Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2002/03:AU5

Arbetsmiljö

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 47 motionsförslag från
allmänna motionstiden riksmötet 2002/03 som rör
arbetsmiljöfrågor.
I motionerna lämnas förslag om åtgärder avseende
bl.a. företagshälsovård, skyddsombudsverksamhet,
gränsvärden och personlig skyddsutrustning samt om
insatser för att motverka våld, hot och mobbning i
arbetslivet. I betänkandet behandlas också vissa
lagstiftningsförslag avseende arbetsmiljön.
Utskottet avstyrker samtliga motionsförslag bl.a.
med hänvisning till det program som nyligen lagts
fram i anslutning till de s.k. trepartssamtalen om
arbetsmiljö samt med hänvisning till utredningar som
regeringen avser att tillsätta inom kort.
I ärendet finns 10 reservationer avgivna av
företrädare för Moderaterna, Kristdemokraterna,
Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Företagshälsovård

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A239
yrkande 19 (c), 2002/03: A273 (s), 2002/03:A288
(s), 2002/03:A340 (s), 2002/03:A346 yrkandena 1-7
(s), 2002/03:Sf291 yrkande 15 (m) och
2002/03:Sf331 yrkande 11 (c).
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (c)

2. Vissa förebyggande åtgärder,
skyddsombudsverksamhet m.m.

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A211 (s),
2002/03:A214 yrkandena 1 och 2 (fp), 2002/03:A272
(fp), 2002/03:A311 (s) samt 2002/03: A313 yrkande
1 (s).

3. Gränsvärden

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A309 (v)
och 2002/03:Bo204
yrkande 5 (mp).
Reservation 3 (v)
Reservation 4 (mp)

4. Personlig skyddsutrustning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A209 (s)
samt 2002/03:A239 yrkandena 20 och 21 (c).
Reservation 5 (c)

5. Elektromagnetiska fält

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A238 (mp)
och 2002/03:A263 yrkandena 1-3 (mp).
Reservation 6 (mp)

6. Vissa särskilda arbetsmiljöfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A235
yrkandena 1 och 2 (kd), 2002/03:A268 (s) samt
2002/03:A353 (s).

7. Våld och hot

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A283 (s),
2002/03:A345 (s) och 2002/03:A365 yrkande 6 (v).
Reservation 7 (v)

8. Mobbning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A239
yrkande 23 (c), 2002/03: A331 yrkandena 1-3 (s)
och 2002/03:Ub492 yrkande 10 (kd).
Reservation 8 (kd)
Reservation 9 (c)

9. Vissa lagstiftningsfrågor

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A223
yrkande 1 (c), 2002/03: A231 (s), 2002/03:A248
(s), 2002/03:A276 (v) och 2002/03:A349 (s).
Reservation 10 (c)

10. Kostnader för arbetsmiljöarbete

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A232 (s) och
2002/03:A301 (s).

Stockholm den 11 mars 2003

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders
Karlsson (s), Margareta Andersson (c), Laila
Bjurling (s), Sonja Fransson (s), Patrik Norinder
(m), Lars Lilja (s), Tina Acketoft (fp), Berit
Högman (s), Henrik Westman (m), Britta Lejon (s),
Ulf Holm (mp), Luciano Astudillo (s), Tobias
Billström (m), Mauricio Rojas (fp), Annelie Enochson
(kd), Anders Wiklund (v) och Mariam Osman Sherifay
(s).

2002/03

AU5

Redogörelse för ärendet

I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet
47 motionsförslag från allmänna motionstiden 2002
som rör arbetsmiljöfrågor.
Tidigare under riksmötet har utskottet i
betänkande 2002/03:AU2 behandlat regeringens
budgetproposition 2002/03:1 volym 7 avseende
utgiftsområde 14 Arbetsliv och 58 motionsyrkanden
som väckts under den allmänna motionstiden. De
frågor som togs upp i det nämnda budgetbetänkandet
avsåg inriktningen av arbetslivspolitiken och frågor
om ohälsan i arbetslivet, förslag av i huvudsak
strikt budgetrelaterad art samt ett antal motioner
om individuellt kompetenssparande och
kompetensutveckling.
Också i andra betänkanden från
arbetsmarknadsutskottet under våren behandlas
motionsförslag med anknytning till
arbetslivsområdet. Det gäller bl.a. betänkanden om
arbetsrätt samt jämställdhet och diskriminering.
Samtliga motioner anges nedan utan årtal, 2002/03.

Utskottets överväganden

1 Inledning

Som framgått behandlades i ovannämnda
budgetbetänkande 2002/03:AU2 Utgiftsområde 14
Arbetsliv bl.a. frågor om inriktningen av
arbetslivspolitiken och ohälsan i arbetslivet.
Därvid redovisade utskottet bl.a. regeringens
strategi för bättre hälsa i arbetslivet, vilken har
formen av ett 11-punktsprogram. Likaså redovisades
den komponent i programmet som avser trepartssamtal
mellan regeringen och arbetsmarknadens parter i
syfte att minska ohälsan i arbetslivet.

Kort efter det att riksdagsbehandlingen av
budgetbetänkande AU2 hade slutförts i december 2002
framlades en rapport från trepartssamtalen,
programmet En arbetsmarknad för alla. Efter
remissbehandling av arbetsmarknadens parter
publicerades den 19 februari 2003 en slutrapport
från samtalen. Parternas synpunkter framgår av
slutrapporten.
I det beslut som låg till grund för
trepartssamtalen angav regeringen att dessa skulle
skapa samsyn och samordna insatserna i strategin för
bättre hälsa i arbetslivet. Samtalen skulle avse
såväl förebyggande arbete som rehabilitering.
Tre områden som var angelägna att behandla i
samtalen framhölls särskilt: arbetsorganisationen
och inflytandet över den egna arbetssituationen,
ledarskapet på arbetsplatserna liksom möjligheterna
för äldre att stanna kvar i arbetslivet. Vidare sågs
frågan om införande av ekonomiska drivkrafter för
det förebyggande och rehabiliterande arbetet som en
viktig del i samtalen. Regeringen slog fast att
samråd skulle ske med arbetsmarknadsparterna vad
avser genomförandet av programmets olika delar. I
anslutning till trepartssamtalen skulle en
informationssatsning göras tillsammans med parterna.
Slutrapporten från trepartssamtalen är publicerad
på Näringsdepartementets hemsida. Programmet Ett
arbetsliv för alla som ingår i rapporten behandlar
frågor om ledarskap och arbetsorganisation,
utbildning i arbetsmiljöfrågor,
konsekvensbeskrivning av arbetsmiljön, ekonomiska
drivkrafter, äldre i arbetslivet, företagshälsovård,
livsstilsfrågor, rörlighet, rehabilitering,
sjukskrivningsprocessen och en informationssatsning
för att minska ohälsan i arbetslivet.
I slutrapporten finns förslag om att tillsätta en
arbetsgrupp med representanter från arbetsgivare,
arbetstagare och Regeringskansliet. Gruppen föreslås
följa upp och stämma av arbetet utifrån följande
hållpunkter.

2003: Gruppen initierar processer på arbetsplatserna
och utarbetar en utvärderingsplan.

2004: Arbetsmarknadens parter behandlar de aktuella
frågorna i avtalsrörelsen.

2006: Resultatet av avtalsrörelsen utvärderas liksom
resultatet av andra insatser med anledning av
programmet. Vid behov vidtas ytterligare åtgärder.

2008: En slutlig avstämning av insatserna görs i
samband med att ohälsomålet (regeringens mål om att
halvera antalet sjukdagar till 2008) skall vara
uppnått.

Inledningsvis kan vidare nämnas att regeringen
nyligen har presenterat ett förslag till mål för
folkhälsan i proposition 2002/03:35. Där föreslås
ett övergripande nationellt folkhälsomål och en
sektorsövergripande målstruktur med elva målområden.
Ett av målområdena, Ökad hälsa i arbetslivet
(målområde 4), innebär enligt regeringen att ett bra
arbetsliv med väl fungerande arbetsvillkor minskar
den arbetsrelaterade ohälsan och bidrar till en
allmänt förbättrad folkhälsa samt minskar de sociala
skillnaderna i ohälsa. Den aktuella propositionen
behandlas för närvarande i riksdagen.

Inom EU har en ny arbetsmiljöstrategi för 2002-2006 fastställts
(KOM (2003) 118, Regeringskansliet Faktapromemoria
2001/02:FPM97, Europaparlamentets resolution A5-
0310/2002 den 23 oktober 2002(. Strategin anger
inriktningen på gemenskapsarbetet inom
arbetsmiljöområdet för den aktuella femårsperioden.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till vissa
komponenter i arbetsmiljöstrategin.

Kommissionen framhåller tre element i strategin:

· Den anlägger ett övergripande synsätt på
arbetstrivsel med beaktande av förändringarna i
arbetslivet och de nya - särskilt psykosociala -
riskerna i arbetslivet, för att på så sätt skapa
en ökad arbetskvalitet med en sund och trygg
arbetsmiljö som ett väsentligt inslag.
·
· Den grundas på en konsolidering av det
riskförebyggande arbetet, på en kombination av
olika politiska instrument - lagstiftning, social
dialog, progressiva åtgärder och kartläggning av
de bästa lösningarna, företagens sociala ansvar
och ekonomiska incitament - och på en uppbyggnad
av partnerskap mellan alla aktörer som verkar på
arbetsmiljöområdet.
·
· Den visar därmed att en ambitiös socialpolitik är
en konkurrensfaktor, och omvänt, att en
bristfällig politik medför kostnader som belastar
ekonomi och samhälle.
·

2 Företagshälsovård

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om
företagshälsovård. Samtliga motioner
avstyrks. Jämför reservationerna 1 (m) och 2
(c).

Motioner

Frågor rörande företagshälsovård tas upp i motioner
från Moderaterna och Centerpartiet liksom i ett
antal enskilda motioner från socialdemokrater.

Moderaterna är i motion Sf291 (yrk. 15) kritiska mot
att regeringen genomfört begränsningar av
företagshälsovårdens möjligheter att bedriva hälso-
och sjukvård. Partiet föreslår att en del sådana
uppgifter återförs till företagshälsovården, vilket
skulle kunna innebära en effektivisering av
arbetsgivarnas arbetsmiljöarbete.

Centerpartiet betonar i motionerna A239 (yrk. 19)
och Sf331 (yrk. 11) att företagshälsovården för
många företag utgör en resurs i arbetsmiljöarbetet.
Regeringen bör lägga fram förslag som förbättrar
förutsättningarna för företag att anlita kompetens
inom företagshälsovården för förebyggande insatser.

I fyra enskilda motioner behandlas också
företagshälsovårdsfrågor.

Kerstin Kristiansson Karlstedt och Hans Stenberg
(båda s) förordar i motion A273 en översyn av
företagshälsovården och lagstiftningen om denna.
Enligt motionärerna har företagshälsovården
försämrats avsevärt sedan statsbidragen till sådan
verksamhet togs bort. Motionärerna hävdar att
företagshälsovårdens förebyggande verksamhet har
upphört på många håll och att vissa företag har valt
att avstå från företagshälsovård.

Kurt Kvarnström m.fl. (s) menar i motion A288 att
företagshälsovård såsom oberoende expertresurs inom
områdena arbetsmiljö och rehabilitering skall
förebygga och undanröja hälsorisker på arbetsplatser
och ha kompetens att identifiera och beskriva
sambanden mellan arbetsmiljö, organisation,
produktion och hälsa. Det måste bli en rättighet för
alla anställda att ha tillgång till
företagshälsovård som är bra och som är inriktad mot
förebyggande arbete.

I motion A340 poängterar Gunnar Sandberg m.fl. (s)
företagshälsovårdens roll i arbetsmiljöarbetet och
bedömer att den skulle kunna förebygga en hel del
arbetsskador. Företagshälsovården bör på sikt bli
obligatorisk på alla arbetsplatser.

Även Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander (båda s)
pläderar i motion A346 (yrk. 1-7) för obligatorisk
företagshälsovård. Detta förutsätter enligt
motionärerna att statsbidrag för sådan verksamhet
återinförs.

Motionärerna anser att Arbetsmiljöverket (AV) bör
åläggas att definiera miniminormer för
bidragsberättigad företagshälsovård.
Företagshälsovården bör ges en aktiv och tydlig roll
såväl när det gäller förebyggande arbetsmiljöarbete
som när det gäller arbetsrelaterad sjukvård och
rehabilitering. Det är enligt motionärerna viktigt
att de fackliga organisationerna ges ett stort
inflytande över företagshälsovården. För att
underlätta för småföretag att ansluta sig till
företagshälsovård bör man utreda ett stöd för
tillskapande av samverkansformer, exempelvis
arbetsgivarringar.
Utan närmare motivering begär motionärerna vidare
en översyn av de personal-, utbildnings- och
forskningsbehov som aktualiseras vid en utbyggnad av
företagshälsovården.

Bakgrund

Enligt Statistiska centralbyråns undersökning
Arbetsmiljön 2001 uppgav nästan tre fjärdedelar av
sysselsatta kvinnor respektive män som är 30 år
eller äldre att de hade tillgång till
företagshälsovård. I åldersgruppen 16-29 år var
andelen betydligt lägre, drygt 60 % bland männen och
drygt 50 % bland kvinnorna.

I undersökningen var det en större andel män (51,6
%) än kvinnor (38,1 %) som hade tillgång till
företagshälsovård och som uppgav att de också hade
varit i kontakt med företagshälsovården under det
senaste året.
Företagshälsovården regleras i dag främst genom
arbetsmiljölagen (1977:1160) och genom föreskrifter
och allmänna råd som utfärdas av AV. Nedan redovisas
huvuddragen i denna reglering.
Företagshälsovårdsfrågor är som framgått ett av de
ämnen som behandlats inom ramen för de s.k.
trepartssamtalen mellan regeringen och
arbetsmarknadens parter.
I rapporten från trepartssamtalen föreslås bl.a.
att regeringen tar upp diskussioner med landstingen
och företrädare för företagshälsovården i syfte att
i ökad utsträckning få till stånd vårdavtal. Som
exempel på en samverkansform nämns den s.k.
Värmlandsmodellen som innefattar dels vårdavtal
mellan sjukvårdshuvudmannen och
företagshälsovårdsenheter, dels ett ramavtal mellan
företagshälsovården och försäkringskassan. Modellen
syftar till att ge företagshälsovården möjligheter
att behålla och utveckla kompetens inom arbetsmiljö-
och rehabiliteringsområdet samtidigt som viss
behandling i form av läkarvård och sjukgymnastik kan
behållas.
En annan fråga rörande företagshälsovård som
behandlas i rapporten från trepartssamtalen gäller
förslag om att utreda kvalitetssäkring/certifiering
av sådan verksamhet. Vidare föreslås att reglerna om
arbetsgivarens skyldighet att anordna
företagshälsovård skall stramas upp. Enligt det
förslag som förs fram skall skyddsombud, eller om
sådant saknas, en enskild arbetstagare, kunna begära
att arbetsgivaren ansluter sig till
företagshälsovården. Om arbetsgivaren vägrar skall
frågan kunna föras till en företagshälsovårdsnämnd
för avgörande. Nämnden skall bestå av tre ledamöter
utsedda av arbetsgivarorganisationerna, tre
ledamöter utsedda av arbetstagarorganisationerna
samt två ledamöter utsedda av AV. Verket föreslås
tillsätta ordföranden.
Sedan den 1 januari 2000 gäller enligt 3 kap. 2 b
§ arbetsmiljölagen att "arbetsgivaren skall svara
för att den företagshälsovård som
arbetsförhållandena kräver finns att tillgå".
Företagshälsovården definieras i samma paragraf som
en "oberoende expertresurs inom områdena arbetsmiljö
och rehabilitering. Företagshälsovården skall
särskilt arbeta för att förebygga och undanröja
hälsorisker på arbetsplatser samt ha kompetens att
identifiera och beskriva sambanden mellan
arbetsmiljö, organisation, produktivitet och hälsa".
Ordalydelsen gäller enligt riksdagens beslut om
ändring av arbetsmiljölagen under hösten 1999 (bet.
1999/2000:AU2, rskr. 8). Syftet var att förtydliga
arbetsgivarens ansvar för företagshälsovård och att
i lag införa en definition av företagshälsovård.
För att renodla företagshälsovårdens
kärnverksamhet i riktning mot förebyggande
arbetsmiljöarbete och rehabilitering beslutade
riksdagen också om ändringar i lagen (1993:1651) om
läkarvårdsersättning och lagen (1993:1652) om
ersättning för sjukgymnastik. Ändringarna innebar
att en läkare eller en sjukgymnast inte längre
skulle kunna få ersättning enligt dessa lagar för
verksamhet som bedrevs inom företagshälsovårdens
ram. Avsikten med ändringarna var inte att helt
avskilja sjukvården från företagshälsovården.
Verksamheten förutsätter att det förekommer viss
sjukvård. Det skulle dock inte längre vara möjligt
för företagshälsovårdsenheter att erbjuda offentligt
finansierad sjukvård utan att avtal om detta
träffats med sjukvårdshuvudmannen.
Övergångsbestämmelsen utformades så att de läkare
och sjukgymnaster som vid tidpunkten för
ikraftträdandet av lagändringen hade rätt till
läkarvårds- respektive sjukgymnastikersättning
enligt de nyssnämnda lagarna skulle ha fortsatt rätt
till ersättning enligt äldre regler till utgången av
år 2003. Lagändringarna har alltså ännu inte fått
verkan fullt ut.
Enligt AV:s föreskrifter om systematiskt
arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) skall arbetsgivarna
undersöka, bedöma, åtgärda och följa upp såväl
fysiska som psykosociala risker i arbetsmiljön.
Detta skall ske kontinuerligt och ingå i det dagliga
arbetet. Saknas bred arbetsmiljökompetens inom den
egna verksamheten skall företagshälsovård anlitas.
I kommentarerna till de nämnda föreskrifterna sägs
att företagshälsovård kan upphandlas utifrån eller
ordnas som en självständig del av företagets
verksamhet. Det är viktigt att den är partsneutral.
Det är angeläget att arbetstagarna och skyddsombuden
får möjlighet att medverka vid upphandling av
företagshälsovård liksom vid beslut om uppdragets
utformning och genomförande. Frågor om
företagshälsovård tas upp i skyddskommittén.
I föreskrifterna framhålls också att
företagshälsovården skall kunna utnyttjas av både
arbetsgivare och arbetstagare. Det är lämpligt att
den anlitas som en sammanhållen resurs och inte
enbart för enstaka tjänster. Därmed säkras
kontinuitet och en allsidig bedömning av
arbetsmiljöförhållandena. Företagshälsovårdens
expertkunskap är ofta nödvändig både när det gäller
att undersöka och bedöma de fysiska och psykiska
riskerna och när det gäller att föreslå åtgärder och
medverka vid genomförandet. Företagshälsovården är
också en viktig resurs när
rehabiliteringsutredningar skall göras och vid
arbetsanpassningsåtgärder för enskilda arbetstagare
och grupper av anställda. Det gäller exempelvis i
fråga om arbetstagare som är särskilt känsliga för
risker i den aktuella arbetsmiljön.
Om det finns särskilda arbetsmiljöproblem kan det
enligt föreskrifterna ibland vara ändamålsenligt
att arbetsgivaren ansluter sig till en
företagshälsovård med speciell branschkompetens. Det
kan ibland finnas behov av resurser som saknas inom
företagshälsovården. I dessa situationer kan
arbetsgivaren behöva anlita annan sakkunnig hjälp.
Det är viktigt att arbetsgivaren samverkar med
företagshälsovården. I föreskrifterna betonas att
arbetsgivaren dock alltid har kvar sitt ansvar för
arbetsmiljön.

