Arbetsmarknadsutskottets betänkande

2002/03:AU3

FN-konventionen mot kvinnodiskriminering,jämställdhetsfrågor och andra diskrimineringsfrågorm.m.

---

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas regeringens proposition
2002/03:19 Konventionen mot kvinnodiskriminering och
frågan om ett individuellt klagomålsförfarande.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner 1999 års
fakultativa protokoll till FN:s konvention om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.
Genom protokollet ges enskilda individer eller
grupper av individer som anser sig ha utsatts för
kränkning möjlighet att göra en framställan till den
särskilda kommitté som har till uppgift att övervaka
efterlevnaden av konventionen.

I betänkandet behandlas också ca 70 motionsförslag
från den allmänna motionstiden hösten 2002 som rör
jämställdhetsfrågor och andra diskrimineringsfrågor
m.m. I motionerna finns en rad olika förslag som rör
jämställdheten på arbetsmarknaden och i
näringslivet, jämställdhetsaspekter vid offentligt
utredningsarbete, mansrollen och familjen,
lönediskriminering, s.k. jämställdhetsmärkning,
frågor om mångfald och etnisk diskriminering och
frågor som rör diskriminering på grund av ålder och
på grund av funktionshinder. Även frågor som rör
homo-, bi- och transsexuella behandlas. Motionerna
avser även antidiskrimineringslagstiftningen på
dessa områden och förslag förs fram om lagstiftning
till skydd för ytterligare grupper. Det finns även
motioner som efterlyser en sammanhållen lagstiftning
mot diskriminering.
Utskottet, som konstaterar dels att regeringen har
aviserat en proposition med lagförslag som ersätter
delar av den nuvarande lagstiftningen, dels att en
utredning har i uppdrag att bland många andra frågor
överväga en sammanhållen lagstiftning mot
diskriminering, avstyrker motionerna.
När det gäller frågan om forum i processer om
diskriminering i arbetslivet föreslår utskottet ett
tillkännagivande till regeringen av innebörd att den
nyssnämnda utredningen noga bör överväga de olika
förslag som har förts fram i denna fråga. Regeringen
bör tillse att så sker.
I ärendet finns 26 reservationer som avgivits av
företrädarna för Moderata samlingspartiet,
Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna,
Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet de
gröna.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. FN-konventionen mot
kvinnodiskriminering

Riksdagen godkänner 1999 års fakultativa
protokoll till Förenta nationernas (FN)
konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2002/03:19.

2. Allmänna frågor om jämställdhet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A215
yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A241 yrkande 11
(fp), 2002/03:A242 yrkande 2 (kd) samt
2002/03:A315 yrkande 13 (m).
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (fp)
Reservation 3 (kd)

3. Forskningen på jämställdhetsområdet

Riksdagen avslår motion 2002/03:A365 yrkande 1
i denna del (v).

4. Jämställdhetsaspekter vid offentligt
utredningsarbete m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:A319 yrkandena
1 och 2 (v).

5. Analys av skillnader i uttag av
föräldraledighet

Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkandena
14 och 26 (kd).
Reservation 4 (kd)

6. Männens roll i jämställdhetsarbetet

Riksdagen avslår motion 2002/03:A322 yrkandena
1, 3 och 8 (mp).

7. Allmänt om jämställda löner och
lönediskriminering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A215
yrkande 3 (s), 2002/03:A241 yrkande 9 (fp),
2002/03:A242 yrkande 20 (kd), 2002/03:A275 (s),
2002/03:A365 yrkande 1 i denna del (v) samt
2002/03:A366 yrkandena 10 och 11 (c).
Reservation 5 (kd, c)
Reservation 6 (fp)

8. Jämställdhetslagen m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:A242 yrkandena
13 och 15 (kd).
Reservation 7 (kd)

9. Utvärdering av ändringarna i
jämställdhetslagen

Riksdagen avslår motion 2002/03:A300 yrkande 2
(v).

10. Skadestånd i jämställdhetsmål

Riksdagen avslår motion 2002/03:A366 yrkande 9
(c).
Reservation 8 (fp, c)

11. Frågor om planerade graviditeter

Riksdagen avslår motion 2002/03:A360 (s).

12. Jämställdhetsmärkning

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A237 (mp),
2002/03:A241 yrkande 13 (fp) och 2002/03:A242
yrkande 22 (kd).
Reservation 9 (fp)
Reservation 10 (mp)

13. Allmänna frågor om mångfald och etnisk
diskriminering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A203
yrkandena 1-3 (fp), 2002/03:A354 (s),
2002/03:Ju249 yrkande 22 (c), 2002/03:Sf289
yrkandena 23 och 24 (mp), 2002/03:Sf332 yrkande
25 (m) samt 2002/03:Sf334 yrkande 42 (kd).
Reservation 11 (fp, kd, c)
Reservation 12 (m)

14. Tvärkulturell kompetens

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf289
yrkande 25 (mp) och 2002/03:Sf336 yrkande 14 (v).
Reservation 13 (v)

15. Allmänna frågor om lagen om åtgärder
mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf226 yrkande
27 i denna del (fp).
Reservation 14 (fp)

16. Lagreglerat aktivt arbete för
mångfald

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:K433
yrkande 5 (s), 2002/03:Sf289 yrkande 21 (mp) och
2002/03:Sf336 yrkande 13 (v).
Reservation 15 (mp)

17. Mångfaldsplaner

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf334 yrkande
44 (kd).
Reservation 16 (kd)

18. Positiv särbehandling

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:Sf226
yrkande 28 (fp), 2002/03:Sf289 yrkande 22 (mp),
2002/03:Sf332 yrkande 26 (m) och 2002/03:Sf336
yrkande 15 (v).
Reservation 17 (m)
Reservation 18 (fp)

19. Talerätt i Nämnden mot diskriminering

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf336 yrkande
12 (v).

20. Sammanhållen lagstiftning mot
diskriminering

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A241
yrkande 14 (fp), 2002/03:L249 yrkande 12 (fp) och
2002/03:Sf226 yrkande 27 i denna del (fp).
Reservation 19 (fp, c)

21. Diskriminering på grund av ålder

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A213
yrkande 1 (kd), 2002/03:A224 yrkande 1 (kd),
2002/03:A239 yrkande 34 (c), 2002/03:A337 yrkande
3 (mp) samt 2002/03:So358 yrkandena 1 och 2 (fp).
Reservation 20 (fp, kd, c)

22. Diskriminering på grund av
funktionshinder

Riksdagen avslår motion 2002/03:So457 yrkande 2
(kd).
Reservation 21 (kd)

23. Kunskaper om HBT-personers
livsvillkor

Riksdagen avslår motion 2002/03:L249 yrkande 19
(fp).
Reservation 22 (fp)

24. Diskrimineringslagstiftning beträffande
transsexuella m.m.

Riksdagen avslår motion 2002/03:A317 yrkandena
4 och 5 (fp, s, v, c, mp).
Reservation 23 (fp, c, mp)

25. Övriga frågor om diskriminering

Riksdagen avslår motion 2002/03:A328 (s).

26. Forum i diskrimineringstvister

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförts om en belysning av de
olika förslag som förts fram i frågan om forum i
diskrimineringstvister. Riksdagen avslår
motionerna 2002/03:A241 yrkande 10 (fp),
2002/03:A366 yrkande 7 (c) och 2002/03:Sf289
yrkande 7 (mp).

27. Underlag vid överväganden om
forumfrågan

Riksdagen avslår motion 2002/03:A300 yrkande 1
(v).

28. Rättegångskostnaderna i
diskrimineringsmål

Riksdagen avslår motion 2002/03:Sf336 yrkande
16 (v).
Reservation 24 (v)

29. Grupptalan på jämställdhetsområdet

Riksdagen avslår motionerna 2002/03:A300
yrkande 3 (v) och 2002/03:A366 yrkande 8 (c).
Reservation 25 (c)

30. Sekretess i samband med anmälningar om
diskriminering

Riksdagen avslår motion 2002/03:A317 yrkande 3
(fp, s, v, c, mp).
Reservation 26 (fp, mp)

Stockholm den 6 februari 2003

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Anders Karlsson

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Anders
Karlsson (s), Laila Bjurling (s), Erik Ullenhag
(fp), Christer Skoog (s), Sonja Fransson (s),
Camilla Sköld Jansson (v), Cinnika Beiming (s),
Patrik Norinder (m), Lars Lilja (s), Tina Acketoft
(fp), Berit Högman (s), Henrik Westman (m), Britta
Lejon (s), Ulf Holm (mp), Tobias Billström (m),
Claes Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

2002/03

AU3

Redogörelse för ärendet

I detta ärende behandlas regeringens proposition
2002/03:19 Konventionen mot kvinnodiskriminering och
frågan om ett individuellt klagomålsförfarande.
I ärendet behandlas också de motioner som väckts
under den allmänna motionstiden hösten 2002 som rör
jämställdhet, diskriminering och mångfaldsfrågor.
Motionerna avser såväl mer allmänt hållna förslag
och synpunkter som frågor som rör lagstiftningen på
området.
Motionerna anges i den löpande framställningen
utan angivande av årtal, 2002/03.

Utskottets överväganden

FN:s konvention om avskaffande av
all slags diskriminering av kvinnor

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
1999 års fakultativa protokoll till FN:s
konvention om avskaffande av all slags
diskriminering av kvinnor, vilket innebär en
möjlighet till ett individuellt
klagomålsförfarande. Därmed tillstyrks
proposition 2002/03:19.

Propositionen

FN har sedan organisationen grundades arbetat med
att förbättra kvinnors ställning och bekämpa
diskriminering. Detta arbete resulterade i december
1979 i att FN:s generalförsamling antog konventionen
om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor (konventionen mot kvinnodiskriminering).
Efter riksdagens godkännande av konventionen
ratificerades den av Sverige 1980. Konventionen
trädde i kraft den 3 september 1981.

Konventionen mot kvinnodiskriminering skapades som
ett komplement till de redan existerande
grundläggande FN-konventionerna. Den syftar till att
säkerställa att kvinnors rättigheter respekteras
genom att förbudet mot diskriminering av kvinnor
förtydligas och förstärks.
Ett grundläggande krav på de stater som anslutit
sig till konventionen är att införa principen om
jämställdhet mellan kvinnor och män i sina
rättssystem, bl.a. genom att upphäva alla
författningar som kan innebära diskriminering av
kvinnor och att införa lagstiftning som förbjuder
sådan diskriminering. Konventionsstaterna skall även
vidta lämpliga åtgärder på bl.a. de politiska,
sociala, ekonomiska och kulturella områdena för att
säkerställa jämställdheten mellan könen.
Konventionsstaterna skall vart fjärde år
rapportera till FN om vad som gjorts för att
genomföra konventionens bestämmelser. En beskrivning
skall lämnas av lagstiftning och andra rättsliga,
administrativa eller övriga åtgärder som vidtagits
och av de framsteg som har gjorts. Rapporterna
granskas av en särskild kommitté som årligen
rapporterar till FN:s generalförsamling om sin
verksamhet.
I flera internationella konventioner såsom FN-
konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter finns förfaranden som ger individer
klagorätt. Efter initiativ vid världskonferensen för
mänskliga rättigheter 1993 antog FN:s
generalförsamling 1999 ett fakultativt protokoll
(tilläggsprotokoll) till konventionen mot
kvinnodiskriminering. Genom protokollet får enskilda
individer eller grupper av individer möjlighet att
göra en framställan till kommittén med anledning av
en kränkning av de rättigheter som nämns i
konventionen. Kommittén får också möjlighet att göra
undersökningar på eget initiativ.
Sverige och flertalet EU-länder undertecknade
protokollet i december 1999.
I sina överväganden konstaterar regeringen att det
finns flera olika internationella system dit den
enskilde kan vända sig, vilket kan skapa problem
genom att olika rättspraxis kan uppkomma i fråga om
kränkning av samma rättighet. Detta problem är dock
relativt litet och bör inte hindra ett godkännande
av protokollet.
Regeringen konstaterar att det inte kan uteslutas
att antalet klagomål blir relativt stort. Eventuella
ökade kostnader bedöms dock vara begränsade och bör
enligt regeringen kunna hanteras inom befintliga
anslag.
Regeringen anser att tilläggsprotokollet har en
utformning som kan godtas. Även om överenskommelsen
inte förutsätter några ändringar av svensk lag är
den enligt regeringens bedömning av större vikt.
Tilläggsprotokollet skall därför enligt 10 kap. 2 §
regeringsformen godkännas av riksdagen.
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner 1999
års fakultativa protokoll till FN:s konvention om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Utskottets ställningstagande

Inga motioner har väckts med anledning av
propositionen.

Utskottet tillstyrker propositionen och föreslår
att riksdagen godkänner 1999 års fakultativa
protokoll till Förenta nationernas (FN) konvention
om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor.

Allmänna frågor om jämställdhet

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med
allmänt hållna förslag och synpunkter på
jämställdhetsfrågorna. Utskottet konstaterar
att det är nödvändigt att integrera ett
jämställdhetsperspektiv i alla
politikområden. Arbete pågår på bred front,
och olika förslag är att vänta. Motionerna
avstyrks med hänvisning till detta. Jämför
reservationerna 1 (m), 2 (fp) och 3 (kd).

Vissa bakgrundsuppgifter

Sedan 1988 har könsfördelningen i statliga
myndighetsstyrelser på central och regional nivå
redovisats årligen för att ge riksdagen möjlighet
att följa utvecklingen. Bakgrunden är de mål för
kvinnorepresentationen i statliga organ som
riksdagen beslutade om med anledning av
propositionen Jämställdhetspolitiken inför 90-talet
(prop. 1987/88:105, bet. 1987/88:AU17). I det
sammanhanget beslutades om etappmål för andelen
kvinnliga ledamöter i de statliga
lekmannastyrelserna - 30 % 1992, 40 % 1995 - och som
slutmål 50 % 1998. Slutmålet uppnåddes inte.
Regeringen angav i stället att slutmålet skulle
ligga fast och vara uppnått senast 2001 (skr.
1999/2000:24, bet. 1999/2000:AU6). Enligt den
redovisning som lämnats i budgetpropositionen för
2003 (prop. 2002/03:1 utg. omr. 14, bil. 2) och som
avser förhållandena per den 31 december 2001 uppgick
andelen kvinnor i de statliga lekmannastyrelserna
till 47 %, vilket innebär att målet inte uppnåtts. I
budgetpropositionen redovisas också att de
genomsnittligt mest jämställda styrelserna finns
under Utbildnings- och Kulturdepartementen med 49 %
kvinnor. Högst andel kvinnliga ledamöter finns under
Socialdepartementet, 54 %, och högst andel män under
Försvarsdepartementet, 60 %. Totalt sett är knappt
16 % av de 230 nämnderna och styrelserna jämnt
könsfördelade. Andelen styrelser med kvinnor som
ordförande uppgår till strax under 33 %, vilket är
en ökning med knappt 5 procentenheter sedan
föregående år. Styrelserna under
Utrikesdepartementet har lägst andel kvinnliga
ordförande, 20 %. Slutligen visar redovisningen att
kvinnorna utgör 47 % av de ordinarie ledamöterna i
de regionala myndigheternas styrelser. Andelen är
högst inom försäkringskassorna och
länsarbetsnämnderna.

Motsvarande redovisning finns inte beträffande
myndighetscheferna, men enligt tillgängliga
uppgifter är 31 % av dem kvinnor. Av de
myndighetschefer som utnämndes 2001 var 22,5 %
kvinnor. Motsvarande siffra 2002 var 44,8 %.
När det gäller kvinnliga chefer i näringslivet kan
följande redovisas.
Enligt en rapport (SOU 1997:135) till regeringen
var andelen kvinnor 3,4 % bland de ordinarie
styrelseledamöterna i börsnoterade företag 1996, en
ökning från 1,4 % 1993.
I mars 2002 gav regeringen i uppdrag till docenten
Anna Wahl att som särskild utredare kartlägga
kvinnors deltagande på lednings- och styrelsenivå i
svenskt näringsliv (dir. 2002:19). Utredaren skall
följa upp en tidigare utredning, Mäns
föreställningar om kvinnor och chefskap (SOU
1994:3), som visade att 72 % av de privata
företagens styrelser vid den tidpunkten bestod av
enbart män och att 56 % av företagen hade
ledningsgrupper bestående av enbart män. Den
tidigare utredningen visade också att drygt 40 % av
företagen inte bedrev något organiserat
jämställdhetsarbete. I den nya utredningen skall en
sammanfattning göras av kunskapsläget i fråga om de
hinder och strukturer som styr utvecklingen mot
bakgrund av befintlig forskning på området.
Utredaren skall göra en samlad analys och föreslå
åtgärder för att öka kvinnors representation på
ledande poster i svenskt näringsliv. I november 2002
knöts en referensgrupp med företrädare för
näringslivet till utredningen. Uppdraget skall vara
slutfört den 8 mars i år.
Frågor som gäller de associationsrättsliga
aspekterna på kvinnorepresentation i bolagsstyrelser
bereds i lagutskottet. Med anledning av motioner med
förslag om lagreglering på området har lagutskottet
under hösten 2002 inhämtat yttanden från ett antal
organisationer, däribland Svenskt Näringsliv och de
centrala arbetstagarorganisationerna. I detta
sammanhang kan också hänvisas till en PM som
upprättats inom Justitiedepartementet och som avser
frågan om ett krav på att i bolagens årsredovisning
ange fördelningen mellan män och kvinnor i ledande
befattningar (Ju2002/4635/L1). En proposition,
Redovisning av könsfördelningen i företagsledningar,
är aviserad till den 18 mars i år.

Motioner

Moderaternas utgångspunkt är enligt motion A315 att
varje människa har lika värde och därför skall ha
samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.
Denna utgångspunkt har betydelse för partiets syn på
jämställdhet. I motionen vänder sig partiet mot
socialdemokrater och vänsterpartister som har som
huvudtes att jämställdhet är en fråga om fördelning
av resurser och makt och att kvinnan är underordnad
mannen. Det är uttryck för en cynisk människosyn att
konsekvent utgå från att kvinnan är ett offer som
behöver staten som beskyddare. Att kvotera in en
kvinna bara för att hon är kvinna är lika fel som
att ge en man ett arbete enbart därför att han är
man. Matematisk omfördelning är inte rättvisa och
leder inte till verklig jämställdhet. Om attityder
skall förändras måste kvinnor och goda exempel
synliggöras. Moderaterna påpekar att FN riktat
kritik mot den ojämna könsfördelningen inom statlig
förvaltning i Sverige samtidigt som det kommer
rapporter om att löneskillnaderna mellan män och
kvinnor ökat inom delar av Regeringskansliet.
Moderaterna begär att regeringen tillsätter en
utredning om effekterna av den egna arbetsplanen för
jämställdhet inom den offentliga förvaltningen (yrk.
13).

Folkpartiet tar upp den bristande jämställdheten i
näringslivet i motion A241. Enligt EU-statistik är
bara 6,2 % av toppcheferna i Sverige kvinnor, vilket
är betydligt mindre än i t.ex. Italien och
Frankrike. Få kvinnor i näringslivets maktpositioner
innebär sämre villkor för kvinnor och är också ett
hot mot svensk konkurrenskraft. Eftersom
näringslivet och fackförbunden inte lyckats lösa
detta dilemma är det dags att använda politiken. Nya
strukturer behövs för att utveckla det svenska
näringslivet. Det krävs en aktiv opinionsbildning
kring vikten av mångfald inom ledarskapskulturen.
Partiet vill ha ett utökat samarbete med börsbolagen
och andra berörda för att finna lösningar på
problemet men också för att öka medvetenheten hos
allmänheten om situationen (yrk. 11).

Jämställdhet är en fråga om demokrati, säger
Kristdemokraterna i motion A242. Kvinnor och män
skall ha samma rättigheter och möjligheter att
påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är
det viktigt att män och kvinnor finns representerade
i någorlunda lika delar i alla beslutande
församlingar. Även om Sverige har världens mest
jämställda parlament är männen fortfarande i klar
majoritet i många beslutande församlingar. Den
politiska ledningen måste vara ett föredöme, vilket
gör det extra viktigt att regeringen själv uppfyller
målen. Enligt Kristdemokraterna brister det bl.a. i
fråga om utnämningen av myndighetschefer och
ambassadörer. Även Kristdemokraterna hänvisar till
den nyssnämnda FN-rapporten. Regeringen bör få i
uppdrag att kartlägga vilka faktorer som hämmar
kvinnor att ta på sig ledningsansvar (yrk. 2).

I motion A365 Kvinnors arbetsmarknad hänvisar
Vänsterpartiet till Kvinnomaktutredningen från 1998
som beskrivs som en enorm kunskapskälla. För att
jämställdhetsarbetet skall gå framåt är det
avgörande att de berörda utgår från denna kunskap.
Regeringen bör med den samlade kunskapen i
utredningen som bakgrund skapa en kommunikationsplan
för spridning av kunskap om kvinnors och mäns
tillgång till ekonomisk makt och resurser (yrk. 1
delvis).

I en enskild motion, A215 av Christina Axelsson och
Ann-Kristine Johansson (båda s), betonas vikten av
att det finns en stark arbetsrättslagstiftning som
slår fast kvinnors och mäns lika värde och rätt till
lika villkor och behandling på arbetsmarknaden (yrk.
1). Eftersom den könsuppdelade arbetsmarknaden är en
stor anledning till löneskillnaderna mellan kvinnor
och män är det angeläget att bryta den
könssegregerade arbetsmarknaden (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är
att kvinnor och män skall ha samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter inom livets alla
områden. Det förutsätter en jämn fördelning av makt
och inflytande, samma möjligheter till ekonomiskt
oberoende, lika villkor i fråga om företagande,
arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i
arbetet. En stark arbetsrättslig lagstiftning är
nödvändig. Målet innebär också tillgång till
utbildning och möjligheter till utveckling av
personliga ambitioner, intressen och talanger, ett
delat ansvar för hem och barn och frihet från
könsrelaterat våld. Ett jämställdhetsperspektiv
skall genomsyra alla delar av politiken. Insatser
kan krävas på en rad samhällsområden.

Sverige har nått långt på jämställdhetsområdet
jämfört med många andra länder. Kvinnorna har en god
representation i politiska beslutande organ.
Kvinnornas andel i arbetskraften är nästan lika stor
som männens. Arbetslösheten är lägre bland kvinnor
än bland män. Kvinnor har i genomsnitt längre
utbildning. Men trots många framsteg återstår mycket
att göra inom alla politikområden innan de uppsatta
målen har nåtts.
Utskottet utgår från att det finns en bred
politisk samstämmighet om målet att kvinnor och män
skall ha samma möjligheter, rättigheter och
skyldigheter. Utskottet utgår också från att det
finns en bred enighet om att både
attitydförändringar och goda exempel behövs för att
åstadkomma full jämställdhet.
Det Moderaterna vänder sig mot är att jämställdhet
enbart skulle vara en fråga om fördelning av makt
och resurser och att kvinnan skulle vara underordnad
mannen. Kvinnan får enligt Moderaterna inte ses som
ett offer som behöver statens beskydd.
Utskottet anser inte heller att kvinnan skall
beskrivas som ett offer, men en korrekt
verklighetsbeskrivning som stöds av forskningen
visar att det fortfarande finns strukturer i
samhället och i arbetslivet som ger kvinnor sämre
betalt, sämre utvecklingsmöjligheter och mindre makt
att påverka i jämförelse med män. Man kan inte
betrakta könsdiskriminering som ett problem som
enbart drabbar individer. För att finna effektiva
metoder att undanröja hindren för jämställdhet måste
man ha kunskap om att sambandet mellan kön och
undervärdering ibland medför att grupper snarare än
individer är drabbade. Jämställdhetspolitiken
handlar i stor utsträckning om att finna verktygen
och metoderna för att ändra på dessa strukturer.
Moderaterna vänder sig också mot kvotering som
metod i jämställdhetsarbetet och mot det som
beskrivs som matematisk omfördelning. Om denna
inställning skall förstås så att partiet generellt
är emot möjligheten att i jämställdhetssyfte ge
företräde till en person av underrepresenterat kön
kan utskottet bara konstatera att man därmed inte
godkänner de principer som både den svenska
grundlagen och jämställdhetslagstiftningen bygger på
och som också under vissa förutsättningar är
godtagna i EG-rätten. Man kan också fråga sig om
Moderaterna är emot att det uppställs mål i
politiken t.ex. om andelen kvinnliga ledamöter i
statliga myndighetsstyrelser och emot de metoder som
tillämpas för att nå dessa mål. - Utskottet
återkommer till frågan om s.k. positiv särbehandling
i avsnittet Lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet.
Utskottet håller med motionärerna om att det krävs
ytterligare ansträngningar för att förbättra
jämställdheten i statsförvaltningen. Detsamma gäller
kvinnors inflytande i näringslivet. De synpunkter
från FN som nämns i några av motionerna har lämnats
av den kommitté som verkar enligt konventionen mot
kvinnodiskriminering (CEDAW, Convention on the
Elimination of All forms of Discrimination Against
Women) som berörs i inledningsavsnittet. Enligt
konventionen skall medlemsstaterna vart fjärde år
rapportera om vilka nationella åtgärder som görs för
att främja jämställdhet och förhindra diskriminering
av kvinnor. Sedan Sverige presenterat de fjärde och
femte rapporterna inför kommittén utfärdade
kommittén i juli 2001 ett antal skriftliga
kommentarer med rekommendationer om vilka insatser
och åtgärder som behövde göras. Sverige fick beröm
för de framsteg som gjorts och görs för att främja
jämställdheten. På en del punkter var kommittén dock
bekymrad, och dit hörde den låga
kvinnorepresentationen framför allt i den privata
sektorn och särskilt i beslutsfattande positioner.
Kommittén påpekade också att kvinnorepresentationen
fortsätter att vara låg i de centrala statliga
styrelserna och i de statligt ägda bolagen. Detsamma
gällde representationen i vissa andra typer av
beslutsorgan.
Utskottet kan också hålla med motionärerna om att
regeringen och statsförvaltningen måste vara goda
föredömen i jämställdhetsarbetet. Det är självklart
att regeringen har en viktig roll som
opinionsbildare. Med anledning av det som sägs om en
alltför låg representation i de statliga styrelserna
finns det dock skäl att hänvisa till de siffror som
redovisats ovan. Som framgår av redovisningen är
regeringen på väg att nå det uppsatta målet om 50 %.
Vid utgången av 2001 var andelen kvinnor i de
statliga lekmannastyrelserna 47 %.
En bakgrund till den allt högre andelen kvinnor är
de rutiner som tillämpas vid utnämningar. Krav
ställs på att två namnförslag ges vid alla
nomineringar, en kvinna och en man. Statistiken
visar också att en allt större del av
myndighetscheferna är kvinnor. Den nuvarande siffran
31 % kan jämföras med förhållandena 1990, då endast
3 % av dem var kvinnor.
När det särskilt gäller utrikesförvaltningen kan
utskottet, med anledning av vad som framförs i en
motion, konstatera att andelen kvinnliga chefer ökar
successivt; för närvarande är ca 19 % av cheferna
för utlandsmyndigheterna kvinnor. Vägen till en
ytterligare ökad andel kvinnliga chefer går bl.a.
via en jämställd basrekrytering och ett aktivt
befordringsarbete.
Utskottet kan tillägga att det naturligtvis hade
varit önskvärt om fler politikområden kunde visa upp
en jämn könsfördelning i myndighetsstyrelserna. Om
ansträngningarna fortsätts inom alla departement att
åstadkomma jämställda styrelser bör även detta vara
möjligt att nå.
Utskottet kan här också nämna att Riksdagens
revisorer, på förslag av utskottet, för närvarande
granskar jämställdhetsarbetet i riksdagförvaltningen
och i Regeringskansliet. Detta är en illustration av
vilken vikt utskottet tillmäter att de offentliga
arbetsgivarna, och allra helst dessa två, verkligen
lever upp till de krav som ställs på aktivt
jämställdhetsarbete.
De siffror som redovisas ovan under Vissa
bakgrundsuppgifter visar att det är en lång väg kvar
till det verkligt jämställda samhället. Särskilt när
det gäller att få en mer balanserad könsfördelning
på de ledande posterna i näringslivet återstår
mycket att göra. Enligt tillgänglig statistik hamnar
Sverige i EU:s bottenskikt i detta avseende. Frågan
uppmärksammas på flera fronter och på flera olika
sätt. Utskottet kan hänvisa till den utredning,
Kvinnor på ledande poster i näringslivet, som nämns
i det inledande avsnittet som skall redovisa sitt
uppdrag den 8 mars. I utredningsuppdraget ingår
bl.a. att belysa den allmänna situationen och
arbetsförhållandena för kvinnliga chefer mot
bakgrund av den tillgängliga forskningen och att
genom intervjuer undersöka förändringsmönster och
förändringsvilja i detta avseende. Utredaren skall
göra en samlad analys av de hinder och strukturer
som styr utvecklingen och föreslå åtgärder för att
öka representationen.
Här skall också nämnas att regeringen för ett år
sedan avsatte resurser för ett projekt, Jämnt på
toppen, för att påskynda processen mot ett mer
jämställt näringsliv. Medlen, 1,1 miljoner kronor,
skall kunna användas för att anordna seminarier på
temat Kvinnor och män, makt och ledarskap.
Utskottet kan också nämna att regeringen i dagarna
aviserat en proposition, Redovisning av
könsfördelningen i företagsledningar, som skall
avlämnas i mars. En bakgrund är den ovannämnda
promemorian (Ju2002/4635/L1) från
Justitiedepartementet. Tanken är att ett
synliggörande av förhållandena fyller en viktig
funktion i jämställdhetsarbetet och att ett sätt att
åstadkomma detta är att i årsredovisningen kräva en
uppgift om könsfördelningen i företagsledningen.
Motsvarande gäller redan i dag i fråga om
könsfördelningen bland de anställda.
Minst lika viktigt för att åstadkomma förbättring
är att dessa frågor diskuteras inom näringslivet och
att man där söker metoder för att uppnå en jämnare
könsfördelning. Utskottet ser med glädje på vissa
initiativ i den vägen. Det kan handla om
nomineringsförfaranden, investeringskriterier m.m. I
sammanhanget kan också metoden med
jämställdhetsmärkning ha betydelse. Utskottet
återkommer till denna fråga nedan.
Sammanfattningsvis kan utskottet i delar ansluta
sig till den problembeskrivning som finns i
motionerna A315, A241 och A242. Mycket återstår att
göra på många områden. De brister som finns visar på
nödvändigheten av att integrera ett
jämställdhetsperspektiv i alla politikområden. Som
framgått ovan, och som kommer att framgå av den
fortsatta framställningen, pågår arbete på bred
front, och olika förslag är att vänta. Utskottet ser
inget skäl att föreslå något tillkännagivande med
anledning av de nu behandlade motionerna. Motionerna
A215 yrkandena 1 och 2 (s), A241 yrkande 11 (fp),
A242 yrkande 2 (kd) och A315 yrkande 13 (m) avstyrks
därmed.
När det sedan gäller frågan hur forskningen på
jämställdhetsområdet skall kunna tas till vara vill
utskottet framföra följande. Utskottet har här ingen
annan uppfattning än Vänsterpartiet.
Kvinnomaktutredningen (slutbetänkande SOU 1998:6,
därutöver 13 volymer forskningsrapporter som
publicerats i SOU-serien) är en mycket viktig
kunskapskälla. Utredningen var framför allt en
forskningsutredning med uppdraget att ge en samlad
bild av fördelningen av ekonomisk makt och
ekonomiska resurser mellan kvinnor och män.
Utredningen lämnade ett förslag liknande det som
finns i Vänsterpartiets motion om en
kommunikationsplan för spridning av forskningen från
utredningen och en aktiv spridning av kunskaper om
kvinnors och mäns tillgång till ekonomisk makt och
ekonomiska resurser. Där återfinns även
motionsförslaget att regeringen skall ta initiativ
till ett partsgemensamt organ som skall verka för en
genomtänkt, könsneutral lokal lönesättning, som
utskottet återkommer till senare i framställningen.
Med anledning av förslaget om en kommunikationsplan
kan utskottet konstatera att regeringen i nära
anslutning till att utredningen avslutades tog fram
en sammanfattande broschyr på svenska och engelska.
Landshövdingarna fick dessutom medel för att anordna
konferenser runt om i landet på temat makt, ekonomi
och kön. Det anordnades också särskilda
forskarkonferenser. Med anledning av förslaget om
spridning av kunskaperna från Kvinnomaktutredningen
vill utskottet till sist framhålla att
slutbetänkandet Ty makten är din... Myten om det
rationella arbetslivet och det jämställda Sverige
(SOU 1998:6) i sig är väl ämnat för spridning. Det
innehåller en relativt lättillgänglig sammanfattning
av utredningens olika delar och förslag.
Med det anförda avstyrks motion A365 yrkande 1 i
denna del (v).

