innebär att utskottet tillstyrker samtliga
motioner om avskaffande av tvåpersonsundantaget i 22
§ andra stycket LAS, nämligen motionerna A215
yrkande 5 (s), A218 (s), A219 (s), A234 (s), A262
(v), A295 (s), A333 (s), A347 i denna del (s) och
A350 (s). Motion A229 yrkande 2 (m) avstyrks.
Riksdagen bör därför fatta beslut om en sådan
lagändring. I bilaga 3 lägger utskottet fram förslag
till lagtext. Lagändringen bör träda i kraft den 1
juli 2003.
I motion A337 (yrk. 2) anför som framgått Ulf Holm
och Barbro Feltzing (mp) att skyddet för
tjänstlediga bör stärkas. Utskottet kan instämma med
motionärerna i att diskriminering inte får ske av
tjänstlediga vid tillämpning av
turordningsbestämmelserna i LAS. Möjligheterna att
träffa kollektivavtal om turordningen är inte heller
oinskränkta. En avtalsturlista kan förklaras ogiltig
om den är diskriminerande eller strider mot god sed.
Därutöver finns skyddsregler i
ledighetslagstiftningen. Utskottet ser inte i
nuläget att det finns underlag för att utvidga
lagstiftningen på det sätt som motionärerna
förespråkar.
Utskottet avstyrker motion A337 yrkande 2 (mp).
Åldersdiskriminering i LAS
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker motionsförslag om att
ändring skall ske av 3 § LAS så att äldre
arbetstagare vid beräkning av anställningstid
inte kan tillgodoräkna sig extra
anställningsmånader efter fyllda 45 år.
Jämför reservation 7 (fp, c).
Bakgrund
I LAS är en del bestämmelser och rättigheter
relaterade till arbetstagarens anställningstid hos
arbetsgivaren. Det kan gälla placering i
turordningen vid arbetsbristuppsägning (22 §) och
vid företrädesrätt till återanställning (26 §) samt
vid bestämmandet av taket för antalet månadslöner
som arbetsgivaren kan bli skyldig att betala i
skadestånd för brott mot LAS (38 §) eller det
sammanlagda skadestånd som en arbetsgivare som
vägrar rätta sig efter domstols dom i vissa fall kan
bli skyldig att betala (39 §).
I dessa avseenden får enligt 3 § andra stycket en
arbetstagare tillgodoräkna sig en extra
anställningsmånad för varje anställningsmånad som
arbetstagaren har påbörjat efter fyllda 45 år.
Sammanlagt får tillgodoräknande ske med högst 60
sådana extra anställningsmånader.
Motionerna
Folkpartiet anser i kommittémotion A332 (yrk. 16)
liksom Karin Pilsäter (fp) i motion A226 (yrk. 1och
2) att 3 § skall ändras så att den regel tas bort
som innebär att äldre arbetstagare får tillgodoräkna
sig en extra anställningsmånad för varje
anställningsmånad han eller hon har påbörjat efter
fyllda 45 år. I motionerna görs det gällande att
reglerna är diskriminerande. Om regeln har
tillkommit för att skydda arbetstagare med
försörjningsbörda för barn menar man att
åldersgränsen är godtyckligt bestämd och
diskriminerar yngre. Om regeln tillkommit för att
förstärka anställningsskyddet för äldre så
diskrimineras de äldre eftersom det försvårar för
dem som försöker ta sig in på arbetsmarknaden.
Utskottets ställningstagande
I motionerna A332 och A226 ifrågasätts en
bestämmelse i LAS som tillkommit för att skydda
äldre arbetstagare. Bestämmelserna har enligt
förarbetena till den äldre lagen (prop. 1973:129 s.
155), som alltjämt får anses ha giltighet,
tillkommit som skydd för den arbetskraft som löper
störst risk att slås ut och som har svårast att
klara sig på arbetsmarknaden.
Vid nyanställningssituationen kan det naturligtvis
inte uteslutas att arbetsgivare överväger
konsekvenserna av en framtida uppsägning av den
person som just skall anställas. Risken skall dock
inte överdrivas. Vid en avvägning mellan olika
intressen väger skyddet för de äldre arbetstagarna
tyngre.
Frågan om diskriminering på grund av ålder har
även en EG-rättslig aspekt. Frågan är reglerad i EG-
direktivet 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram
för likabehandling i arbetslivet (jämte rättelse).
Syftet med direktivet är att fastställa en allmän
ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet
på grund av flera omständigheter, däribland ålder.
Utskottet har noterat att det i direktivet finns
angivet att befogad särbehandling på grund av ålder
får ske om det kan motiveras av ett berättigat mål
som särskilt rör sysselsättningspolitik,
arbetsmarknad och yrkesutbildning om sättet att
genomföra detta syfte är lämpligt och nödvändigt.
Genomförandet av direktivet skall ha skett senast
den 2 december 2003. Den del av direktivet som bl.a.
avser åldersdiskriminering har Sverige ytterligare
tre år på sig för att införa i svensk lagstiftning.
Den s.k. diskrimineringskommittén, som är en
parlamentarisk kommitté med hovrättslagmannen Göran
Ewerlöf som ordförande, har bl.a. fått i uppdrag att
lämna förslag till hur bestämmelserna om
åldersdiskriminering i direktivet om likabehandling
i arbetslivet skall genomföras i Sverige (dir.
2002:11). Kommittén skall redovisa sitt uppdrag
senast den 1 december 2004. Enligt utskottets mening
bör man alltså inte, som föreslås i motionerna,
försämra skyddet för de äldre. I stället bör man ta
till vara den resurs som den äldre arbetskraften
utgör genom att satsa på kompetensutveckling och på
att anpassa arbetsplatser och arbetsvillkor till
äldres förutsättningar. Man bör också verka för en
förändring av den negativa attityd som kan finnas
mot äldre arbetskraft.
Utskottet avstyrker motionerna A226 yrkandena 1 och
2 (fp) och A332 yrkande 16 (fp).
Företagsnedläggning m.m.
Utskottets förslag i korthet
Utskottet behandlar i detta avsnitt olika
motionsförslag som berör frågor om
anställningsskydd och medinflytande i samband
med företagsnedläggning m.m. Motionerna
avstyrks.
Jämför reservation 8 (c).
Motionerna
Ett antal motioner tar från olika utgångspunkter upp
frågor med anknytning till omstrukturering och
nedläggning av företag. Centerpartiet pläderar i
motion N306 (yrk. 30) för att regeringen skall låta
utreda ansvarsfördelningen avseende personal vid
företagsnedläggning. Uppdraget skall även inkludera
kommuners och statens roll för att lindra de lokala
effekterna av en nedläggning. Jämfört med andra
europeiska länder är det i Sverige lätt att lägga
ned företag. I Kontinentaleuropa krävs omfattande
kontroller och förhandlingar med myndigheter innan
en nedläggning godkänns. Exempelvis kan en
nedläggning stoppas om argumentet om dålig lönsamhet
inte anses hålla. I många länder är varseltiderna
kortare och företagen riktar in sig på att upprätta
sociala planer, exempelvis i form av utbildning och
omskolning. I Sverige hanteras ansvaret för de
varslade arbetstagarna mycket olika i företagen.
Ofta är även kommunen och i vissa fall staten
aktörer för att lindra de lokala effekterna av en
nedläggning.
Hillevi Larsson och Britt-Marie Lindkvist (båda s)
menar i motion A251 att det svenska regelverket
skall anpassas till internationella regler som ger
arbetstagare större trygghet vid
företagsnedläggningar. Motionärerna hänvisar till en
OECD-sammanställning av 27 länders regler om
anställningstrygghet. En tredjedel av länderna har
sammantaget ett starkare skydd för de anställda på
de tre områden som undersöktes. Enligt motionen bör
regeringen se över gällande regler och anpassa dem
efter internationella förutsättningar, dvs. ändra de
regler som ger Sverige dålig placering jämfört med
de bästa EU- och OECD-länderna.
I motion A255 anser Raimo Pärssinen och Per-Olof
Svensson (båda s) att det finns behov av att öka
löntagarnas trygghet och att stärka fackens roll och
samhällets inflytande vid strukturomvandling i
näringslivet. Företags skyldighet att vid en
situation med större förändringar föra dialog med
övriga parter i samhället måste lagfästas. Alla
måste ta ansvar och skapa gemensamma resurser som
skall tas i bruk vid större förändringar. Med
resurser avses bl.a. tid för genomförande av
omställning för såväl individen som samhället, men
också gemensam finansiering där näringslivet tar sin
del av ansvaret. Ett sätt att hantera problemet kan
vara att ingå lokala omställningsavtal.
Jan Björkman och Kerstin Andersson (båda s) vill i
motion A279 förstärka arbetsgivarens sociala ansvar
vid företagsnedläggning. Det är inte rimligt att
samhället tar hela ansvaret för dem som blir
arbetslösa. Om överenskommelse inte kan träffas
måste lagstiftning tillgripas. Företagen måste i ett
tidigare skede än i dag informera de fackliga
organisationerna och de berörda myndigheterna på
orten. Dessa måste ges möjlighet att påverka vilka
åtgärder som skall vidtas för att underlätta för dem
som blir arbetslösa. Det måste också finnas
enhetliga regler för alla länder inom EU om
arbetsgivares ansvar vid företagsnedläggningar.
En översyn måste genomföras av reglerna om varsel
till länsarbetsnämnden menar Göte Wahlström m.fl.
(s) i motion A303, detta för att skapa bättre
förutsättningar för att den enskilde som varslats
kan komma i arbete och för att skadeverkningarna av
eventuell arbetslöshet skall kunna minimeras.
Hans Stenberg och Kerstin Kristiansson Karlstedt
(båda s) anser i motion A339 att regeringen bör
arbeta för enhetliga regler för företagsnedläggning
i EU:s alla medlemsländer.
Utskottets ställningstagande
Motionerna i detta avsnitt har olika inriktning men
har samma utgångspunkt i olika problem som kan
uppstå vid företagsnedläggning. En del motioner tar
upp ansvarsfördelningen mellan de olika aktörerna
inom Sverige, andra har ett mera europeiskt
perspektiv och jämför medlemsstaternas inhemska
bestämmelser med varandra.
Regeringen gav i december 2001 AMS i uppdrag att i
samverkan med ALI kartlägga rättsläget i EU:s
medlemsstater vad gäller arbetsgivares ansvar vid
företagsnedläggningar.
Bakgrunden till uppdraget var det ökade antalet
varsel om driftsinskränkningar som hade skett i
Sverige under de senaste åren. Därför kom frågan om
arbetsgivarens ansvar för anställda som har drabbats
av driftsinskränkning i fokus, särskilt när
verksamheter helt lagts ned eller flyttats till
andra länder. Det ifrågasattes om det kan finnas
särskilda vinster för internationella koncerner med
att lägga ned sin verksamhet just i Sverige.
Kartläggningen presenterades i maj 2002 och har
koncentrats på de stora medlemsstaterna Frankrike,
Italien, Spanien, Storbritannien och Tyskland samt,
förutom Sverige, vissa medlemsstater i Sveriges
närhet, nämligen Danmark och Finland och därutöver
Nederländerna. Det är framför allt de
arbetsrättsliga reglerna om uppsägning på grund av
arbetsbrist (s.k. kollektiva uppsägningar) som har
kartlagts. Även myndigheternas tillsyns- och
tillståndsuppgifter i samband med varsel om
driftsinskränkningar har utretts.
Enligt kartläggningen finns en utbredd uppfattning
att det inom EU finns vissa särdrag i
medlemsstaternas arbetsmarknadsregleringar som gör
det möjligt att tala om en kontinental, en
anglosaxisk och en nordisk modell. De grundläggande
skillnaderna mellan modellerna avser den
arbetsrättsliga strukturen, kollektivavtalets
ställning samt statens och de fackliga
organisationernas varierande betydelse på
arbetsmarknaden.
Den kontinentala modellen, som finns i bl.a.
Tyskland och Frankrike, präglas av låg facklig
organisationsgrad och har en pluralistisk
fackföreningsrörelse med inbördes konkurrens.
Avtalsförhandlingarna är decentraliserade, och
lagstiftningen är främst inriktad på skyddsregler
för den individuella arbetstagaren. Kollektivavtal
har underordnad betydelse men kan genom
myndighetsbeslut utsträckas till att gälla
arbetsgivare och arbetstagare inom det geografiska
och yrkesmässiga område som avtalet gäller för.
Kontrollen av efterlevnaden av anställningsskyddet
sker vanligen genom myndigheter eller företagsråd.
Den anglosaxiska modellen finns i Storbritannien
och Irland. Den kännetecknas av statens svaga roll
på arbetsmarknaden och den låga fackliga
organisationsgraden. Rättssystemet bygger på
rättspraxis. Kollektivavtal saknar rättsligt
bindande verkan och är endast gällande mellan de
parter som uttryckligen angett det i
anställningsavtalet. Anställningsavtalet är bärare
av rättigheter och skyldigheter.
Den nordiska modellen präglas av den grundläggande
synen att staten så långt möjligt skall hålla sig
utanför och överlåta den arbetsrättsliga regleringen
till arbetsmarknadens parter.
Arbetstagarorganisationerna har en central roll, de
är välorganiserade och organisationsgraden är hög.
Kollektivavtal är rättsligt bindande för
organisationerna och deras medlemmar.
Avtalsverksamheten är centraliserad.
Slutsatsen av AMS kartläggning är att EU-
medlemsstaternas regelsystem för
företagsnedläggningar uppvisar vissa gemensamma
drag. Dessa beror på att staternas reglering utgår
från samma minimikrav i ILO-instrument och EG-
direktiv. Det finns också många olikheter som beror
på staternas olika syn på arbetsrättens och
arbetsmarknadsmyndigheternas roll och funktionssätt
i samhället. Dessutom är sambandet med bl.a. skatte-
och socialförsäkringssystemen så komplicerat att det
inte går att göra några enkla jämförelser av
kostnaderna vid företagsnedläggningar i de olika EU-
medlemsstaterna.
Ett annat arbete som presenterats det senaste året
är den särskilda utredaren landshövdingen Lars Eric
Ericssons betänkande Omställningsavtal - Ett
aktivare stöd till uppsagda (SOU 2002:59).
Betänkandet framlägger en redovisning av hur de
omställnings- och trygghetsavtal som finns på svensk
arbetsmarknad verkar och en analys av vilka effekter
de har.
Utredningens utgångspunkt är att omställningsavtal
är ett sätt att ta ansvar i samband med
omstruktureringar som väl ansluter till den svenska
traditionen på arbetsmarknaden. Omställnings- och
trygghetsavtal är kollektivavtal, som syftar till
att ge arbetstagare som sagts upp på grund av
arbetsbrist stöd i omställning till ny försörjning.
Detta sker genom ett aktivt omställningsarbete som
kan påbörjas vid uppsägningstillfället eller i vissa
fall tidigare. Avtalet ger också under vissa
förutsättningar ekonomisk ersättning som komplement
till den allmänna arbetslöshetsersättningen på
lönedelar över det s.k.
a-kassetaket. En tidsbegränsad kompensation för
lönemellanskillnad vid övergång till lägre betalt
arbete kan också utges. Verksamheten finansieras
genom att de företag som omfattas av avtalet betalar
en avgift som beräknas som en procentuell andel av
lönesumman. Omställningsarbetet genomförs i
samverkan med de uppsagda av de trygghetsråd som
inrättats av parterna som träffat
omställningsavtalet. Kännetecknade för
arbetsformerna är en hög grad av individ- och
situationsanpassning. Individens aktiva medverkan
förutsätts. Omställningsstödet kan vara av olika
slag. Normalt ingår någon form av startaktivitet i
form av rådgivning, vägledning och nyorientering,
och därefter sätts vid behov in ytterligare åtgärder
i form av stöd för att söka arbete, utbildning,
praktik eller stöd för att starta eget företag.
