Till statsrådet Lena Hjelm-Wallén

I Sverige har av tradition reformer på det konstitutionella området genomförts med varsamhet. En genomgående strävan har varit att finna lösningar som kunnat samla en bred politisk majoritet. I fråga om tid för val innebär den nuvarande ordningen att ordinarie val till riksdagen och ordinarie val till landstings- och kommunfullmäktige skall hållas vart fjärde år. Valdagen, som är gemensam för dessa val, infaller den tredje söndagen i september. Under tiden efter den partiella författningsreformen åren 1968–1969 har dessa frågor utretts i olika omgångar och varit föremål för ingående överläggningar mellan riksdagspartierna. Enighet har därvid kunnat uppnås om en förlängning av mandatperioden från tre till fyra år med början från och med 1994 års val. Några ytterligare reformer har inte genomförts på det aktuella området. Det har dock funnits olika ståndpunkter och åtskilliga argument såväl för som emot en övergång till skilda valdagar och val på våren.

Frågan om skilda valdagar utreddes senast av folkstyrelsekommittén, som hade tillgång till en omfattande statsvetenskaplig forskning kring frågeställningar med anknytning till den gemensamma valdagen. Den forskning som folkstyrelsekommittén inhämtade avser huvudsakligen perioden 1970–1985. Stora förändringar har ägt rum sedan dess. När det gäller samhällsutvecklingen i stort står särskilt medlemskapet i Europeiska unionen i blickpunkten. Viktiga förändringar har också skett i det konstitutionella ramverket. Framför allt märks här det nyss nämnda införandet av den fyraåriga mandatperioden samt personvalsreformen. Till bilden hör också senare tids tendens till minskande valdeltagande och att allt fler uppgifter har lagts på kommunerna. En annan aspekt är att det parlamentariska läget i dag är ett helt annat än för 15 år sedan. I dag finns det sju partier i stället för fem representerade i riksdagen. En parlamentariskt sammansatt kommitté, 1999 års författningsutredning (Ju 1999:13), har bl.a. fått i uppdrag att utreda vissa frågor som har anknytning till det konstitutionella systemet och den parlamentariska ordningen. Mot den nyss angivna bakgrunden har kommittén därvid fått i uppdrag att bl.a. utreda frågorna om skilda valdagar och vårval. Vidare har i kommitténs tilläggsdirektiv (Dir. 2000:21) framhållits att

ny forskning bör inhämtas som ur ett statsvetenskapligt perspektiv belyser bl.a. vilka effekter skilda valdagar och val på våren kan ha på valdeltagandet i allmänna val. Sådan forskning skall också inhämtas som ur ett internationellt perspektiv belyser effekter och erfarenheter av skilda valdagar och vårval. Denna forskning bör enligt tilläggsdirektiven ligga till grund för de sakliga och politiska överväganden som kommittén har i uppdrag att redovisa. Forskare med anknytning till Statsvetenskapliga institutionen och Institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet har därför anlitats för att på olika områden utföra undersökningar och författa rapporter som belyser de tidigare angivna frågeställningarna. Detta har skett inom ramen för forskningsprojektet ”Skilda valdagar och vårval?”. Kommitténs ledamöter har inte tagit ställning till innehållet i rapporterna som har författats inom detta projekt. Det är med andra ord författarnas analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i antologin och varje författare ansvarar själv för innehållet.

Forskningsrapporterna som presenteras i denna antologi kommer att utgöra ett mycket värdefullt underlag för kommitténs kommande överväganden. Jag är även förvissad om att de kommer att visa sig utgöra ett betydelsefullt bidrag till valforskningen och till det fortsatta offentliga samtalet kring demokratins funktionssätt och problem.

Stockholm i augusti 2001

8OI /|QQTYLVW

ordförande i 1999 års författningsutredning

SOU 2001:65

,QQHKnOO 5

 

 

Innehåll

Kapitel 1

Inledning ............................................................................

7

 

+HQULN 2VFDUVVRQ

 

Kapitel 2

Från skilda valdagar till gemensam valdag.......................

19

 

+DQQD .MHOOJUHQ

 

Kapitel 3

Debatten om valdagens placering .....................................

37

 

+DQQD .MHOOJUHQ

 

Kapitel 4

Mot ett lägre valdeltagande i kommunvalen?...................

75

 

+HQULN 2VFDUVVRQ

 

Kapitel 5

Röstdelning – skilda valdagar...........................................

99

 

)RONH -RKDQVVRQ

 

Kapitel 6

En vitaliserad kommunal demokrati? .............................

125

 

6WHIDQ 6]•FV

 

Kapitel 7

Partiernas fotfolk om skilda valdagar. ............................

159

 

1LFNODV +nNDQVVRQ

 

Kapitel 8

Finns den kommunala medievalrörelsen?.......................

183

 

%HQJW -RKDQVVRQ

 

Kapitel 9

Vad tycker medborgarna om skilda valdagar?................

217

 

+HQULN 2VFDUVVRQ

 

Kapitel 10

Val på våren? ..................................................................

229

 

+HQULN 2VFDUVVRQ 1LFNODV +nNDQVVRQ

 

Kapitel 11

Skilda valdagar och vårval? – En sammanfattning.........

241

 

+HQULN 2VFDUVVRQ

 

Referenser

........................................................................................

251

Författarna

...........................................................................................

261

6 ,QQHKnOO

SOU 2001:65

 

 

SOU 2001:65

,QOHGQLQJ 7

 

 

1 Inledning

+HQULN 2VFDUVVRQ

I juni 2000 gav Författningsutredningen ett forskarlag vid Statsvetenskapliga institutionen, CEFOS (Centrum för forskning om Offentlig Sektor) och institutionen för Journalistik och Masskommunikation (JMG) vid Göteborgs universitet i uppdrag att med hjälp av befintlig forskning belysa de sannolika konsekvenserna av att införa ett system med skilda valdagar respektive en flyttning av de allmänna valen från hösten till våren. Henrik Oscarsson vid Statsvetenskapliga institutionen har varit ledare för projektet. I denna antologi redovisas resultatet från forskargruppens arbete.

En inventering av tidigare forskning och av redan insamlat material vid de tre forskningsmiljöerna visade att det fanns goda möjligheter att åstadkomma en bred belysning av vad ett införande av skilda valdagar skulle kunna ge för effekter på tre av demokratins viktigaste aktörer: väljare, partier och medier. Uppdraget underlättades av att Göteborgsbaserade val- och medieforskare vid flera tidigare tillfällen har deltagit i liknande forskningsprojekt för statliga utredningar, kommittéer och valråd. Som exempel på forskarrapporter från tidigare uppdrag kan nämnas Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6), Personvalskommittén (SOU 1993:63), Nomineringsrättskommittén (SOU 1995:14), Valkretskommittén (SOU 1996:66) samt Rådet för utvärdering av 1998 års val (SOU 1999:92).

'HQ JRGD YDOU|UHOVHQ

En gemensam utgångspunkt för forskarna inom projektet har varit idén om den goda valrörelsen. De allmänna valen och valrörelserna har alltid utgjort kärnverksamheten i den representativa demokratin. Det är vid dessa regelbundet återkommande tillfällen det är meningen att offentlig makt skall utgå från folket och överlämnas till de folkvalda

representanterna. I likhet med många andra svenska statsvetare betraktar vi valrörelserna som ett ´HQDVWnHQGH WLOOIlOOH DWW XW|YD GHQ OLEHUDOD GHPRNUDWLQV LGHDO VMlOYVWlQGLJW UHIOHNWHUDQGH PlQQLVNRU VRP XQGHU MlPOLND YLOONRU I|UVW I|U HQ GLVNXVVLRQ RFK VHGDQ IDWWDU EHVOXW L

8 ,QOHGQLQJ

SOU 2001:65

 

 

GH IUnJRU GH VMlOYD IDVWVWlOOHU VRP JHPHQVDPPD DQJHOlJHQKHWHU´

(Rothstein m fl 1995:42).

De flesta bedömare är eniga om att svenska valrörelser blir alltmer betydelsefulla redskap för aggregering och artikulering av medborgarnas politiska preferenser. Vad som äger rum under fyra, fem intensiva kampanjveckor vart fjärde år blir successivt allt viktigare för individuellt röstningsbeteende och för utgången av valen. Huvudorsaken är att traditionella, stabila förklaringsfaktorer till individuellt röstningsbeteende – såsom politisk socialisation och olika former av parti-, grupp- och klassidentifikationer – har försvagats. Medborgarnas partipreferenser påverkas i allt större utsträckning av mer kortsiktiga faktorer såsom partiernas ställningstaganden i aktuella sakfrågor, politiska händelser och omständigheter samt utspel under valrörelserna.

Empiriska demokratistudier ägnar sig i huvudsak åt frågor om i vad mån demokratins olika aktörer – medborgare, partier, politiker, tjänstemän, medier – lever upp till högt ställda krav formulerade med utgångspunkt från någon eller några demokratiteorier. Principen är att först upprätta normativa önskelistor över vad som betraktas vara för demokratins funktionssätt fördelaktiga egenskaper. I nästa steg granskas i tur och ordning i vilken utsträckning de ofta högt ställda kraven är uppfyllda.

En av de flitigast utnyttjade modellerna för politisk representation i

partidominerade demokratier är modellen med det ansvarstagande partiet, eller PDQGDWPRGHOOHQ (eng: 5HVSRQVLEOH 3DUW\ 0RGHO RI 3ROLWLFDO 5HSUHVHQWDWLRQ) (Esaiasson & Holmberg 1996).

Mandatmodellen definierar tre grundläggande V\VWHPNUDY: 1) det måste finnas olika partier med olika partiprogram, 2) den interna sammanhållningen och partidisciplinen i partierna måste vara tillräckligt stor för att de skall kunna implementera sina partiprogram, 3) väljarna röstar rationellt, det vill säga på det parti vars program står närmast deras egna preferenser (vilket endast är möjligt om väljarna faktiskt har politiska preferenser och att de är medvetna om skillnaderna mellan partiernas politiska program), och 4) det parti/de partier som erhållit flest röster i valet bildar regering (Schmitt & Thomassen 1999; jfr även SOU 1987:6 s.98).

Utifrån mandatmodellen kan åtminstone två minimikrav på demokratiska valrörelser formuleras: 1) valrörelsen måste kunna förse medborgarna med ett relevant underlag att i efterhand utvärdera regeringens insats under den gångna mandatperioden, och 2) valrörelsen måste resultera i ett meningsfullt mandat/politiskt uppdrag inför den kommande valperioden (Rothstein m fl. 1995).

SOU 2001:65

,QOHGQLQJ 9

 

 

Med utgångspunkt från mandatmodellen kan man härleda ett antal DNW|UVNUDY, det vill säga en uppsättning allmänt formulerade önskvärda

egenskaper hos den representativa demokratins huvudrollsinnehavare, i första hand partierna och medborgarna. Genom empiriska analyser försöker man sedan uppskatta i vilken utsträckning dessa egenskaper är närvarande inslag i det politiska systemet. Ju bättre överensstämmelse mellan norm och verklighet desto bättre betyg för den representativa partidemokratin.

Aktörskrav 1: Partierna. I mandatmodellen ställs egentligen störst krav på SDUWLHUQD. Det är partiernas ansvar att a) presentera tydliga och

ideologiskt sammanhållna alternativ för medborgarna i samband med valen och b) att föra en saklig debatt där de goda argumenten och det rationella samtalet står i centrum. De åligger t ex i första hand partierna att se till att valrörelserna handlar om ’rätt’ saker, det vill säga viktiga samhällsproblem som skall lösas under den närmaste mandatperioden och som kan hanteras på den politiska nivå som valet gäller.

Partiernas valbudskap och deras partiorganisationernas kampanj- verksamhet bör bidra till en intresse- och kunskapstillväxt bland medborgarna under valrörelserna. Detta för att maximera möjligheterna för medborgarna att kunna delta i och begripa sig på diskussionerna före valet och sedan fatta rationella, väl övervägda röstningsbeslut.

Aktörskrav 2: Medborgarna. Den goda valrörelsen ställer höga krav också på PHGERUJDUQD. Huvudkraven på medborgarna i

mandatmodellen är att de inför röstningsbeslutet åtminstone har klart för sig a) vilka alternativ som finns att välja mellan, b) vad som skiljer alternativen åt och c) vad konflikterna mellan konkurrerande alternativ i huvudsak rör sig om (Oscarsson 1998:1). För att medborgarna skall ha möjlighet att leva upp till dessa krav krävs ett upparbetat politiskt intresse och samhällsengagemang som producerar en beredvillighet att låta sig exponeras för partiernas valbudskap och mediernas valrörelsebevakning under valrörelserna. Utan sådan beredskap blir det svårt för partierna att åstadkomma en mobilisering av medborgarna under valrörelserna.

Utvärderingar av mandatmodellen sker nästan alltid i första hand på medborgarnivå. För att undersöka om systemets aktörer gör sitt jobb undersöks medborgarnas kunskaper om partiernas ståndpunkter och politiska förhållanden, medborgaropinionens kvalitet, mognad och konsistens, och även i vilken utsträckning medborgarna har deltagit i den gemensamma diskussionen under valrörelsen. Medborgarnas politiska engagemang och deltagande i samband med valrörelserna blir här en viktig avstämning av hur väl valrörelsen har fungerat. Den goda valrörelsen bör nämligen ha en starkt mobiliserande effekt på medborgarna. Mobiliseringen är en absolut förutsättning för att

10 ,QOHGQLQJ

SOU 2001:65

 

 

valrörelserna skall kunna leva upp till det liberala demokratiidealet om ”självständigt reflekterande människor som under jämlika former fattar beslut”.

Aktörskrav 3: Medierna. Mandatmodellen är i sitt grundutförande kliniskt ren från medieaktörer. Det är olyckligt. I själva verket äger en mycket stor – och växande – andel av kommunikationen mellan partier och medborgare rum på mediearenan. Vi kan inte bortse från att medierna är både viktiga aktörer och viktiga arenor under en god

valrörelse. Det är därför naturligt för oss att också specificera krav som bör ställas på PHGLHUQD för att förverkliga den goda valrörelsen.

Massmedieforskarna urskiljer i allmänhet fyra funktioner massmedierna kan/bör ha i en demokrati (se t ex SOU 1975:78; Asp 1992): a) informationsfunktionen, b) kommentarfunktionen, c)

granskningsfunktionen, d) gruppkommunikationsfunktionen.

Överfört till valrörelserna innebär LQIRUPDWLRQVIXQNWLRQHQ att massmedierna skall presentera för medborgarna nödvändig information om partiers och kandidaters ställningstaganden i olika sakfrågor. Medierna skall också till de folkvalda politikerna förmedla information om enskilda medborgares och organisationers politiska preferenser.