Jämställdhetsaspekter vid offentligt
utredningsarbete m.m.

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av en motion uttalar utskottet
att det är viktigt med ordentliga
konsekvensbeskrivningar vad avser
jämställdheten i det offentliga
utredningsarbetet. Utskottet konstaterar att
Statsrådsberedningen har gett ut nya
anvisningar för att säkerställa detta.
Motionen avstyrks.

Vissa bakgrundsuppgifter

Tidigare gällde det s.k. generella
jämställdhetsdirektivet (dir. 1994:124). Det
föreskrev att alla förslag som lades fram av
kommittéer och särskilda utredare skulle föregås av
en analys och innehålla en redovisning av de
jämställdhetspolitiska effekterna. Om kommittén
eller utredaren bedömde att en sådan analys och
redovisning inte skulle kunna göras på ett
meningsfullt sätt till följd av utredningsuppdragets
eller ämnets karaktär skulle detta anges och
särskilt motiveras.

Direktivet upphävdes från den 1 januari 1999. I
stället infördes regler i en ny kommittéförordning
(SFS 1998:1474) som innebär att om förslagen i ett
betänkande har betydelse för bl.a. jämställdheten
mellan kvinnor och män skall konsekvenserna i det
avseendet anges i betänkandet (15 §). I
kommittéförordningen anges också (16 §) att
regeringen i utredningsuppdraget närmare skall ange
vilka konsekvensbeskrivningar som skall finnas i ett
betänkande.
I den s.k. kommittéhandboken (Ds 2000:1), som
riktar sig till kommittéordförande, särskilda
utredare, kommittésekreterare m.fl., finns en
vägledning och en checklista för hur kommittéerna
skall kunna beakta konsekvenserna för jämställdheten
av sina förslag.
På regeringens uppdrag verkade en arbetsgrupp för
metodutveckling i jämställdhetsarbete mellan åren
1997 och 2001. Arbetsgruppen lämnade en slutrapport
(Ds 2001:64) för drygt ett år sedan. I rapporten
berörs kommittéförordningen och en jämförelse görs
med det tidigare generella jämställdhetsdirektivet.
Arbetsgruppen gör bedömningen att det mest effektiva
är att förordningen kombineras med en specifik
problematisering av jämställdhetsfrågorna i varje
kommittédirektiv. I rapporten diskuteras också
frågan om en förstärkt institutionalisering på
jämställdhetsområdet.
På integrationsområdet finns en förordning (SFS
1986:856) om de statliga myndigheternas ansvar för
genomförandet av integrationspolitiken. Sedan 1999
föreskriver förordningen att myndigheterna
fortlöpande skall beakta samhällets etniska och
kulturella mångfald både när de utformar sin
verksamhet och när de bedriver den. Myndigheterna
skall verka för lika rättigheter och möjligheter för
alla oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. I sin
verksamhet skall de särskilt motverka alla former av
etnisk diskriminering. Förordningen innehåller också
regler om samråd med Integrationsverket i vissa
sammanhang.

Motion

I kommittémotionen A319 efterlyser Vänsterpartiet en
stödfunktion för jämställdhetsarbetet och en ny
jämställdhetsförordning. Motionen hänvisar till den
ordning som gällde före 1999. Dessförinnan krävdes
av samtliga utredningar att de skulle analysera
såväl det rådande läget när det gällde
jämställdheten inom det egna området som
jämställdhetskonsekvenserna av de egna förslagen.
För att kunna frångå detta måste utredaren särskilt
ange och motivera skälen till att riktlinjerna inte
kunde uppfyllas. Jämställdhetsdirektivet utgick
enligt motionen från ett könsperspektiv och tog även
upp det faktum att informella strukturer kan bidra
till att förstärka en ojämn maktfördelning och
segregering mellan könen. Kommittéförordningen
däremot låter den enskilda kommittén eller utredaren
avgöra om förslagen kommer att påverka
jämställdheten eller inte. Med feministiska
utgångspunkter är den fråga som skall ställas inte
om utan hur kvinnor och män påverkas. Den nuvarande
kommittéförordningen innebär dessutom en risk för
att jämställdhetsperspektivet försvinner i mängden
av hänsynstaganden. Institutionaliseringen på
jämställdhetsområdet bör stärkas med en ny myndighet
i enlighet med det förslag som framförts av den
ovannämnda arbetsgruppen (yrk. 1). I anslutning till
detta bör även en ny jämställdhetsförordning
beslutas liknande den som finns på
integrationsområdet (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan helt hålla med Vänsterpartiet om
betydelsen av att kommittéernas betänkanden
innehåller ordentliga konsekvensbeskrivningar. Detta
är nödvändigt för att underlaget för olika reformer
skall blir fullödigt. Konstitutionsutskottet har
tidigare i olika sammanhang berört frågan och
uttalat att ambitionen självfallet skall vara att
jämställdhetsaspekterna får större genomslag med de
nya vägar som prövas (bet. 1998/99:KU26).
Konstitutionsutskottet har då bl.a. syftat på den
nya upplagan av Kommittéhandboken (Ds 2000:1). Det
avsnitt i handboken som avser konsekvensanalyserna
för jämställdheten är relativt utförligt. Den
innehåller som nämnts ovan en checklista och ett
antal kontrollfrågor men också belysande exempel på
hur de frågor som en kommitté skall ta ställning
till kan behöva varieras och preciseras med hänsyn
till vad utredningsuppdraget gäller. I en reviderad
version (2002-03-20) av en PM från
Statsrådsberedningen, Hur kommittédirektiv utformas,
finns ett inledande avsnitt om grundläggande
kvalitetskrav som anger att direktiven skall peka på
behovet av konsekvensbeskrivningar när det inte står
klart ändå. I promemorian sägs också att
erfarenheterna av de tidigare s.k. generella
kommittédirektiven talar för att man bör vara
försiktig med att använda standardfraser. Strävan
bör i stället vara att förmedla en mer precis och
situationsanpassad vägledning. Ett sätt att
säkerställa behovet av konsekvensbeskrivningar som
promemorian pekar på är att skriva in en skyldighet
för kommittén att samråda med t.ex. en annan
myndighet eller en intresseorganisation.

Mot bakgrund av det som här redovisats har
utskottet något svårt att ansluta sig till
Vänsterpartiets kritik mot att det inte finns en
absolut skyldighet att göra en konsekvensanalys och
till farhågorna att jämställdhetsaspekterna skall
försvinna i en lång rad av olika hänsynstaganden.
Metoden att ge en mer preciserad vägledning för vad
som förväntas av kommittén bör vara ett lika
effektivt sätt att säkerställa att
jämställdhetsperspektivet beaktas. En sådan metod
ligger också i linje med vad den ovannämnda
arbetsgruppen för metodutveckling i
jämställdhetsarbetet förordade. Utskottet noterar
slutligen att konstitutionsutskottet i flera
sammanhang utgått från att regeringen så långt som
möjligt kommer att redovisa vilka resultat arbetet
med jämställdhetskonsekvenserna har givit.
Frågan om förstärkt institutionalisering på
jämställdhetsområdet har som nämnts diskuterats i
arbetsgruppen för metodutveckling i
jämställdhetsarbetet. Gruppen konstaterade att de
resurser som finns i dag för t.ex. kontinuerlig
metodutveckling och för insamling och överföring av
erfarenheter är tämligen begränsade, kanske t.o.m.
minskande. Gruppen ansåg inte att det i dagsläget
fanns underlag för att fatta något beslut om en ny
myndighet, men såg tillräckliga skäl för att utreda
frågan. Av budgetpropositionen framgår att ett
projekt sattes i gång inom Regeringskansliet förra
våren som syftar till att stärka förutsättningarna
för jämställdhetsintegrering. Målet är att ta fram
en strategi med förslag till förbättringar av
styrningen, utbildningsinsatser, metoder och
stödfunktioner. Det övervägs också hur ett köns- och
jämställdhetsperspektiv mera strukturerat skall
integreras i den samlade politiken och hur den bör
redovisas inom ramen för budgetprocessen. Regeringen
avser att återkomma till riksdagen i slutet av maj
med en skrivelse om jämställdhetspolitiken. Där
skall en redovisning lämnas för vad som gjorts för
ökad jämställdhet men skrivelsen skall också
innehålla en handlingsplan för regeringens fortsatta
arbete med jämställdhetspolitiken. Utskottet har
under hand erfarit att det finns planer på att i
skrivelsen ta upp frågan om en förstärkt
institutionalisering.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion
A319 yrkandena 1 och 2 (v).

Jämställdheten, mansrollen och
familjen

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner som gäller
arbetsliv, män och föräldraskap,
föräldraförsäkringen, mansrollen och
jämställdheten och frågor om mäns våld.
Utskottet redovisar vissa uppgifter om uttag
av föräldrapenning. Utskottet konstaterar att
frågan om männens roll i jämställdhetsarbetet
är prioriterad i politiken. Motionerna
avstyrks bl.a. med hänvisning till pågående
projekt. Jämför reservation 4 (kd).

Vissa bakgrundsuppgifter

I syfte att förbättra föräldrars möjligheter att
kombinera familj och arbete infördes en ytterligare
pappa/mammamånad från den 1 januari 2002. Det skedde
genom att föräldrapenningen förlängdes med 30 dagar
samtidigt som sammanlagt 60 dagar med
föräldrapenning reserverades för vardera föräldern.
Det genomfördes också ändringar i
föräldraledighetslagen. Vid förkortning av
arbetstiden får ledigheten även förläggas till en
eller vissa av veckans dagar. Dessutom vidgades
möjligheterna för arbetstagaren att få sina önskemål
om förläggningen tillgodosedda.

I förra årets betänkande Jämställdhet m.m.
(2001/02:AU3) finns en redovisning över utredningar
m.m. som rör barnafödande, föräldraledighetsuttag
m.m.
Ur redovisningen kan nämnas rapporten
Barnafödandet i fokus - Från befolkningspolitik till
ett barnvänligt samhälle (Ds 2001:57) som innehåller
en sammanfattning av faktorer som enligt svensk och
utländsk forskning påverkar barnafödandet, t.ex.

· att fruktsamheten är högre i länder där
barnafödande och förvärvsarbete kan kombineras,
·
· att jämställdheten är viktig för barnafödandet
och att barnafödande har en påtagligt negativ
inverkan på hur kvinnors inkomster utvecklas,
·
· att tecken finns på att toleransen mot
barnafödande och mot barn har minskat på den
svenska arbetsmarknaden och att intoleransen i
första hand drabbar kvinnor,
·
· och att den kraftiga ökningen av tillfälliga
arbeten har medfört negativa effekter på
barnafödandet.
·
I förra årets betänkande redovisades också ett
särskilt projekt i försäkringskassorna i tre län där
man studerat vilka faktorer som påverkar mäns uttag
av föräldrapenning. Resultaten visade att det är
fler faktorer än ekonomin som styr hur föräldrarna
delar på ledigheten.

Här kan också nämnas projektet Män och
jämställdhet som bedrivits på
jämställdhetsministerns uppdrag sedan 1999. Syftet
har varit att öka kunskaperna om vilka hinder som
finns och vilka ytterligare insatser som behövs för
att öka mäns deltagande i jämställdhetsarbetet. En
referensgrupp med representanter för bl.a. politiska
partier, arbetsmarknadens parter och forskarvärlden
har varit knuten till projektet. En slutrapport av
Tomas Wetterberg, Vill man ha jämställdhet?,
lämnades i april förra året. I projektet har man
försökt finna svaren på varför så få män deltar i
jämställdhetsarbetet, varför så få män söker sig
till yrken som i dag är kvinnodominerade och varför
män tar ut så lite föräldraledighet. I rapporten
söker man också svaren på varför det forfarande är
många män som misshandlar den kvinna de lever med.
Den innehåller en rad förslag till åtgärder på en
mängd områden, bl.a. utvidgad föräldrautbildning på
mödravårdscentraler/familjecentraler, utvidgat antal
pappadagar, förlängd föräldrapenning och insatser
riktade mot män som misshandlar kvinnor.
Slutligen kan här nämnas att Folkhälsoinstitutet i
juni 2001 fick i uppdrag av regeringen att samla in,
analysera och sprida kunskap om hur föräldrastöd av
olika slag kan utformas för att göra verklig nytta.
Projektet skall pågå t.o.m. juni 2004.

Motioner

Enligt Kristdemokraterna i motion A242 måste
politiker, arbetsgivare och fackföreningar
tillsammans finna former för ett mer barnvänligt
arbetsliv mot bakgrund av att det föds allt färre
barn i Sverige. Arbetslivet skall också göra ett
aktivt föräldraskap möjligt. Föräldraskapet skall
betraktas som kompetenshöjande och som en viktig
samhällsuppgift. Det gäller att förbättra
situationen för barnen och minska stressen för
föräldrarna. Ett viktigt inslag är en generös
föräldraförsäkring, möjlighet till föräldraledighet
i minst tre år med barnomsorgskonto och tillgång
till god barnomsorg av olika slag. Regeringen bör ta
initiativ till en kampanj tillsammans med
arbetsmarknadsparterna på detta område som inledning
till ett mer långsiktigt arbete (yrk. 14).

I samma motion, A242, konstaterar
Kristdemokraterna att få pappor är hemma längre tid
med sina barn än den lagstadgade pappamånaden. En
jämnare fördelning skulle ge många positiva effekter
för familjestabiliteten och jämställdheten och leda
till en förbättrad kontakt mellan papporna och deras
barn. Det bör dock inte ske genom att lagstifta om
ytterligare pappamånader, eftersom målet skall vara
att pappor väljer att vara hemma med sina barn, inte
tvingas till det. Statistiken visar att uttaget av
pappaledighet varierar över landet. Därför bör
studier göras av det varierande uttaget för att
identifiera vilka faktorer som stimulerar ett ökat
uttag (yrk. 26).

I en enskild motion, A322 av Lars Ångström m.fl.
(mp), betonas att jämställdhetsarbetet även måste
bedrivas av män. Mansrollen måste undersökas,
analyseras och förändras. Våldtäkt, misshandel av
kvinnor, våldspornografi, sexhandel m.m. är inte
bara en kvinnofråga utan även en mansfråga och en
samhällsfråga. Jämställdhet är alltså en mansfråga
(yrk. 1). Mäns våld får inte mötas med tystnad från
andra män så att det till slut blir ett tyst
medgivande. Det är viktigt att fler män tar avstånd
från de våldsamma männens beteende (yrk. 3).
Motionärerna tar också upp frågan om hur män
påverkas av skilsmässor. Att de många gånger drabbas
hårdare beror på att de har ett sämre socialt
nätverk och sämre kontakt med barnen. Alltfler
hamnar också i ekonomiska svårigheter på grund av
underhållsskyldigheten. Detta gör att många män som
vill vara bra pappor ändå hamnar i en omöjlig
situation (yrk. 8).

Utskottets ställningstagande

Den svenska jämställdhetspolitiken utgår från att
kvinnor och män skall ha samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter inom livets alla
områden. Det innebär ett delat ansvar för hem och
barn. Det innebär också frihet från könsrelaterat
våld. Arbetsmarknaden och arbetslivet är centrala
områden för jämställdhetspolitiken. Möjligheten att
kombinera arbete och familjeliv är en förutsättning
för verklig jämställdhet.

Traditionellt har jämställdhetsfrågorna engagerat
kvinnor, medan männen har saknats. För att
jämställdhetsmålen skall kunna nås krävs en vilja
till förändring och en aktiv medverkan från både
kvinnor och män. Av detta skäl är männens roll i
jämställdhetsarbetet en prioriterad fråga i svensk
jämställdhetspolitik. Medel har beviljats för att
öka pappornas uttag av föräldraledighet, för att öka
andelen män inom skola och barnomsorg och för att
stödja män som arbetar mot våld.
Regeringen har låtit göra analyser av människors
vardagsliv under den senaste tioårsperioden. Några
slutsatser som kan dras är att kvinnor och män har
blivit mer lika i sin tidsanvändning de senaste tio
åren men att kvinnor fortfarande utför den största
delen av det obetalda hemarbetet medan männen utför
den största delen av det betalda marknadsarbetet,
att tiden till produktiva verksamheter (summan av
betalt och obetalt arbete) minskar, att männen sett
över veckans samtliga dagar minskat sin tid med
förvärvsarbete med en halvtimme per dag, att
småbarnspapporna arbetar mindre i dag än för tio år
sedan, att kvinnor och män fortfarande utför lika
mycket arbete totalt sett och att både män och
kvinnor har fått ökad fri tid.
Föräldraförsäkringen är ett betydelsefullt medel
för att göra det möjligt för föräldrar att kombinera
förvärvsarbete och föräldraskap. Att öka männens
uttag av föräldrapenningen är ett uttalat mål för
politiken.
Riksförsäkringsverket (RFV) gör regelbundet
mätningar av hur föräldrar fördelar uttaget av
föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning.
Statistiken ger t.ex. svar på hur stor andel män som
tar ut föräldrapenning, hur uttaget av
föräldrapenning fördelar sig under året och vem av
föräldrarna som är hemma när barnet är sjukt.
Genomgående är att kvinnorna i större utsträckning
än männen är hemma med barnen.
År 2002 var männens andel av uttagna
föräldrapenningdagar 15,5 %. Motsvarande siffra för
2001 var 13,8 %. Går man tillbaka till 1992 kan man
se att andelen män som tog ut föräldrapenningdagar
då var 8,6 %.
År 2002 var männens andel av personer som tog ut
föräldrapenningdagar 41,6 %. Motsvarande siffror för
2001 och 1992 var 39,9 % respektive 26,9 %.
Det finns också tydliga säsongsvariationer. Både
kvinnor och män tar ut mer föräldrapenning under
sommarmånaderna och under december månad.
Statistiken visar också att den tillfälliga
föräldrapenningen (pappadagar, vård av barn, LSS-
kontaktdagar och kontaktdagar för 6-11-åringar) i
högre grad utnyttjas av kvinnor. Männens andel 2002
av uttagna dagar var 43,5 % att jämföra med året
dessförinnan då andelen var 42,7 %. Största delen av
dagarna med tillfällig föräldrapenning används för
vård av barn och merparten av dessa dagar tas ut av
kvinnor.
Andelen män som utnyttjat möjligheten att ta ut
ledighet i samband med barns födelse eller adoption
minskade under senare delen av 1990-talet men har de
senaste åren ökat. En faktor som påverkar uttaget av
faderns särskilda dagar är antalet födda barn.
I tabellen nedan redovisas länsvis fördelade
uppgifter om männens andel av föräldrapenningdagar.

---------------------------------------
Männens andel av uttagna
föräldrapenningdagar
--------------------------------------
2002 2001
--------------------------------------
Samtliga län 15,5 13,8
--------------------------------------
Stockholms län 16 14,1
--------------------------------------
Uppsala län 17,5 15,4
--------------------------------------
Södermanlands län 15,6 14,3
--------------------------------------
Östergötlands län 15,9 14
--------------------------------------
Jönköpings län 13,9 12,4
--------------------------------------
Kronobergs län 14,4 13,1
--------------------------------------
Kalmar län 14,6 12,9
--------------------------------------
Gotlands län 16,4 15,4
--------------------------------------
Blekinge län 14,5 13,6
--------------------------------------
Skåne län 14,1 12,5
--------------------------------------
Hallands län 14 13
--------------------------------------
Västra Götalands län 15,3 13,5
--------------------------------------
Värmlands län 15,2 13,4
--------------------------------------
Örebro län 16,4 15,1
--------------------------------------
Västmanlands län 15,2 14,2
--------------------------------------
Dalarnas län 15,9 14,8
--------------------------------------
Gävleborgs län 15,4 14,1
--------------------------------------
Västernorrlands län 15,8 13,5
--------------------------------------
Jämtlands län 17,3 15,7
--------------------------------------
Västerbottens län 19,2 17,4
--------------------------------------
Norrbottens län 16,5 14,3
--------------------------------------
Källa: RFV

Som framgår skiljer det år 2002 mer än 5
procentenheter mellan länet med det högsta uttaget,
Västerbottens län, och länet med det lägsta uttaget,
Jönköpings län. Skillnaderna har ökat från
föregående år.

Vilka faktorer som påverkar männens uttag av
föräldrapenning har analyserats i studien Spelade
pappamånaden någon roll? - pappornas uttag av
föräldrapenning (RFV analyserar, 2002:14). Man har
följt familjer med barn födda 1993 och 1996 under en
period av fyra år och bl.a. undersökt hur pappornas
uttag av föräldrapenning förändrades under
perioderna. Man har också undersökt vilka pappor som
inte tog ut någon föräldrapenning alls och vilka
pappor som tog ut mycket respektive lite
föräldrapenning. Studien visar att andelen pappor
som tog ut föräldrapenning ökade mellan perioderna.
Däremot minskade deras genomsnittliga tid med
föräldrapenning något. Enligt RFV har införandet av
pappamånaden ökat fädernas uttag av föräldrapenning
samtidigt som sänkningen av ersättningsnivån
sannolikt minskat uttaget av längre perioder.
Studien visar också att pappor med eftergymnasial
utbildning och relativt sett högre inkomster i
större utsträckning utnyttjade föräldrapenning.
Pappor i familjer där mammorna hade eftergymnasial
utbildning tog också i större utsträckning ut
föräldrapenning. Pappor som inte tog ut
föräldrapenning hade i högre grad förgymnasial
utbildning, de fick mer arbetsmarknadsstöd och de
hade fler månader med socialbidrag. Likaså var en
större andel av dessa fäder födda utomlands jämfört
med genomsnittet. Gruppen som inte tog ut
föräldrapenning är dock heterogen eftersom även
fäder som har inkomster över taket i
föräldraförsäkringen ingår i den
RFV:s långsiktiga arbete med att öka mäns
användande av föräldrapenningen inkluderar
informationskampanjer via försäkringskassor och
mödravårdscentraler riktade till föräldrarna,
utskick av påminnelsebrev till pappor med
föräldrapenningdagar kvar samt utbildningsinsatser
för föräldrapenninghandläggare.
I detta sammanhang kan också nämnas en
undersökning utförd av TCO som visar att lönen
påverkas olika för kvinnor och män som har barn.
Denna "barneffekt" är för kvinnor klart negativ men
för gifta eller sammanboende män positiv. Oavsett
ålder, sektor i arbetslivet och utbildningsnivå har
gifta eller sammanboende män med barn högre lön - 5
% - än andra män. För kvinnor är bilden den
motsatta. Gifta eller sammanboende kvinnor med barn
har drygt 7 % lägre lön än kvinnor utan barn.

Utskottet håller med Kristdemokraterna om att man
måste finna former för ett mer barnvänligt arbetsliv
och detta även om, glädjande nog, födelsetalen i
Sverige nu vänder uppåt. Utskottet håller också helt
med Kristdemokraterna om att en jämnare fördelning
av tiden med barnen skulle ge flera positiva
effekter. En ökad delaktighet från männen har stor
betydelse för jämställdheten i hemmet och i
arbetslivet. Man kan dock ha olika uppfattningar om
hur detta skall åstadkommas. Utskottet anser till
skillnad från Kristdemokraterna att den metod som
hittills valts är den rätta, nämligen en generös
föräldraförsäkring i kombination med regler om
föräldraledighet, där man reserverar en del av
ersättningsdagarna för varje förälder. Det visade
sig att införandet av den första s.k. pappa-
respektive mammamånaden 1995 ökade pappornas
nyttjande av föräldrapenningen.

Utskottet kan instämma med Kristdemokraterna att
det behövs kännedom om vilka faktorer som stimulerar
ett ökat uttag av föräldraledighet. Som framgått
finns redan vissa kunskaper på detta område. Det kan
finnas anledning till ytterligare och djupare
analyser, men enligt utskottets mening finns inget
skäl för riksdagen att bestämma om, hur, när och av
vem sådana undersökningar bör göras. Inte heller
finns det skäl för riksdagen att uttala sig om någon
kampanj bör genomföras.

Med det anförda avstyrks motion A242 yrkandena 14
och 26 (kd).

Med anledning av motion A322 vill utskottet hänvisa
till vad som sagts ovan om att männens roll i
jämställdhetsarbetet är en prioriterad fråga i
politiken. Frihet från könsrelaterat våld är en del
av jämställdhetspolitiken. Utskottet vill också
hänvisa till det som redovisats ovan om projekt m.m.
på detta område. Syftet med projektet Män och
jämställdhet har varit att öka kunskaperna om vilka
hinder som finns och vilka ytterligare insatser som
behövs för att öka mäns medverkan i
jämställdhetsarbetet. Enligt vad som redovisas i
budgetpropositionen skall en uppföljning nu göras
som inriktas på mäns våld, i synnerhet mäns våld mot
kvinnor. Utskottet kan här slutligen nämna att
Sverige fick beröm i den ovannämnda FN-rapporten för
det aktiva arbetet med att involvera män och pojkar
i jämställdhetsarbetet.

Några åtgärder kan inte anses påkallade av motion
A322 (mp), som därför avstyrks i berörda delar
(yrkandena 1, 3 och 8).

Allmänt om jämställda löner och
lönediskriminering

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med
allmänna frågor om löneskillnader mellan män
och kvinnor och om könssegregeringen på
arbetsmarknaden. Viss lönestatistik
redovisas. Enligt utskottet är lösningen inte
att bryta upp de s.k. offentliga monopolen
utan att ge parterna verktyg för att i
förhandlingar och avtal åstadkomma mer
jämställda löner. Utskottet välkomnar att
regeringen avser att låta en utredare
analysera den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Jämför reservationerna 5 (kd, c) och 6 (fp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Av SCB:s lönestatistiska årsbok för 2001 framgår att
den genomsnittliga månadslönen för hela
arbetsmarknaden det året var 21 300 kr. Kvinnornas
genomsnittliga månadslön var 19 200 kr och männens
23 300 kr. Kvinnornas lön i förhållande till männens
var 82 %, vilket inte är någon förändring från
föregående år.

Om man ser till skillnaden mellan offentlig och
privat sektor var den genomsnittliga månadslönen i
den offentliga sektorn 19 800 kr och i den privata
22 100 kr. Kvinnornas lön i förhållande till männens
var 82 % i den offentliga sektorn och 84 % i den
privata sektorn.
Den största yrkesgruppen på den svenska
arbetsmarknaden är vård- och omsorgspersonal med 423
200 anställda, vilket motsvarar 12 % av det totala
antalet anställda. Den genomsnittliga månadslönen i
gruppen är 16 700 kr, vilket också är den lägsta
lönen bland de tio största yrkesgrupperna.
De största löneskillnaderna mellan kvinnor och män
återfinns ofta i yrkesgrupper med jämn
könsfördelning (minst 40 och högst 60 % av
respektive kön inom gruppen) eller med hög andel
män. I kvinnodominerade grupper är lönerna relativt
låga både för kvinnor och män.

Av Jämställdhetsombudsmannens (JämO) regleringsbrev
för 2003 framgår att myndigheten, inom målet att
tillse att jämställdhetslagen och
likabehandlingslagen för högskolan efterföljs av
arbetsgivare och högskolor, bl.a. skall redovisa
tillgängliga metoder för könsneutral lönesättning
och lönekartläggning. År 1999 startade JämO
projektet Lönelots som sedan 2001 ingår som en del i
myndighetens ordinarie verksamhet. Projektet
omfattar lönebildningen i dess helhet med metoder
både för arbetsvärdering och för bedömning av
individens kvalifikationer, eftersom praktiskt taget
hela arbetsmarknaden numera tillämpar individuell
lönesättning. JämO tillhandahåller skrifter och
material om arbetsvärdering och lönebildning.
Dessutom erbjuder myndigheten rådgivning och
utbildning i lönefrågor.

I Medlingsinstitutets uppdrag ingår, enligt
myndighetens instruktion (SFS 2000:258), att
inhämta, sammanställa och tolka statistik som är av
betydelse för lönebildningen. Medlingsinstitutet
skall enligt instruktionen även analysera
löneutvecklingen från ett jämställdhetsperspektiv
och följa frågan om diskriminering i lönesättningen
på andra grunder än kön. Av Medlingsinstitutets
regleringsbrev för 2003 framgår att institutet vid
sina överläggningar med arbetsmarknadens parter om
kommande och pågående avtalsförhandlingar skall
fästa uppmärksamhet på vikten av att de centrala
kollektivavtalen konstrueras så, att avtalen främjar
de lokala parternas arbete med lönefrågor ur ett
jämställdhetsperspektiv. Medlingsinstitutet skall
samråda med JämO i samband med genomförandet av
uppdraget. Uppdraget skall avrapporteras till
regeringen (Näringsdepartementet) i december 2003.

Motioner

Folkpartiet beskriver lönerna som en huvudfråga för
jämställdheten i motion A241. Kvinnor tjänar i
genomsnitt 82 % av vad männen gör och
löneskillnaderna har inte minskat. Det krävs enligt
partiet två centrala förändringar: fler kvinnor på
ledande befattningar och en allmän press uppåt på
lönerna inom de kvinnodominerade yrkena inom skola,
vård och omsorg. De mönster som skapar segregationen
på arbetsmarknaden måste bekämpas. Den stelbenta
strukturen inom den offentliga sektorn håller
lönerna nere, vilket får livslånga konsekvenser för
kvinnorna i form av minskat utrymme för sparande,
möjlighet att äga sin bostad m.m. Om monopolen bryts
och det blir fler arbetsgivare ökar möjligheterna
för den arbetssökande/anställda att påverka
arbetstid, arbetsvillkor och lön. Folkpartiets
strategi för att bekämpa de orättvisa
löneskillnaderna bygger på tre fundament: 1) Höjning
av de kvinnodominerade yrkenas status. Med fler
arbetsgivare ökar konkurrensen om arbetstagarna och
underbetald vårdpersonal kan ställa krav på högre
löner. 2) Avskaffande av den direkta
lönediskrimineringen genom ändamålsenliga metoder
som lönestatistik och bättre och tydligare modeller
för arbetsvärdering. 3) Medvetet och genomtänkt
arbete för att rekrytera fler chefer inom både
privat och offentlig sektor (yrk. 9).

Kristdemokraterna konstaterar i motion A242 att
inkomsterna fördelar sig mycket olika mellan män och
kvinnor och att skillnaderna ökar ju längre tid man
arbetat. Skillnaderna är något större mellan män och
kvinnor i den offentliga sektorn än i den privata.
Många olika faktorer styr löneutvecklingen såsom
tillgång och efterfrågan, löneläge på orten och
individuella prestationer. Det har också betydelse
att kvinnor ofta söker sig till ett begränsat antal
yrken och arbetsplatser, vilket pressar ned lönen.
Det är viktigt att de offentliga monopolen bryts så
att de anställda inom dessa yrken kan välja mellan
olika arbetsgivare. Lönen avspeglar dock också
värderingar. Kristdemokraterna anser att JämO bör få
i förnyad uppgift att i samarbete med
arbetsmarknadens parter hitta ett accepterat och
fungerande arbetsvärderingsinstrument som kan ge
vägledning för så objektiva värderingar som möjligt.
Det är enligt motionen av största vikt att parterna
involveras i det fortsatta arbetet med att finna
redskap att undanröja lönediskrimineringen (yrk.
20).

