Arbetsmarknadsutskottets betänkande
2002/03:AU2
Utgiftsområde 14 Arbetsliv
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
1. Allmänt om
arbetslivspolitiken
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:A217, 2002/03:A239 yrkandena
16 och 17, 2002/03:A267, 2002/03:A274,
2002/03:A313 yrkande 3, 2002/03:A318
yrkandena 3, 6, 7 och 9, 2002/03:A326,
2002/03:A338 yrkandena 1-3,
2002/03:A343, 2002/03:A344,
2002/03:A367 yrkandena 5 och 6,
2002/03:Sf291 yrkandena 18, 20 och 21
samt 2002/03:Sf335 yrkande 2.
Reservation 1 (m)
Reservation 2 (kd)
Reservation 3 (c)
2. Mål för politikområdet
Arbetslivspolitik
Riksdagen avslår motion 2002/03:A364
yrkande 24.
Reservation 4 (m)
3. Allmänt om
jämställdhetspolitiken
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:A299 yrkandena 1 och 2,
2002/03:A315 yrkande 1, 2002/03:A323
yrkande 7 samt 2002/03:A365 yrkande 2.
Reservation 5 (m)
4. Mål för politikområdet
Jämställdhetspolitik
Riksdagen avslår motion 2002/03:A364
yrkande 25.
Reservation 6 (m)
5. Kompetenssparande
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:A224 yrkande 6, 2002/03:A239
yrkande 3, 2002/03:A241 yrkande 7,
2002/03:A297 yrkandena 1-4,
2002/03:A314 yrkande 13, 2002/03:A318
yrkande 5, 2002/03:A320 yrkande 16,
2002/03:A332 yrkande 10 och
2002/03:Ub338 yrkande 10.
Reservation 7 (m, fp, kd, c)
6. Kompetensutveckling
Riksdagen avslår motionerna
2002/03:A233 och 2002/03:A357.
7. Anslag på utgiftsområde 14
för 2003
a) Bemyndigande beträffande anslaget
23:1
Riksdagen bemyndigar regeringen att
under 2003, i fråga om ramanslaget
23:1 Arbetsmiljöverket, ingå
ekonomiska förpliktelser som inklusive
tidigare åtaganden medför utgifter på
högst 18 550 000 kronor under år 2004.
Därmed bifaller riksdagen proposition
2002/03:1 utgiftsområde 14 punkt 1.
b) Bemyndigande beträffande anslaget
23:2
Riksdagen bemyndigar regeringen att
under 2003, i fråga om ramanslaget
23:2 Arbetslivsinstitutet, ingå
ekonomiska förpliktelser som inklusive
tidigare åtaganden medför utgifter på
högst 100 000 000 kronor under åren
2004-2005. Därmed bifaller riksdagen
proposition 2002/03:1 utgiftsområde 14
punkt 2.
c) Bemyndigande beträffande anslaget
23:3
Riksdagen bemyndigar regeringen att
under 2003, i fråga om ramanslaget
23:3 Särskilda utbildningsinsatser
m.m., ingå ekonomiska förpliktelser
som inklusive tidigare åtaganden
medför utgifter på högst 34 200 000
kronor under år 2004. Därmed bifaller
riksdagen proposition 2002/03:1
utgiftsområde 14 punkt 3.
d) Anvisning av anslag under
Utgiftsområde 14
Riksdagen anvisar anslagen under
utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt vad
som framgår av bilaga 2. Därmed
bifaller riksdagen dels proposition
2002/03:1 Utgiftsområde 14 punkt 4,
dels motion 2002/03:Fi230 yrkande 4
och avslår motion 2002/03:A364 yrkande
15.
e) Motionsyrkanden om budgetförslagen
för år 2003
Riksdagen avslår de motionsyrkanden som
finns upptagna i efterföljande
förteckning.
Stockholm den 26 november 2002
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Anders Karlsson
Följande ledamöter har deltagit i
beslutet: Anders Karlsson (s), Margareta
Andersson (c)*, Laila Bjurling (s),
Anders G Högmark (m)*, Erik Ullenhag
(fp)*, Christer Skoog (s), Sonja Fransson
(s), Stefan Attefall (kd)*, Camilla Sköld
Jansson (v), Cinnika Beiming (s), Patrik
Norinder (m)*, Lars Lilja (s), Henrik
Westman (m)*, Britta Lejon (s), Ulf Holm
(mp), Mauricio Rojas (fp)* och Cecilia
Dahl (s).
* Deltar inte i förslaget till
riksdagsbeslut såvitt avser förslagspunkt
7.
Förteckning över av utskottet i punkt 7
e) avstyrkta motionsyrkanden
Motion Motionärer Yrkande
Anslaget 23:1
Arbetsmiljöverket
2002/03 Stefan Attefall m.fl. 30 och
:A320 (kd) 32 i
denna
del
2002/03 Margareta Andersson i denna
:A329 m.fl. (c) del
2002/03 Erik Ullenhag m.fl. 20 i
:A332 (fp) denna
del
2002/03 Anders G Högmark m.fl. 16
:A364 (m)
2002/03 Lars Leijonborg m.fl. 16 i
:Fi232 (fp) denna
del
Anslaget 23:2
Arbetslivsinstitutet
2002/03 Stefan Attefall m.fl. 31 och
:A320 (kd) 32 i
denna
del
2002/03 Margareta Andersson i denna
:A329 m.fl. (c) del
2002/03 Erik Ullenhag m.fl. 20 i
:A332 (fp) denna
del
2002/03 Anders G Högmark m.fl. 17
:A364 (m)
2002/03 Lars Leijonborg m.fl. 16 i
:Fi232 (fp) denna
del
Anslaget 23:3
Särskilda
utbildningsinsatser
m.m.
2002/03 Stefan Attefall m.fl. 32 i
:A320 (kd) denna
del
2002/03 Erik Ullenhag m.fl. 20 i
:A332 (fp) denna
del
2002/03 Anders G Högmark m.fl. 18
:A364 (m)
2002/03 Lars Leijonborg m.fl. 16 i
:Fi232 (fp) denna
del
Anslaget 23:4
Arbetsdomstolen
2002/03 Anders G Högmark m.fl. 19
:A364 (m)
Anslaget 23:7
Ombudsmannen mot
diskriminering på
grund av sexuell
läggning (HomO)
2002/03 Anders G Högmark m.fl. 20
:A364 (m)
Anslaget 23:8
Medlingsinstitutet
2002/03 Stefan Attefall m.fl. 32 i
:A320 (kd) denna
del
2002/03 Anders G Högmark m.fl. 21
:A364 (m)
Anslaget 24:1
Jämställdhetsombudsman
nen
2002/03 Anders G Högmark m.fl. 22
:A364 (m)
2002/03
AU2
Sammanfattning
I detta betänkande behandlar utskottet
regeringens budgetproposition för år 2003
med förslag till anslag på utgiftsområde
14 Arbetsliv. Utgiftsområde 14 omfattar
politikområdena Arbetsliv och
Jämställdhetspolitik och anslag på dessa
områden. Ramen för utgiftsområdet uppgår
till drygt 1,1 miljarder kronor.
I betänkandet behandlas också 58
motionsförslag som väckts under allmänna
motionstiden hösten 2002.
I betänkandet redovisar utskottet sin
syn på inriktningen av
arbetslivspolitiken. Utskottet är oroat
över att antalet sjukskrivningar, liksom
antalet arbetssjukdomar, fortsätter att
öka. Utskottet ställer sig positivt till
det omfattande arbete som regeringen
genomför inom ramen för det s.k.
elvapunktsprogrammet för att motverka
ohälsa i arbetslivet. Utskottet
framhåller särskilt att det är
arbetsplatsen och parterna som måste stå
i fokus för arbetet mot ett hållbart
arbetsliv. Arbetsgivarna måste ta ett
större ansvar än i dag för att integrera
det förebyggande och rehabiliterande
arbetet i verksamheten. Utskottet
understryker också vikten av att
kvinnornas situation särskilt
uppmärksammas i arbetet mot ohälsan.
På utgiftsområde 14 föreslås att
Arbetsmiljöverkets anslag tillförs
ytterligare medel bl.a. för den regionala
skyddsombudsverksamheten och för
förstärkning av tillsynsverksamheten.
Arbetslivsinstitutet föreslås få medel
för bl.a. satsning på
företagshälsovårdsutbildning och
isocyanatforskning.
Utskottet tillstyrker att anslaget till
Ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning (HomO) tillförs 2
miljoner kronor utöver regeringens
förslag i propositionen enligt en
gemensam motion av Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Övriga
motioner avstyrks.
Sammanfattningsvis tillstyrker
utskottet, med den justering avseende
anslaget till HomO som nyss redovisats,
regeringens förslag till
anslagstilldelning på utgiftsområde 14
Arbetsliv.
I ett gemensamt särskilt yttrande av
företrädarna för Moderaterna,
Folkpartiet, Kristdemokraterna och
Centerpartiet kritiserar de regeringens
inriktning av arbetslivspolitiken. De
fyra partierna pekar på att ohälsan
fortsätter att öka. En vanlig vardag är
det sammanlagt uppemot 1,4 miljoner
svenskar i arbetsför ålder som inte
arbetar eller arbetar mindre än de
önskar. De är antingen arbetslösa, i
arbetsmarknadsåtgärder, latent
arbetssökande, långtidssjukskrivna,
förtidspensionerade eller
undersysselsatta. Det innebär att var
fjärde vuxen människa i arbetsför ålder
inte arbetar.
Partierna pekar på att det finns ett
stort antal orsaker som sammantagna eller
var för sig kan vara orsak till denna
utveckling. Av den anledningen krävs det
ett brett band av åtgärder som omspänner
allt från arbetsplatsfrågor, förändringar
i sjukförsäkringens villkor, samverkan
mellan olika system och myndigheter till
ökade resurser för rehabilitering och
förbättringar för barnfamiljerna m.m.
Inom arbetslivsområdet vill de bl.a.
verka för att det förebyggande arbetet på
arbetsplatserna ges en högre prioritet
och blir mer inriktat på den enskilde
individen, att det blir fler alternativa
arbetsgivare inom offentligt finansierad
verksamhet och att den enskilde får
större möjligheter att påverka
arbetstiden.
Totalt har 7 reservationer och 5
särskilda yttranden avgivits i ärendet.
Redogörelse för ärendet
I detta ärende behandlas regeringens
budgetproposition 2002/03:1 volym 7
avseende utgiftsområde 14 Arbetsliv och
58 motionsyrkanden som är väckta under
den allmänna motionstiden.
Arbetsmarknadsutskottet har i år valt att
begränsa budgetbetänkandet till att, vid
sidan om inriktningen av politiken, i
huvudsak behandla strikt budgetrelaterade
frågor. Härutöver behandlar utskottet ett
antal motioner som rör individuellt
kompetenssparande och
kompetensutveckling. Budgetpropositionens
förslag avseende utgiftsområde 13
Arbetsmarknad och de motioner som under
allmänna motionstiden har väckts i den
delen behandlas i utskottets betänkande
AU1 Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad.
I flera delar av budgetpropositionen
och under olika politikområden behandlas
från skilda utgångspunkter frågor om
ohälsa som också föranlett motioner.
Sådana frågor kan alltså komma att
behandlas även i andra utskott. Övriga
motioner på arbetsmarknadsutskottets
beredningsområde som väckts under den
allmänna motionstiden och som tar upp
frågor om t.ex. arbetsmiljö, arbetstid,
jämställdhet etc. kommer att behandlas i
särskilda betänkanden under våren.
Under ärendets beredning har
Arbetsmiljöverkets generaldirektör Kenth
Pettersson lämnat upplysningar.
Riksdagen kommer den 4 december 2002
att behandla finansutskottets betänkande
2002/03:FiU1 där propositionens förslag
till utgiftsram för bl.a. utgiftsområde
14 behandlas. Arbetsmarknadsutskottet
lägger i detta betänkande fram förslag
beträffande anslagsfördelningen inom
utgiftsområde 14 under förutsättning att
riksdagen bifaller finansutskottets
förslag till utgiftsram för
utgiftsområdet.
Samtliga motioner anges i det följande
utan årtal, 2002/03.
Utskottets överväganden
1. Allmänt om arbetslivspolitiken
Utskottets förslag i korthet
Utskottet, som ställer sig bakom den
allmänna inriktning av politiken som
regeringen redovisar i
budgetpropositionen, avstyrker de
förslag som förs fram i motionerna.
Jämför reservationerna 1 (m), 2 (kd)
och 3 (c).
Propositionen
Ett bra arbetsliv med väl fungerande
arbetsvillkor är ett grundläggande mål i
regeringens politik. Det handlar framför
allt om att ha ett helhetsperspektiv och
att säkerställa en samverkan mellan de
olika verksamhetsområdena inom
arbetslivspolitiken. Politikens
inriktning på arbetsmiljöområdet är att
uppnå ett arbetsliv där människor inte
slås ut eller drabbas av skador eller
ohälsa till följd av arbetet. En god och
utvecklande arbetsmiljö, kunskap och
kompetens i arbetslivet, en arbetsrätt
som skapar trygghet, flexibilitet och
delaktighet, mångfald, jämställdhet och
icke-diskriminering samt arbetsfred och
lönebildning i samhällsekonomisk balans
ger tillsammans en god grund för
tillväxt, sysselsättning och ett
konkurrenskraftigt näringsliv. Grupper
som står utanför arbetsmarknaden måste
beredas tillträde och de som finns i
arbetskraften får inte slitas ut.
Den negativa utvecklingen av ohälsan
fortsätter och det finns för närvarande
inga tecken på att utvecklingen vänder.
Orsakssambanden är komplexa, varför de
åtgärder som vidtas måste omfatta många
olika områden.
Arbetstagarnas inflytande över
arbetstiden bör stärkas. Arbetstidens
längd och förläggning har stor betydelse
för människors möjlighet att planera sin
tid, för möjligheten att kombinera
arbetslivet och livet i övrigt samt för
arbetsgivarnas möjligheter att organisera
och planera sin verksamhet.
Det arbetsrättsliga arbetet bör
dessutom riktas in på att antalet former
av tidsbegränsade anställningar skall
minska. Det skall bli lättare att få en
tillsvidareanställning. Möjligheten att
få återanställning skall öka.
Föräldraledigheten skall inte kunna
missbrukas som uppsägningstid. Undantaget
i turordningsreglerna skall tas bort.
Motionerna
Moderaterna framhåller i partimotion
Sf291 att det inte går att peka ut en
orsak till sjukfrånvaron. I stället måste
förklaringarna sökas bland flera olika
orsaker som sammanfaller. Undersökningar
visar t.ex. att majoriteten av dem som
ofta sjukskriver sig gör det av andra
orsaker än sådana som rör arbetsplatsen.
Att som regeringen gör försöka lösa
ohälsoproblematiken genom markerade
åtgärder riktade mot arbetsgivarna och
arbetsplatserna är följaktligen fel väg.
I stället måste en bredare samhällsanalys
göras som innefattar såväl människors
arbetsförhållanden som deras ekonomiska
situation (yrk. 18). Det måste också
skapas en öppen arbetsmarknad med större
rörlighet. Arbetsmarknaden måste bli
tillgänglig för alla och den sociala
rörligheten måste öka. Studier visar
t.ex. att det är fler sjukskrivna i de
områden där arbetsmarknaden fungerar
dåligt. Dagens arbetsrättsliga
lagstiftning motverkar byte av
arbetsgivare varför Moderaterna vill
införa mer flexibla regler.
Turordningsreglerna skall avskaffas så
att fler företag vågar anställa fler och
så att fler personer vågar byta arbete
oftare (yrk. 20).
Den koncentration till ett fåtal
arbetsgivare som framför allt finns inom
vård, omsorg och skola skapar totalt sett
sämre arbetsförhållanden än om olika
former av företag och organisationer fick
konkurrera om både arbetskraft och
konsumenter. Undersökningar visar att en
påtagligt större andel av dem som arbetar
inom privata alternativ upplever att de
krav som ställs på dem är möjliga att
uppnå. En större mångfald av arbetsgivare
inom de nämnda sektorerna skulle därför
med all sannolikhet minska både missnöje
och frustration vilket i sin tur skulle
minska sjukskrivningarna (yrk. 21).
Kristdemokraterna framhåller i
kommittémotion A318 att det är viktigt
att betona att stress inte bara är en
arbetslivsfråga. Stress uppkommer när
konflikt uppstår mellan arbetsliv och
privatliv, när individ och
arbetsuppgifter inte passar ihop och när
människor inte har kontroll över sitt
eget arbete eller sina liv. Det handlar
om helheten i livet och om balansen i
tillvaron mellan arbete och hem- och
familjeliv. Arbetslivet bör göras mer
barnvänligt och måste utformas på ett
sådant sätt att det blir kompetenshöjande
att vårda och fostra sina barn. Ett
sådant arbetsliv skulle kunna åstadkommas
genom en familjepolitik som bl.a. ger
föräldrar möjlighet att välja
barnomsorgsform, mer flexibel arbetstid
och möjligheter till distansarbete. Genom
något som Kristdemokraterna kallar "job-
sharing" skulle två personer kunna dela
på ett arbete för att klara barnomsorgen
på ett familjenära sätt (yrk. 3).
Den offentliga sektorn toppar i dag
statistiken över såväl
långtidssjukskrivning som
korttidsfrånvaro från arbetet.
Kristdemokraterna vill därför ha en
belysning av de särskilda problem med
ohälsan som finns inom denna sektor.
Enligt partiet bör erbjudande om trygga
arbeten, möjlighet till flexibel
arbetstidsförläggning och rik möjlighet
till kompetensutveckling vara några
viktiga faktorer för en framtida
personalpolitik inom den offentliga
sektorn. Frågor om de anställdas
delaktighet och inflytande bör också ses
över (yrk. 6). Partiet pekar också på att
hälsan och arbetsförhållandena kan
förbättras inom vården genom att fler
aktörer och karriärvägar tillkommer inom
vårdsektorn. Med fler aktörer skulle
möjligheterna till bättre
arbetsförhållanden och bättre löner öka
vilket i sin tur underlättar för
personalen att hålla ohälsan borta
samtidigt som kvaliteten på vården skulle
öka (yrk. 7).
Slutligen anförs att Arbetsmiljöverket
(AV) måste arbeta på ett mer aktivt sätt
med såväl fysisk som psykisk ohälsa. AV
bör fungera som en närvarande och
uppsökande samarbetspartner för de
företag, organisationer och offentliga
förvaltningar som vill ha råd och stöd i
arbetet mot ohälsa (yrk. 9).
Även i kommittémotion Sf335 (yrk. 2)
pekar Kristdemokraterna på att det
förebyggande arbetsmiljöarbetet ute på
arbetsplatserna är viktigt. Detta är
arbetsgivarnas ansvar tillsammans med
företagshälsovården. Här skall
arbetsgivarna arbeta med det systematiska
arbetsmiljöarbete som lagen föreskriver.
Den nuvarande arbetsmiljölagstiftningen
är bra och ger redan i dag arbetsgivarna
ett stort ansvar för arbetsmiljön. Något
ytterligare ansvar för arbetsgivarna för
arbetsmiljön, som regeringen förespråkar,
är därför inte nödvändigt. Regeringen
borde i stället följa upp att den
nuvarande lagstiftningen efterlevs.
Centerpartiet anför i motion A239 att
regeringen tillsammans med
arbetsmarknadens parter bör göra en
kartläggning av arbetsmiljökompetensen
hos företagen och, om det visar sig
nödvändigt, föra en dialog om hur denna
kompetens kan förstärkas (yrk. 16).
Partiet anser vidare att en översyn bör
göras av de strukturer som styr den
enskildes arbetssituation så att verktyg
för bättre arbetsmiljöer kan utvecklas
(yrk. 17).
I motion A217 anser Chatrine Pålsson och
Sven Brus (båda kd) att det bör inrättas
en delegation mot stress och utbrändhet.
Forskare och praktiker med kunskaper om
stress och utbrändhet bör föras samman i
en sådan delegation. En återgång till 40
timmars arbetsvecka som ett första steg
mot arbetstidsförkortning, en analys av
varför sjukskrivningarna har ökat, större
möjlighet till reflektion och
reflekterande samtal kring den egna
arbetssituationen och balans mellan
familj och arbete är några frågor som bör
tas upp av delegationen.
I motion A267 begär Lennart Axelsson och
Helena Zakariasén (båda s) i mer allmänna
ordalag åtgärder för att anpassa
arbetslivet efter människors
livssituation. Bland annat efterfrågas
åtgärder avseende stress och ökat
inflytande för arbetstagarna över det
egna arbetet och arbetstiden.
I motion A274 pekar Birgitta Ahlqvist och
Carina Hägg (båda s) på att samhället i
dag inte har redskap för att hantera de
sjukdomar som orsakas av stress. De begär
därför att det skall göras en översyn av
sådana problem på arbetsmarknaden samt
att lagar och arbetsmarknadsförsäkringar
anpassas efter den nya arbetsmiljön och
de moderna sjukdomarna.
Ann-Kristine Johansson och Helena
Zakariasén (båda s) pekar i motion A313
(yrk. 3) på att forskning ger ett viktigt
underlag till arbetet för en ökad hälsa i
arbetslivet och att det därför är
angeläget att finna en samsyn mellan
parterna kring dessa frågor. Bland de
frågor som bör tas upp anger motionärerna
bl.a. hur arbetsorganisationen, de
anställdas inflytande över
arbetssituationen, anställningsformer
samt förläggning och inflytande över
arbetstiden påverkar arbetsmiljön.
I motion A326 framhåller Inger Lundberg
m.fl. (s) att rätten till
styrelserepresentation för arbetstagarna
har visat sig vara ett viktigt inslag för
en positiv utveckling av svenskt
näringsliv och svensk arbetsmarknad. För
att kunna verka på ett effektivt sätt har
arbetstagarrepresentanterna behov av
utbildning. Efterfrågan på utbildning
överstiger i dag det utbud som det finns
ekonomiska resurser till. Motionärerna
anser därför att regeringen bör undersöka
förutsättningarna för att ekonomiskt
stärka möjligheterna till sådan
fortbildning.
I motion A338 framför Barbro Feltzing
(mp) tre förslag för att åtgärda den
ökade stressen och ohälsan. För det
första bör regeringen inrätta speciella
arbetslivsfonder som kan medverka till
ett utvecklingsarbete för att förebygga
och åtgärda stress och utbrändhet (yrk.
1). Vidare bör det initieras en nationell
kampanj mot ohälsa i arbetslivet (yrk.
2). Slutligen förordar hon att det
tillsätts en "vardagsmaktsutredning" för
att analysera balansen mellan kraven som
ställs på individen och behovet av
inflytande (yrk. 3).
I motion A343 behandlar Lena Sandlin-
Hedman och Gunilla Carlsson i Hisings
Backa (båda s) regeringens strategi för
ökad hälsa i arbetslivet och det s.k.
elvapunktsprogrammet. De välkomnar
programmet men anser att det behövs
ytterligare åtgärder. Bland annat anser
motionärerna att det bör tas fram ett
program för att utveckla ledarskapet hos
arbetsgivarna för att dessa skall kunna
arbeta utifrån ett synsätt där bl.a.
arbetsmiljö, lokal samverkan och
medbestämmande är delar av en helhet.
Carin Lundberg och Karl Gustav Abramsson
(båda s) efterlyser i motion A344 en
försöksverksamhet för att stärka
arbetsmiljöarbetet. Utgångspunkten i
försöksverksamheten skulle, enligt
motionärerna, vara att extra
personalresurser skulle tillföras så att
en verksamhet kan drivas på ett
professionellt sätt och med god kvalitet.
I motion A367 anför Siw Wittgren-Ahl och
Ronny Olander (båda s) att det behövs en
översyn av tillämpningen av
arbetsmiljölagen och av åtgärder som kan
främja möjligheterna att anpassa
arbetslivets krav till människors skilda
förutsättningar (yrk. 5 och 6).
Bakgrund
Utskottet inleder detta avsnitt med att
redovisa några statistiska uppgifter som
rör hälsoläget på arbetsmarknaden såsom
sjukfrånvaro och sjukskrivningar samt
arbetsskador och arbetssjukdomar (se även
bilaga 3 där statistik avseende
hälsoläget redovisas i form av diagram
m.m.).
Den stora ökningen av
långtidssjukskrivningarna under senare
delen av 1990-talet har fortsatt.
Ökningen utgörs till större delen av
kvinnor som svarar för merparten av de
långvariga sjukskrivningarna. Det är
också främst bland kvinnorna som det sker
fortsatta förändringar. De sjukskrivna
kvinnorna som i stor utsträckning är
anställda inom vård, skola och omsorg är
allt yngre.
Könsfördelningen bland de
långtidssjukskrivna
I Riksförsäkringsverkets (RFV) rapport
Långtidssjukskrivna - diagnos, yrke,
arbetsgivare och återgång i arbete,
2002:3, som publicerades i juni i år görs
en jämförelse mellan åren 2000 och 2001.
(Rapporten avser sjukfall 60 dagar eller
längre.) Av rapporten framgår att
ökningstakten är lägre än tidigare men
att sjukskrivningarna blir allt längre.