Den goda medieinformationens kännetecken är saklighet, bredd och djup. Mediernas NRPPHQWDUIXQNWLRQ innebär en mångsidig analys av

partierna, deras partiprogram, samhällstrender och händelser under valrörelsen. *UDQVNQLQJVIXQNWLRQHQ innebär att medierna för

allmänhetens räkning granskar och kontrollerar inflytelserika personer och grupper i samhället. Mediernas JUXSSNRPPXQLNDWLRQVIXQNWLRQ

innebär att de skall främja kommunikation inom och mellan politiska, fackliga och ideella grupper i samhället, främst genom att bereda plats för debatt och inlägg.

Den goda valrörelsen karaktäriseras alltså av såväl kvalitet som kvantitet. .YDOLWHW i betydelsen tydlighet och koherens i

partiståndpunkter, en saklig debatt, rationalitet i röstningsbeteendet och en saklig, allsidig och kritisk mediebelysning. .YDQWLWHW i betydelsen en

omfattande mobilisering av parti- och kampanjorganisationer, en omfattande mediebevakning av valrörelserna som har god spridning, och en för de flesta medborgare intresseväckande, känslomässigt engagerande valrörelse med högt valdeltagande som resultat. 1

1 Vi är medvetna om att olika kvalitets- och kvantitetkrav i många avseenden är motstridiga. Flera forskare pekar på det omöjliga i att samtidigt maximera saklighet och rationell argumentation och medborgerligt emotionellt engagemang och mobilisering. Många faktorer som kan bidra till ett elda på partifunktionärer och höja valdeltagandet (spännande val, ideologisk polarisering, nya utmanarpartier, färgstarka utspel, populära partiledare) kan i

SOU 2001:65

,QOHGQLQJ 11

 

 

Såväl frågan om skilda valdagar som vårval fäster uppmärksamheten vid I|UXWVlWWQLQJDUQD för goda valrörelser. För att

den goda valrörelsen skall bli verklighet krävs förstås ett stort mått av ansvarstagande från samtliga aktörer i syfte att göra valrörelserna till

den manifestation av demokrati som det är tänkt. Men det krävs också att de LQVWLWXWLRQHOOD I|UXWVlWWQLQJDUQD för goda valrörelser är

tillfredsställande. Det är vår övertygelse att institutionella förändringar på ett påtagligt sätt kan förändra förutsättningarna för demokratins aktörer att leva upp till dessa allmänt formulerade kraven på den goda valrörelsen.

Frågorna om skilda valdagar och vårval handlar just om de

institutionella förutsättningarna för goda valrörelser på såväl nationell som lokal nivå: , YLONHQ XWVWUlFNQLQJ NDQ GHQ JRGD YDOU|UHOVHQ I|UYHUNOLJDV Sn NRPPXQDO QLYn RP NRPPXQYDOHQ VNLOMV IUnQ ULNVGDJVYDOHQ" +XU I|UlQGUDV I|UXWVlWWQLQJDUQD I|U GHQ JRGD YDOU|UHOVHQ RP YDOHQ IO\WWDV IUnQ K|VWHQ WLOO YnUHQ"

Huvudsyftet med forskningsprojektet ’Skilda valdagar och vårval’ är således att utvärdera sannolika konsekvenser av förändringar av valdagarnas periodicitet och förläggning mot bakgrund av idén om den goda valrörelsen. Vi kommer givetvis inte att kunna utvärdera alla de aspekter av den goda valrörelsen som listats ovan. Vår ambition med projektet har dock varit att täcka in några krav som kan ställas på valrörelsens tre huvudaktörer – medborgare, partier och medier.

Forskningsprojektets huvudfrågeställningar sammanfaller med tematiken i de viktigaste argumenten för och emot gemensam valdag/skilda valdagar som har förekommit i Sverige under 1900-talet. Hit hör effekter av olika institutionella arrangemang – gemensam eller skild valdag – på medborgarnas valdeltagande i kommunvalen (se kapitel 4), medborgarnas möjligheter att fatta separata, välgrundade röstningsbeslut i riksdags- och kommunval (kapitel 5), sambandet mellan kommunaldemokratisk vitalitet och röstdelning (kapitel 6), beredskapen för att bedriva framgångsrika kommunala valkampanjer hos partiernas lokalt kampanjansvariga (kapitel 7), samt riks- och lokalpressens bevakning av kommunala kampanjer (kapitel 8).

För våra analyser av förändringar över tid har vi använt befintliga väljar-, kommun- och mediaundersökningar som genomförts av olika projekt vid de tre deltagande institutionerna. Hit hör bland annat serien av svenska valundersökningar, serien av kommunala valundersökningar och innehållsanalyser av mediernas kampanjbevakning.

själva verket bidra till att det blir VYnUDUH att klara kraven på saklighet och rationell argumentation.

12 ,QOHGQLQJ

SOU 2001:65

 

 

Tre kompletterande undersökningar har genomförts inom ramen för projektet.

1)För det första har medborgaropinionen i demokratifrågor, däribland frågorna om skilda valdagar och vårval, kartlagts genom medverkan i SOM-institutets riksrepresentativa postenkätundersökning som genomfördes under oktober-november 2000. SOM-institutet är ett undersökningsprojekt som drivs gemensamt av forskare från Statsvetenskapliga institutionen, Förvaltningshögskolan och JMG vid Göteborgs universitet ( http://www.som.gu.se). Medborgarnas åsikter om förslagen om skilda valdagar och vårval rapporteras i kapitel 9 och 10.

2)För det andra genomfördes en enkätundersökning till ett representativt urval av partiernas lokalt kampanjansvariga, det vill säga de partiaktiva som har haft erfarenheter av det lokala kampanjarbetet vid det senaste riksdagsvalet 1998. Syftet med studien var att undersöka de lokalt valansvarigas inställning till förslagen om skilda valdagar och vårval, kartlägga deras för- och motargument samt konsekvensbedömningar av skilda valdagar-reformen samt att undersöka hur god beredskap för skilda valdagar som egentligen existerar bland partiernas lokalt kampanjansvariga. Resultaten av studien avrapporteras i kapitel 7.

3)För det tredje genomfördes innehållsanalyser av riks- och lokalpressens bevakning av den kommunala valkampanjen under veckorna före 1998 års val. Genom innehållsanalyserna kunde vi komplettera befintliga tidsserier över mediernas bevakning av kommunala valkampanjer. Resultat från innehållsanalyserna återfinns i kapitel 8.

)UnJDQ RP VNLOGD YDOGDJDU

Låt oss snabbt introducera de politiska förslag vars konsekvenser vi har fått i uppdrag att belysa. Förslaget att skilja kommun- och riksdagsval åt har förts fram vid upprepade tillfällen alltsedan den gemensamma valdagen blev verklighet 1970. Den hittills mest omsorgsfulla riksdagsbehandlingen av frågan gjordes av Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6), som vid den tidpunkten inte fann någon anledning att

frångå den gemensamma valdagen. Under 1990-talet har representanter från VDPWOLJD riksdagspartier motionerat om att skilja valdagarna åt.

Diskussionen om att behålla den gemensamma valdagen eller skilja valen åt bottnar i en genuin omsorg om den svenska folkstyrelsen. Även en mycket kort beskrivning av de olika ståndpunkterna visar dock att frågan är komplicerad. Den tangerar ett stort antal

SOU 2001:65

 

 

 

 

,QOHGQLQJ 13

 

 

 

 

 

 

ideologiimpregnerade

frågor

om

bland

annat

framtida

demokratimodeller, förhållandet mellan staten och kommunerna och om förutsättningarna att driva en generell välfärdspolitik i hela landet. Ideologiska positionstaganden backas upp av hotbilder och förhoppningar knutna till reformen att skilja valdagarna åt.

Anhängarna till skilda valdagar vill vitalisera den kommunala demokratin genom att PLQVND ULNVSROLWLNHQV GRPLQDQV över

kommunpolitiken. Renodlade kommunala valkampanjer kan, menar de,

öka de kommunmedborgarnas möjligheter att fatta UDWLRQHOOD U|VWQLQJVEHVOXW i kommunvalen och maximera möjligheterna till ett DQVYDUVXWNUlYDQGH på rätt nivå. Dessutom är skilda valdagar en

medicin mot en negativ konsekvens av införandet av fyraåriga mandatperioder, nämligen att det förlöper alltför lång tid mellan valen. De långa perioderna mellan valen innebär en skadlig temposänkning i en demokrati vars huvudaktörer kräver regelbunden motion i samband med valrörelser.

Anhängarna av gemensam valdag, det vill säga det nuvarande

systemet, är bekymrade över att skilda valdagar kan producera ett avsevärt lägre YDOGHOWDJDQGH i de kommunala valen. Med gemensamma

val kan det internationellt sett höga valdeltagandet i Sverige försvaras.

Samtidiga val uppmuntrat väljarna att göra en samtidig KHOKHWVEHG|PQLQJ av de olika partiernas politik på olika nivåer. Det maximerar väljarnas möjligheter att fatta PHGYHWQD U|VWQLQJVEHVOXW i val på olika nivåer. Gemensam valdag värnar det faktiska VDPEDQGHW PHOODQ ULNV RFK NRPPXQSROLWLN och maximerar möjligheterna att bedriva en HQKHWOLJ SROLWLN i hela landet, framför allt på de olika

välfärdsområdena vård, skola och omsorg.

Denna något korthuggna beskrivning av vilka huvudargument som står mot varandra i debatten om skilda valdagar följs av en betydligt mer detaljerad i nästföljande två kapitel. I kapitel 2 redogör Hanna Kjellgren för vilka förändringar av valdagarnas förläggning och periodicering som genomförts under det gångna seklet. I kapitel 3 följs den historiska genomgången upp av en analys av de många författningspolitiska debatter som förts i vårt land i samband med dessa förändringar. Debattanalysen bildar en enligt vår uppfattning ehövlig historisk fond till den aktuella debatten om skilda valdagar. Kjellgrens båda kapitel fungerar som ett historiskt minne som ger diskussionerna en nödvändig historisk ram.

Med skilda valdagar avses i denna forskarantologi – där inget annat anges – en valordning där samtidiga kommun- och landstings/- regionval anordnas vart fjärde år och där tidpunkten för dessa val infaller mitt emellan de ordinarie riksdagsvalen. I ett sådant system anordnas alltså allmänna val den tredje söndagen i september vartannat

14 ,QOHGQLQJ SOU 2001:65

år, växelvis kommunval och riksdagsval. Detta motsvarar i huvudsak det förslag som förespråkarna för skilda valdagar framfört i en lång rad

motioner. Ett system med växelvis kommun- och riksdagsval vart annat år kan betraktas som en slags återgång till den SHULRGLFHULQJ av och

valen som gällde i Sverige före 1970. (Någon återgång till tvåkammarsystem eller till ett system med successiv förnyelse av valda församlingar är dock över huvudtaget inte aktuellt i det här sammanhanget).

Förändringar av tidpunkter för de allmänna valen i Sverige kräver inga förändringar i grundlagen. Däremot är det ett rimligt krav att väljare i mycket god tid får kännedom om för hur lång tidsperiod de väljer sina kommunpolitiker. Vid en eventuell övergång till skilda valdagar enligt förslaget ovan är de minst krångliga alternativen att ha en tvåårig eller en sexårig mandatperiod efter det sista gemensamma kommunvalet. Här torde det första alternativet – två år – vara att föredra framför en sexårig kommunal mandatperiod. Som tidigast skulle det sista gemensamma kommunvalet i så fall infalla samtidigt med riksdagsvalet 2006, det första kommunalvalet skilt från riksdagsvalen anordnas i september 2008, därefter vart fjärde år.

Argumentet emot en tvåårig mandatperiod för kommunerna i övergången mellan gemensam och separata val är att den korta perioden riskerar att lägga hämsko på politiken i Sveriges kommuner under två år. Det skulle kunna innebära en oförtjänt dålig start på ett

system med skilda valdagar. Ett övergångsalternativ skulle kunna vara en slags LQIDVQLQJVSHULRG med två efter varandra följande WUHnULJD

mandatperioder i kommunerna. Med en sådan infasning av skilda valdagar skulle det anordnas kommunval samtidigt med riksdagsvalet 2006, separata kommunval 2009 och 2012, och därefter separata kommunval vart fjärde år. Det olyckliga i sammanhanget är möjligen att kommunvalen 2009 får dela valår med 2009 års Europaparlamentsval.

Det saknas förstås inte andra tänkbara alternativa periodiceringar av separata kommunval. Skilda valdagar behöver inte nödvändigtvis innebära en ordning där kommunvalen anordnas mitt emellan de ordinarie riksdagsvalen. De flesta alternativen skulle emellertid innebära en starkt komplicerad valordning, med allt vad det innebär av svårigheter att bedöma konsekvenserna av dess införande.

Det mest radikala alternativet är att låta kommunerna själva bestämma när kommunval skall hållas. En IUL YDORUGQLQJ skulle

rimligen endast gälla tidpunkten för kommunvalen och i så fall vara begränsad av en för alla kommuner gemensam längd på mandatperioderna, i nuläget fyra år. Principen med fri valförläggning skulle förstås även kunna gälla för landstings/regionvalen. En sådan

SOU 2001:65

,QOHGQLQJ 15

 

 

satsning på en flernivådemokrati där samtliga allmänna val hålles separat från varandra skulle kunna öka medborgarnas möjligheter till ansvarsutkrävande på varje nivå, men samtidigt innebära ett mycket

stort avsteg från dagens valordning.

Olika former av UXOODQGH V\VWHP för kommunala val av den typ som existerar i bland annat Storbritannien är också tänkbara. En alternativ valordning är rullande kommunval i en tredjedel av Sveriges kommuner varje år (t ex 2003, 2004 och 2005) med avbrott för riksdagsval under det fjärde året (t ex 2006).