Vänsterpartiet hänför sig i motion A365 till
Kvinnomaktutredningens förslag. Regeringen bör ta
initiativ till ett partsgemensamt organ med uppgift
att verka för en genomtänkt icke-diskriminerande
lokal lönesättning (yrk. 1 delvis).

Centerpartiet påtalar i kommittémotion A366 att
Sverige inte kommit tillrätta med löneklyftan. Att
kvinnor tjänar mindre än män leder till skillnader i
konsumtionsförmåga och till bristande jämställdhet i
familjelivet. Rättvisa löner är en nyckelfråga, men
arbetet för detta visar inga entydiga framgångar.
Den segregerade arbetsmarknaden bidrar ytterligare
till löneklyftan mellan män och kvinnor. Med större
konkurrens inom exempelvis vårdsektorn skapas det
alternativa arbetsmarknader för personalen,
mestadels kvinnor, vilket kan leda till en
rättvisare lönesättning. Det krävs nu flera steg för
att bredda kvinnornas arbetsmarknad genom möjlighet
för de anställda att överta offentlig verksamhet och
genom att förbättra möjligheterna att få F-
skattsedel. Det är också viktigt att de s.k. mjuka
yrkena uppvärderas. Regeringen bör utforma en
långsiktig plan för detta (yrk. 10 och 11).

I en enskild motion, A215 av Christina Axelsson och
Ann-Kristine Johansson (båda s), betonar
motionärerna att statliga och kommunala
förvaltningar, verk och bolag bör vara föregångare
när det gäller att finna former för könsneutrala
lönesystem som ger kvinnor och män lika lön för lika
eller likvärdigt arbete (yrk. 3).

I en annan enskild motion, A275 av Birgitta Ahlqvist
och Carina Hägg (båda s), sägs det att
lönediskrimineringen fortsätter att vara ett av de
allvarligaste jämställdhetsproblemen inte bara inom
EU utan också på den svenska arbetsmarknaden.
Regeringen måste diskutera fram effektiva lösningar,
t.ex. genom att stärka Medlingsinstitutets roll i
lönebildningen och i samarbetet med JämO.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill inledningsvis något beröra de olika
begreppen lön och inkomst eftersom det i skilda
sammanhang ofta görs en sammanblandning. SCB har i
sin lönestatistiska årsbok för 2001 beskrivit
skillnaden mellan dessa begrepp. Lön är den
ersättning som en person får för utfört arbete och
den uttrycks för en given tidsenhet, t.ex. kronor
per timme eller månad. För att underlätta jämförelse
räknas tim- och deltidslöner om till heltidslön.
Inkomst är ett vidare begrepp än lön. Förutom
inkomst av arbete ingår även bl.a. kapitalinkomster
och transfereringar som bostadsbidrag,
föräldrapenning och studiemedel. Inkomsten påverkas
av om en person arbetar hel- eller deltid, övertid
eller är frånvarande. Oftast redovisas inkomsten i
form av årsinkomst.

Detta innebär att skillnaden mellan en persons lön
och hennes inkomst kan vara mycket stor. Enligt SCB
är det viktigt att vara medveten om denna skillnad
inte minst när jämförelser görs mellan kvinnor och
män. En kvinna och en man kan ha exakt samma lön men
om någon av dem t.ex. arbetar deltid eller är hemma
ofta för vård av sjukt barn kan deras inkomster
skilja sig avsevärt. Inkomstskillnader mellan
kvinnor och män uppstår alltså redan som en effekt
av att kvinnor oftare än män arbetar deltid och
oftare är frånvarande på grund av vård av barn.
Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är mindre än
inkomstskillnaderna.
En större andel, drygt hälften, av de
offentliganställda kvinnorna arbetar deltid än av de
privatanställda kvinnorna, knappt 40 %. Motsvarande
siffror för männen är ca 20 respektive ca 10 %. När
man gör jämförelser av inkomstskillnader mellan
kvinnor och män inom respektive sektor har dessa
förhållanden en inverkan.
Den lönestatistik som SCB producerar och som
Medlingsinstitutet ansvarar för ger möjlighet att
jämföra löner på många olika områden. En viktig
fråga som statistiken ger svar på är just hur
löneskillnaden mellan kvinnor och män ser ut.
Statistiken för 2001 visar att den skillnaden
fortfarande är stor. Kvinnor tjänar genomsnittligt
betydligt mindre än män. För hela arbetsmarknaden är
- som redovisats ovan - kvinnors lön i förhållande
till mäns lön 82 %. Ser man till offentlig
respektive privat sektor blir motsvarande siffror 82
% respektive 84 %. När SCB i sina beräkningar tar
hänsyn till skillnader i ålder, utbildning,
arbetstid och sektor mellan kvinnor och män
(standardvägning) blir kvinnornas lön som andel av
männens 92 % för hela arbetsmarknaden, 96 % för den
offentliga sektorn och 90 % för den privata.
Skillnaden är ofta störst i yrkesgrupper där
könsfördelningen är jämn eller där andelen män är
hög. Statistiken visar också att betydligt fler män
än kvinnor finns bland dem som har de högsta
lönerna.
Ytterligare information som kan utläsas ur
statistiken är bl.a. hur löneskillnaderna varierar
mellan regionerna. Stockholm har den största
löneskillnaden mellan könen. Kvinnors lön i
förhållande till mäns är där 79 % att jämföra med
t.ex. övre Norrland där motsvarande siffra är 86 %.
Här finns yrkessammansättningen i de olika
regionerna med som en förklaring.
I detta sammanhang kan också nämnas det EU-
projekt, European Project on Equal Pay (PEP), som
samordnas av JämO. Förutom Sverige ingår Danmark,
Norge och Österrike som transnationella parter. EU-
kommissionen, den svenska regeringen och de
transnationella parterna finansierar tillsammans
projektet. Projektets mål är att minska lönegapet
mellan kvinnor och män. Genom att sprida metoder och
verktyg för könsneutrala lönesystem vill projektet
nå arbetsgivare och fackliga organisationer i privat
och offentlig sektor och hjälpa dem att sätta i gång
arbetet med att ta fram könsneutrala lönesystem.
Projektet inleddes i början av 2002 och kommer att
avslutas våren 2003.

Utskottet vill för sin del framföra följande.

Att åstadkomma mer jämställda löner och att komma
till rätta med de s.k. osakliga löneskillnaderna är
av hög politisk prioritet. Mycket återstår att göra.
Utskottet kan ge Folkpartiet rätt i att det krävs en
allmän press uppåt på de kvinnodominerade yrkena
inom skola, vård och omsorg. Statusen måste höjas.
Utskottet kan också hålla med Kristdemokraterna om
att det är många faktorer som styr löneutvecklingen
och instämma i Centerpartiets beskrivning av vad
löneklyftorna leder till. Könsuppdelningen på
arbetsmarknaden är ett stort problem i sammanhanget.
Man måste bekämpa de mönster som skapar denna
segregation. Fortfarande är utbildnings- och
yrkesvalen i hög grad könsbundna liksom många
arbetsgivares val av arbetskraft, vilket också går
igen i de arbetsmarknadspolitiska programmen.
Utskottet kan konstatera att EU i sina
rekommendationer med anledning av handlingsplanen
för ökad sysselsättning har rekommenderat Sverige
att göra mer. Även CEDAW var bekymrat över de
osakliga löneskillnaderna och den könssegregerade
arbetsmarknaden i den ovan berörda FN-rapporten.
Utskottet har erfarit att regeringen inom kort
kommer att tillsätta en särskild utredare som skall
analysera den könssegregerade arbetsmarknaden.
Enligt uppgift skall utredaren arbeta med ett
helhetsperspektiv och utvärdera de åtgärder som
vidtagits inom olika politikområden och eventuellt
föreslå ytterligare åtgärder. Utskottet välkomnar en
sådan utredning.
Utskottet kan däremot inte som vissa av partierna
se att konkurrensutsättning och ett brytande av de
s.k. offentliga monopolen är den givna vägen mot mer
jämställda löner. I stället handlar det om att ge
parterna verktyg för att i förhandlingar och avtal
åstadkomma mer jämställda löner. Det har skett genom
de nya reglerna om lönekartläggning och löneanalys i
jämställdhetslagen. Utskottet har tidigare i detta
betänkande beskrivit de uppgifter som JämO och
Medlingsinstitutet har på området. Lagreglerna har
ännu inte varit i kraft så länge att de kan väntas
ha fått fullt genomslag. Det nästa steget är, när
reglerna varit i kraft i tre år, en första
utvärdering. Enligt vad statsministern angivit i
regeringsförklaringen skall utfallet av
lagskärpningen analyseras noga, och om så krävs
skall lagen kunna skärpas ytterligare. Utskottet
återkommer till denna fråga i nästa avsnitt.

Med anledning av Vänsterpartiets förslag om ett
organ som verkar för en icke-diskriminerande lokal
lönesättning vill utskottet hänvisa till att en
bärande tanke i jämställdhetslagens regler mot
osakliga löneskillnader är att lagreglerna skall
stödja parternas egna ansträngningar att uppnå
resultat genom samverkan på arbetsplatsen, i
jämställdhetsarbetet och i löneförhandlingarna.
Parternas eget engagemang i förhandlingar och
kollektivavtal är förutsättningen för att resultat
skall uppnås den vägen. Att ansvaret i första hand
vilar på parterna utesluter inte att det finns behov
av en mer samlad kunskap på området. Här kommer JämO
in i bilden. En av ombudsmannens särskilda
arbetsuppgifter är just att utveckla och sprida
metoder för könsneutral lönesättning så att osakliga
löneskillnader mellan kvinnor och män avskaffas.
Inom myndigheten bedrivs som nämnts projektet
Lönelots, som arbetar med metodutveckling,
utbildning och opinionsbildning. Vänsterpartiets
önskemål om ett organ som verkar för icke-
diskriminerande lönesättning och som kan erbjuda
hjälp och utbildning får därför anses redan vara
till stor del tillgodosett. I sammanhanget finns
också skäl att uppmärksamma Medlingsinstitutets
uppdrag i fråga om jämställdhet i lönebildningen.

Utskottet kan slutligen ansluta sig till vad som
sägs i motion A215 om vikten av att de offentliga
arbetsgivarna och de offentligägda företagen bör
vara föregångare i arbetet för jämställda löner.
Likaså kan utskottet instämma med motion A275 att
man måste finna effektiva lösningar. Som framgår av
redovisningen ovan har lönediskrimineringsfrågan hög
prioritet. I den tidigare omnämnda skrivelsen om
jämställdhetspolitiken som skall avlämnas senare i
år skall regeringen också lämna fram en
handlingsplan för det fortsatta arbetet.
Sammanfattningsvis kan utskottet konstatera att
det pågår arbete med att sprida metoder och verktyg
för att åstadkomma mer jämställda löner.
Bakomliggande faktorer, som den könssegregerade
arbetsmarknaden, skall analyseras. Effekterna av
skärpningarna av jämställdhetslagen kommer att
utvärderas om ytterligare någon tid. Någon anledning
för riksdagen att ta några initiativ på området
finns därför inte. Motionerna A215 yrkande 3 (s),
A241 yrkande 9 (fp), A242 yrkande 20 (kd), A275 (s),
A365 yrkande 1 i denna del (v) och A366 yrkandena
10 och 11 (c) avstyrks.

Jämställdhetslagen m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med
anknytning till jämställdhetslagen. Det
gäller bl.a. betydelsen av
jämställdhetsplanerna och reglerna om
lönekartläggning, den särskilda bestämmelsen
om möjligheten att förena förvärvsarbete och
föräldraskap och skadestånden i
jämställdhetsmål. Utskottet behandlar också
en motion om att arbetsgivare skall förbjudas
att ställa frågor om planerade graviditeter.
Utskottet, som konstaterar att de ändringar i
lagen som genomfördes för ett par år sedan
kommer att utvärderas, avstyrker motionerna.
Jämför reservationerna 7 (kd) och 8 (fp, c).

Vissa bakgrundsuppgifter

Jämställdhetslagen (1991:433) innehåller förutom en
samverkansregel två grupper av materiella regler,
aktiva åtgärder och förbud mot diskriminering. I den
förra gruppen av regler finns en bestämmelse (5 §)
som anger att arbetsgivaren skall underlätta för
både kvinnliga och manliga arbetstagare att förena
förvärvsarbete och föräldraskap.

Lagen skärptes med verkan fr.o.m. den 1 januari
2001 efter förslag i proposition 1999/2000:143.
Lagens diskrimineringsförbud samordnades med övrig
lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet när
det gäller skyddsnivå, terminologi och struktur.
Diskrimineringsförbudet utvidgades till att omfatta
arbetssökande under hela anställningsförfarandet och
gäller även om inte något anställningsbeslut
fattats. De tidigare presumtionsreglerna avskaffades
liksom de bevisregler som innebar att arbetsgivarens
syfte kunde få betydelse vid prövningen. De ersattes
av en enhetlig bevisregel enligt EG:s
bevisbördedirektiv.
En definition av begreppet likvärdigt arbete
fördes in i lagen. Bedömningen skall göras efter
kriterier som kunskap och färdigheter, ansvar och
ansträngning.
Det infördes en ny bestämmelse om s.k.
lönekartläggning. Syftet skall vara att upptäcka,
åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och
andra arbetsvillkor. Arbetsgivaren skall varje år
kartlägga och analysera bestämmelser och praxis om
löner och andra anställningsvillkor liksom
löneskillnader mellan kvinnor och män som utför
arbete som är att betrakta som lika eller
likvärdigt.
Arbetsgivaren skall bedöma om de löneskillnader
som förekommer har direkt eller indirekt samband med
kön.
Resultatet av kartläggningen och analysen skall
varje år redovisas i en handlingsplan för jämställda
löner. I planen skall arbetsgivaren ange vilka
lönejusteringar och andra åtgärder som behövs för
att uppnå lika lön för lika och likvärdigt arbete.
Planen skall innehålla en kostnadsberäkning och ange
inom vilken tid lönejusteringarna skall vara
genomförda. Skyldigheten att upprätta en plan gäller
inte arbetsgivare som vid senaste kalenderårsskifte
sysselsatte färre än tio arbetstagare.
Det anges i lagen att arbetsgivare och
arbetstagare skall samverka för jämställdhet i
arbetslivet och främja lika möjligheter till
löneutveckling för kvinnor och män. För att
kollektivavtalsbärande arbetstagarorganisationer
skall kunna samverka med arbetsgivaren vid
kartläggning och analys och vid upprättandet av
handlingsplanen har de rätt att av arbetsgivaren få
den information som de behöver för ändamålet.
Tystnadsplikt gäller för information om lön eller
andra förhållanden som rör en enskild arbetstagare.
Lagändringarna innebar också att JämO kan få
tillträde till arbetsplatser för att kunna göra
undersökningar av betydelse för ombudsmannens
tillsyn enligt lagen.
En central arbetstagarorganisation i förhållande
till vilken arbetsgivaren är bunden av
kollektivavtal ges rätt att i vissa fall göra
framställning om vitesföreläggande inför
Jämställdhetsnämnden. Ett sådant föreläggande skall
också kunna riktas mot staten som arbetsgivare.
Regler om rätt till föräldraledighet finns i
föräldraledighetslagen (1995:584). I den lagen finns
också regler om skydd för den som begär eller
utnyttjar sin rätt till föräldraledighet. Sådant
skydd kan även följa av anställningsskyddslagen
(LAS) eller under vissa förutsättningar av
jämställdhetslagen.
Frågan om skydd för gravida och föräldralediga
arbetstagare har genom ett tilläggsuppdrag omfattats
av den uppgift som Arbetslivsinstitutet haft att se
över den arbetsrättsliga lagstiftningen. Uppdraget
redovisades i sin helhet i en departementspromemoria
(Ds 2002:56) i slutet av oktober 2002. I promemorian
läggs det fram ett förslag om utvidgat skydd för
föräldralediga. Ett särskilt förbud mot att
diskriminera föräldralediga införs i
föräldraledighetslagen. Utredningen föreslår också
en ändring i lagen om anställningsskydd (LAS) som
innebär att uppsägningstiden för en föräldraledig
arbetstagare som blir uppsagd på grund av
arbetsbrist skall börja löpa först när arbetstagaren
helt eller delvis återupptar sitt arbete.
Jämställdhetslagen utgår i vissa delar från EG-
rätten. Flera avgöranden i EG-domstolen rör gravida
och föräldralediga. En dom, Mål C-109/00 Tele
Danmark, har föranlett vissa slutsatser i den
svenska Integritetsutredningen, SOU 2002:18, om
behovet av att införa ett förbud för arbetsgivare
att fråga en arbetssökande kvinna om graviditet och
sammanhängande frågor.

Motioner

Kristdemokraterna tar upp frågan om
jämställdhetsplanernas betydelse och funktion i
motion A242. Partiet konstaterar att endast knappt
25 % av de privata företagen med fler än tio
anställda har en jämställdhetsplan, trots att lagen
krävt detta i mer än tio år. Inom den offentliga
sektorn är motsvarande tal 75 %. Ändå är
löneskillnaderna mellan män och kvinnor störst där.
Kristdemokraterna hänvisar till de nya lagreglerna
som kräver en analys av löneskillnader och en
handlingsplan för att komma till rätta med dem. För
att se att det inte bara skulle bli en
skrivbordsprodukt borde man först ha prövat sådana
regler på försök inom den offentliga sektorn. Enligt
partiet åligger det i första hand arbetsmarknadens
parter att i löneförhandlingar beakta
likalöneprincipen, eftersom parterna har de största
möjligheterna att utjämna orättfärdiga
löneskillnader. Att lagstiftning genomförts betyder
att parterna inte tagit sitt ansvar. Enligt
Kristdemokraterna bör jämställdhetsplanens betydelse
och funktion i arbetet för jämställdhet utvärderas
med en särskild belysning av lagstiftningens kontra
eldsjälarnas betydelse för framgång (yrk. 13). I
samma motion förordar partiet en ändring av 5 §
jämställdhetslagen. Lagen måste skärpas så att den
blir ett användbart skydd för kvinnor och män som
blir diskriminerade under sin föräldraledighet (yrk.
15).

Även Vänsterpartiet hänför sig i motion A300 till de
skärpningar av jämställdhetslagen som genomfördes
från den 1 januari 2001 och som enligt motionen ännu
inte hunnit ge återspeglingar fullt ut. I samarbetet
mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
ingår att en arbetsgrupp skall göra en översyn av
lagen till år 2004 och att en utredning också skall
göras om den s.k. Kanadamodellen. Det är enligt
Vänsterpartiet avgörande att man i detta arbete
anlägger ett feministiskt perspektiv och
angreppssätt och att kunskapen från den befintliga
feministiska forskningen tillvaratas (yrk. 2).

Centerpartiet förordar i kommittémotion A366 en
kraftig höjning av skadestånden i jämställdhetsmål.
Med dagens relativt blygsamma skadeståndsbelopp
lönar det sig för arbetsgivaren att fortsätta att
diskriminera. Det krävs nya riktlinjer till
domstolarna om denna sak. Tillsammans med regler om
grupptalan (jämför nedan) skulle detta skapa ett
verksamt hot mot arbetsgivare som inte tar
jämställdhetslagen på allvar (yrk. 9).

I en enskild motion, A360 av Mikael Damberg m.fl.
(s), föreslås ett förbud för arbetsgivare att i
samband med anställningsintervjuer ställa frågor om
planerade graviditeter. Ett förbud mot sådana
kränkande frågor skulle överensstämma med den
svenska familjepolitiska traditionen och skulle
också motverka diskriminering eftersom många
arbetsgivare drar sig för att anställa kvinnor i
fertil ålder.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill till en början framhålla att det är
bekymmersamt att det fortfarande är så många
arbetsgivare som inte lever upp till lagens krav på
jämställdhetsplaner. Utskottet har i flera
sammanhang uttryckt sina tankar om nyttan och värdet
med att arbeta med jämställdhetsplaner. Planerna är
inget självändamål, utan ett sätt att driva arbetet
framåt. Fortfarande är dock huvudvägen för att lösa
problemet med de osakliga löneskillnaderna det
arbete som utförs av arbetsmarknadens parter i
löneförhandlingar och genom kollektivavtal.
Utskottet kan där instämma med Kristdemokraterna.
Att "eldsjälarna" kan bidra till att göra arbetet
framgångsrikt är närmast en självklarhet, men
erfarenheterna har visat att bara entusiasm inte
räcker. Den del av planarbetet som handlar om
kartläggning och analys av löneskillnader skall
enligt utskottets mening ses som ett stöd för dem
som vill prioritera arbetet med att få bort de
osakliga löneskillnaderna. Utskottet kan i och för
sig hålla med om att det vore intressant att belysa
värdet av olika sätt att bedriva jämställdhetsarbete
på det sätt som Kristdemokraterna föreslår. Det kan
däremot inte anses påkallat med något
tillkännagivande om den saken.

Ett motsvarande yrkande av Kristdemokraterna om 5 §
jämställdhetslagen har tidigare behandlats av
utskottet (bet. 2001/02:AU3). Regeln är till sin
karaktär framåtsyftande och avser att underlätta och
stimulera till föräldraledighet. Den grundar däremot
i princip inte några rättigheter för enskilda. En
arbetsgivare som inte uppfyller regeln kan
vitesföreläggas. Skyddet för kvinnor och män som är
föräldralediga eller avser att utnyttja sin rätt
till föräldraledighet tillgodoses i första hand
genom föräldraledighetslagen. Som framgått under
Vissa bakgrundsuppgifter har det lagts fram ett
förslag om förstärkta rättigheter för
föräldralediga.

Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrks
motion A242 yrkandena 13 och 15 (kd).
Som redan framgått aviserade regeringen en
utvärdering av ändringarna i jämställdhetslagen
redan när lagförslagen lades fram våren 2000. En
utvärdering av effekterna är enligt utskottets
mening mycket angelägen, men med hänsyn till den tid
som lagen medger för lönekorrigeringar bör
utvärderingen rimligen vänta till dess att lagen
varit i kraft i tre år. Med anledning av
Vänsterpartiets synpunkter på perspektiv och
angreppssätt m.m. i utvärderingen vill utskottet
peka på att en utgångspunkt för lagstiftningen är
kopplingen mellan kön och undervärdering och att det
gäller att ändra de strukturer som vidmakthåller att
kvinnor och "kvinnligt arbete" nedvärderas eller
osynliggörs. Utan att uttala sig om hur
utvärderingsarbetet bör genomföras - detta får
ankomma på regeringen - anser utskottet att man bör
kunna utgå från att denna bakgrund beaktas i den
kommande utvärderingen. Motion A300 yrkande 2 (v)
avstyrks.
I fråga om nivån på skadestånden i
jämställdhetsmål kan utskottet konstatera att lagen
i vissa delar utgår från EG-rättens allmänna
principer. Detta innebär att ett brott mot
diskrimineringslagstiftningen skall ses som en
allvarlig kränkning. Enligt den bedömning som
gjordes i propositionen med förslaget om de
förutnämnda lagändringarna borde detta i
rättstillämpningen leda till högre skadeståndsnivåer
än vad som är vanligt i andra arbetsrättsliga
tvister (prop. 1999/2000:143, s. 58). Den praxis som
finns på området är begränsad. Utskottet utgår från
att detta är en sak som i förekommande fall bör
kunna uppmärksammans i den kommande utvärderingen.
Med detta avstyrks motion A366 yrkande 9 (c).
Mikael Damberg m.fl. (s) tar upp en angelägen
fråga i motion A360. Skall en arbetsgivare förbjudas
att i samband med anställningsintervjuer ställa
frågor om planerade graviditeter? Frågan har
diskuterats både i Utredningen om personlig
integritet i arbetslivet (SOU 2002:18) och i
Arbetslivsinstitutets utredning av arbetsrätten (Ds
2002:56) bl.a. mot bakgrund av det tidigare nämnda
avgörandet i EG-domstolen (Tele Danmark). Ofta
tillfrågas även JämO om en arbetsgivare har rätt att
ställa sådana frågor. Det kan konstateras att det i
dag inte finns något uttryckligt förbud mot frågor
om barn och familj. Sådana frågor skulle dock i
vissa fall kunna vara ett brott mot
jämställdhetslagen, t.ex. om frågan bara ställs till
kvinnliga sökande. Av det skälet avråder JämO
arbetsgivare från den typen av frågor. På JämO:s
hemsida ges också råd om hur en arbetssökande bör
besvara frågor av detta slag, nämligen med en
motfråga om varför frågan ställs. Där konstateras
också att en arbetssökande inte har någon skyldighet
att berätta om påbörjade eller planerade
graviditeter. I Integritetsutredningen (s. 76) görs
bedömningen att det mot bakgrund av det rådande
rättsläget inte behövs något frågeförbud av detta
slag.
Utskottet har viss sympati för tanken på en
uttrycklig förbudsregel men ser också stora
svårigheter med att utforma och avgränsa en sådan
bestämmelse. De situationer som man framför allt
skulle vilja komma åt täcks dessutom av den redan
befintliga lagstiftningen. Utskottet är därför inte
för närvarande berett att ansluta sig till motionens
förslag, men förutsätter att regeringen överväger
frågan om förhållandena skulle påkalla det. Motion
A360 (s) avstyrks därmed.

Jämställdhetsmärkning

Utskottets förslag i korthet

De motioner som behandlas i detta avsnitt
innehåller förslag och synpunkter på s.k.
jämställdhetsmärkning, exempelvis vilka
kriterier som skulle kunna användas.
Utskottet avstyrker motionerna med hänvisning
till den beredning som skall ske sedan FRIJA-
utredningens förslag remissbehandlats. Jämför
reservationerna 9 (fp) och 10 (mp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Tankar om att införa ett system för märkning av
företag ur jämställdhetssynpunkt framfördes av
Kvinnomaktutredningen 1998.

I augusti 1998 lades rapporten
Jämställdhetsmärkning, konsumentmakt för ett
jämställt samhälle (Ds 1998:49) fram. Studien
resulterade i en rekommendation om att införa ett
system med frivillig jämställdhetsmärkning av
företag och organisationer.
I februari 1999 bemyndigade regeringen statsrådet
Margareta Winberg att tillsätta en särskild utredare
för att utreda frågan om frivillig
jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster
(dir. 1999:13).
Utredningen lämnade i början av 2001
delbetänkandet Reglerna kring och inställningen till
frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och
tjänster (SOU 2001:9) och våren 2002 sitt
slutbetänkande Märk - värdig jämställdhet (SOU
2002:30).
Utredningen har genomfört en analys av och ger
även förslag om de kriterier som skall ligga till
grund för jämställdhetsmärkning av livsmedel,
läkemedel, möbler, kontorsredskap, verktyg,
maskiner, produkter inom bilindustrin, banktjänster,
försäkringstjänster, hotelltjänster och
restaurangtjänster. Utredningen lämnar även förslag
om sådana kriterier som man menar skall ligga till
grund för att en verksamhet skall kunna bli
certifierad i jämställdhetshänseende.
Utredningen anser att ett frivilligt system för
jämställdhetsmärkning måste ställa krav både på den
enskilda verksamhetens jämställdhetsarbete och på
det som produceras respektive levereras vid
verksamheten - tvåstegsmodellen. Det första steget i
modellen består av de generella
jämställdhetskriterierna som ställer krav på såväl
det interna som det externa jämställdhetsarbetet vid
verksamheten. Det andra steget utgörs av specifika
jämställdhetskriterier som är särskilt anpassade
till de olika produkterna och/eller tjänsterna.
Även de verksamheter som inte producerar något
föreslås få möjlighet att bli certifierade i
jämställdhetshänseende. Certifiering skall även
kunna användas i föreningslivet. Utredningen
konstaterar att en sådan certifiering skulle kunna
bli ett konkurrensmedel och att det i sin tur borde
kunna leda till att kraven på att införliva
jämställdhet i samhällslivets olika områden kommer
att öka.
Enligt utredningen finns det i dag en stor
osäkerhet om vad som menas med jämställdhet. Det
tyder på att det finns ett behov av regler som både
beskriver och ringar in området. Utredningen
föreslår att ramarna för det frivilliga systemet för
jämställdhetsmärkning skall regleras genom en lag
för frivillig jämställdhetsmärkning.
Rätten att jämställdhetsmärka en produkt/tjänst
eller att bli certifierad i jämställdhetshänseende
bör konstrueras som en absolut rättighet. Mot
bakgrund av att regleringen inte bör göras mer
ingripande än nödvändigt menar utredningen att en
ramlag kan ge det skydd som behövs för att ge
jämställdhetsmärkningen en etablerad ställning som
är likvärdig med miljömärkningens på marknaden. De
preciserade kriterierna bör utformas av en nämnd för
jämställdhetsmärkning som liknar nämnden för
miljömärkning.
Systemet för frivillig jämställdhetsmärkning skall
enligt förslaget göras oberoende av andra
märkesordningar, detta för att jämställdhetsfrågorna
inte skall komma i skymundan. Däremot föreslår
utredningen att systemet hanteras av SIS
Miljömärkning AB som har ett väl inarbetat system
för hur frågor om märkning kan skötas.

Motioner

Med utgångspunkten att det brister i fråga om
jämställdhet i näringslivet anser Folkpartiet i
motion A241 att man måste använda sig av politiken
för att skapa nya strukturer och utveckla det
svenska näringslivet. Ett sätt är genom
jämställdhetsmärkning. Aktiva konsumenter kan
påverka mer kraftfullt och med färre oönskade
effekter än lagar och regler. Partiet hänvisar till
FRIJA-utredningens modeller för
jämställdhetsmärkning och certifiering av produkter,
tjänster och organisationer (yrk. 13).

Kristdemokraterna anser i motion A242 att ett
kvalitetskriterium för jämställdhet i företag skulle
kunna bli ett verksamt marknadsföringsverktyg. Det
är viktigt att kriterierna inriktas mer på människan
än på produkten. Den nu arbetande utredningen borde
få i tilläggsdirektiv att också ha personalpolicy
och policy vid föräldraledighet som kriterium för
jämställdhetsmärkning (yrk. 22).

I Miljöpartiets kommittémotion A237 sägs det att en
jämställd arbetsplats och en produktion med
jämställdhetshänsyn ger goda vinster och att en
jämställdhetsmärkning ger ökad kvalitet. En
arbetsgrupp som är sammansatt av både kvinnor och
män blir mer kreativ och effektiv. Delbetänkandet om
frivillig jämställdhetsmärkning av produkter och
tjänster är ett steg i rätt riktning, anser
Miljöpartiet, men en kommande proposition bör även
innehålla förslag om jämställdhetsmärkning av
företag och reklam. Till exempel kunde en bra
föräldrapolicy vara ett krav för att ett företag
skulle få kalla sig jämställt.

Utskottets ställningstagande

FRIJA-utredningens förslag har remissbehandlats.
Enligt vad utskottet erfarit görs nu en
sammanställning av remissvaren. Utskottet utgår från
att frågeställningar av det slag som tas upp i
motionerna kommer att ingå i regeringens fortsatta
överväganden. Detta arbete bör inte föregripas.
Utskottet avstyrker därför de nu behandlade
motionerna A237 (mp), A241 yrkande 13 (fp) och A242
yrkande 22 (kd).

Allmänna frågor om mångfald och
etnisk diskriminering

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas motioner med
synpunkter och förslag som gäller mångfald
och etnisk diskriminering. Utskottet
redovisar pågående utredningsarbete om
diskriminering, annat arbete på
integrationsområdet och det ansvar som bl.a.
myndigheterna har när det gäller integration
och mångfald. Utskottet framhåller att det
behövs en bredd av åtgärder. Ansvaret ligger
inte bara på det offentliga utan också på
enskilda. Motionerna avstyrks. Jämför
reservationerna 11 (fp, kd, c), 12 (m) och 13
(v).