Antalet personer som varit sjukskrivna i
mer än ett år ökade från februari 2001
till februari 2002 med 21 %. Antalet
nybeviljade förtidspensioner uppgick till
22 000 under de första fyra månaderna år
2002, vilket är en ökning med 23 %
jämfört med motsvarande period år 2001.
Av de långvarigt sjukskrivna är 63 %
kvinnor. Medelåldern bland de sjukskrivna
kvinnorna är 44 år medan den är 47 år för
män. Hos kvinnorna har det också skett
förändringar mellan de olika
åldersgrupperna. Andelen sjukskrivna har
ökat från 3 till 4 % i den yngsta
åldersgruppen, 16 till 24 år, medan den
minskat i relativ storlek i gruppen 45
till 54 år.
Långtidssjukskrivningar inom olika
sektorer och yrken
De långvarigt sjukskrivna är relativt
jämnt fördelade mellan privat och
offentlig sektor. Andelarna är
oförändrade jämfört med år 2000. Sett
till andelen på arbetsmarknaden som har
anställning inom offentlig sektor, ca 35
%, så är de offentliganställda dock
kraftigt överrepresenterade bland de
långvarigt sjukskrivna. Den största
enskilda gruppen var år 2001, liksom
tidigare, anställda inom vård och omsorg
som motsvarar 17 % av de långvarigt
sjukskrivna. Bland kvinnorna är andelen
med vård- och omsorgsyrke hela 24 %. Inom
denna yrkeskategori återfinns
barnskötare, undersköterskor,
sjukvårdsbiträden, vårdbiträden, skötare,
vårdare, personliga assistenter,
tandsköterskor m.fl.
Kortare sjukskrivningar inom vård och
omsorg
En analys av kortare sjukskrivningar som
pågått 15 dagar eller längre (dvs. högst
60 dagar) visar att andelen sjukskrivna
som är sysselsatta inom vård och omsorg
ökade markant mellan åren 2000 och 2001,
från 23 till 27 %. Förändringen ligger
helt på kvinnorna och främst bland de
yngre.
Diagnoser
Andelen långtidssjukskrivna kvinnor med
sjukdomar i rörelseorganen har fortsatta
att minska. År 1999 var andelen 40 %, år
2000 37 % och år 2001 har den minskat
ytterligare till 34 %. Bland männen var
diagnosmönstret stabilt mellan åren 2000
och 2001.
Den största enskilda förändringen
mellan åren 1999 och 2000 gällde de
psykiska sjukdomarna som ökat från 18
till 23 %. De vanligaste besvären
utgjordes av depression, ångesttillstånd
och stressreaktioner. Ökningen var
kraftigast bland kvinnor. En relativt
liten del av diagnoserna, 3 %, avsåg
utbrändhet. Mellan åren 2000 och 2001 har
andelen långvarigt sjukskrivna med
psykiska sjukdomar fortsatt att öka och
uppgick till 25 % av de sjukskrivningar
som påbörjades i februari 2001. Ökningen
är kraftigast bland kvinnorna där andelen
ökade från 24 till 28 %. Bland männen är
andelen med samma diagnos oförändrad
under samma period. Enligt en annan
rapport publicerad tidigare i år av
Riksförsäkringsverket (RFV) -
Långtidssjukskrivningar för psykisk
sjukdom och utbrändhet - Vilka egenskaper
och förhållanden är utmärkande för de
drabbade ? (2002:4) står sjukdomar som
berör den psykiska hälsan för minst 26 %
av de långvariga sjukskrivningarna
(sjukfall mer än 60 dagar). Det är
framför allt fråga om mindre svårartade
sjukdomar som neuroser och
stressrelaterade syndrom.
Diagnoser och yrken
Av den nyss nämnda rapporten framgår att
sjukskrivningar för psykiska besvär är
vanligare inom yrken med högre
utbildningskrav med mer teoretiskt
inriktad utbildning (tjänstemannayrken).
Särskilt utmärker sig s.k. kontaktyrken
inom vård, skola och omsorg. Även inom
mer uttalade karriäryrken är de psykiska
problemen dominerande. Inom yrken med
lägre utbildningskrav och yrken som
kräver mer praktiskt inriktad utbildning
(arbetaryrken) är sjukskrivning för
psykiska besvär mindre vanligt. Inom
arbetaryrken är det i stället olika
fysiska sjukdomar som dominerar, framför
allt rörelseorganens sjukdomar med besvär
i rygg, nacke och axlar. I åldersgruppen
35-44 år är risken för psykiska problem
som störst, särskilt bland kvinnorna,
vilket enligt RFV möjligen beror på att
stressen i skärningspunkten mellan privat-
och yrkesliv då är som mest intensiv. En
annan markant utsatt grupp när det gäller
långvarig sjukskrivning för psykiska
problem och utbrändhet är anställda inom
primärkommunal verksamhet.
Samband mellan sjukskrivning och
arbetsmiljö
Enligt vad RFV anför i den ovan nämnda
rapporten Långtidssjukskrivningar för
psykisk sjukdom och utbrändhet - Vilka
egenskaper och förhållanden är utmärkande
för de drabbade ? (2002:4) är det
sannolikt att det finns ett samband
mellan den kraftiga ökningen av
sjukskrivningar för psykiska sjukdomar
och utbrändhet och de försämringar som
skett i den psykosociala arbetsmiljön
under 1990-talet. Allt större grupper
arbetar under arbetsförhållanden med
negativ stress, låg egenkontroll och
bristande socialt stöd.
Anmälda arbetsskador
Enligt en preliminär sammanställning av
anmälda arbetsskador år 2001 som
Arbetsmiljöverket och Statistiska
centralbyrån (SCB) har gjort hade t.o.m.
den 9 augusti 2001 drygt 62 000
arbetsolyckor och arbetssjukdomar
anmälts. Totalt sett är det små
förändringar mellan åren 2000 och 2001.
Sedan 1997 har emellertid antalet anmälda
fall av arbetsolyckor per 1 000
förvärvsarbetande ökat med 13 %. Avseende
arbetssjukdomar har det skett en
fördubbling av antalet jämfört med 1997.
I båda fallen är ökningen kraftigare för
kvinnor. Bland arbetssjukdomarna
dominerar de belastningsrelaterade, som
utgör ca 60 % av de anmälda fallen.
Sjukdomar med sociala eller
organisatoriska orsaker, som är den näst
vanligaste orsaken, har ökat med över 300
% sedan mitten av 1990-talet, och avser
ca 20 % av de anmälda arbetssjukdomarna.
Var fjärde anmälan bland kvinnorna avser
den orsaken. Huvuddelen av dessa är
relaterade till stress och hög
arbetsbelastning. I praktiskt taget alla
de verksamheter som drabbas mest av
arbetssjukdom till följd av
organisatoriska eller sociala faktorer
arbetar man med människor, och alla
bedrivs huvudsakligen eller enbart i
offentlig regi. Vad gäller arbetsolyckor
bland män är processoperatörer inom trä
och pappersindustri samt poliser de mest
utsatta. Bland kvinnor är det
maskinoperatörsarbete och arbete som
vårdbiträde, personlig assistent m.fl.
som har högst frekvens. När det gäller
arbetssjukdomar har män inom
näringsgrenarna utvinning av mineralmalm
och tillverkning av mineraliska produkter
flest anmälningar per 1 000 sysselsatta.
För kvinnor har stål- och
metallframställning, tillverkning av
mineraliska produkter och
transportmedelstillverkning högst
frekvens anmälda sjukdomar.
Utskottets ställningstagande
Allmänna utgångspunkter
Den dystra utvecklingen av ohälsan i
arbetslivet fortsätter och för närvarande
finns det inte några tecken på att
utvecklingen kommer att vända på kort
sikt. Särskilt oroväckande är ökningen
vad avser kvinnors ohälsa. Utskottet
välkomnar därför att regeringen i
propositionen framhåller att den under
den kommande mandatperioden avser att
sätta kampen mot ohälsan högt på
dagordningen. Enligt regeringen måste en
rad åtgärder sättas in för att minska
antalet sjukskrivna. Bland annat vill
regeringen, på samma sätt som tidigare
skett för bl.a. arbetslösheten och
sysselsättningen, införa ett mål för att
bryta ohälsoutvecklingen och för ökad
hälsa i arbetslivet. Målet är att halvera
antalet sjukdagar till 2008. I detta
arbete måste särskilt fokuseras på
kvinnors arbetsplatser, arbetsmiljöer och
arbetsvillkor. Regeringen presenterar
även ett antal ytterligare åtgärder för
att pressa tillbaka ohälsan. Regeringen
anför bl.a. att arbetsplatsen och
dialogen mellan parterna skall stå i
fokus för arbetet med ett hållbart
arbetsliv. Det förebyggande
arbetsmiljöarbetet skall stärkas.
Arbetsgivarna har ett stort ansvar för
hälsan i arbetslivet. Dålig arbetsmiljö
skall kosta, varför det föreslås starkare
drivkrafter för arbetsgivare att ta ett
större ansvar för arbetsvillkoren och för
att integrera det förebyggande och
rehabiliterande arbetet i verksamheten.
Stödet för att människor skall komma
tillbaka i arbetslivet måste stärkas och
den enskildes rätt till rehabilitering
förbättras. Överhuvudtaget är det en
viktig del i arbetet med att bekämpa
ohälsan att ge den enskilde snabb och
effektiv hjälp.
Någon klar bild av vilka orsaker som
ligger bakom den pågående utvecklingen
finns inte i dag och utskottet kan
instämma i vad som anförs i några
motioner om att orsakerna till ohälsan
måste sökas även utanför arbetslivet. Ett
stort antal sjukdomar liksom många
olyckor har ett litet eller inget samband
alls med arbetslivet. Sociala faktorer
som familjeförhållanden och ekonomi,
motion och kost påverkar även de i mer
eller mindre grad hälsan hos den enskilde
individen. Andra faktorer är svårare att
identifiera. Av de utredningar som på
senare år gjorts rörande hälsan har bl.a.
såväl HpH-utredningen1 (SOU 2002:5) som
Sjukförsäkringsutredningen (SOU 2000:121)
funnit att det råder stora skillnader
avseende hälsa inom regioner, sektorer
och branscher. Skillnaderna är så stora
att de inte går att förklara med olika
individers sjukbenägenhet eller ålder
eller med näringsstruktur. Enligt HpH-
utredningen är det sannolikt att
tradition och inställning till
sjukskrivning som ett försörjningsmedel
bland medborgare, läkare och
försäkringskassor varierar över landet.
Regeltolkning och tillämpning sker inte
med den entydighet och rättssäkerhet som
ett nationellt system kräver.
Utskottet vill för sin del framhålla
att flera forskningsresultat dock visar
tydliga indikationer på ett samband
mellan arbete och ohälsa. En sådan
indikator är att ökningstakten under
senare delen av 1990-talet är likartad
för sjuktal, anmälda arbetssjukdomar och
arbetsorsakade besvär2. De faktorer som
ligger utanför arbetslivet kan inte
förklara skillnaderna i sjukfrånvaron
mellan olika arbetsplatser. Inte heller
har de externa faktorerna (kosthållning,
motion, etc.) förändrats i sådan
utsträckning att de till någon väsentlig
del kan ha påverkat den mycket starka
ökning av ohälsan som skett de senaste
åren.3
Utredningen om Analys av Hälsa och
Arbete (AHA-utredningen) konstaterar
också i sin delrapport, Kunskapsläge
sjukförsäkringen (SOU 2002:62) som lades
fram den 5 augusti 2002, att den bild som
framträder av utvecklingen av ohälsan i
hög grad är en bekräftelse av tidigare
redovisningar. Utredningen pekar på att
folkhälsan inte har försämrats, men att
det psykiska välbefinnandet däremot
minskat. Den negativa utvecklingen av
arbetsmiljön under 1990-talet har medfört
att andelen arbeten som innebär hög
anspänning ökat, vilket i sin tur kan ha
bidragit till ökningen av ohälsan. Enligt
utredningen förklarar dock den ökade
anspänningen inte mer än en del av
ökningen. Även det förhållandet att
arbetskraften blir allt äldre har, enligt
utredningen, lett till en betydande
ökning av antalet ohälsodagar.
Administrativa tillkortakommanden och mer
restriktiva bedömningar i
förtidspensionssystemet har dessutom lett
till att denna ökning helt har hamnat i
sjukförsäkringssystemet.
Bilden av orsakerna bakom den ökade
ohälsan är alltså mycket komplex med en
rad olika faktorer som samverkar. Det är
därför viktigt att försöka ha ett
helhetsperspektiv i arbetet och att
försöka se till att det sker en samverkan
mellan olika politikområden. Åtgärder får
därför vidtas inom en rad olika områden
och sedan löpande följas upp noga och vid
behov omprövas och förbättras.
Förhållandena i arbetslivet är dock av
avgörande betydelse.
Strategin för ökad hälsa i arbetslivet
Mot bakgrund av den alarmerande
utvecklingen av ohälsan i arbetslivet
lanserade regeringen i samband med förra
årets budgetproposition (prop. 2001/02:1)
en strategi för ökad hälsa i arbetslivet.
I strategin spelar det s.k.
elvapunktsprogrammet en central roll.
Programmet omfattar åtgärder för bättre
arbetsmiljö och tydligare
arbetsgivaransvar, åtgärder för snabb
återgång till arbete efter ohälsa,
åtagande för ökad tillgänglighet i hälso-
och sjukvården samt insatser inom
statistik, forskning m.m. Arbetet inom
ramen för programmet sker i nära
samarbete med flera politikområden
framför allt när det gäller det
förebyggande arbetsmiljöarbetet,
folkhälsoarbetet och hälso- och
sjukvården. Utskottet återkommer nedan
till elvapunktsprogrammet och de
trepartssamtal som hålls mellan
regeringen och arbetsmarknadens parter
inom ramen för detta.
Arbetslivets betydelse för att motverka
ohälsa
Insatser vidtas alltså inom en rad olika
områden för att vända den negativa
hälsoutvecklingen, men enligt utskottet
finns det anledning att särskilt
understryka betydelsen av arbetslivets
villkor i detta arbete. Arbetslivet måste
bli mänskligare. Det centrala i arbetet
för ökad hälsa i arbetslivet är att
stärka och utveckla de åtgärder som
förhindrar att människor får sin
arbetsförmåga nedsatt och blir sjuka.
De fortsatta ansträngningarna med att
utveckla arbetslivet måste, som
regeringen också anför, sätta individen i
centrum. Bara genom att utforma
arbetsmiljöarbetet utifrån de behov som
finns i det enskilda fallet kan de bästa
och mest kostnadseffektiva åtgärderna
vidtas. Detta innebär att det lokala
arbetsmiljöarbetet är nyckeln i det
framtida arbetet, vilket i sin tur
innebär att ökade krav kommer att ställas
på såväl enskilda arbetsgivare som
arbetstagare och deras organisationer att
aktivt delta i arbetet med att utveckla
en god och utvecklande arbetsmiljö. Det
är utskottets förhoppning att omsorgen om
arbetskraftens hälsa, ork och uthållighet
skall vara vägledande i detta arbete.
Utskottet vill här även påminna särskilt
om vikten av att kvinnornas situation
uppmärksammas.
Det finns här också skäl att beröra den
svåra uppgift som arbetslivspolitiken kan
komma att ställas inför när den skall
möta de krav som en alltmer åldrande
befolkning innebär. Det finns en risk att
allt färre måste försörja allt fler.
Arbetslivet måste även av den anledningen
utformas så att människor inte slås ut
eller drabbas av skador eller ohälsa till
följd av arbete. Målet måste vara att
alla skall erbjudas ett utvecklande
arbetsliv där människor inte bara orkar
arbeta fram till ålderspensioneringen
utan också kan leva ett aktivt liv
därefter. En sådan omställning måste
inledas redan nu och utskottet välkomnar
därför de ökade insatser som regeringen
vidtar för att stödja och stärka det
lokala arbetsmiljöarbetet. Utskottet
återkommer närmare till dessa insatser
nedan. Det är också positivt att alla
frågor kring arbetslivet -
arbetsmarknadspolitik, arbetsmiljöfrågor,
arbetsrätt, arbetslöshetskassa - efter
regeringsombildningen samlats under ett
statsråds ansvar.
Synpunkter med anledning av motioner
Med anledning av vad Kristdemokraterna
anför om alternativa former av barnomsorg
som ett sätt att minska stressen i
arbetslivet vill utskottet fästa
uppmärksamheten på att olika reformer på
förskoleområdet som genomförts av
regeringen har ökat föräldrarnas
möjligheter att efterfråga den barnomsorg
de önskar.
Utskottet kan instämma i vad
Kristdemokraterna anför om värdet för den
enskilde av individuella och flexibla
arbetstider för att minska stressen och
konflikten mellan arbetslivet och de krav
som bl.a. föräldrarollen innebär. Ökat
inflytande över arbetstiden för den
enskilde är en viktig fråga. Frågan är
också föremål för översyn, dels inom
ramen för de s.k. trepartssamtalen, dels
av Kommittén för nya arbetstids- och
semesterregler (Knas, dir. 2000:97).
Kommittén presenterade i juni i år bl.a.
delbetänkandet TID - för arbete och
ledighet (SOU 2002:58) som innehåller
förslag om en ny lag om flexibel
ledighet. Slutbetänkande från kommittén
skall avlämnas senast den 1 mars 2003. I
avvaktan på kommitténs slutliga förslag
och resultaten av trepartssamtalen avstår
utskottet från att kommentera frågan om
arbetstid vidare.
Utskottet kan däremot inte se hur ett
avskaffande av turordningsreglerna, som
Moderaterna förespråkar, skulle kunna
medföra ökad trygghet eller hälsa för
arbetstagarna. Vad gäller frågan om ökad
rörlighet på arbetsmarknaden vill
utskottet särskilt hänvisa till vad som
anförs nedan om trepartssamtalen, där
frågan om att underlätta
arbetsplatsbyten/provanställningar på
såväl interna som externa arbetsmarknader
diskuteras. Det skall också nämnas att
regeringen i augusti i år beslutade att
tillkalla en särskild utredare med
uppdrag att göra en översyn av generella
åtgärder inom arbetsmarknadspolitiken som
stimulerar arbetsmarknadsrelaterad
rörlighet (dir. 2002:80). Utredningen
(N 2002:19) som leds av generaldirektören
Jörgen Andersson har tagit namnet
Utredningen om rörelsestimulanser och
skall lämna sin slutredovisning senast
den 31 mars 2003. Här kan också nämnas
det uppdrag som Arbetslivsinstitutet haft
att se över den arbetsrättsliga
lagstiftningen så att den uppfyller
kraven på trygghet och inflytande för de
anställda inom ramen för en flexibel och
effektiv arbetsmarknad. Uppdraget
redovisades den 31 oktober 2002 i
promemorian Hållfast arbetsrätt - för ett
föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56).
Utredningen lägger bl. a. fram förslag
rörande tidsbegränsade anställningar,
återanställningsrätt, förbud mot
konkurrensklausuler och förbud mot
uppsägning och diskriminering av
föräldralediga.
Här finns också anledning att nämna det
arbete som pågår inom EU på detta område.
Sverige har bl.a. arbetat aktivt för att
t.ex. sysselsättningspolitiken inte bara
skall handla om skapande av fler arbeten
utan att den även skall innebära högre
kvalitet i arbetet. Det svenska synsättet
har också fått gehör då den sociala
dimensionen inom EU har fått en ökad
betydelse. Vid rådets möte i Barcelona
2002 slogs t.ex. fast att målet för den
s.k. Lissabonstrategin (se närmare om
denna i utskottets betänkande AU1
Arbetsmarknad, som handläggs parallellt
med detta betänkande) endast kan nås
genom en balans mellan ansträngningarna
på den ekonomiska och den sociala
fronten. Bland annat anges att
arbetstagarna i högre grad måste bli
delaktiga i de förändringar som berör
dem.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Sf291 yrkandena 18 och 20 (m)
samt A318 yrkande 3 (kd).
Ohälsan i offentlig sektor
I motioner av bl.a. Moderaterna och
Kristdemokraterna tas frågor upp som har
anknytning till ohälsoläget i offentlig
sektor. Som framgått inledningsvis i
detta avsnitt uppvisar offentlig sektor,
i synnerhet vård och omsorg, märkbart
högre ohälsotal än den privata sektorn.
En förklaring till att vård och omsorg
som finns i kommunal regi generellt är
mer drabbad av arbetsrelaterad ohälsa
kan, enligt utskottet, vara att det i
kommunal sektor finns många tunga
arbetsuppgifter. Också de psykiska
påfrestningarna beskrivs ofta som stora
med en kombination av ett högt uppdrivet
arbetstempo och höga krav från dem som
efterfrågar tjänsterna. Eftersom
verksamheterna inom kommunerna och även
inom landstingen till sin karaktär är
mycket personalintensiva med en dominans
av människovårdande yrken får
verksamhetsförändringar effekter på stora
personalgrupper och därmed också på
arbetsmiljön. Detta är tydligt inom vård,
omsorg och skola. Enligt HpH-utredningen
finns dock variationer mellan kommunerna
som tyder på att deras sätt att
organisera verksamheter har betydelse för
personalens långtidssjukskrivningar.
Möjligheterna till delaktighet och
inflytande tycks ha särskilt stor
betydelse, liksom om arbetstagarna
upplever att de har stöd hos chefer och
arbetskamrater.
Det faktum att sjukskrivningarna är
höga i offentlig sektor har framhållits i
propositionen. Utskottet instämmer med
regeringen att offentliga verksamheter
måste gå före och vara föredömen när det
handlar om att förbättra arbetsmiljön och
minska ohälsan. Därför skall
personaltätheten öka och arbetsvillkoren
förbättras. Kraven på redovisning av
hälsa och arbetsmiljö inom den offentliga
sektorn måste öka. Regeringen pekar också
på att särskilda försök genomförs redan i
dag hos några av de stora offentliga
arbetsgivarna i syfte att förebygga och
minska frånvaron. I samband med
beredningen av budgetpropositionen har
Kenth Pettersson, generaldirektör vid
Arbetsmiljöverket, lämnat information
till utskottet. Han uppgav i det
sammanhanget bl.a. att de studier som har
gjorts avseende ohälsan i offentlig
sektor inte har innefattat någon köns-,
ålders- eller demografisk analys av
sjuktalen. Om även sådana faktorer
beaktas kan, enligt honom, slutsatsen bli
att ohälsan i offentlig sektor inte
behöver vara större än i den privata
sektorn.
Utskottet kan här nämna att
Arbetsmiljöverket i sin årsredovisning
för år 2001 anför bl.a. att det råder
enighet om att det inte i första hand är
ändrad lagstiftning eller forskning som
behövs utan att det viktigaste är att se
till att det systematiska
arbetsmiljöarbetet (SAM) fungerar. AV:s
inspektionsverksamhet har också till
väsentlig del haft till syfte att få
arbetsgivarna att införa systematisk
arbetsmiljöarbete. Särskild uppmärksamhet
har därvid ägnats åt offentlig
förvaltning, bl.a. hälso- och sjukvården.
Den 1 januari 2001 ökades AV:s
förvaltningsanslag med 70 miljoner
kronor, vilket i huvudsak använts till
att rekrytera och utbilda
arbetsmiljöinspektörer. Regeringen
satsade också 50 miljoner kronor i
december 2001 för försöksverksamhet med
nio olika projekt för ökad hälsa inom den
offentliga sektorn, bl.a. avseende s.k.
hälsobokslut som innebär ett systematiskt
arbete med att identifiera dåliga
arbetsmiljöer och att följa hälsans
utveckling. Tanken är att resultaten och
erfarenheterna från projekten så
småningom skall spridas för att utveckla
metoder och arbetssätt i det förebyggande
och rehabiliterande arbetet. I maj och
juni 2002 följde regeringen upp
satsningen genom att anslå ytterligare 20
miljoner kronor till elva projekt i denna
försöksverksamhet. Detta innebär att
sammanlagt har 70 miljoner kronor
fördelats på 19 projekt avseende ohälsan
i offentlig sektor.
Det kan här även nämnas att regeringen
nyligen lagt fram ett förslag om
obligatorisk redovisning av sjukfrånvaron
(prop. 2002/03:6). Förslaget innebär en
skyldighet för statliga, kommunala och
privata arbetsgivare att redovisa
sjukfrånvaron i sin årsredovisning. Att
arbetsgivare tvingas redovisa
sjukfrånvaron bland de anställda innebär
enligt utskottets mening förbättrade
möjligheter att identifiera de
arbetsplatser där ohälsan är som störst
så att man lättare kan fastställa vilka
orsaker som ligger bakom.
Utskottet vill även i detta sammanhang
ännu en gång understryka att kvinnor,
ofta äldre, inom vård och omsorg är en
grupp som drabbas extra hårt av ohälsa,
varför särskild uppmärksamhet bör ägnas
denna grupp i det fortsatta arbetet.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna Sf291 yrkande 21 (m), A318
yrkandena 6 och 7 (kd) samt A344 (s).
Lokalt arbetsmiljöarbete och tillsyn
I några motioner av bl.a.
Kristdemokraterna tas det lokala
arbetsmiljöarbetet upp. Det motionärerna
efterlyser är bl.a. kartläggning och
vversyn av det lokala arbetsmiljöarbetet
samt att AV skall vara mer aktivt i fråga
om tillsyn och information till de lokala
arbetsplatserna.