Med andra mer fantasifulla ordningar skulle man kunna ta hänsyn

till det faktum att Sveriges kommuner är till karaktären mycket olika och står inför olika problem. Genom att låta VWUDWLILHUD de rullande

valomgångarna efter olika kommunegenskaper skulle exempelvis alla storstadskommuner anordna kommunval samtidigt vid ett tillfälle och alla glesbygdskommuner vid ett annat tillfälle. Argumentet är att man på det sättet skulle kunna göra de kommunala valkampanjerna till en riksangelägenhet samtidigt som man styr de lokala valkampanjernas innehåll: hela Sverige kan samtidigt delta i en diskussion om storstadskommunernas problem i samband med storstadskommunernas val; och hela Sverige kan samtidigt diskutera glesbygdskommunernas problem i samband med glesbygdskommunernas val. Ett annat argument är att det kan bli mer naturligt för riksmedier och rikspolitiker att delta i stratifierade kommunala valkampanjer: riksaktörerna uppmuntras genom valordningen att delta i ett samtal om specifika kommunala problem snarare än nationella problem. 2

I vårt uppdrag ingår egentligen inte att presentera och utvärdera samtliga tänkbara valordningar med skilda valdagar. Presentationen av några alternativa ordningar fäster dock uppmärksamheten vid det faktum att debattörerna trots en stor uppslutning kring en ordning med

skilda valdagar hittills nästan helt har undvikit en diskussion om olika DOWHUQDWLYD valordningar där skilda valdagar är ett huvudinslag.

2 I det norska valglovsutvalget, som presenterade sitt betänkande i januari 2001 (NOU 2001:3), diskuterades fyra huvudalternativ för valdagarnas placering. a) gemensam valdag för alla val, b) samtidiga val till storting och fylkesval, c) rullande system med årliga kommunval där stortingsvalåret hålles fritt från kommunval och d) helt fri valordning där kommunerna bestämmer själv. Flertalet av ledamöterna i valglovsutvalget ville dock behålla den existerade norska ordningen med växelvis kommun/fylkesval och stortingsval vart annat år.

16 ,QOHGQLQJ

SOU 2001:65

 

 

)UnJDQ RP YnUYDO

Förslaget om att flytta tidpunkten för de allmänna valen från den klassiska tredje söndagen i september till någon gång under våren har egentligen två ursprung, dels praktiska problem med anslutning till den nya statliga budgetprocessen, dels ett principiellt argument om att förändrade maktförhållanden efter ett riksdagsval så snabbt som möjligt skall kunna få märkbara genomslag i den förda regeringspolitiken (läs: statsbudgeten). Såväl målet att få snabbare genomslag av valresultatet som att undvika disharmoni mellan höstens budgetarbete och septembervalen kan, enligt förslagsställarna, uppnås genom att riksdagsvalen anordnas tidigare på året. Huvudförslaget är alltså att flytta riksdagsvalen till våren.

Få motionärer i frågan ger någon vägledning om vid vilken tidpunkt under våren de tänker sig att allmänna val skall kunna äga rum. Det enda förslag som förekommer är att vårvalen anordnas i början av juni, när riksdagsarbetet avslutas. I kapitel 10 görs en utvärdering av i vilken utsträckning vårval är förenligt med våra idéer om den goda valrörelsen och diskuterar ett antal olika alternativa lämpliga tidpunkter för vårval.

Frågan om vårval har inte nödvändigtvis någon koppling till frågan om skilda valdagar. Vårval kan införas helt oberoende av införande av skilda valdagar, och tvärtom. I princip skulle vissa val kunna förläggas till våren medan andra val anordnas på hösten enligt nuvarande ordning. De framförda argumenten för vårval – snabbare genomslag-

argumentet och budgetprocessargumentet – pekar dock i riktning mot att VDPWOLJD val, inte bara riksdagsvalen, i så fall skulle flyttas från

hösten till våren. Den kommunala och statliga budgetprocessen är nämligen, efter omläggningen av den statliga, numera i fas med varandra kalenderårsvis.

$WW VLD RP IUDPWLGHQ

Forskare har, lika litet som någon annan, tillgång till några kristallkulor. Någon säker kunskap om framtiden kan inte åstadkommas. I det här sammanhanget är forskningens uppgift att stärka politikers beslutsunderlag och lämna ett värdefullt bidrag till den pågående författningspolitiska debatten. Med värdefullt bidrag avses i det här fallet a) en aktuell översikt över det internationella forskningsläget, b) en kartläggning av de för- och motargument som förts fram såväl historiskt som i 1990-talsdebatten och c) empiriskt grundad kunskap om nuvarande förhållanden i Sverige, i jämförbara länder och, så långt det är möjligt, i familjen av demokratiska länder.

SOU 2001:65

,QOHGQLQJ 17

 

 

I de delstudier som här presenteras kommer såväl anhängare som motståndare till förslagen om skilda valdagar och vårval att kunna finna stöd för egna uppfattningar. Flera av forskningsresultaten kommer att fungera som korrektiv i den pågående debatten och därmed bli en del av en för debattörerna gemensam verklighetsuppfattning. De slutsatser och värdeomdömen som framförs i rapporten är våra egna i egenskap av oberoende forskare.

Mot bakgrund av forskningsresultaten är det sedan möjligt för debattörer och allmänhet att värdera giltigheten i huvudargumenten för och emot en reformering av det svenska valsystemet. I vilken utsträckning är argumentet grundade i rimliga verklighetsbeskrivningar och i vilken utsträckning handlar det om önsketänkanden? I vilken utsträckning kan de framtidsscenarier för den svenska demokratin som målas upp vinna stöd i empirisk forskning?

18 ,QOHGQLQJ

SOU 2001:65

 

 

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 19

 

 

2 Från skilda valdagar till gemensam

valdag

+DQQD .MHOOJUHQ

Frågan om valen till riksdag samt regionala och kommunala fullmäktige bör ske på samma dag eller vid skilda tillfällen kan i förstone synas vara en teknisk institutionell fråga. Men som mycket forskning har visat är institutionella lösningar av stor betydelse i ett politisk system. Detta av i huvudsak två skäl. För det första reglerar institutionella ordningar hur den politiska makten fördelas mellan olika aktörer och organisationer i ett politiskt system. Ett vanligt exempel i dessa sammanhang är valsystem som på ett tydligt sätt påverkar olika partiers möjlighet att få en plats i parlamentet och därmed påverkar politiken. För det andra utgör dessa institutionella lösningar normativa ordningar, som visar på hur man i ett politiskt system uppfattar att makt bör fördelas. Till exempel ger regleringen av de olika politiska organens uppgifter och relationer till varandra i en konstitution uttryck för hur man i detta system uppfattar att maktfördelningen mellan dessa organ bör se ut. Den säger något om synen på det goda styret i ett politiskt system (se t. ex. Ashford 1986, Hall 1986, Goldstein 1988, March och Olsen 1989, Skocpol 1992, Steinmo och Thelen 1992, Rothstein 1992, Weir 1992, Pierson 1993, Pierson 2000).

Varför är då detta konstaterande relevant för forskningen om skilda valdagar? Det är relevant därför att det påverkar utgångspunkten för kapitel 2 och 3, nämligen att valdagens placering inte bör betraktas som

en enbart teknisk fråga utan en fråga som är relaterad till frågan om KXU PDNW I|UGHODV RFK E|U I|UGHODV mellan olika nivåer i ett politiskt sy-

stem. En ändring i denna institutionella ordning kan därför ha konsekvenser för politikens sätt att fungera i ett politisk system. Hela denna antologi handlar just om att undersöka på vilket sätt valdagens placering påverkar det politiska systemet på olika beslutsnivåer i det poli- tiska systemet.

I kapitel 2 och 3 läggs grunden för de övriga empiriska undersökningarna i antologin. Här görs dels en historisk genomgång av de viktigaste förändringarna i regleringen av valdagens placering under 1900-talet, dels en analys av vilka lösningar partierna i den politiska

20 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

debatten över tid har förordat och med vilka argument de har försvarat och kritiserat olika lösningar.

I detta kapitel redovisas huvuddragen i den förändring som skett vad

gäller regleringen av valdagens placering över tid. Syftet med genomgången är att ge en bild av KXU GHQ LQVWLWXWLRQHOOD RUGQLQJHQ IDNWLVNW KDU VHWW XW Dessutom tjänar den till att identifiera de tillfällen

då valdagens placering har diskuterats i Sverige. Som utgångspunkt för kapitlet diskuterar jag först hur valdagen kan placeras i ett politiskt system och vilka beslutsnivåer som är relevanta att inbegripa då vi talar om gemensam valdag respektive skilda valdagar. Även om termerna i den svenska debatten på senare år har fått en mycket bestämd innebörd är det ändå viktigt att fästa uppmärksamheten vid att det finns olika varianter av skilda valdagar och gemensamma valdagar.

3ODFHULQJ DY YDO Sn ROLND EHVOXWVQLYnHU ± KXU NDQ GHW VH XW"

Placeringen av valdagarna till politiska församlingar på olika politiska nivåer är inte en stor fråga i den litteratur som finns kring valsystemens utformning. I denna litteratur är det primärt frågor kring proportionellt eller icke-proportionellt valsystem, mandatfördelningsmetoder, samt nominerings- och kandidatprocedurer som upptar det mesta av utrymmet. Även om de flesta som forskar kring valsystem menar att regelverket kring valsystemen är viktigt för att bestämma villkoren för politiken, så är det framför allt system på nationell nivå som har studerats. Hur de lokala och regionala valen är utformade i relation till de nationella valen och dess betydelse uppfattas som mindre intressant (se t. ex. Grofman & Lijphart 1986, Reeve & Ware 1992, Lijphart 1994, Blackburn 1995, Norris 1998). Valdagens placering uppfattas inte som en principiellt viktig fråga. I de flesta länder är frågan överhuvudtaget inte aktuell.

Med utgångspunkt från det som trots allt finns skrivet går det snabbt att konstatera att en ordning som den svenska, där den gemensamma valdagen för riksdagen, landstingen och kommunerna är reglerad i vallagen alltjämt är unikt. Detta framgick bland annat av den översikt över valsystem i olika länder som gjordes i samband med Folkstyrelsekommitténs arbete på 1980-talet (se t. ex. DsJu 1986: 1). I den mån det i andra länder finns samordning mellan val på olika nivåer är det främst mellan delstatlig nivå, regional nivå och kommunal nivå. Men denna samordning är sällan reglerad i lag utan är resultatet av ett det är praktiskt att förlägga val som hålls under samma år till samma dag. Resultatet är att det ibland hålls val gemensamt, ibland inte.

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 21

 

 

I Norge diskuterades nyligen ett införande av gemensam valdag, i samband med Valglovsutvalgets utredning av det norska valsystemet (NOU 2001:3). Arbeiderpartiets representant i utredningen förordade en övergång till ett system med gemensam valdag för att få upp valdeltagandet i kommunvalen. Majoriteten var dock för ett bibehållande av den skilda valdagen.

Den ordning som tillämpas i Norge liknar den som Sverige hade innan införandet av enkammarriksdagen 1970. Lokala och regionala val hålls på samma dag i september månad var fjärde år. Man har alltså gemensam valdag för kommunstyres- och fylkestingsvalen, men dessa val är i sin tur skilda från det nationella valet. Stortingsvalet hålls överlappande med kommunvalen vart fjärde år, vilket innebär att val hålls vartannat år. Valens placering regleras i såväl grundlagen som vallagen (Grunnloven §54). Vilken vecka som valet ska förläggas till regleras inte, men vad gäller veckodag är riktmärket att valet bör hållas på en måndag (Valgloven §24).

Regleringen är precis och lämnar inte något utrymme för de regionala och kommunala politiska församlingarna att själva lägga fast tiden för när val ska hållas. Dessutom är tidpunkten på året, september månad, densamma för valen på alla nivåer vilket gör att det finns en regelbundenhet i valen som ger stabilitet och förutsägbarhet. I Norge finns inte någon upplösningsmöjlighet av parlamentet, eller av lokala och regionala församlingar. Detta gör att val i princip aldrig hålls i någon annan månad än september eller med mer eller mindre än två års intervall.

Man kan alltså säga att man i Norge har haft den motsatta diskussionen till den vi nu har i Sverige, men att nackdelarna med gemensam valdag jämfört med skild valdagar ändå ansågs för stora. I den norska utredningen, precis som i den tidigare svenska debatten, om valdagens placering blir det tydligt att gemensam valdag och skilda valdagar finns i olika varianter. Vid analysen av den svenska regleringens utveckling är det därför viktigt att tänka igenom alternativen till dagens gemensamma valdag, där val till riksdag, landsting och kommuner hålls på samma dag. Hur skulle det kunna se ut?

Skilda valdagar finns i många olika varianter, eftersom det är möjligt att hålla alla val på skilda dagar eller att slå ihop några av dem. Till exempel kan kommunalval och landstingsval hållas på samma dag, men separat från riksdagsvalen. Eller så kan de regionala landstingsvalen hållas samma dag som riksdagsvalen, men separat från

22 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

kommunalvalen. Graden av samordning mellan olika val kan alltså variera även i system med skilda valdagar. 1

Vad gäller termen gemensam valdag så innebär den i princip att alla val på olika politiska nivåer hålls samtidigt. I det nutida svenska språkbruket handlar det här om valen på lokal, regional och rikspolitisk nivå. De kyrkopolitiska valen har i Sverige varit åtskilda från övriga val och alltså inte inkluderats i termen gemensam valdag. Dessutom har det svenska EU-medlemskapet sedan 1995 inneburit att vi också måste ta ställning till om gemensam valdag ska inbegripa EU-nivån. Så som termen vanligen används inbegrips inte denna nivå när man talar om gemensam valdag i den svenska kontexten. Däremot tas den federala nivån med i diskussion när man i tidigare utredningar har tittat på valdagens placering i federala stater som till exempel USA och Tyskland (se t.ex. DsJu 1986: 1).

Den analysram som ligger till grund för analysen av regleringen av valdagens placering ser ut som i figur 2.1. Jag utgår här ifrån fyra viktiga nivåer i det politiska systemet: den federala/konfederala, den statliga, den regionala och den lokala (se t. ex. Hague, Harrop och Breslin 1998). Valen till dessa nivåer kan antingen ske på en gemensam valdag för alla valen eller olika varianter av skilda valdagar.

EU-valen tas med i diskussionen från det att Sverige blev medlem i EU. Termen gemensam valdag förbehåller jag dock till de tre övriga nivåerna, eftersom det är den vedertagna definitionen i den svenska terminologin och det dessutom är denna terminologi som används i utredningsdirektiven. Om mandatperioden för EU-valen hade varit densamma som för övriga svenska val hade den gemensamma valdagen även kunnat innefatta EU som beslutsnivå. Eftersom så inte är fallet är den enda samordning som nu är möjlig att lägga valen vid samma tidpunkt på året. Då skulle de kunna hållas gemensamt vart tjugonde år.

1 Dessutom kan man ha ordningar med successiv förnyelse av folkvalda församlingar (som t. ex. den amerikanska senaten där en tredjedel av ledamöterna väljs vartannat år). En annan variant är att ha ett system med rullande val. I Sverige skulle det kunna innebära att en fjärdedel av Sveriges kommuner gick till val varje år.