Trygghetsråden har en självständig ställning i
förhållande till de lokala parterna och har inga
myndighetsfunktioner.
Omställningsavtal finns framför allt på det
privata tjänstemannaområdet och för statsanställda.
Antalet arbetstagare som omfattas av sådana avtal är
knappt en miljon. Omställningsavtal saknas för
huvuddelen av det privata LO-området och för hela
den kommunala arbetsmarknaden.
Omställningsavtal har positiva effekter på
individnivå. Risken för arbetslöshet minskar, och de
flesta övergår efter relativt kort tid till egen
försörjning i nytt arbete eller eget företag. De
viktigaste framgångsfaktorerna i trygghetsrådets
verksamhet är enligt utredningens bedömning den
tidiga starten, det individinriktade arbetssättet
och de arbetsformer trygghetsråden tillämpar.
Utredningen har bedömt att det inte finns några
egenskaper i de tillkommande grupperna på
arbetsmarknaden som ännu inte har omställningsavtal
som talar för att resultatet skulle bli sämre.
Avtalen bidrar till ett ökat omvandlingstryck på
arbetsmarknaden, vilket har positiva
samhällsekonomiska effekter. Effekterna är framför
allt en följd av minskade kostnader för a-kassa och
åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken samt av ökade
intäkter i form av inkomstskatt, sociala avgifter
och konsumtionsskatter.
Avtalen får fördelningspolitiska effekter eftersom
stödet är tillgängligt för alla som omfattas av
avtalen. De som mest behöver stöd får också tillgång
till det.
I förhandlingarna om omställningsavtal har det på
det privata tjänstemannaområdet skett en koppling
mellan turordningsreglerna och omställningsavtalen
så att det uppstått en "köp-säljsituation". Det
visade sig i utredningens material att
omställningsstödet har positiva företagsekonomiska
effekter.
Utskottet konstaterar att det i
budgetpropositionen för år 2003 angetts att
regeringen med anledning av ovannämnda SOU noga
följer utvecklingen och delar utredningens bedömning
att formerna för nya avtal skall avgöras av
parterna. Regeringen ansåg vidare att det material
som utredningen tagit fram om omställningsavtal har
ett värde för att driva processen framåt.
Utskottet anser att frågorna om anställningsskydd
och inflytande vid strukturförändring är av stor
vikt. Frågorna har en svårgenomtränglig komplexitet,
i synnerhet i Europaperspektivet. Utskottet avvaktar
regeringens beredning och vidare åtgärder med
anledning av AMS kartläggning och betänkandet om
omställningsavtal.
Utskottet, som förutsätter att regeringen
återkommer till riksdagen i frågan, avstyrker
motionerna A251 (s), A255 (s), A279 (s), A303 (s),
A339 (s) och N306 yrkande 30 (c).
Stridsåtgärder
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motionsförslag om
att förbjuda sympatiåtgärder och om att
införa ett krav på att stridsåtgärder skall
vara proportionerliga. Motionerna avstyrks.
Jämför reservation 9 (m, kd).
Motionerna
Kristdemokraterna anser i kommittémotion A320 att en
rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter
skall etableras vid konflikter och att
stridsåtgärder skall vara proportionerliga (yrk.
23). Möjligheterna till stridsåtgärder som kostar
lite för den egna organisationen men som orsakar
stora kostnader för motparten och tredje man måste
begränsas. Proportionalitetskravet skall omfatta
såväl den inledande åtgärden som svarsåtgärden och
avse alla typer av stridåtgärder. Proportionaliteten
bör prövas utifrån själva åtgärden och den skada den
orsakar. Den snabba tekniska utvecklingen gör att
företag är extremt känsliga när arbetstagare med den
rätta kompetensen tas ut i strejk. Kristdemokraterna
hävdar vidare att sympatiåtgärder inte skall
tillåtas som instrument vid arbetsmarknadskonflikter
(yrk. 24). Den egentliga orsaken till att
arbetsmarknadens parter får vidta stridsåtgärder är
att de inte träffat kollektivavtal med varandra. Vid
sympatiåtgärder är däremot de stridande parterna
bundna av kollektivavtal, och det är därför inte
rimligt att tillåta sympatiåtgärder.
Mikael Odenberg (m) kräver i motion A229 att en
proportionalitetsregel för stridsåtgärder skall
införas i MBL (yrk. 4). Motionären menar att regeln
bör ta sikte på proportionalitet mellan en
stridsåtgärds omfattning och den skada som drabbar
motparten. Även förhållandet mellan en stridsåtgärds
omfattning och åtgärdens syfte bör omfattas av
proportionalitetsprincipen.
Utskottets ställningstagande
Rätten till fackliga sympatiåtgärder berördes i
anslutning till behandlingen av den s.k.
lönebildningspropositionen (prop. 1999/2000:32 och
bet. 1999/2000:AU5) liksom i betänkandena om
arbetsrättsliga frågor 2000/01:AU7 och 2001/02:AU6.
Frågan hade tagits upp i utredningsbetänkandet
Medling och lönebildning (SOU 1998:141).
Utredningens slutsats var att sympatiåtgärder inte
borde förbjudas.
Att kunna vidta sympatiåtgärder utgör en del i den
nordiska traditionen och är också väsentligt för
hela kollektivavtalssystemet. En inskränkning av
möjligheterna till sympatiåtgärder skulle sannolikt
också komma i konflikt med Sveriges internationella
förpliktelser. Utskottet har tidigare avstyrkt
motioner med samma innehåll och har inte ändat sin
uppfattning i denna fråga.
Även frågan om stridsåtgärders proportionalitet
ingick i den ovannämnda utredningen. I denna del
föreslog utredningen en proportionalitetsregel.
Förslaget tog sikte på tre olika situationer och
motiverades med att det borde skapas en rimligare
balans mellan parterna. Vid remissbehandlingen
utsattes dock förslaget för kritik av många olika
slag, bl.a. skulle sådana regler kunna försvåra,
fördyra och försena förhandlingsprocessen och de
skulle kunna bli svårtillämpade. Regeringen kom
aldrig att lägga fram något förslag med sådant
innehåll. Utskottet fann också vid sin behandling av
lönebildningspropositionen att starka skäl talar mot
proportionalitetsregler. Utskottet står alltjämt
fast vid detta.
Med beaktande av det som sagts ovan bör de nu
behandlade motionerna A229 yrkande 4 (m) och A320
yrkandena 23 och 24 (kd) avstyrkas.
Förstärkt skydd för gravida och
föräldralediga
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlar utskottet ett antal
motioner som avser frågor om förstärkt skydd
för gravida och föräldralediga.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Jämför reservationerna 10 (fp), 11 (kd) och
12 (c).
Motionerna
Folkpartiet anser i motion A241 att
anställningsskyddet för gravida och föräldralediga
skall stärkas (yrk. 15). Många kvinnor och några män
vittnar om att de blir sämre behandlade på
arbetsplatsen efter att ha varit föräldralediga. Det
kan vara fråga om omplacering och i vissa fall att
de drabbats hårdare vid uppsägning. Villkoren vid
uppsägningar bör noga granskas. Framkommer det att
arbetsgivare och fackföreningar missgynnar gravida
och föräldralediga vid uppsägningsförhandlingar bör
man överväga att skärpa lagstiftningen. En metod är
att uppsägningslön skall utges även till
föräldralediga, vilket minskar frestelsen att säga
upp föräldralediga för att slippa betala
uppsägningslön.
Kristdemokraterna hänvisar i kommittémotion A242
till det som EU:s ministerråd kommit fram till när
det gäller anställdas rätt att återuppta sitt arbete
utan försämrade villkor efter föräldraledighet och
möjligheterna att tillgodoräkna sig de förbättringar
som arbetskamraterna erhållit under tiden (yrk. 17).
Det kan gälla lönehöjning eller utbildning. Partiet
menar att föräldraledigheten i dag kan vägas in som
skäl för förändring av tjänsten och att detta inte
är förenligt med de nya EU-reglerna.
Kristdemokraterna ställer i en annan kommittémotion,
A320, kravet att lagstiftningen måste skärpas så att
den ger ett användbart skydd för kvinnor och män som
under föräldraledigheten blir diskriminerade i något
avseende (yrk. 9). Ett exempel på skärpning kan vara
förbud mot att föräldraledighet skall kunna användas
som uppsägningsskäl. Den extra kostnad som en
arbetsgivare har för en anställd som är
föräldraledig i form av semesterersättning motverkar
anställning av personer, främst kvinnor, i åldrar
där föräldraskap är troligt. Ersättning för
semesterersättning till en föräldraledig bör därför
betalas via försäkringskassan genom
arbetsgivaravgiften och inte belasta den enskilde
arbetsgivaren. Det måste också ges möjlighet till
både deltids- och heltidsarbete på arbetsmarknaden.
Ett stort ansvar vilar på den offentliga sektorn i
detta avseende.
Centerpartiet framför i kommittémotion, A239, att
regeringen bör ta initiativ till en fördjupad
uppföljning av den lagstiftning som reglerar
möjligheten till ett barnvänligt arbetsliv (yrk.
24). Ett barnvänligt arbetsliv bör kännetecknas av
hög flexibilitet och tillåtande attityder. Lika
möjligheter för kvinnor och män att förena karriär
med familjebildning skall eftersträvas. Det bör tas
initiativ till överläggningar mellan
arbetsmarknadens parter kring frågor om ett
barnvänligt arbetsliv. Varken vid graviditet eller
föräldraledighet skall anställda få diskrimineras.
Centerpartiet kräver i kommittémotion A366 att
föräldraledighetslagen skall stärkas så att
föräldraledighet inte får räknas som uppsägningstid
(yrk. 15).
I motion A304 av Lars U Granberg och Birgitta
Ahlqvist (båda s) konstateras att stödet för
föräldralediga är för svagt. Därför är det
nödvändigt att en skärpning görs i LAS för att
förhindra uppsägning och omplacering av anställda
under föräldraledighet. Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s)
anser i motion A347 att unga kvinnors villkor på
arbetsmarknaden måste stärkas genom förändring i
bl.a. LAS, föräldraledighetslagen och
jämställdhetslagen (1991:433). Det är oacceptabelt
att unga kvinnor som väljer att bli föräldrar
riskerar avskedande, uppsägning, avbruten
provanställning, försämrad löneutveckling eller
andra försämringar i anställningsvillkoren.
Ulf Holm och Barbro Feltzing (båda mp) kräver i
motion A337 att regeringen skyndsamt utarbetar
lagförslag om skärpning av föräldraledighetslagen
för att skydda gravida och föräldralediga i enlighet
med den skärpning av lagen som riksdagen förordade i
sitt beslut den 5 april 2001 (yrk. 1).
Utskottets ställningstagande
Utskottet har vid ett flertal tillfällen betonat
vikten av att skapa gynnsammare förutsättningar för
att arbetstagare skall kunna förena arbete och
föräldraskap.
Utskottet konstaterade i betänkande 2000/01:AU9
att det förekommer att arbetsgivare försvårar för
föräldrar att utnyttja rätten till ledighet enligt
föräldraledighetslagen. Regeringen fick av riksdagen
i uppdrag att överväga om det finns behov av att
förstärka skyddet för de arbetstagare som väljer att
utnyttja sin rätt till ledighet i samband med
föräldraskap. Den då pågående översynen av
arbetsrätten fick sedan av regeringen ett
tilläggsuppdrag att se över den arbetsrättsliga
lagstiftningen även i detta avseende.
I betänkandet Hållfast arbetsrätt - för ett
föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56) anges att
tillgänglig statistik visar att barnafödandet under
det senaste årtiondet har minskat dramatiskt, främst
bland kvinnor mellan 20 och 29 år. Det kan enligt
utredningen antas att en av många orsaker till detta
stora samhällsproblem är svårigheter att på dagens
arbetsmarknad kunna kombinera förvärvsarbete och
föräldraskap. Enligt JämO har antalet anmälningar
och förfrågningar med anknytning till föräldraskap
och graviditet ökat under senare år, och samma
tendens har observerats från fackligt håll. Någon
entydig statistik som talar för att gravida och
föräldralediga regelmässigt missgynnas på
arbetsmarknaden har dock utredningen inte kunnat
finna. Befintlig statistik visar emellertid att det
finns en tendens till försämrad situation för
småbarnsföräldrar, särskilt kvinnor, som har en lös
förankring i arbetslivet när de skaffar barn. Helt
klart är att en persons ställning på arbetsmarknaden
åtminstone riskerar att försämras i och med en
planerad eller föreliggande graviditet och därmed
sammanhörande föräldraledighet. Särskilt drabbade av
detta förhållande är kvinnor, som av tradition eller
ekonomiska skäl ofta är den av föräldrarna som
utnyttjar huvuddelen av rätten till ersättning för
föräldraledighet och stannar hemma med barnet.
När det gäller gravida kvinnors ställning på
arbetsmarknaden konstaterar utredningen att skyddet
förstärkts genom de ändringar i jämställdhetslagen
som trädde i kraft den 1 januari 2001 och genom EG-
domstolens praxis i fråga om tillämpningen av det
s.k. likabehandlingsdirektivet under senare år.
Senast genom det uppmärksammade avgörandet i målet
Tele Danmark har domstolen understrukit det starka
skyddet för gravida kvinnor på arbetsmarknaden
enligt direktivet.
Vad gäller föräldralediga arbetstagare är skyddet
emellertid betydligt svagare, både enligt gällande
EG-rätt och svensk rätt. Enligt utredningens mening
finns inte några sakliga skäl för att skyddet för
föräldralediga arbetstagare skall vara sämre än för
gravida arbetstagare. Vidare har nyligen inom EU
beslutats om förändringar i
likabehandlingsdirektivet som bl.a. syftar till att
stärka skyddet för föräldralediga när det gäller
såväl anställningen som anställningsvillkoren.
Utredningen har mot den nu beskrivna bakgrunden
lagt fram tre lagförslag för att stärka
föräldralediga arbetstagares rättsliga ställning.
Det första förslaget tar sikte på ändrade regler
för tidsbegränsade anställningar, se under rubrik
Tidsbegränsad anställning m.m., som avser att
förhindra långvariga visstidsanställningar.
Förslaget har tillkommit bl.a. med hänsyn till att
kvinnor i fertil ålder är klart överrepresenterade
inom gruppen tidsbegränsat anställda.
Det andra förslaget är att ett särskilt förbud mot
att diskriminera föräldralediga införs i
föräldraledighetslagen. Diskrimineringsförbudet är i
allt väsentligt uppbyggt på samma sätt som
jämställdhetslagens förbud mot könsdiskriminering.
Vid sidan av arbetsmarknadens parter ges JämO
uppgiften att övervaka denna reglering.
Missgynnande av föräldralediga blir därigenom
förbjudet på motsvarande sätt som när det gäller
missgynnande på grund av kön enligt
jämställdhetslagen.
Diskrimineringsskyddet skall även täcka den
situationen att en arbetstagare missgynnas av skäl
som har samband med att han eller hon tidigare
utnyttjat sin rätt till föräldraledighet. Den
föreslagna regeln medför att varje beslut från
arbetsgivarens sida att t.ex. säga upp en
föräldraledig arbetstagare eller att avbryta en
provanställning kommer att kunna prövas rättsligt.
Även skyddet avseende anställningsvillkoren blir
enligt utredningen starkare än vad det är i dag.
Den ovan föreslagna regleringen medför inte något
absolut förbud mot uppsägning av föräldralediga
arbetstagare. Det kan enligt utredningen
naturligtvis förekomma att föräldralediga
arbetstagare sägs upp utan att arbetsgivarens beslut
har något samband med föräldraledigheten i sig. Ett
problem i detta sammanhang är att uppsägningstiden
enligt LAS löper under tiden som föräldraledigheten
fortgår. Det är således möjligt att uppsägningstiden
har löpt ut och anställningen har upphört när
föräldraledigheten sedermera avslutas. Detta medför
även att företrädesrätten till återanställning för
denna kategori av arbetstagare inte blir reell.