Utskottet vill inledningsvis
understryka att det är arbetsplatsen och
parterna som måste stå i fokus för
arbetet för ett hållbart arbetsliv. De
enskilda arbetsgivarna måste ta ett
större ansvar för att integrera det
förebyggande och rehabiliterande arbetet
i verksamheten.
Det finns samtidigt anledning att
påminna om att det redan enligt dagens
arbetsmiljölag åligger arbetsgivaren och
arbetstagaren att samverka för att
arbetsmiljön anpassas efter enskilda
människors förutsättningar. Till exempel
anges i lagens 2 kap. 1 § att
arbetsförhållandena skall anpassas efter
människors olika förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende. I
arbetsmiljölagen betonas också vikten av
förebyggande insatser, för vilka det är
arbetsgivarna som har huvudansvaret. En
bärande tanke i arbetsmiljölagen är dock
att arbetsgivare och arbetstagare skall
samverka för att åstadkomma en god
arbetsmiljö (3 kap. 1 a §). En god
utgångspunkt för en sådan samverkan finns
också i Arbetsmiljöverkets föreskrift
Systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS
2001:1) som ger arbetsgivare och
arbetstagare en metod att identifiera
risker i arbetsmiljön, åtgärda och följa
upp dem. Det är viktigt att parterna
tillämpar denna metod och att de håller
sig välinformerade om vilka faktorer
eller arbetsvillkor som kan påverka
människor negativt i fysiskt och psykiskt
hänseende.
Under beredningen av
budgetpropositionen har, som redan
nämnts, information lämnats till
utskottet av generaldirektören vid AV,
som ansåg det förvånande att bara en
tredjedel av arbetsplatserna tillämpar
det systematiska arbetsmiljöarbetet
eftersom det enligt honom är en både bra
och enkel metod.
Regeringen har också som ett led i
strategin för bättre hälsa i arbetslivet
vidtagit särskilda åtgärder för att
stärka det lokala arbetsmiljöarbetet. AV
har bland annat haft i uppdrag att i
samverkan med Arbetslivsinstitutet stärka
metodutvecklingen inom
företagshälsovården, vilket i första hand
skett genom utbildningsinsatser. Under
åren 2001 och 2002 har en förstärkt
utbildning för regionala skyddsombud
genomförts och i mars 2002 gavs AV i
uppdrag att utreda hur
arbetsmiljöcertifiering kan utnyttjas för
att stärka arbetsmiljöarbetet. Uppdraget
skall redovisas till regeringen senast i
december 2002.
För år 2003 föreslår regeringen
ytterligare satsningar med 30 miljoner
kronor på AV:s tillsynsarbete och med
lika mycket på den förstärkta
skyddsombudsverksamheten på regional
nivå. Vidare föreslås att det avsätts 15
miljoner kronor för att förstärka
utbildningen av personal inom
företagshälsovården och totalt 20
miljoner kronor till en
informationskampanj inom ramen för
trepartssamtalen, det senare under
förutsättning att parterna medverkar både
i genomförande och finansiering.
Mot bakgrund av det anförda anser
utskottet att det inte finns skäl att
föreslå några ytterligare åtgärder med
anledning av motionerna Sf335 yrkande 2
(kd), A318 yrkande 9 (kd) och A367
yrkandena 5 och 6 (s).
I likhet med motionärerna i motion A326
(s) anser utskottet att väl utbildade och
kunniga arbetstagarrepresentanter i
bolagsstyrelserna är av stort värde.
Utskottet, som förutsätter att regeringen
överväger behovet av och möjligheterna
till stöd för utbildning av sådana
representanter, finner inte anledning
till något uttalande från riksdagens
sida.
Forskning m.m. om orsakerna bakom ohälsan
I ett par motioner efterlyses
kunskapsinhämtning av olika slag för att
belysa problem förknippade med ohälsa i
arbetslivet. De frågor motionärerna vill
ha svar på är bl.a. om arbetets
förhållande till hälsa, den enskildes
inflytande och makt över det egna arbetet
samt andra arbetsorganisationsfrågor.
Utskottet behandlade liknande yrkanden
i våras (bet. 2001/02:AU4) och vill
inledningsvis hänvisa till den genomgång
av pågående och avslutade utredningar som
gjordes där.
Därutöver finns det anledning att
framhålla att flera olika myndigheter och
andra organ forskar om hälsa och ohälsa i
arbetslivet. Arbetslivsinstitutet, som
bedriver forsknings- och
utvecklingsverksamhet inom arbetsmiljö,
arbetsliv och arbetsmarknad, är ett
exempel. Institutet för psykosocial
medicin, Statens folkhälsoinstitut,
universitet och högskolor är andra
exempel. Finansieringen av forskningen
sker från olika instanser. I det redan
nämnda elvapunktsprogrammet framhåller
regeringen att utvecklingen av den
arbetsrelaterade ohälsan bör följas upp
och utvärderas av en fristående
utvärderingsgrupp. Målet är att
utvärderingarna skall kunna utgöra en
viktig del av ett beslutsunderlag för
konkreta förslag till åtgärder på
området. Den ovan nämnda AHA-utredningen
har också, sedan januari 2002, i uppdrag
att lämna förslag till utformningen av
och den närmare inriktningen för en
analysgrupp inom området hälsa och ohälsa
i arbetslivet (dir. 2002:4). Förslag
skall lämnas bl.a. om hur analysgruppen
skall kunna medverka till att skapa en
samlad bild av hälsoläget på
arbetsmarknaden. Utredningen skall också
belysa hur analysgruppen skall kunna
bidra till att kunskaperna om hälsoläget
kontinuerligt uppdateras när
förhållandena på arbetsmarknaden och
andra faktorer som kan ha betydelse för
hälsa och ohälsa i arbetslivet ändras och
hur relevanta forskningsresultat skall
kunna tas till vara på ett konstruktivt
sätt och spridas till berörda aktörer.
Utredningen skall slutredovisa sina
resultat senast den 31 mars 2003.
Som framgår har det vidtagits en rad
olika åtgärder för att kartlägga
orsakerna bakom ohälsan. Resultaten som
de olika utredningarna m.m. har kommit
fram till visar på frågornas komplexitet
och behovet av insatser inom flera
politikområden. Ett stort antal av de
frågor som har aktualiseras i
utredningarna omfattas dessutom av det
arbete som pågår inom ramen för
trepartssamtalen och regeringens
elvapunktsprogram för ökad hälsa i
arbetslivet, som utskottet återkommer
till i nästa avsnitt. Utskottet kan av
den anledningen inte se att det finns
skäl att tillsätta ytterligare
utredningar.
Motionerna A313 yrkande 3 (s) och A239
yrkandena 16 och 17 (c) avstyrks.
Trepartssamtalen och elvapunktsprogrammet
Mot bakgrund av den stora ökningen av
sjukfrånvaron presenterade regeringen i
samband med förra årets budgetproposition
en strategi för bättre hälsa i
arbetslivet i form av ett
elvapunktsprogram. Utskottet har
redogjort för innehållet i programmet i
betänkandena 2001/02:AU1 och 2001/02:AU4.
Programmet innehåller följande punkter:
1. Nationella mål för ökad hälsa i
arbetslivet skall utarbetas
2.
3. Trepartssamtal mellan regeringen
och arbetsmarknadens parter bör
genomföras
4.
5. Ekonomiska drivkrafter för
arbetsgivare att förebygga ohälsa
6.
7. Utveckling av arbetsmiljöarbetet
8.
9. Hälsobokslut
10.
11. Försök att minska ohälsan inom
den offentliga sektorn
12.
13. Förnyelse av rehabiliteringen -
individen i centrum
14.
15. Justeringar i gällande
lagstiftning för att höja kvaliteten i
rehabiliteringsarbetet
16.
17. Formerna för
sjukskrivningsprocessen
18.
19. Förbättrad statistik och
forskning på ohälsoområdet
20.
21. Förbättrad tillgänglighet till
behandling i hälso- och sjukvården.
22.
Arbetet inom ramen för programmet sker i
samarbete mellan Justitie-, Social-,
Finans- och Näringsdepartementen, och det
har vidtagits en rad olika satsningar
inom såväl utskottets beredningsområde
som t.ex. inom hälso- och
sjukvårdsområdet och inom
socialförsäkringsområdet. I årets
budgetproposition (prop. 2002/03:1)
lämnar regeringen en närmare redogörelse
för de insatser som hittills har
vidtagits.
Den kanske viktigast punkten i
programmet är de trepartssamtal som förs
mellan regeringen och arbetsmarknadens
parter. Syftet med dessa samtal är att
skapa samsyn och samordna insatserna i
strategin för att motverka ohälsa i
arbetslivet. Samtalen inleddes under
hösten 2001 och vid halvårsskiftet 2002
skedde en avstämning. Samtalen
återupptogs i november och en
slutredovisning beräknas komma till
årsskiftet. Samtalen leds av AV:s
generaldirektör, som alltså informerat
utskottet i samband med beredningen av
budgetpropositionen. Den 5 november
översände han till parterna ett första
skriftligt förslag till programmet Ett
arbetsliv för alla. Där föreslås att de
fortsatta samtalen bl.a. skall omfatta
följande.
- En informationssatsning i syfte
att stärka arbetsmiljö- och
folkhälsoarbetet där goda exempel på
Thälsofrämjande" arbetsplatser skall
redovisas och främjas. Som viktiga
områden för ökad kunskap, debatt och
information anges t.ex. individens ansvar
för sin egen hälsa, arbetsgivarens ansvar
för hälsan på arbetsplatsen, sambanden
mellan sjukdom och arbetsförmåga samt
arbetsplatsens betydelse för individens
välbefinnande. Som nämnts ovan har
regeringen föreslagit att det anslås 20
miljoner kronor till detta ändamål under
år 2003. En förutsättning för satsningen
är dock att parterna medverkar i både
genomförande och finansiering.
-
- Frågor om ledarskap,
arbetsorganisation, inflytande för
anställda och arbetstider. Bland annat
föreslås en kraftfull stärkning av det
systematiska arbetsmiljöarbetet samt att
ökade satsningar görs på utbildning i
arbetsmiljöfrågor. För detta ändamål har
regeringen, som berörts ovan, föreslagit
ytterligare 30 miljoner kronor för år
2003 för stöd till utbildning av
regionala skyddsombud.
-
- Hur de ekonomiska drivkrafterna
för arbetsgivarna att genomföra åtgärder
på arbetsplatserna för att förbättra
hälsoläget skall synliggöras.
-
- Frågor om livsstil, t.ex. att
stimulera arbetstagarna till
friskvårdsaktiviteter, och
rehabilitering.
-
- Åtgärder för att öka rörligheten
på arbetsmarknaden. Bland annat kommer
man att diskutera utvecklandet av system
som gör
arbetsplatsbyten/provanställningar på
såväl interna som externa arbetsmarknader
mindre riskabla för den enskilde
individen.
-
I några motioner efterfrågas olika former
av insatser och handlingsplaner etc. som
ett led i arbetet för att vända
hälsoutvecklingen inom arbetslivet. Bland
de frågor som tas upp finns
arbetsorganisation, ledarskap samt
arbetstagarinflytande och arbetstider. En
stor del av dessa frågor finns, som
framgår ovan, med bland dem som
diskuteras inom ramen för de nyss
redovisade trepartssamtalen. Utskottet,
som inte ser någon anledning att
föregripa resultaten av dessa samtal,
avstyrker motionerna A217 (kd), A267 (s),
A274 (s), A338 yrkandena 1-3 (mp) och
A343 (s).
Slutsats
Med hänvisning till vad som anförts ovan
finner utskottet inte anledning till
något uttalande från riksdagens sida med
anledning av motionerna A217 (kd), A239
yrkandena 16 och 17 (c), A267 (s), A274
(s), A313 yrkande 3 (s), A318 yrkandena
3, 6, 7 och 9 (kd), A326 (s), A338
yrkandena 1-3 (mp), A343 (s), A344 (s),
A367 yrkandena 5 och 6 (s), Sf291
yrkandena 18, 20 och 21 (m) samt Sf335
yrkande 2 (kd).
2. Mål för politikområdet
Arbetslivspolitik
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas en motion som
gäller målen för politikområdet
Arbetslivspolitik. Motionen avstyrks.
Jämför reservation 4 (m).
Propositionen
För politikområdet Arbetslivspolitik
gäller samma mål år 2003 som under
innevarande budgetår. Målet är därmed ett
bra arbetsliv med väl fungerande
arbetsvillkor.
Enligt regeringen skall
arbetslivspolitiken inom ramen för målet
bidra till tillväxt, sysselsättning och
ett konkurrenskraftigt näringsliv.
Liksom för innevarande budgetår är
politikområdet arbetsliv indelat i
verksamhetsområden. Målen för de olika
verksamhetsområdena är följande.
- En bra och utvecklande
arbetsmiljö (verksamhetsområde
arbetsmiljö).
-
- En ökad kunskap om och i
arbetslivet (verksamhetsområde kunskap
och kompetens).
-
- En arbetsrätt som skapar
trygghet, flexibilitet och delaktighet
(verksamhetsområde arbetsrätt).
-
- Diskriminering i arbetslivet och
i samhället i övrigt skall ej förekomma
(verksamhetsområde icke-diskriminering).
-
- Arbetsfred och en lönebildning i
samhällsekonomisk balans
(verksamhetsområde medling och
lönebildning).
-
Regeringen konstaterar att den negativa
utvecklingen av hälsan i arbetslivet
fortsätter. Även om denna utveckling inte
enbart kan förklaras av förhållandena i
arbetslivet anser regeringen att mycket
återstår att göra för att villkoren i
arbetslivet skall anses vara
tillfredsställande. Åtgärderna inom ramen
för elvapunktsprogrammet för hälsa i
arbetslivet kräver för sitt genomförande
ytterligare beslut och uppföljning.
Grunden för det fortsatta arbetet på
ohälsoområdet är enligt regeringen en
utveckling på de lokala arbetsplatserna.
Arbetsmiljöarbetet och organisationen av
arbetet måste utvecklas och anpassas till
de äldres förutsättningar. För att uppnå
detta krävs såväl utvecklings- och
forskningsinsatser som förbättrad
uppföljning och utvärdering av vidtagna
åtgärder och insatser. Regeringen pekar
vidare bl.a. på betydelsen av
Arbetsmiljöverkets tillsynsarbete och den
viktiga roll som de lokala skyddsombuden
spelar.
I propositionen lämnas en redovisning
för de insatser som genomförts på
politikområdet Arbetsliv och inom andra
politikområden.
Motionen
Moderaterna anser i kommittémotionen A364
(yrk. 24) att regeringens mål för
politikområdet Arbetsliv bör avvisas med
hänvisning till partiets politik som
presenteras i motionerna A314
Arbetsmarknaden och A315 Jämställdhet.
Utskottets ställningstagande
Som framgår av vad utskottet anfört ovan
i avsnitt 1. Allmänt om
arbetslivspolitiken och av den
redovisning som lämnas i propositionen
har det vidtagits och kommer att vidtas
en rad åtgärder inom de olika
verksamhetsområdena under politikområdet.
Utskottet ställer sig positivt till dessa
insatser och välkomnar särskilt det stora
antalet åtgärder inom en rad olika
områden för att öka hälsan i arbetslivet.
Utskottet har ovan varit inne på den
komplexa bakgrunden till ohälsan.
Utskottet kan därför inte se att den
kritik som Moderaterna framför mot
regeringens mål är berättigad.
Moderaternas politik har i och för sig
andra utgångspunkter än den politik som
regeringen förespråkar och som utskottet
biträder. Enligt utskottet anlägger
Moderaterna ett alltför snävt synsätt på
vilka åtgärder som krävs för att komma
till rätta med ohälsan i arbetslivet. Med
hänsyn till det anförda anser utskottet
att det inte finns skäl att föreslå någon
förändring av målet för politikområdet.
Utskottet avstyrker därför motion A364
yrkande 24 (m).
Avslutningsvis noterar utskottet att
regeringen, med anledning av vad
utskottet påpekade i förra årets
budgetbetänkande (2001/02:AU1) om att
verksamhetsmålet icke-diskriminering har
större räckvidd än målet för
politikområdet och att regeringen så
långt som möjligt bör eftersträva mät-
och uppföljningsbara mål, avser att
genomföra en samlad översyn av
verksamhetsområden, mål och
resultatindikatorer för utgiftsområdet
för att sedan återkomma till riksdagen i
budgetpropositionen för 2004.
3. Allmänt om jämställdhetspolitiken
Utskottets förslag i korthet
Utskottet ställer sig bakom den
allmänna inriktning av politiken som
regeringen redovisar i
budgetpropositionen. Riksdagen
avstyrker de förslag som förs fram i
motionerna. Jämför reservation 5 (m).
Propositionen
Jämställdhetspolitikens inriktning på
utvecklings- och förändringsarbete ligger
fast. Arbetet med att vidareutveckla
metoder och strategier för att stärka
jämställdhetsintegreringen fortsätter
under år 2003. Arbetsmarknaden och
arbetslivet är centrala områden för
jämställdhetspolitiken. Arbetsmarknadens
parter har ett stort ansvar för att
bekämpa löneskillnader mellan kvinnor och
män, motverka den könsuppdelade
arbetsmarknaden och skapa förutsättningar
för människor att kombinera arbete och
familjeliv.
Förutom att arbeta för förändring inom
det statliga området, har regeringen en
viktig roll i att stimulera aktörer även
inom andra samhällssektorer. Den privata
sektorns medverkan i jämställdhetsarbetet
är av stor betydelse. Regeringen
fortsätter dialogen med näringslivet om
jämställdhetsfrågor. Regeringen
fortsätter det långsiktiga arbetet för
att representationen i beslutsfattande
organ skall vara jämnt fördelad mellan
kvinnor och män.
Motionerna
Moderaterna betonar i motion A315 (yrk.
1) att politikernas roll måste vara att
inspirera och skapa möjligheter till
fritt val för den enskilde och för
familjer, inte att dirigera. Det måste
bli möjligt att räcka till i vardagen.
Familjepolitiken skall läggas om så att
den skapar förutsättningar för individer
och familjer att välja sina egna
lösningar. Den främsta formen av
oberoende är att kunna leva på sin lön;
därför behövs en skattereform. Den som
betalar skatt borde inte behöva vara
beroende av bidrag.
En förutsättning för jämställdhet är
att det finns alternativa former av
barnomsorg. Om kvinnor skall kunna bli
fullt ut konkurrenskraftiga på
arbetsmarknaden krävs också individuella,
flexibla arbetstider och individuella,
flexibla barnomsorgstider. Mot den
bakgrunden motsätter sig Moderaterna
maxtaxa i barnomsorgen.
Vänsterpartiet tar upp allmänna frågor om
jämställdhetspolitiken i tre motioner,
A299, A323 och A365. I motion A299 anser
Vänsterpartiet att målsättningarna för
jämställdhetspolitiken måste förändras i
feministisk riktning och att
könsmaktsordningen, alltså den ordning
som innebär att kvinnor underordnas män,
utmanas. Den svenska
jämställdhetspolitiken har inte på något
avgörande sätt förmått motverka rådande
maktstrukturer.
Trots jämställdhetspolitikens ambitiösa
målsättningar visar utvärderingar på
fortsatt ojämlikhet och en djup klyfta
mellan mål och verklighet. Jämställdhet
måste handla om mer än att lyfta fram
kvinnor eller ge dem samma rättigheter
som män. Det är dags att utmana mäns makt
och privilegier. Därför krävs att mäns
intresse som grupp ställs mot kvinnors
gemensamma intressen. Hållningen måste
förändras så att medvetenheten om
könsmotsättningarna ökar möjligheterna
för kvinnors kollektiva erfarenheter att
få utrymme på den politiska arenan (yrk.
1).
För att skapa en reell förändring krävs
därför att det skapas en konkret
handlingsplan för att förändra
jämställdhetspolitiken. Handlingsplanen
bör ta sin utgångspunkt i vad som nyss
anförts om inriktningen av
jämställdhetsarbetet (yrk. 2).
I motion A365 anför Vänsterpartiet att
skillnaderna mellan män och kvinnor på
arbetsmarknaden har sin grund i
lönediskriminering, könsarbetsdelning och
olika grader av betalt arbete. Dessa
orsaker förstärker och upprätthåller
varandra. För att arbetet med att
motverka skillnaderna mellan könen skall
vara framgångsrikt måste analys och
åtgärder utgå från denna komplexitet
(yrk. 2).
I motion A323 (yrk. 7) pekar
Vänsterpartiet på att
jämställdhetspolitikens mål är alla
kvinnor och mäns lika rättigheter. I sin
nuvarande form har den emellertid orsakat
utökade klyftor mellan invandrade kvinnor
och män i förhållande till
majoritetssamhällets kvinnor och män och
förstärkt underordningen generellt av
kvinnor i Sverige.
Utskottets ställningstagande
När utskottet i slutet av februari i år
behandlade ett yrkande liknande det
Moderaterna framför i motion A315
anfördes bl.a. att utskottet till
skillnad från Moderaterna inte ser
skattesänkningar som någon självklar väg
till ökad jämställdhet. Utskottet ville i
stället varna för de negativa
fördelningseffekter som skulle kunna
uppstå till följd av kraftigt sänkta
skatter. Det fanns enligt utskottet lite
som talar för att jämställdheten skulle
öka genom sänkta skatter och
transfereringar.
Vad gällde uppfattningen att
individuella och flexibla arbetstider kan
stärka jämställdheten, kunde utskottet
instämma i Moderaternas syn.
Förutsättningen var dock enligt utskottet
att den enskilda individens rätt att
styra över sin arbetstid stärks. Det
pågående arbetet inom Kommittén för nya
arbetstids- och semesterregler (Knas,
dir. 2000:97) borde dock avvaktas.
Avslutningsvis påpekade utskottet, med
anledning av Moderaternas uppfattning att
alternativa barnomsorgsformer är en
förutsättning för jämställdhet, att olika
reformer på förskoleområdet som
genomförts av regeringen har ökat
föräldrarnas möjligheter att efterfråga
den barnomsorg de önskar (bet.
2001/02:AU3).
Utskottet är i dag inte berett att inta
någon annan ståndpunkt och vill särskilt
vad avser frågan om arbetstid påminna om
att den nyss nämnda kommittén kommer med
sitt slutbetänkande i mars 2003. Motion
A315 yrkande 1 (m) avstyrks.
Vänsterpartiet tar i sina motioner upp
strukturella frågor och pläderar där för
en förändring av målsättningarna för
jämställdhetspolitiken i feministisk
riktning och för en samordnad strategi,
innefattande flera politikområden, och en
handlingsplan för att bryta
könssegregeringen.
Från att tidigare ha varit koncentrerad
på särskilda åtgärder för att undanröja
könsdiskriminering har
jämställdhetspolitiken sedan mitten av
1990-talet genomgått en förändring.
Numera har alla ministrar ett ansvar för
jämställdheten inom sina respektive
politikområden. Ansvaret för samordningen
av jämställdhetsfrågorna ligger på
Jämställdhetsministern. Denna strategi
kallas i Sverige för
jämställdhetsintegrering (mainstreaming).
Utskottet har vid flera tidigare
tillfällen uttalat sin övertygelse att
jämställdhetsintegrering är en
förutsättning för att man skall kunna
komma till rätta med de strukturella
problem som i dag hindrar måluppfyllelsen
på jämställdhetsområdet (se t.ex. bet.
2001/02:AU3).
Här bör också nämnas att
Regeringskansliet i slutet av 1997
tillsatte en arbetsgrupp med uppdrag att
se över frågor för metodutveckling i
jämställdhetsarbetet. Arbetsgruppen
presenterade i december 2001
slutrapporten Ändrad ordning - strategisk
utveckling för jämställdhet (Ds 2001:64).
I rapporten lämnas slutsatser och förslag
till hur arbetsformerna kan stärkas i
Regeringskansliet och den statliga
sektorn, där bl.a. en ny förordning för
jämställdhet i den statliga sektorn
föreslås. Vidare har, under våren 2002,
ett projekt startats inom
Regeringskansliet som syftar till att
stärka förutsättningarna för
jämställdhetsintegrering. Målet är att ta
fram en strategi med förslag till
förbättringar av styrningen,
utbildningsinsatser, metoder och
stödfunktioner. För närvarande övervägs
hur ett köns- och jämställdhetsperspektiv
mera strukturerat skall integreras i
regeringens samlade politik och hur den
bör redovisas inom ramen för
budgetprocessen.
Det finns även anledning att framhålla
att jämställdhetsarbetet under senare år
varit föremål för en kontinuerlig
utveckling. I det arbetet har en fortsatt
utveckling av den feministiska analysen
och metoder för ökad samverkan mellan
olika politikområden sin givna plats.
Såväl framsteg som kvarstående problem på
jämställdhetsområdet har redovisats i ett
antal propositioner och
regeringsskrivelser, senast i skrivelse
1999/2000:24 Jämställdhetspolitiken inför
2000-talet respektive i proposition
1999/2000:143 Ändringar i
jämställdhetslagen m.m. (bet.
1999/2000:AU6 och bet. 2000/01:AU3).