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 23

 

 

)LJXU Olika beslutsnivåer och valdagens placering 2

 

 

 

9DO WLOO

 

 

)HGHUDWLRQ

 

 

 

 

 

 

 

.RQIHGHUD

 

6WDW

 

 

5HJLRQ

 

/RNDO QLYn

WLRQ

 

 

 

 

 

 

 

*HPHQ VDP YDOGDJ

Sn DOOD

9DO QLYnHU

GDJDUQDV

SODFHULQJ

6NLOGD YDOGDJDU L ROLND YDULDQWHU

Valssystemets utseende och placeringen av valdagen har över tid behandlats i flera olika lagar. De viktigaste av dessa är regeringsformen, riksdagsordningen, vallagen för riksdagen och kommunala vallagar (numera en enda vallag). Vilka lagar som tagit upp frågan om valdagens placering samt regleringens innehåll har varierat över tid. Den bild av utvecklingen som tecknas i detta kapitel visar att vi har gått från ett system där valdagens placering reglerades i en rad olika lagar och där samordningen mellan val på olika nivåer var obefintlig, till dagens system med en gemensam valdag som är reglerad i vallagen. Utvecklingen har gått från ett system med olika placering av valdagar på året och olika mandatperioder för olika politiska nivåer, till ett system där alla borgerliga val förutom EU-valet hålls på samma dag vart fjärde år. Det har skett en avsevärd koncentrering av valen. En lång trend som vid ett återinförande av skilda valdagar skulle brytas.

2 Kyrkovalen i svenska kyrkan, som innan 2000 var en statskyrka, ingår fram till år 2000 i de lokala valen, eftersom de högre nivåerna inom kyrkan valdes indirekt genom val på kyrkokommunal nivå (kyrkofullmäktigevalen). Den federala/konfederala nivån har också tagits med, eftersom Sverige numera är medlem i EU. Under den tidigare delen av regleringens utveckling i Sverige är dock denna kategori inte relevant

24 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

7LGHQ I|UH ± /LWHQ VDPRUGQLQJ DY YDOHWV SODFHULQJ

Före omläggningen av valsystemet 1907-1909 var rösträtten starkt begränsad och graderad. Valsystemet var byggt på ett majoritetsvalssy- stem och valdagens placering var inte föremål för reglering i en central vallag utan var reglerad i lagstiftningen för respektive politisk nivå. Endast allmänna bestämmelser återfanns i riksdagsordningen. 1909 infördes en specifik vallag med detaljerade regler för hur riksdagsvalen skulle gå till i hela landet (Esaiasson 1990: 110, 1909 års vallag för riksdagen). Standardiseringssträvandena från statens sida blev tydligare och en viss inskränkning skedde därmed i kommunernas bestämmanderätt i dessa frågor.

Hur reglerades då valdagens placering i 1909 års lag om val till riksdagen samt i vallagarna för regional och lokal politisk nivå? Valen till andra kammaren, landstinget och vissa städer, samt till kommunfullmäktige var placerade på olika delar av året. Val till andrakammaren skedde i september, landstingsvalet samt stadsfullmäktigevalet till Stockholm hölls i mars och kommunfullmäktigevalet hölls i december (SOU 1965:74).Vid sidan av denna spridning över året var dessutom valen förlagda till olika år. Mandatperioden för andra kammaren var tre år medan mandatperioden till landstingen respektive stads- och kommunfullmäktige var fyraårig. De regionala valen genomfördes dessutom rullande, vilket innebar att hälften av ledamöterna i dessa församlingar valdes vartannat år. Följaktligen genomfördes landstingsvalen och kommunfullmäktigevalen under samma år, medan andrakammarvalet vanligtvis hölls ett annat år.

I figur 3 sammanfattas de viktigaste dragen i regleringen vad gäller valdagens placering. Den ordning som gällde innebar en långtgående spridning av valen och att val genomfördes relativt ofta. Mellan 1910 och 1920 genomfördes hela 14 val vid olika tidpunkter. 3 Denna mängd val ledde till ett lågt valdeltagande och en valtrötthet hos både väljare och partier. Detta faktum bildade tillsammans med rösträttsreformerna bakgrunden till de krav som mellan 1910 och 1920 började resas i riksdagen på att förlänga mandattiden till andrakammarvalet samt till en strävan mot en större koncentrering av de olika valen vad gällde dess placering under året.

3 Det stora antalet val berodde även på de andra förändringar som gjordes i valsystemet och i rösträtten vilket innebar att det blev en tillfällig anhopning av val i slutet av denna period.

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 25

 

 

)LJXU Lagstiftning 1909-1919

6NLOGD YDOGDJDU

 

 

9DO WLOO

 

6WDW

 

5HJLRQ

/RNDO

 

 

 

Val till

Val till landstingen

Val till

 

andrakammaren L

vartannat år L PDUV

stadsfullmäktige

 

VHSWHPEHU vart

månad, med en

och

 

tredje år. Inte en

fyraårig

kommunalfullmäkti

 

lagfäst gemensam

mandatperiod.

ge vart fjärde år L

 

dag över hela riket.

Successiv förnyelse

GHFHPEHU. Val till

Indirekta val till

av ledamöterna där

Stockholms

 

första kammaren

hälften av

stadsfullmäktige

 

varje år med en

ledamöterna valdes

skedde dock i mars

 

sexårig

vartannat år.

precis som

 

mandatperiod.. De

 

landstingsvalen.

 

indirekta valen

 

Successiv förnyelse

 

innebar att

 

av ledamöterna där

 

kammaren valdes

 

hälften av

 

av landstingen och

 

ledamöterna valdes

 

de städer som inte

 

vartannat år.

 

deltog i landsting.

 

 

 

Successiv förnyelse

 

 

 

av 1/6 av

 

 

 

ledamöterna varje

 

 

 

år.

 

 

 

 

3HULRGLFLWHW 1910,

 

3HULRGLFLWHW $. 1911,

1912/1914, 1916/1918

3HULRGLFLWHW 1910,

1914, 1917, 1920

(successiv förnyelse,

1912/1914, 1916/1918

 

 

50% av landstingen

(successiv förnyelse,

 

 

varje gång)

50% av landstingen

 

 

 

varje gång)

.lOORU: Regeringsformen 1809, Riksdagsordningen 1866, Lag om val till riksdagen 1909. Förordning om landsting 1862, Förordning om kommunalstyrelse på landet 1862, Förordning om kommunal styrelse i stad 1862.

± PRW NRQFHQWUHULQJ DY YDO VRP HQ NRQVHNYHQV DY GHPRNUDWLQV LQI|UDQGH

Frågan om att samordna valdagarna på olika nivåer vad gäller valdag, började drivas i riksdagen 1917 och framåt. Varför dök då frågan upp just vid denna tidpunkt? Det uppenbara svaret är att ett sammanförande av valdagarna blev akut som en konsekvens av rösträttsreformen och

26 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

det nya valsystem som infördes genom beslut av två riksdagar 1907 och 1909. Under det följande decenniet genomfördes dessutom ytterligare utvidgning av rösträtten, bland annat till kvinnor och på kommunal nivå. Genom dessa reformer blev de tidigare institutionella anordningarna omoderna vilket ledde till praktiska problem. Det tidigare röstningsförfarandet var nämligen anpassat till en begränsad valmanskår. Med fler väljare blev den administrativa apparaten kring valen otymplig och nya krav ställdes på partiernas sätt att driva en aktiv valkampanj (Esaiasson 1990).

Systemets otymplighet ledde till vad man i debatten kallade YDO WU|WWKHW bland såväl medborgarna, partierna och de som skötte admini-

strativa uppgifter kring valens utförande. Demokratiseringen ledde därför till ytterligare reformer som syftade till att koncentrera och få ned antalet val (SOU 1965:54 bilaga 22).

Redan 1912 lades motioner fram med förslag på en förlängning av mandatperioden för andra kammaren från tre till fyra år (Mot. FK 1912

– 17, 18 Samuel Clason, nationella partiet/högerpartiet). Först 1919 genomfördes en sådan förlängning av mandatperioden. Samtidigt förlängdes mandatperioden för första kammaren från 6 till 8 år.

Riksdagen beslutade nu också att valdagen för andrakammarvalet skulle ske samtidigt i hela landet, den tredje söndagen i september. Skälet till att förlägga valet till en söndag var att detta var veckans enda arbetsfria dag, vilket underlättade för väljarna att ta sig till vallokalen. Dagens placering av riksdagsvalet lades således fast redan här.

Parallellt skedde en reformering av valen till lokala och regionala församlingar. För det första togs den successiva förnyelsen av dessa organ bort. Alla kommunala församlingar kom nu att väljas i sin helhet på en och samma gång. För det andra fattades beslut om koncentrering och samordning av val. Val till kommunala organ (alltså både på regional och lokal nivå) och val till andrakammaren hölls nu alternerande vartannat år, med fyraåriga mandatperioder. Här var dock inte regleringen lika specificerad som för andrakammarvalet där val hölls på samma dag i hela landet. Kommunal- och stadsfullmäktigevalen hölls under perioden 16 september till 30 november, medan landstingsvalet i princip hölls samtidigt som andrakammarvalet (SOU 1965:54 bilaga 22).

Kommunal- och stadsfullmäktigevalen var fortfarande tidsmässigt separerade från landstingsvalen. Detta var något som i debatten kom att kritiseras. Flera motionärer menade att reformen att förlägga valen ungefär samtidigt, det vill säga på hösten, inte ledde till de fördelar som var syftet med reformen. Om man bodde långt från vallokalen blev det inte lättare om valen hölls med någon månads mellanrum än om de

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 27

 

 

hade hållits vid separata år och tidpunkter på året 4. Resultatet blev att det 1926 öppnades upp för ett frivilligt sammanförande av landstingsval och kommunfullmäktigeval, något som tidigare inte hade varit tillåtet.

Den 13:e september sattes ut som första dag för kommunalval, vilket ledde till att de regionala och lokala valen i allt större utsträckning kom att hållas samtidigt av praktiska skäl. Först 1936 sammanfördes stadsfullmäktigevalen i hela landet och landstingsvalen till samma dag, tredje söndagen i september. Det innebar att andrakammarvalen och val till de församlingar som valde förstakammaren ägde rum på samma dag, men inte samma år (prop 1936 – 12, socialdemokratisk regering). År 1942 togs beslut om att även val till kommunfullmäktige skulle hållas tredje söndagen i september, alltså samtidigt som valen till stadsfullmäktige och landsting. Därmed hade den ordning som gällde fram till enkammarriksdagens införande lagts fast.

Som framgått gick vi i Sverige under loppet av 27 år, 1919-46, från ett system där valen hölls vid olika tidpunkter såväl vad gällde de lokala och regionala valen samt andrakammarvalen till ett system där val på samtliga nivåer hölls på samma dag på året. Eftersom de inte hölls samma år och förstakammarvalet var indirekt och successivt går det dock inte att tala om gemensam valdag i dagens mening.5 Det hade skett en samordning, en koncentrering av valdagen, men vi hade fortfarande ett system med skilda valdagar6.

4se t.ex. Mot AK 1921-27: 1-2, Adolv Olsson socialdemokrat, Mot. AK 1924- 12: Adolv Olsson m.fl. socialdemokrat, Mot. AK 1925-23 Adolv Olsson m.fl. socialdemokrat.

5Fortfarande var dock valen till kyrkofullmäktige och municipalsamhällena åtskilda från övriga val. Municipalsamhällen var en organisatorisk enhet som var underordnad kommunerna och hade vissa beslutsbefogenheter.

6Systemet är i stort sett det samma som Norge har för närvarande (NOU 2001:3).

28 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Valdagens placering 1919-1968

6NLOGD YDOGDJDU

 

 

9DO WLOO

 

 

 

6WDW

 

5HJLRQ

/RNDO

 

 

 

 

 

Val till

Val till landstingen

Val till

 

 

andrakammaren 3:e

alternerande med

 

stadsfullmäktige

 

 

söndagen i

andrakammarvalen

 

och

 

 

september vart

vartannat år 3.e

 

kommunfullmäktig

 

 

fjärde år

söndagen i

 

e vart fjärde år (13

 

Indirekt val till

september

 

september till 30

 

 

förstakammaren

 

 

november resp. 13

 

 

vart åttonde år.

 

 

september till 20

 

 

Successiv förnyelse

 

 

oktober).

 

 

av ledamöter där

 

 

 

 

omröstning om en

 

kommunfullmäktig

 

 

1/8 av mandaten

 

 

eval fick nu hållas

 

 

sker varje år.

 

 

samtidigt som

 

 

 

 

 

landstingsvalen om

 

 

 

 

 

kommunerna så

 

 

 

 

 

beslutade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stadsfullmäktigeval

 

 

 

 

 

en i alla städer

 

 

 

 

 

sammanförs med

 

 

 

 

 

landstingsvalen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla borgerliga

 

 

 

 

 

kommunala val (val

 

 

 

 

 

till

 

 

 

 

 

municipalfullmäkti

 

 

 

 

 

ge undantaget, 1:a

 

 

 

 

 

söndagen i oktober)

 

 

 

 

 

sker 3:e söndagen i

 

 

 

 

 

september

 

 

 

 

 

vartannat år

 

 

 

 

 

alternerande med

 

 

 

 

 

andrakammarvalen.

 

 

 

 

Kyrkovalen hålls

 

 

 

 

 

separat (3:sön-

 

 

 

3HULRGLFLWHW 1922,

 

dagen i oktober).

 

 

 

 

 

 

3HULRGLFLWHW 1924,

1926, 1930 osv

3HULRGLFLWHW 1922,

 

1928, 1932 osv

 

 

 

1926, 1930 osv

 

 

 

 

 

.lOOD: Regeringsformen 1809 (med ändringar fram till 1967), Riksdagsordningen 1866 (med ändringar fram till 1967), Lag om val till riksdagen 1920 , SFS 1920:796, SFS 1921:16, Kommunal vallag 1930:253, SFS 1936:76, SFS 1942:177, SFS 1968:183, Kommunallag

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 29

 

 

1953:753, 1968:184. SOU 1965:74.

 

*HPHQVDP YDOGDJ VRP UHVXOWDWHW DY NRPSURPLVV

Efter ändringarna av valdagens placering 1942 förändrades inte regleringen av den förrän 1968. Då beslutade riksdagen att införa enkammarriksdag och en gemensam valdag för kommunval, landstingsval och riksdagsval. Beslutet fattades i samband med den partiella författningsreformen i vilken valsystemet, kammarsystemet och den gemensamma valdagen ingick som viktiga komponenter. Under den period som löpte mellan dessa tidpunkter genomfördes en reformering av kommunindelningen och olika utredningar arbetade med att hitta ett förlag till ny utformning av den svenska författningen. 7 Utredningar arbetade i stort sett oavbrutet med att reformera den svenska författningen från efterkrigstiden fram till införandet av ny regeringsform 1974. På vilket sätt behandlades då frågan om valdagens placering i dessa utredningar?