Utskottets ställningstagande

Som framgått skall resultatet av programmet Ett
arbetsliv för alla följas upp och utvärderas genom
en rad olika aktiviteter åren 2003-2008. Ett av de
områden som behandlas i programmet avser
företagshälsovård. Enligt vad utskottet erfarit
avser regeringen att inom kort tillsätta en
utredning med uppgift att närmare överväga förslag
om företagshälsovård som lagts fram i programmet.

Med anledning av Moderaternas förslag om
företagshälsovård i motion Sf291 vill utskottet
framhålla att företagshälsovårdens huvuduppgift även
framgent bör vara förebyggande arbetsmiljöarbete och
arbetslivsinriktad rehabilitering. Detta innebär att
utskottet vidhåller den uppfattning som redovisats i
betänkande 2001/02:AU4.
Utskottet vill dock peka på att offentligt
finansierad sjukvård även i fortsättningen kan
bedrivas av en företagshälsovårdsenhet under
förutsättning att vårdavtal träffats mellan denna
och sjukvårdshuvudmannen, något som utskottet också
framhöll i det nyss nämnda betänkandet.
Möjligheterna att i ökad utsträckning träffa
vårdavtal är som framgått en av de frågor som har
tagits upp inom ramen för de s.k. trepartssamtalen.
Frågan skall behandlas i den utredning om
företagshälsovårdsfrågor som regeringen avser att
tillsätta inom kort.
Motion Sf291 yrkande 15 (m) avstyrks av utskottet.

Flera av de frågor som tas upp i övriga
motionsförslag om företagshälsovård berör aspekter
som skall behandlas av den nyss nämnda utredningen.
Det gäller bl.a. förbättringar av förutsättningarna
för att anlita företagshälsovård, rätten till
företagshälsovård och kvalitetssäkringsfrågor.

När det gäller frågor om metodutveckling,
forskning och utbildning inom företagshälsovården
vill utskottet inledningsvis framhålla att det ur
statsbudgeten för åren 2001 och 2002 satsats totalt
10 miljoner kronor på utbildning och metodutveckling
inom företagshälsovården.
Av beloppet har 4,4 miljoner kronor använts för
regionala utbildningsinsatser särskilt avsedda för
att främja företagshälsovårdens arbetsmetoder.
Vidare har 2,1 miljoner kronor avsatts till åtgärder
för att öka tillgängligheten till
arbetsmiljörelaterad information medan 0,5 miljoner
kronor avsett analys av hittillsvarande
kvalitetsarbete. Dessutom har 3 miljoner kronor
anslagits till att utveckla god praxis i
företagshälsovårdens arbete, exempelvis
kvalitetssäkring och metodutveckling på nya områden.
Av budgetpropositionen för 2003 (utg. omr. 14)
framgår att 15 miljoner kronor av anslaget till
Arbetslivsinstitutet i år skall användas till
förstärkt utbildning av personal inom
företagshälsovården.
AV skall enligt instruktionen (2000:1211) i
samverkan med berörda myndigheter och organisationer
följa och främja företagshälsovårdens utveckling. I
regleringsbrevet för 2002 begärde regeringen att
myndigheten skulle redovisa vilka insatser som under
året gjordes från verkets sida inom ramen för
tillsynsverksamheten för att förmå arbetsgivare att
mer effektivt utnyttja en oberoende expertresurs
inom områdena arbetsmiljö och rehabilitering
(företagshälsovård). Inriktningen av krav och
förelägganden skulle belysas i
resultatredovisningen.
Utskottet kan konstatera att AV enligt
årsredovisningarna för 2001 och 2002 har utarbetat
en tillsynsstrategi för företagshälsovården. Enligt
den senaste årsredovisningen, som verket överlämnade
till regeringen den 20 februari 2003, har strategin
börjat tillämpas i hela tillsynsverksamheten. Av
årsredovisningen framgår också att AV under perioden
2000-2002 i väsentligt ökad utsträckning ställt krav
på arbetsgivare att utnyttja företagshälsovård. År
2000 ställdes 17 sådana krav i form av
inspektionsmeddelanden medan antalet uppgick till
428 år 2002. Enligt verket har inga krav senare lett
till förelägganden, vilket uppges vara en indikation
på att kraven också tillgodosetts.
Utskottet ser för sin del positivt på att en rad
insatser görs för att främja företagshälsovård och
vill framhålla att expertis inom företagshälsovården
kan göra viktiga insatser när det gäller att
motverka såväl kemiska och fysikaliska
arbetsmiljörisker av mer traditionell art som
exempelvis stressrelaterad ohälsa. Likaså är
utskottet övertygat om att företagshälsovården kan
utgöra ett viktigt stöd i det lokala förebyggande
skyddsarbetet.
De diskussioner om åtgärder för att främja
företagshälsovård som förts i trepartssamtalen har
lett till att företagshälsovårdsfrågor i ökad
utsträckning kommit i blickpunkten. Utskottet ser
detta som mycket positivt. Genom förslaget till
stegvis uppföljning och avstämning av programmet Ett
arbetsliv för alla (se avsnitt 1) ökar också
förutsättningarna för att arbetet med dessa frågor
skall ge långsiktiga effekter.
Med hänvisning till vad som ovan anförts avstyrker
utskottet motionerna A239 yrkande 19 (c), A273 (s),
A288 (s), A340 (s), A346 yrkandena 1-7 (s) och Sf331
yrkande 11 (c).

3 Vissa förebyggande åtgärder,
skyddsombudsverksamhet m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om
friskvård i arbetet, måltidsuppehåll,
utbildning i arbetsmiljöfrågor,
skyddsombudsverksamhet m.m. Samtliga motioner
avstyrks.

Motioner

Vissa förebyggande åtgärder

Hans Unander m.fl. (s) begär i motion A311 att det
införs regler om obligatorisk friskvård i arbetet.

Nyamko Sabuni (fp) poängterar i motion A214 (yrk. 1
och 2) måltidsuppehållets betydelse för hälsa och
trivsel på arbetsplatsen och hävdar att utvecklingen
i arbetslivet innebär att det tidigare naturliga
uppehållet mitt på dagen, lunchen, håller på att gå
förlorad. I dag kastar många i sig maten, ibland vid
sin arbetsplats, eller hoppar över lunchen. Enligt
motionären visar en undersökning att
offentliganställda har sämre villkor kring
arbetsmåltiden och motionären menar att staten måste
ta sitt arbetsgivaransvar i syfte att förbättra
förhållandena.

Yvonne Ångström och Nyamko Sabuni (båda fp) anser i
motion A272 att information till dagens och
morgondagens arbetstagare om hur de själva kan
påverka sin arbetsmiljö borde ha positiv effekt på
sjuktalen i arbetslivet. Därför bör en utredning
göras av möjligheterna att införa utbildning i
arbetsmiljöfrågor på olika nivåer i
utbildningssystemet.

Skyddsombudsverksamhet m.m.

I motion A211 förespråkar Göte Wahlström och
Christina Nenes (båda s) att medel anslås till
utbildning av lokala skyddsombud. Motionärerna
hänvisar till uppgifter om att problemen att
rekrytera skyddsombud sammanhänger med attitydfrågor
och anser att arbetsmiljöcertifiering bör
kompletteras med åtgärder för att få till stånd
attitydförändringar gentemot dem som åtar sig att
arbeta med lokala arbetsmiljöförbättringar.

Också i motion A313 (yrk. 1) av Ann-Kristine
Johansson och Helena Zakariasén (båda s) behandlas
det lokala arbetsmiljöarbetet. Enligt motionärerna
behövs fler skyddsombud, ett ökat samhällsstöd till
den regionala skyddsombudsverksamheten samt
förbättrad skyddsombudsutbildning och en bred
folkbildningsinsats.

Utskottets ställningstagande

Vissa förebyggande åtgärder

Som framgått (avsnitt 1) har ett förslag till
informationssatsning lagts fram i programmet Ett
arbetsliv för alla. Där identifieras ett antal
viktiga områden för ökad kunskap, debatt och
information, däribland vikten av återhämtningspauser
i arbetet och betydelsen av att öka skolelevers
kunskaper om förebyggande arbetsmiljöarbete och
sjukskrivningar, alltså frågor som tas upp i
motionerna A214 (fp) och A272 (fp).

Utskottet välkomnar för sin del ett ökat intresse
kring de nämnda områdena och vill framhålla såväl
betydelsen av återhämtning i arbetet som vikten av
att dagens och morgondagens arbetstagare vet hur de
själva skall kunna påverka sin arbetsmiljö.
När det gäller frågan om undervisning i
arbetsmiljöfrågor inom utbildningssystemet som tas
upp i den sistnämnda motionen vill utskottet
framhålla att skolan i arbetsmiljölagens mening är
en arbetsplats som alla andra. Arbetsmiljölagen och
AV:s regler gäller för samtliga personalkategorier
och i stora delar för elever fr.o.m. första
skolåret.
På AV:s hemsida www.av.se finns en s.k. ämnessida
med rubriken Skolan där man kan få information och
hitta länkar. Där kan man bl.a. beställa hela
klassuppsättningar av material som rör
arbetsmiljökunskap och som tillhandahålls gratis. På
ämnessidan finns material om arbetsmiljöarbete i
skolan men också arbetsmiljöinformation inför
feriearbete och kommande yrkesliv.
Betydelsen av måltidsuppehåll som betonas i motion
A214 är också en fråga som berörs i programmet Ett
arbetsliv för alla. Där sägs följande.

En ökad medvetenhet måste också finnas om de
"dåliga vanor" som arbetsplatsen kan generera.
Det kan vara sådant som att personalen inte
hinner äta, det finns ingen plats där man får
lugn och ro att äta, eller inställning till
arbetet och att man ska arbeta över och ha fullt
i almanackan. Tid för återhämtning är avgörande
för att klara ett mer pressande arbetsliv, det
handlar om allt från kaffepaus, lunchrast till
ledighet. Dåliga beteenden på arbetsplatsen bör
tas upp i arbetsmiljöarbetet.

I fråga om friskvård, en fråga som behandlas i
motion A311 (s), kan utskottet konstatera att man i
programmet också redovisar huvuddragen i gällande
regler om skattefria motionsförmåner. Enligt
programmet finns oklarheter kring hur omfattande
friskvårdssatsningar får vara innan skatteplikt
inträder. Därför föreslås en översyn av regelverket.
I programmet föreslås vidare att särskild
kompensation ges till offentliga arbetsgivare och
att omfattningen av skattefri friskvård utökas till
att avse exempelvis massage och andra åtgärder mot
stress. Parterna bör uppmuntra aktivt arbete på
arbetsplatserna med friskvårdsfrågor och uppföljning
av vidtagna åtgärder. Man bör också aktivt verka för
att minska missbruket av tobak, alkohol och droger.

Med hänvisning till det ovan anförda och till den
pågående beredningen i Regeringskansliet av
förslagen i programmet Ett arbetsliv för alla
avstyrker utskottet motionerna A214 yrkandena 1 och
2 (fp), A272 (fp) samt A311 (s).

Skyddsombudsverksamhet m.m.

Utskottet har tidigare under riksmötet i betänkande
2002/03:AU2 behandlat några motioner om lokalt
arbetsmiljöarbete och tillsyn. I det sammanhanget
underströk utskottet att det är arbetsplatsen och
parterna som måste stå i fokus för arbetet för ett
hållbart arbetsliv. De enskilda arbetsgivarna måste
ta ett större ansvar för att integrera förebyggande
och rehabiliterande arbete i verksamheten.

När det gäller AV:s tillsyn kan här nämnas att
Riksdagens revisorer för närvarande genomför en
förstudie rörande utveckling av och inriktning på
arbetsmiljöinspektioner.
I arbetsmiljöinsatserna på den enskilda
arbetsplatsen har skyddsombuden en viktig roll.
Genom arbetsmiljölagen har stabila spelregler
skapats för skyddsombudens verksamhet. Av lagen
framgår att arbetsgivare och arbetstagare gemensamt
svarar för att skyddsombud får erforderlig
utbildning.
Enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) får ett
skyddsombud utanför kretsen av arbetstagare på ett
arbetsställe (regionalt skyddsombud) utses för
arbetsställe som saknar skyddskommitté.
Utbildningen av regionala skyddsombud bekostades
inledningsvis genom en särskild arbetsmiljöavgift
som arbetsgivaren betalade. I dag lämnas via
statsbudgeten bidrag till finansieringen av
utbildningen. Som ett led i satsningarna på att
motverka ohälsan i arbetslivet förstärktes
resurserna för utbildning av regionala skyddsombud
med 10 miljoner kronor under vart och ett av åren
2001 och 2002 samt med 30 miljoner kronor under
2003, utöver det årliga bidrag på drygt 74 miljoner
kronor som enligt budgetpropositionen för 2003
betalas ut till regional skyddsombudsverksamhet.
Enligt den senaste budgetpropositionen har den extra
satsningen år 2002 resulterat i utbildning av 1 200
personer inom LO, 237 inom TCO och 40 inom SACO.
Som framgått anslås också medel via statsbudgeten
till särskilda insatser på företagshälsovårdsområdet
och till informationsverksamhet. Företagshälsovården
har en viktig roll när det gäller kunskapsspridning
och stöd i det förebyggande och rehabiliterande
hälsoarbetet på arbetsplatserna, såväl till
arbetsgivarsidan som till arbetstagarsidan.
När det gäller information vill utskottet peka på
att det i programmet Ett arbetsliv för alla föreslås
en informationssatsning i syfte att stärka
arbetsmiljöarbetet och folkhälsoarbetet samt för att
initiera en diskussion om attityderna till
sjukskrivning. För att få ett effektivt arbete mot
ohälsa i arbetslivet krävs enligt programmet
gemensamma kunskaper, värderingar och insatser.
Kunskapen om det förebyggande arbetet på
arbetsplatsen och sjukskrivningarna och deras
effekter måste öka i alla grupper i samhället,
vilket kan leda till att fler engagerar sig och
deltar i förbättringsarbetet på arbetsplatserna. För
att åstadkomma detta krävs enligt programmet en
omfattande samhällsdebatt som kan initieras via
informationsaktiviteter. Goda exempel på "hälsofräm-
jande arbetsplatser" skall redovisas och spridas.
I statsbudgeten för 2003 har 20 miljoner kronor
avsatts för en informationssatsning enligt förslaget
i Ett arbetsliv för alla. En förutsättning för
satsningen är enligt regeringen att arbetsmarknadens
parter medverkar i både genomförande och
finansiering.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motionerna A211 (s) och A313 yrkande 1 (s)
i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad
utskottet anfört.
Utskottet återkommer i avsnitt 7 till frågan om
finansiering av den regionala
skyddsombudsverksamheten.