Utskottet noterar också att regeringen
i årets budgetproposition aviserar att
den under år 2003 återkommer till
riksdagen med en skrivelse där det kommer
att lämnas en redovisning av de insatser
som gjorts under senare år för ökad
jämställdhet och en handlingsplan för det
fortsatta arbetet med
jämställdhetspolitiken.
Utskottet, som inte ser någon anledning
för riksdagen att föregripa detta arbete,
avstyrker motionerna A299 yrkandena 1 och
2 (v), A323 yrkande 7 (v) och A365
yrkande 2 (v).
4. Mål för politikområdet
Jämställdhetspolitik
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas en motion som
gäller mål för politikområdet
Jämställdhetspolitik. Motionen
avstyrks. Jämför reservation 6 (m).
Propositionen
För politikområdet Jämställdhetspolitik
är det övergripande målet att kvinnor och
män skall ha samma möjligheter,
rättigheter och skyldigheter inom livets
alla områden. Jämställdhet är ett
sektorsövergripande politikområde, vilket
innebär att jämställdhet även är ett mål
i andra politikområden. Målet för
politikområdet är oförändrat i
förhållande till innevarande år.
Jämställdhetspolitikens mål innebär en
jämn fördelning mellan kvinnor och män av
makt och inflytande, samma möjligheter
till ekonomiskt oberoende, lika villkor
och förutsättningar i fråga om
företagande, arbete, arbetsvillkor samt
utvecklingsmöjligheter i arbetet. Det
innebär också lika tillgång till
utbildning och möjligheter till
utveckling av personliga ambitioner,
intressen och talanger, delat ansvar för
hem och barn samt frihet från
könsrelaterat våld.
Resultatet av jämställdhetspolitiken
mäts bl.a. genom att följa de ekonomiska
resursernas fördelning mellan kvinnor och
män samt kvinnors och mäns representation
i kommittéer och statliga
lekmannastyrelser.
Jämställdhetspolitikens resultat
framkommer även i övriga politikområdens
resultatredovisning.
I propositionen lämnas en redovisning
för de insatser som genomförts på
politikområdet Jämställdhet och inom
andra politikområden.
Under rubriken Analys och slutsatser
konstaterar regeringen att målet om att
kvinnor och män skall ha samma
möjligheter till ekonomiskt oberoende
inte är uppnått. Kvinnor har generellt
sämre villkor än män. Regeringens
insatser bör fortsättningsvis vara
inriktade på att skapa möjligheter för
kvinnor att arbeta heltid, att få män att
delta i det obetalda arbetet, att
föräldraförsäkringen delas lika och att
bekämpa den könsuppdelade arbetsmarknaden
och osakliga löneskillnader mellan
kvinnor och män.
För att ta de sista stegen mot en jämn
könsfördelning i statliga styrelser
krävs, enligt regeringen, fortsatt
uppmärksamhet vid tillsättning av nya
ledamöter.
Motionen
Moderaterna anser i kommittémotionen A364
(yrk. 25) att regeringens mål för
politikområdet Jämställdhetspolitik bör
avvisas med hänvisning till partiets
politik som presenteras i motionerna A314
Arbetsmarknaden och A315 Jämställdhet.
Utskottets ställningstagande
Utskottet kan konstatera att den kritik
Moderaterna framför mot regeringens mål
utgår från en politik med andra
utgångspunkter än den politik som
regeringen förespråkar och som utskottet
biträder. Med hänsyn till det anförda
anser utskottet att det inte finns skäl
att föreslå någon förändring av målet för
politikområdet. Utskottet avstyrker
därför motion A364 yrkande 25 (m).
5. Kompetenssparande och
kompetensutveckling
Utskottets förslag i korthet
I detta avsnitt behandlas motioner som
gäller kompetenssparande och
kompetensutveckling. Samtliga motioner
avstyrks. Jämför reservation 7 (m, fp,
kd, c).
Bakgrund
Efter en överenskommelse mellan
regeringen, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet föreslogs i
budgetpropositionen för år 2000 (prop.
1999/2000:1) att det skulle avsättas
medel för att stimulera individuell
kompetensutveckling. Enligt förslaget
skulle det avsättas 1,35 miljarder kronor
för år 2000 och därefter 1,15 miljarder
kronor årligen. Efter utredningsarbete
och efter en lagrådsremiss som mötte
kritik valde regeringen att lägga fram
ett förslag (prop. 2001/02:175) som
innebar att riksdagen i ett första steg
endast skull ta ställning till grunderna
i systemet. Riksdagen godkände detta
förslag (bet. 2001/02:AU10, rskr.
2001/02:322). Regeringen avser att
återkomma med en kompletterande
proposition där systemet närmare
utvecklas och ett fullständigt lagförslag
presenteras.
En utgångspunkt för det av riksdagen
godkända systemet skall vara att
individen deltar med eget sparande på
kompetenssparkonto. Den
kompetensutveckling som systemet skall
stimulera ges en vid definition. Den
enskilde individen ges möjlighet att med
vissa begränsningar göra skattemässigt
avdragsgilla insättningar på
kompetenssparkonton (maximalt 25 % av ett
prisbasbelopp per år). En stimulans för
arbetsgivare att göra inbetalningar på en
anställds kompetenssparkonto införs.
Räntan på kompetenssparkonton beskattas
som vanlig kapitalinkomst. Inledningsvis
förvaltas kompetenssparkonton av en
statlig myndighet. Uttag från
kompetenssparkonto beskattas som inkomst
av tjänst. Vid uttag i anslutning till
kompetensutveckling skall det ges en
stimulans i form av en kompetenspremie
vars storlek bl.a. beror på längden på
kompetensutvecklingen. Premien skall ges
i form av en skattereduktion.
Motionerna
I den gemensamma motionen A297
presenterar Moderaterna, Folkpartiet,
Kristdemokraterna och Centerpartiet ett
förslag om hur ett system för individuell
kompetensutveckling bör utformas.
Enligt partierna är det viktigt att
Sverige återfår sin forna ställning i
toppen av den s.k. välståndsligan. Dagens
situation är bekymmersam. I många
kommuner är en tredjedel av den
arbetsföra befolkningen antingen
arbetslös, föremål för någon
arbetsmarknadspolitisk insats eller
förtidspensionerad.
Arbetslivet genomgår en snabb
förändring. Globalisering och
teknikintensifiering leder till ökad
rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir
allt vanligare att en person har varit
anställd hos flera olika arbetsgivare och
att man växlar mellan utbildning och
arbete. Utbildningen är en färskvara, och
många gamla yrken är på tillbakagång
samtidigt som nya tillkommer.
Det är viktigt att man understöder det
livslånga lärandet och ökar människors
möjligheter att förkovra sig och
utvecklas. Utbildning och kompetens är
nyckelord för framtidens arbetsmarknad.
Därför skall ett system införas för
sparande till kompetensutveckling.
Systemet skall vara individuellt och
frivilligt. Kompetenssparande främjar
möjligheterna för individen att utbilda
sig vidare. När kompetensen stärks ökar
den enskildes trygghet på arbetsmarknaden
liksom benägenheten att pröva utmaningar
i arbetslivet. Ökade möjligheter till
kompetenssparande är därför en viktig
komponent i en strategi för långsiktig
tillväxt.
Kompetenssparande är inte bara positivt
ur ett individperspektiv. Sådant sparande
bidrar till kompetenshöjning och därmed
till att begränsa arbetslösheten. Landets
förmåga att stå emot ekonomiska kriser
förstärks (yrk. 1).
Systemet skall bygga på en möjlighet
för fysiska personer att med skattemässig
verkan göra insättningar på individuella
kompetenssparkonton. Det skall inte bara
gälla för anställda, utan det är också
viktigt att egenföretagare ges möjlighet
att kompetensspara.
Medlen på kompetenssparkontot är
individens egna och skall kunna användas
till sådan kompetensutveckling som den
enskilde själv bestämmer.
Kompetensutveckling bör ges en vid
definition. Om sparmedlen inte kommer
till användning för kompetensutveckling
bör de kunna användas för att förstärka
pensionen (yrk. 2).
Den föreslagna avdragsrätten är
otillräcklig för att nå reformens syfte.
Avdragsrätten bör gälla för insättningar
upp till ett prisbasbelopp per år.
För låginkomsttagare bör det införas
någon form av extra skattekredit eller
bidrag.
Arbetsgivarnas medverkan är viktig för
att stödja och utveckla individernas
kontinuerliga vidareutbildning. Det är
angeläget att få deras medverkan bl.a.
därför att kapitalet i systemet då kan
byggas upp i en snabbare takt. I syfte
att stimulera arbetsgivare att bidra till
den anställdes eget utbildningssparande
bör det införas en rätt till avdrag för
sociala avgifter vid avsättningar till
den anställdes kompetenssparkonto (yrk.
3).
Partierna avvisar förslaget att medlen
skall förvaltas av en myndighet. I
stället anser de att medlen bör förvaltas
av banker och andra finansiella institut.
Kostnaderna minskar eftersom det redan
finns en "infrastruktur". Det är viktigt
att kompetenssparandet blir attraktivt
genom att det råder stor valfrihet för
spararna vad gäller både olika typer av
sparande och sparinstitut.
Avkastningen skall inte beskattas som
kapitalinkomst. I stället skall
avkastningen beskattas på samma sätt som
gäller för det individuella
pensionssparandet. Det innebär att
avkastningen bör beskattas med 15 % (yrk.
4).
De fyra partierna lägger dessutom i
egna parti- och kommittémotioner fram
förslag av motsvarande eller liknande
innehåll, Moderaterna i A314 (yrk. 13),
Folkpartiet i Ub338 (yrk. 10), A241 (yrk.
7) och A332 (yrk. 10), Kristdemokraterna
i A224 (yrk. 6), A318 (yrk. 5) och A320
(yrk. 16) samt Centerpartiet i A239 (yrk.
3).
I motion A233 anför Ann-Marie Fagerström
(s) att den offentliga sektorn, i stället
för att säga upp personal, bör satsa på
kompetensutveckling av personalen.
Anders Ygeman och Maria Hassan (båda s)
anför i motion A357 att det bör ges ett
större ansvar till arbetsmarknadens
parter för kompetensutveckling inom
arbetslivet. Genom att parterna får
ansvaret för fortbildningen av
arbetstagarna skulle fler ta del av olika
utbildningsinsatser.
Utskottets ställningstagande
Utskottet konstaterar att de synpunkter
som framförs i bl.a. motion A297 av
Moderaterna, Folkpartiet,
Kristdemokraterna och Centerpartiet i
allt väsentligt motsvarar dem som
utskottet behandlade i det ovan nämnda
ärendet 2001/02:AU10. Utskottet avstyrkte
de synpunkter som framfördes i
motionerna. Utskottet finner inte
anledning att nu inta någon annan
ståndpunkt och påminner om att ett
förslag till slutlig utformning av ett
system för individuellt kompetenssparande
för närvarande är under beredning i
Regeringskansliet. Utskottet vill
emellertid understryka betydelsen av att
det skapas ekonomiska möjligheter för
enskilda att kompetensutveckla sig.
Motionerna A224 yrkande 6 (kd), A239
yrkande 3 (c), A241 yrkande 7 (fp), A297
yrkandena 1-4 (m, fp, kd, c), A314
yrkande 13 (m), A318 yrkande 5 (kd), A320
yrkande 16 (kd), A332 yrkande 10 (fp) och
Ub338 yrkande 10 (fp) avstyrks.
Med anledning av de synpunkter som
framförs i motionerna A233 och A357 vill
utskottet inledningsvis helt och fullt
instämma i vad motionärerna anför om
värdet av ökad kompetens bland
arbetskraften, en ståndpunkt som
utskottet intagit vid flera tidigare
tillfällen, se t.ex. det ovan berörda
betänkandet 2001/02:AU10.
Vad gäller de synpunkter som framförs i
motion A233 kan utskottet instämma i att
kompetensutveckling för personalen
självfallet är att föredra framför
uppsägning. Vad enskilda kommuner bör
eller måste göra för att tillgodose sitt
personalbehov eller för att anpassa sig
till de ekonomiska förutsättningarna
ankommer det dock inte på riksdagen att
uttala sig om. Utskottet kan nämna att
frågor om kompetensutveckling m.m. i
samband med uppsägningar har varit
föremål för översyn nyligen. Utredningen
om omställningsavtal lade fram sitt
betänkande Omställningsavtal - Ett
aktivare stöd till uppsagda (SOU 2002:59)
i juni i år. Där för utredningen bl.a.
ett resonemang om möjligheterna att
införa s.k. omställningsavtal på hela
arbetsmarknaden. Eftersom hänsyn måste
tas till förutsättningarna inom
respektive sektor förordar utredningen
emellertid inte en enda modell av
omställningsavtal. När det gäller den
kommunala sektorn konstaterar utredningen
särskilt att intresset för
omställningsavtal av nuvarande modell är
mindre, särskilt hos arbetsgivarparten.
Problemen, framför allt inom den
primärkommunala sektorn, är stora
rekryteringsbehov och svårigheter att
behålla arbetskraften i sysselsättning
fram till den ordinarie pensionsåldern.
Utredningen har därför visat på en modell
där ett traditionellt omställningsavtal
för rörlighet ut ur organisationen kan
kombineras med stimulans för intern
rörlighet inom en kommun eller ett
landsting. Utredningens förslag är för
närvarande under beredning i
Regeringskansliet.
Med anledning av de synpunkter som
framförs i motion A357 om det låga
antalet män som deltar i den kommunala
vuxenutbildningen kan nämnas att det i
rapporten Kompetensförsörjningen på
arbetsmarknaden - Strategiska
utvecklingstendenser (Ds 2002:47) som
utarbetats inom Näringsdepartementet,
framgår att drygt 800 000 personer under
perioden 1997-2002 getts möjlighet att
delta i kommunal vuxenutbildning inom
ramen för kunskapslyftsprojektet. Andelen
män är dock låg. Bland de nyregistrerade
under höstterminen 2002 utgjorde männen
bara 35 %. I rapporten pekas på att
riksdagen under våren 2001 beslutade om
mål och en nationell strategi för hur
vuxnas lärande skall förverkligas i ett
samhälle som präglas av livslångt
lärande. Basen i denna strategi skall
bl.a. bestå av uppsökande verksamhet och
vägledning. Fokus skall skiftas från
undervisning i skollika former till ett
mer flexibelt stöd för individens lärande
där innehåll, tidpunkt och form anpassas.
Vuxenutbildningen skall stödja ett
flexibelt och livslångt lärande utifrån
den enskilda personens önskemål och
förutsättningar.
Utskottet är inte berett att föreslå
några förändringar av finansiering eller
huvudmannaskap avseende de
utbildningsinsatser som motionärerna tar
upp. Utskottet vill emellertid framhålla
att de fackliga organisationerna kan
bidra med värdefulla insatser bl.a. i
form av information till sina medlemmar
kring frågor om och betydelsen av det
livslånga lärandet.
Med det anförda avstyrker utskottet
motionerna A233 (s) och A357 (s).
6. Anslagsfrågor
Utskottets förslag i korthet
Utskottet tillstyrker regeringens
förslag om fördelning av anslag på
utgiftsområde 14 och det förslag om
ytterligare medel på anslaget till
Ombudsmannen mot diskriminering på
grund av sexuell läggning (HomO) som
väckts i en motion av s, v och mp.
Övriga motionsyrkanden som rör anslagen
avstyrks.
Anslaget 23:1 Arbetsmiljöverket
Propositionen
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 490 799 sparande
76 222
Utgifts-
2002 Anslag 561 461 1 prognos 572 460
2003 Försla 650 578
g
2004 Beräkn 586 462 2
at
1 Inklusive beslut om en minskning om 5
150 tkr till följd av förslag till
tilläggsbudget i samband med 2002 års
ekonomiska vårproposition.
2 Motsvarar 573 668 tkr i 2003 års
prisnivå.
Från anslaget finansieras kostnader för
personal, lokaler samt övriga
förvaltningskostnader vid
Arbetsmiljöverket. Anslaget omfattar även
kostnader för bl.a. den regionala
skyddsombudsverksamheten och tidningen Du
& Jobbet.
Regeringen föreslår att
Arbetsmiljöverkets anslag för 2003
tillförs ytterligare 30 miljoner kronor
för den regionala
skyddsombudsverksamheten och ytterligare
30 miljoner kronor för att förstärka
tillsynsverksamheten. För finansiering av
en informationssatsning föreslås att
anslaget tillförs ytterligare 20 miljoner
kronor. En förutsättning för satsningen
är att parterna medverkar i både
genomförande och finansiering.
Arbetsmiljöverket har tidigare disponerat
medel på utgiftsområde 24 Näringsliv
under anslaget 38:12 Bidrag till
standardisering och FoU inom
experimentell teknik m.m. för bidrag till
standardisering, forskning och utveckling
inom experimentell teknik m.m. Regeringen
föreslår att 2,5 miljoner kronor tillförs
Arbetsmiljöverkets anslag för sådan
verksamhet. Vidare föreslår regeringen
att anslaget minskas med 8 miljoner
kronor för att finansiera överflyttningen
av Belastningsskadecentrum (BSC) under
2003 (jfr. anslag 23:2 nedan).
Anslagsnivån har justerats i syfte att
begränsa statlig konsumtion.
I fråga om bemyndiganden har regeringen
på tilläggsbudget föreslagit att
Arbetsmiljöverket för 2002 får en
bemyndiganderam för anslaget 23:1
Arbetsmiljöverket. Den medger att
myndigheten får besluta om
utbildningsinsatser för regionala
skyddsombud som medför utgifter för
budgetåret 2003. Regeringen föreslår att
bemyndiganderamen för 2003 för att ingå
ekonomiska förpliktelser för 2004 uppgår
till 18,55 miljoner kronor (prop. punkt
1).
Motionerna
Tusental kronor
Regerin Oppositionens förslag i
gens förhållande till regeringens
förslag förslag
m fp kd c
650 - 28 - 100 - 130 - 70
578 330 000 000 000
Av motion A364 (yrk. 16) framgår att
Moderaterna anser att Arbetsmiljöverkets
uppdrag är omfattande och att
verksamheten är betydelsefull.
Moderaterna föreslår att det till
anslaget anvisas drygt 622 miljoner
kronor, dvs. ca 28 miljoner kronor mindre
än enligt regeringens förslag.
Folkpartiet föreslår i motion Fi232 (yrk.
16 i denna del) och A332 (yrk. 20 i denna
del) ett sparbeting på anslaget med 100
miljoner kronor.
I motion A320 påpekar Kristdemokraterna
att myndigheten under senare år fått
ökade anslag, vilka inte har kunnat
förbrukas. Med hänvisning till de ökade
anslagen och till de
rationaliseringsvinster som bör kunna
uppnås efter sammanslagningen av
Arbetarskyddsstyrelsen och
Yrkesinspektionen anser partiet att det
är möjligt att göra en besparing på 50
miljoner kronor utöver de 80 miljoner
kronor i engångssatsningar som regeringen
föreslår och som partiet avvisar.
Kristdemokraterna vill i stället införa
en ny och samordnad
rehabiliteringsförsäkring.
Partiet menar att Arbetsmiljöverket bör
prioritera utbildning och stöd till
regionala arbetsmiljöskyddsombud som
arbetar uppsökande på de mindre
företagen. Sammantaget vill
Kristdemokraterna minska anslaget till
Arbetsmiljöverket med 130 miljoner kronor
(yrk. 30 och 32 i denna del).
Centerpartiet förordar i motion A329 i
denna del, en lägre medelsanvisning än
vad regeringen gör. Anslaget minskas med
70 miljoner kronor. Enligt partiet finns
ett anslagssparande under anslaget och
regeringens föreslagna ökning är därför
inte nödvändig.
Utskottets ställningstagande
Utskottet anser, vilket framgår av det
inledande avsnittet, att utvecklingen när
det gäller den arbetsrelaterade ohälsan
är oroväckande. De växande problemen
medför ett stort mänskligt lidande för
den enskilde och betydande kostnader för
individen och samhället.
I Arbetsmiljöverkets uppgifter ingår
bl.a. att utöva tillsyn över att
arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen
efterlevs, att utarbeta och sprida
information för att förbättra
arbetsmiljön och att meddela föreskrifter
och allmänna råd på arbetsmiljöområdet.
Arbetsmiljöverkets verksamhet är
följaktligen av stor betydelse för att
förebygga och motverka ohälsa i
arbetslivet. Utskottet anser att de
satsningar som regeringen föreslår är
viktiga resurstillskott för det
förebyggande arbetsmiljöarbetet och för
att åstadkomma en bra tillsynsverksamhet.
Frågan om en ny
rehabiliteringsförsäkring kommer att
behandlas i socialförsäkringsutskottets
betänkande 2002/03:SfU1.
Utskottet finner regeringens förslag
till medelsanvisning under anslaget väl
avvägt och tillstyrker detta. Därmed
avstyrks motionerna A320 yrkandena 30 och
32 i denna del (kd), A329 i denna del
(c), A332 yrkande 20 i denna del (fp),
A364 yrkande 16 (m) och Fi232 yrkande 16
(fp) i denna del.
Utskottet biträder även förslaget i
fråga om bemyndigande (prop. punkt 1). I
slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen
under utgiftsområdet.
Anslaget 23:2 Arbetslivsinstitutet
Propositionen
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 340 090 sparande
-658
Utgifts-
2002 Anslag 319 235 1 prognos 313 972
2003 Försla 317 952
g
2004 Beräkn 302 899 2
at
1 Inklusive beslut om 9 150 tkr till
följd av förslag till tilläggsbudget i
samband med 2002 års ekonomiska
vårproposition.
2 Motsvarar 296 253 tkr i 2003 års
prisnivå.
Från anslaget finansieras
Arbetslivsinstitutets kostnader för
forsknings- och utvecklingsverksamhet,
inklusive samarbetsavtal med externa
parter samt utbildningsverksamhet och
annan kunskapsförmedling (bibliotek och
information). Anslaget omfattar även
kostnader för personal och lokaler samt
övriga förvaltningskostnader vid
Arbetslivsinstitutet.
I förra årets budgetproposition (prop.
2001/02:1) redovisades att vissa
forskningsuppgifter skulle flyttas över
till olika lärosäten. Regeringen anser nu
att ytterligare överflyttningar bör ske,
dels av Belastningsskadecentrum (BSC) som
flyttas till Högskolan i Gävle, dels av
klimatforskningen, som förs över till
Lunds universitet. Med anledning av
överflyttningen av BSC minskas anslaget
23:2 Arbetslivsinstitutet med 23 283 000
kr, som tillförs anslaget 25:73 Forskning
och konstnärligt utvecklingsarbete vid
vissa högskolor m.m. (felbenämnt i
propositionen) under utgiftsområde 16.
Under en övergångsperiod bör BSC
tillföras medel. För 2003 förs 8 miljoner
kronor från anslaget 23:1
Arbetsmiljöverket till BSC (jfr. anslag
23:1). Med anledning av överflyttningen
av klimatforskningen minskas anslaget
23:2 Arbetslivsinstitutet med 3 miljoner
kronor som tillförs anslaget 25:22 Lunds
universitet, Forskning och
forskarutbildning under utgiftsområde 16.
I övrigt föreslås att anslaget 23:2
Arbetslivsinstitutet minskas med 500 000
kr för 2003 i samband med att regeringen
skärper finansieringskravet för
myndighetens avgiftsbelagda verksamhet.
Regeringen föreslår att anslaget 23:2
Arbetslivsinstitutet tillförs medel
enligt följande
- 15 miljoner kronor för satsning
på företagshälsovårdsutbildning
-
- 6,7 miljoner kronor för en
förstärkning av isocyanatforskningen
-
- 936 000 kr som ersättning för
premier för de statliga
avtalsförsäkringarna. Medlen, som
tidigare finansierats över anslaget 25:76
Universitets och högskolors premier för
de statliga avtalsförsäkringarna på
utgiftsområde 16, avser forskning och
utveckling som sker vid lärosäten och som
finansieras av Arbetslivsinstitutet.
-
Anslagsnivån har justerats i syfte att
begränsa statlig konsumtion.
Regeringen anser att institutet bör
fortsätta att utveckla metoder där
forskningen kan utvecklas i nära
samarbete med privata och offentliga
aktörer och att arbetslivsforskningen
även i fortsättningen bör bedrivas i
aktiv samverkan med regionala och lokala
aktörer.
Den ökade tydligheten i
Arbetslivsinstitutets prioriteringar för
verksamheten bör fortsätta. Samverkan med
andra forskande organisationer och
praktiker bör fortsättningsvis ske inom
ramen för tidsbegränsade projekt.
Arbetslivsinstitutet har under 2002
genomfört en utvärdering av de
samarbetsavtal för regional verksamhet
som löper ut under året. Regeringen slår
fast att institutet fortlöpande bör
utvärdera och pröva sin verksamhet med
syfte att åstadkomma en effektiv
resursanvändning och ökat nyttiggörande
av forskningsresultaten. Regeringen avser
att följa det arbetet.
För 2002 har Arbetslivsinstitutet en
bemyndiganderam för anslaget som medger
att myndigheten får besluta om bidrag och
uppdrag som medför utgifter för
budgetåren 2003-2005 inom en ram som,
tillsammans med tidigare fattade beslut,
får uppgå till högst 100 miljoner kronor
för åren 2002-2005, inklusive tidigare
åtaganden. Regeringen föreslår att
bemyndiganderamen uppgår till 100
miljoner kronor även för 2003 (prop.
punkt 2).