Vissa bakgrundsuppgifter

För närvarande finns fem arbetsrättsliga lagar med
uttryckliga förbudsregler mot diskriminering:

· jämställdhetslagen (1991:433),
·
· lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet,
·
· lagen (1999:132) om förbud mot diskriminering i
arbetslivet av personer med funktionshinder,
·
· lagen (1999:133) om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning,
·
· lagen (2002:293) om förbud mot diskriminering av
deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare
med tidsbegränsad anställning.
·
Dessutom finns en lag (2001:1286) om likabehandling
av studenter i högskolan.

EU:s s.k. diskrimineringspaket antogs av EU:s
ministerråd 2000. Det består bl.a. av två direktiv
som syftar till att främja likabehandling och
motverka diskriminering. Det är direktiv 2000/43/EG
om genomförande av principen om likabehandling av
personer oavsett deras ras eller etniska ursprung
och direktiv 2000/78/EG om inrättande av en allmän
ram för likabehandling i arbetslivet. Det
förstnämnda direktivet behandlar diskriminering dels
i arbetslivet i vid mening, dels på andra
samhällsområden som t.ex. olika typer av sociala
förmåner. Det senare direktivet behandlar
arbetslivet i vid mening och omfattar
diskrimineringsgrunderna religion eller övertygelse,
funktionshinder, ålder och sexuell läggning.
I december tillsattes en utredning (dir. 2000:106)
med uppgiften att lämna förslag till hur EU-
direktiven skall genomföras i Sverige. Uppdraget
redovisades i maj 2002 i betänkandet Ett utvidgat
skydd mot diskriminering (SOU 2002:43). Utredaren,
rådmannen Marianne Tejning, lade fram förslag till
tre nya lagar med förbud mot diskriminering som
skall ersätta lagarna enligt 2-4 ovan och som skall
gälla även på de övriga samhällsområden som omfattas
av direktiven. Diskrimineringsgrunderna skall vara
a) etnisk tillhörighet, religion eller övertygelse,
b) funktionshinder respektive c) sexuell läggning.
Enligt förslaget skall lagarna träda i kraft den 1
juli 2003. - Det var från början avsett att denna
utredning även skulle lämna förslag om skydd mot
diskriminering på grund av ålder. Denna del av
uppdraget har i stället genom regeringsbeslut i
januari 2002 överförts till en ny parlamentariskt
sammansatt diskrimineringsutredning.
Den nya diskrimineringsutredningen - i
fortsättningen benämnd 2002 års
diskrimineringsutredning - skall enligt sina
direktiv (dir. 2002:11) överväga en rad frågor.
Ordförande i utredningen är hovrättslagmannen Göran
Ewerlöf. Bakgrunden är här, liksom i den nyssnämnda
utredningen, EU:s s.k. diskrimineringspaket.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 december
2004.
2002 års diskrimineringsutredning har bl.a.
uppdraget att överväga en gemensam lagstiftning mot
diskriminering som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden. En
samordning eller sammanslagning av några eller
samtliga statliga ombudsmän skall övervägas liksom
frågan om den eller de framtida
ombudsmannainstitutionerna skall vara underställda
regeringen eller riksdagen. Utredningen skall också
överväga hur domstolsprocessen i diskrimineringsmål
skall utformas.
Den del av 2002 års utredning som särskilt avser
etnisk diskriminering tar upp frågan om regler om
positiv särbehandling på grund av etnisk
tillhörighet bör införas i arbetslivet, om det finns
skäl att ersätta straffbestämmelsen om olaga
diskriminering med någon annan typ av reglering och
om det finns skäl att utmönstra termen ras ur olika
författningar. Det ingår också att se över
ansvarsområdet och uppgifterna för Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering och att överväga behovet av
något eller några särskilda organ med de uppgifter
som Nämnden mot diskriminering har i dag och i vilka
former en sådan verksamhet i så fall skall bedrivas.

Motioner

Enligt Moderaterna i kommittémotion Sf332 har alla
människor rätt att ses som individer och bedömas
efter sina erfarenheter, kvalifikationer och
ambitioner. Alla avvikelser från detta är
diskriminering, vare sig den av politiker anses vara
positiv eller negativ. En tydlig indikation på att
det förekommer diskriminering på grund av hudfärg är
att internationellt adopterade personer tjänar
mindre, har lägre inkomster och oftare är utan
arbete än kontrollgrupper. De adopterade personerna
kan språket och kulturen, varför dessa faktorer inte
kan vara en förklaring till att de har svårt att få
arbete. För att åstadkomma likabehandling finns bara
en väg, nämligen ett tålmodigt och långsiktigt
opinionsarbete i attityd- och värderingsfrågor. Men
det handlar också om ledarskap. Staten har inte
föregått med gott exempel utan har varit allra sämst
på att anställa invandrare. Det är politiskt fel att
reducera människor till delar av kvotgrupper eller
att ovanifrån placera in dem i kollektiv. Människors
ursprung är inte en egenskap eller en färdighet och
skall inte vara en relevant faktor vid anställning.
Målet skall var det motsatta; människors ursprung
skall beaktas så lite som möjligt (yrk. 25).

Kristdemokraterna framför i motion Sf334 att
diskriminering är ett övergrepp mot en människa som
dessutom medför ett ekonomiskt problem både för den
drabbade och för samhället i stort. De fackliga
organisationerna har ett ansvar på området, men alla
arbetstagare är inte fackligt anslutna. Därför är
det viktigt att kunskapen om diskriminering är
allmängiltig bland arbetstagare. Det är allas ansvar
att motarbeta och förhindra diskriminering och
mobbning på arbetsplatserna (yrk. 42).

Vänsterpartiet framhåller i sin motion Sf336 att det
är nödvändigt att varje människa, i skolan eller på
arbetsplatsen, varje dag möter världen som den
faktiskt ser ut. Det förutsätter tvärkulturell
kompetens hos utbildningssamordnare och
arbetsgivare. Den som talar fler språk än
majoritetsspråket har stora fördelar av detta i sitt
arbete. Partiet anser därför att tvärkulturell
kompetens liksom flerspråkighet skall räknas som
merit vid alla offentliga anställningar (yrk. 14).

Centerpartiet anser i kommittémotion Ju249 att de
offentliga arbetsgivarna bör vara föredömen i
mångfaldsarbetet och med attitydförändringar för att
möta problemet med brott mot minoriteter. Företag
och organisationer bör se över sina rutiner t.ex.
vid nyrekrytering och ta bort inbyggda hinder som
leder till diskriminering (yrk. 22).

Miljöpartiet anser i motion Sf289 att arbetsgivarna
bör ha strategier, mångfaldsplaner och
personalpolicy som utgår från mångfalden. Regeringen
bör verka för att utländska examina behandlas
rättvist på arbetsmarknaden (yrk. 23).
Arbetsförmedlingarna bör öka sin kompetens om det
mångkulturella samhället (yrk. 24). Flerspråkighet
och kunskap om fler kulturer skall ses som en merit
vid anställning (yrk. 25).

I den enskilda motionen A354 av Marie Granlund (s)
betonas vikten av forskning kring mångfald eftersom
mångfalden inte tas till vara i det svenska närings-
och arbetslivet. Förmågan att ta till vara
mångfalden är avgörande för samhällsekonomin.
Angelägna forskningsområden är hur bakgrundsfaktorer
som kön, etnicitet, funktionshinder och social
bakgrund sammantaget påverkar individens möjligheter
till rekrytering och befordran och hur sådana
olikheter påverkar arbetsgruppers prestationsförmåga
m.m.

I en annan enskild motion, A203 av Cecilia Nilsson
Wigström (fp), sägs det att integrationspolitikens
största misslyckande är att så få människor som
kommer hit släpps in på arbetsmarknaden. Anledningen
är stelbenta regler och diskriminering och att den
offentliga sektorn är dålig på att anställa
invandrare. Bristen på mångfald är till skada för
kvaliteten. Därför bör fler människor med utländsk
bakgrund rekryteras till den offentliga sektorn
(yrk. 2). Mångfaldsplaner må vara bra, anför
motionären, men kunskap är det centrala. Chefer i
den offentliga sektorn bör utbildas i
mångfaldsfrågor (yrk. 1), och detta
utbildningsuppdrag bör ges till Integrationsverket
(yrk. 3).

Utskottets ställningstagande

Alla som bor i Sverige skall oavsett etniskt
ursprung har lika rättigheter, skyldigheter och
möjligheter. Detta ligger till grund för den
generella politikens inriktning.

I skrivelsen om integrationspolitik för 2000-talet
(skr. 2001/02:129) finns en redovisning av hur
inriktningen på integrationspolitiken skall
fortsätta och utvecklas inom olika samhällsområden,
bl.a. inom arbetsmarknadspolitiken. I skrivelsen
framhålls att det också är viktigt att anlägga ett
könsperspektiv på frågorna. Den långsiktiga
inriktningen på arbetet med att förebygga och
motverka rasism m.m. har lagts fast genom en
nationell handlingsplan mot rasism,
främlingsfientlighet, homofobi och diskriminering
(skr. 2000/01:59).
De motioner som behandlas i detta avsnitt
innehåller i stora delar synpunkter som utskottet
kan instämma i. Etnisk diskriminering är en
kränkning av mänskliga rättigheter, men förekommer
dessvärre på den svenska arbetsmarknaden. Mångfalden
måste öka till nytta för kvaliteten i olika
verksamheter och för att skapa mer dynamiska och
kreativa arbetsmiljöer. Vår framtid är beroende av
att vi använder den stora reserv av arbetslösa
människor med rötterna i andra länder som redan
finns i Sverige. Aktivt opinionsarbete, goda exempel
och goda förebilder är viktigt för att ändra
attityder, men det behövs även andra insatser. Ökade
kunskaper och insikter är nödvändiga, liksom
förbättrade rutiner och effektiva verktyg.
Alla statliga myndigheter är i sin verksamhet
skyldiga att beakta integrationsperspektivet. Flera
myndigheter som har stor betydelse för
integrationspolitiken har fått särskilda uppdrag för
att verksamheten i högre grad skall utformas efter
samhällets etniska mångfald. Detta gäller bl.a.
myndigheter inom arbetsmarknads- och
utbildningsområdet.
På den regionala nivån bedriver framför allt
länsstyrelserna ett aktivt integrationsbefrämjande
arbete. Här kan nämnas att länsstyrelserna i
Stockholms, Skåne och Västra Götalands län sedan
1999 har särskilda medel för sådan verksamhet.
Integrationsverket har regeringens uppdrag att följa
hur myndigheternas verksamhet utvecklas och påverkas
av de integrationspolitiska målen.
För att få bättre kunskap och underlag för
insatser som kan öka invandrares delaktighet i
samhället har en särskild utredare fått i uppdrag
att beskriva och analysera fördelningen av makt och
inflytande inom olika samhällsområden ur ett
integrationspolitiskt perspektiv (dir. 2000:57).
Utredaren skall bl.a. undersöka i vilken
utsträckning skillnader i makt och inflytande kan
förklaras av kön och social bakgrund. En
undersökning skall också göras i vilken mån
skillnaderna är relaterade till strukturella
förhållanden i samhället eller till det
förhållningssätt samhällets institutioner har till
personer med olika etnisk bakgrund och i vilken mån
andra förklaringsfaktorer spelar in. Ett
slutbetänkande skall lämnas senast vid utgången av
2004.
En viktig uppgift för Integrationsverket är att
stimulera arbetsgivare inom privat och offentlig
verksamhet att främja den etniska mångfalden i
arbetslivet. Integrationsverket har fått särskilda
medel för att driva på utvecklingen.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO, har
viktiga uppgifter på området. En prioriterad uppgift
är att öka arbetsgivarnas kunskap om vilka krav
lagen ställer på dem för att förebygga och förhindra
diskriminering och etniska trakasserier på
arbetsplatsen. DO har numera också uppgifter på
högskolans område.
AMS har haft i uppdrag att moverka diskriminering
i arbetsförmedlingens verksamhet. En bakgrund till
uppdraget är departementspromemorian Alla lika olika
- mångfald i arbetslivet (Ds 2000:69). Uppdraget har
redovisats till regeringen i oktober 2002. Det har i
första hand tagit sikte på diskriminering på grund
av etnisk tillhörighet, sexuell läggning och
funktionshinder men kunde även omfatta
diskriminering på grund av kön. I uppdraget ingick
bl.a. att se till att personalen inom AMV har
kunskaper om mekanismerna bakom diskriminering, om
reglerna på området och om mångfaldsfrågor. Av
redovisningen framgår t.ex. att det har utarbetats
en webbaserad mångfaldsutbildning och att det vid
samtliga länsarbetsnämnder kommer att finnas
personer med uppgift att vara sakkunniga i
diskrimineringsfrågor.
Utskottet kan helt och hållet instämma i att de
offentliga arbetsgivarna bör vara föredömen på
området. Myndigheternas uppgift att fortlöpande
beakta samhällets etniska mångfald när verksamheten
utformas och bedrivs innebär också att den etniska
mångfalden bland de anställda måste beaktas. Lagen
om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet
ställer krav på att arbetsgivare bedriver ett
målinriktat arbete för att aktivt främja etnisk
mångfald i arbetslivet. Som utskottet redovisat
tidigare har regeringen hösten 1999 uppdragit åt
samtliga myndigheter som lyder under regeringen att
upprätta handlingsplaner för att främja etnisk
mångfald bland de anställda.
De statliga myndigheternas redovisning visar att
alltfler myndigheter har upprättat handlingsplaner
för mångfald, och ytterligare ett antal har
redovisat att de planerar andra aktiva åtgärder.
Enligt budgetpropositionen (utg. omr. 8) skall en
uppföljning göras av hur myndigheterna påverkats och
utvecklats av mångfaldsarbetet. Det kan också nämnas
att Integrationsverket i samråd med DO har sökt
främja kommunernas mångfaldsarbete. En kartläggning
visar att var femte kommun har en mångfaldspolicy
och att drygt var tionde har en handlingsplan för
att främja etnisk mångfald bland de anställda. För
att stimulera utvecklingen har Integrationsverket
anordnat utbildningar om mångfald som
verksamhetsstrategi.
När det särskilt gäller invandrade akademiker har
Integrationsverket i sin delrapport Etnisk mångfald
på frammarsch kommit fram till att det finns både
individuella och strukturella hinder i vägen till
ett kvalificerat arbete. Individuella hinder som
bristande kunskaper i svenska förvandlas ofta till
ett strukturellt hinder när arbetsgivares krav på
språkkunskaper blir orimligt höga eller irrelevanta.
I detta sammanhang kan utskottet notera att
regeringen givit Statens kvalitets- och kompetensråd
i uppdrag att utarbeta ett förslag till
preparandutbildning för invandrade akademiker.
Syftet är att förbereda deltagarna på att arbeta som
handläggare i statsförvaltningen.
Inom ramen för det tidigare nämnda uppdraget till
Integrationsverket att stimulera etnisk och
kulturell mångfald inom arbetslivet bl.a. för
personer med akademisk utbildning har verket
initierat och tillsammans med kommuner,
arbetsförmedlingar m.fl. gett stöd till olika
projekt i syfte att matcha arbetsgivares
personalbehov med arbetslösa invandrare. Verket har
också genomfört en informationssatsning för att
inspirera arbetsgivare att se mångfald som en
möjlighet såväl för personal- och
kompetensförsörjning som för utveckling och
konkurrenskraft. Enligt vad som redovisas i
budgetpropositionen för 2003 (utg. omr. 8) är syftet
på längre sikt att öka arbetsgivarnas benägenhet att
anställa invandrare.
Utskottet kan också notera att en utredare har
haft i uppdrag att utveckla metoder och modeller för
validering av utländsk yrkeskompetens på gymnasial
nivå. Utredaren avlämnade ett betänkande hösten 2001
(SOU 2001:78). En proposition om validering är
aviserad till den 21 mars i år.
I dagarna har regeringen beslutat att inrätta en
arbetsgrupp som skall undersöka hur näringslivets
engagemang i arbetet för att integrera invandrare på
arbetsmarknaden bättre kan tas till vara. Gruppen
skall peka på goda exempel inom näringslivet på
insatser mot etnisk diskriminering.
Slutligen skall nämnas att det i lagen om
offentlig upphandling numera har gjorts tydligt att
upphandlande enheter får ställa särskilda
kontraktsvillkor, exempelvis s.k.
antidiskrimineringsklausuler.
Här skall också nämnas att Integrationsverket och
DO har haft en aktiv roll med att ge stöd åt ett
antal lokala s.k. antidiskrimineringsbyråer och att
särskilt ekonomiskt stöd har avsatts för detta
ändamål.

Utskottet vill för sin del framhålla följande.

Redovisningen ovan visar enligt utskottets mening
på bredden av åtgärder som behövs och som utförs på
detta område. Ansvaret för att åstadkomma
förändringar ligger dock inte bara på det offentliga
utan också på enskilda arbetsgivare och deras
organisationer, på de fackliga organisationerna och
på de enskilda människorna.
En stor del av det pågående och utförda arbetet
som redovisats ovan svarar väl mot flera av de
synpunkter som förs fram i motionerna i detta
avsnitt. Någon åtgärd kan inte anses påkallad från
riksdagens sida. Motionerna A203 yrkandena 1-3 (fp),
A354 (s), Ju249 yrkande 22 (c), Sf289 yrkandena 23
och 24 (mp), Sf332 yrkande 25 (m) och Sf334 yrkande
42 (kd) avstyrks därför.
När det gäller den särskilda frågan om
tvärkulturell kompetens liksom flerspråkighet anser
utskottet liksom Vänsterpartiet och Miljöpartiet att
sådana meriter kan vara värdefulla i både offentliga
och andra anställningar. Enligt utskottets mening är
det dock inte riksdagens sak att bestämma vilket
meritvärde olika slag av erfarenhet och kompetens
skall ges vid anställning. Motionerna Sf289 yrkande
25 (mp) och Sf336 yrkande 14 (v) avstyrks.

Lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av ett motionskrav bl.a. om
översyn av den nuvarande lagstiftningen
konstaterar utskottet dels att en proposition
är aviserad med ett förslag som ersätter den
nuvarande lagen, dels att en utredning har i
uppdrag att överväga en sammanhållen
lagstiftning mot diskriminering. Motionen
avstyrks. I avsnittet behandlas också
motioner som rör lagreglerat aktivt arbete
för mångfald, mångfaldsplaner och frågor om
positiv särbehandling. Även dessa motioner
avstyrks. Jämför reservationerna 14 (fp), 15
(mp), 16 (kd), 17 (m) och 18 (fp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Lagen (1999:130) om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet trädde i kraft den 1
maj 1999 och ersatte 1994 års lag mot etnisk
diskriminering. Lagen har till ändamål att oavsett
etnisk tillhörighet främja lika rättigheter i fråga
om arbete, anställningsvillkor och andra
arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet.
Lagen föreskriver också (2 §) att arbetsgivare och
arbetstagare skall samverka för att främja etnisk
mångfald i arbetslivet. Lagen innehåller regler (4-7
§§) om aktiva åtgärder och målinriktat arbete för
att främja etnisk mångfald i arbetslivet och om
förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet (8-11
§§). Förbudet mot diskriminering är i huvudsak
uppbyggt på samma sätt som i lagen (1999:132) om
förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer
med funktionshinder och lagen (1999:133) om förbud
mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell
läggning. Sedan 2001 överensstämmer i princip även
jämställdhetslagens (1991:433) diskrimineringsförbud
i sin uppbyggnad med 1999 års lagar. En skillnad är
dock att 1999 års lagar saknar en motsvarighet till
jämställdhetslagens uttryckliga undantag från
diskrimineringsförbudet för sådana beslut som är ett
led i strävanden att främja jämställdhet i
arbetslivet.

I lagen om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet finns också regler om förbud mot vissa
repressalier och en skyldighet för arbetsgivare att
utreda och vidta åtgärder mot trakasserier (12 och
13 §§). Påföljderna vid brott mot 8-13 §§ är
ogiltighet och skadestånd. Dessa tvister handläggs
enligt lagen om rättegången i arbetstvister.
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) skall
se till att lagen följs och kan föra talan för en
enskild arbetstagare eller arbetssökande.
En arbetsgivare som inte följer föreskrifterna om
aktiva åtgärder kan bli vitesförelagd av Nämnden mot
diskriminering att fullgöra sina skyldigheter.
Framställning om sådant vitesföreläggande kan göras
av DO eller, i det fall att DO inte vill göra det,
av en central kollektivavtalsbunden
arbetstagarorganisation.
Som redovisats ovan i avsnittet Allmänna frågor om
mångfald och etnisk diskriminering har det lagts
fram ett förslag om en lag som från den 1 juli i år
skall ersätta 1999 års lag om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet. Lagförslaget har ett
bredare tillämpningsområde än den nu gällande lagen
genom att det även skall gälla vid arbetsförmedling,
vid start eller bedrivande av näringsverksamhet, vid
yrkesutövning och vid medlemskap och medverkan i
arbetstagarorganisationer, arbetsgivarorganisationer
och yrkesorganisationer. Av redovisningen ovan
framgår även att vissa frågor som rör etnisk
diskriminering ingår i 2002 års
diskrimineringsutredning.

Motioner

Allmänna frågor om lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet

Folkpartiet anser i motion Sf226 att den nya lagen
är ett steg framåt men att den inte har åstadkommit
dramatiska förändringar i arbetslivets struktur. När
lagen nu börjar bli känd ökar antalet anmälningar
och klagomål till DO och de fackliga
organisationerna. DO en liten myndighet som riskerar
att förlamas av strömmen av anmälningar. Lösningen
kan ligga i ett nätverk av organisationer på
gräsrotsnivå. Enligt Folkpartiet är det också
angeläget att se över om inte den nuvarande
diskrimineringslagstiftningen inklusive
sanktionsmöjligheterna kan skärpas (yrk. 27 i denna
del).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av denna motion kan utskottet liksom
Folkpartiet konstatera att anmälningarna och
klagomålen till DO om etnisk diskriminering i
arbetslivet ökar. DO har fått förstärkta resurser.
Utskottet kan också liksom Folkpartiet se som en
modell att det skapas nätverk av organisationer på
gräsrotsnivå. Regeringen har anslagit resurser för
att utveckla och stimulera försök med lokal
antidiskrimineringsverksamhet. Integrationsverket
och DO har en aktiv roll med att ge råd och stöd
till ett antal lokala s.k.
antidiskrimineringsbyråer. Minst lika viktigt är
dock att de fackliga organisationerna tar sitt
ansvar på området, särskilt när frågorna har
arbetslivsanknytning. Där finns kunskapen om den
arbetsrättsliga lagstiftningen, traditionen att i
första hand försöka lösa uppkomna problem i
förhandlingar med motparten och vanan vid
arbetsrättsliga processer. Med anledning av det som
sägs om en översyn av diskrimineringslagstiftningen
och sanktionsmöjligheterna vill utskottet hänvisa
dels till den proposition som är aviserad till mars
månad, dels till det uppdrag som 2002 års
diskrimineringsutredning har. Dessa
ställningstaganden bör inte föregripas. Utskottet
avstyrker motion Sf226 yrkande 27 i denna del (fp).

Lagreglerat aktivt arbete för mångfald

Kristdemokraterna hänvisar i sin kommittémotion
Sf334 till det uppdrag som regeringen givit alla
myndigheter att upprätta handlingsplaner för att
främja etnisk mångfald bland sina anställda. Enligt
motionen hade endast 33 % av samtliga myndigheter
färdigställt en sådan handlingsplan 2000. Enbart två
av dem hade utförligt redovisat vad de gjort för att
få fler anställda med invandrarbakgrund medan tre
inte hade redovisat några åtgärder alls. Partiet
hänvisar till att det enligt budgetpropositionens
redovisning inte har skett någon positiv förändring.
Regeringen bör verka för att arbetet med att
upprätta handlingsplanerna påskyndas (yrk. 44).

Vänsterpartiet framhåller i motion Sf336 att
mångfaldsplaner är ett viktigt redskap för mångfald
i arbetslivet. Alla större arbetsplatser borde på
sikt bli skyldiga att upprätta sådana planer.
Regeringens uppdrag till myndigheterna att inkomma
med planer är en bra början, men det är önskvärt att
även kommuner och landsting liksom privata
arbetsgivare med fler än 25 anställda omfattas av
detta. Lagen bör ändras så att dessa arbetsgivare
åläggs att upprätta planer (yrk. 13).

Miljöpartiet anser i motion Sf289 att
mångfaldsplaner skall krävas av alla arbetsgivare
med fler än tio anställda (yrk. 21).

I den enskilda motionen av Anders Bengtsson m.fl.
(s), K433, framhålls vikten av att kommunerna tar
ett större ansvar för integrationsfrågorna. För att
bli förebilder bör alla kommuner upprätta
mångfaldsplaner med konkreta mål som följs upp
kontinuerligt (yrk. 5).

Utskottets ställningstagande

Utskottet har ovan redovisat vissa uppgifter ur
budgetpropositionen om förekomsten av
mångfaldsplaner och annat aktivt arbete för ökad
mångfald. Det hade varit önskvärt att betydligt fler
offentliga arbetsgivare verkligen bedrev ett aktivt
och målinriktat mångfaldsarbete. Med sådana åtgärder
kan ett mångfaldstänkande föras in i arbetslivet,
vilket kan bidra till att den etniska mångfalden i
samhället speglas även där. Liksom Vänsterpartiet
anser utskottet att uppdraget till myndigheterna att
inkomma med planer är en bra början. Utskottet är
däremot inte berett att i nuläget ställa sig bakom
motionskraven om regler som anger att vissa
kategorier arbetsgivare skall vara skyldiga att
upprätta mångfaldsplaner. Utskottet vill i stället
hänvisa till de förväntningar som uttalades i
förarbetena till lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet om att parterna
gemensamt utformar åtgärdsprogram. Motionerna K433
yrkande 5 (s), Sf289 yrkande 21 (mp) och Sf336
yrkande 13 (v) avstyrks.

Utskottet hade alltså gärna sett att fler
myndigheter hade upprättat mångfaldsplaner. Det hade
också varit bra om planerna mer utförligt hade
redovisat vilka ansträngningar som gjorts. Utskottet
förutsätter att regeringen verkar för att arbetet
med handlingsplanerna påskyndas utan något särskilt
uttalande från riksdagens sida. Motion Sf334 yrkande
44 (kd) avstyrks.

Positiv särbehandling

Moderaterna vänder sig i kommittémotion Sf332 mot
kvotering och positiv särbehandling. Det är
teoretiskt fråga om olika saker, men båda för med
sig att vissa personer diskrimineras när deras
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå
tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som
tagits fram för att gynna andra människor i en
politiskt definierad grupp. Även om den grupp som
gynnas kan anses vara underrepresenterad eller
felbehandlad innebär kvotering att ännu ett fel
begås. Lösningen på problemet att en grupp människor
felbehandlas är med andra ord inte att en annan
grupp felbehandlas. Kvotering är diskriminerande och
skapar växande spänningar mellan människor (yrk.
26).

Folkpartiet säger nej till särbehandling på grund av
etnicitet i sin motion Sf226. Det är enligt motionen
ett faktum att det i dag förekommer en förödande
negativ särbehandling av personer med
invandrarbakgrund. Att s.k. positiv särbehandling är
det effektiva botemedlet är dock inte säkert. Enligt
Folkpartiet finns det flera principiella och
praktiska argument mot att införa sådana lagregler.
Risken är en kategorisering av individer efter
etnisk tillhörighet, vilket skulle befästa redan
existerande fördomar. Grupptillhörighet skulle bli
en merit i stället för den enskildes individuella
meriter. Det skulle också bli praktiska
avgränsningsproblem som kan leda till krångel och
obehag eftersom arbetsgivaren måste ha sökandens
etniska bakgrund klar för sig. I stället för att
utgå från ett diskrimineringsperspektiv måste
inriktningen vara att fler kan se möjligheterna.
Staten skulle kunna visa vägen genom egna
integrationsplaner. Än viktigare är att förändra de
strukturer som i dag hindrar hundratusentals gamla
och nya svenskar att komma in på arbetsmarknaden i
allmänhet och efter kompetens i synnerhet. Utom på
en avgränsad del av arbetsmarknaden råder full
frihet att anställa så länge som ingen
diskrimineras. Lagregler om positiv särbehandling
skulle kunna bli ett slag i luften (yrk. 28).

Vänsterpartiet anser enligt motion Sf336 att
begreppet positiv särbehandling även
fortsättningsvis bör förbehållas förhållandet mellan
könen. När det gäller etnisk diskriminering bör man
använda begreppet positiv likabehandling. En
myndighet eller ett företag som i sin
jämställdhetsplan och/eller mångfaldsplan angivit
att positiv särbehandling och positiv likabehandling
tillämpas skulle vid rekrytering först kunna
konstatera vilket kön som är underrepresenterat och
därefter, vid lika meriter, tillämpa positiv
likabehandling i förhållande till en sökande som
tillhör "majoritetssamhället" och en sökande av
annat etniskt ursprung. Det förutsätts att
arbetsgivaren och den fackliga organisationen enats
om vad som skall anses vara tillräckliga meriter.
Regeringen bör lägga fram ett lagförslag så att
myndigheter ges möjlighet att i sina mångfaldsplaner
ha positiv likabehandling som ett mål för sitt
rekryteringsbehov (yrk. 15).

Miljöpartiet anser i kommittémotion Sf289 att den
som tillhör den underrepresenterade gruppen skall
anställas vid likvärdiga meriter (yrk. 22).

Utskottets ställningstagande

När regler mot diskriminering diskuteras ställs i
allmänhet samtidigt frågan om några undantag skall
vara möjliga. Ett särskilt fall av undantag är
sådana som motiveras av ett önskemål om att ge
företräde till personer som tillhör en viss grupp.
Frågan blir då om ett företräde på den grunden
strider mot likabehandlings- eller
antidiskrimineringsprincipen. Diskussionen kan utgå
från vitt skilda utgångspunkter - politiska,
ideologiska, juridiska eller andra tankegångar. Den
kan föras i termer av omvänd diskriminering, positiv
diskriminering, positiv särbehandling, kvotering,
positiv likabehandling m.m. Vad som skall hänföras
till undantag blir beroende av hur huvudprincipen
bestäms. Huvudprincipen kan formuleras så att den i
praktiken inte är uttryck för en formell
likabehandlingsprincip. Ett diskrimineringsförbud
kan t.ex. vara utformat så att det endast ger skydd
för minoriteter eller för en på visst sätt avgränsad
grupp. Förbudet i 2 kap. 15 § regeringsformen mot
lagstiftning som innebär att en medborgare
missgynnas därför att han med hänsyn till etniskt
ursprung m.m. tillhör en minoritet är av detta slag.
1999 års lagar skiljer sig i detta hänseende från
varandra. Medan förbuden mot diskriminering på
etnisk grund och på grund av sexuell läggning kan
sägas ge skydd åt alla oavsett etnisk tillhörighet
respektive sexuell läggning innebär förbudet mot
diskriminering på grund av funktionshinder endast
ett skydd för personer med funktionshinder.