Det tredje förslaget till åtgärd är därför att
uppsägningstiden vid uppsägning på grund av
arbetsbrist av en anställd som är helt föräldraledig
skall börja löpa först när arbetstagaren helt eller
delvis återupptar sitt arbete. Därigenom ges den
föräldralediga arbetstagaren en rätt till lagstadgad
uppsägningstid när han eller hon återkommer till
arbete, och tiden kan t.ex. utnyttjas för att söka
nytt arbete. Genom denna lösning kommer man enligt
utredningen även till rätta med problematiken kring
företrädesrätt till återanställning för
föräldralediga arbetstagare eftersom tiden under
vilken denna kan göras gällande bl.a. är knuten till
anställningens upphörande sedan uppsägningstiden
löpt ut.
Med anledning av Centerpartiets motion A239 (yrk.
24) har utskottet noterat att JämO just avslutat en
nio månader lång kampanj mot diskriminering av
gravida kvinnor i arbetslivet. Kampanjen har kallats
"barn OCH jobb: nio månader". Syftet med kampanjen
har varit att informera allmänheten om de regler och
rättigheter som gäller. Syftet har vidare varit att
informera och aktivt påverka arbetsmarknadens parter
och politiska beslutsfattare så att diskriminering
som har samband med graviditet kan upphöra.
Graviditet och barnafödande skall ses som en normal
del av "livets regler", inte som ett
arbetslivsproblem. Kampanjens huvudsyfte var att
föra fram att det är diskriminering att missgynna
gravida kvinnor och att det är en kränkning av en
mänsklig rättighet och ett lagbrott.
I ett första skede valde JämO att uppmärksamma den
diskriminering som enbart drabbar kvinnor, faktiskt
eller förväntat. JämO:s avsikt är att senare, under
samlingsnamnet "barn OCH jobb: föräldraskap" belysa
de problem som följer när barnet har fötts.
Utskottet anser att frågorna om stärkt skydd för
föräldralediga måste ha hög prioritet. Det hör inte
hemma på svensk arbetsmarknad att bli missgynnad på
grund av att man som arbetstagare nyttjat sina
lagstadgade rättigheter som förälder. Utskottet
förutsätter att regeringen skyndsamt återkommer till
riksdagen med förslag för att utöka skyddet för
föräldralediga arbetstagare. I avvaktan på
regeringens beredning av frågan avstyrks motionerna
A239 yrkande 24 (c), A241 yrkande 15 (fp), A242
yrkande 17 (kd), A304 (s), A320 yrkande 9 (kd), A337
yrkande 1 (mp), A347 i denna del (s) och A366
yrkande 15 (c), i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.
Drogtester och kontroll i
belastningsregistret
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motionsförslag som
berör frågor om drogtester och arbetsgivares
rätt att få del av personuppgifter ur
belastningsregistret. Motionerna avstyrks.
Bakgrund
Den s.k. Integritetsutredningen lämnade i mars 2002
sitt slutbetänkande Personlig integritet i
arbetslivet (SOU 2002:18) till regeringen. I
utredningen föreslogs en helt ny lag om skydd för
den personliga integriteten (LIA). Utredningen
konstaterade att det inte finns någon samlad
reglering till skydd för den personliga integriteten
i arbetslivet och inte heller någon lagstiftning som
utformats med hänsyn till den tekniska och
medicinska utvecklingen. De frågor som utredningen
framför allt inriktade sig på var risker för
kränkningar av arbetstagarnas personliga integritet
i samband med dels användningen av
informationsteknik i arbetslivet, dels
arbetsgivarens kontroller av arbetstagarnas hälsa
eller droganvändning. Lagförslaget tog sin
utgångspunkt i personuppgiftslagen (1998:204) (PUL).
Lagförslaget innebar i här relevanta delar följande.
- Förbud att behandla personuppgifter om
arbetstagarens eller arbetssökandens hälsa eller
droganvändning utom när det är nödvändigt för att
bedöma om arbetstagaren är lämpad för uppgifter i
arbetsgivarens verksamhet eller, om arbetstagaren
begärt det, för att bedöma rätten till förmåner.
- Hälsoundersökningar och drogtester får bara
utföras av personal inom hälso- och sjukvården
eller under överinseende av sådan personal;
drogtesterna måste dessutom analyseras på visst
föreskrivet sätt.
- Förbud för arbetsgivaren att behandla
personuppgifter om arbetstagarens eller
arbetssökandens lagöverträdelser utom när det är
nödvändigt för att bedöma tillförlitligheten med
hänsyn till säkerheten för det allmänna eller för
arbetsgivarens verksamhet; arbetsgivaren skall inte
rutinmässigt kunna ställa krav på att arbetstagaren
eller arbetssökanden företer registerutdrag före en
anställning.
I fråga om tillåtligheten att genomföra drogtester
konstaterade utredningen att ingen lagreglering
finns. Har inte frågan reglerats i avtal måste
frågan anses ingå i arbetsgivarens
arbetsledningsrätt under vissa förutsättningar.
Förutsättningarna har utvecklats av Arbetsdomstolen
bl.a. i rättsfallet AD 2001 nr 3. Det förutsätts att
arbetsgivaren inte överskrider gränserna för denna
rätt genom att utöva den i strid med lag eller god
sed. Vid bedömningen av om arbetsgivarens beslut
står i strid med god sed har i praxis gjorts en
avvägning mellan arbetsgivarens intresse av att
utföra testet och arbetstagarens intresse av att
värna sin personliga integritet. Intrånget i
arbetstagarens personliga integritet måste stå i
proportion till det intresse arbetsgivaren vill
tillgodose.
Det finns lagregler som begränsar arbetsgivarens
arbetsledningsrätt i detta avseende; av störst
betydelse är 2 kap. 6 § regeringsformen (bl.a. skydd
mot påtvingat kroppsligt ingrepp) och 30 § LOA
(periodiska hälsoundersökningar).
När det gäller rätten att få ut personuppgifter ur
belastningsregistret är den frågan reglerad i lagen
(1998:620) om belastningsregister.
Belastningsregistret innehåller uppgifter om
personers brottmålsdomar och beslut som meddelats i
Sverige och som avser brottspåföljd m.m.
Belastningsregistret motsvarar det som tidigare
benämndes kriminalregistret och som även kallades
brottsregistret. Rätten att få uppgifter från
registret tillkommer vissa myndigheter för deras
tillsynsverksamhet, t.ex. Datainspektionen och
domstolar och myndigheter i vissa fall. I övrigt kan
regeringen för vissa ärenden föreskriva sådan rätt
och i särskilda fall ge tillstånd för det. En
enskild har dock alltid rätt att på begäran
skriftligen få ta del av samtliga uppgifter ur
registret om sig själv.
Enligt lagen (2000:873) om registerkontroll av
personal inom förskoleverksamhet, skola och
skolbarnsomsorg skall den som erbjuds en anställning
inom sådan verksamhet till den som erbjuder
anställningen lämna ett utdrag som är mindre än ett
år gammalt ur det register som förs enligt lagen om
belastningsregister. För sådant ändamål används ett
särskilt utdrag med ett begränsat innehåll. Den som
inte har lämnat ett registerutdrag får inte
anställas.
Motionerna
I motion A253 vill Ronny Olander och Britt-Marie
Lindkvist (båda s) att ett kommande lagförslag
tydligare än enligt utredningen om Personlig
integritet i arbetslivet (SOU 2002:18) skall skydda
och stärka individens integritet vid drogtester i
arbetslivet. Det vällovliga syftet med drogtester är
att uppnå en god arbetsmiljö genom att säkerställa
drogfria arbetsplatser och på det sättet förebygga
risker för ohälsa och olycksfall. Samtidigt, menar
motionärerna, måste en sådan på tvång byggd
kontrollverksamhet bedrivas på ett sätt som inte
kränker individen. Lagstiftningen måste på ett
bättre sätt än vad som föreslås i betänkandet
säkerställa rättssäkerheten och integriteten för den
enskilde vid drogtester.
Hillevi Larsson (s) menar i motion A247 att de som
arbetar med utvecklingsstörda skall kunna granskas i
brottsregistret innan de anställs, eftersom
utvecklingsstörda på många sätt liknar barn även
sedan de blivit vuxna. Utvecklingsstörda uppfattas
som lätta offer. De är lättmanipulerade, har lägre
trovärdighet hos omgivningen och de berättar inte
utan vidare om vad de har varit med om. Det måste
vara möjligt att förhindra de systematiska övergrepp
som begås mot utvecklingsstörda under täckmantel av
omsorg. Med tanke på att det finns en grupp
människor som aktivt söker sig till yrken där de kan
utnyttja utvecklingsstörda bör det bli möjligt att
kräva att de arbetssökande visar utdrag ur
brottsregistret som en förutsättning för
anställning. Jan Emanuel Johansson (s) kräver i
motion A358 att det införs en skyldighet att utföra
registerkontroll för personal som arbetar inom små
boendeenheter, familjehem, flyktingförläggningar och
som företrädare för ensamkommande barn eller god
man. Arbetsgivare bör vara skyldiga att kontrollera
att de som erbjuds anställning själva införskaffar
ett registerutdrag ur belastningsregistret.
Registerutdraget bör vara begränsat och endast
innehålla uppgifter om brott som är av betydelse för
att förebygga övergrepp eller annan skada på barnen.
Exempelvis bör sexual-, barnpornografi- och
narkotikabrott ingå.
Kerstin-Maria Stalin (mp) framför i motion So446 att
möjligheter till drogtestning och kontroll i
brottsregistret skall införas för personal som
arbetar med psykiskt funktionshindrade, eftersom
denna grupp är lika hjälplös som små barn (yrk. 2).
Hon menar vidare att det i vården och omsorgen av
psykiskt funktionshindrade är viktigt med en skälig
lönesättning och god personalpolitik för att
personalen skall må bra, fungera väl i sitt arbete
och vilja stanna kvar. Det blir allt svårare att få
tag på personal till vård- och omsorgsyrken. Det är
därför särskilt viktigt att klargöra att man inte
gör avkall på kvaliteten. Som ett led i detta måste
personalen kunna drogtestas och kontroll få göras i
brottsregistret.
Utskottets ställningstagande
Utskottet instämmer i vad som i motion A253 sägs om
betydelsen av ett starkt skydd för arbetstagares
personliga integritet vid drogtestning. Lagstiftning
på området bör syfta till att ge arbetstagarna ett
långtgående skydd i det avseendet.
Vad beträffar tillåtligheten av drogtester anser
utskottet att det enligt gällande rättspraxis ges
rimliga möjligheter till drogtestning. Utskottet är
inte berett att medverka till en utvidgning av
arbetsgivares rätt att tvångsvis drogtesta sina
anställda utan att det föreligger mycket tungt
vägande skäl. Sådana skäl har inte framkommit i
motion So446.
När det gäller motionerna A247, A358 och So446 i de
delar som gäller arbetsgivares rätt att ta del av
personuppgifter ur belastningsregistret vill
utskottet se som en allmän utgångspunkt att en
person som har avtjänat sitt straff skall kunna gå
vidare i livet och arbetslivet utan att
diskrimineras eller särbehandlas på annat sätt på
grund av tidigare brottslighet. En situation som kan
innebär ett allvarligt hot mot den personliga
integriteten är att en arbetsgivare får tillgång
till och kan behandla personuppgifter om
lagöverträdelser som en arbetssökande eller
arbetstagare har gjort sig skyldig till. Det är
därför av stor vikt att bara de arbetsgivare som
verkligen kan anses ha berättigat behov av
personuppgifter om lagöverträdelser får behandla
sådana personuppgifter.
Utskottet konstaterar att utredningen om Personlig
integritet i arbetslivet anser att det finns risk
för att skyddet för den personliga integriteten har
börjat "erodera" när det gäller krav på utdrag ur
belastningsregistret. Enligt uppgifter från
Rikspolisstyrelsen som utredningen inhämtat har
ansökningar från enskilda om utdrag ur
belastningsregistret ökat kraftigt, även när man
räknar bort ansökningarna för dem som sökt och söker
arbete inom förskola och barnomsorg. Utredningen
föreslår därför en uppstramning genom att alla
arbetsgivare förbjuds att samla in personuppgifter
om lagöverträdelser om arbetstagare om det inte kan
visas att det är nödvändigt från säkerhetssynpunkt.
Inte ens om arbetstagaren på eget initiativ vill
överlämna ett registerutdrag till arbetsgivaren får
arbetsgivaren behandla detta på ett sätt som står i
strid med reglerna i övrigt.
Betänkandet Personlig integritet i arbetslivet har
remissbehandlats och fått ett tämligen kritiskt
mottagande. Bland annat har stark kritik lämnats i
LO:s, TCO:s och SACO:s gemensamma remissvar. I
remissvaret förs fram att lagförslaget inte lever
upp till utredningsdirektivens mål att stärka
skyddet av den personliga integriteten i
arbetslivet. Lagförslaget innebär, fortsätter
remissvaret, att det rättsliga skyddet för den
personliga integriteten i arbetslivet läggs fast på
nuvarande nivå, försämras i vissa fall och
förbättras i några få avseenden. Vidare menade man
att behovet av en lag är akut bl.a. med hänsyn till
teknikutvecklingen.
Arbetsdomstolen har i sitt remissvar uppgett att
den allmänt sett inte har några starka invändningar
mot de sakliga lösningar som utredningen har
föreslagit. Däremot har förslaget fått en lagteknisk
utformning som gör det svårtillgängligt.
Arbetsdomstolen ifrågasätter också om lagförslaget
har den breda inriktning på personlig integritet i
arbetslivet som dess rubrik antyder. Om det skall
införas en särskild lag om personlig integritet i
arbetslivet bör denna ha ett mera brett anslag än
det remitterade förslaget.
Frågan om skydd för den personliga integriteten
har även aktualiserats inom EU. Kommissionen tog i
augusti 2001 initiativ till att påbörja den s.k.
sociala dialogen med arbetsmarknadens parter genom
att påkalla ett första samråd. Samrådet inbegrep
frågor om behandling av känslig information såsom
hälsouppgifter, uppgifter om drogtester och
genetiska undersökningar, övervakning av
arbetstagares e-post och Internetanvändning. Det
andra formella samrådet inleddes i slutet av oktober
2002. Kommissionen har tagit fram ett utkast till
ett ramverk om skydd för arbetares personuppgifter
och förklarat sin avsikt att återkomma i maj/juni
2003 med ett konkret förslag. Kommissionen har gett
uttryck för att frågan bäst löses genom ett avtal
mellan arbetsmarknadens parter på EU-nivå.
Enligt uppgifter som inhämtats från
Regeringskansliet har regeringen för avsikt att
avvakta vad initiativet inom EU kommer att leda till
innan vidare åtgärder vidtas.
Med anledning av det som redovisats ovan är
utskottet inte berett att nu ta ställning till de
konkreta förslagen i motionerna A247 (s), A253 (s),
A358 (s) och So446 yrkande 2 (mp) som därför
avstyrks.
Yttrandefrihet för privatanställda
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motionsförslag om
yttrandefrihet för privatanställda.
Motionerna avstyrks.
Jämför reservationerna 13 (m) och 14 (mp).
Bakgrund
Grundlagsbestämmelserna i tryckfrihetsförordningen
(1949:105) och yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469)
garanterar var och en ett skydd för yttrande- och
meddelarfriheten mot ingripande från det allmänna.
Detta innebär att alla medborgare - utom i särskilt
angivna undantagsfall - har rätt att t.ex. lämna
uppgifter till massmedierna utan att straffas för
det. Det allmänna får inte heller efterforska vem
som har lämnat uppgifter till medierna. Att det
allmänna inte får göra några ingripanden innebär
även att den offentliga arbetsgivaren inte får vidta
några åtgärder som medför negativa konsekvenser för
en offentligt anställd, t.ex. uppsägning eller
omplacering, med anledning av att denne utnyttjat
sin yttrande- eller meddelarfrihet.