Motionerna
Tusental kronor
Regerin Oppositionens förslag i
gens förhållande till regeringens
förslag förslag
m fp kd c
317 - 15 - 75 - 50 - 317
952 504 000 000 000
Enligt motion A364 (yrk. 17) anser
Moderaterna att Arbetslivsinstitutets
uppdrag är omfattande och verksamheten
betydelsefull. Moderaterna föreslår att
drygt 302 miljoner kronor anvisas under
anslaget, dvs. ca 15,5 miljoner kronor
mindre än enligt regeringens förslag.
Folkpartiet föreslår i motionerna Fi232
(yrk. 16 i denna del) och A332 (yrk. 20 i
denna del) ett sparbeting på anslaget med
75 miljoner kronor.
Kristdemokraterna konstaterar i motion
A320 (yrk. 31 och 32 i denna del) att det
finns allvarliga brister i styrningen av
Arbetslivsinstitutet. Partiet anser att
regeringens översyn av institutet och
dess relationer till andra myndigheter
bör vara grundlig och förutsättningslös.
Mycket talar för att institutets
forskningsresurser kommer till
effektivare användning om de finansierar
forskning inom andra institutioner,
exempelvis universitet. Kristdemokraterna
anser att stora delar av institutets
informations- och utbildningsverksamhet
bör kunna föras över till
Arbetsmiljöverket. Institutet bör
dessutom kunna genomföra
rationaliseringar av sin verksamhet. Den
arbetslivsinriktade forskningen som avser
arbetsorganisationsområdet bör
prioriteras. Kristdemokraterna gör
bedömningen att anslaget bör kunna minska
med 50 miljoner kronor för år 2003 och
att verksamheten bör kunna avvecklas på
tre års sikt. Institutets
forskningsresurser bör kunna överflyttas
till Arbetsmiljöverket och andra aktörer
inom området.
I motion A329 i denna del framhåller
Centerpartiet att det är viktigt att det
byggs upp livskraftiga forskningsmiljöer
runtom i landet. Därför bör det
forskningsarbete som i dag utförs på
Arbetslivsinstitutet i stället ges som
ett uppdrag till ett lärosäte. Partiet
föreslår en minskning av institutets
anslag med 317 miljoner kronor. Under
utgiftsområde 14 föreslås ett nytt anslag
med benämningen Forskningsuppdrag
arbetsmarknad; detta anslag tillförs 150
miljoner kronor.
Utskottets ställningstagande
Utskottet vill understryka betydelsen av
att det finns en fungerande organisation
för forskning och utveckling som rör de
snabba och djupgående förändringarna som
pågår inom arbetslivet.
Arbetslivsinstitutet, vars uppgift är att
forska, utveckla, utbilda och förmedla
kunskap om och i arbetslivet, har en roll
i detta arbete.
I arbetsmarknadsutskottets betänkande
2001/02:AU4 framhöll utskottet
företagshälsovården som en betydelsefull
tillgång i det förebyggande
arbetsmiljöarbetet och i samband med
rehabilitering. Det förslag om en
ytterligare förstärkning av utbildningen
av personal inom företagshälsovården
välkomnas därför av utskottet. Vidare
stöder utskottet den föreslagna
förstärkningen av isocyanatforskningen.
Utskottet noterar att det i
propositionen redovisas ett flertal
åtgärder som har vidtagits för att
utveckla institutets verksamhet och för
att uppnå en balanserad budget.
Arbetslivsinstitutets organisation har
setts över med syfte att åstadkomma en
vkad fokusering av resurserna, ett
förtydligande av institutets
sektorsforskningsroll samt en ökad
satsning på utbildning och
kunskapsspridning. Den nya
organisationen, som var genomförd den 1
juli 2002, innebär en ökad inriktning mot
ett programinriktat, tematiskt
arbetssätt. Som framgår ovan kommer
regeringen att följa institutets arbete
med att fortlöpande utvärdera och pröva
verksamheten med syfte att åstadkomma en
effektiv resursanvändning. Utskottet ser
vidare positivt på det som regeringen
framför i propositionen om att
Arbetslivsinstitutet bör fortsätta den
påbörjade kraftsamlingen med inriktning
mot arbetsorganisationsområdet och att
bl.a. frågan om arbetsorganisationens
betydelse för såväl hälsan i arbetslivet
som för förmågan till tillväxt behöver
belysas ytterligare. Utskottet har under
hand erfarit att det inom
Regeringskansliet pågår ett arbete för
att utveckla samarbetet mellan
Arbetslivsinstitutet och en rad andra
myndigheter, däribland Arbetsmiljöverket.
Utskottet finner mot denna bakgrund
ingen anledning att i dagsläget föreslå
ytterligare förändringar.
Utskottet kan inte heller ställa sig
bakom det förslag om ett nytt anslag för
forskning som framförs i en motion av
Centerpartiet. Av propositionen framgår
att ett flertal forskningsprogram redan
flyttats över till lärosäten och att
regeringen avser att göra ytterligare
sådana förflyttningar.
Utskottet, som biträder regeringens
förslag till bemyndigande (prop. punkt 2)
och medelsanvisning, avstyrker motionerna
A320 yrkande 31 och 32 i denna del (kd),
A329 i denna del (c), A332 yrkande 20 i
denna del (fp), A364 yrkande 17 (m) och
Fi232 yrkande 16 i denna del (fp). I
slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen
under utgiftsområdet.
Anslaget 23:3 Särskilda
utbildningsinsatser m.m.
Propositionen
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 82 508 sparande
34 677
Utgifts-
2002 Anslag 46 000 prognos 46 000
2003 Försla 46 000
g
2004 Beräkn 46 000
at
Anslaget administreras av
Arbetslivsinstitutet och avser bidrag
till arbetsmarknadens parter. Främst går
anslaget till arbetsmiljöutbildningar för
fackliga förtroendemän och viss EU-
bevakning.
I fråga om bemyndiganden har regeringen
på tilläggsbudget föreslagit att
Arbetslivsinstitutet för 2002 får en
bemyndiganderam för anslaget. Den medger
att myndigheten får besluta om bidrag och
uppdrag som medför utgifter för
budgetåret 2003.
Regeringen föreslår att bemyndiganderamen
för att ingå ekonomiska förpliktelser för
2004 uppgår till 34,2 miljoner kronor
under år 2003 (prop. punkt 3).
Motionerna
Tusental kronor
Regerin Oppositionens förslag i
gens förhållande till regeringens
förslag förslag
m fp kd c
46 000 - 23 - 36 - 23
000 000 000
Moderaterna anser i motion A364 (yrk. 18)
att anslaget bör reduceras successivt och
föreslår att 23 miljoner kronor anvisas
till anslaget.
Folkpartiet föreslår i motionerna Fi232
(yrk. 16 i denna del) och i A332 (yrk. 20
i denna del) ett sparbeting på anslaget
med 36 miljoner kronor.
I motion A320 anser Kristdemokraterna att
det är tveksamt att statliga bidrag skall
utgå i all evighet till utbildning av
övriga fackliga förtroendevalda eftersom
stödet till de regionala skyddsombuden
har överförts till Arbetsmiljöverkets
anslag. Enligt partiet bör de fackliga
organisationerna själva eller i samarbete
med arbetsgivarna kunna finansiera sådan
utbildning. Kristdemokraterna föreslår
att anslaget halveras för 2003 och att
det därefter helt tas bort (yrk. 32 i
denna del).
Utskottets ställningstagande
Enligt utskottet finns det inte skäl att
nu göra någon förändring av de bidrag som
lämnas inom ramen för detta anslag.
Utskottet, som ställer sig bakom
regeringens förslag till bemyndigande
(prop. punkt 3) och medelsanvisning,
avstyrker motionerna A320 yrkande 32 i
denna del (kd), A332 yrkande 20 i denna
del (fp), A364 yrkande 18 (m) och Fi232
yrkande 16 i denna del (fp). I slutet av
detta avsnitt finns en sammanställning av
utskottets ställningstagande i fråga om
anslagen på utgiftsområdet.
Anslaget 23:4 Arbetsdomstolen
Propositionen
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 19 655 sparande
924
Utgifts-
2002 Anslag 19 032 prognos 19 917
2003 Försla 19 971
g
2004 Beräkn 20 409 1
at
1 Motsvarar 19 971 tkr i 2003 års
prisnivå.
Från anslaget finansieras kostnader för
personal, lokaler samt övriga
förvaltningskostnader vid
Arbetsdomstolen.
Regeringen föreslår att 8 000 kr
överförs från anslaget 23:4
Arbetsdomstolen till anslaget 28:21
Riksarkivet och landsarkiven under
utgiftsområde 17 för arkivkostnader
avseende material som levererats från
Arbetsdomstolen till Riksarkivet från
2003.
Motionen
Tusental kronor
Regerin Oppositionens förslag i
gens förhållande till regeringens
förslag förslag
m fp kd c
19 971 - 19
971
Moderaterna förklarar i motion A364 (yrk.
19) att de är principiella motståndare
till specialdomstolar och
partssammansatta domstolar. Som en följd
av detta ställningstagande föreslås att
Arbetsdomstolen läggs ned och att dess
uppgifter överförs till det allmänna
domstolsväsendet. Moderaterna anser att
anslaget skall utgå.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har vid flera tillfällen
behandlat liknande förslag från
Moderaterna. Utskottet anser liksom
tidigare att det inte är aktuellt att
lägga ned Arbetsdomstolen. Moderaternas
förslag i motion A364 yrkande 19 (m) att
anslaget bör utgå avstyrks därför.
Utskottet biträder regeringens förslag
till medelsanvisning under anslaget. I
slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen på
utgiftsområdet.
Anslaget 23:5 Statens nämnd för
arbetstagares uppfinningar
Propositionen och utskottets
ställningstagande
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 41 sparande
19
Utgifts-
2002 Anslag 59 prognos 40
2003 Försla 61
g
2004 Beräkn 62 1
at
1 Motsvarar 61 tkr i 2003 års prisnivå.
Anslaget avser kostnader för nämndens
verksamhet, som huvudsakligen består av
arvodes- och ersättningskostnader.
Utskottet ställer sig bakom regeringens
förslag till medelsanvisning under
anslaget. I slutet av detta avsnitt finns
en sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen på
utgiftsområdet.
Anslaget 23:6 Internationella
arbetsorganisationen (ILO)
Propositionen och utskottets
ställningstagande
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 23 817 sparande
-170
Utgifts-
2002 Anslag 22 195 prognos 21 874
2003 Försla 26 681
g
2004 Beräkn 26 543 1
at
1 Motsvarar 26 681 tkr i 2003 års
valutanivåer.
Från anslaget finansieras huvudsakligen
kostnader för Sveriges medlemsavgift till
Internationella arbetsorganisationen
(ILO). En del av anslaget avser kostnader
för deltagande i ILO:s verksamhet och för
ILO-kommittén.
Utskottet biträder regeringens förslag
till medelsanvisning under anslaget. I
slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen på
utgiftsområdet.
Anslaget 23:7 Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell
läggning (HomO)
Propositionen
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 4 096 sparand
e 145
Utgifts-
2002 Anslag 4 894 1 prognos 4 950
2003 Försla 4 493
g
2004 Beräkn 4 593 2
at
1 Inklusive beslut om 500 tkr till följd
av förslag till tilläggsbudget i samband
med den ekonomiska vårpropositionen 2002.
2 Motsvarar 4 493 tkr i 2003 års
prisnivå.
Från anslaget finansieras kostnader för
personal, lokaler och andra
förvaltningskostnader för HomO.
Motionerna
Tusental kronor
Regerin Oppositionens förslag i
gens förhållande till regeringens
förslag förslag
m fp kd c
4 493 - 4
493
Flerpartimotion s, v, mp
+ 2
000
I flerpartimotionen Fi230 (yrk. 4)
framhåller Socialdemokraterna,
Vänsterpartiet och Miljöpartiet att HomO
fått ökade uppgifter och permanent högre
kostnader för sin verksamhet. Dessutom
vill motionärerna möjliggöra att HomO får
myndighetsansvaret för homofobi. Anslaget
föreslås öka med 2 miljoner kronor 2003 i
förhållande till propositionen. Till
följd av förslaget om ökat anslag
föreslås också en utökad ram för
utgiftsområde 14 med motsvarande belopp.
Detta yrkande bereds i finansutskottet.
I motion A364 föreslår Moderaterna att de
fyra ombudsmännen Handikappombudsmannen
(HO), Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning (HomO) och
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO) slås samman och att anslaget för
HomO därmed bör utgå (yrk. 20). I
motionen föreslås att det under
utgiftsområde 14 i stället inrättas en ny
myndighet och att det skapas ett anslag
23: (Ny) Ombudsmannen mot diskriminering,
som tillförs drygt 53 miljoner kronor,
ett yrkande som hänvisats till
konstitutionsutskottet.
Utskottets ställningstagande
Förslaget i Moderaternas motion om ett
nytt anslag till en sammanslagen
ombudsmannaverksamhet kommer att
behandlas i konstitutionsutskottets
betänkande 2002/03:KU1.
Konstitutionsutskottet har tidigare
behandlat liknande synpunkter och då
hänvisat till den utredning (dir.
2002:11) som regeringen tillsatt för att
bl.a. överväga en samordning eller
sammanslagning av HO, JämO, HomO och DO.
Kommittén skall redovisa uppdraget senast
den 1 december 2004. Med hänvisning till
att frågan om en sammanslagning av
ombudsmännen är under utredning anser
utskottet att motion A364 yrkande 20 (m)
bör avslås.
Utskottet har i sitt yttrande till
finansutskottet (2002/03:AU1y) tillstyrkt
det förslag om en ökning av ramen för
utgiftsområde 14 som läggs fram i motion
Fi230. Utskottet tillstyrker följaktligen
även förslaget om ökat anslag för HomO,
vilket innebär att motion Fi230 yrkande 4
(s, v, mp) bör bifallas av riksdagen. I
slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen på
utgiftsområdet.
Anslaget 23:8 Medlingsinstitutet
Propositionen
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 46 753 sparande
4 799
Utgifts-
2002 Anslag 46 074 prognos 47 407
2003 Försla 46 891
g
2004 Beräkn 47 974 1
at
1 Motsvarar 46 891 tkr i 2003 års
prisnivå.
Från anslaget finansieras
Medlingsinstitutets kostnader för
personal, lokaler, lönestatistik och
andra förvaltningskostnader.
Motionerna
Tusental kronor
Regerin Oppositionens förslag i
gens förhållande till regeringens
förslag förslag
m fp kd c
46 891 - 23 - 3
446 000
Moderaterna förordar i motion A364 (yrk.
21) att Medlingsinstitutets uppdrag
begränsas, varför anslaget kan minskas
med ca 23,5 miljoner kronor.
I motion A320 (yrk. 32 i denna del) anser
Kristdemokraterna att det bör övervägas
om inte Medlingsinstitutet kan
samverka/samlokalisera med någon annan
myndighet, exempelvis Kammarkollegiet,
för att åstadkomma en minskning av bl.a.
de administrativa kostnaderna. Partiet
föreslår att Medlingsinstitutets anslag
minskas med 3 miljoner kronor.
Utskottets ställningstagande
Utskottet, som biträder regeringens
förslag till medelsanvisning, avvisar
besparingsförslagen som framförs i
ovanstående motioner. Utskottet avstyrker
därför motionerna A320 yrkande 32 i denna
del (kd) och A364 yrkande 21 (m). I
slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen på
utgiftsområdet.
Anslaget 24:1 Jämställdhetsombudsmannen
Propositionen
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
200 Utfall 18 621 sparand
1 e 1 075
Utgifts-
200 Anslag 20 886 prognos
2 20 757
200 Försla 21 294
3 g
200 Beräkn 21 766 1
4 at
1 Motsvarar 21 294 tkr i 2003 års
prisnivå.
Från anslaget betalas kostnader för JämO
med kansli och för Jämställdhetsnämnden.
De huvudsakliga faktorer som styr
utgifterna på området är antalet
anmälningar om könsdiskriminering
respektive arbetsgivares bristande
förmåga att leva upp till
jämställdhetslagens krav på aktiva
åtgärder. Vidare styrs utgifterna av
JämO:s insatser för att följa upp lagens
krav på aktiva åtgärder och för att
fullgöra det informationsansvar som
åläggs myndigheten.
Motionen
Tusental kronor
Regerin Oppositionens förslag i
gens förhållande till regeringens
förslag förslag
m fp kd c
21 294 - 21
294
I motionen A364 föreslår Moderaterna att
de fyra ombudsmännen
Handikappombudsmannen (HO),
Jämställdhetsombudsmannen (JämO),
Ombudsmannen mot diskriminering på grund
av sexuell läggning (HomO) och
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO) slås samman till en myndighet och
att anslaget för JämO därmed bör utgå
(yrk. 22). I motionen föreslås att det
under utgiftsområde 14 i stället inrättas
en ny myndighet och att det skapas ett
nytt anslag 23: (Ny) Ombudsmannen mot
diskriminering, som tillförs drygt 53
miljoner kronor, ett yrkande som
hänvisats till konstitutionsutskottet.
Utskottets ställningstagande
Som utskottet har konstaterat ovan vid
behandlingen av anslag 23:7 kommer
förslaget i Moderaternas motion om ett
nytt anslag till en sammanslagen
ombudsmannaverksamhet att behandlas i
konstitutionsutskottets betänkande
2002/03:KU1. Konstitutionsutskottet har
tidigare behandlat liknande synpunkter
och då hänvisat till den utredning (dir.
2002:11) som regeringen tillsatt för att
bl.a. överväga en samordning eller
sammanslagning av HO, JämO, HomO och DO.
Kommittén skall redovisa uppdraget senast
den 1 december 2004. Med hänvisning till
att frågan om en sammanslagning av
ombudsmännen är under utredning anser
utskottet att motion A364 yrkande 22 (m)
bör avslås.
Utskottet har ingen erinran mot
regeringens förslag till
medelstilldelning.
I slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen på
utgiftsområdet.
Anslaget 24:2 Särskilda
jämställdhetsåtgärder
Propositionen och utskottets
ställningstagande
Anslagsutveckling
Tusental kronor
Anslags-
2001 Utfall 20 179 sparand
e 13 055
Utgifts-
2002 Anslag 12 206 prognos 19 247
2003 Försla 13 706
g
2004 Beräkn 13 706
at
Från anslaget betalas kostnader för
jämställdhetsåtgärder som syftar till att
främja jämställdhet mellan kvinnor och
män. Anslaget skall användas för att
stödja verksamheter och organisationer
med detta syfte. Anslaget kan även
användas för att pröva nya metoder inom
jämställdhetsarbetet.
Utskottet biträder regeringens förslag
till medelsanvisning under anslaget. I
slutet av detta avsnitt finns en
sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen på
utgiftsområdet.
Sammanställning av utskottets
ställningstagande i fråga om anslagen
m.m. på utgiftsområde 14 Arbetsliv
Av nedanstående tabell framgår
regeringens och oppositionspartiernas
förslag och fördelning av anslag på
utgiftsområde 14, liksom det förslag som
lagts fram i trepartimotionen (s, v, mp).
Tusental kronor
Anslag Reger s, m fp kd c
ingen v,
mp
23: Arbetsm 650 -28 - - -70
1 iljöver 578 330 100 130 000
ket 000 000
23: Arbetsl 317 -15 -75 -50 -
2 ivsinst 952 504 000 000 317
itutet 000
23: Särskil 46 -23 -36 -23
3 da 000 000 000 000
utbildn
ingsins
atser
m.m.
23: Arbetsd 19 -19
4 omstole 971 971
n
23: Statens 61
5 nämnd
för
arbetst
agares
uppfinn
ingar
23: Interna 26
6 tionell 681
a
arbetso
rganisa
tionen
(ILO)
23: Ombudsm 4 493 +2 -4
7 annen 000 493
mot
diskrim
inering
på
grund
av
sexuell
läggnin
g
(HomO)
23: Medling 46 -23 -3
8 sinstit 891 446 000
utet
23: Ombudsm +53
91 annen 388
mot
diskrim
inering
23: Forskni +15
102 ngsuppd 0
rag 000
arbetsm
arknad
24: Jämstäl 21 -21
1 ldhetso 294 294
mbudsma
nnen
24: Särskil 13
2 da 706
jämstäl
ldhetså
tgärder
Summa 1 147 +2 -82 - - -
627 000 650 211 206 237
000 000 000
1 Av Moderaterna föreslaget nytt anslag.
Frågan om ett nytt anslag för en
sammanslagen ombudsmannaverksamhet
behandlas i konstitutionsutskottets
betänkande 2002/03:KU1.
2 Av Centerpartiet föreslaget nytt
anslag.
Av avsnitt 6 framgår att utskottet har
anslutit sig till förslaget om ökat
anslag för HomO i motion Fi230 yrkande 4
(s, v, mp). I övrigt ansluter sig
utskottet till regeringens förslag om
fördelning på anslag av utgifterna på
utgiftsområde 14. Detta innebär att
propositionen (punkt 4) tillstyrks med
den ändring som föranleds av motion Fi230
yrkande 4 samtidigt som motionerna A320
yrkandena 30, 31 och 32 i denna del (kd),
A329 (c), A332 yrkande 20 (fp), A364
yrkandena 15-22 (m) och Fi232 yrkande 16
i denna del (fp) avstyrks.
Reservationer
Utskottets förslag till riksdagsbeslut
och ställningstaganden har föranlett
följande reservationer. I rubriken anges
inom parentes vilken punkt i utskottets
förslag till riksdagsbeslut som behandlas
i avsnittet.
1.Allmänt om arbetslivspolitiken
(punkt 1) (m)
av Anders G Högmark (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs under
Ställningstagande i reservation 1.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:Sf291 yrkandena 18, 20 och 21
samt avslår motionerna 2002/03:A217,
2002/03:A239 yrkandena 16 och 17,
2002/03:A267, 2002/03:A274, 2002/03:A313
yrkande 3, 2002/03:A318 yrkandena 3, 6, 7
och 9, 2002/03:A326, 2002/03:A338
yrkandena 1-3, 2002/03:A343,
2002/03:A344, 2002/03:A367 yrkandena 5
och 6 samt 2002/03:Sf335 yrkande 2.
Ställningstagande
Till skillnad från regeringen tror vi
inte att det går att peka ut en orsak
till sjukfrånvaron, utan troligtvis finns
det flera faktorer som ofta sammanfaller.
Regeringens förslag för att lösa
ohälsoproblematiken riktar tydligt in sig
mot arbetsgivarna och arbetsplatsernas
miljö. Men hur kommer det sig att så
många svenskar mår dåligt när vi satsar
miljoner och åter miljoner kronor på att
skydda oss från dåliga arbetsmiljöer?
Undersökningar visar att majoriteten
sjukskriver sig av andra orsaker än
sådana som rör arbetsplatsen. "För två
tredjedelar är det inte jobbet som är den
främsta stressfaktorn utan det som kan
beskrivas som ''''''''skarven'''''''' mellan
arbetslivet och det privata livet. Det
märks särskilt väl när det gäller den
dagliga stressen, där morgnarna och
kvällarna är en kritisk faktor. Även
brist på pengar, liksom semestrar och
helger är stressfaktorer för så många som
var fjärde."4
Lika konstruktiv och nödvändig som
sjukskrivning kan vara i samband med
behandling och nedsatt arbetsförmåga,
lika fel och kontraproduktiv kan
sjukskrivning vara om den ses som en
generell lösning på livets övriga
problem. Sjukskrivning skall vara en del
av en behandling och grundas på att
arbetsförmågan är nedsatt. Vi vill hävda
att dagens nivå på sjukfrånvaro måste ses
som en mycket bred samhällsfråga.
Sjukskrivningarna är både ett uttryck för
människors faktiska sjukdom och ett
symptom på problem i samhället i övrigt,
problem som gör att vardagslivet blir
svårt att orka med, som ger uppgivenhet
och resignation.
Enbart arbetsmiljö eller dåliga
arbetsgivare förklarar alltså inte varför
så många människor känner att de inte kan
arbeta. I stället måste en bredare
samhällsanalys göras som inbegriper
människors arbetsförhållanden och
ekonomiska situation.
Offentliga sektorn som arbetsgivare
Den svenska arbetsmarknaden är i
betydligt högre grad än i många andra
länder könssegregerad. Det är i offentlig
verksamhet som många kvinnor arbetar. Som
framgått ovan i avsnitt 1 under rubriken
Bakgrund är särskilt kvinnor drabbade av
sämre arbetsmiljö och arbetsvillkor.
Detta gäller speciellt vård- och
omsorgssektorerna. Vi tror att en
förklaring till detta är att många
kvinnor är hänvisade till en enda
arbetsgivare. Det innebär inte sällan
sämre löneutveckling, mindre inflytande
och högre krav på anpassning. Vi är
övertygade om att de offentliga monopolen
måste brytas. Om fler arbetsgivare
konkurrerar om personalen kan bättre
löner åstadkommas för de många kvinnor i
yrken med lång utbildning som i dag är
underbetalda i framför allt vård- och
omsorgssektorn. Det skulle också öppna
fler karriärvägar och ge möjligheter att
arbeta i arbetsorganisationer som bättre
tar till vara sina anställdas intressen.