4 Särskilda arbetsmiljöfrågor

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om
hygieniska gränsvärden, gränsvärden för
buller, personlig skyddsutrustning,
elektromagnetiska fält, arbetsförhållanden
inom jord- och skogsbruk samt för personliga
assistenter. Samtliga motioner avstyrks.
Jämför reservationerna 3 (v), 4 (mp), 5 (c)
och 6 (mp).

Motioner

Gränsvärden

En utvärdering av dagens system för utarbetande av
hygieniska gränsvärden begärs av Sven-Erik Sjöstrand
m.fl. (v) i motion A309. Motionärerna kräver vidare
förslag om hur säkrare gränsvärdesnivåer skall
utarbetas och anser att man vid bedömningen av
gränsvärden skall gå ifrån de tekniska och
ekonomiska avvägningarna. Arbetet skall innefatta
ett könsperspektiv.

Barbro Feltzing och Helena Hillar Rosenqvist (båda
mp) tar i motion Bo204 (yrk. 5) upp frågan om
gränsvärden för buller i fabriksmiljö och begär att
dagens gränsvärde på 85 dB sänks till 70 dB.

Personlig skyddsutrustning

Centerpartiet kräver i motion A239 (yrk. 20 och 21)
att arbetsgivare skall ansvara för att behovs- eller
projektanställda och uppdragstagare skall ha
tillgång till personlig skyddsutrustning som är
utformad efter deras behov och förutsättningar.
Vidare begär partiet att regeringen initierar en
översyn av under vilka förhållanden skyddsutrustning
testas.

Riktvärdena för skyddsfilter och andningsskydd bör
ses över, anser Göte Wahlström och Christina Nenes
(båda s) i motion A209. Den forskning som legat till
grund för riktvärdena utfördes på 1940-talet, och
översynen skall beakta förhållanden på dagens och
morgondagens arbetsmarknad.

Elektromagnetiska fält

I Miljöpartiets motion A263 (yrk. 1-3) förespråkas
att man på arbetsplatser där det förekommer
elektromagnetiska fält använder
försiktighetsprincipen, vilket innebär mätning och
reducering av eventuell hälsofarlig exponering för
lågfrekventa elektriska och magnetiska fält. Partiet
hävdar att undersökningar och forskning visar på
risker för hjärntumörer och kromosomförändringar
till följd av påverkan från starka elektromagnetiska
fält. Mot denna bakgrund bör gränsvärden för
elektromagnetiska fält tas fram och anges för
spårvagnsförare och lokförare. Likaså krävs ökad
forskning om hälsoeffekter från starka
elektromagnetiska fält.

Också i motion A238 av Barbro Feltzing m.fl. (mp)
pläderar motionärerna för tillämpning av
försiktighetsprincipen vid elektromagnetiska fält.

Arbetsmiljöförhållanden i viss bransch eller
för viss grupp, m.m.

Lars Gustafsson (kd) begär i motion A235 (yrk. 1 och
2) att det tillsätts en utredning för att kartlägga
förekomsten av arbetsskaderisker inom jord- och
skogsbruk och läggs fram förslag om hur dessa risker
kan minskas.

Anne Ludvigsson (s) kräver i motion A268 en översyn
av personliga assistenters dåliga skydd eftersom
denna yrkesgrupp är undantagen från reglerna i
arbetsmiljölagen och arbetstidslagen.

AV bör enligt Marie Granlund (s) i motion A353 få i
uppgift att prioritera frågor rörande
funktionshindrades arbetsmiljö och sprida kännedom
om dessa. Det behövs bättre information till
arbetsgivare, arbetstagare och fackliga företrädare
om de möjligheter till anpassningsåtgärder som finns
redan i dag.

Utskottets ställningstagande

Gränsvärden

Arbetsmiljölagen ändrades från den 1 augusti 2002 så
att det där numera framgår att när arbetsgivaren
vidtar förebyggande åtgärder skall en utgångspunkt
vara att allt som kan leda till ohälsa eller
olycksfall skall ändras eller ersättas så att risken
för sådant undanröjs. Arbetsgivaren skall också se
till att endast arbetstagare som har fått
tillräckliga instruktioner får tillträde till
områden där det finns en påtaglig risk för ohälsa
eller olycksfall. Lagändringen föranleddes av ett
s.k. motiverat yttrande från Europeiska kommissionen
om Sveriges genomförande av rådets direktiv
89/391/EG om åtgärder för att främja förbättringar
av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

Med anledning av förslagen i motion A309 (v) om
utarbetande av säkrare gränsvärden kan utskottet
inledningsvis konstatera att AV enligt 18 §
arbetsmiljöförordningen (1977:1166) får meddela
föreskrifter om gränsvärden.

Tillvägagångssättet vid utarbetande av hygieniska
gränsvärden har successivt utvecklats och förändrats
under 1990-taletsedan 1970-talet då den första
gränsvärdeslistan gavs ut av dåvarande
Arbetarskyddsstyrelsen (numera AV).
Som bakgrund till utskottets ställningstagande
till den aktuella motionen redovisas här huvuddragen
i dagens arbetsformer när det gäller utarbetande av
hygieniska gränsvärden.
I ett första steg lämnar AV en skriftlig förfrågan
till Arbetslivsinstitutets kriteriegrupp att ta fram
ett vetenskapligt underlag avseende ett antal
angivna ämnen. För vart och ett av dessa ämnen ger
verket en kort motivering till varför man begär en
vetenskaplig bedömning av kriteriegruppen, t.ex. att
information från nya vetenskapliga undersökningar
tyder på att ämnet kan ha en sådan negativ
hälsoeffekt som kan föranleda att gällande
gränsvärde revideras alternativt att ett nytt
gränsvärde tillkommer för ämnet i fråga.
Kriteriegruppens uppgift är att i ett första steg
samla och utvärdera information som kan utgöra en
vetenskaplig grund för ett förslag om hygieniska
gränsvärden. Sådana förslag läggs fram av AV (se
nedan)I kriteriegruppens uppdrag ingår inte
uppgiftatt föreslå ett hygieniskt gränsvärde i
sifferform utan den skall i stället så långt möjligt
ange förhållandet dos-respons/dos-effekt och
kritiskerie effekten av för ämnet i frågaexposition
i arbetsmiljön. (Förenklat uttryckt kan dessa värden
sägas ange sambandet mellan olika exponeringsnivåer
för ett ämne och olika effekter av ämnet
(dos-effekt) respektive sambandet mellan
exponeringsnivåer och andel påverkade individer i en
exponerad population (dos-respons). Begreppet
kritisk effekt avser den toxikologiska effekt som
uppträder vid den lägsta exponeringsnivå som över
huvud taget ger någon toxikologisk effekt av det
aktuella ämnet.)
I ett andra steg genomför kKriteriegruppen
genomför litteraturstudier, går igenom befintliga
kriteriedokument framtagna av exempelvis
Världshälsoorganisationen, EU och de amerikanska
myndigheterna NIOSH (National Institute of
Occupational Safety and Health) och EPA
(Environmental Protection Agency). Det förekommer
också att man inom gruppen utarbetar
kriteriedokument (omfattande sammanställning och
utvärdering av ett ämne).
Efter att ett utkast till rapport/vetenskapligt
underlag (kortfattat dokument med specifik
inriktning på gränsvärdesnivåer) diskuterats och
vid behov reviderats i kriteriegruppen fastställs en
s.k. konsensusrapport som överlämnas till AV. Som
namnet antyder står samtliga medlemmar i gruppen
bakom respektive konsensusrapport. Dessa rapporter
publiceras i tidskriften Arbete och Hälsa som finns
tillgänglig på Arbetslivsinstitutets hemsida,
www.niwl.se. På samma hemsida finns också
information om kriteriegruppens arbetsformer m.m.
I kriteriegruppen ingår ett 20-tal personer.
Flertalet av dessa representerar svenska
forskningsinstitutioner och olika vetenskapliga
discipliner men ävenett par(?) fackliga företrädare
ingår i gruppen. Dåvarande Svenska
Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv,
har valt att lämna ett antal partssammansatta organ,
däribland kriteriegruppen. Vidare är rRepresentanter
föremikalieinspektionen, AV och
Arbetslivsinstitutetär adjungerade till gruppen.
Som framgått skall kriteriegruppen så långt
möjligt ange förhållandet dos-respons/dos-effekt
samt angeoch kritiskerie effekten för ämnet i fråga.
av exposition i arbetsmiljönDessa uppgifter är inte
alltid tillgängliga i vetenskaplig litteratur.
Information om ämnet och dess effekter baseras
exempelvis ofta på djurtester och tester av annat
slag. Det underlag som lämnas av gruppenär indikerar
således inte alltid entydigt vid vilken nivå som
effekter på människa uppstår eller vilken nivå som
är lämplig gränsvärdesnivå. Detta beror enligt
företrädare för kriteriegruppen på problemet med att
fastställa gränsen mellan farligt och ofarligt.
Orsaken till detta är främst att det saknas
vetenskapligt underlag.
Kriteriegruppens rapport utgör ett av flera
underlag när AV därefter utformar ett förslag till
konsekvensbedömning för hygieniskta gränsvärden.
Verketskall också vägera i denna bedömning in även
faktorer av ekonomisk och teknisk art, exempelvis
möjligheter att mäta och kontrollera förekomsten av
respektive ämne i arbetsmiljön. I detta sammanhang
tas också hänsyn till om ämnet bedöms vara
cancerframkallande eftersom detta ses som en
försvårande omständighetGenom att den s.k.
gränsvärdeslistan fortlöpande revideras kan man
beakta nya forskningsrön, kunskaper och erfarenheter
om ämnen som hanteras i arbetsmiljön.
Det sammanvägdaUtkastet till hygieniskta
gränsvärden med konsekvensbedömning som således
utarbetas av AV skickas sedan på en första
remissomgångtill arbetsmarknadens parter för
eventuella synpunkter och kompletteringar. Utkastet
innefattar såväl kvantitativt angivnaförslag till
gränsvärdenn samt för varje ämne även uppgifter om
exempelvis användning, antal exponerade,
exponeringsdata (t.ex. halter i luften på olika
arbetsplatser) och en beskrivning av andra
omständigheter kring användningen i det svenska
arbetslivet.I
AV:s utkast om nya eller sänkta gränsvärden
åtföljsingår alltiden avsammanvägd en bedömning
avbl.a. beräknade kostnader för exempelvis de
tekniska förändringar i arbetslivet som erfordras
till följd av ändrade gränsvärdesnivåer. Enligt AV
eftersträvar myndigheten också att göra en bedömning
av de ekonomiska vinsterna för samhället av ett
lägre gränsvärde. liksom uppgifter om antal berörda
företag.Sådana konsekvensbeskrivningar kan vara
utformade på skiftande sätt, beroende på vilken
information som föreligger och vilka effekter som
kan förväntas.
Efter att gränsvärdesförslaget remissbehandlats
hos arbetsmarknadens parter övervägs behovet av att
revidera förslagetI nästa fas av utarbetandet
internremitteras förslaget inom AV inklusive
Arbetsmiljöinspektionen. När interna AV-synpunkter
beaktatsoch skickassamtidigt förslaget påxtern
remiss till de centrala parterna på arbetsmarknaden,
andra relevanta myndigheter, branschorganisationer
m.fl.
Beslut om utfärdande av föreskrifter fattas av
AV:s styrelse.
I detta sammanhang kan nämnas att de nu gällande
föreskrifterna om hygieniska gränsvärden och
åtgärder mot luftföroreningar härrör från 2000 (ASF
2000:3). Enligt vad utskottet erfarit planerar AV
att hösten 2003 sända ut reviderade föreskrifter på
remiss. Vidare kan nämnas att det finns ett antal
föreskrifter om hantering respektive planering av
arbetet med kemikalier, bl.a. Kemiska
arbetsmiljörisker (AFS 2000:4) och Systematiskt
arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1). Dessa skall beaktas
i kombination med föreskrifterna om hygieniska
gränsvärden och åtgärder mot luftföroreningar.
Utskottet har valt att ovan redogöra på ett
förhållandevis ingående sätt för hur hygieniska
gränsvärden utarbetas. Detta sker mot bakgrund av
kraven i ovannämnda motion A309 (v) om att dagens
system för fastställande av gränsvärden skall
utvärderas och ersättas av ett säkrare
tillvägagångssätt.
Det förfarande som i dag används vid fastställande
av hygieniska gränsvärden har utvecklats och
förändrats successivt och kännetecknas enligt
utskottets uppfattning av stor öppenhet.
Tillvägagångssättet med en separat vetenskaplig
bedömning av kriteriegruppen och själva
fastställandet av gränsvärden i en annan instans
(Arbetsmiljöverket) bör bidra till en hög grad av
legitimitet åt systemet. Också det faktum att såväl
vetenskapliga experter som representanter för
arbetsmarknadens parter och myndigheter är
involverade i utarbetandet bör enligt utskottets
uppfattning främja legitimiteten. Utskottet anser
samtidigt att det är angeläget att berörda
myndigheter och andra som medverkar i utarbetandet
av gränsvärden visar lyhördhet för förslag om hur
tillvägagångssättet skall kunna förbättras.
När det gäller förslaget i motion A309 om att
frångå tekniska och ekonomiska avvägningar vid
fastställande av gränsvärden vill utskottet hänvisa
till de allmänna föreskrifterna i verksförordningen
(1995:1322) om myndigheters skyldigheter att före
beslut om föreskrifter eller allmänna råd enligt
författningssamlingsförordningen (1976:725) göra en
konsekvensutredning liksom till förordningen
(1998:1820) om särskild konsekvensanalys av reglers
effekter för små företags villkor
(Simplexförordningen).
Utskottet vill i detta sammanhang framhålla att
arbetsgivaren skall vidta förebyggande åtgärder om
det finns risk för att luftföroreningar förekommer
på en arbetsplats. Detta följer av föreskrifterna om
hygieniska gränsvärden (ASF 2000:3). Bedömningen av
om det förekommer luftföroreningar skall göras
enligt AV:s föreskrifter om kemiska ämnen (ASF
2000:4). Arbetsgivaren skall, oavsett om det finns
ett gränsvärde eller ej och även om ett fastställt
gränsvärde inte överskrids, tillse att arbetet
ordnas, utförs och följs upp så att halten
luftförorening i andningszonen blir så låg som det
är praktiskt möjligt. När detta sker skall ett antal
specificerade förebyggande åtgärder övervägas.
Beträffande frågan om könsperspektiv i arbetet med
att ta fram hygieniska gränsvärden kan utskottet se
vissa beröringspunkter med den diskussion som förs
inom den medicinska forskningen och som redovisas i
utbildningsutskottets betänkande 2001/02:UbU12
Jämställdhet inom utbildning och forskning.
Där konstateras bl.a. att behovet av att utveckla
ett genusperspektiv inom medicinsk forskning är
stort och att Vetenskapsrådet valt att rikta
särskilda medel för genusforskning mot området
medicin/vård/hälsa. Enligt utbildningsutskottets
uppfattning i det nämnda betänkandet är det
självklart att könsspecifika skillnader måste
uppmärksammas både vid forskning och vid klinisk
läkemedelsprövning. Detta är enligt
utbildningsutskottet inte minst viktigt inom
discipliner som medicin, vårdforskning och
folkhälsoforskning, där de biologiska skillnaderna
mellan könen är tydliga.
Enligt vad arbetsmarknadsutskottet erfarit från
företrädare från AV respektive kriteriegruppen skall
gruppen i sin rapport belysa risker för foster- och
reproduktionsskador samt könsspecifik information
när sådana uppgifter finns att tillgå. Ett problem
är dock enligt uppgift att nästan all forskning om
kemiska hälsorisker har avsett män. Hittills har
detta dock inte förekommit i något kriteriedokument.