För privatanställda finns det inte något tydligt
lagfäst skydd för yttrande- och meddelarfriheten mot
ingripande från arbetsgivaren. Den så kallade
lojalitetsplikten som anses ingå i
anställningsförhållandet kan i vissa fall innebära
att lämnande av meddelanden för publicering kan
utgöra ett avtalsbrott vilket skulle kunna ge den
privata arbetsgivaren grund för t.ex. uppsägning
eller omplacering. Det är också tillåtet för en
privat arbetsgivare att efterforska vem som har
meddelat sig med massmedierna.
I promemorian Yttrandefrihet för privatanställda
(Ds 2001:9) som presenterades för ett par år sedan
redovisas ett utredningsuppdrag som avser frågan om
yttrande- och meddelarfrihet för anställda i
verksamheter med anknytning till det allmänna.
Promemorian innehåller ett lagförslag, lag om skydd
för privatanställdas yttrandefrihet. Syftet är att
skydda arbetstagare hos andra arbetsgivare än
myndigheter och andra allmänna organ mot åtgärder
från arbetsgivaren för att de utnyttjat tryck- och
yttrandefriheten. Lagen föreslås omfatta
privatanställdas utnyttjande av tryck- och
yttrandefrihet i fråga om åsikter och upplysningar
om sådan verksamhet som bedrivs
- av myndigheter och andra allmänna organ
- av privata företag med verksamheter som har
allmänna handlingar, t.ex. därför att de sysslar med
myndighetsutövning
- av kommunala företag som har allmänna handlingar
- avseende sådan driftsentreprenad som har
upphandlats av myndigheter och andra allmänna organ,
och
- avseende förskoleverksamhet, skolbarnsomsorg och
utbildning för barn och ungdom enligt skollagen,
hälso- och sjukvård samt tandvård som bedrivs av
privata rättssubjekt och för detta tar emot bidrag
eller annan ersättning från det allmänna.
Ett skadeståndssanktionerat förbud föreslås mot
arbetsgivare att ingripa mot en arbetstagare som
utnyttjat sin tryck- och yttrandefrihet. Vissa
undantag skall gälla, bl.a. för företagshemligheter,
uppgifter om enskildas personliga eller privata
ekonomiska förhållanden och för hemliga affärs- och
driftsförhållanden i övrigt. Arbetsgivaren får inte
heller efterforska vem som har utnyttjat tryck- och
yttrandefriheten. Sådan efterforskning föreslås bli
straffad med böter eller fängelse. Det föreslås även
en regel om att myndigheter och andra inte får
ingripa mot någon för att en arbetstagare utnyttjat
sina rättigheter enligt lagen.
Motionerna
Miljöpartiet tar i kommittémotion A307 upp det
växande problemet med "tystnaden" på arbetsplatsen
(yrk. 1 och 2). Enligt partiet är rädslan att
framföra kritik på arbetsplatsen ett stort och
växande arbetsmiljöproblem. Många arbetsgivare anser
att lojalitet innebär att arbetstagarna inte skall
kritisera dem. Detta gäller i hög grad arbetsgivare
inom den offentliga sektorn. Arbetstagare vågar
därför inte öppet kritisera sin arbetsgivare av
rädsla för att få problem på arbetsplatsen. Särskilt
utsatta är de arbetstagare som har tidsbegränsade
anställningar. För att kunna få
tillsvidareanställningar berättar de inte om
eventuella missförhållanden. Miljöpartiet menar att
departementspromemorian Ds 2001:9 om yttrandefrihet
för privatanställda skall läggas till grund för en
proposition för att komma till rätta med tystnaden
på arbetsplatserna.
Vidare anser Miljöpartiet att det bör göras en
ändring i medbestämmandelagen för att ge ökad
yttrandefrihet till de privatanställda.
Att det skall vidtas åtgärder för att förbättra
yttrandefriheten för anställda inom den privata
sektorn anser Christina Nenes och Göte Wahlström
(båda s) i motion A286. När tidigare offentlig
verksamhet går över i privat regi försämras den
formella yttrandefriheten kraftigt. Den
yttrandefrihet som medborgaren tillförsäkrats mot
det allmänna skall även gälla mot privata
arbetsgivare.
Utskottets ställningstagande
De krav på förändringar av den arbetsrättsliga
lagstiftningen som redovisas ovan har tidigare
behandlats av utskottet. Privatanställdas
yttrandefrihet har också vid flera tillfällen varit
föremål för utredning. Bland annat har det
föreslagits att ett skydd för privatanställda mot
ingripanden från arbetsgivaren införs i
tryckfrihetsförordningen. Regeringen har dock inte
lagt fram något sådant lagförslag.
Den ovannämnda promemorian Yttrandefrihet för
privatanställda (Ds 2001:9) har varit föremål för
remissbehandling. Vid remissbehandlingen framkom att
flera instanser i och för sig var positiva till att
det meddelarskydd som gäller för offentliganställda
utsträcks till att omfatta också privatanställda.
Promemorian mötte dock kritik från både sakliga och
lagtekniska utgångspunkter från flera olika håll och
har ännu inte lett till någon proposition från
regeringen.
Enligt vad utskottet erfarit har frågan inte
avförts från dagordningen utan övervägs vidare inom
Regeringskansliet. Utskottet skulle välkomna en
stärkt yttrandefrihet för privatanställda, i
synnerhet för arbetstagare som arbetat i offentlig
verksamhet som överförts till privat regi med
offentlig finansiering. Av remissutfallet framgår
att frågan är komplex. Utskottet förutsätter dock
att regeringen återkommer i frågan inom en inte
alltför lång framtid.
Motionerna A286 (s) och A307 yrkandena 1 och 2
(mp) avstyrks i avvaktan på vidare åtgärder från
regeringen.
Övriga frågor inom arbetsrätten
Utskottets förslag i korthet
Utskottet avstyrker i detta avsnitt
motionsförslag som väckts under den allmänna
motionstiden som bl.a. gäller frågor om att
förkorta tiden för företrädesrätt till
återanställning i LAS. Även en motion som
gäller enskilda arbetstagares rätt att teckna
avtal avstyrks. I avsnittet behandlas också
en motion med anknytning till frågan om
arbetskraftsinvandring och ett förslag som
gäller de au pair-anställdas situation.
Jämför reservationerna 15 (c), 16 (kd), 17
(m) och 18 (mp).
Motionerna
Översyn av reglerna för arbetskraftsinvandring
Centerpartiet anser i kommittémotion A239 att
Sverige bör tillåta arbetskraftsinvandring i ökad
grad för att klara framtidens behov av arbetskraft.
Fackföreningar har påtalat risken för att
lönedumpning och sämre villkor kan komma att
tillämpas på de personer som arbetskraftsinvandrat.
Detta torde vara ett marginellt problem, menar man i
motionen, eftersom kollektivavtal och befintlig
lagstiftning fortfarande kommer att gälla. Oseriösa
arbetsgivare skulle dock kunna utnyttja vissa
arbetskraftsinvandrade arbetstagares känsliga
situation och ge lägre löner och sämre villkor.
Reglerna för att motverka lönedumpning och
urholkande av arbetsrätten för
arbetskraftsinvandrare bör därför ses över (yrk.
27).
Tilläggsförsäkring till föräldraförsäkringen
I en annan kommittémotion A366 (yrk. 16) poängterar
Centerpartiet att en lag borde finnas som hindrar de
fackliga organisationerna att inskränka företagens
möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar till
föräldraförsäkringen. De initiativ som har tagits av
större företag för att ge de föräldralediga högre
ersättningar måste ses som positiva och uppmuntras.
Förkortad företrädesrätt till återanställning
Kristdemokraterna vill i kommittémotion A320 (yrk.
21) som ett led i att göra arbetsrätten mer flexibel
och bättre anpassad till de mindre företagens
situation förkorta tiden för arbetsgivares
skyldighet att återanställa till sex månader.
Au pair-anställdas situation
I motion A270 pläderar Hillevi Larsson (s) för att
en bred översyn bör övervägas rörande au pair-
verksamheten i Sverige. Översynen bör också avse
omfattningen av eventuell svart verksamhet (yrk. 1)
och klargöra vilken kontrollinstans som skall
garantera efterlevnaden av reglerna på området (yrk.
2). Motionären menar att det inte är någon större
skillnad på arbetsvillkor och arbetsförhållanden för
de kvinnor som arbetar som au pair i dag jämfört med
"pigorna i Fattigsverige". De har långa arbetspass
och usla löner. De som arbetar som au pair känner
inte till att de har rättigheter i Sverige eftersom
de inte behärskar svenska språket. Många är dessutom
anställda som svart arbetskraft. Även de lagligt
anställda saknar tillräckligt skydd. Lagen
(1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete gäller
för dem som arbetar som au pair men reglerar bara de
grundläggande arbetsförhållandena. Det finns inte
någon tillsyn över efterlevnaden av de krav som
måste vara uppfyllda för att arbetstillstånd skall
kunna beviljas. Det finns inte heller några
sanktioner vid brott mot dessa. Det är vårt ansvar
att förhindra att dessa unga människor utnyttjas när
de kommer till Sverige, sägs det i motionen.
Beräkning av anställningstid vid
verksamhetsövergång
Hans Stenberg och Susanne Eberstein (båda s) betonar
i motion A336 att det skall finnas rätt att på samma
sätt tillgodoräkna sig anställningstid vid
verksamhetsövergång i samband med konkurs som vid
andra former av verksamhetsöverlåtelser.
Företagarutbildning
Enligt Lena Sandlin-Hedman och Gunilla Carlsson i
Hisings Backa (båda s) i motion A352 är bristande
kunskap hos arbetsgivare om arbetsrättsliga frågor
en betydande orsak till missförhållandena på
arbetsmarknaden. De anser därför att alla blivande
företagare bör genomgå en utbildning i de
grundläggande reglerna på arbetsmarknaden vid start
av företag. Utbildningen skall vara inriktad på
arbetsrätt, förhandling och avtal och också omfatta
de gängse reglerna på den svenska arbetsmarknaden.
En avklarad utbildning skall vara ett krav för att
bl.a. vara berättigad till starta-eget-bidrag.
Trygghet för personal i personalkooperativ
I motion A355 understryker Christina Axelsson och
Krister Örnfjäder (båda s) behovet av att främja
tryggheten för dem som startar personalkooperativ
genom att överta tidigare kommunal verksamhet. Det
är möjligt för kommuner och landsting att besluta om
en policy som innebär att verksamhet som läggs ut på
entreprenad skall främja lokal utveckling och
föreningsengagemang. Detta bidrar till att
exempelvis personalkooperativ startas och kan ta
över verksamhet. En väsentlig fråga för personalen
blir i en sådan situation att de trygghetsförmåner
som de har som kommun- och landstingsanställda
beaktas eftersom de har behov av att få
tillgodoräkna sig dessa i den nya verksamheten.
Utökat medbestämmande
Anders Ygeman (s) föreslår i motion A356 åtgärder
för att utöka medbestämmandet. De anställda skall ha
rätt att på jämlika villkor delta i såväl utförande
som planering och organisering av arbetet. Det är
svårt, enligt motionären, att förverkliga genom
lagstiftning. Lagstiftningen måste i stället skapa
en grund för att avtalsvägen hitta lokala lösningar.
MBL bör ändras så att det krävs av företagen att de
sluter medbestämmandeavtal och upprättar
demokratiseringsplaner. Genom medbestämmandeavtal
kan arbetsgivarna och de lokala fackliga
organisationerna tillsammans utveckla det
demokratiska inflytandet över arbetet.
Demokratiseringsplanernas uppgift är att beskriva
hur företagen avser att göra de anställda delaktiga
i planerings- och organisationsfrågor. Motionären
anser också att lagen (1987:1245) om
styrelserepresentation för de privatanställda
(styrelserepresentationslagen) bör ändras så att
löntagarnas representation i framför allt mindre
företag kan förbättras. Sverige bör genom EU och
andra internationella forum verka för regleringar
för förbättrat inflytande för de anställda i de
transnationella företagen.
Enskild arbetstagares rätt att teckna avtal
Enskilda arbetstagare skall enligt Mikael Odenberg
(m) i motion A229 få rätt att teckna egna avtal med
arbetsgivaren (yrk. 3). På en arbetsplats med
kollektivavtal är det i dag omöjligt för en enskild
anställd att ställa sig vid sidan av avtalet då
arbetsgivaren är skyldig att tillämpa
kollektivavtalet även på en arbetstagare som är
oorganiserad eller organiserad i en icke
kollektivavtalsbärande fackförening.
Uppförandekoder
I motion U325 (yrk. 1 och 2) anser Lars Ångström
(mp) att företag, organisationer och myndigheter
skall ta fram uppförandekoder för utlandsarbetande
personal och att uppförandekoderna skall innehålla
påföljder när det gäller att köpa sexuella tjänster.
Utskottets ställningstagande
Översyn av reglerna för arbetskraftsinvandring
Frågan om arbetskraftsinvandring och därmed
sammanhängande frågor har hög aktualitet.
Arbetsmarknadsutskottet kommer inom kort att ordna
en öppen utfrågning om detta.
Utskottet konstaterar att ett betänkande om EU:s
utvidgning och arbetskraftens rörlighet (SOU
2002:116) under våren överlämnats till regeringen.
Den särskilda utredaren Berit Rollén ser inga risker
för att den seriösa arbetskraftsinvandringen till
Sverige från de nya medlemsländerna blir ett problem
även om rörligheten bland arbetstagare skulle bli
större än i EU i dag. Många arbetar redan här och
gör stora insatser i bristyrken. Hon tror inte
heller att utvandringen till Sverige från dessa
länder blir ett problem för dem. Hennes slutsats är
därför att arbetsmarknaden bör öppnas omedelbart för
seriös arbetskraftsinvandring från de nya
medlemsstaterna i EU. Hon anser samtidigt att
Sverige bör sätta upp hinder för missbruk och
brottslighet. Formen för detta är att behålla krav
på arbetstillstånd för de nya medlemsländernas
medborgare, ändra riktlinjerna för arbetstillstånd,
införa en bättre kontroll än i dag av
arbetserbjudandenas seriositet och att inte
omedelbart bevilja femårigt EU/EES-tillstånd.
Riksdagen fattade den 11 april 2003 beslut med
anledning av betänkandet 2002/03:SfU8 om att låta
regeringen tillsätta en parlamentarisk utredning med
uppdrag att utreda konsekvenser av och ta fram ett
regelverk som medger vidgad arbetskraftsinvandring
från länder utanför EU.
Med anledning av det som redovisats ovan avstyrks
motion A239 yrkande 27 (c) i den mån den inte kan
anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.
Tilläggsförsäkring till föräldraförsäkringen
Vad avser Centerpartiets förslag i motion A366 (yrk.
16) om att lagstiftningsvägen förhindra de fackliga
organisationerna från att inskränka företagens
möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar till
föräldraförsäkringen vill utskottet hänvisa till
behandlingen av motsvarande förslag i betänkandena
2001/02:AU3 och AU6.
I anslutning till Långtidsutredningen 2003
genomfördes ett antal specialstudier, varav en avsåg
föräldraförsäkringen och rubricerades En jämställd
föräldraförsäkring? (Finansdepartementet, LU 2003,
bilaga 12, SOU 2003:36). I studien analyseras bl.a.
hur föräldraförsäkringen i dess nuvarande utformning
påverkar fördelningen av föräldraledigheten och
vilka ekonomiska incitament föräldraförsäkringen ger
föräldrarna att dela på föräldraledigheten.
Några slutsatser som specialstudien kom fram till
är att en ökad inkomst leder till att pappor dels
tar ut ledighet, dels tenderar att ta ut fler dagar.