Det har visat sig att verksamheter som
utåt sett är "demokratiskt styrda" i
själva verket är hierarkiskt uppbyggda
och utan möjligheter för den enskilde
arbetstagaren till inflytande.
Undersökningar visar att många av
Kommunalarbetareförbundets medlemmar är
positiva till privata alternativ inom
vård och omsorg.
Regeringen borde därför vidta åtgärder
för att bryta de offentliga monopolen.
Det skulle åstadkomma en mer
differentierad och mindre könssegregerad
arbetsmarknad och medföra ett större
inflytande över de egna arbetsvillkoren
för den enskilde individen.
Ökad rörlighet på arbetsmarknaden
Arbetsmarknaden måste bli mer rörlig och
öppen, en arbetsmarknad som alltid är
tillgänglig för alla. Den geografiska
rörligheten behöver öka, men framförallt
den sociala. Den stora arbetskraftsreserv
av sjukskrivna och arbetslösa människor
som finns i Sverige måste mobiliseras och
tas till vara, både för den enskildes och
för samhällets skull.
Detta handlar först och främst om att
skapa ett samhällsklimat som uppmuntrar
arbete och kunskap. Det skall alltid löna
sig att arbeta och driva företag. Skatten
på arbete och kunskap behöver sänkas för
alla. Utbildning måste prioriteras i alla
led från grundskolan till kontinuerlig
vidareutbildning.
Alla som kan och vill arbeta behövs på
arbetsmarknaden. Alla skall ges rimliga
möjligheter att kunna försörja sig
själva, i stället för att fastna i
bidragsberoende. Alla människor kan ta
ansvar och vill känna delaktighet.
Nuvarande system hindrar dem att ta detta
ansvar. Det är bra för alla om
rörligheten på arbetsmarknaden ökar.
Dagens lagstiftning motverkar att man
byter arbetsgivare. I stället premieras
de som stannar på sitt gamla jobb år
efter år. Ett sätt att motverka
inlåsningar i arbeten som enskilda inte
trivs med och som därför kan leda till
ohälsa, är att genomföra ändringar i
arbetsrätten. Om t.ex. dagens stelbenta
turordningsregler avskaffades skulle
företagen våga anställa fler och fler
personer skulle våga byta arbete oftare.
Nuvarande system medför i stället att
många sjukskrivna människor som återgår
till sitt gamla jobb snabbt riskerar att
bli sjukskrivna igen. Det är ingen slump
att fler är sjukskrivna där
arbetsmarknaden fungerar som allra sämst.
Så får det inte fortsätta att vara.
Regering och riksdag måste därför skicka
tydliga signaler om att arbetsmarknaden
måste öppnas.
Vad vi nu har anfört bör ges regeringen
till känna. Vi tillstyrker därmed motion
Sf291 yrkandena 18, 20 och 21 (m) samt
avstyrker motionerna A217 (kd), A239
yrkandena 16 och 17 (c), A267 (s), A274
(s), A313 yrkande 3 (s), A318 yrkandena
3, 6, 7 och 9 (kd), A326 (s), A338
yrkandena 1-3 (mp), A343 (s), A344 (s)
och A367 yrkandena 5 och 6 (s) samt Sf335
yrkande 2 (kd).
2.Allmänt om arbetslivspolitiken
(punkt 1) (kd)
av Stefan Attefall (kd).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs under
Ställningstagande i reservation 2.
Riksdagen bifaller därmed motionerna
2002/03:A217, 2002/03:A318 yrkandena 3,
6, 7 och 9 samt 2002/03:Sf335 yrkande 2
och avslår motionerna 2002/03:A239
yrkandena 16 och 17, 2002/03:A267,
2002/03:A274, 2002/03:A313 yrkande 3,
2002/03:A326, 2002/03:A338 yrkandena 1-3,
2002/03:A343, 2002/03:A344, 2002/03:A367
yrkandena 5 och 6 samt 2002/03:Sf291
yrkandena 18, 20 och 21.
Ställningstagande
Det är viktigt att diskussionen om den
ökade ohälsan utgår från människan i ett
helhetsperspektiv. För att människor
skall må bra måste samhället formas
utifrån begrepp som gemenskap och
solidaritet. Den ökande ohälsan kan inte
enbart anses bero på hur arbetslivet
eller arbetsmarknaden fungerar. Snarare
är det fråga om att människor måste få
balans i tillvaron mellan arbete och hem-
och familjeliv.
Den snabba teknikutvecklingen och
förändringar av marknader har medfört ett
högre livstempo för många. En ökad
internationalisering och en hårdnande
konkurrens ställer högre krav på företag,
organisationer, egenanställda och
arbetstagare att vara flexibla. De
börsnoterade bolagen har aktieägare som
kräver avkastning på sina satsade pengar.
Gränserna mellan arbetstid och fritid
luckras upp alltmer. Många tar med sig
arbetet hem och upplever att krav ställs
på ständig tillgänglighet för arbetet.
Utvecklingen har lett till stress och
olika sjukdomar.
Samhället måste ta en del av ansvaret
för att hejda utvecklingen, liksom
arbetsgivarna och de enskilda individer
som riskerar att drabbas.
Samhällets ansvar och politikernas
uppgift är att ge goda förutsättningar
för ett sunt företagande och ett friskt
arbetsliv såväl i offentlig som privat
sektor. Goda möjligheter för ökad
rörlighet i arbetslivet, kombinerat med
trygghet, bör eftersträvas.
Också den enskilde individen har att ta
ansvar för sin hälsa och för att han
eller hon har en bra balans mellan arbete
och fritid. Den enskilde måste våga
framföra klagomål på arbetsplatsen, komma
med förslag till förbättringar och se
till att han eller hon har en bra
arbetsbeskrivning. Den enskilde måste
också själv ta ansvar för att ta tid för
sammanhängande återhämtning och vila.
Arbetsgivaren, å sin sida, måste sträva
efter att arbetet organiseras så att
människor inte slits ut och se till att
det ställs rimliga krav på de anställda.
Varje arbetstagare måste ges en tydlig
arbetsbeskrivning. Arbetsgivarna bör
också sträva efter att införa flexibel
förläggning av arbetstid utifrån
verksamhetens behov och de anställdas
önskemål, att informera om rutiner när
det gäller framförandet av klagomål, att
uppmuntra och bevilja tjänstledighet för
vård av barn, både för mammor och pappor,
att göra anställda delaktiga och att ta
vara på deras idéer för att utveckla
verksamheten. Utvecklingssamtal och
kompetensutveckling är andra viktiga
faktorer för att öka trivseln i
arbetslivet.
Ett sätt att få överblick över
ohälsoproblematiken och för att kunna
föreslå nödvändiga åtgärder är att
inrätta en delegation för stress och
utbrändhet. I delegationen bör forskare
och praktiker ingå. Genom att sammanföra
deras olika erfarenheter bör bl.a. goda
exempel på hur ohälsan skall motverkas
kunna tas fram.
Ohälsan i offentlig sektor
Kristdemokraterna ser allvarligt på det
stora antalet sjukskrivna inom den
offentliga sektorn, liksom att diagnosen
utbrändhet är vanligast där, och på
svårigheten att rekrytera personal inom
denna sektor.
Den offentliga sektorns särskilda
problem måste uppmärksammas. Om
personalen har goda arbetsvillkor och
känner delaktighet i verksamheten blir
personalrekrytering ett mindre problem.
Tillväxt och lönsamhet kan baseras på
personalens välbefinnande och
medinflytande. Frågor om de anställdas
delaktighet och inflytande samt deras
kompetensutveckling måste ventileras. Det
är viktigt att Sveriges största
arbetsgivare tar sitt ansvar på allvar.
Erbjudande om trygga arbeten, med
möjlighet till flexibel
arbetstidsförläggning och rik möjlighet
till kompetensutveckling, är några
viktiga faktorer för framtidens
personalpolitik inom den offentliga
sektorn. Detta är angeläget inte minst
från jämställdhetssynpunkt, eftersom
många yrkesgrupper inom offentlig sektor
domineras av kvinnor.
Partiet är också övertygat om att
hälsan och arbetsförhållandena kan
förbättras inom vården genom att fler
aktörer och karriärvägar tillkommer inom
vårdsektorn. Med fler aktörer skulle
möjligheterna för både bättre
arbetsförhållanden och löner öka, vilket
i sin tur underlättar för personalen att
hålla ohälsan borta samtidigt som
kvaliteten på vården skulle öka.
Barnvänligt arbetsliv
En förutsättning för att både kvinnor och
män skall kunna utvecklas i sina
yrkesroller och samtidigt kunna fungera i
den viktiga föräldrarollen är att
arbetslivet blir mer barnvänligt. Att
vårda och fostra barn bör ses som en
kompetenshöjande uppgift.
Om föräldrar ges möjlighet till
flexibel förläggning av arbetstiden
skulle de kunna minska barnens dagliga
vistelsetid i barnomsorg eller
skolbarnsomsorg. Att öka
förutsättningarna för distansarbete kan
vara ett sätt att underlätta för
föräldrar att kombinera familjeliv med
arbetsliv. Kristdemokraterna ser också
positivt på s.k. job-sharing, där två
parter med likartad kompetens delar på
ett jobb för att klara t.ex. barnomsorg
på ett familjenära sätt. Att förlägga
arbetstiden så att det går att förena
arbete med familjeliv är en angelägenhet
för framtidsinriktade arbetsgivare.
Systematiskt arbetsmiljöarbete
Arbetsmiljöverket måste arbeta på ett
aktivt sätt med såväl fysisk som psykisk
ohälsa. Arbetet med arbetsrelaterad
stress bör ske med ett sådant brett
perspektiv som vi anfört ovan. Det
förebyggande arbetets betydelse kan inte
överskattas. Det är varje arbetsgivares
skyldighet att genomföra "systematiskt
arbetsmiljöarbete" på varje arbetsplats.
Hela personalen skall involveras i
arbetet. Det ger en ökad medvetenhet om
hur ett hälsofrämjande arbetsliv kan
skapas så att människor trivs och mår
bra.
På arbetsmiljöområdet finns det en rad
bestämmelser som i sig kan vara positiva
men som på olika sätt skapar problem för
många småföretag. Reglerna är i vissa
fall svåra att förstå och tillämpa.
Arbetsmiljöverket bör därför fungera som
rådgivare i arbetsmiljöfrågor.
Kristdemokraterna menar att verket även i
övrigt bör fungera som en uppsökande
samarbetspartner för de företag,
organisationer och offentliga
förvaltningar som vill ha råd och stöd i
arbetet med fysisk och psykisk ohälsa. En
annan viktig uppgift för verket är att se
till att det systematiska
arbetsmiljöarbetet blir ett verksamt
instrument på arbetsplatserna.
Vad jag nu har anfört bör ges
regeringen till känna. Jag tillstyrker
därmed motionerna A217, A318 yrkandena 3,
6, 7 och 9 samt Sf335 yrkande 2 och
avstyrker motionerna A239 yrkandena 16
och 17 (c), A267 (s), A274 (s), A313
yrkande 3 (s), A326 (s), A338 yrkandena
1-3 (mp), A343 (s), A344 (s), A367
yrkandena 5 och 6 (s) samt Sf291
yrkandena 18, 20 och 21 (m).
3.Allmänt om arbetslivspolitiken
(punkt 1) (c)
av Margareta Andersson (c).
Förslag till riksdagsbeslut
Jag anser att utskottets förslag under
punkt 1 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs under
Ställningstagande i reservation 3.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A239 yrkandena 16 och 17 samt
avslår motionerna 2002/03:A217,
2002/03:A267, 2002/03:A274, 2002/03:A313
yrkande 3, 2002/03:A318 yrkandena 3, 6, 7
och 9, 2002/03:A326, 2002/03:A338
yrkandena 1-3, 2002/03:A343,
2002/03:A344, 2002/03:A367 yrkandena 5
och 6, 2002/03:Sf291 yrkandena 18, 20 och
21 samt 2002/03:Sf335 yrkande 2.
Ställningstagande
Att ha ett arbete är viktigt inte bara
för att ha en inkomst. Det är minst lika
viktigt för människors självkänsla och
självförtroende. Oavsett om man arbetar i
privat, offentlig eller kooperativ regi
är arbetet en stor del av människors liv.
Arbetet skall kännas meningsfullt för den
enskilde och det skall utföras i en bra
arbetsmiljö. Den kraftiga ökningen av
antalet sjukskrivna och
förtidspensionerade under de senaste åren
visar dock att arbetslivet inte lyckas
att svara upp mot dessa anspråk. Förutom
det lidande som ohälsan innebär för den
enskilde utgör den också ett av de stora
hoten mot den framtida
välståndsutvecklingen. Att få bukt med
den kraftiga ökningen av ohälsan är
centralt för den ekonomiska tillväxten.
För dem som redan är sjukskrivna är det
viktigt att snabbt få rehabilitering -
man blir inte friskare av att behöva
vänta på att få vård. Lika viktigt är
emellertid att förebygga att ohälsa
uppstår i arbetslivet. Många av de skador
som kan härledas till arbetsmiljön kan
också förebyggas effektivt, ofta med
relativt små insatser till låga
kostnader. Det kan handla om att
investera i hjälpmedel för tunga lyft
eller att arbetsplatserna utformas
ergonomiskt riktigt. Andra åtgärder som
kan genomföras är av mer organisatorisk
art. I båda fallen handlar det i grunden
om att arbetsgivaren måste ha egen,
alternativt tillgång till annans, kunskap
och kompetens i dessa frågor.
Viktigt är också att arbetsgivarna får
ökad kunskap om skillnaderna i
förutsättningar och behov inom
arbetsmiljöområdet mellan kvinnor och
män. Många arbetsverktyg, t.ex.
skiftnycklar och slagborrmaskiner, är
utformade efter den genomsnittliga
handstorleken hos en man. Storleken på
tangenter och tangentbord eller på
datormusen är andra exempel på vanliga
arbetsredskap som vanligtvis är utformade
efter mäns förutsättningar.
Jag anser därför att det bör genomföras
en kartläggning av arbetsmiljökompetensen
hos företagen och i de fall där det
behövs måste en förstärkning ske av
denna. Ett lämpligt sätt att åstadkomma
detta vore att regeringen inom ramen för
de pågående trepartssamtalen med
arbetsmarknadens parter låter göra en
närmare studie av hur utbildningen inom
arbetsmiljöområdet har utvecklats samt
för en dialog om hur kunskapen och
kompetensen inom arbetsmiljöområdet kan
stärkas ytterligare.
Återkommande organisationsförändringar
och få fasta strukturer leder till dålig
kontinuitet i arbetet och riskerar att
leda till ökad stress för de anställda.
Gällande lagstiftning ger inget stöd för
att skapa strukturer och ökad kontinuitet
och trygghet. Arbetets förläggning i tid
och rum, anställningsvillkor och
anställningsformer är områden som tydligt
kan avgränsas och där insatser behövs.
Jag anser därför att en total översyn bör
göras av de strukturer som styr den
enskildes arbetssituation så att verktyg
för bättre arbetsmiljöer kan utvecklas.
Vad jag nu har anfört bör ges
regeringen till känna. Jag tillstyrker
därmed motion A239 yrkandena 16 och 17
(c) samt avstyrker motionerna A217 (kd),
A267 (s), A274 (s), A313 yrkande 3 (s),
A318 yrkandena 3, 6, 7 och 9 (kd), A326
(s), A338 yrkandena 1-3 (mp), A343 (s),
A344 (s) och A367 yrkandena 5 och 6 (s),
Sf291 yrkandena 18, 20 och 21 (m) samt
Sf335 yrkande 2 (kd).
4.Mål för politikområdet
Arbetslivspolitik (punkt 2) (m)
av Anders G Högmark (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 2 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs under
Ställningstagande i reservation 4 om mål
för politikområdet Arbetslivspolitik.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A364 yrkande 24.
Ställningstagande
Vi kan inte ställa oss bakom regeringens
mål för politikområdet Arbetslivspolitik.
I stället anser vi att
arbetslivspolitiken bör utformas i
enlighet med de förslag vi presenterar i
motionerna A314 Arbetsmarknaden och A315
Jämställdhet och som innebär en lång rad
politiska förändringar. Vi förordar bl.a.
genomförande av en nationell
handlingsplan mot ohälsan.
Arbetsmarknaden måste bli mer öppen och
rörligheten öka, både yrkesmässigt och
geografiskt. Därtill krävs en mängd
reformer, bl.a. sänkta skatter samt
minskat regelkrångel för företagande. I
de reformer vi förespråkar ingår också en
rad förändringar av arbetsrätten liksom
möjligheter till betydligt flexiblare
arbetstider än i dag. Med hänsyn till det
anförda bör motion A362 yrkande 24 (m)
bifallas.
5.Allmänt om jämställdhetspolitiken
(punkt 3) (m)
av Anders G Högmark (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 3 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs under
Ställningstagande i reservation 5.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A315 yrkande 1 och avslår
motionerna 2002/03:A299 yrkandena 1 och
2, 2002/03:A323 yrkande 7 samt
2002/03:A365 yrkande 2.
Ställningstagande
Den självklara utgångspunkten för
jämställdhetspolitiken måste vara att
varje människa har lika värde och därför
skall ha samma rättigheter, skyldigheter
och möjligheter. Utgångspunkten i
individens frihet har betydelse för synen
på jämställdhet. Det måste finnas utrymme
för kvinnor och män att bryta
könsstereotypa mönster för att leva som
de själva tycker att det passar dem bäst.
När det gäller familjen och yrkeslivet
måste politikernas roll vara att
inspirera och skapa möjligheter till
fritt val, inte att dirigera. Politiken
skall inte tvinga en kvinna varken att
vara yrkesarbetande förälder eller att
vara hemma med sina barn. Det är den
enskilda individen och familjen som skall
avgöra vad som passar dem bäst.
För att uppnå detta krävs en politisk
förändring som bl.a. innefattar ekonomisk
frihet, personlig frihet, yrkesmässig
frihet samt frihet för familjen.
Skattereformer måste till så att man kan
leva på sin lön, arbetstiderna måste vara
individuella och flexibla, möjligheterna
att starta och driva företag inom vård
och omsorg måste förbättras och
arbetsmarknaden måste öppnas för dem som
arbetar inom den offentliga sektorn. Det
måste införas frihet i barnomsorgen genom
ett barnomsorgskonto, omfattande alla
barn, som ger föräldrarna möjlighet att
välja sin barnomsorg.
Med hänsyn till det anförda anser vi
att riksdagen med bifall till motion A315
yrkande 1 (m) bör tillkännage för
regeringen som sin mening vad vi har
anfört om inriktningen av
jämställdhetspolitiken. Motionerna A299
yrkandena 1 och 2 (v), A323 yrkande 7 (v)
och A365 yrkande 2 (v) bör avslås.
6.Mål för politikområdet
Jämställdhetspolitik (punkt 4) (m)
av Anders G Högmark (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 4 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs under
Ställningstagande i reservation 6 om mål
för politikområdet Jämställdhetspolitik.
Riksdagen bifaller därmed motion
2002/03:A364 yrkande 25.
Ställningstagande
Vi motsätter oss regeringens mål för
politikområdet och förordar i stället en
inriktning av jämställdhetspolitiken som
innebär att den bidrar till att
självständiga kvinnor och män kan forma
sin tillvaro enligt egna önskemål och
behov. I sammanhanget har familjepolitik
och skattepolitik stor betydelse liksom
ett avskaffande av den offentliga
sektorns monopol inom många
kvinnodominerade yrken. Motion A364
yrkande 25 (m) bör därför bifallas.
7.Kompetenssparande (punkt 5) (m, fp,
kd, c)
av Margareta Andersson (c), Anders G
Högmark (m), Erik Ullenhag (fp),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder
(m), Henrik Westman (m) och Mauricio
Rojas (fp).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att utskottets förslag under
punkt 5 borde ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad som framförs under
Ställningstagande i reservation 7 om
riktlinjer för ett system för individuell
kompetensutveckling såvitt avser
systemets utgångspunkter och syfte, val
av sparmodell, avsättningsmöjligheter
m.m. och om förvaltning av medel på
kompetenssparkonto. Därmed bifaller
riksdagen motion 2002/03:A297 yrkandena
1-4 samt avslår motionerna 2002/03:A224
yrkande 6, 2002/03:A239 yrkande 3,
2002/03:A241 yrkande 7, 2002/03:A314
yrkande 13, 2002/03:A318 yrkande 5,
2002/03:A320 yrkande 16, 2002/03:A332
yrkande 10 och 2002/03:Ub338 yrkande 10.
Ställningstagande
Inledning
Kompetensutveckling är en fråga som har
strategisk betydelse. Trots detta har
regeringen misskött frågan under en
längre tid. Nödvändiga reformer har gång
på gång skjutits på framtiden. Redan år
2000 var en utredning om individuellt
kompetenssparande klar (SOU 2000:119).
Länge var det oklart om regeringen över
huvud taget skulle orka med att
åstadkomma den aviserade propositionen.
Till sist kom en proposition. Den
innehöll dock inga lagförslag utan endast
knapphändiga riktlinjer. Därmed har den
viktiga reform som införandet av
kompetenssparande innebär ännu en gång
skjutits på en osäker framtid. Om
regeringen hade agerat så att ett system
med individuellt kompetenssparande hade
kunnat införas under 2002 hade
förutsättningar funnits för att en
väsentlig del av de 36 miljarder kronor
som under året återbetalas från SPP till
svenska företag hade kunnat avsättas till
kompetenssparande via lokala
överenskommelser. Vi anser därför att
regeringen förtjänar stark kritik för
hela sin handläggning av frågan om
individuell kompetensutveckling. I motion
A297 lägger vi fram ett gemensamt förslag
till riktlinjer för ett system för
individuell kompetensutveckling.
Systemets utgångspunkter och syfte
Enligt vår uppfattning är det viktigt att
Sverige återfår sin forna ställning i
toppen av den s.k. välståndsligan. Det är
nödvändigt om vi skall kunna skapa det
goda samhället där alla har ett arbete
och där sjuka, gamla och behövande får
den vård och omsorg som de behöver.
I många kommuner är en tredjedel av den
arbetsföra befolkningen arbetslös,
deltagande i någon arbetsmarknadspolitisk
insats eller förtidspensionerad. Särskilt
prekär är situationen i de delar av
landet som traditionellt styrts av
Socialdemokraterna under lång tid. Där
har enskilda initiativ, konkurrens med
den offentliga sektorn och
entreprenörsanda sällan eller aldrig
uppmuntrats.
Arbetslivet genomgår en snabb
förändring. Globalisering och
teknikintensifiering leder till ökad
rörlighet på arbetsmarknaden. Inom det
privata näringslivet omsätts 25-30 % av
alla arbetstillfällen varje år. Det blir
allt vanligare att personer är anställda
hos flera olika arbetsgivare och att
personer växlar mellan utbildning och
arbete.
Utbildning blir alltmer en färskvara,
och många gamla yrken är på tillbakagång
samtidigt som nya tillkommer. Länder som
vill hävda sig i den internationella
konkurrensen måste anpassa sina
utbildningssystem till denna utveckling.
Enligt vår uppfattning är det viktigt
att man understöder det livslånga
lärandet och ökar människors möjligheter
att förkovra sig och utvecklas.
Utbildning och kompetens är nyckelord för
framtidens arbetsmarknad. Därför anser vi
att det skall införas ett system för
sparande till kompetensutveckling.
Systemet skall vara individuellt och
frivilligt.
Individuellt kompetenssparande främjar
möjligheterna för individen att utbilda
sig vidare. När kompetensen stärks ökar
den enskildes trygghet på arbetsmarknaden
liksom benägenheten att pröva utmaningar
i arbetslivet. Ökade möjligheter till
kompetenssparande är därför en viktig
komponent i en strategi för långsiktig
tillväxt.
Kompetenssparande är inte bara positivt
ur ett individperspektiv. Sådant sparande
bidrar till kompetenshöjning och därmed
till att begränsa arbetslösheten. Landets
förmåga att stå emot ekonomiska kriser
stärks.
Val av sparmodell
Vi anser att systemet skall bygga på en
möjlighet för fysiska personer att med
skattemässig verkan göra insättningar på
individuella kompetenssparkonton. Det
skall inte bara gälla för anställda, utan
det är också viktigt att egenföretagare
ges möjlighet att kompetensspara.
Avkastningen på sparandet skall inte
beskattas som kapitalinkomst. I stället
bör den skattemässiga behandlingen
likställas med vad som gäller för det
individuella pensionssparandet (IPS). Det
innebär för närvarande att avkastningen
beskattas med 15 % avkastningsskatt i
stället för med 30 % kapitalinkomstskatt.
Medlen på kompetenssparkontot är
individens egna och skall kunna användas
till sådan kompetensutveckling som den
enskilde själv bestämmer.
Kompetensutveckling bör ges en vid
definition. Om sparmedlen inte kommer
till användning för kompetensutveckling
bör de kunna användas för att förstärka
pensionen.
Avsättningsmöjligheter m.m.