År 1954 tillsattes en stor författningsutredning. Utredningen presenterade sitt slutbetänkande nio år senare (SOU 1963:17: 104 – 125).8 Den gemensamma valdagen drevs fram till denna utrednings slutbetänkande inte av något parti. Tage Erlander och stora delar av socialdemokratin betraktade den i själva verket som en dålig lösning. De borgerliga partierna förespråkade inte heller den gemensamma valdagen. Gemensam valdag var alltså inte något partis förstahandsval. Ändå kom den att tre år senare ingå i det paket som

grundlagsberedningen lade fram i sitt betänkande 3DUWLHOO I|UIDWWQLQJVUHIRUP. (SOU 1967:26, Sydow 1989). Hur kom sig då

detta?

Anledningen var att frågan om den gemensamma valdagen successivt hade kommit att sammankopplas med tvåkammarriksdagens vara eller inte vara. I de betänkanden som mer specifikt behandlade frågan om skild eller gemensam valdag knöts frågan till de indirekta valen till första kammaren i det rådande tvåkammarsystemet. Där fanns det ett valtekniskt samband mellan landstingsvalen och förstakammaren genom att landstingen valde en åttondel av

7Genom kommunidelningsreformerna 1952 och 1962-1974 så minskade antalet kommuner från cirka 2500 till 278 stycken 1974 (Gustafsson 1996: 55-70).

8Där föreslog utredningen stora förändringar i den gällande författningen. vad gällde valsystemets och kammarsystemets utformning, men något riksdagsbeslut fattades inte. Istället fortsatte utredningsarbetet och förhandlingarna mellan partierna i riksdagen

30 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

förstakammaren varje år (se t.ex. SOU 1965:74). Socialdemokraternas ledning förespråkade en fortsättning på tvåkammarsystemet och de indirekta valen till första kammaren. I motsättning däremot drev folkpartiet konsekvent linjen att en direktvald enkammarriksdag skulle införas. I början av 60-talet började även centerpartiet och högerpartiet att anamma tanken på en enkammarriksdag.

Så kom då författningsutredningens slutbetänkande 1963 där utredningsmajoriteten, tre socialdemokrater och två folkpartister, föreslog införandet av en vid ett tillfälle direktvald enkammarriksdag. Skilda valdagar skulle däremot behållas (SOU 1963:17: 104 – 125). Förslaget innebar en total upplösning av det valtekniska kommunala sambandet mellan landstingsvalen och riksdagsvalen. Eftersom förslaget inte var förankrat i vare sig socialdemokraternas partiledning eller i riksdagen gick det inte att nå konsensus kring förslaget (DsKn 1979-15:6).

Året därefter förespråkade partiledningen i samtliga borgerliga partier ett direktvalt enkammarsystem. Även socialdemokraternas partiledning övergav i detta läge tvåkammarriksdagen som ett realistiskt alternativ. Istället förespråkade partiet ett enkammaralternativ där en del av riksdagen valdes indirekt via kommunalvalen. På så sätt kunde det eftersträvade kommunala valtekniska sambandet bibehållas även i ett enkammarsystem Sydow 1989 Bibehållandet av vad man kallade ett kommunalt samband hade därmed blivit ett krav från socialdemokraternas sida för att gå med på införandet av enkammarriksdagen. Kommunpolitiken och rikspolitiken var i grunden beroende av varandra rent faktiskt, vilket innebar att det också borde finnas ett valtekniskt samband mellan dem resonerade man. Detta synsätt fick även genomslag i Länsdemokratiutredningen där utredningsmajoriteten ansåg det vara viktigt att det fanns ett samband mellan val till riksdagen och val till de båda kommunala nivåerna (SOU 1965:54). Hur sambandet mer exakt skulle se ut blev nästa förhandlingsfråga.

I detta sammanhang lanserades den gemensamma valdagen som ett alternativt sätt att bibehålla ett kommunalt samband, även om det inte längre var i rent valteknisk mening. Till en början ansågs den gemensamma valdagen av den socialdemokratiska partiledningen som en dålig lösning för att uppnå ett kommunalt samband i valet. Men i takt med att opinionen i partiet svängde och att de övriga alternativen att behålla ett kommunalt samband i valsystemet framstod som alltmer orealistiska blev även socialdemokraternas partiledning välvilligt inställda till den gemensamma valdagen (Sydow 1989).

Resultatet blev den partiella författningsreform som gällde förändringar i valsätt och kammarsystemet 1968 (von Sydow 1989: 12-

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 31

 

 

13, Sveriges grundlagar 1999: 13- 17). Beslut om gemensam valdag fattades (prop. 1968 – 27). Därmed kulminerade den koncentrering av de olika valens placering som hade inletts i och med reformerna 1919- 1921. I den kompromiss som slutligen fattades kom den gemensamma valdagen att bli den ingrediens som gjorde det möjligt att enas om en partiell författningsreform, även utan att något av riksdagspartierna

partierna var stark anhängare av den. Man framhöll i grundlagsberedningen att ´'HWWD DOWHUQDWLY lU GHQ HQGD O|VQLQJ VRP NDQ I|UHQD NUDY VRP Sn ROLND VLGRU KDU EHWHFNQDWV VRP RDYYLVOLJD GYV GHOV DWW KHOD ULNVGDJHQ VNDOO I|UQ\DV Sn HQ JnQJ GHOV DWW I|UIDWWQLQJHQ VND U\PPD QnJRQ IRUP DY VDPEDQG PHOODQ ULNVGDJVYDO RFK NRPPXQDOYDO´ (SOU 1968:26 111). Den gemensamma valdagen var

alltså förutsättningen för att enkammarriksdagen skulle kunna införas. Den gemensamma valdagen sågs av de borgerliga, särskilt folkpartiet, som mindre viktig och något man kunde accepteras för att få igenom enkammarriksdagen (von Sydow 1989). Socialdemokraterna kunde i sin tur acceptera enkammarriksdagen utan indirekta val, genom den gemensamma valdagens införande.

'HQ JHPHQVDPPD YDOGDJHQ RFK GDJHQV V\VWHP

Resultatet av den långa förhandlingen mellan partierna i såväl Författningsutredningen och Grundlagsberedningen blev alltså bland annat enkammarriksdagen och den gemensamma valdagen. I paketet med den gemensamma valdagen ingick en förkortning av mandatperioden till riksdag, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige från fyra till tre år. Att ha fyra år mellan valen ansåg Grundlagsberedningen vara en för lång tidsperiod. Från och med valet 1970 hölls därmed alla val samtidigt på lokal nivå, regional nivå och riksnivå vart tredje år. Endast kyrkofullmäktigevalet anordnades fortsatt på en annan dag än de tre borgerliga valen. Mandatperioden stadgades precis som tidigare i regeringsformen, medan valdagens placering endast reglerades i allmänna vallagen, kommunala vallagen, kommunallagen och delvis i riksdagsordningen (SFS 1968:184, SFS 1969:22, SFS 1974:152 – RF 1974 3 kap 3§, RO 1974 1 kap 1§). Detta att den gemensamma valdagen inte var grundlagsreglerad bidrog till att den accepterades av de borgerliga partierna. Det var ett beslut som man trodde skulle gå att riva upp relativt lätt (Sydow 1989, AK 1968-25). 9

9 I regeringsformen stadgas mandatperiodens längd och i riksdagsordningen stadgas att val hålls i september. Den hänvisning till vallagen som tidigare fanns i riksdagsordningen är numera bortagen.

32 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

Efter införandet har den gemensamma valdagen försvarats av såväl socialdemokraterna och vänsterpartiet, trots att socialdemokraterna från första början föredrog andra lösningar för att bibehålla ett kommunalt samband mellan valen. När väl enkammarriksdagen hade införts betraktades den gemensamma valdagen som det enda möjliga sättet att bevara ett samband mellan kommunalvalen och riksdagsvalet.

Eftersom gemensam valdag var resultatet av en kompromiss kom den mycket snart efter sitt införande att kritiseras. Precis som reformerna mot en ökad koncentrering av valen 1921, 1936 och 1942 hade lett till fortsatta motioner som ville se en annan lösning, fortsatte kritiken även efter införandet av gemensam valdag. Nu var det dock de som ville återgå till en ordning med skilda valdagar som stod för kritiken. Från de borgerliga partierna väcktes motioner med krav på införande av skilda valdagar eller om utredning av en övergång till skilda valdagar. Här fanns olika förslag. Dels fanns det de som ville se en återgång till den ordning som rådde innan den partiella författningsreformen, dels fanns det förslag som gick ut på att val hölls

i en tredjedel av kommunerna varje år. I det senare fallet handlade det således om rullande valdagar. Motionerna avslogs, bland annat med hänvisning till den pågående utredningen om kommunal demokrati. 10

I slutet av 1970-talet utvärderades effekterna av skilda respektive gemensam valdagar i en rapport från kommunaldemokratiska kommittén (DsKn 1979 – 15). Utredningen hade tillsatts som en konsekvens av de många motioner som hade förts fram med förslag om återgång till skilda valdagar. Utgångspunkten var då liksom nu att pröva de antaganden om konsekvensen av valdagens placering som gjordes i de vanligaste argumenten för och emot skilda och gemensamma valdagar. I början av 1980-talet kom också grundlagskommittén med ett betänkande där frågan om valdagens placering togs upp. Den borgerliga majoriteten föreslog en återgång till fyraåriga mandatperioder och den ordning med skilda valdagar som hade tillämpats innan författningsreformen var ett faktum. Socialdemokraterna och vänsterpartiet var för ett bibehållande av treårig mandatperiod och gemensam valdag (SOU 1981:15). Något beslut fattades inte på grund av oenigheten och regeringsskiftet 1982, men utredandet av frågan fortsatte, först i en arbetsgrupp och senare i folkstyrelsekommittén. När folkstyrelsekommittén kom med sitt betänkande var positionerna mellan partierna fortfarande låsta. Socialdemokraterna och vänsterpartiet propagerade för att behålla det

10 Se t. ex. Mot 1971 – 524, Mot. 1973 – 1861, Mot. 1974 – 142, 1975 – 676, mot. 1975/1976 – 914, Mot. 1976/1977 – 587, 996, Mot. 1977/1978 – 643, Mot. 1978/1979 – 403, 570, Mot. 1979/1980 – 264).

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 33

 

 

rådande systemet, medan de borgerliga partierna ville återgå till det gamla systemet med skilda valdagar och fyraårig mandatperiod (SOU 1987:6 299, prop 1987/88:22). Inga ändringar gjordes i systemet heller denna gång.

Däremot ändrades bestämmelsen om mandatperiodens längd i regeringsformen 1994 och fyraårig mandatperiod infördes. Därmed hade de borgerliga partierna fått igenom ena delen av de krav de tidigare haft (SFS 1994:1469). Den gemensamma valdagen låg fast, trots att införandet av treårig mandatperiod i samband med författningsreformen hade varit en konsekvens av införandet av den gemensamma valdagen.

Samma år röstade svenska folket ja till medlemskap i EU, vilket innebar att ytterligare ett val tillkom – valet till EU-parlamentet. Detta innebar att regler om detta vals placering tillkom i den svenska lagstiftningen och att vi fick ytterligare en politisk nivå att ta hänsyn till. Valdagens placering styrdes av det europeiska regelverket. Mandatperioden är där till skillnad från i Sverige fem år och val hålls en söndag i juni (SFS 1995:374, Vallagen 1997:157). Detta innebär att valet till EU-parlamentet inte inbegrips i den gemensamma valdagen utan hålls separat. Endast undantagsvis äger Europaparlamentsvalet rum samma år som övriga svenska val (t.ex. år 2014 med bibehållen lagstiftning).

I figur 2.4 sammanfattas de viktigaste förändringarna i valdagens placering från 1970 fram till idag. Förutom de förändringar jag redan har nämnt kom regleringen av kyrkovalen till svenska kyrkan att i och med skilsmässan från staten 2000 att bli en helt intern kyrklig angelägenhet (Kyrkoordning för svenska kyrkan kap 33).

Frågan om valdagens placering har sedan folkstyrelsekommitténs betänkande fortsatt att tas upp i riksdagen dels genom motioner i stort sett varje år, dels i överläggningar mellan partierna. Som en följd av ändringen av mandatperiodens längd till fyra år samt förändringen av budgetprocessen tog frågan om valdagens placering ny fart i riksdagen. Flera motioner skrevs årligen med krav på införande av skilda valdagar samt vårval från de borgerliga partierna och miljöpartiet. 11 Till slut blev det därför återigen dags att utreda frågan. En ny författningsutredning tillsattes och frågan behandlades av demokratiutredningen. Demokratiutredningen tog i sitt slutbetänkande (SOU 2000:1) ställning för en återgång till skilda valdagar (1999/2000:KU2, dir. Dir. 2000:21).

11 Se bland annat 1992/1993: KU51997/98 KU26, KU 199/2000: KU02.

34 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

 

 

 

 

)LJXU Valdagens placering 1970 till idag

 

 

 

 

 

9DO WLOO

 

 

 

(8

6WDW

5HJLRQ

/RNDO

 

 

 

 

 

 

 

Val till riksdagen den

Val till landsting den

Val till

 

 

3:e söndagen i

3:e söndagen i

primärkommun den

 

 

september vart tredje

september vart tredje

3:e söndagen i

 

 

år

år

september vart tredje

 

 

 

 

år

 

 

 

 

 

 

 

 

Val till riksdagen den

 

 

*HPHQVDP

 

3:e söndagen i

Val till landsting den

Val till

YDOGDJ

 

september vart fjärde

3:e söndagen i

primärkommun den

 

 

år

september vart fjärde

3:e söndagen i

 

 

 

år

september vart fjärde

 

 

3HULRGLFLWHW

 

år

 

 

1970,1973, 1976,

 

 

 

 

 

1979, 1982, 1985,

3HULRGLFLWHW

3HULRGLFLWHW

 

 

1988, 1991, 1994,

1970,1973, 1976,

1970,1973, 1976,

 

 

1998

1979, 1982, 1985,

1979, 1982, 1985,

 

 

 

1988, 1991, 1994,

1988, 1991, 1994,

 

 

 

1998

1998

 

 

 

 

 

 

 

Val till

 

 

Fortsatt separata val

 

Europaparlamentet

 

 

till kyrkofullmäktige.