Taket i föräldraförsäkringen leder dock till att
uttaget av pappaledighet avstannar. En minst lika
viktig slutsats från studien är att pappor med låga
inkomster tar ut färre föräldraledighetsdagar. Att
påverka denna grupp skulle kunna ge större effekter
på pappauttaget än att höja taket. En ytterligare
aspekt på problematiken med ojämnt uttag av
föräldraledigheten är att också insatser som
förbättrar kvinnornas situation på arbetsmarknaden
kan leda till ett jämnare uttag av
föräldraförsäkringen.
Utskottet vill understryka att det är ett uttalat
mål för politiken att männens uttag av
föräldrapenning ökar. Det är dock flera samverkande
faktorer som kan påverka om pappor tar ut
föräldraledighet och i vilken utsträckning som de
gör detta. Det finns alltså mer än en väg att gå.
Utskottet utgår från att regeringen följer dessa
frågor och, om så är erforderligt, återkommer med
förslag till förändringar.
Med det ovan anförda avstyrker utskottet motion A366
yrkande 16 (c).
Förkortad företrädesrätt till återanställning
Kristdemokraterna vill i motion A320 som ett led i
att få ett enklare regelverk vid anställning
förkorta företrädesrätten till återanställning i LAS
för viss arbetskraft, t.ex. äldre, till sex månader
(yrk. 21).
Utskottet vill allmänt understryka betydelsen av
företrädesrätten till återanställning och den
särskilda vikt den har för de äldre arbetstagarnas
möjlighet att återkomma i arbete. De äldre är en
utsatt grupp på arbetsmarknaden och skall snarare ha
ökat än minskat skydd än de yngre arbetstagarna. Det
förstärkta skyddet har i LAS skapats genom att
arbetstagare som är 45 år och äldre får
tillgodoräkna sig extra anställningsmånader, vilket
tidigare berörts under rubriken Åldersdiskriminering
i LAS.
Frågan om företrädesrätt till återanställning har
dessutom varit föremål för ALI:s översyn i
betänkandet Hållfast arbetsrätt - för ett
föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56). I utredningens
förslag förstärks företrädesrätten för de
tidsbegränsat anställda. Förslaget innebär att
företrädesrätt intjänas redan efter sex månaders
anställning under en period av två år och att
företrädesrätt skall finnas oavsett anledningen till
att arbetstagaren inte fick fortsatt anställning.
Utskottet vill inte föregripa regeringens behandling
av utredningsförslaget och avstyrker därför motion
A320 yrkande 21 (kd).
Au pair-anställdas situation m.m.
Utskottet har stor förståelse för de problem som tas
upp i motion A270 om au pair-verksamheten i Sverige.
Hur många ungdomar som kommer till Sverige för att
arbeta som au pair kan inte fastställas. De
uppgifter som finns tillgängliga rör antalet
beviljade arbetstillstånd för personer som kommer
från länder utanför EU/EES. Enligt Migrationsverket
uppgick dessa 2002 till omkring 600 personer.
Uppgift om hur många personer som kommer från länder
inom EU/EES för denna typ av arbete är mycket svårt
att få fram.
Personer som inte är EU/EES-medborgare måste ha
arbetstillstånd. Om arbetet skall pågå mer än tre
månader krävs även uppehållstillstånd. Beviljat
tillstånd gäller för högst ett års vistelse i
Sverige. Den som söker tillstånd att arbeta som au
pair skall vara mellan 18 och 30 år och ha ett
uttalat intresse för eller nytta av svenska
språkstudier. Därutöver krävs ett skriftligt
erbjudande från värdfamiljen i Sverige där villkoren
för anställningen skall framgå. Bruttolönen får vara
lägst 3 500 kr i månaden och fri kost och logi skall
ingå. För att tillstånd skall beviljas får arbetet
vara högst 25 timmar per vecka. En avsevärd del av
den återstående tiden skall ägnas åt studier i
svenska. Intyg om studieplats skall bifogas ansökan
om tillstånd.
Personer som är medborgare i länder inom EU/EES-
området måste ansöka om uppehållstillstånd om
vistelsen i Sverige är längre än tre månader. Det
krävs också att det till ansökan bifogas ett
anställningsbevis undertecknat av arbetsgivaren.
Uppfyller inte sökanden kraven avslås ansökan.
Personer som är anställda som au pair betraktas i
Sverige som arbetstagare men är undantagna från en
del arbetsrättslig lagstiftning på grund av arbetets
särskilda karaktär. Till exempel är den arbetstagare
som är anställd för arbete i arbetsgivarens familj
undantagen från LAS tillämpningsområde. För denna
kategori gäller i stället lagen om arbetstid m.m. i
husligt arbete. Liksom LAS är denna lag en skyddslag
som är tvingande till förmån för arbetstagaren. I
lagen regleras bl.a. frågor om ordinarie arbetstid
(högst 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av
högst fyra veckor), övertid (högst 48 timmar under
en tid av fyra veckor, dock högst 300 timmar under
ett kalenderår), rätten till övertidsersättning,
nattvila och om anställningsavtalets ingående och
upphörande. Även arbetsgivarens skyldighet att vidta
alla åtgärder som behövs för att förebygga att
arbetstagare utsätts för ohälsa och olycksfall är
lagfäst.
Arbetsmiljöverket utövar tillsyn över
bestämmelserna om arbetstid, övertid, nattvila och
frågan om arbetsgivarens skyldighet att förebygga
ohälsa och olycksfall. Undersökningar på
arbetsstället, dvs. i arbetsgivarens hem, får endast
göras på begäran av part eller om det annars finns
särskild anledning. I tillsynsverksamheten gäller
arbetsmiljölagen i tillämpliga delar. Arbetsgivare
som inte rättar sig efter föreläggande från
Arbetsmiljöverket eller som uppsåtligen lämnar
oriktiga eller vilseledande uppgifter om
övertidsarbete kan dömas till böter. Lagen om
arbetstid m.m. i husligt arbete är liksom övrig
arbetsrättslig lagstiftning skadeståndssanktionerad.
Som framgått ovan finns det skyddsregler även för
anställda som arbetar som au pair. Ett problem är
att reglerna inte alltid följs. Det innebär
naturligtvis också en särskild utsatthet att inte
känna till landet och språket och att arbeta ensam i
någon annans hem.
I själva karaktären av arbetet ligger dock att
arbetstagaren själv måste fästa någon utomståendes
uppmärksamhet på missförhållanden som råder. I
sedvanlig ordning kan sedan brott mot
anställningsavtalet t.ex. genom att för låg lön
utbetalats eller brott mot lagen om arbetstid m.m. i
husligt arbete påtalas.
Även om au pair-anställda många gånger kan ha en
utsatt situation ter det sig varken praktiskt
möjligt eller ekonomiskt försvarbart att utöva en
allmän statlig tillsyn av arbetsgivare som har en
anställd som arbetar som au pair.
Det är således inte lätt att hitta praktiska
lösningar på problemen. En förbättring borde dock
kunna åstadkommas genom väl utformad information
till dem som söker arbets- och uppehållstillstånd
för au pair-anställning i Sverige. Informationen
skulle bl.a. redogöra för deras rättigheter och vart
de kan vända sig om problem uppstår.
Motion A336 (s) tar upp frågor om hur
anställningstid beräknas enligt 3 § LAS. Vid
beräkning av anställningstid får en arbetstagare
lägga samman all sin sammanlagda anställningstid hos
samma arbetsgivare, dvs. samma fysiska eller
juridiska person. Vid övergång av verksamhet enligt
6 b § LAS övergår anställningen från en fysisk eller
juridisk person till en annan fysisk eller juridisk
person. För att kunna sammanräkna anställningstiden
från båda arbetsgivarna regleras i 3 § första
stycket p. 2 LAS att en arbetstagare som byter
anställning i samband med en övergång som omfattas
av 6 b § LAS får tillgodoräkna sig tiden hos den
förre arbetsgivaren när anställningstid skall
beräknas hos den senare. Detta gäller uttryckligen
även vid byte av anställning i samband med konkurs.
En förutsättning för att bestämmelsen skall kunna
tillämpas är att arbetstagaren är anställd vid
tidpunkten för övergången av verksamheten och att
själva övergången uppfyller kraven enligt 6 b § LAS.
Är det ett avbrott i anställningen vid
övergångstidpunkten kan anställningstiden alltså
inte sammanräknas. Något undantag i detta avseende
som enbart gäller konkurssituationen finns inte.
Kravet på utbildning av blivande företagare som
framställs i motion A352 kan utskottet ha viss
förståelse för. En del problem som uppstår inom
arbetslivet kan förklaras med bristande kunskap. Det
bär dock för långt att ställa upp formella
utbildningskrav på blivande företagare. Risken är
att personer i onödan kommer att tveka att starta
nya företag. För den som ansluter sig till en
intresseorganisation för småföretagare eller en
arbetsgivarorganisation kan information och hjälp
erhållas när problem uppstår.
Enligt utskottet bör man fortsätta att förbättra
möjligheten för nya företagare att skaffa sig
information. Som utskottet poängterat i tidigare
betänkanden har dessa möjligheter avsevärt
förbättrats. Förutom Verket för
näringslivsutvecklings, NUTEK, Internetbaserade
elektroniska tjänster för information och
ärendehantering för företagare på webbplatsen
benämnd företagarguiden, finns ett flertal andra
Internetbaserade informationswebbplatser för
personer som skall eller har startat eget företag.
De frågor som tas upp i motion A355 (s) är
väsentliga för den personal som tar över tidigare
kommunal och landstingskommunal verksamhet och
startar personalkooperativ. Frågorna måste dock
lösas i samband med att upphandling av verksamheten
sker och är inte i första hand frågor för riksdagen
att behandla.
Anders Ygeman (s) vill, som nämnts, i motion A356
att en skärpning skall ske av MBL så att det krävs
av företag att de skall sluta medbestämmandeavtal.
Med anledning av detta krav kan utskottet konstatera
följande. Huvudlinjen vid 1976 års arbetsrättsliga
reform var att MBL i möjligaste mån skulle ge
parterna på arbetsmarknaden frihet att finna de
former för arbetstagarinflytande som passar dem
bäst. Lagen slår fast vissa grundläggande
rättigheter av betydelse för inflytandet och
överlåter åt parterna att bygga vidare på den
grunden. I MBL ges också möjlighet för parterna att
ingå medbestämmandeavtal. I 32 § föreskrivs att
parter som sluter kollektivavtal om löner och
allmänna anställningsvillkor bör träffa
kollektivavtal om medbestämmande för arbetstagarna i
frågor som bl.a. avser ledningen och fördelningen av
arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt, om
arbetstagarparten begär det. Det tillkommer alltså
arbetstagarparten att begära medbestämmanderätt i
den takt och i den omfattning som arbetstagarparten
själv väljer. Arbetstagarsidan har även rätt att
vidta stridsåtgärder för att försöka åstadkomma ett
medbestämmandeavtal. Har arbetstagarparten vid
förhandlingar om kollektivavtal begärt att någon av
de frågor som avses i 32 § MBL skall regleras i
avtalet och detta ändå inte leder till att frågan
uttryckligt blir reglerad, finns det en s.k.
kvarvarande stridsrätt för parten. Det har dock inte
varit lagstiftarens avsikt att den fackliga striden
skall ses som det främsta medlet att åstadkomma ett
inflytande för de anställda.
Utskottet vill med det anförda peka på att det i
MBL finns möjligheter att uppnå medbestämmandeavtal
om de frågor som tas upp i motionen. Ett sådant
avtal måste för att fungera väl i praktiken vila på
båda parters ömsesidiga vilja att avtalsreglera
arbetstagarinflytandet. Utskottet anser att MBL:s
modell har bättre förutsättningar att uppnå verkligt
medbestämmande än den modell om tvång som
förespråkas i motionen.
I motion A356 anges även att
styrelserepresentationslagen bör förändras så att
löntagarnas representation i framför allt mindre
företag förbättras. Frågan om medbestämmande har i
lagstiftningen hanterats på två sätt. Den ena vägen
går genom MBL och tar sin utgångspunkt i
arbetstagarens ställning som motpart till
arbetsgivaren i ett avtalsförhållande som regleras
genom kollektiv- och anställningsavtal. I detta
förhållande löses tvister och utjämnas
intressemotsättningar vid förhandlingar mellan
arbetsgivaren och fackföreningen som representant
för arbetstagarna. Det andra sättet är direkt
fackligt inflytande i arbetsgivarens beslutande
organ. Detta är reglerat genom
styrelserepresentationslagen. Lagens viktigaste
funktion är att ge insyn. Andra syften är att de
anställda skall få följa och delta i
beslutsprocessen. Det är inte tänkt att
arbetstagarrepresentanterna skall ha någon avgörande
bestämmanderätt. Arbetstagarledamöterna förutsätts
alltid vara i minoritet.
Styrelserepresentationslagen grundar rätt till
arbetstagarrepresentanter i styrelsen om företaget
har sysselsatt minst 25 arbetstagare det senaste
räkenskapsåret. Företaget kan också besluta att
lagen skall gälla även om företaget har färre
anställda än 25.
Frågan om representationsrätten i företag med
färre än 25 anställda har i lagstiftningssammanhang
inte varit en stor tvistefråga. Reglerna i MBL ger
arbetstagarna på små arbetsplatser samma rättigheter
till medbestämmande som på stora arbetsplatser.
Arbetsgivare med få anställda har typiskt sett korta
och nära beslutsvägar. Ofta består
aktiebolagsstyrelser i så små företag enbart av en
ordinarie styrelseledamot och en suppleant.
Utskottet kan mot denna bakgrund inte finna att det
föreligger något vägande behov av att införa en rätt
till styrelserepresentation i företag med färre
anställda än 25.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det ovan
anförda motionerna A270 yrkandena 1 och 2 (s), A336
(s), A352 (s), A355 (s) och A356 (s).
Enskilda arbetstagares rätt att teckna avtal
Motion A229 (m) ifrågasätter kollektivavtalet och
dess verkningar. Kollektivavtalet är en del av
grunden till den svenska arbetsrätten.
Kollektivavtal ingås mellan arbetstagarorganisation
och arbetsgivare eller arbetsgivarorganisation.
Kollektivavtalet binder inom sitt tillämpningsområde
även medlem i organisationen. Tillämpningsområdet
bestämmer parterna i avtalet. Det förekommer både
att tillämpningsområdet avser alla arbetstagare som
utför arbete som regleras genom kollektivavtalet och
att det endast är medlemmarna i den avtalsslutande
organisationen som omfattas.
Ingår arbetsgivaren i det första fallet ett
enskilt avtal med en arbetstagare som står i strid
med kollektivavtalet, äger avtalet ingen giltighet i
den delen (27 § MBL). Arbetsgivaren bryter mot
kollektivavtalet och blir skadeståndsskyldig mot
arbetstagarorganisationen enligt regeln "pacta sunt
servanda" (avtal skall hållas). Detta gäller oavsett
om arbetstagaren är medlem eller inte i den
kollektivavtalsbärande organisationen.
För den arbetstagare som inte är medlem i
organisationen får, i det senare fallet, avtalet
inga sådana konsekvenser utan båda avtalen kan
tillämpas parallellt. Arbetsgivarens
handlingsutrymme bestäms alltså av innehållet i de
kollektivavtal som arbetsgivaren eller
arbetsgivarorganisationen ingått.
Kollektivavtalet fyller en viktig funktion på
svensk arbetsmarknad. Kollektivavtal gagnar
arbetsfreden och stabiliteten på arbetsmarknaden.
Många kollektivavtal på arbetsmarknaden tillåter
dessutom arbetsgivare och enskilda arbetstagare att
ingå avtal som innebär bättre förmåner än vad
kollektivavtalet ger. Det är endast de avtal som
innebär sämre förmåner för arbetstagaren som då blir
ogiltiga enligt MBL.
För utskottet råder det inget tvivel om att den
modell på arbetsmarknaden som motionen förespråkar
skulle leda till försämringar för många enskilda
arbetstagare.
Motion A229 yrkande 3 (m) avslås.