Vi föreslår en ordning där varje individ
ges möjlighet att göra avdrag vid
inkomstbeskattningen för insättningar på
ett individuellt kompetenssparkonto.
Avdragsrätten bör gälla för insättningar
upp till ett prisbasbelopp per år.
Enligt det beslut som riksdagen fattade
i våras (bet. 2001/02:AU10, rskr. 322)
skall en maximal årlig avsättning på
endast en fjärdedels prisbasbelopp
tillåtas. Det är helt otillräckligt för
att nå reformens syfte. I propositionen
motiveras detta med att personer med höga
inkomster har möjlighet att spara i
större utsträckning. Enligt vår mening
bör dock inte låginkomsttagarnas mer
begränsade handlingsutrymme föranleda
beloppsgränser som gör hela reformen
meningslös. I stället förordar vi någon
form av extra skattekredit eller bidrag
till låginkomsttagare som börjar
kompetensspara. Sänkta skatter för i
första hand låg- och medelinkomsttagare
skulle också öka deras självbestämmande.
Det ökade ekonomiska utrymmet skulle
exempelvis kunna användas till ett riktat
sparande såsom kompetenssparande.
Enligt vår uppfattning är
arbetsgivarnas medverkan viktig för att
stödja och utveckla individernas
kontinuerliga vidareutbildning. För det
enskilda företaget är det av avgörande
betydelse för dess överlevnad att ge
anställda kontinuerlig utbildning. Denna
typ av mer verksamhetsrelaterad
kompetensutveckling är ett naturligt led
i företagens vardag.
Det är angeläget att få deras medverkan
bl.a. därför att kapitalet i systemet då
kan byggas upp i en snabbare takt. Redan
i dag tar företagen ett betydande ansvar
för de anställdas kompetensutveckling.
Här är det emellertid ofta fråga om en
mer direkt verksamhetsrelaterad
personalutbildning där företaget också
har ett avgörande inflytande. Det är inte
lika självklart med en aktiv
arbetsgivarmedverkan i ett
kompetenssparande där medlen helt
disponeras av den enskilde.
För att stimulera arbetsgivare att
bidra till den anställdes egna
utbildningssparande anser vi att det bör
införas en rätt till avdrag för sociala
avgifter vid avsättningar till den
anställdes kompetenssparkonto. Detta kan
jämföras med de villkor som gäller för
arbetsgivares avsättningar till
pensionssparande för anställda.
Förvaltning av medel på
kompetenssparkonto m.m.
Enligt de riktlinjer för ett individuellt
kompetenssparande som fastlogs av
riksdagen i våras skall sparandet ske hos
en statlig myndighet i stället för -
såsom föreslogs i IKS-utredningens
betänkande - hos banker och andra
finansiella institut. Vi motsatte oss
detta i samband med beslutet och
vidhåller denna inställning. Enligt vår
mening bör medlen förvaltas av banker och
andra finansiella institut.
I samband med beslutet anfördes som
skäl för den valda lösningen dels att det
finns problem i förhållande till EG-
rätten, dels att det går fortare om man
väljer en myndighetslösning i stället för
en marknadslösning.
Den begränsade EG-rättsliga analys som
regeringen presenterade i propositionen
visar att det finns osäkerhet om
förenligheten med EG-rätten både vad
beträffar en marknadslösning och vad
beträffar en myndighetslösning. Frågan
måste analyseras vidare men det finns
naturligtvis inget skäl att välja den
modell som långsiktigt blir sämst för
spararna genom att ingen konkurrens över
huvud taget tillåts förekomma.
Det är vidare helt orimligt att tro att
utnyttjandet av en myndighet skulle
innebära en snabbare introduktion av det
individuella kompetenssparandet än om man
utnyttjar den befintliga infrastrukturen
hos banker och andra finansiella
institut. Erfarenheterna från den nya
Premiepensionsmyndigheten talar sitt
tydliga språk och illustrerar hur lång
tid det kan ta och hur kostsamt det kan
bli att etablera en myndighetslösning.
Kostnaderna för att bygga upp en
sparandeförvaltning inom ramen för en
statlig myndighet är mycket stora i
jämförelse med kostnaderna för att
använda dagens infrastruktur, som
försäkringsbolag, banker,
värdepappersbolag etc. Genom att nyttja
redan befintliga strukturer stimuleras
också marknadsföringen av
kompetenssparandet i och med att de olika
aktörerna har ett företagsekonomiskt
intresse av att göra systemet känt bland
löntagare och arbetsgivare. Statens
kostnader kan därmed hållas nere. Även
den effekten går förlorad när sparandet
sker inom ramen för en statlig myndighet.
Det är viktigt att det individuella
kompetenssparandet blir attraktivt i
förhållande till andra sparformer. Därför
är det viktigt att det råder stor
valfrihet för spararna både vad avser
olika typer av sparande och vad avser
olika sparinstitut. Konkurrens och
valfrihet måste vara vägledande även för
denna sparform.
Sammanfattande bedömning
Med hänsyn till det ovan anförda anser
vi att utskottet bör föreslå att
riksdagen med bifall till motion A297
yrkandena 1-4 (m, fp, kd, c) godkänner
motionens förslag till riktlinjer för ett
system för individuell
kompetensutveckling såvitt avser
systemets utgångspunkter och syfte, val
av sparmodell, avsättningsmöjligheter
m.m. och förvaltning av medel på
kompetenssparkonto m.m. Motionerna A224
yrkande 6 (kd), A239 yrkande 3 (c), A241
yrkande 7 (fp), A314 yrkande 13 (m), A318
yrkande 5 (kd), A320 yrkande 16 (kd),
A332 yrkande 10 (fp) och Ub338 yrkande 10
(fp) avstyrks i den mån de inte kan anses
tillgodosedda genom vad som anförts.
Särskilda yttranden
Utskottets beredning av ärendet har
föranlett följande särskilda yttranden. I
rubriken anges inom parentes vilken punkt
i utskottets förslag till riksdagsbeslut
som behandlas i avsnittet.
1. Allmänt om arbetslivspolitiken (punkt
1) (m, fp, kd, c)
av Margareta Andersson (c), Anders G
Högmark (m), Erik Ullenhag (fp),
Stefan Attefall (kd), Patrik Norinder
(m), Henrik Westman (m) och Mauricio
Rojas (fp).
Vi har nyligen i avvikande mening nr 1 i
yttrande till finansutskottet över ramar
för utgiftsområde 13 Arbetsmarknad och
utgiftsområde 14 Arbetsliv (yttr.
2002/03:AU1y) gett vår syn på
utvecklingen på arbetsmarknaden m.m. Vi
konstaterar där att vi till skillnad från
majoriteten i utskottet anser att de
senaste prognoserna
(Konjunkturinstitutets rapport
"Lönebildningen, Samhällsekonomiska
förutsättningar i Sverige 2002", som
utkom i oktober 2002) inte bara tyder på
en ökad osäkerhet kring det framtida
tillväxt- och sysselsättningsläget, utan
också på ett i förhållande till
regeringens antaganden klart försämrat
tillväxt- och sysselsättningsläge.
Den dystra bilden av arbetsmarknaden
förstärks av det faktum att 70 % av den
sysselsättningsuppgång som skett mellan
1997 och 2001 är ersättningsjobb för de
sjukskrivna och förtidspensionerade. En
vanlig vardag är det sammanlagt uppemot
1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder
som inte arbetar eller arbetar mindre än
de önskar. De är antingen arbetslösa, i
arbetsmarknadsåtgärder, latent
arbetssökande, långtidssjukskrivna,
förtidspensionerade eller
undersysselsatta. Det innebär att var
fjärde vuxen människa i arbetsför ålder
inte arbetar. Om nuvarande utveckling
fortsätter kommer snart fler att vara
sjukskrivna mer än ett år än vad det
finns personer i öppen arbetslöshet.
Läget bland de anställda är allra värst
inom offentlig sektor.
Av den senaste statistiken från
Riksförsäkringsverket framgår att
ökningstakten för antalet sjukskrivna
avtar. Samtidigt sker emellertid en
kraftig ökning av antalet nya
förtidspensionärer. Under oktober månad
fick 338 000 personer ersättning från
sjukförsäkringen i form av sjukpenning,
rehabiliterings- eller
arbetsskadeersättning. Av dessa var 212
000 eller ca 63 % kvinnor. Mellan oktober
2001 och oktober 2002 har antalet
personer som uppbär ersättning ökat med
omkring 10 000, vilket motsvarar en
ökning på 3,1 %. Mellan oktober 2000 och
oktober 2001 var ökningen 14,1 %.
Antalet som varit sjukskrivna i mer än
ett år uppgick i slutet av augusti 2002
till 120 000, vilket var omkring 2 600
fler än månaden innan och 14 000 fler än
i augusti 2001. Det senare är en ökning
med 13 %. För tolvmånadersperioden
fr.o.m. september 2000 var ökningstakten
26 %.
Antalet dagsersättningar som utbetalats
under de senaste 12 månaderna uppgår till
nära 99 miljoner (netto). Det är 8,4
miljoner eller 9,3 % fler ersatta dagar
än under tolvmånadersperioden fr.o.m.
oktober 2000.
Antalet förtidspensionärer fortsätter,
som nämnts, att öka. I november 2002
uppbar 483 000 personer
förtidspension/sjukbidrag. Av dessa var
58 % kvinnor. Antalet
förtidspensionärer/sjukbidragsmottagare
var i november 2002 drygt 30 000 fler än
för ett år sedan. Till och med oktober
har 55 000 personer beviljats
förtidspension, en ökning med 23 %
jämfört med motsvarande period förra
året. Här kan också nämnas att LO i en
rapport har visat att en hel del
förtidspensioneringar utgör en
arbetsmarknadspolitiskt motiverad
åtgärd. I vissa regioner står en
tredjedel av den arbetsföra befolkningen
utanför arbetsmarknaden. Och tendensen
är, enligt LO, tydlig: Ju fler som är
arbetslösa i en region eller ort, desto
fler är samtidigt förtidspensionerade
respektive satta i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Det sammantagna ohälsotalet var, enligt
RFV, i oktober 2002 43,7 dagar varav 17,6
dagar avsåg sjukpenning och 26,1 dagar
förtidspension. Ohälsotalet var för
kvinnorna omkring 52 dagar och för männen
omkring 36 dagar. Under den senaste
tolvmånadersperioden har det sammantagna
ohälsotalet ökat med 2,6 dagar. (Se
tabell nedan)
Utgifterna för sjukpenning under
perioden januari-oktober 2002 var 34,1
miljarder kronor och för
förtidspension/sjukbidrag 37 miljarder
kronor. Jämfört med motsvarande period
förra året ökade utgifterna för
sjukpenning med 14 % och för
förtidspension/sjukbidrag med 8,7 %.
Ohälsotal för kvinnor och män för 12 mån.
perioder oktober 1998-2002 (antal dagar)
Inriktningen av politiken
Sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna
är alltså ett av de stora hoten mot den
svenska välståndsutvecklingen. Att få
bukt med den kraftiga ökningen av ohälsan
är centralt för den ekonomiska
tillväxten. Bara kostnaderna för
sjukpenning, förtidspensioner och
arbetsgivarnas sjukersättningsansvar
uppgår till mer än 14 000 kr per
innevånare, men i den siffran ingår
naturligtvis inte de
effektivitetsförluster i näringsliv och
offentlig sektor som det medför att
ersätta inskolad eller utbildad
arbetskraft med vikarier m.m.
Konjunkturinstitutet har beräknat att en
halverad ohälsa till 2008 utan ökade
förtidspensioneringar skulle medföra ett
finansiellt sparande på 45 miljarder
kronor och en extra BNP-tillväxt om 2,6
%. Genom att arbetskraftsutbudet ökas
minskas också riskerna för överhettning.
Härtill kommer naturligtvis också de
påfrestningar som den ökade ohälsan
innebär för den enskilde individen.
Vi ställer oss tvivlande till de
beräkningar som regeringen gör i årets
budgetproposition om att de åtgärder som
föreslås bli vidtagna mot ohälsan kommer
att leda till ett minskat antal sjukdagar
(nettodagar) med 10 % under 2003. Därmed
kan regeringen med vad som nu görs inte
minska statens utgifter för ohälsan med 5
miljarder kronor.
Av en studie från ESO (Ds 2002:49)
framgår att Nederländerna och Norge haft
en utveckling av sjukskrivningarna
liknande den svenska. Den svenska
frånvaron ligger dock högst. Ett
gemensamt drag är ett omvänt samband
mellan arbetslöshet och sjukskrivningar.
I tider av hög arbetslöshet har
sjukskrivningarna gått ned kraftigt medan
de ökar när tillgången på arbete
förbättras. Detta samband är tydligast
markerat i Sverige. Det kan också
tilläggas att utvecklingen i Norge och
Nederländerna vänts under de senaste åren
medan den, som framgått ovan, fortsatt i
Sverige.
* grafiskt elemnt borttaget *
ESO-rapporten visar också att
arbetskraftens ålderssammansättning inte
kan förklara ökningen av antalet
sjukskrivna mer än mycket marginellt
eftersom ökningen är likartad i alla
åldersgrupper. Regeringens påstående att
en stigande genomsnittsålder i
arbetskraften skulle vara en viktig
förklaring till ökningen av frånvaron
håller således inte. Det förefaller
mindre troligt att arbetsmiljöerna och
hälsoläget för svenska löntagare
generellt sett skulle vara sämre än i
andra västeuropeiska länder. ESO-
rapporten pekar dock på att den
psykosociala arbetsmiljön kan ha
försämrats på senare år, inte minst i
offentlig sektor.
Regelverket för sjukförsäkringssystemen
har betydelse för nivån på
sjukskrivningarna. Det påverkar dels vem
som kan ta del av sjukersättning, dels
benägenheten att använda
ersättningsmöjligheten. Regelverken är
enligt ESO:s studie klart förmånligast i
Sverige, Norge och Nederländerna. Det
finns också alltfler tecken på att
sjukskrivningar och förtidspensioneringar
används som avlastning på
arbetsmarknadspolitiken. Samtidigt tycks
det ha skett en glidning i
beteendemönster och uppfattning om vad
som är giltig anledning att stanna hemma
från jobbet på grund av att man mår
dåligt utan att vara sjuk. Denna
attitydförändring är inte samma sak som
att människor medvetet fuskar även om
fusk naturligtvis också förekommer.
Snarare speglar det hur människors
beteende anpassas efter välfärdssystemens
regelverk. Sammantaget leder dessa
trender till ett överutnyttjande.
Även utanför arbetslivet finns det
naturligtvis källor till vantrivsel som
kan ta sig uttryck i att människor känner
sig sjuka eller deprimerade. En sådan
vantrivsel är förvisso ett
samhällsproblem, som kan kräva politiska
åtgärder. Långvarig sjukskrivning och
förlorad kontakt med arbetsplatsen är i
allmänhet inte en bra lösning på dessa
problem.
Det har under senare år utvecklats
betydande skillnader mellan kvinnor och
män när det gäller sjukskrivningar och
förtidspensioneringar. I dagens läge står
kvinnorna för nästan dubbelt så stor del
av sjukskrivningarna som männen. En
förklaring till detta är den höga ohälsan
i offentlig sektor där flertalet kvinnor
arbetar. Men också på många andra
kvinnodominerade arbetsplatser - t.ex. i
handeln - ligger sjukskrivningarna långt
över genomsnittet. Ohälsan speglar av
allt att döma kvinnors - genomsnittligt
sett - underordnade ställning på
arbetsmarknaden där en stor del av
kvinnorna har fysiskt och psykiskt tunga
arbeten och mycket ansvar, men liten makt
över sin arbetssituation.
En del av förklaringen till den nästan
dubbelt så stora sjukfrånvaron för
kvinnor är att dessa alltjämt tar
huvudansvaret för hem och barn. Den
totala arbetsbördan blir större än för
männen, och den psykiska stressen över
brist på tid och ekonomiska resurser för
framför allt föräldrar med hemmavarande
barn vilar sannolikt tyngst på kvinnorna.
Den höga ohälsan i offentlig sektor är
ett underbetyg åt kommuner och landsting
som arbetsgivare. Men det är för enkelt
att reducera frågan till ett ledarskaps-
eller resursproblem. Ett av problemen är
att det i stor utsträckning saknas
alternativa driftsformer inom dessa
verksamheter. Det saknas även tydliga
ekonomiska incitament för att effektivt
åtgärda de höga sjukskrivningarna.
Bristen på alternativa arbetsgivare gör
det samtidigt svårt för personalen att
"rösta med fötterna" för att förbättra
sina arbetsvillkor.
Vid långvarig sjukfrånvaro är ett av de
stora problemen att den sjukskrivne
förlorar kontakten med sin arbetsplats
och mentalt orienterar sig från
arbetslivet. Flera exempel från
näringslivet visar att ett
rehabiliteringsarbete i nära kontakt med
arbetsplatsen ger ett bättre resultat.
För stora arbetsgivare - särskilt
kommunerna - kan erbjudande om nya
arbetsuppgifter vara en lösning för en
person som blivit sjuk i sitt tidigare
arbete.
Arbetsgivarnas ansvar för de första
fjorton dagarnas sjukskrivning medför en
stor riskexponering för företag med ett
litet antal anställda. Samtidigt är det
mycket angeläget att arbetsgivarna har
tydliga ekonomiska incitament att arbeta
förebyggande mot ohälsa.
Som framgått ovan finns det ett stort
antal faktorer som sammantagna eller var
för sig kan vara orsak till den ökade
ohälsan. Av den anledningen går det inte
att som regeringen gör stirra sig blind
på en enda faktor, arbetsmiljön, och tro
att lite ökade kostnader på företagen
löser allting. Det centrala enligt vårt
synsätt är i stället att hänsyn måste tas
till människors hela livssituation, och
därför krävs det ett brett band av
åtgärder som omspänner allt från
arbetsplatsfrågor, förändringar i
sjukförsäkringens villkor, samverkan
mellan olika system och myndigheter till
ökade resurser för rehabilitering och
förbättringar för barnfamiljerna m.m.
Inom arbetslivsområdet vill vi särskilt
verka för:
· att det förebyggande arbetet på
arbetsplatserna ges en högre prioritet
och blir mer inriktat på den enskilde
individen. Detta gäller särskilt den
offentliga sektorn
·
· fler alternativa arbetsgivare
inom den offentligt finansierade
verksamheten för att öka drivkrafterna
för att arbeta förebyggande och ge de
anställda rimliga arbetsvillkor, bl.a.
vad gäller arbetstidens förläggning
·
· utökade möjligheter för den
enskilde att påverka arbetstidens
förläggning och bestämma dess omfattning,
vilket också i många fall kan göra att
arbetsmiljön upplevs som bättre och
därmed i förlängningen kan leda till ett
bättre hälsoläge
·
· förbättrad kunskap om och ökade
insatser mot kvinnors ohälsa.
·
Avslutningsvis vill vi här också hänvisa
till vad vi anför i reservation 1 i
betänkande AU1 avseende den allmänna
inriktningen av politiken på
utgiftsområde 13 Arbetsmarknad.
2. Moderaternas anslagsförslag för
utgiftsområde 14 (punkt 7) (m)
av Anders G Högmark (m), Patrik
Norinder (m) och Henrik Westman (m).
Arbetsmarknadsutskottet har under
beredningen av detta betänkande arbetat
under förutsättningen att en
riksdagsmajoritet bestående av
socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister den 4 december 2002 kommer
att fastställa ekonomiska ramar för de
olika utgiftsområdena i den statliga
budgeten och en beräkning av statens
inkomster avseende 2003 samt besluta om
preliminära utgiftstak för år 2004.
Moderata samlingspartiet har i parti-
och kommittémotioner förordat en annan
inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken. Ett övergripande mål
för den ekonomiska politiken bör vara att
möjliggöra ökad tillväxt. Då måste
utgiftskvoten sänkas. För detta krävs
bland annat en moderniserad
arbetsmarknad, avregleringar, sänkta
skatter och lägre offentliga utgifter.
Antalet sjukskrivna och
förtidspensionerade måste minskas genom
att sjukvård och rehabilitering
förbättras.
Våra förslag syftar också till att
skapa förutsättningar för ett ekonomiskt,
kulturellt och socialt växande Sverige.
Vi vill satsa på en utbildning som ger
alla större möjligheter till ett rikare
liv. Genom en större enskild sektor och
ett starkare civilt samhälle kan både
företag och människor växa. Ännu fler kan
komma in på den ordinarie
arbetsmarknaden. Den sociala tryggheten
ökar också i andra bemärkelser genom att
hushållen får en större ekonomisk
självständighet. Friheten att välja
bidrar både till mångfald, en bättre
kvalitet och en större trygghet. De
enskilda människorna får ett större
inflytande över sina liv.
Vi har föreslagit en långtgående
växling från subventioner och bidrag till
omfattande skattesänkningar för alla,
främst låg- och medelinkomsttagare.
Samtidigt värnar vi de människor som är i
störst behov av gemensamma insatser och
som har små eller inga möjligheter att
påverka sin egen situation. Vi slår också
fast att det allmänna skall tillföras
resurser för att på ett
tillfredsställande sätt kunna genomföra
de uppgifter som måste vara gemensamma.
Avsevärda resurser tillförs till exempel
för att bryta den ökade sjukfrånvaron och
de ökande förtidspensioneringarna.
Vårt budgetalternativ - med våra
förslag till utgiftstak,
anslagsfördelning och skatteförändringar
- bör ses som en helhet där inte någon
eller några delar kan brytas ut och
behandlas isolerat från de andra. Om
riksdagens majoritet den 4 december
beslutar om ramar för de olika
utgiftsområdena i enlighet med
finansutskottets förslag och därmed
väljer en annan inriktning av politiken,
deltar vi inte i det nu aktuella beslutet
om anslagsfördelning inom utgiftsområde
14.
Beträffande de olika anslagen har vi
följande uppfattning.
Anslaget 23:1 Arbetsmiljöverket
Enligt vår mening är Arbetsmiljöverkets
uppdrag omfattande och verksamheten
betydelsefull. Vi föreslår att det till
anslaget anvisas drygt 622 miljoner
kronor.
Anslaget 23:2 Arbetslivsinstitutet
I likhet med vad som gäller för
Arbetsmiljöverket är
Arbetslivsinstitutets uppdrag omfattande
och verksamheten betydelsefull. Vi
föreslår att det till anslaget anvisas
drygt 302 miljoner kronor.
Anslaget 23:3 Särskilda
utbildningsinsatser m.m.
Vi anser att anslaget bör reduceras
successivt och föreslår att det nu
anvisas 23 miljoner kronor.
Anslaget 23:4 Arbetsdomstolen
Vi moderater är principiella motståndare
till specialdomstolar och
partssammansatta domstolar. Enligt vår
uppfattning bör därför Arbetsdomstolen
läggas ned och dess uppgifter överföras
till det allmänna domstolsväsendet.
Anslaget 23:4 bör därmed utgå.
Anslaget 23:7 Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell
läggning (HomO)
De fyra ombudsmän som har till uppgift
att utöva tillsyn över
diskrimineringslagstiftningen i
arbetslivet bör slås ihop till en enda
myndighet, Ombudsmannen mot
diskriminering, och ett nytt anslag under
utgiftsområde 14 bör skapas för
ändamålet. Anslaget bör tillföras drygt
53 miljoner kronor för budgetåret 2003.
Samtidigt slopas under utgiftsområde 14
anslagen 23:7 Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell
läggning (HomO) och 24:1
Jämställdhetsombudsmannen (JämO). Under
andra utgiftsområden slopas anslagen för
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering
(DO) respektive Handikappombudsmannen
(HO). Vidare innebär förslaget att
Jämställdhetsnämnden och Nämnden mot
diskriminering sammanläggs.
Anslaget 23:8 Medlingsinstitutet
Vi anser att Medlingsinstitutets uppdrag
bör begränsas. Anslaget 23:8 bör därför
reduceras med ca 23,5 miljoner kronor i
förhållande till regeringens förslag.
Anslaget 24:1 Jämställdhetsombudsmannen
Som framgår av vad vi anfört ovan under
anslaget 23:7 är vi av den uppfattningen
att de fyra ombudsmännen DO, HO, HomO och
JämO bör slås ihop till en enda
myndighet, Ombudsmannen mot
diskriminering, och att ett nytt anslag
bör skapas för ändamålet. Detta får till
följd att övriga anslag som avser
diskrimineringsombudsmännen bör utgå.
Sammanställning över anslagen 23:1-23:4,
23:7, 23:8, 23: (Ny) och 24:1
Tusental kronor
Anslag Ansla Utsk Modera
gstyp otte terna
t
23:1 Arbetsmil raman 650 - 28
jöverket slag 578 330
23:2 Arbetsliv raman 317 - 15
sinstitut slag 952 504
et
23:3 Särskilda raman 46 - 23
utbildnin slag 000 000
gsinsatse
r m.m.