Arbetsmarknadsutskottet förutsätter att de
forskningsfinansierande organen i dag noga beaktar
könsaspekter vid forskning. När det gäller
utarbetande av hygieniska gränsvärden anser
utskottet att det är angeläget att man utvecklar och
anlägger ett tydligt könsperspektiv i hela
utarbetandeprocessen. Utskottet är dock i dagsläget
inte berett att föreslå något tillkännagivande i
frågan.
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motion A309 (v).

I motion Bo204 (mp) krävs sänkta gränsvärden
avseende buller i fabriksmiljö. Utskottet har i
betänkande 2001/02:AU4 relativt utförligt redovisat
en rad uppgifter om buller i arbetsmiljön. Därvid
har utskottet bl.a. redovisat fakta om AV:s nu
gällande föreskrifter om buller. Vidare framgår av
det nämnda betänkandet att ett nytt EG-direktiv om
buller förbereds.

I det nya bullerdirektivet, som beslutats men ännu
inte publicerats i EUT, Europeiska unionens
officiella tidning, fastslås två s.k. insatsvärden
och ett gränsvärde, till vilka olika åtgärder som
skall vidtas av arbetsgivaren är kopplade. När
bullret når det lägre insatsvärdet skall
arbetsgivaren tillhandahålla individuella
hörselskydd samt ge information och utbildning om
riskerna. När bullret når det högre insatsvärdet
skall arbetsgivaren upprätta ett åtgärdsprogram.
Arbetstagarna skall använda individuella
hörselskydd, och området där det högre insatsvärdet
överskrids skall avgränsas och markeras. Vidare har
arbetstagaren rätt till hörselundersökning.
Överskrids gränsvärdet skall omedelbara åtgärder
vidtas för att få ned bullerexpositionen.
Direktivet innebär på de flesta punkter en
skärpning av kraven jämfört med det nu gällande
bullerdirektivet (86/188/EG). I huvudsak har det
högre insatsvärdet sänkts från 90 dB(A) till 85
dB(A) och det lägre insatsvärdet från 85 dB(A) till
80 dB(A). När det gäller rätt till hörselkontroll så
gäller dock nivån 85 dB(A) som tidigare.
Genom det nya direktivet införs också ett
gränsvärde med krav på omedelbara åtgärder, vilket
inte fanns tidigare. Som mest tillåts en exponering
på 87 dB(A) mot tidigare 90 dB(A). Det nya
direktivet innefattar även sjö- och luftfart vilka
är undantagna i 1986 års direktiv.
Kraven vid 85 dB(A) överensstämmer väl med kraven
i de nu gällande svenska bullerföreskrifterna från
1992 (ASF 1992:10). Kraven vid 80 dB(A) i det nya
direktivet innebär en viss skärpning jämfört med de
svenska föreskrifterna. Gränsvärdet på 87 dB(A)
innebär dock en högre tillåten exponering än de
svenska reglerna. Eftersom direktivet är ett s.k.
minimidirektiv så kan i Sverige även i
fortsättningen gränsvärdet 85 dB(A) tillämpas.
Med hänvisning till det anförda och till att AV
enligt instruktionen (SFS 2000:1211) skall meddela
arbetsmiljöföreskrifter avstyrker utskottet motion
Bo204 yrkande 5 (mp).

Personlig skyddsutrustning

AV utfärdade 2001 en reviderad föreskrift om
användning av personlig skyddsutrustning, AFS
2001:3. Föreskriften kompletteras av allmänna råd om
hur den skall användas. De allmänna råden kan i
stora delar användas som checklistor.

Genom AV:s föreskrift (ASF 1996:7) Utförande av
personlig skyddsutrustning samt genom
konsumentlagstiftningen har Sverige genomfört EG:s
produktdirektiv inklusive ändringsdirektiv. Syftet
med direktivet är att uppnå enhetlighet avseende
personlig skyddsutrustning inom EU.
I fråga om kravet i motion A239 (c) på personligt
anpassad skyddsutrustning för behovs- eller
projektanställda och uppdragstagare vill utskottet
peka på att denna frågeställning behandlades i
betänkande 2001/02:AU4. Utskottet hänvisade där till
föreskrifterna om personlig skyddsutrustning (AFS
2001:3). Enligt dessa jämställs med arbetsgivare
bl.a. den som anlitar inhyrd arbetskraft för att
utföra arbetet i sin verksamhet. Gemensamma
skyddsåtgärder prioriteras framför individinriktade.
Personlig skyddsutrustning skall användas när risken
inte kan undvikas eller begränsas tillräckligt
mycket genom allmänna tekniska skyddsåtgärder eller
arbetsorganisatoriska åtgärder. Närmare uppgifter om
hur personlig skyddsutrustning skall utprovas och
väljas finns i AV:s allmänna råd om tillämpningen av
föreskrifterna.
AV har i februari 2003 publicerat boken Din
personliga skyddsutrustning som skall vara till
hjälp och ge vägledning vid val av olika former av
personlig skyddsutrustning. I boken finns
information om vad de olika utrustningarna skyddar
mot och vid vilka arbeten de är tänkta att användas.
I boken lämnas också information om riskbedömning,
olika skyddsklasser, bruksanvisningar och märkning.
I motion A239 (c) tar Centerpartiet också upp
frågan om under vilka förhållanden som personlig
skyddsutrustning testas. I en annan motion, A209
(s), behandlas behovet av en översyn av riktvärden
för skyddsfilter och andningsskydd.
Problemställningar som tas upp i de sistnämnda
motionsyrkandena var under hösten 2002
uppmärksammade i en del facklig press där man
uttryckte oro för att de uppställda kraven på
andningsskyddsutrustning varit otillräckliga. Detta
föranledde AV att den 11 november 2002 ge ut ett
pressmeddelande där man förklarade läget beträffande
andningsmasker. Från AV:s avdelning för central
tillsyn gick också ut vägledande skriftlig
information om säkerheten hos andningsskydd till
samtliga distrikt inom Arbetsmiljöinspektionen.
AV avsatte vidare medel till ett projekt för
mätning av luftflöden och tryck i andningsskydd.
Projektet genomfördes av Arbetslivsinstitutets
klimatgrupp och avrapporterades under 2002. Verket
har nyligen beviljat medel till en kompletterande
studie som skall genomföras vid Lunds tekniska
högskola.
Av det ovannämnda pressmeddelandet, som återfinns
på verkets hemsida, framgår bl.a. att ISO,
Internationella standardiseringsorganisationen, 2002
beslutade att bedriva standardiseringsarbete om
andningsskydd. Dagens standarder är framtagna av CEN
(Comité Européen de Normalisation, Europeiska
standardiseringskommittén) som fortsättningsvis
hänvisar allt nytt standardiseringsarbete avseende
andningsskydd, inklusive revidering av befintliga
andningsskyddsstandarder, till ISO.
Inom ISO:s underkommitté för andningsskydd
(ISO/TC/94/SC15 Respiratory protective devices) har
man sedan våren 2002 dragit upp riktlinjerna för
standardiseringsarbetet och bl.a. enats om att utgå
från människans behov. Det innebär en förändring i
förhållande till hittillsvarande
standardiseringsarbete inom CEN där kraven enligt AV
ofta styrts av befintliga produkter.
Den ovannämnda ISO-kommittén har tillsatt tre
arbetsgrupper som påbörjat sitt arbete. En grupp
skall belysa fysiologiska aspekter, ergonomi och
människokroppens måttförhållanden som underlag för
de båda övriga grupperna. Dessa skall behandla
frågor om filterskydd respektive
tryckluftsutrustningar.
I motion A209 betonar motionärerna att man vid
utarbetande av riktvärden för skyddsfilter och
andningsskydd bör beakta förhållanden på dagens och
morgondagens arbetsmarknad. Utskottet delar denna
uppfattning och vill peka på möjligheten för
arbetsmarknadens parter att i ökad utsträckning
delta i standardiseringsarbete.
Av AV:s regleringsbrev för budgetåren 2002
respektive 2003 framgår att regeringen under
anslaget 23:1 för vardera året avsatt 1,5 miljoner
kronor för deltagande av arbetsmarknadens parter i
standardiseringsarbete. Enlig uppgift från
Regeringskansliet har dock budgetåret 2002 endast 1
miljon kronor av för året avsatta medel tagits i
anspråk. Någon prognos för medelsförbrukningen
innevarande budgetår kan för närvarande inte lämnas.
Utskottet ser positivt på att AV öppet och aktivt
informerar om problem och överväganden kring
arbetsmiljönormer, exempelvis på det sätt som på
senare tid skett i fråga om andningsskydd.
Med hänvisning till utskottets tidigare
ställningstaganden om personlig skyddsutrustning i
betänkande 2001/02:AU4 och till vad som anförts ovan
avstyrker utskottet motionerna A209 (s) samt A239
yrkandena 20 och 21 (c) i den mån de inte kan anses
tillgodosedda med vad utskottet anfört.

Elektromagnetiska fält

Utskottet delar uppfattningen i motionerna A238 (mp)
och A263 (mp) att försiktighetsprincipen skall
tillämpas på arbetsplatser där det förekommer
elektromagnetiska fält. Det är också en inställning
som kommer till uttryck i en vägledning om
hälsorisker och elektromagnetiska fält som har
utarbetats i samråd mellan Statens
strålskyddsinstitut, Boverket, Elsäkerhetsverket,
Socialstyrelsen och dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen
(numera Arbetsmiljöverket). Vägledningen har
benämningen Myndigheternas försiktighetsprincip om
lågfrekvent elektromagnetisk strålning.

Utskottet har tidigare nämnt vägledningen i
betänkande 2001/02:AU4 och därvid pekat på att
myndigheterna rekommenderar en försiktighetsprincip
som baseras främst på cancerrisker som inte kan
uteslutas. Om åtgärder, som generellt minskar
exponeringen, kan vidtas till rimliga kostnader och
konsekvenser i övrigt bör man sträva efter att
reducera fält som avviker starkt från vad som kan
anses normalt i den aktuella miljön. När det gäller
nya elanläggningar och byggnader bör man redan vid
planeringen sträva efter att utforma och placera
dessa så att exponeringen begränsas. Vägledningen är
publicerad på Strålskyddsinstitutets (SSI) hemsida
www.ssi.se.
Inom SSI bedrivs forskning om strålning och
strålskydd. Institutet beställer också forsknings-,
utrednings- och utvecklingsinsatser från universitet
och andra forskningsorgan. Syftet är att skaffa ett
mer gediget kunskapsunderlag om strålning och dess
effekter, om hur man mäter strålning på rätt sätt
och om hur man skall kunna förutse och begränsa nya
eller förändrade strålningsrisker.
I arbetsmiljölagen (1977:1160) finns regler som
har till ändamål att förebygga ohälsa och olycksfall
i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god
arbetsmiljö. Enligt 2 kap. 1 § skall bl.a. teknik,
arbetsorganisation och arbetsinnehåll utformas så
att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller
psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller
olycksfall. I 2 kap. 4 § uttalas bl.a. att
arbetshygieniska förhållanden skall vara
tillfredsställande. Enligt 5 § skall maskiner,
redskap och andra tekniska anordningar vara så
beskaffade och placerade och brukas på ett sådant
sätt att betryggande säkerhet ges mot ohälsa och
olycksfall.
Dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen har med stöd av
arbetsmiljölagen utfärdat föreskrifter om
högfrekventa elektromagnetiska fält (AFS 1987:2).
Dessa föreskrifter, som fortfarande gäller, täcker
endast elektromagnetiska fält i det högfrekventa
området (3 MHz-300 GHz). Exponeringsvärden anges i
elektrisk och magnetisk fältstyrka. Värdena gäller
plats där personal uppehåller sig men avser ostörda
elektromagnetiska fält (utan närvaro av någon
arbetstagare). Enligt vad utskottet erfarit från AV
har ett internt arbete påbörjats för att revidera
denna föreskrift.
Utskottet anser att det är viktigt att berörda
myndigheter fortlöpande sammanställer information om
kunskapsläget när det gäller elektromagnetiska fält
och elöverkänslighet. Det är mot denna bakgrund
positivt att Arbetslivsinstitutet på sin hemsida
www.niwl.se söker besvara ett antal frågor om
mobiltelefoni och strålning. Likaså är det
värdefullt att sex myndigheter, däribland Statens
strålskyddsinstitut, AV och Socialstyrelsen
sammanställt kunskapsläget när det gäller strålning
från mobiltelesystem. Broschyren Strålning från
mobiltelefonsystem finns tillgänglig på de berörda
myndigheternas hemsidor. I den nämnda broschyren
konstaterar myndigheterna att det för
elektromagnetiska fält finns gräns- och riktvärden
som bygger på resultat från forskning som har
bedrivits under mer än 40 år.
När Danmark innehade ordförandeposten i EU:s
ministerråd andra halvåret 2002 lade man fram ett
direktivförslag om åtgärder mot att arbetstagare
exponeras för elektromagnetiska fält och vågor.
Förslaget behandlas för närvarande i ministerrådets
arbetsgrupp för arbetsmarknadsfrågor och sociala
frågor. Regeringen har utarbetat en faktapromemoria
i frågan (Regeringskansliet Faktapromemoria
2002/03:FPM41).
Enligt promemorian innebär ett genomförande av
direktivförslaget sannolikt att ytterligare
bestämmelser rörande yrkesmässig exponering för
elektromagnetiska fält införs i Sverige. De
nuvarande reglerna omfattar inte
lågfrekvensintervallet 0-3 MHz samt saknar
gränsvärden för kontaktströmmar och inducerade
strömmar. Vidare fordras förmodligen utökade krav på
läkarundersökning samt kompletteringar av
instruktionerna för medicinska undersökningar. Bland
annat finns det i Sverige inget krav på
läkarundersökning vid tillfälliga exponeringar för
elektromagnetiska fält, vilket motiveras med att det
saknas vetenskapligt underlag som beskriver några
omedelbara hälsoeffekter vid sådan exponering.
När det gäller allmänhetens exposition för
elektromagnetiska fält (0 Hz-300 GHz) kan nämnas att
det sedan 1999 finns en EU-rekommendation om
gränsvärden. Statens strålskyddsinstitut har
överfört de rekommenderade gränsvärdena till
allmänna råd från myndigheten.
Utskottet vill i detta sammanhang också något
beröra frågan om elöverkänslighet som har rönt stor
uppmärksamhet i den allmänna debatten under ett
antal år. Utskottet ser positivt på att
Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap
(FAS) av regeringen fått i uppdrag att dokumentera
och informera om kunskapsläget när det gäller
forskning om elöverkänslighet. Enligt vad utskottet
erfarit kommer FAS att årligen lämna en sådan
avrapportering. Den första rapporten av denna
karaktär väntas bli publicerad i december 2003.
I den proposition om mål för folkhälsan (prop.
2002/03:35) som för närvarande behandlas i riksdagen
tar regeringen upp frågor om elektromagnetiska fält
och elöverkänslighet i anslutning till förslagen om
målområden för folkhälsan. Sunda och säkra miljöer
och produkter har enligt regeringen grundläggande
betydelse för folkhälsan och skall utgöra ett
särskilt målområde.
I propositionen betonas att riskerna med
elektromagnetiska fält kontinuerligt skall
kartläggas och nödvändiga åtgärder vidtas i takt med
att sådana eventuella risker identifieras. Vidare
poängteras att forskning och kunskapsspridning är
angelägen när det gäller nya sjukdomsdiagnoser som
exempelvis elöverkänslighet.
Med hänvisning till pågående arbete på området
avstyrks motionerna A238 (mp) och A263 yrkandena 1-3
(mp).

Arbetsmiljön inom jord- och skogsbruk

I motion A235 (kd) begär motionären att en
kartläggning görs av arbetsskaderisker inom jord-
och skogsbruket och åtgärder för att motverka sådana
risker.