Uppförandekoder
Motion U325 (mp) tar upp frågor som berör företags,
myndigheters och organisationers interna
angelägenheter. Att upprätta en uppförandekod kan
för ett företag innebära ett formellt uttalande om
företagets värderingar med ett löfte till andra,
t.ex. leverantörer och kunder, att företaget och
dess personal skall iaktta den antagna koden.
I EU-sammanhang har frågan om företagens sociala
ansvar fått genomslag. På området finns det en
grönbok om främjande av en europeisk ram för
företagens sociala ansvar. Företagens sociala ansvar
kan beskrivas som att företag på frivillig grund
integrerar sociala och miljömässiga hänsyn i sin
verksamhet och i samverkan med sina intressenter.
Att ta socialt ansvar innebär inte endast att man
uppfyller de rättsliga kraven fullständigt utan
också att man går längre än vad som krävs genom att
investera mer i humankapital, miljö och relationer
till intressenter. Den interna dimensionen av
företagens sociala ansvar rör främst de anställda
och kan avse personalförvaltning, arbetsmiljö,
anpassning till strukturförändringar samt hantering
av miljöpåverkan och naturresurser. I företagens
externa sociala ansvar ingår t.ex. att iaktta
mänskliga rättigheter särskilt i internationell
verksamhet.
De aktuella frågorna som motionen tar upp avser i
första hand företags, organisationers och
myndigheters interna angelägenheter och ligger
utanför vad riksdagen normalt sett fattar beslut om.
Utskottet som i stora delar kan hålla med motionären
om värdet av uppförandekoder avstyrker motion U325
yrkandena 1 och 2 (mp).
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.
1. Översyn av arbetsrätten (punkt 2) (m, fp,
kd, c)
av Margareta Andersson (c), Anders G Högmark (m),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m), Tina
Acketoft (fp), Henrik Westman (m) och Mauricio
Rojas (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A216 yrkandena 1 och 2 samt 2002/03:A229
yrkande 1 och avslår motionerna 2002/03:A236 yrkande
2 samt 2002/03:A365 yrkande 4.
Ställningstagande
Förhållandena på arbetsmarknaden förändras. Sverige
har gått från ett traditionellt industrisamhälle
till ett modernt kunskapssamhälle. Den
arbetsrättsreglering som infördes på 1970-talet ter
sig alltmer otidsenlig. Det är ett komplicerat och
oöverskådligt regelverk. Det behövs en lagstiftning
som har en modernare syn på medarbetarnas och
företagens ömsesidiga relationer. De anställda skall
ses som individer och inte bara som en del av ett
kollektiv.
Vi vill stärka den enskildes ställning på
arbetsmarknaden. Det är de enskilda arbetsgivarna
och arbetstagarna som skall vara innehavare av
rättigheter och skyldigheter, men som på frivilliga
grunder kan delegeras till olika organisationer.
Alla arbetstagare skall tillförsäkras grundläggande
rättigheter, oavsett avtalsförhållanden eller
facklig tillhörighet. Alla arbetstagare skall vara
garanterade både positiv och negativ föreningsrätt.
Möjligheterna till lokala överenskommelser måste
vidgas för att anpassning skall kunna ske till
arbetstagarnas och företagens individuella
förutsättningar. Den fackliga vetorätten har spelat
ut sin roll och skall avskaffas.
Vi anser att ett modernt arbetsrättsligt regelverk
skall präglas av flexibla sätt att knyta arbetskraft
till sig. Hindren mot nyanställning måste avskaffas
och nya anställningsformer införas.
Den översyn som ALI i slutet av 2002 överlämnade
till regeringen, menar vi, inte har lyckats att
förutsättningslöst göra en översyn av arbetsrätten,
utan har lagt fram sina förslag utifrån begränsade
direktiv och det gällande arbetsrättsliga
regelverket.
Det anförda innebär att motionerna A216 yrkandena 1
och 2 (m) samt A229 yrkande 1 (m) bör bifallas av
riksdagen och motionerna A236 yrkande 2 (mp) samt
A365 yrkande 4 (v) avslås.
2. Översyn av arbetsrätten (punkt 2) (v)
av Camilla Sköld Jansson (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A365 yrkande 4 samt avslår motionerna
2002/03:A216 yrkandena 1 och 2, 2002/03:A229 yrkande
1 och 2002/03:A236 yrkande 2.
Ställningstagande
Vänsterpartiets utgångspunkt är att när ett
anställningsavtal ingås skall det som huvudregel
gälla tills vidare. När anställningar tidsbegränsas
skall det finnas särskilda skäl för det. Detta har
också, åtminstone inledningsvis, varit lagstiftarens
intentioner. LAS har dock över åren luckrats upp,
och det finns numera stora möjligheter att anställa
en arbetstagare för begränsad tid. Antalet
tidsbegränsade anställningar har under de senaste
10-15 åren dramatiskt ökat. I dag är det omkring 500
000 personer som är tidsbegränsat anställda, varav
merparten är kvinnor. Offentliga arbetsgivare är
sämst att erbjuda anställningstrygghet i form av
tillsvidareanställningar.
Att vara tidsbegränsat anställd innebär många
negativa konsekvenser. Det ger oftast lägre inkomst,
vilket påverkar bl.a. sjuklönen,
socialförsäkringarna och pensionen. Det blir också
svårare att kvalificera sig för
arbetslöshetsförsäkringen, hyra lägenhet och bli
beviljad banklån.
Anställningsform och anställningsvillkor är en
fråga om makt och har en tydlig könsdimension.
Vänsterpartiet menar att det är nödvändigt att hitta
lösningar för hur de tidsbegränsade anställningarna
kan minska.
Det ingick inte i direktivet till utredningen
Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv
(Ds 2002:56) att föreslå åtgärder för att minska
möjligheterna till att anställa tidsbegränsat.
Utredningen har föreslagit att den nuvarande listan
över tidsbegränsade anställningar i LAS tas bort och
ersätts med en regel som innebär att det är fritt
fram för en arbetsgivare att anställa en person
tidsbegränsat upp till 18 månader under en period av
fem år.
Vänsterpartiet gör bedömningen att ett sådant
förslag kommer att öka antalet tidsbegränsat
anställda, i vart fall kommer det inte att minska.
Det måste vara fråga om helt andra lösningar för att
komma till rätta med problemet med det höga antalet
tidsbegränsat anställda.
Det anförda innebär att motion A365 yrkande 4 (v)
bör bifallas av riksdagen och motionerna A216
yrkandena 1 och 2 (m), A229 yrkande 1 (m) samt A236
yrkande 2 (mp) avslås.
3. Översyn av arbetsrätten (punkt 2) (mp)
av Ulf Holm (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A236 yrkande 2 samt avslår motionerna
2002/03:A216 yrkandena 1 och 2, 2002/03:A229 yrkande
1 och 2002/03:A365 yrkande 4.
Ställningstagande
Företag och myndigheter har mer systematiskt än
tidigare börjat utnyttja
tillfällighetsanställningar. I begreppet
tillfälliganställning ingår personer med
projektanställning och andra tidsbegränsade
anställningar men även personer som är föremål för
personaluthyrning. Många företag väljer att endast
ta in folk vid produktionstoppar i stället för att
tillsvidareanställa dem. Unga människor anställs i
stor utsträckning i olika tidsbegränsade
anställningar. Fasta arbeten erbjuds sällan till dem
under 25 år. Andelen tidsbegränsat anställda har
ökat från 9 % för år 1990 till drygt 14 %.
Många arbetsgivare ser tillfällighetsanställningar
som positivt. De arbetstagare som inte orkar med
arbetet är lätta att bli av med, liksom de som
ställer krav i arbetet.
Nästan alla människor tycker att
anställningstrygghet är viktigt. De allra flesta
föredrar en tillsvidareanställning framför en
tillfällighetsanställning eller att ha eget företag.
Regeringen bör ta initiativ till en utredning om
hur tillfällighetsanställningar kan minska.
Det anförda innebär att motion A236 yrkande 2 (mp)
bör bifallas av riksdagen och motionerna A216
yrkandena 1 och 2 (m), A229 yrkande 1 (m) samt A365
yrkande 4 (v) avslås.
4. Tidsbegränsad anställning m.m. (punkt 3)
(kd)
av Stefan Attefall (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A320 yrkandena 20 och 22 samt avslår
motionerna 2002/03:A208, 2002/03:A210, 2002/03:A215
yrkande 4 i denna del, 2002/03:A254, 2002/03:A296,
2002/03:A312, 2002/03:A347 i denna del, 2002/03:A359
och 2002/03:N211 yrkande 6.
Ställningstagande
Kristdemokraterna har under flera år hävdat behovet
av att göra arbetsrätten mer flexibel och bättre
anpassad till de mindre företagens situation. Det
finns behov av att reformera reglerna för
tidsbegränsade anställningar. En utgångspunkt är att
reglerna skall bli enklare. Att förlänga perioden
för provanställning till tolv månader skulle öka
företagens benägenhet att nyanställa i stället för
att nyttja övertid vid konjunkturuppgångar. En
motsvarande effekt skulle en lagändring kunna få som
innebär att visstidsanställning vid arbetsanhopning
i stället för sex månader tillåts i två år.
De konkreta lagändringarna skulle kunna träda i
kraft och börja tillämpas relativt omedelbart och
kunna påverka nyanställningssituationen i framför
allt de små företagen.
Det anförda innebär att motion A320 yrkandena 20 och
22 (kd) bör bifallas av riksdagen och motionerna
A208 (s), A210 (fp), A215 yrkande 4 i denna del (s),
A254 (s), A296 (m, fp, kd, c), A312 (s), A347 i
denna del (s), A359 (s) och N211 yrkande 6 (fp)
avslås.
5. Turordning vid uppsägning (punkt 6) (m, fp,
kd, c, mp)
av Margareta Andersson (c), Anders G Högmark (m),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder (m), Tina
Acketoft (fp), Henrik Westman (m), Ulf Holm (mp)
och Mauricio Rojas (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 6 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A215 yrkande 5,
2002/03:A218, 2002/03:A219, 2002/03:A229 yrkande 2,
2002/03:A234, 2002/03:A262, 2002/03:A295,
2002/03:A333, 2002/03:A347 i denna del och
2002/03:A350.
Ställningstagande
I utskottet har åter frågan om upphävande av
tvåpersonsundantaget i 22 § andra stycket LAS varit
uppe för behandling. Sedan bestämmelsen infördes den
1 januari 2001 har drygt två år passerat. Undantaget
har tillämpats vid arbetsbrist i små företag. Dessa
företag har kunnat fortsätta sin verksamhet med sina
nyckelpersoner kvar i anställning trots
nedskärningar. Bestämmelsen har fått den positiva
effekt för små företag som utskottet hoppades på vid
införandet.
Som framfördes vid införandet av regeln skulle
regeln i enstaka fall kunna komma att tillämpas på
ett diskriminerande sätt. Därför framhölls särskilt
möjligheten att pröva ett beslut om undantag med
stöd av det skydd för arbetstagaren som följer av
jämställdhetslagen och andra diskrimineringslagar.
Undantag från turordningsreglerna kan också prövas
enligt allmänna rättsgrundsatser om beslutet är
otillbörligt eller strider mot god sed på
arbetsmarknaden. Vi vill understryka att tillämpning
av undantagsregeln är avsedd för att nyckelpersoner
skall kunna stanna kvar i verksamheten.
Vår slutsats är att det inte finns några skäl att
upphäva undantagsbestämmelsen.
Motionerna A215 yrkande 5 (s), A218 (s), A219 (s),
A229 yrkande 2 (m), A234 (s), A262 (v), A295 (s),
A333 (s), A347 i denna del (s) och A350 (s)
avstyrks.
6. Stärkt anställningsskydd för tjänstlediga
(punkt 7) (mp)
av Ulf Holm (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A337 yrkande 2.
Ställningstagande
Vid tillämpningen av turordningsreglerna i 22 § LAS
har det tyvärr visat sig att det förekommit vissa
former av diskriminering från arbetsgivarens sida.
Turordningsreglerna bör finnas kvar men det är dags
att förbättra andra delar av arbetsrätten.
Åtgärder måste vidtas mot diskriminering i olika
former. Miljöpartiet värnar särskilt om gravida,
föräldralediga, äldre och tjänstlediga. Lagändringar
måste komma till stånd som stärker skyddet mot
diskriminering av dessa grupper.
För den som är tjänstledig finns det risk för
diskriminering i samband med arbetsgivares
tillämpning av turordningsreglerna. Det är därför
nödvändigt att skydda den grupp som av studier eller
annan anledning beviljats ledighet. Det skall inte
gå att undanta folk från turordningen vid
uppsägningar och i stället säga upp tjänstlediga.
Det anförda innebär att motion A337 yrkande 2 (mp)
bör bifallas av riksdagen.
7. Åldersdiskriminering i LAS (punkt 8) (fp, c)
av Margareta Andersson (c), Tina Acketoft (fp)
och Mauricio Rojas (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:226 yrkandena 1 och 2 samt 2002/03:A332
yrkande 16.
Ställningstagande
Reglerna i LAS som ger arbetstagare rätt att vid
beräkning av anställningstid i vissa avseenden
tillgodoräkna sig en extra anställningsmånad för
varje anställningsmånad som arbetstagaren påbörjat
efter fyllda 45 år är åldersdiskriminerande. Både
yngre och äldre diskrimineras. De yngre
diskrimineras eftersom de äldre som redan är i
anställning får bättre placering i t.ex.
turordningshänseende även om de egentligen varit
anställda lika länge eller längre. De äldre blir
diskriminerade eftersom de har svårare att få arbete
efter fyllda 45 år på grund av dessa regler.
De skäl till skydd för äldre arbetstagare som
anförs av utskottsmajoriteten och som hämtats ur
lagförarbete från tidigt 1970-tal är inte längre
relevanta. En arbetstagare som är 45 år kan i det
moderna kunskapssamhället inte rimligen betraktas
som en sådan äldre arbetstagare som behöver särskilt
skydd för att över huvud taget kunna hävda sig på
arbetsmarknaden. Bestämmelserna i LAS är
åldersdiskriminerande och det finns inte berättigade
skäl för det.
Det anförda innebär att motionerna A226 yrkandena 1
och 2 (fp) samt A332 yrkande 16 (fp) bör bifallas av
riksdagen.
8. Företagsnedläggning m.m. (punkt 9) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:N306 yrkande 30 samt avslår motionerna
2002/03:A251, 2002/03:A255, 2002/03:A279,
2002/03:A303 och 2002/03:A339.
Ställningstagande
De senaste åren har andelen av de största svenska
företagen som flyttat sitt huvudkontor utanför
landet ökat, för år 2000 var det 30%. Även andra
delar av företagens verksamheter har flyttats till
andra länder. Centerpartiet ser med oro på denna
utveckling. Det är viktigt att Sverige skapar ett
företagsklimat som gör att företag vill flytta till
och stanna kvar i Sverige. I Sverige är företagens
ansvar när de flyttar utomlands begränsat jämfört
med andra länder. I Kontinentaleuropa krävs t.ex.
omfattande kontroller och förhandlingar med
myndigheter innan en nedläggning godkänns. En
nedläggning kan stoppas ifall argument om dålig
lönsamhet inte bedöms hålla. I många länder finns
det kortare varseltider med en inriktning mot att
upprätta sociala planer, ofta i form av utbildning
och omskolning. I Sverige hanterar företagen
ansvaret för den uppsagda personalen på olika sätt.
Exempel finns där företag, stat och kommun tar ett
gemensamt ansvar, men det finns också exempel på
motsatsen. Ansvarsfördelningen mellan olika tänkbara
parter vid en företagsnedläggning bör ses över.
Det anförda innebär att motion N306 yrkande 30 (c)
bör bifallas av riksdagen och motionerna A251 (s),
A255 (s), A279 (s), A303 (s) och A339 (s) avslås.
9. Stridsåtgärder (punkt 10) (m, kd)
av Anders G Högmark (m), Stefan Attefall (kd),
Patrik Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A229 yrkande 4 samt 2002/03:A320 yrkandena
23 och 24.