23:4 Arbetsdom raman 19 - 19
stolen slag 971 971
23:7 Ombudsman raman 4 - 4
nen mot slag 493 493
diskrimin
ering på (+ 2
grund av 000)
sexuell 1
läggning
(HomO)
23:8 Medlingsi raman 46 - 23
nstitutet slag 891 446
23:( Ombudsman + 53
Ny) nen mot 388
diskrimin
ering
24:1 Jämställd raman 21 - 21
hetsombud slag 294 294
smannen
Totalt för 1 - 82
utgiftsområdet 149 6502
627
1 Motion Fi230 yrkande 4
2 I förhållande till propositionen
3. Folkpartiets anslagsförslag för
utgiftsområde 14 (punkt 7) (fp)
av Erik Ullenhag (fp) och Mauricio
Rojas (fp).
Folkpartiet liberalernas budgetförslag
för år 2003 innebär i sina huvuddrag
sänkta skatter på arbete och företagande
som syftar till att uppnå en långsiktig
och uthållig tillväxt. Det syftar också
till en mera rättvis skattepolitik för
bl.a. barnfamiljer. Våra utgiftsökningar
avser främst bistånd, utbildning, vård
och omsorg, förbättringar för
handikappade, åtgärder mot ohälsan samt
satsningar på miljö och rättssäkerhet.
Vårt förslag till utgiftsram för
utgiftsområde 14 avslås emellertid i
budgetprocessens första steg. Då
Folkpartiets budgetförslag är en helhet
är det inte meningsfullt att delta i
fördelningen på anslag inom utgiftsområde
14. I det följande redovisas i
sammanfattning innehållet i vårt
budgetförslag för utgiftsområde 14.
Vi vill också här nämna att vi i flera
motioner, som kommer att behandlas i
andra sammanhang, utvecklar vår syn på
ohälsoproblemet och på
jämställdhetspolitiken.
För att vända den accelererande
ohälsoutvecklingen anser vi att det
behövs ett handlingsprogram mot ohälsan.
Ett program som, för att det skall ge
varaktiga resultat, måste omfatta en rad
olika politikområden. Som exempel behövs
förebyggande insatser för att ge fler
möjlighet att "räcka till" och snabbare
vård för dem som ändå blir sjuka.
Enskilda måste över huvud taget ges mer
makt över sin situation. Därför krävs en
bred förebyggande politik som bl.a.
innehåller ekonomiska förbättringar för
barnfamiljerna, en arbetstidsreform som
ökar flexibiliteten för individen,
regeländringar för billigare hushållsnära
tjänster, en mer aktiv roll för
företagshälsovården, större utrymme för
alternativ och nya organisationsformer i
vården och åtgärder för att förmå
statliga verk och myndigheter, landsting
samt kommuner att bli bättre
arbetsgivare.
Inom jämställdhetspolitiken är ett av
människors största problem i dag att få
det s.k. livspusslet att gå ihop. Konkret
handlar det framför allt om att kvinnor
måste ges ökad makt över sin
arbetssituation och sitt övriga liv. För
att detta skall kunna åstadkommas behövs
en liberal jämställdhetsreform. Vi
liberaler har under flera decennier
slagits för kvinnors och mäns lika
rättigheter. Ytterst handlar jämställdhet
om makt och inflytande. Vägen till ökad
jämställdhet handlar därför om att
kvinnor och män måste ha makt och
inflytande på lika villkor. Kvinnor är
precis som män unika individer med olika
drömmar och önskemål. Vägen till ökad
jämställdhet går via ökade möjligheter
för varje enskild kvinna att bestämma
över sitt eget liv, inte genom att
samtliga kvinnor placeras i en enda mall.
När det gäller anslagen på utgiftsområde
14 föreslår vi sparbeting på anslaget
23:1 Arbetsmiljöverket med 100 miljoner
kronor, på anslaget 23:2
Arbetslivsinstitutet med 75 miljoner
kronor och på anslaget 23:3 Särskilda
utbildningsinsatser m.m. med 36 miljoner
kronor.
Sammanställning över anslagen 23:1-23:3
Tusental kronor
Anslag Ansla Utsk Folkpa
gstyp otte rtiet
t
23:1 Arbetsmil raman 650 - 100
jöverket slag 578 000
23:2 Arbetsliv raman 317 - 75
sinstitut slag 952 000
et
23:3 Särskilda raman 46 - 36
utbildnin slag 000 000
gsinsatse
r m.m.
Totalt för 1 - 211
utgiftsområdet 149 000
627
4. Kristdemokraternas anslagsförslag för
utgiftsområde 14 (punkt 7) (kd)
av Stefan Attefall (kd).
Kristdemokraterna har i parti- och
kommittémotioner förordat en annan
inriktning av den ekonomiska politiken
och budgetpolitiken än den regeringen och
dess stödpartier föreslår.
Kristdemokraternas budgetalternativ tar
sikte på att långsiktigt förbättra
Sveriges tillväxtförutsättningar genom
strukturella reformer för minskad ohälsa,
förbättrad lönebildning och strategiska
skattesänkningar på arbete och sparande.
Därigenom skapas förutsättningar för att
sysselsättningen skall kunna öka i en
sådan utsträckning att välfärden tryggas
för alla.
Det handlar bl.a. om arbetsmarknaden,
som måste göras mer flexibel, och där den
kraftigt ökande sjukfrånvaron måste mötas
med en förbättrad arbetsmiljö och
rehabilitering. Det handlar om skatterna
på arbete och företagande som måste
sänkas och på sikt anpassas till
omvärldens betydligt lägre skattetryck.
Det handlar om det svenska
konkurrenstrycket som måste förbättras.
Vidare måste den offentliga sektorn
förnyas för att bättre möta
konsumenternas/brukarnas behov och bättre
tillvarata personalens kompetens och
idéer. Dessutom måste valfriheten inom
familjepolitiken öka, rättsväsendet
återupprättas, pensionärernas ekonomiska
situation stärkas och infrastrukturen
förbättras.
Målet med våra reformer på dessa
områden är att skapa förutsättningar för
en uthållig tillväxt på åtminstone tre
procent över en konjunkturcykel, där
sysselsättningen kan öka utan att
inflationen tar fart, där den enskildes
valfrihet, personliga ansvar och välfärd
kan öka utan politisk detaljstyrning, där
den offentliga sektorn kan vitaliseras
och möta ökande behov utan att jagas av
krympande skattebaser, och där statens
finanser blir mindre konjunkturkänsliga.
Finansutskottets majoritet - bestående
av socialdemokrater, vänsterpartister och
miljöpartister - har nu genom förslag
till ramar för de olika utgiftsområdena
samt beräkningen av statens inkomster
ställt sig bakom en annan inriktning av
politiken i det första rambeslutet om
statsbudgeten. Därför redovisar jag i
detta särskilda yttrande (i stället för i
en reservation) den del av
Kristdemokraternas politik som rör
utgiftsområde 14 och som jag skulle ha
yrkat bifall till om vårt förslag till
ramar hade vunnit riksdagens bifall i den
första beslutsomgången.
Beträffande de olika anslagen har jag
följande uppfattning.
Anslaget 23:1 Arbetsmiljöverket
Kristdemokraterna anser att det genom
sammanslagningen av
Arbetarskyddsstyrelsen och
Yrkesinspektionen till en myndighet har
skapats bättre förutsättningar att uppnå
effektiviseringar. Verket har också under
senare år fått ökade anslag vilka inte
fullt ut har kunnat förbrukas. Med
hänvisning till dessa ökningar av
anslaget och till de
rationaliseringsvinster som bör kunna
uppnås efter sammanslagningen anser
partiet att det är möjligt att reducera
anslagstilldelningen med 50 miljoner
kronor, utöver de 80 miljoner kronor i
engångssatsningar som vi kristdemokrater
avvisar.
Kristdemokraterna vill i stället, som
närmare utvecklas i ett antal motioner,
införa en ny och samordnad
rehabiliteringsförsäkring, i linje med
förslagen i SOU 2000:78, fr.o.m. den 1
juli 2003.
Enligt vår uppfattning bör
Arbetsmiljöverket prioritera utbildning
och stöd till regionala
arbetsmiljöskyddsombud som arbetar
uppsökande på de mindre företagen.
Anslaget 23:2 Arbetslivsinstitutet
Det kan konstateras att det finns
allvarliga brister i styrningen av
Arbetslivsinstitutet. Kristdemokraterna
anser att översynen av institutet och
dess relationer till andra myndigheter
bör vara grundlig och förutsättningslös.
Mycket talar för att institutets
forskningsresurser kommer till
effektivare användning om de finansierar
forskning inom andra institutioner,
exempelvis universiteten. Enligt vår
uppfattning bör stora delar av
institutets informations- och
utbildningsverksamhet kunna överföras
till Arbetsmiljöverket. Institutet bör
dessutom kunna genomföra
rationaliseringar av sin verksamhet. Den
arbetslivsinriktade forskningen som avser
arbetsorganisationsområdet bör
prioriteras. Sammantaget gör vi
kristdemokrater bedömningen att anslaget
bör kunna minska med 50 miljoner kronor
för år 2003 i förhållande till
regeringens förslag och att verksamheten
bör kunna avvecklas på tre års sikt.
Institutets forskningsresurser bör kunna
överflyttas till Arbetsmiljöverket och
andra aktörer inom området.
Anslaget 23:3 Särskilda
utbildningsinsatser m.m.
Eftersom stödet till utbildningen av de
regionala skyddsombuden har överförts
till Arbetsmiljöverkets anslag anser vi
kristdemokrater att det är tveksamt att
statliga bidrag i all evighet skall
lämnas till utbildning av övriga fackliga
förtroendevalda. Enligt vår uppfattning
bör de fackliga organisationerna själva
eller i samarbete med arbetsgivarna kunna
finansiera sådan utbildning.
Kristdemokraterna föreslår att anslaget
halveras för 2003 och att det sedan helt
tas bort.
Anslaget 23:8 Medlingsinstitutet
Kristdemokraterna anser att det bör
övervägas om inte Medlingsinstitutet kan
samverka/samlokalisera med någon annan
myndighet, exempelvis Kammarkollegiet,
för att åstadkomma en minskning av bl.a.
de administrativa kostnaderna. Vi
kristdemokrater föreslår att
Medlingsinstitutets anslag minskas med
3 miljoner kronor.
Sammanställning över anslagen 23:1-23:3
och 23:8
Tusental kronor
Anslag Ansla Utsk Kristdemok
gstyp otte raterna
t
23:1 Arbetsmil raman 650 - 130
jöverket slag 578 000
23:2 Arbetsliv raman 317 - 50
sinstitut slag 952 000
et
23:3 Särskilda raman 46 - 23
utbildnin slag 000 000
gsinsatse
r m.m.
23:8 Medlingsi raman 46 - 3 000
nstitutet slag 891
Totalt för 1 - 206
utgiftsområdet 149 000
627
5. Centerpartiets anslagsförslag för
utgiftsområde 14 (punkt 7) (c)
av Margareta Andersson (c).
Centerpartiets politik syftar till att
människor skall få växa. Det förutsätter
ett samhälle präglat av livskraft,
livskvalitet och självbestämmande.
I den ekonomiska politiken innebär
detta att Centerpartiet vill åstadkomma
en socialt, ekonomiskt och ekologiskt
hållbar utveckling. Denna utveckling
måste omfatta alla människor, i hela
landet.
Genom att ge människor ett ökat
inflytande över sin arbetssituation och
genom att sänka skatterna så att alla kan
leva på sin lön, ökar också människors
självbestämmande. För samhällets del är
ökad sysselsättning en grund för högre
tillväxt. När fler människor går från
bidrag till att försörja sig själva,
minskar samhällets kostnader samtidigt
som skatteintäkterna ökar. Många
människors arbete lägger grunden för en
väl utbyggd välfärd.
Som Centerpartiet framfört i det
gemensamma särskilda yttrandet (m, fp,
kd, c) när det gäller arbetslivspolitiken
finns det ett stort antal orsaker till
den ökade ohälsan, arbetsmiljön är inte
den enda faktorn. Hänsyn måste tas till
hela livssituationen, vilket kräver
åtgärder som omspänner allt från
arbetsplatsfrågor, förändringar i
sjukförsäkringens villkor, samverkan
mellan olika system och myndigheter och
till ökade resurser för rehabilitering
och förbättringar för barnfamiljerna m.m.
Då jag inte deltar i beslutet om
anslagsfördelning inom utgiftsområde 14
redovisar jag i detta särskilda yttrande
min uppfattning beträffande anslagen.
Anslaget 23:1 Arbetsmiljöverket
Centerpartiet anser att regeringens
förslag till ytterligare medel för att
göra vissa engångssatsningar inte är
nödvändigt då det finns ett
anslagssparande på 76 miljoner under
anslaget. Därför föreslår partiet en
minskning med 70 miljoner kronor i
förhållande till regeringens förslag.
Anslaget 23:2 Arbetslivsinstitutet
Centerpartiet vill satsa på en
decentraliserad forskningsstruktur. Det
är viktigt att bygga upp livskraftiga
forskningsmiljöer runtom i landet. Därför
anser partiet att det forskningsarbete
som i dag bedrivs på Arbetslivsinstitutet
i stället bör ges som ett uppdrag till
ett lärosäte. Centerpartiet föreslår ett
nytt anslag med benämningen
Forskningsuppdrag arbetsmarknad som
tillförs 150 miljoner kronor.
Sammanställning över anslagen 23:1, 23:2
och 23:Ny
Tusental kronor
Anslag Ansla Utsk Centerpart
gstyp otte iet
t
23:1 Arbetsmil raman 650 - 70
jöverket slag 578 000
23:2 Arbetsliv raman 317 - 317
sinstitut slag 952 000
et
23:N Forskning + 150
y suppdrag 000
arbetsmar
knad
Totalt för 1 - 237
utgiftsområdet 149 000
627
Bilaga 1
Förteckning över behandlade förslag
Proposition 2002/03:1
I proposition 2002/03:1 föreslår
regeringen för utgiftsområde 14 Arbetsliv
att riksdagen
1. bemyndigar regeringen att under
2003, i fråga om ramanslaget 23:1
Arbetsmiljöverket, ingå ekonomiska
förpliktelser som inklusive tidigare
åtaganden medför utgifter på högst 18 550
000 kronor under året 2004 (avsnitt 9.1)
2. bemyndigar regeringen att under
2003, i fråga om ramanslaget 23:2
Arbetslivsinstitutet, ingå ekonomiska
förpliktelser som inklusive tidigare
åtaganden medför utgifter på högst 100
000 000 kronor under åren 2004-2005
(avsnitt 9.2)
3. bemyndigar regeringen att under
2003, i fråga om ramanslaget 23:3
Särskilda utbildningsinsatser m.m., ingå
ekonomiska förpliktelser som inklusive
tidigare åtaganden medför utgifter på
högst 34 200 000 kronor för 2004 (avsnitt
9.3)
4. för budgetåret 2003 anvisar anslagen
under utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt
uppställning i propositionen.
Motioner från allmänna motionstiden 2002
2002/03:Fi230 av Britt Bohlin m.fl. (s,
v, mp):
4. Riksdagen anvisar med angivna
ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 14
Arbetsliv enligt uppställning i motionen.
2002/03:Fi232 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
16. (del av, återstående del behandlas
i bet. 2002/03:AU1) Riksdagen anvisar för
budgetåret 2003 anslagen under
(utgiftsområde 13 Arbetsmarknad samt)
utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt
uppställningen i tabell 9 i motionen.
2002/03:Sf291 av Bo Lundgren m.fl. (m):
18. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om regler för arbetsmiljöarbetet.
20. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om arbetsrättens inverkan på
möjligheten att byta arbetsgivare.
21. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den offentliga sektorns brister
som arbetsgivare.
2002/03:Sf335 av Sven Brus m.fl. (kd):
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om stöd till arbetsgivarna i
rehabiliteringsarbetet och om att
efterlevnaden av den nuvarande
arbetsmiljölagstiftningen bör följas upp.
2002/03:Ub338 av Ulf Nilsson m.fl. (fp):
10. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att den anställde själv skall
få disponera behållningen på sitt
kompetenskonto till de studier den
anställde vill ägna sig åt.
2002/03:A217 av Chatrine Pålsson och Sven
Brus (kd) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
inrätta en delegation mot stress och
utbrändhet.
2002/03:A224 av Annelie Enochson m.fl.
(kd):
6. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om individuellt kompetenssparande.
2002/03:A233 av Ann-Marie Fagerström (s)
vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kompetensutveckling.
2002/03:A239 av Margareta Andersson m.fl.
(c):
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om justeringar av systemet för
individuellt kompetenssparande.
16. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kartläggning av
arbetsmiljökompetensen hos företagen och
en förstärkning av denna.
17. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att en översyn bör göras av
dagens strukturer som styr den enskildes
arbetssituation så att verktyg för bättre
arbetsmiljöer därigenom kan utvecklas.
2002/03:A241 av Lars Leijonborg m.fl.
(fp):
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett system med individuella
kompetenskonton.
2002/03:A267 av Lennart Axelsson och
Helena Zakariasén (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om
behovet av åtgärder för att anpassa
arbetslivet efter människors
livssituation.
2002/03:A274 av Birgitta Ahlqvist och
Carina Hägg (s): Riksdagen tillkännager
för regeringen som sin mening vad i
motionen anförs om behovet av översyn av
stressrelaterade sjukdomar.
2002/03:A297 av Anders G Högmark m.fl.
(m, fp, kd, c):
1. Riksdagen beslutar godkänna
motionens förslag till riktlinjer för ett
system för individuell
kompetensutveckling såvitt avser
systemets utgångspunkter och syfte, i
enlighet med vad som anförs i motionen.
2. Riksdagen beslutar godkänna
motionens förslag till riktlinjer för ett
system för individuell
kompetensutveckling såvitt avser val av
sparmodell i enlighet med vad som anförs
i motionen.
3. Riksdagen beslutar godkänna
motionens förslag till riktlinjer för ett
system för individuell
kompetensutveckling såvitt avser
avsättningsmöjligheter m.m. i enlighet
med vad som anförs i motionen.
4. Riksdagen beslutar godkänna
motionens förslag till riktlinjer för ett
system för individuell
kompetensutveckling såvitt avser
förvaltning av medel på
kompetenssparkonto m.m. i enlighet med
vad som anförs i motionen.
2002/03:A299 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening att
jämställdhetspolitiken förändras i
feministisk riktning i enlighet med vad i
motionen anförs om feministisk strategi
för att utmana könsmaktsordningen.
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om upprättande av en konkret
handlingsplan för att förändra
jämställdhetspolitiken i feministisk
riktning.
2002/03:A313 av Ann-Kristine Johansson
och Helena Zakariasén (s):
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om forskning om hälsa i
arbetslivet.
2002/03:A314 av Anders G Högmark m.fl.
(m):
13. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett individuellt
kompetenssparande.
2002/03:A315 av Anders G Högmark m.fl.
(m):
1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den allmänna inriktningen av
jämställdhetspolitiken.
2002/03:A318 av Annelie Enochson m.fl.
(kd):
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om ett barnvänligt arbetsliv.
5. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om individuellt kompetenssparande.
6. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om belysning av de särskilda
problemen med ohälsa i offentlig sektor.
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om den betydelse för arbetsmiljön
inom vård- och omsorgsyrken som en
mångfald av vårdgivare har.
9. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Arbetsmiljöverket som aktiv
rådgivare kring stressrelaterad sjukdom.
2002/03:A320 av Stefan Attefall m.fl.
(kd):
16. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om individuellt kompetenssparande.
30. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Arbetsmiljöverket.
31. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om Arbetslivsinstitutet och dess
utbildningsinsatser.
32. (del av, återstående del behandlas
i bet. 2002/03:AU1) Riksdagen beslutar
att för budgetåret 2003 anvisa anslagen
under (utgiftsområde 13 Arbetsmarknad
och) utgiftsområde 14 Arbetsliv med
angivna ändringar i förhållande till
regeringens förslag, enligt uppställning
i motionen.
2002/03:A323 av Ulla Hoffmann m.fl. (v):
7. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att jämställdhetens mål är alla
kvinnors och mäns lika rättigheter.
2002/03:A326 av Inger Lundberg m.fl. (s)
vari yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad som i
motionen anförs om utbildning för
arbetstagarrepresentanter i
bolagsstyrelser.
2002/03:A329 av Margareta Andersson m.fl.
(c) vari yrkas: Riksdagen anvisar med
angivna ändringar i förhållande till
regeringens förslag anslagen under
utgiftsområde 14 Arbetsliv enligt
uppställning i motionen.
2002/03:A332 av Erik Ullenhag m.fl. (fp):
10. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om kompetensutveckling.
20. Riksdagen anvisar med angivna
ändringar i förhållande till regeringens
förslag anslagen under utgiftsområde 14
Arbetsliv enligt uppställning i motionen.
2002/03:A338 av Barbro Feltzing (mp):
1. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om inrättande av fonder för att
utveckla arbetsmiljö och
arbetsorganisation.
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en nationell kampanj mot ohälsa
i arbetslivet.
3. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att tillsätta en
vardagsmaktsutredning.
2002/03:A343 av Lena Sandlin-Hedman och
Gunilla Carlsson i Hisings Backa (s) vari
yrkas: Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en strategi för ökad hälsa i
arbetslivet.
2002/03:A344 av Carin Lundberg och Karl
Gustav Abramsson (s) vari yrkas:
Riksdagen tillkännager för regeringen som
sin mening vad i motionen anförs om en
försöksverksamhet för att förstärka
arbetsmiljöarbetet.
2002/03:A357 av Anders Ygeman och Maria
Hassan (s) vari yrkas: Riksdagen
tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att pröva
möjligheten att ge arbetsmarknadens
parter ett större ansvar för
kompetensutvecklingen.
2002/03:A364 av Anders G Högmark m.fl.
(m):
15. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om de totala utgiftsramarna
gällande (avsnitt 6.6) utgiftsområde 14
Arbetsliv.
16. Riksdagen anvisar i enlighet med
vad som anförs i motionen till
utgiftsområde 14 politikområde 23:1
Arbetsmiljöverket för år 2003
622 248 000 kr.
17. Riksdagen anvisar i enlighet med
vad som anförs i motionen till
utgiftsområde 14 politikområde 23:2
Arbetslivsinstitutet för år 2003
302 448 000 kr.
18. Riksdagen anvisar i enlighet med
vad som anförs i motionen till
utgiftsområde 14 politikområde 23:3
Särskilda utbildningsinsatser m.m. för år
2003 23 000 000 kr.
19. Riksdagen beslutar att låta
anslaget till utgiftsområde 14
politikområde 23:4 Arbetsdomstolen för år
2003 utgå i enlighet med vad som anförs i
motionen.
20. Riksdagen beslutar att låta
anslaget till utgiftsområde 14
politikområde 23:7 Ombudsmannen mot
diskriminering på grund av sexuell
läggning för år 2003 utgå i enlighet med
vad som anförs i motionen.
21. Riksdagen anvisar i enlighet med
vad som anförs i motionen till
utgiftsområde 14 politikområde 23:8
Medlingsinstitutet för år 2003
23 445 000 kr.
22. Riksdagen beslutar att låta
anslaget till utgiftsområde 14
politikområde 24:1
Jämställdhetsombudsmannen för år 2003
utgå i enlighet med vad som anförs i
motionen.
24. Riksdagen avslår regeringens
förslag till mål för politikområdet
Arbetsliv i enlighet med vad som anförs i
motionen.
25. Riksdagen avslår regeringens
förslag till mål för politikområdet
Jämställdhetspolitik i enlighet med vad
som anförs i motionen.
2002/03:A365 av Gudrun Schyman m.fl. (v):
2. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om feministiskt perspektiv på
insatser för att utjämna könsskillnader.
2002/03:A367 av Siw Wittgren-Ahl och
Ronny Olander (s):
5. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av användandet av
Arbetsmiljölagen.
6. Riksdagen tillkännager för
regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om en översyn av andra åtgärder
som kan främja en ökad förmåga att
anpassa arbetslivets krav till människors
skilda förutsättningar.
BILAGA 2
Utskottets förslag till beslut om anslag
inom utgiftsområde 14 Arbetsliv (punkt 7)
Utgiftsområde 14 Arbetsliv
Belopp i tusental kronor
Anslag Anslag Utskotte
styp ts
förslag
23: Arbetsmiljöver ramans 650 578
1 ket lag
23: Arbetslivsinst ramans 317 952
2 itutet lag
23: Särskilda ramans 46 000
3 utbildningsins lag
atser m.m.
23: Arbetsdomstole ramans 19 971
4 n lag
23: Statens nämnd ramans 61
5 för lag
arbetstagares
uppfinningar
23: Internationell ramans 26 681
6 a lag
arbetsorganisa
tionen (ILO)
23: Ombudsmannen ramans 6 493
7 mot lag
diskriminering
på grund av
sexuell
läggning
(HomO)
23: Medlingsinstit ramans 46 891
8 utet lag
24: Jämställdhetso ramans 21 294
1 mbudsmannen lag
24: Särskilda ramans 13 706
2 jämställdhetså lag
tgärder
Summa 1 149
627
Bilaga 3
*grafiska element borttagna*
_______________________________
1 Utredningen om en handlingsplan för
ökad hälsa i arbetslivet (HpH-
utredningen)
2 Arbetsorsakade besvär enligt
intervjuundersökningar som inte lett till
sjukskrivning
3 HpH-utredningen
4 Henreksson, Magnus, Hur skatterna
minskar kvinnors ekonomiska makt, Skatter
& Välfärd, nr 4 2000.