Utskottet kan konstatera att flera återkommande
undersökningar belyser arbetsmiljöförhållanden i
bl.a. olika yrken och näringsgrenar.
Sedan 1989 genomför exempelvis Statistiska
centralbyrån löpande undersökningar om
arbetsförhållandena i arbetslivet genom att
vartannat år ställa frågor till 10 000-15 000
personer. Arbetsmiljöundersökningen 2001 (SCB, AM 68
SM 0201) är den senaste av dessa undersökningar där
det redovisas exempelvis uppgifter om
arbetsmiljöförhållanden inom jord- och skogsbruket
respektive yrken med anknytning till verksamhet inom
jord- och skogsbruk. Arbetsmiljöförhållanden på
bl.a. dessa områden blir även belysta i de
statistiska publikationerna Arbetsorsakade besvär
2002 (SCB, AM 43 SM 0201) respektive Arbetsskador
2001 (preliminära uppgifter) (SCB, AM 69 SM 0201).
AV följer fortlöpande utvecklingen av arbetsskador
inom olika branscher, däribland jord- och skogsbruk.
Detta gör man bl.a. med hjälp av den officiella
arbetsskadestatistiken men också genom
inrapportering via Arbetsmiljöinspektionens
distrikt, tidningsartiklar m.m. Ett problem i
sammanhanget är att många verksamma inom jord- och
skogsbruk är s.k. självverksamma och att denna grupp
har en mindre benägenhet att anmäla arbetsskador.
Såväl jordbruk som skogsbruk är skadedrabbade
branscher. Enligt vad utskottet erfarit från AV
skedde mellan 20 och 25 % av dödsolyckorna i
arbetslivet förra året inom jordbruket samtidigt som
andelen yrkesverksamma där uppgick till ca 2,5 %.
Jord- och skogsbruket bedrivs över hela landet,
och många personer arbetar ensamma eller på små
enheter. Detta påverkar formerna för
arbetsmiljöinspektionens tillsynsarbete men också
formerna för arbetsmiljöinformation. Tillsynen sker
ofta genom insatser som är riktade mot en viss
maskin eller problemställning.
I ett särskilt tillsynsprojekt har exempelvis
uppmärksamhet ägnats åt traktorkörning som utgör en
betydande arbetsmiljörisk. I fler än hälften av
dödsolyckorna inom jordbruket är traktorer
inblandade. AV har i projektet undersökt drygt 1 000
traktorer vid ca 400 lantbruk. Fler än 700 av
traktorerna hade brister som föranledde
inspektionskrav. Tre fjärdedelar av de inspekterade
jordbruksföretagen hade inga anställda. I oktober
2002 publicerade AV ett informationsmaterial under
rubriken Säkrare traktorkörning där det bl.a. ingår
en checklista.
I ett annat tillsynsprojekt har insatserna riktats
mot lantbruksmaskiner. Där har man exempelvis
noterat stora olycksfallsrisker till följd av
bristande skydd för och smörjning av
kraftöverföringsaxeln. En följd av detta är att AV i
det internationella standardiseringsarbetet
uppmärksammat behovet av bättre plastkvalitet i
skyddet för kraftöverföringsaxeln. Via Lantbrukets
arbetsmiljökommitté (LAMK) försöker man föra ut
information om vikten av att lantbrukarna sköter
smörjningen ordentligt.
Enligt AV är Lantbrukets arbetsmiljökommitté en
viktig samarbetspartner. I LAMK ingår förutom
representanter för verket även företrädare för
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer på
området, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenskt
Kött, Svensk Mjölk, Alfa Laval och
maskintillverkare. Genom seminarier och andra
informationsinsatser söker LAMK verka för bättre
arbetsmiljöförhållanden inom jordbruket. Andra
viktiga aktörer är exempelvis Prevent och Sveriges
lantbruksuniversitet.
Inom skogsbruket finns Skogsbrukets yrkesnämnd som
är inriktad på arbetsmiljöfrågor och utbildning. I
nämnden ingår arbetsgivar- och
arbetstagarföreträdare liksom representanter för
skogsägarorganisationer och stora skogsbolag. Även
representanter för AV ingår i nämnden.
Ett par aktuella projekt med anknytning till
arbetsmiljön inom skogsbruket är Säker arbetsmiljö
respektive Säker skog. I båda fallen är LRF
initiativtagare, och en rad andra intressenter ingår
i projektens styrgrupp, däribland AV,
Skogsvårdsstyrelsen, Skogsstyrelsen,
Skogsägarförbundet, försäkringsbolag, Sveriges
lantbruksuniversitet och vissa tillverkare av
skogsutrustning.
På AV:s hemsida - www.av.se - går att beställa
s.k. branschpaket avseende arbetsmiljöregler för ett
drygt 30-tal olika verksamheter, däribland
skogsarbete respektive jordbruk. Det kan också
nämnas att verket på hemsidan har publicerat ett
sammandrag av en doktorsavhandling om utveckling och
påverkan av AV:s insatser inom skogsbruket (Rapport
2001:10 Arbetsmiljöverket och dess insatser för
arbetsmiljön i svenskt skogsbruk).
Med hänvisning till det anförda avstyrker
utskottet motion A235 yrkandena 1 och 2 (kd).

Personliga assistenters arbetsmiljö

När det gäller motion A268 (s) om översyn av skyddet
för personliga assistenter kan utskottet
inledningsvis konstatera att personer som arbetar i
detta yrke i hög grad uppger sig ha besvär som
påverkar hälsan negativt. Detta framgår av rapporten
Arbetsorsakade besvär 2002 (SCB AM 43 SM 0201).
Bland samtliga sysselsatta uppger drygt 27 % att de
under föregående år haft någon form av besvär som
hänför sig till arbetet medan andelen är betydligt
högre, drygt 37 %, bland bl.a. personer som är
personliga assistenter.

Inom Regeringskansliet har en arbetsgrupp för att
underlätta rekryteringen av personliga assistenter
avlämnat rapporten Rekrytering av personliga
assistenter (Ds 2001:72). Ett av de områden som
behandlas i rapporten gäller yrkesgruppens
arbetsförhållanden inklusive arbetsmiljöfrågor.
Enligt AV har Arbetsmiljöinspektionen under ett
antal år fått signaler om brister i arbetsmiljön för
den aktuella yrkesgruppen, bl.a. genom
arbetsskadeanmälningar, telefonsamtal från
verksamhetsansvariga, assistenter och anhöriga till
personer som arbetar som personliga assistenter.
Utskottet finner det mot denna bakgrund positivt
att Arbetsmiljöinspektionen under de senaste åren
ägnat betydande uppmärksamhet åt
arbetsmiljöförhållandena för personliga assistenter.
Under 1999 riktades exempelvis ett särskilt
tillsynsprojekt mot anordnare av verksamhet med
personlig assistans i Dalarnas och Gävleborgs län.
Särskilda effektmål sattes då upp. En uppföljning av
effektmålen gjordes mellan oktober 2000 och april
2001.
Eftersom det framgått såväl av detta projekt som
på annat sätt att brister är vanligt förekommande i
de personliga assistenternas arbetsmiljö genomfördes
under perioden april 2001-februari 2002 ett större
tillsynsprojekt i AV:s samtliga tio distrikt.
Projektet riktades mot anordnare av verksamhet med
personlig assistans enligt lagen om stöd och service
till vissa funktionshindrade (LSS) och genomfördes i
form av 151 inspektioner vid 138 arbetsställen hos
130 arbetsgivare. Som underlag för tillsynen
användes en checklista/tillsynsunderlag. Sammanlagt
ställdes inom ramen för tillsynsprojektet 682 krav i
119 inspektionsmeddelanden. En redovisning av
projektet återfinns i AV:s rapport Personliga
assistenters arbetsmiljö. Ett riksövergripande
projekt (Rapport 2002:5). Under 2002 har därefter
uppföljningsbesök genomförts på drygt 50 % av de
inspekterade arbetsställen där myndigheten hade
ställt krav i anslutning till tillsynen.
Arbetsmiljölagen gäller för alla arbetsgivare som
bedriver verksamhet med personlig assistans. I de
fall där den enskilde brukaren själv anställer
assistenter och är arbetsgivare gäller inte
arbetsmiljölagen utan i stället lagen (1970:943) om
arbetstid m.m. i husligt arbete. AV utövar tillsyn
över efterlevnaden av båda dessa lagar.
Enligt uppgift från Regeringskansliet väntas inom
kort en utredning bli tillsatt med uppgift bl.a. att
överväga avskaffande av lagen om arbetstid m.m. i
husligt arbete och att bedöma behovet av ändrad
reglering på arbetsmiljöområdet så att exempelvis
personliga assistenter som är anställda av den
enskilda brukaren skulle omfattas av
arbetsmiljölagen och arbetstidslagen. Även ett antal
andra frågeställningar rörande bestämmelser i
arbetsmiljölagen väntas ingå i utredningsuppdraget.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker
utskottet motion A268 (s) i den mån den inte kan
anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.

Information om funktionshindrades arbetsmiljö

I motion A353 (s) föreslås att AV skall få i uppdrag
att prioritera och sprida kännedom om
funktionshindrades arbetsmiljö. Utskottet
konstaterar att regeringsuppdrag av denna karaktär
lämnades till AV i juni 2002 då verket fick
sektorsansvar för handikappolitiken.

Genom en ändring av regleringsbrevet för
budgetåret 2002 uppdrogs verket att definiera sin
roll som sektorsansvarig myndighet för
handikappolitiken och ta fram förslag till etappmål
för hur myndigheterna skall kunna uppfylla sin del
av de handikappolitiska målen. Etappmålen bör enligt
regeringsuppdraget vara uppfyllda senast 2010.
Arbetet skall genomföras i samverkan med de andra
sektorsmyndigheterna och i samråd med
handikapporganisationerna. Handikappombudsmannen har
fått i uppdrag att stödja sektorsmyndigheterna i
arbetet med att ta fram etappmål.
AV lämnade den 30 december 2002 en slutrapport i
frågan till regeringen. Av denna framgår att AV
förordar att arbetet med att nå de handikappolitiska
målen delas in i tre större övergripande uppgifter:
1. Att följa den interna verksamheten när det gäller
tillsyn över arbetsmiljö- och
arbetstidslagstiftning särskilt vad avser
anpassning av arbetsförhållanden och med
hänsynstagande till såväl generella som
individuella faktorer.
2.
3. Att ge stöd samt vara insamlande och pådrivande i
förhållande till aktörer inom arbetsmiljöområdet.
4.
5. Att ge fördjupad kunskap och sprida information
inom verket så att målen för det
handikappolitiska arbetet blir väl kända och
förankrade i verksamheten.
6.
Inom AV har en intern arbetsgrupp tillsatts för att
utarbeta förslag till handlingsplan för uppdraget
rörande sektorsansvar.

Med hänvisning till vad som anförts avstyrker
utskottet motion A353 (s) i den mån den inte kan
anses tillgodosedd med vad utskottet anfört.
Upplysningsvis kan nämnas att utskottet i avsnitt
6 behandlar ett motionsförslag om att förbättra
villkoren för hörselskadade på arbetsplatserna.

5 Våld, hot och mobbning

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner om våld
och hot om våld, farligt ensamarbete samt
mobbning i arbetslivet. Samtliga motioner
avstyrks. Jämför reservationerna 7 (v), 8
(kd) och 9 (c).

Motioner

Våld och hot, farligt ensamarbete

Vänsterpartiet begär i motion A365 (yrk. 6) en
analys av orsakerna till våld eller hot på kvinnors
arbetsplatser och efterlyser ett samlat förslag om
hur förekomsten av detta skall kunna minimeras.

Hans Hoff (s) anser i motion A283 att det behövs ett
generellt förbud mot farligt ensamarbete på hela
arbetsmarknaden och inte bara nattetid på
bensinstationer.

Gunilla Carlsson i Hisings Backa och Lena Sandlin-
Hedman (båda s) pekar i motion A345 på behovet av en
strategi för att begränsa farligt ensamarbete så att
detta minimeras, särskilt på kvällar och nätter.

Mobbning

Kristdemokraterna pekar i motion Ub492 (yrk. 10) på
internkontroll av arbetsmiljön som ett redskap mot
arbetsrelaterad vuxenmobbning.

Centerpartiet betonar i motion A239 (yrk. 23) att
det i en åtgärdsplan för god arbetsmiljö skall ingå
en handlingsplan mot mobbning.

Också i motion A331 (yrk. 1-3) av Ronny Olander och
Siw Wittgren-Ahl (båda s) behandlas
mobbningsproblemet. Motionärerna vill att
forskningsmedel satsas på att undersöka dess
förekomst, upphov och konsekvenser. Vidare anser de
att offentliga arbetsgivare särskilt bör
uppmärksamma problem med kränkande särbehandling i
arbetslivet och möjligheterna att motverka detta.
Man pekar på att de fyra befintliga
diskrimineringslagarna innefattar
sanktionsmöjligheter och anser att kommittén En
sammanhållen diskrimineringslagstiftning (dir.
2002:11) bör få i uppdrag att i en delrapport belysa
införande av liknande sanktioner vid kränkande
särbehandling i arbetslivet.

Utskottets ställningstagande

Våld och hot, farligt ensamarbete

Arbetsmarknadsutskottet behandlade i betänkande
2001/02:AU4 en rad frågor rörande våld och hot om
våld i arbetslivet. Utskottet redovisade där bl.a.
statistiska uppgifter om förekomsten. I SCB:s
publikation Arbetsmiljön 2001 konstateras att det är
betydligt vanligare bland kvinnor än bland män att
ha varit utsatt för våld eller hot om våld under de
senaste 12 månaderna, 17,3 % mot 9,5 %. Dessa
andelar ligger på samma nivå som i föregående
undersökning, vilket enligt SCB kan betyda att en
tidigare långsam ökning upphört.

I betänkande AU4 konstaterade utskottet att våld
och hot i arbetslivet är ett allvarligt
arbetsmiljöproblem och att det är en viktig uppgift
att motverka arbetsskador till följd av detta.
Utskottet redovisade i betänkandet en översikt över
gällande regler om våld och hot i arbetsmiljön och
vid ensamarbete och konstaterade att det inte
föreföll nödvändigt med någon ytterligare reglering
i frågan.
De då gällande reglerna, bl.a. AV:s föreskrifter
Våld och hot i arbetsmiljön (AFS 1993:2) respektive
Ensamarbete (AFS 1982:3), gäller alltjämt och någon
ytterligare reglering i dessa frågor har inte
tillkommit.
Enligt AV:s föreskrifter Våld och hot i
arbetsmiljön gäller följande på alla
arbetsplatser där det finns risk för våld och
hot:
· Arbetsgivaren skall utreda riskerna för våld och
hot och vidta de åtgärder som kan behövas.
·
· Arbetet skall ordnas så att riskerna för våld och
hot så långt som möjligt förebyggs.
·
· Arbetstagarna skall kunna kalla på snabb hjälp.
·
· Alla tillbud och händelser skall utredas och
dokumenteras.
·
· Arbetstagare som utsatts för våld eller hot skall
snabbt få hjälp och stöd.
·
Utskottet vidhåller uppfattningen att någon
ytterligare reglering kring våld och hot inte
förefaller nödvändig.

Det finns i arbetsmiljölagen regler om
stoppningsrätt som innefattar rätt för skyddsombud
att avbryta ensamarbete i avvaktan på
ställningstagande från AV. Förutsättningen är att
det är påkallat från risksynpunkt och att rättelse
inte genast kan uppnås genom hänvändelse till
arbetsgivaren. Arbetsmiljöinspektionen kan också
utfärda förelägganden.
När det gäller åtgärder mot våld och hot i
arbetslivet vill utskottet framhålla att det framför
allt är kunskapsspridning om orsaker bakom dessa
företeelser, möjliga åtgärder för att motverka dessa
liksom ansvarsförhållanden som måste uppmärksammas.
Utskottet vill peka på att en väsentlig form av
kunskapsspridning kring arbetsmiljöfrågor sker i
anslutning till Arbetsmiljöinspektionens
tillsynsinsatser.
Enligt uppgift från AV pågick i början av 2003 i
flera län särskilda tillsynsinsatser riktade mot
bensinstationer och detaljhandel där det ofta
förekommer ensamarbete och sena öppettider och där
arbetsmiljörisker i form av våld och hot är
betydligt vanligare än på många andra håll i
arbetslivet.
I Skåne besöks exempelvis ca 400 arbetsplatser
under tiden 20 januari-21 mars 2003. Genom
tillsynsinsatserna vill man få till stånd ett
medvetet säkerhetstänkande på de aktuella
arbetsplatserna så att riskerna kan minimeras. Det
handlar exempelvis om säkerhetsinstruktioner, larm,
penninghantering, reträttvägar, utformning av
personalentré och kassaarbetsplatser liksom
bedömning av bemanningsbehov.
I samband med dessa tillsynsinsatser beaktas också
aktuella prejudicerande regeringsbeslut i
överklagningsärenden rörande ensamarbete och
bemanning nattetid i arbetsmiljöer där det finns
särskilt stora risker för våld och hot.
I detta sammanhang bör också nämnas att det på
AV:s hemsida www.av.se finns en s.k. ämnessida med
rubriken Våld och hot där man kan finna information
och länkar kring ämnet.
Utskottet har på olika ställen i detta betänkande
givit exempel på frågor som behandlas i EU:s nya
arbetsmiljöstrategi för 2002-2006. När det gäller
psykiska trakasserier och våld på arbetsplatsen kan
nämnas att kommissionen i strategin slår fast att
den skall undersöka om det behövs ett s.k.
gemenskapsinstrument (exempelvis direktiv eller
rekommendation, utskottets anm.) för att motverka
denna form av arbetsmiljöproblem och hur
tillämpningsområdet i så fall skulle avgränsas.
Med hänvisning till vad som anförts avstyrker
utskottet motionerna A283 (s), A345 (s) och A365
yrkande 6 (v).