Ställningstagande
Enligt vår mening bör det införas ett
proportionalitetskrav för att begränsa möjligheten
till stridsåtgärder som kostar lite för den egna
organisationen men orsakar stor skada för motparten
och tredje man. Kravet på proportionalitet bör gälla
vid såväl primärkonflikten som svarsåtgärden och
både vid konflikter som syftar till ett nytt avtal
och vid konflikter som syftar till s.k. hängavtal.
Vi anser även att rätten till sympatiåtgärder bör
avskaffas. Enligt vår uppfattning är det svårt att
rättsligt motivera denna stridsåtgärd. Rätten till
sympatiåtgärder försvaras i dag endast av den
fackliga sidan som uppfattar den som en del av
kollektivavtalssystemet. Den egentliga grunden för
rätten till stridsåtgärder - att träffa
kollektivavtal - finns inte vid sympatiåtgärder. Det
kan t.o.m. vara så att en part som har träffat
kollektivavtal efter stridsåtgärder i de egna
förhandlingarna sedan också drabbas av
sympatiåtgärder. Ett annat skäl för ett förbud mot
sympatiåtgärder är den ökade sårbarheten hos
företagen till följd av den tekniska utvecklingen.
Det anförda innebär att motionerna A229 yrkande 4
(m) och A320 yrkandena 23 och 24 (kd) bör bifallas
av riksdagen.
10. Förstärkt skydd för gravida och
föräldralediga (punkt 11) (fp)
av Tina Acketoft (fp) och Mauricio Rojas (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 11 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A241 yrkande 15 samt avslår motionerna
2002/03:A242 yrkande 17, 2002/03:A304, 2002/03:A320
yrkande 9, 2002/03:A337 yrkande 1, 2002/03:A347 i
denna del och 2002/03:A366 yrkande 15.
Ställningstagande
Många kvinnor och män vittnar om att de blir sämre
behandlade på arbetsplatsen efter sin
föräldraledighet. Det kan vara fråga om att bli
föremål för omplacering eller uppsägning. Den som är
eller har varit föräldraledig kan inte helt skyddas
från sådana åtgärder men de tycks behöva ett
förstärkt diskriminerings- och anställningsskydd.
Det anförda innebär att motion A241 yrkande 15 (fp)
bör bifallas av riksdagen och motionerna A242
yrkande 17 (kd), A304 (s), A320 yrkande 9 (kd), A337
yrkande 1 (mp), A347 i denna del (s) och A366
yrkande 15 (c) avslås.
11. Förstärkt skydd för gravida och
föräldralediga (punkt 11) (kd)
av Stefan Attefall (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 11. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A242 yrkande 17 och 2002/03:A320 yrkande 9
samt avslår motionerna 2002/03:A241 yrkande 15,
2002/03:A304, 2002/03:A337 yrkande 1, 2002/03:A347
i denna del och 2002/03:A366 yrkande 15.
Ställningstagande
Det är oroande att det föds så få barn i Sverige.
Kristdemokraterna menar att politiker, arbetsgivare
och fackföreningar tillsammans måste arbeta fram
former för ett mer barnvänligt arbetsliv, ett
arbetsliv som också möjliggör ett aktivt
föräldraskap och där föräldraskap betraktas som en
kompetenshöjning och en viktig samhällsuppgift.
Utgångspunkten skall vara att förbättra barnens
situation och minska föräldrarnas stress.
Alla typer av hinder eller diskriminering som män
eller kvinnor utsätts för med anledning av uttag av
föräldraledighet måste med all tydlighet bekämpas.
Ett förslag är att den extra kostnad som en
arbetsgivare har i form av semesterersättning för en
anställd som är föräldraledig motverkar anställning
av personer främst kvinnor, i åldrar där
föräldraskap är troligt. Ersättning för
semesterersättning till föräldralediga bör därför
betalas via försäkringskassan genom
arbetsgivaravgiften och inte belasta den enskilde
arbetsgivaren. Det måste också ges möjlighet till
både deltids- och heltidsarbete. Ett stort ansvar
vilar på den offentliga sektorn i detta avseende.
EU:s ministerråd har enats om att garantera rätten
att återuppta sitt arbete utan försämrade villkor
när man varit föräldraledig. Man skall också få
räkna sig till godo förbättringar som
arbetskamraterna erhållit under tiden. Det kan gälla
generella lönehöjningar eller utbildningar. I dag
kan föräldraledigheten vägas in som skäl för
förändring av tjänsten, vilket nu inte blir
förenligt med de nya EU-reglerna. Kristdemokraterna
ser fram mot att den svenska lagen snarast kommer
att skärpas i detta avseende.
Det anförda innebär att motionerna A242 yrkande 17
(kd) och A320 yrkande 9 (kd) bör bifallas av
riksdagen och motionerna A241 yrkande 15 (fp), A304
(s), A337 yrkande 1 (mp), A347 i denna del (s) och
A366 yrkande 15 (c) avslås.
12. Förstärkt skydd för gravida och
föräldralediga (punkt 11) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 11
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A366 yrkande 15 samt avslår motionerna
2002/03:A241 yrkande 15, 2002/03:A242 yrkande 17,
2002/03:A304, 2002/03:A320 yrkande 9, 2002/03:A337
yrkande 1 och 2002/03:A347 i denna del.
Ställningstagande
Varken gravida eller föräldralediga skall få
diskrimineras när det gäller löneutveckling och
karriärmöjligheter. En åtgärd för att stärka skyddet
för föräldralediga är att föräldraledigheten inte
räknas med i uppsägningstiden vid förändringar på
arbetsplatsen.
Det anförda innebär att motion A366 yrkande 15 (c)
bör bifallas av riksdagen och motionerna A241
yrkande 15 (fp), A242 yrkande 17 (kd), A304 (s),
A320 yrkande 9 (kd), A337 yrkande 1 (mp) och A347 i
denna del (s) avstyrks.
13. Yttrandefrihet för privatanställda
(punkt 14, motiveringen)
av Anders G Högmark (m), Patrik Norinder (m) och
Henrik Westman (m).
Vi anser att det näst sista stycket i utskottets
ställningstagande borde ha följande lydelse:
Ställningstagande
Enligt vad utskottet erfarit har frågan inte avförts
från dagordningen utan övervägs vidare inom
Regeringskansliet. Av remissutfallet framgår att
frågan är komplex. Utskottet förutsätter dock att
regeringen återkommer i frågan inom en inte alltför
lång framtid.
Med hänsyn till vad vi anfört anser vi att
motionerna A286 (s) och A307 yrkandena 1 och 2 (mp)
bör avstyrkas.
14. Yttrandefrihet för privatanställda
(punkt 14) (mp)
av Ulf Holm (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 14. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A307 yrkandena 1 och 2 samt avslår motion
2002/03:A286.
Ställningstagande
Ett stort och växande problem är tystnaden på
arbetsplatsen. De anställda är rädda för att
framföra kritik. Många arbetsgivare kräver i dag
tystnad och lojalitet av sina medarbetare, detta
gäller både inom den privata och offentliga sektorn.
Rädslan för att kritisera är störst bland kvinnor
och äldre arbetstagare och administrativ personal.
De som har tidsbegränsade anställningar har svårast
att säga ifrån. Ju osäkrare anställningar, desto
svårare är det att framföra kritik. Yttrandefriheten
och meddelarfriheten är reglerade i grundlagen och
gäller bara i förhållande till den offentliga
arbetsgivaren. När privata företag tar över den
verksamheten gäller inte längre dessa rättigheter.
Miljöpartiet anser att det borde införas en ny
regel i medbestämmandelagen. Dessutom borde även
arbetstagare hos privata arbetsgivare omfattas av
ökad yttrandefrihet. Miljöpartiet anser att
departementspromemorian Ds 2001:9 bör läggas till
grund för ny lagstiftning. Regeringen bör återkomma
med förslag om en sådan lag och om ändringar i
medbestämmandelagen.
Det anförda innebär att motion A307 yrkandena 1 och
2 (mp) bör bifallas av riksdagen samt motion A286
(s) avslås.
15. Tilläggsförsäkring till
föräldraförsäkringen (punkt 16) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 15. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A366 yrkande 16.
Ställningstagande
Centerpartiet är för ökat självbestämmande för
barnfamiljerna när det gäller att kombinera
familjeliv och arbetsliv. Det förutsätter att
familjernas ekonomiska möjligheter förbättras. För
att öka möjligheterna och incitamenten för både män
och kvinnor att utnyttja sin rätt att vara hemma med
barnen när de är små vill Centerpartiet bl.a. höja
taket i föräldraförsäkringen och införa en
jämställdhetsbonus för de familjer där kvinnan och
mannen delar på föräldraförsäkringen.
Det blir dessutom allt vanligare att stora företag
vill teckna tilläggsförsäkring till
föräldraförsäkringen för att garantera att de
anställda får en högre ersättning när de är
föräldralediga. I stället för att uppmuntra detta
har det förekommit motstånd från de fackliga
organisationerna mot denna lösning, vilket
förhindrat genomförandet av förslaget. Centerpartiet
anser att det inte bör vara möjligt för fackliga
organisationer att förhindra denna typ av
tilläggsförsäkring.
Det anförda innebär att motion A366 yrkande 16 (c)
bör bifallas av riksdagen.
16. Förkortad företrädesrätt till
återanställning (punkt 17) (kd)
av Stefan Attefall (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 16. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A320 yrkande 21.
Ställningstagande
Dagens arbetsrätt är anpassad till hur
arbetsmarknaden såg ut och fungerade på 1970-talet.
Utgångspunkten var de stora varuproducerande
företagen där arbetstagarna betraktades som
utbytbara som en del av produktionskedjan.
Arbetsmarknaden har genomgått stora förändringar.
Arbetstagarna är mer välutbildade och är svårare att
byta ut. Många av de nya arbetena skapas i de små
företagen. Varken företag som är i snabb tillväxt
eller de stora företagen uppfattar arbetsrätten som
så problematisk. Däremot upplever mindre företag i
förändring arbetsrätten som ett stort problem. Det
har över tiden skapats ett svårgenomträngligt
regelverk. Detta skrämmer många småföretag att
nyanställa och skapar en känsla av vanmakt. Det är
nödvändigt med en mera flexibel arbetsmarknad med
förenklat regelverk för att möjliggöra en anpassning
till de förhållanden under vilka de mindre företagen
lever. Kristdemokraterna har som ett led i denna
process föreslagit att möjligheten till
provanställning skall förlängas från sex till tolv
månader, att visstidsanställning vid arbetsanhopning
bör tillåtas i två år och att skyldigheten för
arbetsgivare att återanställa ändras från nio till
sex månader för viss arbetskraft, t.ex. för personer
över 55 år.
Det anförda innebär att motion A320 yrkande 21 (kd)
bör bifallas av riksdagen.
17. Enskilda arbetstagares rätt att teckna
avtal (punkt 19) (m)
av Anders G Högmark (m), Patrik Norinder (m) och
Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under punkt 19 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 17. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A229 yrkande 3.
Ställningstagande
Relationerna på arbetsmarknaden är en fråga om
respekt för den enskildes rätt. Varje svensk
arbetstagare skall vara tillförsäkrad grundläggande
rättigheter på arbetsmarknaden. Det skall han eller
hon vara i sin egenskap av arbetstagare, inte i sin
egenskap av medlem i en viss organisation eller att
han eller hon omfattas av ett visst kollektivavtal.
Den enskilde arbetstagarens ställning på
arbetsmarknaden måste stärkas. En
kollektivavtalsbunden arbetsgivare är i dag skyldig
att tillämpa kollektivavtalet inte bara på
motpartens medlemmar utan även på oorganiserad
arbetskraft och på arbetstagare som tillhör annan
fackförening. På arbetsplatser där det finns
kollektivavtal är det därför omöjligt för en enskild
anställd att ställa sig vid sidan av avtalet. Det är
inte rimligt att den enskildes rätt träds förnär och
att arbetstagare är tvingade att underordna sig
kollektivavtal även mot sin egen uttryckliga vilja.
Det anförda innebär att motion A229 yrkande 3 (m)
bör bifallas av riksdagen.
18. Uppförandekoder (punkt 20) (mp)
av Ulf Holm (mp).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under punkt 20
borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 18. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:U325 yrkandena 1 och 2.
Ställningstagande
Det är ett ökande problem i världen med
människohandel. Enligt Förenta nationerna (FN)
faller mellan 700 000 och 2 miljoner människor offer
för människohandel varje år. De som drabbas är
fattiga och maktlösa och deras mänskliga rättigheter
kränks.
Det är många faktorer som påverkar omfattningen av
denna verksamhet. En sådan faktor är efterfrågan på
sexuella tjänster. Det är tydligt t.ex. i
krigsdrabbade länder att problemet växer i och med
ökad internationell närvaro. Utländska personer på
internationella uppdrag köper sex och utnyttjar
kvinnor och flickor som råkat ut för
människohandlare.
I Sverige gäller sedan juli 2002 en lag som
kriminaliserar människohandel för sexuella ändamål,
även FN och EU har på olika sätt agerat i denna
fråga.
Det är viktigt att lyfta fram svenska företags,
myndigheters och organisationers ansvar när dessa
sänder sin personal utomlands. Det behövs en
gemensam uppförandekod så att inte svenskar bidrar
till verksamheten med människohandel. I dag har
flera svenska organisationer uppförandekoder. Det är
dock inte många som behandlar frågan om hur man
skall agera om en anställd utnyttjar en
prostituerad. Ännu färre pekar på kopplingen mellan
sexköp och stöd till människohandel och organiserad
brottslighet. Påföljden för den som bryter mot
uppförandekoden skall också vara tydlig och kännbar.
Det anförda innebär att motion U325 yrkandena 1
och 2 (mp) bör bifallas av riksdagen.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.
Förstärkt skydd för gravida och föräldralediga
(punkt 11) (mp)
av Ulf Holm (mp).
En viktig fråga för Miljöpartiet är skyddet mot
olika former av diskriminering. En drabbad grupp är
gravida och föräldralediga. Denna grupp är särskilt
utsatt och behöver förstärkt skydd. Med anledning
därav bör regeringen skyndsamt utarbeta lagförslag
om skärpning av föräldraledighetslagen för att öka
skyddet för gravida och föräldralediga i enlighet
med den skärpning av lagen som riksdagen förordade i
sitt beslut den 5 april 2001.
Drogtester och kontroll i belastningsregistret
(punkt 13) (mp)
av Ulf Holm (mp).
Miljöpartiet värnar om olika utsatta grupper, en
sådan grupp är de psykiskt funktionshindrade. Deras
rättsskydd bör stärkas på en rad punkter.
En grundläggande och viktig fråga är hur vården
och omsorgen om de psykiskt funktionshindrade är
organiserad och fungerar. De psykiskt
funktionshindrade är i stor utsträckning utlämnade
till den personal som tar hand om dem. De är på
många sätt lika värn- och hjälplösa som små barn.
Det blir allt svårare att få tag på personal inom
vård- och omsorgsområdet. I en sådan situation är
det viktigt att betona att man inte gör avkall på
kvaliteten. Personlig lämplighet och relevant
utbildning måste fortsätta att vara av högsta
betydelse vid anställning. Skälig lönesättning och
god personalpolitik är viktigt för att personalen
skall må bra, fungera väl och vilja stanna kvar i
sitt arbete.
Som ett skydd för de psykiskt funktionshindrade
måste det bli möjligt att vid anställning av
personal kunna begära och få uppgifter ur
belastningsregistret liksom att genomföra drogtester
av den redan anställda personalen.
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Propositionen
2002/03:47:
1. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (2002:1032) om ändring i
lagen (1994:260) om offentlig anställning.
2. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1994:260) om offentlig
anställning.
3. Regeringen föreslår att riksdagen antar
regeringens förslag till
lag om ändring i lagen (1994:261) om
fullmaktsanställning.