Även preciseringen av ett förbud skulle kunna
utesluta att viss särbehandling skall betraktas som
diskriminerande. Kända exempel är i fråga om
könsdiskriminering ett krav på att endast manliga
modeller skall visa herrkläder och från området för
etnisk diskriminering att endast mörkhyade personer
kan tänkas som huvudrollsinnehavare i en uppsättning
av Porgy and Bess. Enligt ett sätt att resonera
befinner sig kvinnan och mannen som söker
fotomodellarbetet inte i en situation där
likabehandlingsprincipen är tillämplig, lika lite
som den mörkhyade sångaren och den blonde blåögde
sångaren gör det. Med detta synsätt skulle det
därför inte vara fråga om diskriminering. EG-rättens
diskrimineringsbegrepp utgår i fall av direkt
diskriminering från en jämförelse mellan personer
som befinner sig i en "likartad" eller "jämförbar"
situation, och den svenska lagstiftningen utgår från
motsvarande terminologi.
Andra kända och möjligen mer komplicerade exempel
är hur man skall se på krav på svenskt medborgarskap
vid säkerhetsklassade tjänster, företräde på grund
av s.k. dubbel kulturkompetens, hänsyn till vissa
äldres önskemål om att endast ta emot hemtjänst av
kvinnlig personal eller religiösa samfunds önskemål
om att endast anställa personer som är anhängare av
läran. I samtliga fall är det fråga om sådant som
ligger de olika diskrimineringsgrunderna nära. På
motsvarande sätt som i exemplen i det föregående
stycket skulle kravet på svenskt medborgarskap,
dubbel kulturkompetens, kvinnligt kön eller viss
religiös övertygelse i vissa fall kunna ses som en
förutsättning för arbetet som utesluter att den som
inte motsvarar kravet kan anses befinna sig i en
likartad situation. Det rör sig då om det som i den
EG-rättsliga terminologin anges som "verkliga och
avgörande yrkeskrav".
Med detta sätt att resonera - så sker i den
förutnämnda utredningen SOU 2002:43 - blir det inte
nödvändigt att formulera undantag t.ex. av
innebörden att likabehandlingsprincipen får vika när
särskilt tunga skäl talar för det. Utredarens
förslag till förbudsregler i fråga om direkt
diskriminering innehåller därför inga undantag för
"ideellt eller annat särskilt intresse", vilket
däremot finns i 1999 års lagar. Utredaren menar att
flera av de exempel som i förarbetena till dessa
lagar beskrivs som undantag i stället kan hänföras
till kriteriet likartad/jämförbar situation. Åter
andra exempel på undantag i 1999 års förarbeten har
enligt utredaren inte med diskrimineringsgrunden att
göra. Utskottet återkommer strax till detta.
I övrigt bygger utredarens förslag på
diskrimineringsförbud av liknande slag som i 1999
års lagar, alltså ett förbud mot direkt
diskriminering som är byggt på kriterierna
"missgynnande" och "likartad/jämförbar situation"
och med kravet att det skall finnas ett "samband"
mellan missgynnandet och diskrimineringsgrunden
(etnisk tillhörighet, funktionshinder etc.). Det
skall alltså krävas att de personer som jämförs
befinner sig i en likartad/jämförbar situation och
att det finns ett samband mellan missgynnandet och
diskrimineringsgrunden.
För att undvika tankefel är det viktigt att rent
systematiskt se varje diskrimineringsgrund för sig.
Följande exempel ges som illustration, utan att
utskottet för den skull uttalar sig om det
berättigade i resonemanget. En svensk kvinna och en
man med ett annat etniskt ursprung söker samma
arbete, som avser hemtjänst till en speciell grupp
äldre som av kulturbetingade skäl har svårt att
acceptera män i den uppgiften. Kvinnan får arbetet.
Mannen, som har lång erfarenhet av hemtjänst, anser
sig diskriminerad på grund av kön. Arbetsgivaren
skulle då kunna tänkas invända att mannen och
kvinnan inte var i likartad/jämförbar situation; det
var ett verkligt och avgörande yrkeskrav att vara
kvinna. Om mannen i stället hävdar att han blivit
diskriminerad på grund av sitt etniska ursprung
skulle arbetsgivaren kunna göra samma invändning,
dvs. att könstillhörigheten var ett yrkeskrav som
mannen inte uppfyllde. I detta fall kan man också
tänka sig en annan invändning från arbetsgivaren,
nämligen att urvalet inte hade något samband med
mannens etniska ursprung. Med den utformning lagarna
har i dag är ytterligare en invändning tänkbar.
Arbetsgivaren skulle kunna hävda att det var fråga
om en sådan intressekonflikt som enligt nuvarande
lagstiftning motiverar undantag, alltså att
anställningen av kvinnan var berättigad av ett
ideellt eller annat särskilt intresse som
uppenbarligen är viktigare än intresset att
förhindra etnisk diskriminering i arbetslivet. Den
nuvarande lagstiftningen öppnar alltså för olika
typer av invändningar, som beroende på hur
argumentationen förs kan hänföras till det ena eller
andra slaget.
Vissa ytterligare typsituationer beskrivs ibland
som ett undantag, t.ex. anställningsbeslut som
grundar sig på företrädesrättsreglerna i lagen om
anställningsskydd. Enligt den nyssnämnda utredningen
skall sådant inte alls hänföras till diskriminering
eftersom det inte finns något samband mellan
särbehandlingen och diskrimineringsgrunden. Ett
motsvarande fall skulle kunna vara ett företräde
till anställning av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Såväl den tidigare som den nuvarande
jämställdhetslagen skiljer sig åt i ett hänseende
från 1999 års lagar. Jämställdhetslagen innehåller
ett uttryckligt undantag från principen om
likabehandling. Undantag är nämligen tillåtet om det
är "ett led i strävanden att främja jämställdhet i
arbetslivet". Regeringsformen har motsvarande
undantag från det principiella förbudet mot
könsdiskriminering. Jämställdhetslagen medger alltså
att kön, dvs. det som är diskrimineringsgrunden i
lagen, i vissa situationer är ett godtagbart skäl
för särbehandling. Lagen kräver inte att den person
som får företräde på grund av sitt kön har några
särskilda kvalifikationer för arbetet. Det blir
alltså svårt att hänföra det till kriteriet
"likartad/jämförbar situation".
Som redovisats under Vissa bakgrundsuppgifter ovan
ingår det i uppdraget för 2002 års
diskrimineringsutredning att ta ställning till om
det bör införas regler om positiv särbehandling på
grund av etnisk tillhörighet.
Frågan om positiv särbehandling diskuterades i
förarbetena till 1999 års lagar. Lagstiftarens
inställning, som avvek från de bakomliggande
utredningsförslagen, var att lagarna inte borde
innehålla uttryckliga sådana regler.
Arbetsmarknadsutskottet kommenterade saken och
pekade på att det i speciella situationer skulle
vara möjligt att välja en särskild sökande som
tillhör en utsatt grupp på arbetsmarknaden. Det
skulle då, med lagens terminologi, inte finnas ett
samband mellan särbehandlingen och
diskrimineringsgrunden etnisk tillhörighet.
Alternativt skulle särbehandlingen kunna motiveras
av ett ideellt eller annat särskilt intresse. Skälet
till arbetsgivarens val skulle då i stället vara
arbetsmarknadspolitiskt. Utskottet kommenterade
också i mera allmänna ordalag svårigheterna med att
utforma uttryckliga regler om positiv särbehandling.
De i detta sammanhang berörda motionerna
illustrerar väl de olika problem som är förknippade
med regler om positiv särbehandling. Som utskottet
uppfattar Moderaternas motion ger den uttryck för
ett mer eller mindre kategoriskt avståndstagande
från tankar på att beslut skulle få styras av något
annat än en bedömning av den enskilda individens
faktiska förutsättningar eller i varje fall inte av
en persons etniska bakgrund. Om det betyder att
partiet även tar avstånd från positiv särbehandling
som ett medel i jämställdhetspolitiken är oklart.
Utskottet kan här påminna om att såväl vår egen
grundlag som EG-rätten ger visst utrymme åt sådan
särbehandling i jämställdhetssyfte.
Även Folkpartiets motion uttrycker tveksamhet mot
att positiv särbehandling skulle vara rätt metod.
Principiella och praktiska argument åberopas mot
sådana lagregler.
Miljöpartiet intar en ståndpunkt som tvärtom
innebär att den etniska bakgrunden i vissa fall
skall vara utslagsgivande, nämligen när
arbetsgivaren står i valet mellan personer som kan
anses ha likvärdiga meriter. Denna ståndpunkt
innebär något annat och mer långtgående än den
princip som jämställdhetslagen bygger på när lagen
ger arbetsgivare en möjlighet att i vissa fall
tillämpa positiv särbehandling. Som utskottet
uppfattar Miljöpartiets förslag skulle det
förutsätta att arbetsgivare måste skilja ut de
personer som kan anses ha likvärdiga meriter och
bland dem välja en person ur den underrepresenterade
gruppen. Motionen ger inte svar på hur valet skulle
göras om det inom den gruppen fanns representanter
från olika minoritetsgrupper och om principen skulle
tillämpas även i det fall att det bland sökande med
likvärdiga meriter fanns personer t.ex. av
underrepresenterat kön, med funktionshinder eller
tillhörande en sexuell minoritet.
Om man med likabehandling menar att i varje
situation den person undantagslöst skall ha
företräde som har de i någon mening bästa meriterna
säger man samtidigt att den personen "har rätt till"
arbetet. Detsamma gäller om normen i stället är att
en viss person inom en grupp med likvärdiga meriter
skall ha företräde. Det innebär en inskränkning av
den principiellt sett fria anställningsrätt som
svensk arbetsrättslig lagstiftning alltjämt utgår
från. Man medger i sådant fall inte arbetsgivaren
att i valet mellan två sökande låta t.ex.
arbetsmarknadspolitiska hänsyn eller
jämställdhetsskäl fälla utslaget.
Vänsterpartiet för resonemanget i termer av
positiv likabehandling och beskriver hur
jämställdhetsintresset skulle kunna förhålla sig
till intresset av etnisk mångfald. Motionen visar
enligt utskottets mening hur komplexa dessa frågor
är.
Utskottet kan sammanfattningsvis inte ansluta sig
till de resonemang som innebär ett kategoriskt
avvisande av tankar om positiv särbehandling. Att
frågan är komplicerad och kräver ingående
överväganden framstår som klart. Utskottet välkomnar
därför att frågan omfattas av 2002 års
diskrimineringsutredning.
Med det anförda avstyrks motionerna Sf226 yrkande
28 (fp), Sf289 yrkande 22 (mp), Sf332 yrkande 26 (m)
och Sf336 yrkande 15 (v).

Talerätt i Nämnden mot diskriminering

Enligt Vänsterpartiet i motion Sf336 har 1999 års
lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i
arbetslivet inte verkat tillräckligt länge för att
kunna utvärderas. Nämnden mot diskriminering har en
viktig roll enligt partiet. Vänsterpartiet står fast
vid sin tidigare uppfattning att en facklig
organisation som har kollektivavtal med sin
arbetsgivare skall kunna vända sig till nämnden för
att stödja sina medlemmar utan att gå via DO. Lagen
bör ändras i enlighet med detta (yrk. 12).

Utskottets ställningstagande

Ett motsvarande krav från Vänsterpartiet behandlades
i förra årets betänkande 2001/02:AU3. Frågan gäller
rätten för fackliga organisationer att föra talan om
vite i nämnden mot arbetsgivare som inte följer
föreskrifterna om aktiva åtgärder. Denna möjlighet
infördes från den 1 januari 2001. En motsvarande
ordning gäller som för vitesförelägganden enligt
jämställdhetslagen. Vad partiet vänder sig mot är
att den fackliga organisationens talerätt i nämnden
är subsidiär i förhållande till DO:s talerätt,
vilket innebär att organisationen har talerätt
endast i de fall DO förklarat sig inte vilja göra en
framställning. Skälet är att tillsynsansvaret enligt
lagen i första hand ligger på ombudsmannen.
Utskottet anser att den gällande ordningen har goda
skäl för sig, men kan samtidigt konstatera att 2002
års diskrimineringsutredning också skall göra en mer
allmän översyn av lagstiftningen mot diskriminering
i arbetslivet och se över eventuella brister. Skulle
det finnas belägg för att den nuvarande ordningen
innebär nackdelar i den praktiska tillämpningen
utgår utskottet från att utredningen överväger
behövliga ändringar. I uppdraget ingår för övrigt
även att analysera vilken funktion
Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot diskriminering
fyller och om det finns något behov av att behålla
särskilda organ med de uppgifter nämnderna har i
dag. Utskottet avstyrker motion Sf336 yrkande 12
(v).

Sammanhållen lagstiftning mot
diskriminering

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av motionsyrkanden som förordar
att dagens diskrimineringslagar ersätts av en
sammanhållen lagstiftning mot diskriminering
hänvisar utskottet till den utredning som nu
pågår och har i uppdrag bl.a. att överväga en
sådan lagstiftning. Motionerna avstyrks.
Jämför reservation 19 (fp, c).

Vissa bakgrundsuppgifter

Den förutnämnda 2002 års diskrimineringsutredning
skall enligt sina direktiv (dir. 2002:11) En
sammanhållen diskrimineringslagstiftning bl.a.
överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering
som omfattar alla eller flertalet
diskrimineringsgrunder och samhällsområden. Frågan
om en samordnad lagstiftning hade diskuterats redan
i samband med riksdagsbehandlingen av 1999 års tre
lagar mot diskriminering. Enligt
arbetsmarknadsutskottet borde i första hand en
samordning ske av lagstiftningen mot etnisk
diskriminering, diskriminering på grund av
funktionshinder och på grund av sexuell läggning.
Utskottets uppfattning var dock att lagarna borde få
verka någon tid innan frågan utreddes. I en kommande
utredning borde man enligt utskottet också kunna
överväga för- och nackdelarna med att låta
jämställdhetslagstiftningen ingå i en sådan
samordning (1998/99:AU4). Med anledning av motioner
om att vissa ombudsmän under regeringen borde slås
samman till en ombudsmannainstitution och att en
sådan myndighet borde vara en myndighet under
riksdagen har konstitutionsutskottet föreslagit en
utredning för att undersöka om det finns
förutsättningar för detta (2000/01:KU3). I det
sammanhanget uttalade konstitutionsutskottet att
frågan om huvudmannaskapet för dessa ombudsmän måste
ses i ljuset av de uppgifter som ombudsmännen
tilldelas. - Uppdraget att överväga en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning ligger nu alltså i den
parlamentariskt sammansatta 2002 års
diskrimineringsutredning. Uppdraget skall som nämnts
tidigare redovisas senast den 1 december 2004.

Motioner

Folkpartiet, som i sin motion Sf226 En ny
integrationspolitik vill ha en översyn av
möjligheten att skärpa
diskrimineringslagstiftningen, anser att dagens
diskrimineringslagar bör samlas i en lag som
innefattar alla former av diskriminering (yrk. 27 i
denna del). Motsvarande förslag finns i partiets
motioner L249 Sexuellt likaberättigande (yrk. 12)
och A241 En liberal jämställdhetspolitik (yrk. 14).
I motionerna framhålls att de metoder som används
även i framtiden bör kunna vara olika beroende på
vilka uttryck diskrimineringen tar sig.

Utskottets ställningstagande

Med anledning av Folkpartiets motioner vill
utskottet hänvisa till att frågan om en sammanhållen
lagstiftning omfattas av 2002 års
diskrimineringsutredning. I direktiven (dir.
2002:11) uttalas att skyddet mot diskriminering i
princip bör vara lika för de olika
diskrimineringsgrunderna, dock med beaktande av de
särskilda förutsättningar som gäller för olika
samhällsområden. Det sägs också att en samordnad
diskrimineringslagstiftning skulle kunna skapa en
större överskådlighet och därmed lättare få
genomslag. Med detta kan utskottet konstatera att
Folkpartiets synpunkter väsentligen får anses
tillgodosedda. Motionerna A241 yrkande 14 (fp), L249
yrkande 12 (fp) och Sf226 yrkande 27 i denna del
(fp) avstyrks.

Diskriminering på grund av ålder

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av ett antal motionsförslag om
skydd mot diskriminering på grund av ålder
hänvisar utskottet till den utredning som nu
pågår och bl.a. har i uppdrag att överväga
denna fråga. Motionerna avstyrks. Jämför
reservation 20 (fp, kd, c).

Vissa bakgrundsuppgifter

Av redovisningen ovan i avsnittet Allmänna frågor om
mångfald och etnisk diskriminering framgår att det i
uppdraget (dir. 2002:11) för 2002 års
diskrimineringsutredning ingår att överväga en
gemensam lagstiftning som omfattar alla eller
flertalet diskrimineringsgrunder och
samhällsområden. Där ingår även att undersöka
behovet av en lagstiftning som skyddar mot
diskriminering på grund av ålder även på andra
samhällsområden än arbetslivet i den mening som
avses i direktivet om likabehandling i arbetslivet.
Även frågan om tillsynen över efterlevnaden av
sådana regler skall övervägas.

Motioner

Folkpartiet anser i motion So358 att det är viktigt
att man i arbetslivet uppskattar den tillgång som
livserfarenhet parad med kunskap innebär. Men
intresset att anställa äldre är tyvärr mycket lågt,
näringslivet satsar hellre på yngre. För att klara
sjukvård, omsorg och goda pensioner måste vi arbeta
längre. Mot den bakgrunden behövs det enligt
Folkpartiet lagstiftning mot åldersdiskriminering i
arbetslivet (yrk. 1). Det behövs också en nationell
handlingsplan för att undanröja de hinder som finns
på arbetsmarknaden för äldres möjligheter att arbeta
(yrk. 2).

Kristdemokraterna framför i sin kommittémotion A224
att forskningen inte ser några entydiga samband
mellan ålder och prestationsförmåga. Faktiska
åldersförändringar kompenseras oftast genom ett mer
rationellt arbetssätt med erfarenhet som bas.
Lojalitet och engagemang skapar stabilitet på
arbetsplatsen. Människor som har balans mellan
arbete och privatliv är mest produktiva. Många äldre
anser att deras kompetens och erfarenhet inte
tillräckligt tas till vara. Äldre har också svårt
att komma tillbaka till arbetslivet efter
långtidssjukskrivning eller långtidsarbetslöshet.
Kristdemokraterna anser att
diskrimineringslagstiftningen så snabbt som möjligt
bör utökas till att omfatta förbud mot
diskriminering av äldre (yrk. 1).

Med delvis likartade argument framförs motsvarande
yrkande i en enskild kd-motion, A213 av Sven Brus
och Kenneth Lantz (båda kd), som också pekar på att
de äldres breda erfarenhet och förvärvade kompetens
behövs alltmer i samhället (yrk. 1).

Centerpartiet framhåller i kommittémotion A239 att
många äldre i dag har en besvärlig situation på
arbetsmarknaden. Livserfarenheten är stor medan den
formella utbildningsnivån kan vara lägre, vilket
inte behöver vara detsamma som t.ex. mindre
kunskaper eller mindre benägenhet till förändring.
Ändå förekommer det åldersdiskriminering, ibland mer
eller mindre öppet exempelvis i platsannonser.
Regeringen bör återkomma med förslag hur EU:s
lagstiftning kan genomföras inom alla områden av det
svenska arbetslivet (yrk. 34).

Ulf Holm och Barbro Feltzing (båda mp) vänder sig i
motion A337 mot att det fortfarande är fullt lagligt
med åldersdiskriminering. Det är ett brott mot
mänskliga rättigheter. Dessutom har de
diskriminerande företagen mycket att förlora på att
inte anställa äldre. Det finns inga strategier i
Sverige för att komma till rätta med problemet,
vilket är allvarligt. Regeringen bör följa det
brittiska exemplet och införa en uppförandekod för
svenska arbetsgivare (yrk. 3).

Utskottets ställningstagande

En del av EU:s s.k. diskrimineringspaket är
direktivet om inrättande av en allmän ram för
likabehandling i arbetslivet. Detta direktiv (ibland
benämnt arbetslivsdirektivet) behandlar
arbetslivsområdet i vid mening och omfattar bl.a.
diskrimineringsgrunden ålder. Frågan om genomförande
av detta direktiv omfattas av uppdraget för 2002 års
diskrimineringsutredning. Utredningen skall lämna
förslag till hur direktivets bestämmelser om
åldersdiskriminering skall genomföras i Sverige.
Eftersom det inte finns någon ombudsman eller
motsvarande organ som har till uppgift att bevaka
frågor om åldersdiskriminering finns det enligt
utredningsdirektiven även anledning att överväga hur
tillsynen över efterlevnaden av förbudet skall
utövas.

Utskottet instämmer i motionernas beskrivning av
värdet på arbetsmarknaden av de äldre med deras
kunskaper och erfarenheter. Att denna tillgång inte
alltid tas till vara som den borde råder det inga
tvivel om. Detta är en sak som också framhålls i
EU:s sysselsättningsriktlinjer när det anges att
medlemsstaterna skall utforma en politik för s.k.
aktivt åldrande. För att klara välfärden och
pensionerna måste vi, som Folkpartiet framhåller,
arbeta längre. Detta är också en anledning till att
det har införts en rätt att arbeta till 67 års
ålder.
Utskottet välkomnar att frågan om lagstiftning mot
åldersdiskriminering utreds. Det finns dock skäl att
framhålla att diskrimineringsgrunden avser just
ålder, inte en viss ålder. Som sägs i direktiven
till utredningen kan det i många fall finnas fullt
godtagbara skäl till att personer behandlas olika
beroende på ålder. Det är därför troligt att ett
förbud måste förses med en rad undantag. Med
anledning av vad som sägs i motion A337 om en
uppförandekod för svenska arbetsgivare kan utskottet
konstatera att EG-direktiven torde kräva reglering
genom lagstiftning. En lagreglering utesluter
självfallet inte värdet av uppförandekoder.
Med hänvisning till det anförda avstyrks
motionerna A213 yrkande 1 (kd), A224 yrkande 1 (kd),
A239 yrkande 34 (c), A337 yrkande 3 (mp) och So358
yrkandena 1 och 2 (fp).

Diskriminering på grund av
funktionshinder

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av ett motionsförslag om att
utreda om bristande tillgänglighet kan vara
diskriminering konstaterar utskottet att den
frågan omfattas av en nu pågående utredning.
Motionen avstyrks. Jämför reservation 21
(kd).

Vissa bakgrundsuppgifter

I avsnittet ovan, Allmänna frågor om mångfald och
etnisk diskriminering, lämnas vissa uppgifter om
utredningsarbete. I maj 2002 lämnades ett förslag om
en lag som från den 1 juli i år skall ersätta 1999
års lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet
av personer med funktionshinder. Lagen skall enligt
förslaget ha ett bredare tillämpningsområde än den
nu gällande lagen. Ovan har också en redovisning
lämnats för uppdraget (dir. 2002:11) för 2002 års
diskrimineringsutredning. I det uppdraget ingår att
överväga om det bör införas ett skydd mot
missgynnande av personer med funktionshinder på
grund av bristande tillgänglighet på andra
samhällsområden än i arbetslivet och högskolan.

Motioner

Kristdemokraterna framhåller i motion So457 att
handikappolitiken syftar till att skapa ett
likvärdigt medborgarskap för funktionshindrade. En
uppgift i det arbetet är att åtgärda bristande
tillgänglighet i samhället, t.ex. inom skolan. Plan-
och bygglagen anger att man skall bygga
lättillgängligt. Som en yttersta ram vill
Kristdemokraterna ha en lagstiftning som slår fast
att bristande tillgänglighet är diskriminering.
Partiet anser att utredningen som ser över
diskrimineringslagstiftningen bör få ett
tilläggsdirektiv att utreda om bristande
tillgänglighet kan vara diskriminering (yrk. 2).

Utskottets ställningstagande

Som framgått av redovisningen under Vissa
bakgrundsuppgifter ingår det i uppdraget för 2002
års diskrimineringsutredning att överväga ett skydd
mot diskriminering som har sin grund i bristande
tillgänglighet. I direktiven konstateras att
diskriminering av personer med funktionshinder
skiljer sig från diskriminering på andra grunder
framför allt i ett väsentligt avseende. För personer
med funktionshinder är det ofta bristen på
tillgänglighet som är grunden för missgynnandet. En
person med funktionshinder utestängs många gånger
från en lokal, en tjänst eller en verksamhet bl.a.
till följd av den fysiska miljöns utformning och
användbarhet, icke anpassad information och
bristande service. I direktiven sägs att det är en
grundläggande utgångspunkt för den svenska
handikappolitiken att personer med funktionshinder
skall ha samma möjlighet till delaktighet i
samhället som andra människor. Det är viktigt att de
speciella förutsättningar som gäller för de olika
diskrimineringsgrunderna beaktas i
diskrimineringslagstiftningen. Enligt regeringens
mening innebär detta i fråga om
diskrimineringsgrunden funktionshinder att
utgångspunkten skall vara att det finns en
lagstiftning som skyddar mot sådant missgynnande som
har sin grund i bristande tillgänglighet såväl i
arbetslivet och högskolan som på andra
samhällsområden.

Utskottet kan med detta konstatera att motionen i
det väsentliga får anses tillgodosedd. Motion So457
yrkande 2 (kd) avstyrks.

Frågor om homo-, bi- och
transsexuella (HBT-frågor)

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av motionsförslag som rör homo-
, bi- och transsexuella hänvisar utskottet
dels till att Arbetslivsinstitutet och
Folkhälsoinstitutet har fått uppdrag på detta
område, dels till att frågan omfattas av en
pågående utredning på diskrimineringsområdet.
Motionerna avstyrks. Jämför reservationerna
22 (fp) och 23 (fp, c, mp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Det ovan redovisade uppdraget (dir. 2002:11) för
2002 års diskrimineringsutredning omfattar frågan om
skydd mot diskriminering av alla s.k. transpersoner.
Utredningen skall göra en kartläggning och analys av
behovet av och formerna för en reglering av ett
sådant förbud. Ett ställningstagande skall göras i
frågan om vilken personkrets som skall omfattas av
ett eventuellt förbud, hur ett förbud lämpligen kan
avgränsas och sanktioneras och hur det skall
förhålla sig till förbudet mot könsdiskriminering.

I december 2002 gav regeringen (N2001/9996/ARM) i
uppdrag till Arbetslivsinstitutet att genomföra en
undersökning av förhållandena i arbetslivet, framför
allt avseende upplevd diskriminering, arbetsvillkor
och arbetsmiljöaspekter för homo- och bisexuella
personer. Uppdraget skall genomföras i samråd med
Arbetsmiljöverket, Ombudsmannen mot diskriminering
på grund av sexuell läggning (HomO), Statens
folkhälsoinstitut och Riksförbundet för sexuellt
likaberättigande. Arbetslivsinstitutet skall lämna
förslag till åtgärder som kan förbättra
arbetsförhållandena för homo- och bisexuella
personer.
Samtidigt fick Statens folkhälsoinstitut uppdraget
(Ju2002/8733/U) att följa upp och analysera hälso-
och livssituationen hos homo- och bisexuella och hos
transpersoner. Förhållandena för unga homo- och
bisexuella personer och för transpersoner skall
studeras särskilt.

Motioner

I Folkpartiets motion L249 framhålls att arbetet
inom den offentliga sektorn skall genomsyras av
jämställdhet, jämlikhet och respekt för den
enskildes integritet. Stat, landsting och kommuner
eller deras uppdragstagare skall inte särbehandla
människor negativt efter t.ex. kön, ålder, social
ställning, etnisk tillhörighet, sexuell läggning,
könsidentitet eller liknande. Inom ramen för den
löpande utbildningen av anställda bör frågan om att
motverka diskriminering uppmärksammas särskilt.
Partiet begär ett tillkännagivande om vikten av att
öka insikterna om homosexuellas, bisexuellas och
transpersoners livsvillkor inom vissa nyckelsektorer
inom den offentliga sektorn, bl.a. rättsväsendet,
utbildningen, hälso- och sjukvården samt
socialtjänsten (yrk. 19).

Flerpartimotionen A317 av Birgitta Ohlsson m.fl.
(fp, s, v, c, mp) tar upp arbetsmarknadsfrågor för
homosexuella, bisexuella och transpersoner. Enligt
motionen har s.k. transpersoner ett svagt rättsligt
skydd. Transsexuella har skydd mot diskriminering
eftersom det är fråga om könsidentitet, medan
däremot transvestiter och övriga transpersoner
faller utanför. Motionärerna framhåller att sexuell
läggning och könsidentitet är olika om än
näraliggande begrepp. Lekmän gör ofta
sammanblandningar, vilket skulle kunna motverkas
genom att man lät transpersonerna omfattas av lagen
om förbud mot diskriminering på grund av sexuell
läggning. Motionärerna förutsätter att frågan blir
belyst i översynen av diskrimineringslagstiftningen
(yrk. 4). De anser också dels att den svenska
lagstiftningen snarast bör anpassas så att den fullt
ut omfattar skyddet för transsexuella enligt
Europaparlamentets rekommendation 1117 (1989), dels
att EG-domstolens dom i mål C 13/94, som gäller
uppsägning av en transsexuell person, bör genomföras
i den svenska lagstiftningen (yrk. 5).

Utskottets ställningstagande

Med anledning av Folkpartiets motion kan utskottet
hänvisa till att det ovan nämnda uppdraget till
Arbetslivsinstitutet har som bakgrund att det i dag
inte finns mycket kunskap om omfattningen av upplevd
diskriminering på grund av sexuell läggning i
arbetslivet och vilka effekter fördomar,
diskriminering och kränkande behandling på grund av
sexuell läggning har på levnadsförhållanden,
arbetsvillkor, arbetsmiljö etc. Det sägs i
utredningsuppdraget att undersökningen särskilt bör
uppmärksamma homo- och bisexuella mäns respektive
kvinnors eventuellt olika upplevelser av och
reaktioner på diskriminering och andra kränkningar i
arbetslivet på grund av sexuell läggning.
Arbetslivsinstitutet skall också lämna förslag till
åtgärder som kan förbättra arbetsförhållandena för
homo- och bisexuella personer. Resultatet av
uppdraget, som skall redovisas senast i slutet av
maj 2004, bör enligt utskottets bedömning kunna ge
ett kunskapsunderlag för att öka insikterna bl.a.
inom den offentliga sektorn. Även uppdraget till
Folkhälsoinstitutet bör kunna tjäna detta syfte. I
uppdraget framhålls vikten av ökade kunskaper bl.a.
när det gäller hälsosituationen för unga homo- och
bisexuella och transpersoner och i fråga om likheter
och skillnader mellan mäns och kvinnors situation.

Något tillkännagivande kan mot bakgrund av detta
inte anses påkallat på grund av motion L249 yrkande
19 (fp).
Med anledning av vad som sägs i motion A317 om
transpersoner och om vad som bör belysas i 2002 års
diskrimineringsutredning kan utskottet hänvisa till
utredningens direktiv. Med transpersoner brukar man
enligt direktiven avse transvestiter, transsexuella
och andra personer som har en könsidentitet eller
ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig
från vad som enligt stereotypa eller utbredda
föreställningar kan förväntas beroende på deras
biologiska kön. Det konstateras att transsexualism
både inom EG-rätten och i svensk rätt ansetts vara
en fråga om könstillhörighet och inte om sexuell
läggning. Transsexuella personer skulle därmed redan
i dag ha ett skydd genom jämställdhetslagen och
lagen om likabehandling av studenter inom högskolan.
Detta skydd omfattar emellertid inte några andra
transpersoner. Detta är bakgrunden till utredningens
uppdrag som redovisas ovan. Utskottet kan också
konstatera att det förutnämnda uppdraget till
Folkhälsoinstitutet även avser transpersoner.
Utskottet anser att man bör kunna utgå från att
frågan blir belyst i 2002 års
diskrimineringsutredning på det sätt som
motionärerna förutsätter. Man kan också utgå från
att de förslag som övervägs motsvarar de krav som
EG-rätten ställer; i direktiven ingår uttryckligen
att beakta i sammanhanget relevanta internationella
konventioner. Något särskilt uttalande från
riksdagen i dessa frågor kan därför inte anses
påkallat. Motion A317 yrkandena 4 och 5 (fp, s, v,
c, mp) avstyrks.

Övriga frågor om diskriminering

Utskottets förslag i korthet

Med anledning av en motion som framhåller
vikten av informationsinsatser på
diskrimineringsområdet hänvisar utskottet
till de möjligheter som finns att få stöd för
sådant och till de kunskaper som kan fås
t.ex. via Integrationsverket. Motionen
avstyrks.