Mobbning

Med anledning av Centerpartiets förslag i motion
A239 om att det i en åtgärdsplan för god arbetsmiljö
skall ingå en handlingsplan mot mobbning vill
utskottet hänvisa till gällande föreskrifter från
AV. Som framgår nedan innefattar dessa krav på
arbetsgivaren när det gäller agerande bl.a. i form
av handlings- eller åtgärdsplaner och systematiskt
förebyggande arbete.

Föreskriften Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS
2001:1) innebär att arbetsgivaren har ansvar för att
undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på
ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet
förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö
uppnås. Det systematiska arbetsmiljöarbetet skall
ingå som en naturlig del i den dagliga verksamheten.
Det skall omfatta alla fysiska, psykologiska och
sociala förhållanden som har betydelse för
arbetsmiljön.
Det skall enligt föreskriften finnas en
arbetsmiljöpolicy som beskriver hur
arbetsförhållandena skall vara utformade för att
ohälsa och olycksfall i arbetet skall förebyggas och
en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås. Likaså
skall det finnas rutiner som anger hur det
systematiska arbetsmiljöarbetet skall gå till.
Arbetsmiljöpolicyn och rutinerna skall dokumenteras
skriftligt om det finns minst tio arbetstagare i
verksamheten.
Föreskriften om systematiskt arbetsmiljöarbete
innefattar som framgått bl.a. psykologiska och
sociala förhållanden i arbetsmiljön. När det mer
specifikt gäller mobbning i arbetsmiljön är
föreskriften Kränkande särbehandling i arbetslivet
(ASF 1993:17) av särskilt intresse. Till denna finns
också fogade allmänna råd i ämnet.
Föreskrifterna om kränkande särbehandling gäller
all verksamhet där arbetstagare kan utsättas för
sådan behandling. Kränkande särbehandling definieras
i föreskrifterna som återkommande klandervärda eller
negativt präglade handlingar som riktas mot enskilda
arbetstagare på ett kränkande sätt och kan leda till
att dessa ställs utanför arbetsplatsens gemenskap.
Arbetsgivaren har enligt föreskrifterna ett ansvar
för att planera och organisera arbetet så att
kränkande särbehandling så långt som möjligt
förebyggs och skall klargöra att sådan behandling
inte kan accepteras i verksamheten.
Föreskriften om kränkande särbehandling innefattar
också krav på att det i verksamheten skall finnas
rutiner för att på ett tidigt stadium fånga upp
signaler om och åtgärda sådana otillfredsställande
arbetsförhållanden, problem i arbetets organisation
eller missförhållanden i samarbetet, vilka kan ge
grund för kränkande särbehandling. Vidare stadgas i
föreskrifterna att om tecken på kränkande
särbehandling visar sig skall motverkande åtgärder
snarast vidtas och följas upp. Det skall särskilt
utredas om orsakerna till brister i samarbetet står
att finna i arbetets organisation. Arbetsgivaren
skall ha särskilda rutiner för att arbetstagare som
utsatts för kränkande särbehandling snabbt skall få
hjälp eller stöd.
Enligt vad utskottet erfarit från AV har man där
påbörjat ett internt arbete med att revidera eller
omarbeta de befintliga föreskrifterna om kränkande
särbehandling till föreskrifter av mer principiell
natur om psykosociala faktorer i arbetsmiljön.
Utskottet vill för sin del betona vikten av att
frågor om mobbning eller kränkande särbehandling i
arbetslivet uppmärksammas och motverkas på ett
systematiskt sätt. Utskottet kan å ena sidan
instämma i uppfattningen i motion A331 (s) att
offentliga arbetsgivare bör verka för en föredömlig
arbetsmiljö och särskilt uppmärksamma problem av
denna art men vill å andra sidan framhålla att detta
inte får tolkas som om ansvaret för arbetsgivare
inom andra sektorer på arbetsmarknaden skulle vara
mindre långtgående. Enligt utskottets uppfattning
vilar ansvaret för att motverka kränkande
särbehandling i arbetslivet lika tungt på alla
arbetsgivare, oavsett arbetsmarknadssektor.
I motion A331 (s) förespråkar motionärerna att
frågan om införande av sanktioner vid kränkande
särbehandling utreds. Utskottet vill för sin del
peka på att bakgrunden till kränkande
särbehandling i arbetslivet ofta är av komplex
natur. Detta framgår också av AV:s allmänna råd
om åtgärder mot kränkande särbehandling i
arbetslivet vilka, som nämnts, är knutna till
föreskrifterna om kränkande särbehandling. I de
allmänna råden sägs att bakgrunden till kränkande
särbehandling exempelvis kan vara
brister i organisationen av arbetet, det interna
informationssystemet eller i ledningen av
arbetet, för hög eller för låg arbetsbelastning
eller kravnivå, brister i arbetsgivarens
personalpolitik eller hållning till eller
bemötande av de anställda.
Olösta och långvariga organisatoriska problem
orsakar stark och negativ psykisk belastning i
arbetsgrupper. Stresstoleransen i gruppen minskar
och kan orsaka "syndabockstänkande" samt utlösa
utstötningshandlingar mot enskilda arbetstagare.
Att orsaker till problemen bör sökas i
förhållanden på arbetsstället framstår särskilt
tydligt där flera personer under en längre tid
stötts ut en efter en genom kränkande
särbehandling av olika slag.
Naturligtvis kan det ibland också finnas
orsaker till kränkande särbehandling eller försök
till utstötning, vilka står att finna i enskilda
personers val av agerande eller beteende. Ibland
kan man dock finna att det även i dessa fall
handlar om otillfredsställande arbetssituationer
där enskilda arbetstagare i sin oro eller
hjälplöshet finner orsak till att alltmer öppet
visa sitt missnöje och agera på ett sätt som kan
skada eller provocera omgivningen.

Utskottet vill för sin del framhålla att AV:s
föreskrifter främst är inriktade på att förebygga
mobbning och trakasserier, att skapa rutiner för att
fånga upp signaler om sådant och att ge
rekommendationer om hur problemen kan hanteras om de
trots allt skulle uppstå. Föreskrifterna grundar
inte några rättigheter för en enskild person som
utsatts för sådant. Trakasserier som omfattas av
någon av de fyra antidiskrimineringslagarna från
1999 (se nedan) kan däremot grunda rätt till
skadestånd om arbetsgivaren inte fullgör sin
skyldighet att utreda omständigheterna och att vidta
åtgärder. I vissa fall kan trakasserier utgöra
diskriminering, och i det fallet kan arbetsgivaren
bli skyldig att betala skadestånd. Generellt gäller
också att allvarliga fall av mobbning och
trakasserier kan falla under brottsbalkens
bestämmelser och vara skadeståndsgrundande.

I en lagrådsremiss i dagarna har regeringen lagt
fram förslag till en ny lag om förbud mot
diskriminering och förslag till ändringar i 1999 års
arbetsrättsliga diskrimineringslagar, dvs. lagen
(1999:130) om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet, lagen (1999:132) om förbud mot
diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud mot
diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning. Vidare föreslås ändringar i lagen
(2001:1296) om likabehandling av studenter i
högskolan och följdändringar i ett antal andra
lagar.
Den föreslagna lagstiftningen är ett led i
genomförandet av två EG-direktiv. Dessa är
direktivet 2000/43/EG om genomförandet av principen
om likabehandling av personer oavsett deras ras
eller etniska ursprung (etniska direktivet) och
direktivet 2000/78/EG om inrättande av en allmän ram
för likabehandling i arbetslivet
(arbetslivsdirektivet).
Diskrimineringsbegreppet i de svenska
diskrimineringslagarna föreslås anpassas till EG-
rätten i systematiskt och språkligt hänseende. Av
särskilt intresse när det gäller frågan om kränkande
särbehandling är förslaget om att det av lagarna
uttryckligen skall framgå att trakasserier och
instruktioner att diskriminera personer utgör
diskriminering. Med trakasserier avses ett
uppträdande som kränker en persons värdighet och som
har samband med etnisk tillhörighet, religion eller
övertygelse, sexuell läggning eller funktionshinder.
Genom de föreslagna lagändringarna skulle
trakasserier bli skadeståndsgrundande.
Regeringen har aviserat en proposition om
ändringar i de aktuella diskrimineringslagarna till
den 20 mars 2003.
Utskottet kan med detta konstatera att det redan i
dag finns sanktionsregler på det aktuella området
och att ytterligare regler kan tillkomma. Utskottet
är inte berett att utöka det redan omfattande
uppdraget för 2002 års diskrimineringsutredning
(dir. 2002:11) till att även omfatta frågor om
kränkande särbehandling i arbetslivet.
Utskottet vill i stället betona vikten av ett
förebyggande arbetsmiljöarbete kompletterat med
relevanta tillsynsinsatser. I de allmänna råd om
kränkande särbehandling som nämnts i detta
sammanhang framhålls betydelsen av att arbetsgivaren
medvetet skapar beredskap att åtgärda de
psykologiska, sociala och organisatoriska
arbetsmiljöaspekterna i samma mån som frågor av
fysisk-teknisk art. Detta ingår också som en del av
arbetsgivarens skyldighet enligt arbetsmiljölagen
och innefattas också i föreskrifterna om
systematiskt arbetsmiljöarbete.
I fråga om forskning om mobbning/kränkande
särbehandling i arbetslivet kan utskottet konstatera
att Forskningsrådet för arbetsliv och
socialvetenskap (FAS) har till uppgift att främja
och stödja grundforskning och behovsstyrd forskning
inom arbetslivsområdet, socialvetenskap och
folkhälsovetenskap.
För närvarande pågår med anslag från FAS ett
forskningsprojekt om mobbning och psykisk ohälsa.
Forskningsrådet ger också stöd till ett par nätverk
inriktade på frågor rörande mobbning i skola och
arbetsliv.
Utskottet kan i likhet med motionärerna se ett
behov av ökade kunskaper om förekomst, upphov och
konsekvenser av kränkande särbehandling i
arbetslivet. Enligt uppgift från Verket för
innovationssystem (Vinnova), som i likhet med FAS är
forskningsfinansiär när det gäller bl.a. psykiska
och sociala arbetsmiljöfaktorer, förekommer sällan
medelsansökningar om mobbning i arbetslivet. Enligt
utskottets uppfattning bör det självfallet vara de
forskningsbeviljande organen som utifrån gängse krav
på vetenskaplig relevans och kvalitet avgör om
forskningsanslag skall beviljas.
Med hänvisning till vad som anförts ovan avstyrker
utskottet motionerna A239 yrkande 23 (c), A331
yrkandena 1-3 (s) och Ub492 yrkande 10 (kd).

6 Vissa lagstiftningsfrågor

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motionsförslag om
ändringar i lagstiftningen. Samtliga motioner
avstyrks. Jämför reservation 10 (c).

Motioner

Ann-Marie Fagerström (s) begär i motion A231 att det
i arbetsmiljölagen införs en skyldighet att kalla
facklig organisation när en arbetsmiljöinspektion
skall äga rum på arbetsplatsen.

Hillevi Larsson och Ronny Olander (båda s) anser i
motion A248 att lagstiftningen bör ändras så att
arbetsgivarna tvingas att agera för att förbättra
arbetsmiljön. Det bör införas krav på obligatorisk
självdeklaration av arbetsmiljön för varje
arbetsplats.

Siw Wittgren-Ahl och Rolf Lindén (båda s) menar i
motion A349 att det krävs en kedja bestående av tre
länkar för att arbetsmiljölagen skall få praktiskt
genomslag. Den första länken avser ett väl
fungerande lokalt skyddsarbete, den andra länken
effektiva insatser från arbetsmiljöinspektionens
sida och den tredje länken avser möjligheter att
beivra arbetsmiljöbrott.

Motionärerna anser att arbetsmiljölagen bör ändras
så att de delar av lagen som förutsätter samverkan
mellan arbetsmarknadens parter medför möjlighet att
beivra överträdelser genom tvisteförhandlingar med
skadeståndsmål i Arbetsdomstolen som slutpunkt.
Införande av ett sådant skadeståndsansvar skulle
göra det möjligt att på ett helt annat sätt än i dag
sätta press på arbetsgivare som inte uppfyller de
åligganden som följer av arbetsmiljölagen.

Sven-Erik Sjöstrand och Kjell-Erik Karlsson (båda v)
tar i motion A276 upp frågan om regionala
skyddsombuds tillträdesrätt till arbetsplatser med
skyddskommitté. Motionärerna hävdar att även om ett
litet företag uppges ha en skyddskommitté, innebär
det inte att arbetsmiljöarbetet fungerar. Därför bör
det i arbetsmiljölagen skrivas in att de regionala
skyddsombuden skall ha tillträde också till
arbetsplatser där det finns en skyddskommitté. Om
tillträde nekas bör sanktioner kunna riktas mot det
enskilda företaget.

Birgitta Sellén och Birgitta Carlsson (båda c)
förespråkar i motion A223 (yrk. 1) att en översyn
görs av arbetsmiljölagen i syfte att förbättra
villkoren för hörselskadade på arbetsplatserna.

Utskottets ställningstagande

Med anledning av förslagen om obligatorisk
självdeklaration av arbetsmiljön som förs fram i
motion A248 (s) vill utskottet peka på de
föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (ASF
2001:1) som utfärdats av AV och som gäller för alla
arbetsgivare.

Enligt föreskrifterna skall det finnas en
arbetsmiljöpolicy som beskriver hur
arbetsförhållandena i arbetsgivarens verksamhet
skall vara för att ohälsa och olycksfall i arbetet
skall förebyggas och en tillfredsställande
arbetsmiljö uppnås.
Av föreskrifterna framgår vidare att arbetsgivaren
omedelbart eller så snart det är praktiskt möjligt
skall genomföra de åtgärder som behövs för att
förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet.
Arbetsgivaren skall också vidta de åtgärder som i
övrigt behövs för att uppnå en tillfredsställande
arbetsmiljö. Åtgärder som inte genomförs omedelbart
skall föras in i en skriftlig handlingsplan. I
planen skall anges när åtgärderna skall vara
genomförda och vem som skall se till att de
genomförs. Genomförda åtgärder skall kontrolleras.
Arbetsgivaren skall varje år göra en uppföljning
av det systematiska arbetsmiljöarbetet. Om det inte
fungerat bra skall det förbättras. Uppföljningen
skall dokumenteras skriftligt om det finns minst tio
arbetstagare i verksamheten.
I sammanhanget kan nämnas att AV på uppdrag av
regeringen utreder hur arbetsmiljöcertifiering av
privata och offentliga arbetsgivares verksamheter
kan utvecklas till att bli en faktor som bidrar till
att minska ohälsa och olycksfall i arbetslivet.
Uppdraget skall slutredovisas den 31 mars 2003.
Frågan om arbetsmiljöcertifiering av företag har
också diskuterats på Europanivå på senare tid i
anslutning till EU:s arbetsmiljöstrategi för
2002-2006. I Europaparlamentets resolution rörande
strategin begär parlamentet att kommissionen skall
ta initiativ till att utveckla sameuropeiska
standarder för certifiering av företag med en
hälsosam och säker arbetsmiljö samt förbereda ett
förslag om arbetsmiljöstyrning och -revision enligt
den modell som finns på miljöstyrnings- och
miljörevisionsområdet (EMAS).
I detta sammanhang kan nämnas riksdagen beslutat
om obligatorisk redovisning av sjukfrånvaro fr.o.m.
den 1 juli 2003. Privata arbetsgivare, kommuner och
landsting skall vara skyldiga att lämna uppgifter om
anställdas sjukfrånvaro i årsredovisningen. Syftet
är påverka arbetsgivare att försöka minska
sjukfrånvaron (prop. 2002/03:6, bet. 2002/03:LU1).
Regeringen har i propositionen redovisat sin avsikt
att införa motsvarande skyldighet för statliga
myndigheter.
Utskottet avstyrker motion A248 (s).

I motion A231 (s) förespråkar, som framgått ovan,
motionären en skyldighet att kalla facklig
organisation när en arbetsmiljöinspektion skall äga
rum på arbetsplatsen.