Motioner från allmänna motionstiden
2002/03:U325 av Lars Ångström (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att företag,
organisationer och myndigheter skall ta fram
uppförandekoder för utlandsarbetande personal.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om att
uppförandekoder när det gäller problemet med köp
av sexuella tjänster skall innehålla påföljder om
dessa bryts.
2002/03:So446 av Kerstin-Maria Stalin (mp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om god
personalpolitik, kontroll i brottsregister och
möjlighet till drogtester.
2002/03:N211 av Tobias Krantz (fp):
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en förlängning av
perioden för prov- och visstidsanställningar från
sex till tolv månader.
2002/03:N306 av Maud Olofsson m.fl. (c):
30. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utreda
ansvarsfördelningen vad gäller personal vid
företagsnedläggning.
2002/03:A208 av Inger Lundberg m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om visstidsanställningar för
ungdomar.
2002/03:A210 av Hans Backman (fp):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att lagen om
anställningsskydd (LAS) bör få ett tillägg som
ålägger arbetsgivarna att erbjuda personer som varit
timanställda hos samma arbetsgivare i 18 månader
fast anställning.
2002/03:A215 av Christina Axelsson och Ann-Kristine
Johansson (s):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att LAS bör
innehålla skrivningar som slår fast att grunden
för anställning skall vara tills vidare samt att
heltidsarbete är en rättighet - deltid en
möjlighet.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avskaffa
undantaget för arbetsplatser med högst tio
anställda enligt 22 § LAS.
2002/03:A216 av Catharina Elmsäter-Svärd (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en allmän översyn
av arbetsrätten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om de synpunkter som
lagts på de allmänna principer som bör läggas till
grund för översynen.
2002/03:A218 av Catherine Persson (s):
Riksdagen beslutar att 22 § LAS, vad gäller
turordningsregler vid uppsägning, skall ändras till
den lydelse som gällde före den 1 januari 2001.
2002/03:A219 av Carina Adolfsson Elgestam m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att ta initiativ till att
återställa LAS vad gäller turordningsreglerna.
2002/03:A226 av Karin Pilsäter (fp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att avskaffa
åldersdiskrimineringen i lagen (1982:80) om
anställningsskydd.
2. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagen (1982:80) om
anställningsskydd enligt vad som anförs i motionen
om åldersdiskriminering.
2002/03:A229 av Mikael Odenberg (m):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en genomgripande
reformering av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
2. Riksdagen beslutar att avskaffa
turordningsreglerna i lagen (1982:80) om
anställningsskydd i enlighet med vad som anförs i
motionen.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om den enskildes rätt
att teckna egna avtal.
4. Riksdagen beslutar om införande av en
proportionalitetsregel i medbestämmandelagen
(1976:580) i enlighet med vad som anförs i
motionen.
2002/03:A230 av Ann-Marie Fagerström (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om heltidstjänster.
2002/03:A234 av Håkan Juholt m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att avskaffa undantaget i
turordningsreglerna.
2002/03:A236 av Maria Wetterstrand m.fl. (mp):
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om behovet av att
utreda hur användandet av
tillfällighetsanställningar i samhället kan
minskas.
2002/03:A239 av Margareta Andersson m.fl. (c):
24. Riksdagen begär att regeringen tar initiativ
till att göra en fördjupad uppföljning av den
lagstiftning som reglerar möjligheten till ett
barnvänligt arbetsliv.
27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om reglerna för att
motverka lönedumpning och urholkande av
arbetsrätten för arbetskraftsinvandrare.
2002/03:A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka
anställningsskyddet för gravida och
föräldralediga.
2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):
17. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av svensk lagstiftning i
enlighet med det som ministerrådet kommit fram
till avseende föräldraledighet och rätten att
återta sin tjänst utan försämrade villkor, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2002/03:A247 av Hillevi Larsson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att de som arbetar med
utvecklingsstörda skall kunna granskas i
brottsregistret innan de anställs.
2002/03:A251 av Hillevi Larsson och Britt-Marie
Lindkvist (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om anställningstrygghet vid
företagsnedläggning.
2002/03:A252 av Anita Jönsson och Kerstin Engle (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att mot bakgrund av diskussionen om att heltid bör
vara en rättighet och deltid en möjlighet överväga
möjligheten till nationella åtgärder för att
särskilt uppmärksamma situationen för personer med
anhöriganställning.
2002/03:A253 av Ronny Olander och Britt-Marie
Lindkvist (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om behovet av att i den
föreslagna lagstiftningen om personlig integritet i
arbetslivet tydligare skydda och stärka individens
integritet vid drogtester.
2002/03:A254 av Britt-Marie Lindkvist och Christina
Nenes (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om tillfälliga
anställningar.
2002/03:A255 av Raimo Pärssinen och Per-Olof
Svensson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs om lokala omställningsavtal vid
större förändringar inom näringslivet.
2002/03:A262 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
Riksdagen beslutar att 22 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd ges följande lydelse: Vid
uppsägning på grund av arbetsbrist skall
arbetsgivaren iaktta följande turordningsregler.
2002/03:A270 av Hillevi Larsson (s):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att en bred översyn bör övervägas rörande
au pair-verksamheten i Sverige och omfattningen av
eventuell svart verksamhet.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att det bör klargöras vilken
kontrollinstans som skall garantera efterlevnaden
av reglerna på området.
2002/03:A279 av Jan Björkman och Kerstin Andersson
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att stärka
ansvaret vid företagsnedläggningar.
2002/03:A286 av Christina Nenes och Göte Wahlström
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att vidta åtgärder för att
förbättra yttrandefriheten för anställda inom den
privata sektorn.
2002/03:A289 av Anneli Särnblad Stoors m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att heltider skall vara
grunden för alla anställningar.
2002/03:A295 av Claes-Göran Brandin och Gunilla
Carlsson i Hisings Backa (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om att ta bort undantagen
i turordningsprinciperna.
2002/03:A296 av Elizabeth Nyström m.fl. (m, fp, kd,
c):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att reformera
reglerna för tidsbegränsade anställningar.
2002/03:A303 av Göte Wahlström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om översyn av varselregler vid
personalneddragning.
2002/03:A304 av Lars U Granberg och Birgitta
Ahlqvist (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av ändring i lagen
om anställningsskydd när det gäller
föräldraledighet.
2002/03:A307 av Barbro Feltzing m.fl. (mp):
1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
departementspromemorian om yttrandefrihet bör
läggas till grund för en proposition för att komma
till rätta med tystnaden på våra arbetsplatser.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning om en
ändring i medbestämmandelagen.
2002/03:A312 av Lena Sandlin-Hedman och Gunilla
Carlsson i Hisings Backa (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
lagstiftningen för att komma till rätta med den
försämring av villkoren på arbetsmarknaden som det
ökade antalet behovs-, projekt- och
objektanställningar innebär.
2002/03:A320 av Stefan Attefall m.fl. (kd):
9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om jämställdhet och
diskriminering av föräldralediga.
20. Riksdagen beslutar att möjligheten till
provanställning förlängs till tolv månader.
21. Riksdagen beslutar att ändra tiden för
arbetsgivares skyldighet att återanställa till sex
månader.
22. Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid
arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.
23. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag som innebär att stridsåtgärder skall
vara proportionerliga.
24. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
lagförslag om att sympatiåtgärder inte skall
tillåtas som instrument vid
arbetsmarknadskonflikter.
2002/03:A332 av Erik Ullenhag m.fl. (fp):
16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av 3 § tredje stycket lagen
(1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad
i motionen anförs.
2002/03:A333 av Kurt Kvarnström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om att ta bort undantagen
i lagen vid arbetsplatser med mindre än tio
anställda.
2002/03:A336 av Hans Stenberg och Susanne Eberstein
(s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om beräkning av
anställningstid vid övergång av verksamhet.
2002/03:A337 av Ulf Holm och Barbro Feltzing (mp):
1. Riksdagen begär att regeringen skyndsamt bör
utarbeta ett förslag till lagändring i enlighet
med vad i motionen anförs om
föräldraledighetslagen.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om ökat skydd för
tjänstlediga.
2002/03:A339 av Hans Stenberg och Kerstin
Kristiansson Karlstedt (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om enhetliga regler vid
nedläggning av företag.
2002/03:A347 av Siw Wittgren-Ahl m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att stärka unga kvinnors
villkor på arbetsmarknaden och att förändringar bör
ske i de lagar som rör anställningsskydd,
föräldraledighet och jämställdhet.
2002/03:A350 av Lena Sandlin-Hedman och Gunilla
Carlsson i Hisings Backa (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att återställa LAS vad
gäller turordningsreglerna.
2002/03:A351 av Lena Sandlin-Hedman och Gunilla
Carlsson i Hisings Backa (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om rätten till heltidsarbete.
2002/03:A352 av Lena Sandlin-Hedman och Gunilla
Carlsson i Hisings Backa (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utbildning av nya
företagare för att undvika konflikter på
arbetsmarknaden som grundas i okunskap.
2002/03:A355 av Christina Axelsson och Krister
Örnfjäder (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av att främja
tryggheten för dem som startar personalkooperativ.
2002/03:A356 av Anders Ygeman (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om utökat medbestämmande.
2002/03:A358 av Jan Emanuel Johansson (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om skyldighet att utföra
registerkontroll på personal som arbetar inom små
boendeenheter, familjehem, flyktingförläggningar,
som företrädare för ensamkommande barn eller är god
man.
2002/03:A359 av Mikael Damberg m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av systemet med
tidsbegränsade anställningar i syfte att begränsa
antalet osäkra anställningar och göra det lättare
att bli tillsvidareanställd.
2002/03:A361 av Inger Segelström m.fl. (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lag om heltid som rättighet
och deltid som möjlighet i avtal.
2002/03:A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att den utredning
som ser över arbetsrätten lämnar en särskild
redogörelse över hur könsperspektivet beaktats
samt ger förslag på åtgärder för att snabbt minska
antalet visstidsanställningar.
2002/03:A366 av Margareta Andersson m.fl. (c):
15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att stärka
föräldraledighetslagen så att föräldraledighet ej
får medräknas som uppsägningstid.
16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lagstifta bort
möjligheten för facken att inskränka företagens
möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar till
föräldraförsäkringen.
Bilaga 2
Regeringens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
1. Förslag till lag om ändring i
lagen (2002:1032) om ändring i lagen
(1994:260) om offentlig anställning
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1994:260) om
offentlig anställning i stället för dess lydelse
enligt lagen (2002:1032) om ändring i nämnda lag
skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Lydelse enligt SFS Föreslagen lydelse
2002:1032
-----------------------------------------------------
3 §[1]
Lagen gäller inte
1. statsråden,
2. riksdagens ombudsmän,
3. riksrevisorerna,
4. arbetstagare som är lokalanställda av svenska
staten utomlands och som inte är svenska medborgare,
-----------------------------------------------------
5. arbetstagare som har 5. arbetstagare som är
anvisats beredskapsarbete anställda med särskilt
eller skyddat arbete. anställningsstöd eller i
skyddat arbete.
-----------------------------------------------------
För justitiekanslern, justitieråden och
regeringsråden gäller bara 4 § om bedömningsgrunder
vid anställning, 7-7 d §§ om bisysslor, 23-29 §§ om
arbetskonflikter, 38 § om interimistiskt beslut och
42 § andra stycket om vissa undantag från lagen
(1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.
**FOOTNOTES**
[1]: Senaste lydelse 2001:1016.
2. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:260) om
offentlig anställning
Härigenom föreskrivs att 32 och 34 §§ lagen (1994:260) om offentlig
anställning skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
32 §
-----------------------------------------------------
Föreskrifterna om grunden för uppsägning eller
avskedande, turordning vid uppsägning och
företrädesrätt till återanställning i lagen
(1982:80) om anställningsskydd skall också tillämpas
på en arbetstagare i verksledande eller därmed
jämförlig ställning som är anställd tills vidare,
om något annat inte följer av denna lag eller,
såvitt rör andra frågor än grunden för uppsägning
eller avskedande, av föreskrifter som regeringen
meddelar.
-----------------------------------------------------
Vad som sägs i första
stycket om avskedande
gäller även för en
arbetstagare i
verksledande eller därmed
jämförlig ställning som
är anställd för begränsad
tid.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
34 §
-----------------------------------------------------
Statens ansvarsnämnd Statens ansvarsnämnd
beslutar i frågor om beslutar i frågor om
disciplinansvar, åtals- disciplinansvar, åtals-
anmälan och avskedande, anmälan och avskedande,
när det gäller när det gäller
arbetstagare som anställs
av regeringen. 1. arbetstagare som är
anställda genom beslut av
regeringen,
2. arbetstagare som
utan att vara anställda
genom beslut av
regeringen har en
verksledande eller därmed
jämförlig ställning.
-----------------------------------------------------
Regeringen får föreskriva att nämnden skall besluta i sådana frågor också
när det gäller andra arbetstagare.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
2. I ärende som har påbörjats före ikraftträdandet gäller 34
§ i sin äldre lydelse.
3. Förslag till lag om ändring i lagen
(1994:261) om fullmaktsanställning
Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1994:261) om
fullmaktsanställning skall ha följande lydelse.
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
5 §
-----------------------------------------------------
En arbetstagare är En arbetstagare är
skyldig att avgå från skyldig att avgå från
anställningen vid den anställningen vid den
ålder som anges i ålder som anges i
författningar eller författningar eller
kollektivavtal om statlig kollektivavtal.
pension.
-----------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
Bilaga 3
Utskottets lagförslag
Förslag till lag om ändring i lagen (1982:80) om
anställningsskydd
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1982:80) om
anställningsskydd skall ha följande lydelse.
22 §
-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall
arbetsgivaren iaktta följande turordningsregler.
-----------------------------------------------------
Innan turordningen .
fastställs får en
arbetsgivare med högst
tio arbetstagare oavsett
antalet
turordningskretsar
undanta högst två
arbetstagare som enligt
arbetsgivarens bedömning
är av särskild betydelse
för den fortsatta
verksamheten. Vid
beräkningen av antalet
arbetstagare hos
arbetsgivaren bortses
från arbetstagare som
avses i 1 §. Den eller
de arbetstagare som
undantas har företräde
till fortsatt anställning
-----------------------------------------------------
Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställs en
turordning för varje enhet för sig. Enbart den
omständigheten att en arbetstagare har sin
arbetsplats i sin bostad medför inte att den
arbetsplatsen utgör en egen driftsenhet. Om
arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av
kollektivavtal, fastställs en särskild turordning
för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall
flera driftsenheter på samma ort, skall inom en
arbetstagarorganisations avtalsområde fastställas en
gemensam turordning för samtliga enheter på orten,
om organisationen begär det senast vid förhandlingar
enligt 29 §.
-----------------------------------------------------
Turordningen för de Arbetstagarens plats i
arbetstagare som inte turordningen bestäms med
undantagits bestäms med utgångspunkt i varje
utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda
arbetstagares sammanlagda anställningstid hos
anställningstid hos arbetsgivaren.
arbetsgivaren. Arbetstagare med längre
Arbetstagare med längre anställningstid har
anställningstid har företräde framför
företräde framför arbetstagare med kortare
arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika
anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre
anställningstid ger högre ålder företräde. Kan en
ålder företräde. Kan en arbetstagare endast efter
arbetstagare endast efter omplacering beredas
omplacering beredas fortsatt arbete hos
fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller som
arbetsgivaren, gäller som förutsättning för
förutsättning för företräde enligt
företräde enligt turordningen att
turordningen att arbetstagaren har
arbetstagaren har tillräckliga
tillräckliga kvalifikationer för det
kvalifikationer för det fortsatta arbetet.
fortsatta arbetet.
-----------------------------------------------------
-----------------
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2003.
2. Äldre föreskrifter om turordning enligt 22 § skall
tillämpas i
samband med förhandling enligt lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet i fråga om uppsägning på grund
av
arbetsbrist, om förhandlingen har begärts före lagens
ikraftträdande.