Motion

I motion A328 av Elisebeht Markström m. fl. (s)
anser motionärerna att 1999 års lagar mot
diskriminering ännu inte fått fullt genomslag.
Fortfarande diskrimineras många på arbetsplatserna.
Motionärerna välkomnar ett beslut av LO-kongressen
att utbilda fackligt förtroendevalda i
diskrimineringsfrågor. De framhåller att detta
beslut måste stödjas av en offensiv
informationsinsats utanför arbetsplatserna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan liksom motionärerna välkomna att
fackligt förtroendevalda utbildas i
diskrimineringsfrågor. Sådan utbildning är många
gånger en förutsättning för att de fackliga
organisationerna skall kunna spela den roll som är
tänkt när det gäller att motverka diskriminering och
verka för ökad mångfald i arbetslivet.
Organisationer som verkar för att främja integration
kan få statligt stöd. Enligt vad som redovisas i
budgetpropositionen för 2003 har det gjorts en
översyn över hur det antirasistiska arbetet på sikt
bäst kan bedrivas (Ds 2002:26). Utskottet kan även
hänvisa till den kunskapsbank som Integrationsverket
har byggt upp i form av en hemsida
(www.sverigemotrasism.nu). Där finns information om
erfarenheter och metoder som kan användas i arbetet
mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk
diskriminering. Utskottet avstyrker motion A328 (s).

Rättegången i diskrimineringstvister
m.m.

Utskottets förslag i korthet

I detta avsnitt behandlas vissa frågor som
rör rättegången i diskrimineringstvister. Det
gäller bl.a. om sådana tvister skall avgöras
i Arbetsdomstolen eller i allmän domstol,
frågan om rättegångskostnader i sådana mål
och om möjligheten till grupptalan.
Utskottet, som konstaterar att den första
frågan ingår i en pågående utredning,
föreslår ett tillkännagivande av innebörd att
de olika förslag som förts fram i frågan om
forum i diskrimineringstvister noga övervägs
i denna utredning. Motionerna avstyrks.
Jämför reservationerna 24 (v), 25 (c) och 26
(fp, mp).

Vissa bakgrundsuppgifter

Enligt samtliga fem nu gällande lagar som innehåller
regler med förbud mot diskriminering i arbetslivet -
jämställdhetslagen, lagen om åtgärder mot etnisk
diskriminering i arbetslivet, lagen om förbud mot
diskriminering i arbetslivet av personer med
funktionshinder, lagen om förbud mot diskriminering
i arbetslivet på grund av sexuell läggning och lagen
om förbud mot diskriminering av deltidsarbetande
arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad
anställning - gäller att mål om tillämpningen av
diskrimineringsförbudsreglerna skall handläggas
enligt lagen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister (arbetstvistlagen, LRA). Det innebär
något förenklat att talan förs vid Arbetsdomstolen
(AD) som första och enda domstol om talan väcks av
en arbetstagarorganisation för en medlems räkning
eller av någon av de statliga ombudsmän som har
tillsynsuppgifter enligt de nämnda lagarna. I övriga
fall väcks talan vid tingsrätt. Tingsrättens dom kan
överklagas till AD. Att arbetstvistlagen är
tillämplig betyder att rättegången som huvudregel
skall föregås av tvisteförhandlingar enligt
medbestämmandelagen i det fall att talan väcks av en
arbetstagarorganisation för en medlems räkning.

Tvister enligt lagen om likabehandling av
studenter i högskolan (2001:1286) handläggs som
civilrättsliga tvister i allmänhet, dvs. i tingsrätt
med fullföljd till hovrätt och i sista hand till
Högsta domstolen.
I uppdraget för 2002 års diskrimineringsutredning
(dir. 2002:11) ingår att överväga hur
domstolsprocessen i diskrimineringsmål skall
utformas. I direktiven till utredningen anges att
det i samband med att lagstiftningen mot
diskriminering ses över finns skäl att även se över
om utformningen av domstolsprocessen i mål om
diskriminering i arbetslivet bör ändras.
Sedan den 1 januari 2003 gäller en ny lag, lagen
om grupprättegång. Den innebär ett komplement till
det vanliga rättegångsförfarandet i allmän domstol.
Motivet är att det i det moderna samhället inträffar
händelser som ger upphov till att många personer kan
rikta likadana eller likartade anspråk mot någon
annan, s.k. gruppanspråk. Varje enskilt anspråk kan
ha ett mindre ekonomiskt värde. Möjligheten till
grupptalan syftar till att på ett övergripande och
generellt sätt komma till rätta med vissa brister i
det processuella rättsskyddet. Med grupptalan avses
att någon utan rättegångsfullmakt för talan för
medlemmarna i en grupp. En dom i processen gäller
för och mot alla som ingår i gruppen. Grupptalan kan
förekomma bl.a. på konsument- och miljörättens
områden. Några regler om grupprättegång på
jämställdhetsområdet ingick inte i reformen.

Motioner

Allmän domstol eller AD m.m.?

Folkpartiet tar upp forumfrågan i sin motion om
jämställdhet, A241. Parterna, dvs. fack och
arbetsgivare, har ett stort ansvar för den rådande
lönesituationen och har därmed ett gemensamt
intresse i att försvara de avtal som resulterat i
den nuvarande lönestrukturen, sägs det i motionen.
Jämställdhetslagen bör ses över, och rättegångar i
diskrimineringstvister bör handläggas av allmänna
domstolar (yrk. 10).

Vänsterpartiet knyter i motion A300 an till den
nyssnämnda kommittén för en sammanhållen
diskrimineringslagstiftning. I sitt arbete bör
kommittén ta fasta på den kritik som en samlad
feministisk forskning visat avseende AD och
diskrimineringsärenden. Enligt partiet är det av
stor vikt att denna kompetens knyts till kommittén
(yrk. 1).

Centerpartiet hävdar i sin kommittémotion A366 att
försöken att använda jämställdhetslagen och AD för
att åstadkomma en rättvisare lönesättning inte har
lett till några avgörande genombrott. Centerpartiet
vill stärka de rättsliga instrumenten för att komma
åt lönediskrimineringen bl.a. genom att flytta målen
till allmän domstol. AD:s korporativa konstruktion
med ledamöter från arbetsgivar- och arbetstagarsidan
innebär en risk för att processerna blir en del av
parternas förhandlingsspel. En majoritet av
ledamöterna består av företrädare för de parter som
tidigare förhandlat fram kollektivavtalen, vilket
gör det direkt olämpligt att de även skall ha
tolkningsföreträde. Ett domslut som innebär att en
part fälls för könsdiskriminering skulle kunna
underminera avtalens trovärdighet. Med en prövning i
allmän domstol skulle möjligheterna till en rättvis
jämförelse öka (yrk. 7).

Miljöpartiet anser i motion Sf289 att tvister om
diskriminering på arbetsmarknaden i framtiden bör
avgöras i de allmänna domstolarna i stället för i AD
(yrk. 7).

Utskottets ställningstagande

Som framgått omfattas frågan om domstolsprocessen i
diskrimineringsmål av 2002 års
diskrimineringsutredning. Utskottet kan konstatera
att denna fråga har varit livligt debatterad, inte
minst i arbetsrättsliga sammanhang. Det har
framförts kritik mot att diskrimineringsmål,
särskilt de som gäller lönediskriminering, har
avgjorts av en domstol där arbetsmarknadens parter
utgör majoritet. I direktiven redovisas de förslag
som diskuterats, t.ex. att diskrimineringsmål borde
avgöras av AD i en annan sammansättning eller att
sådana mål borde prövas av allmän domstol. Utskottet
kan konstatera att ett överflyttande av
diskrimineringsmål med arbetsrättslig anknytning
till allmän domstol väcker flera frågor. En fråga är
hur man bör se på mål som egentligen rör
diskriminering eller annan kränkning av
grundläggande rättigheter men där annan lagstiftning
åberopas, t.ex. lagen om anställningsskydd som kan
ge skydd mot diskriminering. En annan fråga är hur
det mellan parterna gällande
tvisteförhandlingssystemet skulle förhålla sig till
en annan processordning än den som är den vanliga i
tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Ett
överflyttande av målen till allmän domstol reser
även andra frågor av både praktisk och principiell
art.

Utskottet anser det värdefullt att frågan blir
belyst i utredningen. Utredningens resultat bör inte
föregripas, men utskottet anser att utredningen noga
bör överväga de olika förslag som har förts fram i
denna fråga. Regeringen bör tillse att så sker. Vad
utskottet nu har anfört bör ges regeringen till
känna. Motionerna A241 yrkande 10 (fp), A366 yrkande
7 (c) och Sf289 yrkande 7 (mp) avstyrks i den mån de
inte får anses tillgodosedda med vad utskottet
anfört.
Vad sedan gäller Vänsterpartiets synpunkter på
behovet av kunskap om den feministiska forskningen
när forumfrågan övervägs i 2002 års
diskrimineringsutredning vill utskottet hänvisa till
de ovan berörda riktlinjerna för hur
jämställdhetsaspekterna skall beaktas och analyseras
i det offentliga utredningsarbetet. Till
utredningen, som är parlamentariskt sammansatt, har
det knutits en lång rad experter, däribland t.ex.
JämO. Utskottet anser att utredningens
sammansättning borgar för att frågorna får en
allsidig belysning. Motion A300 yrkande 1 (v)
avstyrks.

Övriga frågor med anknytning till processen i
diskrimineringstvister

Vänsterpartiet framhåller i motion Sf336 att
ansvaret för rättegångskostnaderna allvarligt kan
försvåra för den som diskriminerats. Det kan bli en
processavhållande faktor för den som inte är medlem
i en facklig organisation eller som inte har stöd av
organisationen eller DO. Enligt partiet har reglerna
i arbetstvistlagen om kvittning av kostnaderna en
alltför begränsad räckvidd. En utredning bör få i
uppdrag att undersöka hur reglerna kan ändras för
att lösa problemet (yrk. 16).

I motion A300 anser Vänsterpartiet - och ansluter
sig då till förslagen i betänkandet "Grupprättegång"
(SOU 1994:151) - att möjligheten till grupptalan bör
införas i jämställdhetsmål, antingen av en
gruppmedlem eller av en organisation eller som
offentlig grupptalan via JämO. Grupptalan stärker
den enskildes situation eftersom den enskilda
personen inte behöver riskera trakasserier. Det är
också ett bättre alternativ än pilotmål eftersom
grupptalan normalt medför samma rättsverkningar för
samtliga gruppmedlemmar. Det finns redan tillräcklig
kunskap om detta och därför finns inga skäl att
avvakta vidare. Riksdagen bör besluta om en regel om
grupptalan enligt den ovannämnda utredningens
förslag (yrk. 3).

Även Centerpartiet vill enligt kommittémotion A366
införa regler om grupptalan i lönediskrimineringsmål
som ett bland andra sätt att stärka de rättsliga
instrumenten. De rättsfall som prövats i AD och som
resulterat i att kvinnliga löntagare fått rätt har i
alltför låg grad utvidgats till att gälla alla i
motsvarande situation eller yrkesgrupp. Lagstiftning
om grupptalan skulle på ett kraftfullt sätt
förstärka möjligheten till att generalisera
rättsliga framgångar i arbetet för lika lön (yrk.
8).

Enligt flerpartimotionen A317 av Birgitta Ohlsson
m.fl. (fp, s, v, c, mp) finns det ofta ett motstånd
mot att vara öppen med sin sexuella läggning
och/eller könstillhörighet. Det faktum att många
inte vill röja detta innebär i förlängningen att det
finns fog för att anta att frekvensen av anmälningar
om diskriminering är låg. Risken för ett stort
mörkertal är överhängande. Motionärerna anser att
anmälarens identitet bör kunna hållas hemlig i
största möjliga utsträckning från det att en anmälan
görs till dess att utredningen avslutas (yrk. 3).

Utskottets ställningstagande

En motsvarande motion från Vänsterpartiet om
rättegångskostnaderna i diskrimineringsmål
behandlades i förra årets betänkande 2001/02:AU3.
Motionen avstyrktes. Efter en redogörelse för
gällande regler om fördelning av
rättegångskostnaderna i arbetstvister - dessa ger
ett större utrymme än vanliga rättegångsregler för
att göra undantag från principen att den som
förlorat målet, "tappande part", skall ersätta
motpartens rättegångskostnader - uttalade utskottet
att det vore olyckligt om reglerna om
rättegångskostnader faktiskt avhöll enskilda
personer från att väcka en befogad talan. Såvitt
utskottet kände till fanns ingen närmare belysning
av denna fråga, men frågan borde enligt utskottet
kunna tas upp inom ramen för 2002 års
diskrimineringsutredning. Utskottet kan nu
konstatera att frågan om fördelningen av
rättegångskostnaderna behandlas i betänkandet Ett
utvidgat skydd mot diskriminering (SOU 2002:43), som
berörts ovan. Betänkandet innehåller lagförslag med
diskrimineringsförbud där vissa delar utgör
arbetstvister medan andra delar är vanliga civilmål
som skall behandlas i allmän domstol. Utredarens
förslag innebär att motsvarande
rättegångskostnadsregler som i arbetstvisterna skall
kunna tillämpas i de diskrimineringsmål som
handläggs som vanliga civilmål, dvs. den ordning som
Vänsterpartiet är kritiskt mot. Utskottet står fast
vid vad som sades i det tidigare betänkandet och
avstyrker därmed motion Sf336 yrkande 16 (v).

Vad sedan gäller frågan om grupptalan på
jämställdhetsområdet kan utskottet konstatera att
frågan diskuterats i propositionen med förslag till
lag om grupprättegång (prop. 2001/02:107, s.
131-133). I propositionen redovisar regeringen sin
bedömning att anledningen att det förekommer löne-
och annan diskriminering i arbetslivet endast i
begränsad utsträckning kan förklaras med bristande
materiell lagstiftning. Det förs ett resonemang om
varför jämställdhetslagens förbudsregler inte slagit
igenom med full kraft. En orsak antas vara att
förbudet har gett upphov till processer i endast
relativt få fall. Det brister enligt propositionen i
regelsystemets kompensatoriska, handlingsdirigerande
och prejudicerande funktioner. Att regeringen inte
lägger fram något förslag om grupptalan på detta
område motiveras bl.a. med att organisationerna
redan i dag har möjlighet att enligt lagen om
rättegången i arbetstvister föra talan för sina
medlemmars räkning. Denna möjlighet är inte
begränsad till enstaka medlemmar. Organisationen kan
teoretiskt föra talan för samtliga medlemmar
samtidigt. Regeringen anser att det finns skäl att
avvakta effekterna av de ändringar i
jämställdhetslagen som trädde i kraft den 1 januari
2001 innan frågan om grupptalan förs vidare på
jämställdhetens område. Regeringen anför också att
en utvärdering av rättsutvecklingen i övrigt och EG-
rättens påverkan på jämställdhetsområdet kan vara
befogad. Det kan enligt propositionen också finnas
anledning att överväga ett samlat grepp på
grupptalan inom arbetsrättens område; då avses
främst 1999 års diskrimineringslagstiftning.
Regeringen hänvisar också till att det i
utredningsuppdraget för 2002 års
diskrimineringsutredning ingår att överväga hur
domstolsprocessen i diskrimineringsmål skall
utformas. Det framhålls att eventuella fortsatta
överväganden bör ske i samråd med arbetsmarknadens
parter. Utskottet, som noterar att propositionen i
den här delen inte föranledde några motioner, kan
ansluta sig till regeringens bedömningar. Utskottet
avstyrker därmed motionerna A300 yrkande 3 (v) och
A366 yrkande 8 (c).
När det slutligen gäller sekretessen i samband med
anmälningar om diskriminering vill utskottet
framföra följande.
Även frågor om sekretess ingår i 2002 års
diskrimineringsutredning. Som en del av hur frågorna
om tillsynen över lagstiftningen skall utformas -
här ingår att överväga och analysera konsekvenserna
av en sammanslagning av några eller samtliga
ombudsmän - skall utredningen även överväga hur
sekretesskyddet skall utformas hos den eller de
ombudsmannainstitutioner som föreslås, både vad
gäller skaderekvisit och sekretesskyddet i övrigt.
Utskottet kan i sammanhanget även notera att vissa
ändringar i sekretesslagen kommer att träda i kraft
den 1 mars i år. Sekretessen utvidgas till skydd för
enskildas personliga förhållanden hos bl.a. JämO,
DO, Handikappombudsmannen och HomO. Sekretessen
skall gälla i ärenden som rör rådgivning åt
enskilda.
Med hänvisning till vad som nu redovisats avstyrks
motion A317 yrkande 3 (fp, s, v, c, mp).

Reservationer

Utskottets förslag till riksdagsbeslut och
ställningstaganden har föranlett följande
reservationer. I rubriken anges inom parentes vilken
punkt i utskottets förslag till riksdagsbeslut som
behandlas i avsnittet.

1. Allmänna frågor om jämställdhet (punkt 2)
(m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och
Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 1. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A315 yrkande 13 (m) och avslår motionerna
2002/03:A215 yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A241
yrkande 11 (fp) och 2002/03:A242 yrkande 2 (kd).

Ställningstagande

Moderaternas jämställdhetsideal är frihet för alla
individer. Kvinnor likaväl som män skall ses som
kapabla att fatta sina egna beslut om vad de vill
göra i livet och möta respekt för sina val även om
de anses okonventionella. Kvinnor skall inte behöva
känna att de måste vara det ena eller det andra
beroende på vad omvärlden dikterar. Frihet ger
jämställdhet för alla.

Jämställdheten utgår från alla människors lika
värde och varje människas respekt för sin person,
sina val och sina känslor. Det är en fråga om
rättvisa att ingen skall särbehandlas negativt på
grund av sitt kön eller av andra orsaker. All form
av diskriminering och generalisering måste
motverkas. Människor har rätt att betraktas som
individer och inte som delar av en viss grupp som
godtyckligt tillskrivs vissa egenskaper.
Den socialdemokratiska regeringen tilltror inte
individen förmåga att själv fatta beslut och veta
sitt eget bästa. Regeringen har länge suttit fast i
den sociala ingenjörskonsten. Man talar i termer av
fördelning av makt och resurser och framhåller
kvinnan som svag för att sedan hävda att bara staten
kan ge henne styrka genom särskilda åtgärder i form
av projekt och positiv särbehandling. Ingenstans
finns beskrivningen av den starka, självständiga
kvinnan med makt över sin egen situation. Detta är
uttryck för en cynisk människosyn.
Trots regeringens hårda profilering av Sverige som
föregångsland får landet internationell kritik på
många punkter. EU-kommissionen kritiserar Sverige
för den könssegregerade arbetsmarknaden. FN påtalar
allvarliga brister särskilt vad gäller
löneskillnader och bristande kvinnlig representation
inom privat sektor, på universiteten, inom
utrikesförvaltningen och i domstolsväsendet.
En modern jämställdhetspolitik förutsätter enligt
vår uppfattning att både kvinnor och män är
självständiga. Den kanske viktigaste formen av
oberoende är att kunna leva på sin lön. Utan
ekonomiskt oberoende kan man inte uppnå ett
jämställt samhälle. Med ekonomiskt oberoende menar
vi oberoende från staten eller maken eller oberoende
från andra yttre förhållanden som traditionellt sett
beslutat över enskilda människors ekonomiska
situation.
Kvinnornas arbetsmarknad är i hög grad reglerad av
politiker. Mer än hälften av kvinnorna, 53 %,
arbetar inom den offentliga sektorn medan bara 20 %
av männen gör det. Kvinnorna blir hänvisade till
staten eller kommunerna som arbetsgivare.
Genomsnittslönen är låg och anspänningen i arbetet
hög. Lönerna är dessutom lägre än de manliga
kollegernas och lönegapet har vidgats ytterligare.
Utredningar visar att kvinnornas löner inte rör
sig upp mot männens nivåer trots att de nått samma
utbildningsnivå som männen och fått samma
arbetslivserfarenhet. Sverige är inte längre Europas
mest jämställda land när det gäller löner. Sverige
tillhör dessutom det fåtal länder där skillnaderna
ökar. En viktig anledning till löneskillnaderna är
den könssegregerade arbetsmarknaden. Kvinnor som
arbetar inom vården, undervisningen och omsorgen
lyder under offentliga monopol. Så länge kvinnor
binds i låglöneyrken utan egentlig kontroll över sin
arbetssituation eller valmöjlighet mellan olika
arbetsgivare kommer de aldrig att vara jämställda.
Utbyggnaden av den offentliga sektorn har
motiverats med att kvinnor skulle få möjlighet att
ha både arbete och familj utan att behöva välja.
Detta innebär i praktiken dels att det har lagts en
dubbel börda på många kvinnor, dels att det indirekt
sägs att kvinnor inte klarar sig på en öppen
arbetsmarknad. Kvinnor stressar och får dåligt
samvete. Särskilt påtagliga är problemen för
ensamstående mammor. Att de svenska kvinnorna väljer
att kombinera barn och arbete har också lett till
att kvinnor i barnafödande ålder har blivit
oattraktiva på arbetsmarknaden och fått svårare att
hävda sig. En politik som tvingar kvinnor att vara
yrkesarbetande föräldrar med barnen på dagis är lika
felkonstruerad som en politik där kvinnor skall "stå
vid spisen och föda barn".
Vi vänder oss mot att man använder sig av
kvotering och positiv särbehandling även om vi
naturligtvis är medvetna om att detta under vissa
förutsättningar är möjligt enligt lagstiftningen.
När en kvinna kvoteras in bara därför att hon är
kvinna begås samma fel som när en man får arbetet
bara därför att han är man. En orättvisa ersätts av
en annan och segregeringen består. Matematisk
omfördelning är inte rättvisa och leder inte till
verklig jämställdhet. Samtidigt är det ett faktum
att där kvotering tillämpas är också
könsfördelningen matematiskt korrekt, men där så
inte sker är det ojämnt mellan kvinnor och män. FN
har som nämnts kritiserat Sverige för den ojämna
könsfördelningen inom statlig förvaltning. Samtidigt
kommer rapporter om att löneskillnaderna mellan
kvinnor och män ökat kraftigt inom de delar av
Regeringskansliet där jämställdhetsministern är
eller har varit verksam.
Politiken skall inte skapa levnadsmönster för
någon enda individ. Vi moderater anser att
politikens uppgift i stället är att skapa
möjligheter för det fria valet. Attitydförändringar
kräver synliggörande av kvinnor och goda exempel,
inte kvotering. Vi förordar att regeringen
tillsätter en utredning om effekterna av den egna
arbetsplanen för jämställdhet inom den offentliga
förvaltningen.
Vad vi här anfört bör ges regeringen till känna.
Det innebär att vi tillstyrker motion A315 yrkande
13 (m) samtidigt som motionerna A215 yrkandena 1 och
2 (s), A241 yrkande 11 (fp) och A242 yrkande 2 (kd)
avstyrks.

2. Allmänna frågor om jämställdhet (punkt 2)
(fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 2. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A241 yrkande 11 (fp) samt avslår motionerna
2002/03:A215 yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A242
yrkande 2 (kd) och 2002/03:A315 yrkande 13 (m).

Ställningstagande

Vi i Folkpartiet anser att det fortfarande är mycket
lång väg att gå innan vi får något som liknar
jämställdhet i näringslivet. Få kvinnor i
maktpositioner ger sämre villkor för kvinnor och för
de män som inte heller passar in i den norm som de
tilldelats i kraft av sitt kön. Den bristande
jämställdheten i bolagsstyrelserna är också ett hot
mot svensk konkurrenskraft. Det är enligt vår mening
ett oförsvarligt slöseri med intellektuellt kapital
att de personer som skall fatta strategiskt viktiga
beslut bara rekryteras ur den halva av befolkningen
som är män. Eftersom näringslivet och fackförbunden
bevisligen inte lyckats lösa dilemmat är det dags
att använda politiken och skapa nya strukturer för
att ta oss in i det moderna samhället och utveckla
det svenska näringslivet.

Näringslivet kan bli mer jämställt med aktiv
opinionsbildning, med krav på att större företag i
årsredovisningen presenterar den egna
jämställdhetssituationen och genom att införa
jämställdhetsmärkning.
Under flera decennier har det talats om problemet
att så få kvinnor finns representerade i
börsbolagsstyrelser. Utredningar har lagts på hög,
men konkreta åtgärdsförslag och resultat har
uteblivit. Vi i Folkpartiet kommer därför att ta
initiativ till en aktiv opinionsbildning kring
vikten av mångfald inom ledarskapskulturen. Vi vill
ha ett utökat samarbete med börsbolag och andra
berörda organisationer och representanter för att
hitta lösningar på problemet. Vi tänker också belysa
dagens situation inom näringslivet genom olika
aktiviteter för att på det sättet få upp
allmänhetens medvetenhet om den skeva situationen.
Ett exempel är ett projekt inom Studieförbundet
Näringsliv och Samhälle som har till syfte att öka
andelen kvinnor på ledande poster. Det handlar bl.a.
om att arbeta för att chefsutvecklingsprogram och
rekryteringsprocesser utvecklas så att kvinnors
behov särskilt lyfts fram. Kvinnliga kandidater bör
målmedvetet övervägas för styrelseposter. Målet
skall vara att avsevärt öka kvinnorepresentationen.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna.
Det anförda innebär att motion A241 yrkande 11
(fp) tillstyrks samtidigt som motionerna A215
yrkandena 1 och 2 (s), A242 yrkande 2 (kd) och A315
yrkande 13 (m) avstyrks.

3. Allmänna frågor om jämställdhet (punkt 2)
(kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 2 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 3. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A242 yrkande 2 (kd) och avslår motionerna
2002/03:A215 yrkandena 1 och 2 (s), 2002/03:A241
yrkande 11 (fp) samt 2002/03:A315 yrkande 13 (m).

Ställningstagande

Enligt Kristdemokraternas uppfattning är
jämställdhet en fråga om demokrati. Kvinnor och män
skall ha samma rättigheter och möjligheter att
påverka och delta i samhällsutvecklingen. Därför är
det viktigt att män och kvinnor finns representerade
i någorlunda lika delar i alla beslutande
församlingar. I Sverige kan vi glädjas över världens
mest jämställda parlament med 45,3 % kvinnor. Men
fortfarande är männen i klar majoritet i många
beslutande församlingar. Forskningen visar att den
erfarenhet som mannen respektive kvinnan har också
inverkar på de politiska besluten. En jämn
representation är alltså ett viktigt mål för att
skapa förutsättningar för bättre beslut som
innefattar både mäns och kvinnors kompetens,
perspektiv och prioriteringar.

Det är glädjande att kvinnorepresentationen ökat i
de politiska församlingarna. Alla partier har ansvar
för att den utvecklingen fortsätter. Alla politiska
partier har en skyldighet att lyfta fram kvinnor för
att kunna uppnå en ökad jämställdhet. Det är också
viktigt att den politiska ledningen i ett land är
ett föredöme i jämställdhetsfrågor; handling måste
överensstämma med ord, i annat fall förlorar
politiken och politikerna i trovärdighet.
Jämställdhetsministern kritiserar ofta
näringslivet för att det finns för få kvinnor på
beslutande poster. Det gör det extra viktigt att
regeringen månar om måluppfyllelse för egen del.
Enligt statistik som Jämställdhetsrådet för
transporter och IT tagit fram är ledningarna för
Banverket, Vägverket, Sjöfartsverket,
Luftfartsverket och länstrafikens huvudmän bedövande
överrepresenterade av män, detta trots att det inom
transportsektorn fattas beslut som berör stora delar
av samhällsplaneringen. Detta är ett underbetyg åt
ett demokratiskt land med en regering som har ökad
jämställdhet som ett högt prioriterat mål och som
framhåller Sverige som världens mest jämställda
land. Även vid tillsättning av ambassadörer har
regeringen valt att inte tillämpa sina egna
doktriner. Av de 90 ambassadörer som är stationerade
runtom i världen är endast 18 kvinnor. När
regeringen kritiserades för att endast ett fåtal av
nyutnämnda ambassadörer var kvinnor, svarade
utrikesminister Anna Lindh att det inte fanns
tillräckligt många kompetenta kvinnor att utse.
Detta är ett skamligt underkännande av alla
välmeriterade kvinnor.
Kristdemokraterna vill även peka på den kritik som
FN riktat mot Sverige bl.a. för att det finns så få
kvinnor på höga poster såväl inom offentlig som
privat sektor. Faktorer som hämmar kvinnor att ta på
sig ledningsansvar bör kartläggas för att kunna
elimineras. Regeringen bör ges i uppdrag att göra en
sådan kartläggning.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion A242 yrkande 2 (kd)
tillstyrks samtidigt som motionerna A215 yrkandena 1
och 2 (s), A241 yrkande 11 (fp) samt A315 yrkande 13
(m) avstyrks.

4. Analys av skillnader i uttag av
föräldraledighet (punkt 5) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 5 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 4. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A242 yrkandena 14 och 26 (kd).

Ställningstagande

Att det föds få barn i Sverige är en varningssignal,
även om det är glädjande att siffrorna vänt uppåt
under senare tid. Kristdemokraterna menar att
politiker, arbetsgivare och fackföreningar
tillsammans måste arbeta fram former för ett mer
barnvänligt arbetsliv. Utgångspunkten skall vara att
förbättra situationen för barnen och minska
föräldrarnas stress. En generös föräldraförsäkring,
möjlighet till föräldraledigt i minst tre år med
barnomsorgskonto och tillgång till god barnomsorg av
olika slag, som kan väljas efter barnets och
föräldrarnas önskemål, är viktiga inslag för
kombinationen föräldraskap/arbetsliv.

Vi kristdemokrater anser att regeringen bör ta
initiativ till en nationell kampanj för ett
barnvänligt arbetsliv som inledning till ett mer
långsiktigt arbete. Som arbetsgivare bör den
offentliga sektorn vara ett gott föredöme och gå
före i arbetet att på olika sätt uppmuntra manliga
anställda att ta ledigt med sina barn. Det
förbättrar också på sikt kvinnors ställning på
arbetsmarknaden om vård av barn verkligen blir båda
föräldrarnas självklara val. Stat och kommun bör
tillsammans med näringslivet och de fackliga
organisationerna ta sin opinionsbildande roll på
allvar för att kraftfullt förändra andelen
föräldralediga pappor och synen på föräldraledighet.
Många upplever i dag att om man skaffar sig barn
så kan det utgöra ett alltför starkt hinder för
karriär och självförverkligande. Detta kan också
vara en förklaringsfaktor till de låga födelsetalen
och till att kvinnor väntar längre med att skaffa
barn. Många unga kvinnor är positiva till jobb och
karriär och skjuter familjebildandet framför sig.
En undersökning från Jusek om "Karriär på lika
villkor" visar att dessa förhållanden och synsätt
även återspeglas i arbetslivet. Kvinnor tvingas ofta
välja mellan familj och att bli chef. Bland de
kvinnor på chefsbefattning som deltog i studien var
29 % barnlösa. Motsvarande siffra bland män är 14 %.
Det är också dubbelt så vanligt att manliga chefer
har tre barn eller fler. Var tredje kvinna ansåg att
hon missat en lönehöjning eller en befordran under
sin föräldraledighet. Bland männen som tagit ut
föräldraledighet var det endast var tjugonde som
ansåg att det påverkat lönen eller
befordringschanserna i negativ riktning.
Den stora skillnaden mellan män och kvinnor är
uttaget av föräldraledighet. 44 % av männen hade
inte tagit ut någon föräldraledighet alls jämfört
med 15 % av kvinnorna. Bland cheferna hade 48 % av
männen inte ens tagit ut pappamånaden. 33 % av de
kvinnliga cheferna hade tagit ut huvuddelen av
dagarna för vård av sjukt barn jämfört med 4 % av
deras manliga kolleger. I undersökningen drar Jusek
den slutsatsen att uttaget av föräldraledighet och
ansvaret för barnen är av avgörande betydelse för
karriärutvecklingen och en förklaring till de stora
löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Undersökningar visar att många mammor och pappor
skulle vilja ägna mer tid åt barnen främst när de är
små. Det är samhällets uppgift att stödja deras
möjligheter till detta. En jämnare fördelning mellan
förvärvsarbete och vård av barn skulle medföra många
positiva effekter när det gäller ökad
familjestabilitet, jämställdhet och inte minst när
det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och
barn.
RFV:s statistik visar att uttaget av
föräldraledighet varierar över landet. Pappor i
storstäderna är sämst medan papporna i Laxå kommun
tar mest föräldraledigt. För barnets utveckling är
det viktigt att stimulera pappan att ta ut mer av
föräldraledigheten. Det är dock självklart att
mamman och pappan själva skall besluta om vem som
skall vara barnledig under vilken period.
Målet måste vara att pappor skall vilja och välja
att vara hemma med sina barn, inte att de skall
tvingas till att ta ut tiden. Kristdemokraterna
anser att studier bör göras av det varierande
uttaget av pappaledighet över landet för att
identifiera stimulerande faktorer för ett ökat
uttag.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion A242 yrkandena 14 och
26 (kd) tillstyrks.