 

söndag i juni vart 5:e

 

 

 

 

 

år, torsdag till

 

 

 

 

söndag i samma

 

 

Kyrkoval intern

 

vecka i hela Europa.

 

 

angelägenhet för

 

 

 

 

svenska kyrkan. Val

 

 

 

 

vart fjärde år 3:e

6NLOGD

 

 

 

söndagen i

YDOGDJDU

 

 

 

september.

 

3HULRGLFLWHW

 

 

3HULRGLFLWHW

 

1995 (ej ordinarie),

 

 

1970,1973, 1976,

 

1999, 2004

 

 

1979, 1982, 1985,

 

 

 

 

1988, 1991, 1994,

 

 

 

 

1998

 

 

 

 

 

(Kyrkoval: 2001,

 

 

 

 

2005)

 

 

 

 

 

 

 

.lOORU: Regeringsformen 1974, Riksdagsordningen 1974, Vallagen 1972:620, 1997:157, SFS 1994:1469, SFS 1994:998, SFS 1995:374, Kyrkoordning för svenska kyrkan kap. 33.

SOU 2001:65

)UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ 35

 

 

)UnQ OLWHQ VDPRUGQLQJ WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

Som framgått av den historiska översikten så har regleringen av valdagens placering under 1900-talet gått mot allt starkare koncentrering av de svenska valen. Denna utveckling bröts emellertid 1995 i och med att vi fick en ny politisk nivå och ett nytt val i Sverige, nämligen EU-parlamentsvalet. Återigen splittrades det enhetliga systemet med gemensam valdag upp. Men i jämförelse med de förhållanden som rådde i början av seklet – en ordning med olika mandatperioder, val i olika månader på året, indirekta val och rullande valperioder – så innebär dagens gemensamma valdag en jämförelsevis stor koncentrering av valen. Val hålls betydligt mer sällan numera trots att EU-valen tillkommit.12

Frågan om valdagens placering har under hela 1900-talet varit knuten till andra frågor i valsystemets och författningens utformning i stort. Att processen mot en koncentrering av val på olika nivåer inleddes runt 1920 var en konsekvens av rösträttsreformerna och införandet ett proportionellt valsystem. På samma sätt knöts frågan i arbetet med förnyelsen av författningen under efterkrigstiden till andra grundlagsfrågor. Den gemensamma valdagen var där förutsättningen för införandet av en direktvald enkammarriksdag, och ledde i sin tur till en förkortning av mandatperioden till riksdag, landsting och kommuner till tre år. På 1990-talet sammankopplades frågan återigen med mandatperiodens längd, där en förlängning av mandatperioden till fyra år av den skilda valdagens förespråkare ansågs bidra till den skilda valdagens attraktionskraft.

Att skilda valdagar kan existera i en rad olika former, och att den har existerat i en rad olika former, står också klart. Det är möjligt att ha alla val på olika år och olika dagar. Det är dessutom möjligt att ha rullande val där val hålls i några kommuner åt gången eller successiva val där endast del av en folkvald församling väljs vid val. En lösning som inte förverkligats i det svenska systemet är att hålla samman regionvalen och riksdagsvalet, men hålla kommunalvalen separat. I Norge diskuterades detta alternativ av Valglovsutvalget, men föll där inte i god jord.

12 Då det hölls 14 val vid olika tillfällen mellan 1910 och 1920 så kommer det mellan 1994 och 2004 att ha varit sex valtillfällen (men 12 val) om vi undantar folkomröstningarna. Om ett system med skilda valdagar hade tillämpats under samma period hade det inneburit nio valtillfällen. Jfr med resonemang i kapitel 4.

36 )UnQ VNLOGD YDOGDJDU WLOO JHPHQVDP YDOGDJ

SOU 2001:65

 

 

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 37

 

 

3 Debatten om valdagens placering

+DQQD .MHOOJUHQ

”Det är icke ofta jag yttrar mig i konstitutionella frågor, och jag skulle icke heller begärt ordet idag, om vi icke här hade att behandla en ‘gammal bekant’. Det har varit min strävan under 30-årig politik, att vi skulle få en enda valdag [för andrakammarvalen och landstingsvalen]” (AK 1919-42:63, finansminister Thorsson, s).

Detta uttalande gjordes 1919 i samband med en diskussion om att sammanföra landstingsvalen och andrakammarvalen till samma valdag.

Tillsammans med genomgången i kapitel 2 visar det att frågan om gemensam eller skild valdag då liksom nu var en ´JDPPDO EHNDQW´.

Frågans långa historia motiverar en analys av hur man i politisk debatt har argumenterat under 1900-talet. Hur har partierna i riksdagen argumenterat för olika sätt att placera valdagen? För att besvara denna fråga görs i detta kapitel en analys av debatten kring valdagens placering och de argument som har använts.

Debattanalysen syftar till att ge en bild av de svenska partiernas syn på önskvärda konsekvenser av valdagens placering samt dess faktiska konsekvenser. Att skilja mellan önskvärda konsekvenser och faktiska konsekvenser av valdagens placering är centralt med tanke på innehållet i resten av antologin. Där utvärderas konsekvenserna av en övergång till skilda valdagar. För att resultaten i denna utvärdering ska kunna ligga till grund för handlingsrekommendationer är det centralt att slå fast vilka mål resultaten ska värderas mot (jfr Vedung 1991, Fischer 1996). Genom att studera vilka mål som har ansetts önskvärda i svensk debatt och vilka syner på faktiska konsekvenser de hör ihop med kan resultaten i antologin sättas in i sitt värdemässiga sammanhang. I detta sammanhang ingår också övergripande syner på hur det demokratiska systemet bör fungera. I slutet av kapitlet ställer jag därför de mål som har förekommit i den svenska debatten i relation till olika demokratisyner.

38 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

+XU DQDO\VHUDV DUJXPHQWHQ I|U JHPHQVDP YDOGDJ UHVSHNWLYH VNLOGD YDOGDJDU"

Hur kan vi då analysera argumenten för och emot skild eller gemensam valdag? Som jag redan i inledningen diskuterade är den viktigaste distinktionen här mellan argument som bygger på uppfattningar om vilka mål som är önskvärda och uppfattningar om olika åtgärders konsekvenser (se t.ex. Hermansson 1984, Weir 1992, Goldstein och Keohane 1993, Demker 1993). Den första typen av argument framhåller vissa mål som utgångspunkten för att bedöma den förda politiken. Den andra typen av argument berör den inom policy- och utvärderingsforskningen centrala frågan om konsekvenser av en förändring i den förda politiken.

I realiteten är föreställningar om hur det bör vara och hur de faktiskt är nära knutna till varandra i politisk debatt. Att göra en distinktion mellan de olika typerna av argument är dock centralt om man ska kunna föra ett rationellt samtal om vilken institutionell lösning som är önskvärd, bra eller dålig. Den enkla tanken är här att ett orsaksargument endast är giltigt i förhållande till det mål som ska uppnås. Till exempel, att slå fast att valdeltagandet i kommunerna är högt vid gemensam valdag är endast ett giltigt argument för gemensam valdag om det är ett högt valdeltagande som eftersträvas.

Detta resonemang är motivet till den analytiska skillnad jag gör mellan målargument och orsaksargument. Frågan i debattanalysen är huruvida förespråkare och kritiker av skild respektive gemensam valdag har samma eller olika mål respektive samma eller olika syn på konsekvenserna av placeringen av valdagen. Relationerna mellan argumenten betraktas i detta kapitel på det sätt som visas i figur 3.1.

)LJXU Bör- och är-argument för och emot gemensam valdag respektive gemensam valdag.

,167,787,21(// /g61,1* *g5

6NLOGD YDOGDJDU *HPHQVDP YDOGDJ

$5*80(17 0nO QRUP )g5 2&+ %g5 (027

,167,78 8SSIDWWQLQJ 7,21(// RP RUVDNV

/g61,1* VDPEDQG b5

I analysen av debatten undersöker jag alltså 1) vilka lösningar som förordas, 2) vilka mål man har med lösningarna samt 3) vilka

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 39

 

 

konsekvenser man anser att de faktiskt har. Föreställningar om konsekvenser av valdagens placering (ÄR) kan utvärderas genom undersökningar av dess faktiska konsekvenser. Normativa föreställningar (BÖR) kan vi däremot inte utvärdera genom att testa dem mot verkligheten. Vi kan endast ställa dem i relation till andra övergripande värden som vi eftersträvar i samhället, till exempel olika demokratiföreställningar.

För att debattanalysen ska bli hanterlig gör jag några nedslag i den debatt som har förts under 1900-talet. Tillfällena har valts med utgångspunkt från den historiska genomgången i kapitel 2. Nedslagen görs dels vid tidpunkten för viktiga förändringar i regleringen av valdagens placering, dels vid debatten om en förändring av valdagens placering efter den gemensamma valdagens införande. De valda tillfällena är:

debatten kring förändringarna som gjordes 1918-1926

debatten i samband med den partiella författningsreformen och införandet av den gemensamma valdagen.

debatten kring folkstyrelsekommitténs arbete samt debatten som föregick författningsutredningens uppdrag att utreda frågan om valdagens placering.1

Den empiriska redovisningen struktureras dels genom analysmodellen, dels genom de innehållsliga kategorier som återfinns i materialet. De senare kategorierna är härledda ur empirin. De viktigaste kategorierna som jag har funnit i materialet och som har varit centrala från 1918 och

framåt är frågan om den betydelse valdagens placering bör ha och har 1) på YDOGHOWDJDQGHW, 2) för det GHPRNUDWLVND DQVYDUVXWNUlYDQGHW samt slutligen 3) för UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK NRPPXQ (på lokal såväl som

regional nivå).

9DOGHOWDJDQGHW VRP DUJXPHQW I|U NRQFHQWUHULQJ DY YDO

Som framgick av analysen i kapitel 2 handlade debatten i början av seklet om NRQFHQWUHULQJ DY YDO och inte primärt om vad som i dagens

språkbruk kallas för gemensam valdag. Det man från både regeringens

1 Givetvis görs här ett urval av material och det är i första hand H[HPSHO på olika argumenttyper som citeras i texten. De dokument som används är utredningar och utskottsbetänkanden, propositioner samt riksdagsdebatt. Med debatt avses här således något vidare än ren riksdagsdebatt. Det centrala är att teckna skilda ståndpunkter och argumenten härför.

40 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

och riksdagen sida ville uppnå var en minskning av antalet val. 2 De åtgärder som genomfördes för att öka koncentrationen av val var att ta bort den successiva förnyelsen av de politiska församlingarna på kommunal nivå, att förlänga mandatperioden samt att sammanföra val på olika politiska nivåer till samma dag på året. Syftet med samtliga dessa reformer var till en del det samma, nämligen att begränsa antalet valtillfällen. Därför betraktas argument för alla dessa tre reformer som argument för koncentrering av val. Den placering av valdagen som framför allt förespråkades var att placera landstingsval och andrakammarval den 3.e söndagen i september (olika år eller samma år var på förslag).

I behandlingen av frågan i riksdagen under perioden 1918-1926 diskuterades i första hand mycket praktiska frågor. Problem kring hur det praktiskt skulle fungera att i större utsträckning sammanföra val till samma dag överskuggade de principiella argumenten för och emot en koncentrering av valen (se t.ex. Prop. 1922-120). Det var alltså framför allt takten på koncentreringen av valen som oenigheten gällde.

Både bland de som ville se en långsam koncentrering av val och de som ville se en snabb koncentrering, märktes argument som handlade om valdeltagande och valtrötthet i hela det politiska systemet. Förespråkarna för GHQ VQDEED OLQMHQ återfanns i den tidiga debatten hos såväl högerpartiet och socialdemokraterna. Men under tjugotalet var det endast socialdemokrater och några frisinnade som motionerade om en definitiv sammanläggning av stads- och kommunalfullmäktigevalen med landstingsvalen (något som vi sett förverkligades först 1942). 3 I en motion från 1921 förordade socialdemokraten Adolv Olsson faktiskt införandet av en gemensam valdag i dagens mening om vi bortser från det indirekta förstakammarvalet. År 1924 återkom samme person med en ny motion, den här gången skriven tillsammans med flera partikamrater samt några frisinnade Där förespråkades en mindre långtgående koncentrering av val, med ett system där kommunal- och stadsfullmäktigevalen respektive landstingsvalen hölls 3:e söndagen i september vart fjärde år, alternerande med andrakammarvalen.

Målet för förespråkarna av en snabb koncentrering av val var primärt att öka YDOGHOWDJDQGHW och därmed stärka demokratin.

Socialdemokraten Adolv Olsson påpekade att syftet med den påbörjade koncentreringen av valen var att ” VOLSSD IUnQ DWW UHVXOWDWHW DY

2Termen gemensam valdag kunde till exempel betyda att alla val på en och samma politiska nivå, till exempel landstingsnivå, skedde på samma dag. Eller att val på olika politiska nivåer, som landstingsvalen och andrakammarvalen, hölls den tredje söndagen i september, men olika år.

3Se t. ex. Mot. AK 1921-27, Mot. AK 1924-12.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 41

 

 

YDOVWULGHUQD VNXOOH EOL HQ YDOWU|WWKHW VRP nW HWW OLWHW InWDO NXQGH |YHUOlPQD GHW YLNWLJD DYJ|UDQGHW DY VWDWHQV RFK NRPPXQHUQDV DQJHOlJHQKHWHU” (Mot. AK 1921-27, Adolv Olsson, s). Ett lågt

valdeltagande uppfattades inte som önskvärt eftersom det innebar att

endast ett fåtal av medborgarna utsåg de politiska representanterna. Det var viktigt att så pass många deltog i valet att det blev ´HWW YHUNOLJW XWVODJ DY IRONPHQLQJHQ´ (Mot. AK 1921-27: 2, Adolv Olsson, s). Högt

valdeltagande var alltså ett centralt demokratiskt värde. Dessutom

framhölls att en långtgående valkoncentration ökade valens status. Om

PHGERUJDUQD Sn HQ JnQJ YDUW IMlUGH nU In JH WLOO NlQQD VLQ PHQLQJ VNXOOH YDOKDQGOLQJHQ VlNHUOLJHQ YLQQD L YlUGH RFK YDOGDJHQ EOL HQ K|JWLGVGDJ DY EHW\GHOVH´ Mot. AK 1921-27, Adolv Olsson, s). Med

många valdagar riskerade däremot valdagens värde devalveras i folks medvetande. Valdagen borde ha en central position i en demokrati. Mål som hade att göra med relationen mellan stat och kommun samt ansvarsutkrävande togs inte upp i argumentationen.