Enligt 16 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166)
skall tillsynsmyndigheten kontakta skyddsombud som
kan anträffas på arbetsstället när en
arbetsmiljöinspektion äger rum. Av arbetsmiljölagen
framgår att skyddsombud, som utses av den lokala
fackliga organisationen om det finns en sådan,
företräder arbetstagarna i arbetsmiljöfrågor och har
till uppgift att verka för en tillfredsställande
arbetsmiljö. Skyddsombudet skall delta vid planering
av nya eller ändrade lokaler, anordningar,
arbetsprocesser, arbetsmetoder och av
arbetsorganisation liksom vid planering av
användning av ämnen som kan medföra ohälsa eller
olycksfall. Skyddsombudet skall också delta vid
upprättande av handlingsplaner.
Det är enligt utskottets uppfattning angeläget att
förutsättningar skapas för att skyddsombuden skall
kunna utföra sin viktiga uppgift. Därmed är det
också väsentligt att de kontaktas när en
arbetsmiljöinspektion äger rum på det sätt som anges
i arbetsmiljöförordningen. Samtidigt måste
tillsynsarbetet bedrivas på ett effektivt sätt.
Onödig tidsutdräkt måste undvikas exempelvis genom
att en förrättning skjuts upp till följd av att
vissa personer inte är anträffbara. Utskottet
befarar att införande av en skyldighet att kalla
facklig organisation till arbetsmiljöinspektion
skulle kunna försvåra och försinka tillsynsarbetet.
Till detta kommer att det skulle kunna uppstå
oklarheter kring rollfördelning mellan skyddsombud
och andra fackliga företrädare. Motion A231 (s)
avstyrks av utskottet.

I motion A276 (v) föreslås en utökning av regionala
skyddsombuds tillträdesrätt till arbetsplatser så
att de omfattar även arbetsplatser med
skyddskommitté. Utskottet menar att det finns
anledning att befara att det i dag finns
arbetsplatser som har skyddskommitté men där
arbetsmiljöarbetet ändå inte fungerar på ett
tillfredsställande sätt. Samtidigt kan utskottet
konstatera att det har skett en ökning av antalet
små arbetsplatser som inte har egna skyddsombud
parallellt med att arbetsmiljöfrågorna blivit
alltmer komplicerade. I programmet Ett arbetsliv för
alla hävdas att denna förändring lett till ett ökat
behov av regionala skyddsombud. De begränsade
resurserna för regional skyddsombudsverksamhet
behövs, enligt utskottet, mer än väl för de
arbetsplatser som saknar skyddskommitté.

Att flytta resurser för regional
skyddsombudsverksamhet, som många i dag anser vara
alltför knapphändiga, från de allra minsta
arbetsplatserna till arbetsplatser som trots allt
har en skyddskommitté skulle kunna framstå som
mindre lämpligt. I stället vill utskottet peka på
vikten av långsiktiga insatser i form av information
och opinionsbildning som kan leda till ökat intresse
och engagemang i frågor rörande lokalt skyddsarbete.
Här kan som exempel nämnas den informationssatsning
som föreslås i programmet Ett arbetsliv för alla.
Utskottet avstyrker förslaget i motion A276 (v).

Med anledning av motion A349 (s) vill utskottet framhålla att
arbetsmiljölagen bygger på ett sanktionssystem
riktat mot arbetsgivaren, som är den som har
huvudansvaret för arbetsmiljön, med
straffbestämmelser och sanktionsavgifter. De regler
som gäller skyddsombudets möjligheter att fullgöra
sina uppgifter är skadeståndssanktionerade och
prövas enligt lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister.

Samverkansreglerna innebär att såväl arbetsgivarna
som de anställda är skyldiga att medverka i olika
samarbetsorgan och vara aktiva när det gäller att
utveckla arbetsmiljön i önskvärd riktning. Utskottet
känner tveksamhet till att göra den typen av regler
skadeståndssanktionerade för den ena sidan. I första
hand måste frivillighetens och samförståndets väg
gälla, vilket kan illustreras med förslag av den
karaktär som lagts fram inom ramen för
trepartsdialogen.
När det däremot gäller brott mot
arbetsmiljölagstiftningen och den straffrättsliga
lagstiftningen i anslutning till konkreta ärenden
rörande arbetsolyckor välkomnar utskottet de
åtgärder som vidtagits inom AV för att få till stånd
en effektivare uppföljning på området. Under några
år har en arbetsgrupp med företrädare för verket,
åklagare och polismyndigheter utvecklat
samverkansformer. Slutsatser och erfarenheter från
arbetet har spridits bl.a. genom en konferens som
anordnades i november 2002 då 100-talet åklagare,
poliser och arbetsmiljöjurister samlades under tre
dagar för att diskutera effektivare handläggning av
arbetsmiljöbrott.
Utskottet avstyrker motion A349 (s).

Frågan om att förbättra förutsättningarna för
hörselskadade på arbetsplatserna, vilken behandlas i
motion A223 (c), har uppmärksammats i AV:s
föreskrifter och allmänna råd om arbetsplatsens
utformning (AFS 2000:42).

Där sägs bl.a. att exempel på anpassning för
hörselskadade är tillräckligt korta s.k.
efterklangstider i arbetslokaler och
personalutrymmen, låg bakgrundsbullernivå,
golvbeläggning som minimerar uppkomst av störande
ljud samt installation av hörselslinga i rum för
undervisning. I föreskrifterna betonas att
lokalernas tillgänglighet och utformning tillhör de
faktorer som är av vikt både för arbetstagares
möjlighet att vara kvar i eller återkomma till
arbetslivet och för arbetsgivarens uppgift att
anpassa arbetsförhållandena till enskildas
arbetsförmåga och funktionsnedsättningar.
Arbetsanpassnings- och rehabiliteringsaspekter
behöver därför beaktas redan i lokalplaneringen.
Detta kan t.ex. göras i samband med den generella
handikappanpassningen. När det gäller
handikappanpassning hänvisas också till AV:s
föreskrifter om arbetsanpassning och rehabilitering
(ASF 1994:1).
På det EG-rättsliga området är direktivet om
likabehandling i arbetslivet (2000/78/EG) av
särskilt intresse i detta sammanhang. Direktivet
förbjuder all direkt och indirekt diskriminering på
grund av religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder och sexuell läggning. I fråga
om funktionshinder anges i detta direktiv att en
avsaknad av rimliga anpassningsåtgärder på
arbetsplatsen kan utgöra diskriminering. Sådana
åtgärder kan exempelvis avse anpassning av lokaler,
utrustning och arbetstid i syfte att öka
funktionshindrades möjligheter att delta i
arbetslivet.
Innebörden av likabehandlingsdirektivet är att
arbetsgivaren skall vidta lämpliga åtgärder så att
funktionshindrade kan få tillträde till, delta i
eller göra karriär i arbetslivet, eller genomgå
utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en
oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Målet är
inte att uppnå identiska resultat för
funktionshindrade och icke funktionshindrade, utan
att helt enkelt se till att funktionshindrade får
samma möjligheter att uppnå dessa resultat. Som
framgått av avsnitt 5 har regeringen i dagarna i en
lagrådsremiss lagt fram förslag om genomförande i
svensk lagstiftning av likabehandlingsdirektivet.
I EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna,
som proklamerades vid Europeiska rådets möte i Nice
den 7 december 2000, finns ett förbud mot all
diskriminering på grund av funktionshinder (artikel
21).
Arbetsmarknadsutskottet avstyrker motion A223
yrkande 1 (c).

7 Kostnader för arbetsmiljöarbete

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas två motioner om
kostnader för arbetsmiljöarbete. Båda
motionerna avstyrks.

Motioner

I motioner med nära nog likadan lydelse, A232 av
Ann-Marie Fagerström (s) respektive A301 av Ronny
Olander och Bo Bernhardsson (båda s), konstateras
att arbetsgivarna har huvudansvar för arbetsmiljön
och arbetsmiljöarbetet och kostnader som är
förknippade med detta. Enligt motionärerna har dock
de fackliga organisationerna överkostnader för
arbetsmiljön. Via fackföreningsavgiften betalar
deras medlemmar stora belopp för
arbetsmiljöbevakning i företag utan
skyddskommittéer. Enligt motionärerna har det
sammanlagda beloppet under perioden 1991-2001
uppgått till 390 miljoner kronor.

Motionärerna menar att detta står i strid med
grunderna för nuvarande lagstiftning och ställer
frågan om det inte också strider mot EG-direktivet
(89/391/EG) om åtgärder för att främja förbättringar
av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet.

Utskottets ställningstagande

I en interpellationsdebatt i riksdagen den 21
januari 2003 (interpellation 2002/03:67) behandlades
i huvudsak samma frågeställning som i motionerna
A232 (s) och A301 (s).

Statsrådet Hans Karlsson (s) konstaterade i
debatten att utvecklingen under 1990-talet inneburit
en försvagning av det lokala skyddsarbetet samtidigt
som förekomsten ökat av personaluthyrning och
tidsbegränsade anställningar. Därmed har de
regionala skyddsombudens roll blivit viktigare.
Statsrådet konstaterade i debatten att statens
bidrag till verksamheten med regionala skyddsombud
under 2003 uppgår till ca 100 miljoner kronor.
Grundläggande regler om regionala skyddsombud finns
i arbetsmiljölagen men där ställs inte några krav på
verksamhetens omfattning. Statsrådet betonade att
han skulle verka för att regeringen i kommande
budgetar tar ansvar för att finansiera regionala
skyddsombud på ett sätt som bättre stämmer överens
med behovet.
När det gäller det spörsmål om EG-direktivet
89/391/EG, det s.k. ramdirektivet om arbetsmiljö,
som tas upp i motionen påpekade statsrådet Hans
Karlsson att finansieringen av regionala skyddsombud
inte står i strid med dessa regler. Direktivet
reglerar förhållanden på den enskilda arbetsplatsen
och behandlar inte frågan om regionala skyddsombud.
Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna A232 (s) och A301 (s).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Företagshälsovård (punkt 1) (m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och
Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf291 yrkande 15 (m) samt avslår motionerna
2002/03:A239 yrkande 19 (c), 2002/03:A273 (s),
2002/03:A288 (s), 2002/03:A340 (s), 2002/03: A346
yrkandena 1-7 (s) och 2002/03:Sf331 yrkande 11 (c).

Ställningstagande

Företagshälsovården måste få ökade möjligheter att
förebygga ohälsa i arbetslivet. Genom att den
återfår en del av sina tidigare uppgifter skulle det
vara möjligt att effektivisera arbetsgivarnas
arbetsmiljöarbete.

Den omorganisation av företagshälsovården som
genomfördes för ett decennium sedan har inte varit
lyckad. Företagsläkarna och företagen samarbetar
inte tillräckligt nära.
Tidigare hade företagsläkarna möjlighet att ge
sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna
inom landstingen. Beslutsvägarna var ofta kortare
vilket underlättade åtgärder mot dåliga
arbetsmiljöer. Vi är kritiska mot att den
socialdemokratiska regeringen begränsat
företagshälsovårdens möjligheter att bedriva hälso-
och sjukvård, eftersom det har försvårat
företagshälsovårdens verksamhet.
Vi tillstyrker därmed motion 2002/03:Sf291 yrkande
15 (m) samt avstyrker motionerna 2002/03:A239
yrkande 19 (c), 2002/03:A273 (s), 2002/03:A288 (s),
2002/03:A340 (s), 2002/03:A346 yrkandena 1-7 (s) och
2002/03:Sf331 yrkande 11 (c).

2. Företagshälsovård (punkt 1) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 1 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A239 yrkande 19 (c) och 2002/03:Sf331
yrkande 11 (c) samt avslår motionerna 2002/03:A273
(s), 2002/03:A288 (s), 2002/03:A340 (s),
2002/03:A346 yrkandena 1-7 (s) och 2002/03:Sf291
yrkande 15 (m).

Ställningstagande

Från Centerpartiets sida anser vi att företag på ett
bättre sätt än i dag skall kunna anlita
företagshälsovården. Detta är ett av de förslag som
vi har lagt fram i syfte att skapa förutsättningar
för hållbar välfärd. Vi menar att
företagshälsovården för många företag utgör en
resurs i arbetsmiljöarbetet och måste tillvaratas
bättre.

1997 hade 72 % av de sysselsatta tillgång till
företagshälsovård. Bland företagare är andelen
betydligt lägre och den är lägre bland kvinnliga än
bland manliga företagare.
Jag anser att regeringen bör återkomma till
riksdagen med förslag som förbättrar
förutsättningarna för företag att anlita den
kompetens för förebyggande insatser som
företagshälsovården kan bidra med.
Jag tillstyrker därmed motionerna 2002/03:A239
yrkande 19 (c) och 2002/03:Sf331 yrkande 11 (c) samt
avstyrker motionerna 2002/03:A273 (s), 2002/03:A288
(s), 2002/03:A340 (s), 2002/03:A346 yrkandena 1-7
(s) och 2002/03:Sf291 yrkande 15 (m).

3. Gränsvärden (punkt 3) (v)

av Anders Wiklund (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A309 (v) och avslår motion 2002/03:Bo204
yrkande 5 (mp).

Ställningstagande

Kemiska hälsorisker utgör fortfarande ett stort
problem i arbetsliv och samhälle. Hygieniska
gränsvärden anger ungefär var gränsen går för
riskabla mängder. Men det kan finnas människor som
är känsligare än andra och som får obehag vid nivåer
långt under gränsvärdet. Skadeverkningar av de
flesta kemiska ämnena är dessutom ofullständigt
utredda. Det gäller särskilt i fråga om ämnenas
långsiktiga verkan.

Ett hygieniskt gränsvärde är uttryck för vad
samhället anser vara acceptabelt. Det finns dock
ingen skarp gräns mellan farligt och ofarligt. När
gränsvärdet fastställs sker detta utifrån flera
olika utgångspunkter. Bland annat tar man hänsyn
till tekniska och ekonomiska faktorer. Jag anser att
man bör frångå sådana tekniska och ekonomiska
avvägningar i syfte att få bättre och säkrare
gränsvärdenivåer.
Kunskapen om många kemikalier är fortfarande
otillräcklig. Därför bör försiktighetsprincipen
tillämpas i produktionen och i samband med
exponering. Om det finns risk för att ett kemiskt
ämne medför fosterskador bör ämnet förbjudas och
ersättas med säkrare alternativ. Gränsvärden bör
vara baserade på vetenskapliga underlag där man
överväger risken för både långsiktiga och
kortsiktiga besvär.
Jag anser att en utvärdering bör göras av dagens
system för utarbetande av gränsvärden. Regeringen
bör återkomma med förslag om hur säkrare gränsvärden
skall fastställas.
Utvärderingen bör innefatta ett tydligt
könsperspektiv.
Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A309 (v) och
avstyrker motion 2002/03:Bo204 yrkande 5 (mp).

4. Gränsvärden (punkt 3) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 3 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Bo204 yrkande 5 (mp) och avslår motion
2002/03:A309 (v).

Ställningstagande

Dagens samhälle är hårt drabbat av bullerproblem som
tilltar i omfattning. Fler och fler människor mår
dåligt på grund av buller. Därför bör gränsvärdena
omvärderas och en hårdare bedömning göras.

Dagens gränsvärde på 85 decibel i fabriksmiljö
medför på sikt en risk för hörselskador. Jag anser i
likhet med bullerexperten professor Tor Kihlman vid
Chalmers tekniska högskola att en rimlig nivå i
stället är ca 70 decibel.
Det bör ges regeringen till känna att gränsvärdet
för buller i fabriksmiljö bör sänkas. Jag
tillstyrker därmed motion 2002/03:Bo204 yrkande 5
(mp) och avstyrker motion 2002/03:A309 (v).

5. Personlig skyddsutrustning (punkt 4) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 4 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A239 yrkandena 20 och 21 (c) samt avslår
motion 2002/03:A209 (s).

Ställningstagande

Arbetsskador kan förebyggas genom att anställda har
tillgång till en väl fungerande skyddsutrustning.
Det är viktigt att skyddsutrustningen utformas så
att den uppmuntrar till användning. Om passform,
vikt och tillgänglighet inte passar arbetstagaren
kommer utrustningen sällan eller aldrig till
användning.

En stor del av dagens skyddsutrustning är utformad
efter traditionella könsmönster på arbetsmarknaden.
Detta innebär att utrustning inom exempelvis vård
och omsorg ofta är utformad efter kvinnors mått
medan det motsatta gäller inom traditionellt manliga
verksamheter som exempelvis tung industri.
Från Centerpartiets sida menar vi att det är
angeläget att arbetsgivare har ett ansvar för att
behovs- eller projektanställda och uppdragstagare
skall ha tillgång till personlig skyddsutrustning
som är utformad efter deras behov och
förutsättningar. Vidare är det viktigt att de
mätningar som ligger till grund för standardisering
av skyddsutrustning genomförs under realistiska
förhållanden och inte i laboratoriemiljö. Vi anser
att regeringen bör ta initiativ till en översyn av
under vilka förhållanden dagens skyddsutrustning
testas.
Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A239
yrkandena 20 och 21 (c) samt avstyrker motion
2002/03:A209 (s).

6. Elektromagnetiska fält (punkt 5) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A263 yrkandena 1-3 (mp) och avslår motion
2002/03:A238 (mp).

Ställningstagande

Eftersom undersökningar och forskning världen över
visar på risker för hjärntumörer och
kromosomförändringar på grund av påverkan från
starka elektromagnetiska fält bör
försiktighetsprincipen råda vid arbeten där
elektromagnetiska fält förekommer.