5. Allmänt om jämställda löner och
lönediskriminering (punkt 7) (kd, c)

av Claes Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 5. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A242 yrkande 20 (kd) samt 2002/03:A366
yrkandena 10 och 11 (c) och avslår motionerna
2002/03:A215 yrkande 3 (s), 2002/03:A241 yrkande 9
(fp), 2002/03:A275 (s) och 2002/03:A365 yrkande 1 i
denna del (v).

Ställningstagande

Trots att Sverige kommit långt i sitt
jämställdhetsarbete så har man inte kommit till
rätta med löneklyftan mellan kvinnor och män.
Inkomsterna fördelar sig mycket olika mellan man och
kvinna och skillnaderna bara ökar ju längre tid man
arbetat. Fortfarande tjänar kvinnor 18 % mindre än
män. Arbetet för ökad jämställdhet i lönesättningen
visar inte på några entydiga framgångar, och
lönegapet tycks inte minska.

Att åstadkomma rättvisa löner mellan kvinnor och
män är enligt vår uppfattning en nyckelfråga i
arbetet för att förbättra jämställdheten.
Orsakerna till att kvinnor i genomsnitt tjänar
mindre än män är komplexa där, förutom värderingar
och individuella prestationer, faktorer som
arbetstid, utbildning, yrkesval och position samt
arbetsmarknad spelar en stor roll. Men även rensat
på dessa faktorer, som i sig återspeglar en djup,
strukturell ojämlikhet, kvarstår en
lönediskriminering på uppemot 8 %.
Den segregerade arbetsmarknaden bidrar ytterligare
till löneklyftan. De genomsnittliga löneskillnaderna
är större mellan män och kvinnor i offentlig sektor
jämfört med privat. Kvinnor söker sig ofta till ett
begränsat antal yrken och arbetsplatser, vilket
leder till ett utbudsöverskott som pressar ned
lönen. Detta har hittills särskilt gällt vård och
omsorg. Dessutom finns där nästan bara en köpare,
nämligen den offentliga sektorn. Bemanningsföretagen
har förändrat situationen något. Det är av största
vikt att de offentliga monopolen bryts upp så att
vård- och omsorgssektorn därigenom kan utvecklas
bättre. Med en större konkurrens inom vårdsektorn
skapas alternativa arbetsmarknader för personalen,
mestadels kvinnor, och en rättvisare lönesättning
kan på det sättet komma till stånd. Tyvärr har
regeringen återkommande försvårat möjligheten för
denna konkurrens. Flera steg krävs nu för att bredda
kvinnors arbetsmarknad så att de i större grad kan
välja mellan privat och offentlig arbetsgivare.

Det faktum att personalen inom den offentliga
sektorn är hårt ansatt av besparingar gör att
attityden gentemot dessa yrken försämras. I
förlängningen försvårar detta rekrytering av
personal ytterligare. Det är därför angeläget att de
s.k. mjuka yrkena uppvärderas på den svenska
arbetsmarknaden för att säkra den välfärd vi alla
eftersträvar. Regeringen bör utforma en långsiktig
plan för att uppvärdera kvinnodominerade yrken.

Det är alltså av största vikt att undanröja
osakligt motiverade löneskillnader. Detta är en
grannlaga uppgift med högsta prioritet.
Arbetsvärdering är en metodik där arbetsuppgifter
jämförs. JämO bör ges i förnyad uppgift att i
samarbete med arbetsmarknadens parter hitta ett
accepterat och väl fungerande
arbetsvärderingsinstrument som kan ge vägledning för
så objektiva värderingar som möjligt, även om
fullständig objektivitet naturligtvis aldrig helt
går att uppnå.
Arbetsdomstolens domar visar att hittills prövade
arbetsvärderingsinstrument varit otillräckliga. Det
är av största vikt att arbetsmarknadens parter
involveras i det fortsatta arbetet med att finna
redskap för att undanröja lönediskriminering.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motionerna A242 yrkande 20
(kd) samt A366 yrkandena 10 och 11 (c) tillstyrks
samtidigt som motionerna A215 yrkande 3 (s), A241
yrkande 9 (fp), A275 (s) och A365 yrkande 1 i denna
del (v) avstyrks.

6. Allmänt om jämställda löner och
lönediskriminering (punkt 7) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 7 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 6. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A241 yrkande 9 (fp) och avslår motionerna
2002/03:A215 yrkande 3 (s), 2002/03:A242 yrkande 20
(kd), 2002/03:A275 (s), 2002/03:A365 yrkande 1 i
denna del (v) samt 2002/03:A366 yrkandena 10 och 11
(c).

Ställningstagande

Enligt Folkpartiets uppfattning är lönefrågan en
huvudfråga för jämställdheten. Löneskillnaderna har
inte minskat. Två centrala förändringar måste ske -
fler kvinnor på ledande befattningar och en allmän
press uppåt på lönerna i de kvinnodominerade yrkena
inom skola, vård och omsorg. Den stora kraften måste
sättas in i bekämpandet av de mönster som skapar
segregationen på arbetsmarknaden.

En betydande del av löneskillnaderna kan förklaras
sakligt av att kvinnorna arbetar färre timmar än vad
män gör. Men det faktum att kvinnor i högre grad än
män väljer att arbeta mindre än heltid är ofta ett
uttryck för att traditionella könsroller lever kvar.
Den offentliga sektorn har alltför ofta organiserat
arbetet efter tankemönstret att personalen har
huvudansvaret för hem och barn och att
förvärvsarbetet måste anpassas efter detta. Det
främsta sättet att tvinga fram förändringar är att
verksamheterna inom kommuner och landsting utsätts
för konkurrens.
De många kvinnor som arbetar inom den offentliga
sektorn ser till att välfärden fungerar, men de får
långt ifrån den lön de förtjänar. Den stelbenta
strukturen håller lönerna nere. De orättvisa lönerna
får livslånga konsekvenser för kvinnorna i form av
minskat utrymme för sparande, för möjligheten att
äga bostaden och för möjligheten att få krediter,
vilket slutligen påverkar pensionerna negativt.
Fler alternativ inom den offentliga sektorn gör
det möjligt för kvinnor att byta arbetsplats och att
starta eget i kvinnodominerade branscher. Med mer än
en arbetsgivare ökar också möjligheterna att påverka
arbetstid, arbetsvillkor och lön. Att bryta
monopolen handlar om att ifrågasätta gamla
socialistiska påståenden om att det inte får "löna
sig" att vårda andra. Detta synsätt leder till att
stora yrkesgrupper, t.ex. sjuksköterskor, berövas
möjligheten att välja arbetsgivare, att konkurrera
med sin specialistkompetens eller att tillsammans
med kolleger starta egen verksamhet på vettiga
ekonomiska villkor. Genom konkurrens mellan
arbetsgivarna kan lönenivåerna höjas, vilket kan
illustreras med sjuksköterskornas situation. När
kommuner och landsting anlitade bemanningsföretag
började lönenivåerna att stiga.
Strategin för att bekämpa de orättvisa
löneskillnaderna mellan kvinnor och män bör enligt
vår uppfattning bygga på tre fundament.
Könssegregeringen måste brytas, de kvinnliga
yrkenas status måste höjas och lönediskrimineringen
måste övervinnas. Det behövs ändamålsenliga metoder
såsom lönestatistik och bättre och tydligare
modeller för arbetsvärdering. På det sättet kan
diskriminerande löneskillnader göras synliga. Att
föra talan i domstol kan vara ett värdefullt verktyg
i ett enskilt fall, men hittills har det inte gett
några imponerande resultat för lönesituationen. Vi
anser därför att jämställdhetslagen bör ses över.
Fler kvinnor måste bli chefer. Ett medvetet och
genomtänkt arbete för att rekrytera chefer inom både
den privata och offentliga sektorn är en
nyckelfaktor för att minska löneskillnaderna.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion A241 yrkande 9 (fp)
tillstyrks samtidigt som motionerna A215 yrkande 3
(s), A242 yrkande 20 (kd), A275 (s), A365 yrkande 1
i denna del (v) och A366 yrkandena 10 och 11 (c)
avstyrks.

7. Jämställdhetslagen m.m. (punkt 8) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 8 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 7. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A242 yrkandena 13 och 15 (kd).

Ställningstagande

Sedan 1992 har arbetsgivare haft skyldighet att
upprätta en årlig jämställdhetsplan med
lönekartläggning. Enligt de lagändringar som trädde
i kraft den 1 januari 2001 skall planen kompletteras
med en analys av löneskillnader och en handlingsplan
för att komma till rätta med de osakliga
löneskillnaderna. Kristdemokraterna ansåg att
försöksverksamhet först skulle genomföras inom
offentlig sektor för att påvisa att en sådan
lagstiftning inte bara skulle bli en
skrivbordsprodukt med ökad administrativ börda. Det
har dessvärre visat sig att endast knappt 25 % av de
privata företagen med mer än 10 anställda har en
jämställdhetsplan, vilket varit en skyldighet sedan
tio år tillbaka. Inom offentlig sektor är
motsvarande siffra 75 %. Ändå är det där som
löneskillnaderna är störst mellan kvinnor och män.

Kristdemokraterna menar att det i första hand
åligger arbetsmarknadens parter att i
löneförhandlingar och genom kollektivavtal särskilt
beakta likalöneprincipen för lika och likvärdigt
arbete. Att lagstiftning genomförts betyder att
parterna inte tagit sitt ansvar för att motverka de
osakliga löneskillnaderna. Hos parterna ligger de
största möjligheterna att utjämna orättfärdiga
löneskillnader. Ansvaret vilar på såväl arbetsgivare
som arbetstagarorganisationer att se till att
jämställdhetsplanerna blir verkningsfulla instrument
i verksamheten. Kristdemokraterna anser att
jämställdhetsplanens betydelse och funktion i
arbetet för jämställdhet bör utvärderas.
Lagstiftningens roll kontra eldsjälarnas betydelse
för framgång bör särskilt belysas.
5 § jämställdhetslagen anger att arbetsgivare
skall uppmuntra föräldraledighet och underlätta den.
Detta är en generell bestämmelse och några
sanktionsmöjligheter finns inte. Prejudicerande
domar saknas, varför lagen blir tämligen uddlös. Ett
enda fall har drivits av JämO, där en kvinna ansåg
sig ha blivit av med utlovat jobb då hon berättade
att hon var gravid. Domen blev inte fällande då
inget skriftligt dokument kunde styrka att kvinnan
verkligen varit lovad anställning. Kristdemokraterna
menar att lagen måste skärpas så att den blir ett
användbart skydd för kvinnor och män som under
föräldraledighet blir diskriminerade i något
avseende. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med ett lagförslag.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion A242 yrkandena 13 och
15 (kd) tillstyrks.

8. Skadestånd i jämställdhetsmål (punkt 10)
(fp, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp) och
Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 10 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 8. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A366 yrkande 9 (c).

Ställningstagande

Vi vill ha ett antal skärpningar i lagstiftningen
för att samhället mer kraftfullt skall kunna
motverka lönediskriminering. En sådan skärpning är
att höja skadeståndsbeloppen. Eftersom
skadeståndsbeloppen i svensk rättspraxis är relativt
blygsamma, lönar det sig för arbetsgivaren att
fortsätta lönediskriminera. Även om talan väcks i en
del tvister tjänar arbetsgivarna mycket mer på att
betala för låga löner till tusentals anställda än
vad de enstaka skadestånden kostar. Därför behövs
det ny lagstiftning som medför att
skadeståndsbeloppen i jämställdhetsmål höjs rejält.
I kombination med grupptalan skulle höjda
skadeståndsbelopp kunna skapa ett verksamt hot mot
arbetsgivare som inte tar jämställdhetslagen på
allvar.

Med hänsyn till det anförda anser vi att riksdagen
med anledning av motion A366 yrkande 9 (c) bör
tillkännage för regeringen som sin mening vad vi har
anfört om att höja skadeståndsbeloppen i
jämställdhetsmål.

9. Jämställdhetsmärkning (punkt 12) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 12 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 9. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A241 yrkande 13 (fp) samt avslår motionerna
2002/03:A237 (mp) och 2002/03:A242 yrkande 22 (kd).

Ställningstagande

Folkpartiet anser att man måste använda sig av
politiken för att skapa nya strukturer och utveckla
det svenska näringslivet. En del i detta är
jämställdhetsmärkning av produkter och tjänster.
Aktiva konsumenter kan påverka mer kraftfullt och
med färre oönskade bieffekter än vad lagar och
regler någonsin kan göra. Detta visar inte minst
erfarenheterna av miljömärkning. FRIJA-utredningen
(SOU 2002:30) har föreslagit modeller för
jämställdhetsmärkning och certifiering av produkter,
tjänster och organisationer. Folkpartiet är positivt
till denna princip.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion A241 yrkande 13 (fp)
tillstyrks samtidigt som motionerna A237 (mp) och
A242 yrkande 22 (kd) avstyrks i den mån de inte får
anses tillgodosedda med vad som anförts.

10. Jämställdhetsmärkning (punkt 12) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 12
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 10. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A237 (mp) samt avslår motionerna
2002/03:A241 yrkande 13 (fp) och 2002/03:A242
yrkande 22 (kd).

Ställningstagande

Kvalitets- och miljöcertifiering har fungerat och
givit goda resultat. Fler och fler företag anpassar
sin produktion för kvalitetsmärkning eftersom det
visar sig att det där finns en vinst att hämta.
Forskning har visat att kvinnor och män ofta har
olika sätt att tänka, kommunicera och analysera
problem. Därför blir en arbetsgrupp som består av
båda könen mer kreativ och effektiv. Näringslivet
bör få upp ögonen för att en jämställd arbetsplats
och en produktion med jämställdhetshänsyn ger goda
vinster och att en jämställdhetsmärkning ger ökad
kvalitet i företaget.

Vi i Miljöpartiet de gröna anser att det
delbetänkande som presenterats är ett första steg i
rätt riktning. Vi anser dock att en kommande
proposition även bör innehålla förslag om möjlighet
att jämställdhetsmärka företag och reklam. Reklamen
omsluter oss dagligen, nästan varje timme, på olika
sätt genom tidningar, reklampelare och framför allt
i våra TV-kanaler. Vad det gäller att
jämställdhetsmärka företag bör t.ex. en bra
föräldrapolicy kunna vara ett krav för att ett
företag skall få kalla sig jämställt.
Med hänsyn till det ovan anförda anser jag att
riksdagen bör bifalla motion A237 (mp). Motionerna
A241 yrkande 13 (fp) och A242 yrkande 22 (kd)
avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad som anförts.

11.Allmänna frågor om mångfald och etnisk
diskriminering (punkt 13) (fp, kd, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp), Claes
Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 11. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:Ju249 yrkande 22 (c) och 2002/03:Sf334
yrkande 42 (kd) samt avslår motionerna 2002/03:A203
yrkandena 1-3 (fp), 2002/03:A354 (s), 2002/03:Sf289
yrkandena 23 och 24 (mp) samt 2002/03:Sf332 yrkande
25 (m).

Ställningstagande

Diskriminering är ett övergrepp gentemot en
människa. Det är oerhört tragiskt när personer med
stor potential inte får komma till sin fulla rätt.
Dessutom innebär diskriminering i arbetslivet ett
ekonomiskt problem för såväl den enskilde som
samhället i stort.

Antalet anmälningar till Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) har ökat avsevärt de senaste
åren. Att det existerar outnyttjade tillgångar på
arbetsmarknaden och att dessa förblir outnyttjade på
grund av diskriminering vittnar även flera
utredningar om.
Fackföreningar har ett ansvar för att kontrollera
och övervaka sina medlemmars intressen och se till
att diskriminering bekämpas. Arbetsmarknaden har
dock utvecklats på ett sätt som medfört att långt
ifrån alla arbetstagare i dag är fackanslutna. Det
är därför viktigt att kunskapen om diskriminering
inte bara är facklig utan allmängiltig bland
arbetstagare. Vi anser att det är allas gemensamma
ansvar att motarbeta och förhindra att
diskriminering och mobbning förekommer på
arbetsplatserna.
Ett sätt att möta problemet är djupgående arbete
med attitydförändring. De offentliga arbetsgivarna
bör vara ett föredöme i mångfaldsarbetet. Företag
och organisationer bör därför se över sina rutiner i
syfte att öka mångfalden. Det kan t.ex. handla om
att ändra rutiner vid nyrekrytering eller om var
lediga tjänster utannonseras. Allt som hindrar
mångfaldsarbetet måste identifieras och undanröjas.
Företagen bör se över sina rutiner och ta bort
inbyggda hinder som leder till diskriminering av
minoriteter.
Vad vi här har anfört bör ges regeringen till
känna. Det innebär att vi tillstyrker motionerna
Ju249 yrkande 22 (c) och Sf334 yrkande 42 (kd).
Motionerna A203 yrkandena 1-3 (fp), A354 (s), Sf289
yrkandena 23 och 24 (mp) samt Sf332 yrkande 25 (m)
avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda
med vad utskottet anfört.

12.Allmänna frågor om mångfald och etnisk
diskriminering (punkt 13) (m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och
Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 13 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 12. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf332 yrkande 25 (m) samt avslår motionerna
2002/03:A203 yrkandena 1-3 (fp), 2002/03:A354 (s),
2002/03:Ju249 yrkande 22 (c), 2002/03:Sf289
yrkandena 23 och 24 (mp) samt 2002/03:Sf334 yrkande
42 (kd).

Ställningstagande

Tiotusentals människor i Sverige lever under helt
andra ekonomiska och sociala omständigheter än vad
som vore möjligt. Det är ett problem för de
offentliga budgetarna, men det är i första hand ett
högst verkligt problem i många människors vardag.
Regeringen beskriver ofta problemet som "etnisk
segregation". Vi moderater menar att problemet
snarare borde definieras som "ofrivillig
segregation". Det styrs huvudsakligen av
kunskapsbrist, socialt utanförskap och maktlöshet,
alldeles oavsett vilket ursprung människor har. Det
finns också faktorer som bristande språkkunskaper
och etnisk diskriminering, som höjer trösklarna för
mångas delaktighet. I mångt och mycket är orsakerna
till utanförskapet generella hinder för social
rörlighet. Sådana hinder ger störst effekt för
människor som är nya på arbetsmarknaden och i
landet. Om man betraktar den ofrivilliga
segregationen som en social situation blir den
möjlig att förändra men också mer komplicerad att
beskriva politiskt. Vi moderater anser att många av
regeringens åtgärder bygger på motsatsen, nämligen
en förenklad beskrivning som utgår från ursprung,
vilket växlas över i riktade insatser.

De variabler som styr utanförskapet och den
ofrivilliga segregationen är gemensamma för hela
samhället. Det handlar om arbetslöshet, liten eller
ingen egen inkomst, bidragsberoende,
fastlåsningseffekter, bristande kunskaper,
maktlöshet och isolering. Tusentals svenskar
befinner sig i precis samma utanförskap som många
invandrare gör. Språket skiljer, men inte alltid så
mycket som vi tror eftersom många infödda svenskar
också är alldeles för dåliga på sitt eget språk. Vi
moderater anser inte att man kan utgå från att
utländskt ursprung automatiskt ger utanförskap.
Många som staten betraktar som invandrare uppfattas
som helt och hållet svenskar av allmänheten. De är
fullt integrerade, de har arbete och familj.
Grunden för att samhället skall hålla ihop är att
samma krav och möjligheter, så långt som det bara är
möjligt, skall gälla för alla människor. Alla har vi
ansvar för oss själva och för att försörja oss
själva, vi har ansvar för demokratin och dess
grundläggande värden och för respekten för lagar och
andra människors lika värde och rättigheter. Så få
politiska särlösningar som möjligt skall användas,
särskilt om de utgår från ursprung. Systemen skall
vara generella och så flexibla att de kan anpassas
efter allas behov.
Kombinationen av en arbetsrätt som gör det
riskfyllt att anställa, en privat
hushållstjänstesektor som är stängd för nya arbeten
och en stel ekonomisk struktur gör att många
människor döms till ekonomiskt utanförstående. Detta
drabbar särskilt dem som är nya på arbetsmarknaden.
Till detta måste läggas att det finns förutfattade
meningar om människor med annan bakgrund och, inte
minst, bristfälliga språkkunskaper och problem att
få utländska examina accepterade i Sverige. År 2000
var arbetslösheten fyra gånger högre bland
utlandsfödda än bland infödda medborgare. Bara
Nederländerna hade en större andel invandrade
utanför arbetsmarknaden än Sverige. Den offentliga
sektorn, i synnerhet staten, är sämst på att
anställa invandrare.
Enligt vår uppfattning måste mycket göras för att
öppna arbetsmarknaden för de människor som i dag
stängs ute. Det krävs en helt annan politik för att
stärka Sveriges konkurrenskraft och
förutsättningarna för företagande och arbete. De som
har svårast att få och behålla ett arbete när de
ekonomiska tiderna hårdnar är de som är nya på
arbetsmarknaden. Omvänt gäller att ju fler arbeten
som skapas, desto fler av arbetsmarknadens nya får
arbete.
Även om huvudvägen är den generella politiken
skall det inte förnekas att det förekommer
diskriminering. Att människor särbehandlas negativt
eller diskrimineras på arbetsmarknaden är
oacceptabelt. Det är dessutom ett samhällsekonomiskt
slöseri. En indikation på att det förekommer
diskriminering på grund av hudfärg är en
undersökning som visat att internationellt
adopterade tjänar mindre, har lägre utbildning och
oftare är utan arbete än kontrollgrupperna. Dessa
personer kan språket och kulturen. Sådana faktorer,
som annars används för att förklara problemet, gör
sig alltså inte gällande här.
För att åstadkomma att människor betraktas som
enskilda individer oavsett ursprung finns i grunden
bara en väg: ett tålmodigt och långsiktigt
opinionsarbete. Detta är en attityd- och
värderingsfråga. Men det handlar också om ledarskap.
Staten har inte varit något gott exempel.
Som vi ser det borde det vara ekonomiskt
rationellt för både myndigheter och många företag
att i en alltmer internationaliserad värld och ett
alltmer internationaliserat svenskt samhälle ha
människor anställda med kännedom om olika språk och
kulturer. Dessutom är sådana kunskaper viktiga i
verksamheten. Språklig och kulturell kunskap berikar
och kan uppfordra till kreativitet och nytänkande.
Det är däremot fel att politiskt reducera människor
till delar av kvotgrupper eller ovanifrån placera in
dem i kollektiv.
I vår reservation nr 17 återkommer vi till frågan
om s.k. positiv särbehandling.
Moderaterna tar avstånd från diskriminering på
etnisk eller annan grund. Alla människor har rätt
att ses som individer och bedömas efter sina
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner. Alla
avvikelser från detta är diskriminering, vare sig
den av politiker anses vara positiv eller negativ.
Vad vi här har anfört bör ges regeringen till
känna. Det innebär att vi tillstyrker motion Sf332
yrkande 25 (m) medan motionerna A203 yrkandena 1-3
(fp), A354 (s), Ju249 yrkande 22 (c), Sf289
yrkandena 23 och 24 (mp) och Sf334 yrkande 42 (kd)
avstyrks.

13.Tvärkulturell kompetens (punkt 14) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 14
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 13. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf336 yrkande 14 (v) och avslår motion
2002/03:Sf289 yrkande 25 (mp).

Ställningstagande

Enligt Vänsterpartiets uppfattning måste
flerspråkighet ses som en merit. Det är nödvändigt
att varje människa, på skola eller arbetsplats,
dagligen möter världen som den faktiskt ser ut.
Detta kräver tvärkulturell kompetens hos
utbildningsanordnare och arbetsgivare. Den som talar
fler språk än majoritetsspråket har också stor
fördel av detta i sitt arbete. Dessutom blir det
allt viktigare för företag och myndigheter att ha
flerspråkiga anställda. Tvärkulturell kompetens
skall, liksom flerspråkighet, räknas som merit vid
alla offentliga anställningar. Riksdagen bör ge
regeringen detta till känna.

Det anförda innebär att jag anser att motion Sf336
yrkande 14 (v) bör bifallas. Motion Sf289 yrkande 25
(mp) avstyrks i den mån den inte kan anses
tillgodosedd med det anförda.

14.Allmänna frågor om lagen om åtgärder mot
etnisk diskriminering i arbetslivet
(punkt 15) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 15 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 14. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf226 yrkande 27 i denna del (fp).

Ställningstagande

Integrationspolitiken skall främst syfta till att
bryta de strukturer som hindrar människor av alla
kategorier att delta på arbetsmarknaden och att ha
makten över sitt liv. Men parallellt med detta måste
människor som drabbas av diskriminering därför att
de tillhör en viss etnisk grupp, har en speciell tro
eller på annat sätt avviker från majoritetsnormer få
möjlighet till upprättelse.

Den nuvarande lagstiftningen mot diskriminering i
arbetslivet infördes med stöd från Folkpartiet.
Lagen är ett stort steg framåt mot en effektivare
och mer rättssäker lagstiftning mot diskriminering.
Ändå har lagen inte åstadkommit några dramatiska
förändringar i arbetslivets strukturer.
En ny situation har uppstått under senare tid:
Anmälningarna och klagomålen till DO och till
fackföreningarna ökar. Lagen börjar bli känd och de
diskriminerade börjar kräva sin rätt, vilket
återspeglas i antalet förlikningar. DO är
fortfarande en liten myndighet som trots
förstärkningar riskerar att bli förlamad av den
ström av anmälningar som kommer in.
Lösningen på detta kan enligt vår mening ligga i
att det utvecklas ett nätverk av organisationer på
gräsrotsnivå som arbetar för att försvara
invandrarnas och de arbetslösas mänskliga
rättigheter. Det är viktigt att en plattform skapas
för engagerade och kompetenta arbetsgrupper från
invandrarbefolkningen. Om utlandsfödda bosatta i
landet har praktiska möjligheter att organisera sig
och försvara sin egna intressen, om de har tillgång
till ekonomiska resurser och regelverk som bildar en
realistisk plattform för konsekvent och kontinuerlig
aktivitet, då kan grupper som tidigare varit utsatta
för diskriminering, trakasserier eller hot få makt
över sina liv.
Enligt vår uppfattning är det även angeläget att
se över om inte den nuvarande
diskrimineringslagstiftningen, inklusive
sanktionsmöjligheterna, kan skärpas.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion Sf226 yrkande 27 i
denna del (fp) tillstyrks.

15.Lagreglerat aktivt arbete för mångfald
(punkt 16) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 16
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 15. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf289 yrkande 21 (mp) och avslår motionerna
2002/03:K433 yrkande 5 (s) och 2002/03:Sf336 yrkande
13 (v).

Ställningstagande

Arbetsgivarna bör ha strategier, mångfaldsplaner och
personalpolicy som utgår ifrån mångfalden.
Miljöpartiet de gröna anser att det av alla
arbetsgivare med fler än tio anställda skall krävas
mångfaldsplaner, där såväl rekryteringspolicy som
strategier mot diskriminering ingår som två viktiga
delar.

Jag tillstyrker därmed Miljöpartiets motion Sf289
yrkande 21 (mp). Motionerna K433 yrkande 5 (s) och
Sf336 yrkande 13 (v) avstyrks.

16.Mångfaldsplaner (punkt 17) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 17
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 16. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf334 yrkande 44 (kd).

Ställningstagande

Den lag som trädde i kraft den 1 maj 1999 kräver att
alla arbetsgivare bedriver ett aktivt arbete för
etnisk mångfald och mot diskriminering. Staten har
ett särskilt ansvar som föredöme i detta hänseende.
Regeringen har uppdragit åt samtliga myndigheter att
upprätta handlingsplaner för att främja etnisk
mångfald bland sina anställda. År 2000 hade endast
33 % av samtliga myndigheter färdigställt en sådan
handlingsplan. Av dessa tjugotal myndigheter var det
bara två, Riksskatteverket och Integrationsverket,
som utförligt hade redovisat vad de gjort för att
anställa fler med invandrarbakgrund. Högskoleverket,
Riksrevisionsverket och Naturvårdsverket hade inga
åtgärder att redovisa. Av budgetpropositionens
redovisning att döma har ingen förändring skett i
positiv bemärkelse. Jag anser att regeringen bör
verka för att arbetet med att upprätta
handlingsplanerna påskyndas.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion Sf334 yrkande 44 (kd)
tillstyrks.

17.Positiv särbehandling (punkt 18) (m)

av Patrik Norinder (m), Henrik Westman (m) och
Tobias Billström (m).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 17. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf332 yrkande 26 (m) samt avslår motionerna
2002/03:Sf226 yrkande 28 (fp), 2002/03:Sf289 yrkande
22 (mp) och 2002/03:Sf336 yrkande 15 (v).

Ställningstagande

Utgångspunkten för Moderaterna är att alla människor
har rätt att ses som individer och bedömas efter sin
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner.
Avvikelser från detta är diskriminering, och detta
oavsett om avvikelsen av politiker anses vara
positiv eller negativ. Det är fel att politiskt
reducera människor till delar av kvotgrupper eller
ovanifrån placera in dem i kollektiv. Det spelar
ingen roll om detta sker med aldrig så goda
avsikter. Att införa regler om positiv särbehandling
är det klassiska receptet för nya motsättningar och
växande spänningar mellan människor. Regeringen
aviserar inte bara regler om detta, utan vill också
att myndigheter skall redovisa det etniska
ursprunget hos de anställda i syfte att samhällets
etniska sammansättning skall återspeglas.
Regeringens tal om positiv särbehandling är i själva
verket ett uttryck för uppgivenhet.

Vi anser det kontraproduktivt att legitimera att
människors ursprung, helt skilt från individens
förmåga och taget för sig, skulle vara en relevant
faktor vid anställning. Om argumentet kan användas
åt ena hållet kan det missbrukas åt det andra
hållet. Uttryckt med andra ord: Om ursprunget
legitimeras som en faktor värd att uppmärksamma vid
anställning kommer detta sannolikt att ske både
genom öppen positiv och dold negativ särbehandling.
Enligt vår uppfattning måste målet vara det
motsatta, nämligen att ursprunget skall beaktas så
lite som möjligt. Ursprung är inte en egenskap eller
en färdighet.
Kvotering och särbehandling är teoretiskt olika
saker även om de i praktiken ofta hänger ihop. Så
kallad positiv särbehandling är en metod att främja
en viss grupps representation inom en given grupp.
Kvotering är ett kvantitativt mått på hur stor andel
en viss grupp skall utgöra inom den större gruppen.
Både kvotering och positiv särbehandling för med
sig att vissa människor diskrimineras när deras
erfarenheter, kvalifikationer och ambitioner får stå
tillbaka för politiskt fastlagda rekryteringsmål som
tagits fram för att gynna andra människor som
tillhör en politiskt definierad grupp. Även om den
grupp som avses bli gynnad kan anses vara
underrepresenterad eller felbehandlad på
arbetsmarknaden eller i andra sammanhang, så innebär
kvotering att ännu ett fel begås. Att människor i
den ena gruppen felbehandlas gör det inte rätt att
felbehandla människor i en annan grupp.
Vad vi här anfört bör ges regeringen till känna.
Det innebär att vi tillstyrker motion Sf332 yrkande
26 (m). Motionerna Sf226 yrkande 28 (fp), Sf289
yrkande 22 (mp) och Sf336 yrkande 15 (v) avstyrks.