Konsekvensen av en långtgående koncentrering av valen var att bidra till att uppfylla målet med högt valdeltagande och förstärka valdagens status. Orsaken till valtröttheten var de frekventa valen. Därför bidrog en sammanläggning av valen till landsting samt kommun- och stadsfullmäktig till ett betydligt högre valdeltagande:

”De val, som sedan dess förrättats synes mig visa, att valtröttheten breder ut sig på ett uppenbart farligt sätt /…/ Det synes mig, som om man skulle kunna komma ur dessa svårigheter genom införandet av bestämmelser, som förlägga dessa val [alla utom de indirekta förstakammarvalen] till en och samma dag, detta i all synnerhet som dessa val förrättas för lika lång tidsperiod” (Mot. AK 1921-27, Adolv Olsson, s).

På samma sätt identifierades roten till det onda i motionen 1924 vara de många valen som ledde till valtrötthet bland såväl väljare och valda.

Lösningen var därför att ha så få valtillfällen som möjligt.

4

 

Bland de som ville gå långsammare fram, det vill säga regeringen och majoriteten i riksdagen, var argumenten i mångt och mycket likartade. Regeringen hade ungefär samma inställning till valdeltagandet som motionärerna. I samband med diskussionen om

avskaffande av den successiva förnyelsen av kommunala församlingar framhöll regeringen att ´ 8 U GHPRNUDWLVN V\QSXQNW WRUGH GHW YDUD DY YLNW DWW YDOHQ Vn DQRUGQDV DWW GHOWDJDQGHW L GHVDPPD EOLU Vn OLYOLJW VRP P|MOLJW´ (Prop. 1922-120: 70). Värdet av ett K|JW YDOGHOWDJDQGH

måste dock vägas mot andra värden. Ett sådant viktigt värde var att val

4 Mot. AK 1921-27, Adolv Olsson, s, Mot AK 1924-12: 4 Adolv Olsson m.fl., s.

42 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

skedde relativt ofta i en demokrati. Annars riskerade demokratin att bli ringrostig:

”Lika olämpligt som det är att nödga till valstrider så ofta, att valmännen tröttna på valen, lika felaktigt torde det vara, att låta valmännen så sällan få aktivt deltaga i det politiska och kommunala livet, att deras intresse för gemensamma angelägenheter på den grund slappnar” (Prop. 1918-261: 26).

Det handlade alltså om att balansera målet om högt valdeltagande med

målet att medborgarna skulle behålla intresset för politiken.

Dessutom togs frågan om UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK NRPPXQ upp av regeringen. Detta tema var dock inte alls så starkt som det skulle komma att bli några decennier senare. I en genomgång av remissynpunkter 1926 återfinns uppfattningen att landstingsvalen vid ett sammanförande med stads- och kommunfullmäktigevalen riskerade

att leda till politisering av kommunfullmäktigevalen. Uppfattningen var

´DWW IXOOPlNWLJHYDOHQV VDPPDQI|UDQGH PHG ODQGVWLQJVPDQQDYDOHQ VNXOOH PHGI|UD DWW lYHQ GH I|UUD ILQJH HQ GHOYLV SROLWLVN LVWlOOHW I|U UHQW NRPPXQDO NDUDNWlU´ (Prop. 1926-107: 34). Redan då uttrycktes alltså

farhågor för att rikspolitiska frågor skulle komma att överskugga de kommunalpolitiska frågorna vid en gemensam valdag. Ett viktigt mål var därmed att kommunpolitiken inte skulle politiseras, utan att den

primärt skulle handla om kommunpolitiska frågor.

Synen på olika lösningars NRQVHNYHQVHU liknar till en del uppfattningarna hos de som ville gå ännu snabbare fram. Särskilt tydligt är detta i analysen av valdeltagandet:

”Vid en granskning av siffrorna angående valdeltagandet, vilka under de senaste åren märkbart sjunkit, kan man icke underlåta att åtminstone delvis härleda denna minskning i valdeltagandet från den väldiga anhopning av val [en annan viktig orsak var utvidgandet av rösträtten], som förekommit, och förmoda, att vid mer sällan återkommande val, som gälla hela representationen, deltagandet både genom valets ökade betydelse och genom frånvaron av s. k. valtrötthet skall bliva livligare och allmännare, än vad nu är fallet” (Prop. 1922-120: 70).

Analysen är här att färre val leder till ett högre valdeltagande. Och en

sådan höjning av valdeltagandet ansågs önskvärd.

Vad gäller DQVYDUVXWNUlYDQGHW är det tydligt att regering och riksdag sökte finna en balans mellan val för ofta och val för sällan. Samtidigt

som val för ofta riskerade sänka valdeltagandet så riskerade alltför lång tid mellan valen leda till ´DWW YlOMDUQD Sn JUXQG GlUDY NXQQD EHIDUDV EOLYD lQQX PHUD OLNJLOWLJD I|U GHOWDJDQGH L GHW RIIHQWOLJD OLYHW lQ VRP I|U QlUYDUDQGH YDUD IDOOHW´ (KU1921-31:2). Balanspunkten, som leder

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 43

 

 

till högre valdeltagande utan att skada det demokratiska engagemanget, ansågs vara alternerande val vartannat år.

Relationen mellan stat och kommun berördes kortfattat, då regeringen påpekade att ”( ( M KHOOHU NDQ I|UQHNDV EHIRJHQKHWHQ DY GH DQPlUNQLQJDU VRP JMRUWV GlURP DWW YLG VDPPDQI|UDQGH DY Vn PnQJD VNLOGD YDO LQWUHVVH I|U GHW HQD YDOHW OlWW NXQQD I|UWDJD LQWUHVVHW I|U GH DQGUD” (Prop. 1918-261: 30). Men risken för att

kommunalfullmäktigevalen skulle politiseras vid en sammanläggning av val uppfattades som liten (Prop. 1926-107:34,35).

Det allra mest framträdande är-argumentet mot en allt för

långtgående koncentrering av valen är inte av principiell utan av SUDNWLVN QDWXU. Det uppfattades helt enkelt vara praktiskt svårt att

sammanföra valen till alltför få tillfällen. 5 Regeringen var till exempel rädd för att:

”De olika rösträttsbestämmelserna skulle vålla huvudbry och förorsaka felaktigheter i valen, valsedlar skulle förväxlas o.s.v. Därjämte medföra den väldiga ökningen i väljarskarorna med åtföljande trängsel i vallokalerna och otillräckligt antal valförättare, att det ofta skulle bliva omöjligt att utan en ytterligare uppdelning i valdistrikt medhinna de båda valen på en dag” (Prop. 1922-120 bil. 1:46-47).

Man såg alltså framför sig att många val vid ett tillfälle tillsammans med den utvidgning som hade gjorts i rösträtten kunde leda till kaos i vallokalerna och bidra till många ogiltiga valsedlar. Från motionärernas synvinkel var dessa praktiska problem däremot ringa. Genom att ange på valkuverten vilket val valsedeln gällde kunde problemen lösas (Mot. AK 1921-27:2, Adolv Olsson, s).

Argumenten i debatten summeras i figur 3.2. Av den framgår att målen som eftersträvades skilde sig en del mellan de båda sidorna. Bland dem som ville gå relativt långsamt fram var ansvarsutkrävandet, relationen mellan stat/och kommun samt praktiska frågor något viktigare än hos dem som ville gå snabbt fram. Samtidigt hade även de ett tydligt fokus på valdeltagandet. De som förordade en så stor koncentrering av val som möjligt ville framför allt höja valdeltagandet och minska valtröttheten.

5 Prop. 1918-261:30, KU 1921-31:2, Prop. 1922-120 bil. 1:46-47, Prop. 1926- 107:34.

44 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Argument i debatten 1918-1926

,167,787,21(// /g61,1* *g5

6WHJYLV NRQFHQWUHULQJ DY YDOGDJDU 6QDEE NRQFHQWUHULQJ DY YDO L YLVVD

%g50c/

 

 

IDOO JHPHQVDP YDOGDJ L GDJHQV

 

 

PHQLQJ

9DOGHOWDJDQGH

 

9DOGHOWDJDQGH

Högt valdeltagande är ett centralt

 

Högt valdeltagande är ett centralt

demokratiskt värde

 

demokratiskt värde

$QVYDUVXWNUlYDQGH

 

Valdagen bör vara en högtidsdag

 

Valresultatet bör vara ett verkligt

Val bör hållas ofta i en levande

 

utslag av folkviljan (inte en liten

demokrati för att den ska hålla sig

 

minoritet)

vital

 

 

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Kommunpolitiken bör inte politiseras (påverkas av rikspolitiska partistrider)

9DOGHOWDJDQGH

Koncentrering av valdagar ger högt

valdeltagande

Många val (mot bakgrund av 14 val

på 10 år) gör valdagen till något

alldagligt och minskar därmed dess b5 värde.

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Om alla val hålls samma dag med en fyra år mellan valen sker ansvarsutkrävande för sällan vilket skadar demokratin

Genom skilda valdagar med val vartannat år kan fyraårig mandatperiod förenas med relativt frekventa val.

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Risken för att gemensam valdag för kommun- och landstingsfullmäktige riskerar att leda till politisering av kommunpolitiken är liten

3UDNWLVND VYnULJKHWHU

Att införa en gemensam valdag för kommunalfullmäktige och landstingen är praktiskt svårt. Administrationen hinner inte med, trängsel i lokalerna, risk för ogiltiga valsedlar etc.

9DOGHOWDJDQGH

Gemensam valdag ger högt valdeltagande

Val ofta ger valtrötthet både hos partierna och väljarna

Många val (mot bakgrund av 14 val på 10 år) gör valdagen till något alldagligt och minskar därmed dess värde

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Val ofta med lågt valdeltagande är inte något verkligt ansvarsutkrävande

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Risken för att gemensam valdag för kommun- och landstingsfullmäktige riskerar att leda till politisering av kommunpolitiken är liten

3UDNWLVND VYnULJKHWHU

De praktiska svårigheterna kan relativt enkelt övervinnas.

Synen på konsekvensen av en koncentrering av valen skilde sig däremot inte markant mellan de båda lägren, vilket också avspeglar sig

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 45

 

 

i att debatten inte var särskilt hård. Båda sidor uppfattade koncentrering av val som ett sätt att öka valdeltagandet. Från de som ville gå långsamt fram framfördes också att val alltför sällan också kunde leda till lågt valdeltagande. Risken för en politisering av kommunalvalen lyfts inte fram av de socialdemokratiska motionärerna, men av regeringen.

'HEDWWHQ L VDPEDQG PHG GHQ SDUWLHOOD I|UIDWWQLQJVUHIRUPHQ

I den debatt som fördes innan och i samband med den partiella författningsreformen kunde två huvudlinjer urskiljas. Dels fanns de som var för ett valtekniskt samband mellan valen där gemensam valdag var ett bland flera alternativ. Dels fanns de som inte ville se något sådant samband utan ville ha av varandra helt oberoende val vid skilda tidpunkter. Tydligast kom dessa två huvudlinjer fram i Länsdemokratiutredningens betänkande om det kommunala sambandet (SOU 1965-54).6

Med vilka argument försvarade förespråkarna av ett valtekniskt samband mellan riksdagsvalet och de övriga demokratiska valen sin

ståndpunkt? I Länsdemokratiutredningen var det tydligt att majoriteten satte högt värde vid ett högt YDOGHOWDJDQGH i samtliga val i det politiska

systemet. De kritiserade synen att ett sjunkande valdeltagande vid skilda valdagar inte var ett demokratiskt problem:

”Enligt detta betraktelsesätt skulle ett högt valdeltagande i ett kommunalval inte ha något egenvärde, om inte de röstsiffrorna grundade sig på ett intresse hos väljarna för de kommunala frågorna. Denna argumentation bygger emellertid på en grundläggande felsyn/…/ Valdeltagandet är ofrånkomligen en mätare på hur det demokratiska systemet fungerar. Varje mera avsevärd minskning i valdeltagandet är i

6 I grundlagsberedningens betänkande om den partiella författningsreformen från 1967 hade socialdemokraterna och de tre borgerliga partierna ingått en kompromiss där den gemensamma valdagen ingick. Argument för ett bibehållande av skilda valdagar fördes därför inte fram i denna utredning och togs inte heller upp i det utskottsbetänkande som följde (SOU 1967-26, Prop. 1968-27, KU1968-20). I debatten som hölls i riksdagen i samband med beslutet om den partiella författningsreformen var det flera riksdagsmän från de borgerliga partierna som förde fram ungefär samma argument mot den gemensamma valdagen som motståndarna mot ett valtekniskt samband hade fört fram i Länsdemokratiutredningen (AK 1968-25). I redovisningen av debatten analyserar jag därför endast argumenten i Länsdemokratiutredningens betänkande, även om den specifika frågan där gäller den landstingskommunala nivån och inte specifikt den gemensamma valdagen.

46 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

ett demokratiskt samhällsskick ett tecken på politisk ohälsa” (SOU 1965-54:67,68).

Här argumenterar majoriteten för att högt valdeltagande är en förutsättning för en god demokrati, och att det därmed har ett demokratiskt egenvärde. I samband med den partiella författningsreformen var valdeltagandet inte ett värde som framhölls lika starkt i argumentationen för gemensam valdag. Där var det framför allt vikten av att bibehålla ett kommunalt samband som diskuterades. Valdeltagandets egenvärde togs snarast för givet (SOU 1967-26, Prop.

1968-27).

Frågan om UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK NRPPXQ var mycket central i 60-talsdebatten. Förespråkarna för ett bibehållet valtekniskt samband ansåg här att beroendet mellan kommunpolitik och rikspolitik var både ofrånkomligt och önskvärt i det moderna välfärdssamhället. Det fanns inga rena kommunalpolitiska frågor och därmed inte en renodlad kommunpolitik:

”Såsom där framgår finns det knappast några renodlade lokalpolitiska frågor av större betydelse. Viktigare lokala frågor har nästan alltid rikspolitiska aspekter, och det är inom den rikspolitiska ramen som de lokala synpunkterna och värderingarna måste föras fram för att lokalpolitiken skall bli fullt begriplig och få en riktig belysning” (SOU 1965 - 54: 59).

Enligt Länsdemokratiutredningens majoritet, och den socialdemokratiska regeringen i samband med den partiella

författningsreformen, var det därför önskvärt att

´DQSDVVD

ODJVWLIWQLQJHQ WLOO GHQ SROLWLVND YHUNOLJKHWHQ´ (Prop.

1968-27:192).

Rikspolitik och kommunpolitik borde vara sammanlänkade och ses i ett helhetsperspektiv.