Det bör vidare fastställas gränsvärden för arbete
under inverkan av elektromagnetiska fält. Sådana
gränsvärden bör finnas för yrkeskategorier som
arbetar i elektromagnetisk strålning, däribland
spårvagnsförare, lokförare och annan tågpersonal.
Det är också angeläget med ökad forskning om
hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält.
Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A263
yrkandena 1-3 (mp) och avstyrker motion 2002/03:A238
(mp) i den mån den inte kan anses tillgodosedd med
vad som anförts ovan.

7. Våld och hot (punkt 7) (v)

av Anders Wiklund (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A365 yrkande 6 (v) samt avslår motionerna
2002/03:A283 (s) och 2002/03:A345 (s).

Ställningstagande

Sex av tio anmälningar om arbetsskador på grund av
våld eller hot kommer från vård- och omsorgssektorn.
Om man inkluderar sådana arbetsolyckor som inte
leder till frånvaro (s.k. nollskador) är det så
mycket som åtta av tio anmälningar som härrör från
vård och omsorg. Arbetsskador beroende på våld och
hot är dubbelt så vanliga bland kvinnor som bland
män. Kvinnorna är alltså yrkesverksamma på områden
där våldet och hoten i arbetslivet är som mest
förekommande.

För att minska våldet och skapa säkrare
arbetsplatser krävs troligen en rad samverkande
insatser som t.ex. utbildning och information,
översyn av arbetsorganisation och bemanning liksom
fler arbetsplatser där både kvinnor och män är
verksamma.
Från Vänsterpartiets sida föreslår vi att
regeringen uppdras att närmare analysera orsakerna
till våldet och återkomma med ett samlat förslag om
hur våld och hot på arbetsplatserna skall kunna
minimeras.
Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A365 yrkande
6 (v) samt avstyrker motionerna 2002/03:A283 (s) och
2002/03:A345 (s).

8. Mobbning (punkt 8) (kd)

av Annelie Enochson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Ub492 yrkande 10 (kd) samt avslår motionerna
2002/03:A239 yrkande 23 (c) och 2002/03:A331
yrkandena 1-3 (s).

Ställningstagande

Hårdare villkor, större konkurrens, tilltagande
tystnad, oro och rädsla för att bli av med arbetet
liksom behov av att hitta en syndabock är exempel på
vad som kan leda till vuxenmobbning.

Kränkning i form av mobbning är led i ett system
och är alltså ett problem för arbetsplatsen. Varje
människa har ansvar för sitt eget liv, för sig själv
men också för andra. Det är allas vårt ansvar att
skapa trivsel och det är allas ansvar att motverka
mobbning på arbetsplatsen.
Arbetsgivaren har ansvar för att skapa ett
arbetsklimat där människor kan behålla hälsa och
arbetsglädje även vid snabba förändringar och högt
tempo. Arbetsgivaren skall enligt lag svara för en
rad åtaganden, exempelvis att använda s.k.
internkontroll för ett aktivt arbetsmiljöarbete.
Den som drabbas av mobbning kommer in i en
allvarlig livskris som i grava fall kan leda till
total utslagning från gemenskapen och arbetslivet,
förstörd hälsa och t.o.m. självmord.
Arbetsmiljöundersökningar som genomförs av AV och
SCB visar att åtminstone 250 000 vuxna utsätts för
mobbning. Bland elever uppgår antalet till ca
100 000 per år enligt Barnombudsmannen (2001).
Från kristdemokratiskt håll vill vi att
mobbningsproblemet skall uppmärksammas och pekar på
internkontroll av arbetsmiljön som ett redskap mot
arbetslivsrelaterad vuxenmobbning.
Jag tillstyrker motion 2002/03:Ub492 yrkande 10
(kd) samt avstyrker motionerna 2002/03:A239 yrkande
23 (c) och 2002/03:A331 yrkandena 1-3 (s) i den mån
de inte kan anses tillgodosedda med vad som anförts
ovan.

9. Mobbning (punkt 8) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A239 yrkande 23 (c) samt avslår motionerna
2002/03:A331 yrkandena 1-3 (s) och 2002/03:Ub492
yrkande 10 (kd).

Ställningstagande

Diskussionen om mobbning har varit livlig de senaste
åren. Enligt en kartläggning av
Handelstjänstemannaförbundet (HTF) så utsätts sex
procent av deras medlemmar varje vecka för kränkande
särbehandling från arbetskamrater. Det kan handla om
förtal, grova orättvisor, social utfrysning eller
illvilliga handlingar. På var tionde arbetsplats
förekommer regelbundet kränkande särbehandling från
chefer mot anställda.

Kvinnorna är ofta de som drabbas värst av
mobbning i arbetslivet. På arbetsplatser med hög
arbetsbelastning och mycket stress resulterar detta
ofta i att de sexuella trakasserierna ökar och
könsrollsmönster förstärks.
Ytterst är det arbetsgivarens ansvar att
arbetsmiljön är bra såväl i fysiskt som psykiskt
avseende. Från Centerpartiets sida vill vi betona
att det i en åtgärdsplan för en god arbetsmiljö
skall ingå en handlingsplan mot mobbning.
Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A239 yrkande
23 (c) samt avstyrker motionerna 2002/03:A331
yrkandena 1-3 (s) och 2002/03:Ub492 yrkande 10 (kd)
i den mån de inte kan anses tillgodosedda med vad
som anförts ovan.

10. Vissa lagstiftningsfrågor (punkt 9) (c)

av Margareta Andersson (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 9 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A223 yrkande 1 (c) samt avslår motionerna
2002/03:A231 (s), 2002/03: A248 (s), 2002/03:A276
(v) och 2002/03:A349 (s).

Ställningstagande

Många hörselskadade har problem i arbetslivet genom
att de har svårt att uppfatta och sortera ljud. De
hamnar lätt utanför när information lämnas och
känner sig osäkra på vilka regler och normer som
gäller på arbetsplatsen. Detta kan leda till
utanförskap vilket i sin tur kan medföra
psykosomatiska besvär som exempelvis
sömnsvårigheter, huvudvärk och värkande axlar.

De hörselskadades behov är dåligt tillgodosedda på
arbetsplatserna. Regler saknas i arbetsmiljölagen
och kunskaperna om hörselskador är ofta
bristfälliga. Mot denna bakgrund bör regeringen göra
en översyn av problemområdet och införa regler i
arbetsmiljölagen i syfte att förbättra villkoren för
hörselskadade.
Jag tillstyrker därmed motion 2002/03:A223 yrkande
1 (c) samt avstyrker motionerna 2002/03:A231 (s),
2002/03:A248 (s), 2002/03:A276 (v) och 2002/03:A349
(s).

Särskilt yttrande

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttrande. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

Vissa lagstiftningsfrågor (punkt 9) (v)

av Anders Wiklund (v).

Lågkonjunkturen och den höga arbetslösheten under
1990-talet ledde till försämrade förutsättningar att
driva arbetsmiljöfrågor och en tillbakagång för det
lokala arbetsmiljöarbetet. Bakom denna utveckling
låg den snabba omvandlingen av arbetslivet som
följde på de omfattande personalminskningarna i
såväl privat som offentlig sektor. Nya riskfaktorer
uppstod i arbetslivet samtidigt som resurserna till
företagshälsovård, arbetsmiljöutbildning och
regional skyddsombudsverksamhet minskade.

Det blev också svårare att rekrytera folk till
fackliga uppdrag och uppdrag som skyddsombud.
Antalet skyddsombud minskade med så mycket som
30 000 under 1990-talet. Problemen förvärrades av
att tillsynen från Arbetsmiljöinspektionens sida var
helt otillräcklig i förhållande till behoven och de
nya riskfaktorerna i arbetsmiljön. Det saknades både
resurser och kompetens.
Konsekvenserna har varit allvarliga. Det viktiga
lokala arbetsmiljöarbetet har i många fall inte
överlevt påfrestningarna, och det är långt kvar
tills arbetsmiljöarbetet blivit en integrerad del av
verksamhetsledning och -styrning på alla håll i
arbetslivet.
Problemen när det gäller rekrytering av
skyddsombud har lett till svårigheter att bedriva
arbetsmiljöarbete och till sämre möjligheter att
kontrollera att arbetsmiljölagen följs. Det finns
också ett betydande utbildningsbehov eftersom en
stor del av dagens skyddsombud saknar t.o.m.
grundläggande skyddsombudsutbildning. Det är viktigt
med insatser som underlättar skyddsombudens arbete
och därmed rekryteringen av nya skyddsombud.
Skyddsombuden spelar en central roll för att
arbetsmiljöarbetet skall fungera på arbetsplatserna,
och det är viktigt att skyddsombudens kunskaper tas
till vara, inte minst i samband med
arbetsmiljöinspektioner på arbetsplatsen.
Att det på papperet finns en skyddskommitté på ett
litet företag är ingen garanti för att
arbetsmiljöarbetet fungerar i realiteten. Därför
anser jag att det i arbetsmiljölagen bör skrivas in
att regionala skyddsombud skall ha tillträdesrätt
även till arbetsplatser där det finns en
skyddskommitté. Om tillträde nekas bör sanktioner
kunna riktas mot det enskilda företaget. Jag menar
att denna åtgärd skulle stärka arbetsmiljöarbetet.
Åtgärder borde också övervägas som kan påskynda
utvecklingen av ett systematiskt arbetsmiljöarbete i
hela arbetslivet. Fler föreskrifter avseende
riskfaktorerna i dagens arbetsmiljöer, vars främsta
kännetecken är magra arbetsorganisationer, höga
prestationskrav och uppdrivet arbetstempo, skulle
verksamt bidra till en sådan utveckling. Det borde
också prövas om inte sanktionsmöjligheter i större
utsträckning kunde användas för att ytterligare
skärpa tillämpningen.
Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Motioner från allmänna motionstiden
2002/03

2002/03:Sf291 av Bo Lundgren m.fl. (m):

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
företagshälsovården får ökade möjligheter att
förebygga ohälsa i arbetslivet.

2002/03:Sf331 av Maud Olofsson m.fl. (c):

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att företag, på
ett bättre sätt än i dag, skall kunna anlita
företagshälsovården.

2002/03:Ub492 av Inger Davidson m.fl. (kd):

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om internkontroll av
arbetsmiljön som ett redskap mot
arbetslivsrelaterad vuxenmobbning.

2002/03:A209 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av riktvärdena
för skyddsfilter och andningsskydd.

2002/03:A211 av Göte Wahlström och Christina Nenes
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om åtgärder för utbildning av
lokala skyddsombud samt insatser för att lyfta fram
lokalt verksamma skyddsombud och deras roll i det
förebyggande arbetsmiljöarbetet.

2002/03:A214 av Nyamko Sabuni (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om måltidspausens
betydelse för hälsa och trivsel på arbetsplatsen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att staten måste
ta sitt arbetsgivaransvar och garantera anställdas
möjligheter att få tillräckligt långa
måltidspauser.

2002/03:A223 av Birgitta Sellén och Birgitta
Carlsson (c):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regler bör
införas i arbetsmiljölagen för att förbättra
villkoren på arbetsplatserna för hörselskadade.

2002/03:A231 av Ann-Marie Fagerström (s):

Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring
av arbetsmiljölagen i enlighet med vad i motionen
anförs.

2002/03:A232 av Ann-Marie Fagerström (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om kostnaderna för
arbetsmiljöarbetet.

2002/03:A235 av Lars Gustafsson (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om arbetsskador
och olyckor inom jord- och skogsbruket.

2. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning för att kartlägga arbetsskade- och
olycksrisker inom jord- och skogsbruk i enlighet
med vad som anförs i motionen.

2002/03:A238 av Barbro Feltzing m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att försiktighetsprincipen
skall användas på arbetsplatser med
elektromagnetiska fält.

2002/03:A239 av Margareta Andersson m.fl. (c):

19. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag som förbättrar förutsättningarna för
företag att anlita den kompetens för förebyggande
insatser som företagshälsovården kan bidra med.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare
bör ha ett ansvar för att behovs- eller
projektanställda och uppdragstagare skall ha
tillgång till en personlig skyddsutrustning
utformad efter dessas behov och förutsättningar.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att regeringen bör
ta initiativ till en översyn av under vilka
förhållanden dagens skyddsutrustning testas.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att inkludera
handlingsplan mot mobbning i åtgärdsplan för en
bra arbetsmiljö.

2002/03:A248 av Hillevi Larsson och Ronny Olander
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
att självdeklaration beträffande arbetsmiljön på
varje arbetsplats skall bli obligatorisk.

2002/03:A263 av Barbro Feltzing och Mona Jönsson
(mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
försiktighetsprincipen bör gälla vid arbeten där
elektromagnetiska fält finns.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att gränsvärden
för arbeten med elektromagnetiska fält bör tas
fram och skall anges för spårvagnsförare och
lokförare.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att forskning om
hälsoeffekter från starka elektromagnetiska fält
bör ökas.

2002/03:A268 av Anne Ludvigsson (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av personliga
assistenters skydd vad gäller arbetsmiljölagen och
arbetstidslagen.

2002/03:A272 av Yvonne Ångström och Nyamko Sabuni
(fp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av utbildning i
arbetsmiljöfrågor på olika nivåer i vårt
utbildningsväsen och på olika arbetsplatser.

2002/03:A273 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Hans Stenberg (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en översyn av
företagshälsovården.

2002/03:A276 av Sven-Erik Sjöstrand och Kjell-Erik
Karlsson (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om regionala skyddsombuds
tillträdesrätt till arbetsplatser med
skyddskommitté.

2002/03:A283 av Hans Hoff (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av ett förbud mot
farligt ensamarbete.

2002/03:A288 av Kurt Kvarnström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om företagshälsovård.

2002/03:A301 av Ronny Olander och Bo Bernhardsson
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om de fackliga
organisationernas överkostnader för arbetsmiljön.

2002/03:A309 av Sven-Erik Sjöstrand m.fl. (v):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om utvärdering av dagens
system för utarbetandet av gränsvärden och att
regeringen skall återkomma med förslag till hur
säkrare gränsvärden skall framarbetas.

2002/03:A311 av Hans Unander m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om behovet av friskvård.

2002/03:A313 av Ann-Kristine Johansson och Helena
Zakariasén (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skyddsombud.

2002/03:A331 av Ronny Olander och Siw Wittgren-Ahl
(s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
forskningsresurser bör fördelas till en
undersökning av förekomsten av vuxenmobbning i
arbetslivet samt dess upphov och konsekvenser.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som mening
vad i motionen anförs om att offentliga
arbetsgivare i samband med åtgärder för bättre
hälsa i arbetslivet även uppmärksammas på problem
med kränkande särbehandling i arbetslivet samt på
vilka åtgärder som kan motverka desamma.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om vikten av att en
delrapport från kommittén En sammanhållen
diskrimineringslagstiftning redovisas i god tid
före slutredovisningen den 1 december 2004.

2002/03:A340 av Gunnar Sandberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som i motionen anförs om företagshälsovård.

2002/03:A345 av Gunilla Carlsson i Hisings Backa och
Lena Sandlin-Hedman (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av en strategi för
begränsning av farligt ensamarbete.

2002/03:A346 av Siw Wittgren-Ahl och Ronny Olander
(s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att se över
möjligheten till obligatorisk företagshälsovård.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om statligt stöd för
inrättandet av företagshälsovård.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Arbetsmiljöverket ges i uppdrag att vad gäller
företagshälsovård definiera minimikrav men också
ange riktlinjer för utvidgade åtaganden med hänsyn
till verksamhet och bransch.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
företagshälsovården i dessa minimikrav ges en
aktiv och tydlig roll, såväl i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet som i arbetsrelaterad sjukvård
samt rehabilitering.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att särskilda
åtgärder för att underlätta småföretagens
anslutning till det obligatoriska
företagshälsovårdssystemet övervägs.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att minimikraven
även innefattar särskilda skrivningar om den
fackliga organisationens inflytande på
utformningen av företagshälsovården.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att en översyn
genomförs av de personal-, utbildnings- och
forskningsbehov som aktualiseras av en utbyggnad
av företagshälsovården.

2002/03:A349 av Siw Wittgren-Ahl och Rolf Lindén
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att arbetsmiljölagen
utformas som en ramlag i linje med andra delar av
den arbetsrättsliga lagstiftningen.

2002/03:A353 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som anförs i motionen om funktionshindrades
arbetsmiljö.

2002/03:A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om orsaksanalys samt
åtgärdsförslag på hur våld och hot på
arbetsplatserna skall kunna minimeras.

2002/03:Bo204 av Barbro Feltzing och Helena Hillar
Rosenqvist (mp):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sänkta gränsvärden
för buller i fabriksmiljö.