18.Positiv särbehandling (punkt 18) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 18 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 18. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf226 yrkande 28 (fp) samt avslår motionerna
2002/03:Sf289 yrkande 22 (mp), 2002/03:Sf332 yrkande
26 (m) och 2002/03:Sf336 yrkande 15 (v).

Ställningstagande

Det förslag om positiv särbehandling på grund av
etnicitet som bl.a. integrationsminister Mona Sahlin
har fört fram har som syfte att motverka den
negativa särbehandling som ofta drabbar invandrare
vid rekrytering. Deras kompetens och utbildning
nonchaleras eller nedvärderas. Att en förödande
negativ särbehandling ofta förekommer i nutidens
Sverige behöver inte längre bevisas enligt vår
uppfattning. Civilingenjörer, ekonomer och forskare
städar, säljer biljetter och kör taxi. Alla
statistiska redovisningar visar att arbetslösheten
fortfarande är betydligt större bland utomlands
födda än bland personer födda i Sverige av svenska
föräldrar.

Frågan är dock om en motsatt sort av särbehandling
- en s.k. positiv särbehandling - är ett effektivt
verktyg. Detta är enligt vår uppfattning långt ifrån
säkert. Vad arbetslivet behöver är inte olika
modeller för möten med folk med rötter i olika
kulturer, utan samma behandling, samma sätt att
utforma möten med alla slags människor bosatta i
landet.
Det finns flera principiella och praktiska
argument mot att införa regler om positiv
särbehandling på grund av etnicitet. Ur principiell
synvinkel skulle en lagstiftning riskera att
kategorisera individer utifrån etnisk tillhörighet
och därmed befästa redan existerande fördomar mot
invandrare. Lagen skulle göra grupptillhörighet till
en merit, i stället för att utgå från den enskildes
individuella meriter. Praktiskt är det mycket svårt
att se hur en sådan lagstiftning skulle kunna
fungera. Avgränsningsproblemen är stora. Var går
gränsen mellan att vara invandrare och att vara
svensk? Skall en person med utländsk bakgrund som
levt i Sverige i 30 år särbehandlas framför en 30-
årig svensk trots liknande meriter? Arbetsgivaren
måste dessutom ha den etniska bakgrunden hos två
sökande klar för sig om en person, med stöd av
lagen, skall ges förtur till ett jobb. Ett sådant
förfarande riskerar inte bara att bli krångligt,
utan även rätt obehagligt.
Genom att reglera principen om positiv
särbehandling på grund av etnisk tillhörighet i lag
utgår man dessutom från ett
diskrimineringsperspektiv. Det är inte önskvärt. I
stället måste vi arbeta för att fler kan se
möjligheterna. Det är bra för företag,
organisationer och myndigheter att anställa
invandrare. Inte ens med en djupgående utredning är
det säkert att det går att finna någon effektiv
lagstiftning.
I stället skulle staten med sin egen
personalpolitik själv kunna visa vägen och utarbeta
t.ex. egna integrationsplaner. Viktigast är dock att
förändra de strukturer som i dag hindrar
hundratusentals gamla och nya svenskar från att
komma in på arbetsmarknaden i allmänhet och efter
sin kompetens i synnerhet. Det handlar om skatter
som hindrar arbete, om arbetsrättsregler och
lönebildning. Det kan gälla byråkrati och politiskt
styrda organisationer som gör människor till
maktlösa klienter i stället för myndiga medborgare.
Folkpartiet liberalerna sätter således inte någon
större tro till en lagstiftning om positiv
särbehandling på grund av etnicitet. Det finns
endast en avgränsad del av arbetsmarknaden som har
strikta regler om vem som skall anställas. Annars
råder full anställningsfrihet med den inskränkningen
att ingen får diskrimineras - varken kvinnor,
invandrare, homosexuella eller funktionshindrade. En
lag som ger rätt till positiv särbehandling på grund
av etnicitet riskerar således att bli ett slag i
luften utanför de områden där det i dag råder -
eller borde råda - "meritokrati".
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion Sf226 yrkande 28 (fp)
tillstyrks samtidigt som motionerna Sf289 yrkande 22
(mp), Sf332 yrkande 26 (m) och Sf336 yrkande 15 (v)
avstyrks.

19.Sammanhållen lagstiftning mot diskriminering
(punkt 20)
(fp, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp) och
Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 20 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 19. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A241 yrkande 14 (fp), 2002/03:L249 yrkande
12 (fp) och 2002/03:Sf226 yrkande 27 i denna del
(fp).

Ställningstagande

Den lagstiftning mot diskriminering i arbetslivet
som infördes 1999 tillkom med stöd från Folkpartiet
liberalerna. Dock återstår brister. Lagstiftningen
har splittrats upp på en lång rad olika lagar som
endast delvis är samordnade. Lagarna spretar och är
svåröverskådliga, vilket gör dem ineffektiva.
Exempelvis är arbetsgivaren skyldig att förebygga
trakasserier på grund av etnisk tillhörighet men
inte på grund av sexuell läggning. En samordnad
lagstiftning skulle kunna skapa en större
överskådlighet och därmed bli ett effektivare
instrument i kampen mot diskriminering.

Det är alltså enligt vår mening nödvändigt att
samla alla dagens diskrimineringslagar i enbart en
lag som innefattar alla former av diskriminering. De
metoder som används skall dock även i framtiden
kunna vara olika beroende på vilka uttryck
diskrimineringen tar sig. Vi anser dessutom att
diskrimineringslagstiftningen inte bara skall
omfatta arbetslivet.
Många olika ombudsmannamyndigheter delar på
ansvaret att motverka diskriminering. Att slå ihop
flera ombudsmannainstitut till en gemensam myndighet
vore en riktig åtgärd. Sammanslagningen bör avse
Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Handikappombudsmannen, Ombudsmannen mot etnisk
diskriminering (DO) och Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO).
Vad som här har anförts om en sammanhållen
lagstiftning mot diskriminering bör ges regeringen
till känna. Det innebär att motionerna A241 yrkande
14 (fp), L249 yrkande 12 (fp) och Sf226 yrkande 27 i
denna del (fp) tillstyrks.

20.Diskriminering på grund av ålder (punkt 21)
(fp, kd, c)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp), Claes
Västerteg (c) och Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 21 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 20. Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A213 yrkande 1 (kd), 2002/03:A224 yrkande 1
(kd), 2002/03:A239 yrkande 34 (c) samt 2002/03:So358
yrkandena 1 och 2 (fp) och avslår motion
2002/03:A337 yrkande 3 (mp).

Ställningstagande

Det är viktigt att man på många håll lär sig att
uppskatta den tillgång det är med kunskap parad med
livserfarenhet. Det gäller vårdsektorn, men också de
andra delarna av arbetslivet. Fortsatt välfärd
kräver ett yrkesliv som gör att fler äldre känner
att de vill och kan fortsätta att arbeta efter
55-60-årsåldern. På arbetsgivarsidan är intresset
för att anställa äldre tyvärr mycket lågt,
näringslivet satsar hellre på yngre och har ofta
svårt att värdera kunskaper och erfarenheter hos dem
som varit med länge men ändå har krafterna kvar.
Samtidigt ser vi att ett av de stora hoten mot den
framtida välfärden är att relationstalet
yrkesarbetande/pensionärer blir för lågt. Vi behöver
helt enkelt arbeta längre för att kunna klara
sjukvård, omsorg och goda pensioner.

För att möjliggöra för de äldre som så önskar att
stanna kvar längre på arbetsmarknaden krävs
förändringar i lagar och regelverk men också en
attitydförändring i det offentliga samhället och i
företagsvärlden.
Äldres breda erfarenhet och förvärvade kompetens
gör dem i själva verket till skickliga och
konkurrenskraftiga yrkesutövare. Deras lojalitet och
engagemang skapar stabilitet på arbetsplatsen.
Många äldre har dock i dag en besvärlig situation
på arbetsmarknaden. De har också stora svårigheter
att komma tillbaka till arbetslivet efter perioder
av långtidssjukskrivning eller arbetslöshet.
Diskrimineringen är påtaglig trots att det i EU:s
diskrimineringslagstiftning uttryckligen påpekas att
ålder är ett av de områden där diskriminering inte
får förekomma. Diskrimineringen kan dessutom
förekomma mer eller mindre öppet, exempelvis i
platsannonser.
Det behövs mot den här bakgrunden lagstiftning mot
åldersdiskriminering i arbetslivet. De nuvarande
diskrimineringslagarna bör därför utökas till att
omfatta förbud mot diskriminering av äldre.
Regeringen bör återkomma med förslag till en sådan
lagstiftning så snabbt som möjligt. Det behövs också
en nationell handlingsplan för att undanröja de
hinder som finns på arbetsmarknaden för äldres
möjligheter att arbeta.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motionerna A213 yrkande 1
(kd), A224 yrkande 1 (kd), A239 yrkande 34 (c) och
So358 yrkandena 1 och 2 (fp) tillstyrks samtidigt
som motion A337 yrkande 3 (mp) avstyrks.

21.Diskriminering på grund av funktionshinder
(punkt 22) (kd)

av Maria Larsson (kd).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 22
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 21. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:So457 yrkande 2 (kd).

Ställningstagande

Handikappolitiken syftar till att skapa ett
likvärdigt medborgarskap för funktionshindrade. En
uppgift i det arbetet är att åtgärda bristande
tillgänglighet i samhället. Det finns en rad exempel
på att allmänna lokaler eller servicefunktioner inte
uppfyller minimala krav på tillgänglighet för
rörelsehindrade: lokaler där kommunfullmäktige
håller sina sammanträden, skolor och bankomater. Sex
av tio kommuner saknar program för tillgänglighet.
Många saknar minimal anpassning för rörelsehindrade.
Fortfarande saknas ett handikappolitiskt
handlingsprogram i hälften av landets kommuner. Det
byggs fortfarande otillgängligt och därmed
oanvändbart för funktionshindrade i Sverige. Plan-
och bygglagen (1987:10) anger att man skall bygga
lättillgängligt för handikappade personer. Det krävs
förtydliganden i bygglagen, vilket bör utredas
snarast. Som yttersta ram i arbetet med att
förbättra tillgängligheten för funktionshindrade
vill Kristdemokraterna ha en lagstiftning som slår
fast att bristande tillgänglighet är diskriminering.
Den utredning som skall se över
diskrimineringslagstiftningen bör få ett
tilläggsdirektiv att utreda huruvida bristande
tillgänglighet i samhället är diskriminering.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion So457 yrkande 2 (kd)
tillstyrks.

22.Kunskaper om HBT-personers livsvillkor
(punkt 23) (fp)

av Erik Ullenhag (fp) och Tina Acketoft (fp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 23 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 22. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:L249 yrkande 19 (fp).

Ställningstagande

Som sägs i Folkpartiets motion L249 skall arbetet
inom den offentliga sektorn genomsyras av
jämställdhet, jämlikhet och respekt för den
enskildes integritet. Stat, landsting och kommuner
eller deras uppdragstagare skall inte särbehandla
människor negativt beroende på kön, ålder, social
ställning, etnisk eller religiös tillhörighet,
funktionshinder, sexuell läggning, könsidentitet
eller liknande. Ökad medvetenhet samt aktiva
satsningar på kunskap och utbildning är
nyckelfaktorer för att säkerställa att negativ
särbehandling inte förekommer. Inom ramen för den
löpande utbildningen av anställda bör därför frågan
om att motverka diskriminering uppmärksammas
särskilt. Att öka insikterna om homosexuellas,
bisexuellas och transpersoners livsvillkor är extra
viktigt inom vissa nyckelsektorer inom den
offentliga sektorn, bl.a. rättsväsendet,
utbildningen, hälso- och sjukvården samt
socialtjänsten.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion L249 yrkande 19 (fp)
tillstyrks.

23.Diskrimineringslagstiftning beträffande
transsexuella m.m. (punkt 24) (fp, c, mp)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp), Ulf
Holm (mp) och Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 24 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 23. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A317 yrkandena 4 och 5 (fp, s, v, c, mp).

Ställningstagande

Transpersoner har ett svagt rättsligt skydd.
Transsexualism handlar om könsidentitet och faller
därmed under JämO:s ansvarsområde. Transvestiter och
övriga transpersoner omfattas däremot inte eftersom
det enbart är personer med juridiskt kön som ingår i
JämO:s ansvarsområde.

Vi vill framhålla att sexuell läggning och
könsidentitet i sig är olika begrepp. Inte desto
mindre anser vi att begreppen är närliggande och att
det ofta lekmannamässigt görs sammanblandningar
mellan dem. Ett sätt att motverka denna
sammanblandning och att verka i enlighet med vår
inställning är att införliva transpersoner i lagen
om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund
av sexuell läggning. Det är enligt vår mening mer
lämpligt att frågor om diskriminering i arbetslivet
vad gäller transpersoner behandlas av samma
myndighet, Ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning, HomO.
Vi förutsätter att denna fråga kommer att belysas
av den parlamentariska kommitté som skall göra en
samlad översyn av diskrimineringslagstiftningen,
däribland frågan om diskrimineringsskydd för
transpersoner.
Vi anser också att svensk lagstiftning snarast bör
anpassas så att den på alla punkter omfattar det
skydd för transsexuella som uttalas i
Europaparlamentets Recommendation 1117 (1989) On the
condition of transsexuals och Resolution on
discrimination against transsexuals. Här ingår bl.a.
ett tydligt lagstadgat förbud mot diskriminering i
arbetslivet. Vi vill i sammanhanget även påminna om
EG-domstolens dom i mål C-13/94 om uppsägning av en
transsexuell person. Domstolen konstaterade i målet
att uppsägning av en transsexuell på grund av dennes
könsbyte strider mot förbudet mot könsdiskriminering
i unionens likabehandlingsdirektiv.
Sammanfattningsvis anser vi att regeringen bör
återkomma med ett förslag som innebär att såväl
rekommendationen som domen införlivas i svensk
lagstiftning.
Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion A317 yrkandena 4 och 5
(fp, s, v, c, mp) tillstyrks.

24.Rättegångskostnaderna i diskrimineringsmål
(punkt 28) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 28
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 24. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf336 yrkande 16 (v).

Ställningstagande

Vänsterpartiet anser att man bör uppmärksamma en
faktor som allvarligt kan försvåra för den som
diskriminerats i en anställningssituation att
använda sig av lagstiftningen. Det är reglerna om
ansvaret för rättegångskostnader. För den som inte
är medlem i en facklig organisation, eller som inte
har stöd av sin organisation eller av DO, måste
risken att få stå för motpartens rättegångskostnader
vara en mycket starkt processavhållande faktor.
Reglerna om kvittning av rättegångskostnader i
arbetstvistlagen har enligt vår uppfattning alldeles
för begränsad räckvidd för att ha någon betydelse i
detta sammanhang. Vänsterpartiet anser att en
utredning bör få i uppdrag att undersöka hur
reglerna för ansvaret för rättegångskostnaderna i
diskrimineringsmål bör ändras för att lösa detta
problem.

Vad som här har anförts bör ges regeringen till
känna. Det innebär att motion Sf336 yrkande 16 (v)
tillstyrks.

25.Grupptalan på jämställdhetsområdet
(punkt 29) (c)

av Claes Västerteg (c).

Förslag till riksdagsbeslut

Jag anser att utskottets förslag under punkt 29
borde ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 25. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A366 yrkande 8 (c) och avslår motion
2002/03:A300 yrkande 3 (v).

Ställningstagande

De tvister som prövats i Arbetsdomstolen och som
resulterat i att kvinnliga löntagare har fått rätt
har i alltför liten grad utvidgats till att gälla
alla i motsvarande situation eller yrkesgrupp. I
Kanada har arbetet för lika lön haft stora
framgångar genom möjligheten till grupptalan, dvs.
att personer med likartade fall kan ansluta sig till
en talan som en individ eller organisation har
väckt. Om svensk lagstiftning tillät grupptalan i
lönediskrimineringsmål skulle det på ett mycket
kraftfullt sätt förstärka möjligheten att
generalisera rättsliga framgångar i arbetet för lika
lön.

Med hänsyn till det anförda anser jag att
riksdagen med anledning av motion A366 yrkande 8 (c)
bör tillkännage för regeringen som sin mening vad
jag har anfört om att införa en möjlighet till
grupptalan i lönediskrimineringsmål. Motion A300
yrkande 3 (v) avstyrks i den mån den inte får anses
tillgodosedd genom det anförda.

26.Sekretess i samband med anmälningar om
diskriminering (punkt 30) (fp, mp)

av Erik Ullenhag (fp), Tina Acketoft (fp) och Ulf
Holm (mp).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag under punkt 30 borde
ha följande lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad som framförs under Ställningstagande i
reservation 26. Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A317 yrkande 3 (fp, s, v, c, mp).

Ställningstagande

Ett problem vid anmälan av fall av diskriminering
vad gäller sexuell läggning och könstillhörighet är
att det ofta finns ett motstånd hos HBT-personer mot
att vara öppna med sin sexuella läggning eller
könstillhörighet. Det faktum att många HBT-personer
inte vill riskera att röja sin sexuella läggning
eller könstillhörighet vid en anmälan om
diskriminering innebär i förlängningen att det finns
fog för antagandet att anmälningsfrekvensen av
ärenden blir låg. Risken är därför överhängande att
det kommer att finnas ett stort mörkertal av ärenden
som aldrig blir föremål för prövning. Det är av den
anledningen viktigt att se över hela processen från
anmälan till utredningens avslut så att anmälarens
identitet kan behållas hemlig i största möjliga
utsträckning.

Detta bör riksdagen tillkännage för regeringen som
sin mening. Vi tillstyrker därför motion A317
yrkande 3 (fp, s, v, c, mp).

Särskilda yttranden

Utskottets beredning av ärendet har föranlett
följande särskilda yttranden. I rubriken anges inom
parentes vilken punkt i utskottets förslag till
riksdagsbeslut som behandlas i avsnittet.

1. Männens roll i jämställdhetsarbetet (punkt
6) (mp)

av Ulf Holm (mp).

Miljöpartiet de gröna anser att jämställdhetsarbetet
bör föras av både kvinnor och män. Under hela
jämställdhetens historia har kampen för jämlikhet
mellan könen förts nästan uteslutande av kvinnor.
Männens deltagande i jämställdhetsarbetet har varit
undantag snarare än regel. Ofta är det kvinnor som
med kraft reagerar mot det rent fysiskt mest tydliga
uttrycket för kvinnoförtryck: våldspornografi,
sexhandel och kvinnomisshandel. Men mäns våld mot
kvinnor är inte bara en kvinnofråga, utan även en
mansfråga, och det är i ännu högre grad en
samhällsfråga. Miljöpartiet vill att riksdagen
tillkännager för regeringen att jämställdhet i allra
högsta grad är en mansfråga. Den dag männen på
allvar sätter sig in i vad jämställdhet verkligen
handlar om, kan kvinnor och män tillsammans driva
arbetet framåt.

Män utövar våld mot barn, mot kvinnor och mot
andra män. Både forskning och olika sorters
handlingsprogram måste inriktas på detta faktum. Män
som slår måste ändra sitt beteende. Därför behövs en
bred diskussion på alla nivåer i samhället för att
på sikt kunna arbeta med att förändra detta. Mäns
utövande av våld är ett symtom på manlig
överordning. Detta måste brytas. Det behövs också
fler män som ställer sig upp och förkastar andra
mäns våldsamma beteende. Tystnaden från män om mäns
våld mot kvinnor blir till slut ett tyst medgivande.
En skilsmässa är en komplicerad process för alla
inblandade. Att män många gånger drabbas hårdare
framför allt emotionellt - medan kvinnor drabbas
ekonomiskt - har ofta sin förklaring i att mannen
valt bort nära relationer med sina barn men även med
andra människor än sin partner. Därmed har män
oftare sämre socialt och nära nätverk och sämre
kontakt med sina barn. När samhället sedan erbjuder
stöd i form av samarbetssamtal eller liknande består
hjälpen ofta av kvinnor som hjälpare. Män behöver
också andra män som hjälpare för att kunna ta sig
igenom skilsmässoprocessen. Alltfler män hamnar
också i ekonomiska svårigheter efter en skilsmässa
på grund av underhållssituationen. De ekonomiska
problemen gör att många av de män som vill vara en
bra pappa hamnar i en näst intill omöjlig situation.
De har inte råd att ha barnen boende hos sig och
inte heller att bo i en lägenhet som är så stor att
barnen kan bo där flera dagar i sträck.

2. Diskrimineringslagstiftning beträffande
transsexuella m.m. (punkt 24) (v)

av Camilla Sköld Jansson (v).

Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett
sexuell läggning eller könsidentitet. Tyvärr finns
det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella,
bisexuella och transpersoner, vilket bl.a. tar sig
uttryck i form av trakasserier, våld och
diskriminering. Det finns även brister i
lagstiftningen. Homosexuella och bisexuella är män
och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk
bakgrund, religion och politisk uppfattning. De
kommer från olika samhällsklasser, från städer och
från landsbygd. Det enda som skiljer dem från
heterosexuella är att de har förmågan att älska och
känna sexuell attraktion till någon av samma kön.

Fortfarande diskriminerar lagstiftningen
homosexuella, bisexuella och transpersoner.
Transpersoner är individer vars könsidentitet eller
könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer
sig från normen för det kön som registrerats för dem
vid födseln. Det är bl.a. transsexuella och
transvestiter. Transpersoner har ett svagt rättsligt
skydd. Transsexuella har skydd i arbetslivet mot
diskriminering och ingår i JämO:s ansvarsområde
eftersom det handlar om könsidentitet. Transvestiter
och övriga transpersoner faller däremot utanför då
det enbart är personer med juridiskt kön som ingår i
JämO:s ansvarsområde.
Sexuell läggning och könsidentitet är i sig olika
begrepp, men det görs sammanblandningar mellan dem.
Ett sätt att motverka detta är att införliva
transpersoner i lagen om förbud mot diskriminering i
arbetslivet på grund av sexuell läggning.
Frågor om diskriminering i arbetslivet vad gäller
transpersoner bör behandlas av samma myndighet,
Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell
läggning, HomO. Vänsterpartiet förutsätter att denna
fråga kommer att belysas av den nyligen tillsatta
parlamentariska kommitté som skall göra en samlad
översyn av diskrimineringslagstiftningen, däribland
frågan om diskrimineringsskydd för transpersoner.
Partiet anser också att svensk lagstiftning snarast
bör anpassas så att den på alla punkter omfattar det
skydd för transsexuella som uttalas i
Europaparlamentets Recommendation 1117 (1989) On the
condition of transsexuals och Resolution on
discrimination against transsexuals. Även EG-
domstolens dom i mål C-13/94 om uppsägning av en
transsexuell person bör införlivas med svensk
lagstiftning. Domstolen konstaterade i målet att
uppsägning av en transsexuell på grund av dennes
könsbyte strider mot förbudet mot könsdiskriminering
i unionens likabehandlingsdirektiv.
Vi i Vänsterpartiet anser att det är av största
vikt att 2002 års diskrimineringsutredning grundligt
utreder dessa frågor och överväger hur en reglering
kan utformas.
Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Proposition 2002/03:19

I proposition 2002/03:19 föreslår regeringen att
riksdagen godkänner 1999 års fakultativa protokoll
till Förenta nationernas (FN) konvention om
avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor.

Motioner från allmänna motionstiden

2002/03:K433 av Anders Bengtsson m.fl. (s):

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om betydelsen av att
alla kommuner upprättar handlingsplaner för
mångfald och mot etnisk diskriminering, vars mål
kontinuerligt följs upp och revideras.

2002/03:Ju249 av Johan Linander m.fl. (c):

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att företag bör se
över sina rutiner och ta bort inbyggda hinder som
leder till diskriminering gentemot minoriteter.

2002/03:L249 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en sammanhållen
lagstiftning mot diskriminering.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om kunskapen om
homosexuellas, bisexuellas och transpersoners
situation hos nyckelgrupper inom den offentliga
sektorn.

2002/03:Sf226 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

27. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att se
över möjligheten att skärpa
diskrimineringslagstiftningen, inklusive
sanktionsmöjligheterna i densamma.

28. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa en lag
om positiv särbehandling på grund av etnicitet.

2002/03:Sf289 av Peter Eriksson m.fl. (mp):

7. Riksdagen beslutar om att tvister om
diskriminering på arbetsmarknaden avgörs i
allmänna domstolar i stället för i
Arbetsdomstolen.

21. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att arbetsgivare
med mer än tio anställda skall ha mångfaldsplaner,
där såväl rekryteringspolicy som strategier mot
diskriminering ingår som två viktiga komplement.

22. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att vid likvärdiga
meriter skall en person ur en underrepresenterad
grupp anställas.

23. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
utländska examina behandlas rättvist av
arbetsmarknaden.

24. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att verka för att
arbetsförmedlingarna ökar sin kompetens om det
mångkulturella samhället.

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att flerspråkighet
och kunskap om fler kulturer skall ses som en
merit vid anställningar.

2002/03:Sf332 av Sten Tolgfors m.fl. (m):

25. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att diskriminering
på etnisk eller annan grund inte är acceptabelt.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om positiv
särbehandling och kvotering.

2002/03:Sf334 av Sven Brus m.fl. (kd):

42. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om etnisk
diskriminering i arbetslivet.

44. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om handlingsplaner
för etnisk mångfald som skall upprättas av
myndigheterna.

2002/03:Sf336 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

12. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagen mot etnisk
diskriminering i arbetslivet så att facklig
organisation ges talerätt till Nämnden mot
diskriminering.

13. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring som innebär att kommuner,
landsting och större privata arbetsgivare åläggs
att upprätta mångfaldsplaner.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att tvärkulturell
kompetens liksom flerspråkighet skall räknas som
merit vid alla offentliga anställningar.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av lagen om etnisk
diskriminering så att myndigheter ges möjlighet
att i sina mångfaldsplaner ange positiv
likabehandling som ett mål för myndighetens
rekryteringsbehov.

16. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning som ser över hur reglerna för ansvaret
för rättegångskostnader i diskrimineringsmål kan
ändras i syfte att undanröja risken att
kostnadsansvaret utgör en processavhållande
faktor.

2002/03:So358 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

1. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag till lagstiftning mot åldersdiskriminering
i arbetslivet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om nationell
handlingsplan för att undanröja hinder för äldres
möjligheter att arbeta.

2002/03:So457 av Chatrine Pålsson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utredningen
kring diskrimineringslagstiftningen bör få ett
tilläggsdirektiv att utreda huruvida bristande
tillgänglighet kan vara diskriminerande.

2002/03:A203 av Cecilia Nilsson Wigström (fp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att chefer i offentlig sektor bör utbildas
i mångfaldsfrågor.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att fler människor med utländsk bakgrund
bör rekryteras till den offentliga sektorn.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening att Integrationsverket bör ges i uppdrag
att utbilda chefer i offentlig sektor i
mångfaldsfrågor.

2002/03:A213 av Sven Brus och Kenneth Lantz (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om diskriminering på
grund av hög ålder.

2002/03:A215 av Christina Axelsson och Ann-Kristine
Johansson (s):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av att det
finns en stark arbetsrättslagstiftning som slår
fast kvinnors och mäns lika värde, villkor och
behandling på arbetsmarknaden.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av
åtgärder för att bryta den könssegregerade
arbetsmarknaden.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att statliga och
kommunala förvaltningar samt verk och bolag bör
vara föregångare vad gäller att finna former för
könsneutrala lönesystem som ger kvinnor och män
lika lön för lika eller likvärdigt arbete.

2002/03:A224 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av förbud
mot diskriminering av äldre i arbetslivet.

2002/03:A237 av Barbro Feltzing m.fl. (mp):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om att förslag om
jämställdhetsmärkning av företag och reklam ingår i
kommande proposition på området.

2002/03:A239 av Margareta Andersson m.fl. (c):

34. Riksdagen begär att regeringen återkommer med
förslag till hur EU:s diskrimineringslagstiftning
gällande arbetslivet kan implementeras i svensk
lagstiftning inom alla områden som rör det svenska
arbetslivet.

2002/03:A241 av Lars Leijonborg m.fl. (fp):

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
lönediskrimineringen måste brytas.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
diskrimineringstvister bör handläggas av allmänna
domstolar i stället för den partssammansatta
Arbetsdomstolen (AD).

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om aktiv
opinionsbildning i näringslivet.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om ett
jämställdhetsmärkningssystem.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en sammanhållen
lagstiftning mot diskriminering.

2002/03:A242 av Annelie Enochson m.fl. (kd):

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av ett
kartläggande av de faktorer som kan hämma kvinnor
att ta ett ledningsansvar med anledning av FN:s
rapport om jämställdhetsläget i Sverige.

13. Riksdagen begär att regeringen utvärderar
jämställdhetslagens betydelse och funktion, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att initiera en
nationell kampanj för ett barnvänligt arbetsliv.

15. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till ändring av 5 § jämställdhetslagen, i
enlighet med vad som anförs i motionen.

20. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att JämO bör ges i
uppdrag att i samarbete med arbetsmarknadens
parter hitta ett väl fungerande
arbetsvärderingsinstrument.

22. Riksdagen begär att regeringen ger
tilläggsdirektiv till Utredningen för
jämställdhetsmärkning, i enlighet med vad som
anförs i motionen.

26. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om behovet av en
kartläggning av regionala skillnader av uttag av
pappaledighet med inriktning på att undanröja
hinder för ett ökat uttag.

2002/03:A275 av Birgitta Ahlqvist och Carina Hägg
(s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lönediskriminering.

2002/03:A300 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som i motionen anförs om feministisk
kompetens i arbetet i Kommittén för sammanhållen
diskrimineringslagstiftning.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen vad som i
motionen anförs om feministiskt perspektiv och
angreppssätt i utvärdering av jämställdhetslagen.

3. Riksdagen beslutar att införa en särskild regel
om grupprättegång gällande jämställdhetsmål i
Arbetsdomstolen.

2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl. (m):

13. Riksdagen begär att regeringen utreder
effekterna av arbetsplanen för jämställdhet inom
den offentliga förvaltningen i enlighet med vad
som anförs i motionen.

2002/03:A317 av Birgitta Ohlsson m.fl. (fp, s, v, c,
mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om sekretess i
handläggningen av diskrimineringsärenden.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att lagen om
förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund
av sexuell läggning även skall vara tillämplig på
transpersoner.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Europaparlamentets "Recommendation 1117 (1989) On
the condition of transsexuals" och "Resolution on
discrimination against transsexuals" liksom EG-
domstolens dom i mål C-13/94 skall införlivas i
svensk lagstiftning.

2002/03:A319 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om inrättandet av en
stödfunktion för jämställdhetsarbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en ny
jämställdhetsförordning.

2002/03:A322 av Lars Ångström m.fl. (mp):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att jämställdhet i
allra högsta grad också är en mansfråga.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att ta avstånd
från de våldsamma männens beteenden.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skilsmässor.

2002/03:A328 av Elisebeht Markström m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en offensiv
informationsinsats om diskrimineringslagarna.

2002/03:A337 av Ulf Holm och Barbro Feltzing (mp):

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att utarbeta en
uppförandekod mot åldersdiskriminering på den
svenska arbetsmarknaden.

2002/03:A354 av Marie Granlund (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om vikten av forskning kring
mångfald i arbetslivet.

2002/03:A360 av Mikael Damberg m.fl. (s):

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om ett förbud för arbetsgivare
att ställa frågor rörande planerade graviditeter.

2002/03:A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v):

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om partsgemensamt
organ samt skapandet av en kommunikationsplan för
en aktiv spridning av kunskap om kvinnors och mäns
tillgång till ekonomisk makt och resurser.

2002/03:A366 av Margareta Andersson m.fl. (c):

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att flytta
lönediskrimineringsmål från Arbetsdomstolen till
allmän domstol.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att införa
möjlighet till grupptalan i
lönediskrimineringsmål.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att höja
skadeståndsbeloppet vid jämställdhetsmål.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om alternativa
arbetsmarknaders betydelse för en rättvis
lönesättning.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en långsiktig plan
för uppvärdering av kvinnodominerade yrken.