Här är det lite svårt att hålla isär är-argumenten från bör-argumenten

i analysen, då man argumenterar från är till bör. Rikspolitiken styr och är till stor del en förutsättning för kommunalpolitiken. Eftersom så lU fallet E|U det finnas ett valtekniskt samband mellan riksdagsvalet och kommunvalen, resonerade man. I dagens ögon kan detta uppfattas som uttryck för ett mycket centralistiskt ideal som går på kollisionskurs med tanken på kommunal självstyrelse. I Länsdemokratiutredningen utmålades dock den kommunala självstyrelsen som ett viktigt värde, ett värde som gynnades av ett valsamband mellan riksdagsvalet och kommunvalen (SOU 1965-54:68). Ett delmål för att främja den kommunala självstyrelsen var att samma partier fanns representerade på samtliga politiska nivåer (SOU 1965-54:69).

Målet att undvika kommunala särintressen framkom då eventuella rikspolitiska konsekvenser av kommunvalen diskuterades. Ett sådant

SOU 2001:65 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 47

scenario ville man undvika. Det var inte önskvärt att de kommunala väljarna kom att rösta på ett sätt som skadade den sittande regeringen.

Maktdelning i denna mening ansågs inte vara önskvärd utan det var ett centralt värde att det inte fanns ´QnJUD PRWVlWWQLQJDU PHOODQ ULNVGDJHQ RFK HQ DNWXHOO IRONRSLQLRQ VRP KDU NRPPLW WLOO XWWU\FN L DOOPlQQD RFK ULNVRPIDWWDQGH YDO´ (SOU 1967-26:111).

Nära knutet till synen på hur relationen mellan stat och kommun bör se ut är synen på vad som kännetecknar det goda DQVYDUVXWNUlYDQGHW i

en demokrati. Här framhöll grundlagsberedningen att ” ' HW lU HQ QDWXUOLJ WDQNH DWW DOOPlQQD YDO E|U YDUD Vn RUJDQLVHUDGH DWW GHW L YDUMH YDO EOLU HQ ULPOLJ |YHUHQVVWlPPHOVH PHOODQ YDOU|UHOVHQV LQQHKnOO YDOXWVODJHW RFK YDOHWV SUDNWLVND HIIHNW (SOU 1967-26:111). Det ansågs

viktigt att valrörelserna på de olika politiska nivåerna faktiskt avspeglade den politik som bedrevs där. Just i grundlagsberedningen fanns en viss oro för att gemensam valdag kunde leda till att de kommunala valrörelserna kom mer i bakgrunden än ditintills, men risken bedömdes vara relativt liten. Den socialdemokratiska regeringen menade i sin tur att det just ur ansvarssynpunkt var helt i sin ordning att rikspolitiska frågor fick en central plats i de kommunala valrörelserna.

Det var ett viktigt mål att rikspolitiker och kommunpolitiker genom valrörelsens inriktning kunde ´VWlOODV WLOO VYDUV JHPHQVDPW I|U VLQD SDUWLHUV nWJlUGHU RFK IUDPWLGVSURMHNW QlU nWJlUGHUQD HOOHU SURMHNWHQ KDU DQNQ\WQLQJ WLOO EnGH VWDWOLJ RFK NRPPXQDO YHUNVDPKHW RFK JHU XWWU\FN I|U UHVSHNWLYH SDUWLV DOOPlQQD YlUGHULQJDU RFK PnOVlWWQLQJDU´

(Prop. 1968-27:192). Ur ett sådant perspektiv gav valrörelser där både rikspolitiska och kommunalpolitiska frågor togs upp ett bättre underlag för väljarna att utkräva ansvar ifrån. Argumentet var således att ansvarsutkrävandet borde grundas på information om politiken på rätt nivå, och denna ansågs i stor utsträckning vara den rikspolitiska.

Liksom i den tidigare debatten på 1900-talet fanns det en viss oro för att val med långa mellanrum kunde skada partiernas verksamhet och demokratins vitalitet. Det ansågs i en levande demokrati vara viktigt att medborgarna fick utkräva politikerna på ansvar relativt ofta:

”En långsiktig politik som skall ha utsikter att stå sig under många år och över flera val måste vara fast förankrad hos medborgarna. Den fasta förankringen kan endast åstadkommas om politiken utformas i nära kontakt med väljarna, som har tillfälle att ofta ge sin mening tillkänna om både riks- och kommunalpolitiken” (SOU 1965-54:61).

Målet på en övergripande nivå var en vital demokrati och på en mer konkret nivå var målet att val borde hållas relativt ofta i en demokrati (SOU 1965-54:90). Tolkningen jag gör är att det demokratiska ansvarsutkrävandet uppfattades som demokratins motor.

48 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

 

SOU 2001:65

 

 

 

Konsekvenserna för YDOGHOWDJDQGHW av

valdagens placering

har

delvis redan framkommit. Uppfattningen var att skilda valdagar utan ett

valtekniskt samband riskerade att leda till lägre

valdeltagande i

kommunvalen än i riksdagsvalet. Man kunde på sikt

´UlNQD PHG HWW

JHQRPVQLWWOLJW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQDOYDOHQ lQ KLWWLOOV RP

VDPEDQGHW PHG ULNVGDJVYDOHQ EU|WV´

(SOU 1965-54:67).

Ett

valtekniskt samband ansågs vara ” HQ Q|GYlQGLJ I|UXWVlWWQLQJ I|U DWW NRPPXQDOYDOHQ VNDOO IUDPVWn VRP WLOOUlFNOLJW LQWUHVVHYlFNDQGH I|U YlOMDUQD” (SOU 1965-54:67,68). Väljarna intresserade sig för sakfrågor

och röstade med utgångspunkt från vem som hade mest att säga till om i dessa sakfrågor. Eftersom kommunpolitiken till stor del styrdes av rikspolitiska beslut var en naturlig följd av införande av skilda valdagar ett minskat intresse för kommunpolitiken. Dessutom menade

grundlagsberedningen att gemensam valdag bidrog till bättre valkampanjer på kommunal nivå ´YLONHW L VLQ WXU NDQ VWLPXOHUD YDOGHOWDJDQGHW´ (Prop. 1968 - 27: 192).

Resonerandet kring valdeltagandet har nära anknytning till synen på konsekvenserna av skilda valdagar för UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK

NRPPXQ. Utgångspunkten för majoritetens argumentationen var att

målet med kommunal självstyrelse bäst uppnåddes med en gemensam valdag. De framhöll att ´ ' HW lU DOOWVn \WWHUVW |QVNHPnOHW DWW EHYDUD HQ OLYVNUDIWLJ NRPPXQDO VMlOYVW\UHOVH PHG VWRUD EHIRJHQKHWHU I|U NRPPXQHUQD VRP lU GHW DYJ|UDQGH PRWLYHW I|U HWW YDOVDPEDQG´ (SOU

1965-54:68). Gemensam valdag bidrog till den kommunala självstyrelsen.

På samma sätt som majoriteten ansåg att beroendet mellan rikspolitik och kommunalpolitik motiverade ett valtekniskt samband,

på samma sätt betraktade de ett sådant samband som en förutsättning för utvidgandet av kommunernas befogenheter. Det var ´HQ Q|GYlQGLJ I|UXWVlWWQLQJ « I|U DWW EHKRYHW DY |YHUHQVVWlPPHOVH PHOODQ ULNVSROLWLN RFK NRPPXQDOSROLWLN VNDOO IUDPWUlGD PHG IXOO W\GOLJKHW RFK I|U DWW NRPPXQHUQD VNDOO NXQQD EHKnOOD VLQ VWDUND VWlOOQLQJ LQRP VDPKlOOVOLYHW In Q\D XSSJLIWHU RFK JDUDQWHUDV VW|UVWD P|MOLJD VMlOYVWlQGLJKHW YLG KDQGKDYDQGHW DY VLQD I|UYDOWQLQJVDQJHOlJHQKHWHU

(SOU 1965-54:71). En sådan utveckling betraktades som en förutsättning för det kommunala självstyret. Genom en frivillig anpassning till riksintressena från kommunernas sida kunde styrande reglering från riksdagen undvikas (SOU 1965-54:68). Förespråkarna av gemensam valdag ansåg dessutom att skilda valdagar skulle leda till uppkomsten av lokala partier utan förankring i riksdagen (SOU 1965- 54:69).

Synen på konsekvenserna av valdagens placering för DQVYDUVXWNUlYDQGHW rörde primärt de kommunala frågornas utrymme i

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 49

 

 

valrörelserna vid helt fristående val. Här var argumentet att de kommunala valkampanjerna och de kommunala politiska frågorna även vid skilda valdagar utan valsamband skulle hamna i skymundan av

rikspolitiken. Placeringen av valdagen hade inte någon betydelse för valrörelsernas innehåll. Åsikten var att ´ + XU PDQ lQ XWIRUPDU ODJVWLIWQLQJHQ NRPPHU GH NRPPXQDOD YDOU|UHOVHUQD RXQGYLNOLJHQ DWW KDQGOD RP EnGH ULNVSROLWLN RFK NRPPXQDOSROLWLN´ (Prop. 1968 - 27:

191).

Anledningen var att väljaren framförallt såg kommunpolitiker som representanter för partier och deras ideologiska inställning (SOU 1965- 54:59). Det fanns sällan anledning för väljaren att rösta på olika partier i de olika valen:

”För väljaren är ansvarsfördelningen mellan stat och kommun ofta av mindre intresse. Han kan visserligen någon gång vilja ge sin röst åt ett parti i de kommunala valen och åt ett annat parti i riksdagsvalen. Vanligen är det emellertid skiljelinjerna mellan partierna i stora drag eller i konkreta frågor som är av betydelse för hur han röstar oberoende av om den de politiskt skiljande frågorna har sin förankring i riksdagen eller i de kommunala representationerna” (Prop. 1968-27:191).

Den rationelle väljaren insåg alltså att det fanns en reell koppling mellan rikspolitiken och kommunpolitiken och lät detta styra hans val

av parti i såväl riksdagsvalet och kommunvalen (SOU 1965-54:61). Därför låg det ´QlUD WLOO KDQGV DWW NRPPXQDOYDOHQ RDYVHWW YDOV\VWHPHWV NRQVWUXNWLRQ OLNVRP I|U QlUYDUDQGH EOLU SDUWLYDO GlU YlOMDUHQ JHQRP VLQ U|VW L I|UVWD KDQG JHU EHVNHG RP YLONHW SDUWL VRP KDU KDQV V\PSDWLHU L GH LQULNHVSROLWLVNW FHQWUDOD IUnJRUQD´ (SOU 1965-54:61).

Skilda valdagar skulle alltså inte innebära någon långtgående vitalisering av kommunpolitiken.

En risk med helt skilda valdagar var enligt dess motståndare att kommunala val med en sådan ordning kunde komma att få rikspolitiska konsekvenser. Kommunalvalens utslag kunde enligt detta synsätt bli ett ifrågasättande av den sittande regeringen mitt under sittande mandatperiod. Genom gemensam valdag slapp man undan dessa konsekvenser av kommunalvalen (SOU 1967-26:111). Genom en förkortning av mandatperioden till tre år undvek man dessutom de negativa konsekvenserna på demokratins vitalitet på alla politiska nivåer som kunde bli följden av att ha val alltför sällan (SOU 1965-

54:90).

0LQRULWHWHQ från de borgerliga partierna förespråkade skilda valdagar utan ett valtekniskt samband. På ett liknande sätt som

förespråkarna för ett valsamband, såg motståndarna ett hög YDOGHOWDJDQGH som ett centralt värde i en demokrati. Samtidigt menade

de att det fanns andra viktiga demokratiska värden som ett högt

50 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

valdeltagande ibland kan komma i konflikt med. Mot denna bakgrund kunde inte ett högt valdeltagande betraktas som ett egenvärde. Ett något lägre valdeltagande i kommunvalen kunde accepteras förutsatt att

detta bidrog till att uppnå andra viktiga demokratiska mål. Minoriteten ansåg ´DWW GHW XU GHPRNUDWLQV V\QSXQNW lU HWW YlUGH DWW KD HWW YDOGHOWDJDQGH VRP lYHQ RP GHW VNXOOH YDUD WLOO SURFHQW OlJUH lQ DQQDUV lU HWW XWWU\FN I|U YlOMDUQDV XSSIDWWQLQJ Sn GH SXQNWHU RFK L GH DYVHHQGHQ VRP YHUNOLJKHWHQ JlOOHU´ (SOU 1965-54:116,117). En röst

på ett parti som grundades på en felaktig uppfattning om vad partiet stod för i kommunalpolitiken ansåg man inte var ett verkligt ansvarsutkrävande. Och det var ansvarsutkrävande som val framför allt borde handla om. Minoriteten attackerade på denna grundval ett valtekniskt samband som ett sätt stimulera intresset och valdeltagandet i de kommunala valen:

”Av denna anledning förordar man att stimulera kommunalvalen genom att lägga in rikspolitiken som dominerande faktor. Konstgjord andning på kommunalvalen torde dock också vara ett symptom på ‘ohälsa’. Vi föredrar att söka angripa den ev. bristen på intresse genom att stimulera länspolitiken så att den upplevs som betydelsefullare för väljarna. Det är riktigare att angripa orsaken är symptomen” (SOU 1965-54:114).

Om medborgarna inte var intresserade av kommunpolitiken berodde det på att något var fel på kommunpolitiken eller på bristande

befogenheter hos kommunen.

Här framskymtar också kritikernas syn på hur VWDWHQV UHODWLRQ WLOO NRPPXQHUQD borde se ut. De ansåg att det inte gick att som majoriteten

i Länsdemokratiutredningen se relationen mellan stat och kommun som problemfri. Som en naturligt följd av den grundlagsfästa kommunala självstyrelsen var det fullt naturligt att kommun och stat ibland hade mot varandra stående intressen. Kritikerna ställde alltså upp den kommunala självstyrelsen som ett viktigt värde, men hade en helt annan syn på vad det innebar än Länsdemokratiutredningens majoritet:

”Att från förekomsten av ett sakligt samband [mellan rikspolitik och kommunalpolitik] därvidlag dra slutsatsen att väljaren - oavsett kammar- och valsystem beträffande riksdagen - under alla omständigheter måste tvingas att i samma val ta ställning både till hur länet och hur riket ska styras, är omotiverat. Detta argument innebär att majoriteten anser att vårt lands författning skall utformas med sikte på att väljaren inte lämpligen bör rösta på olika partier i kommunal- och riksval, vilket skäl också anföres av majoriteten” (SOU 1965 -54: 112).

Kritikerna vände sig alltså mot synen att ett sakligt samband mellan rikspolitiken och kommunpolitiken även måste innebära att det är önskvärt med ett valtekniskt samband. Det uppfattades inte vara

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 51

 

 

önskvärt att majoritetsförhållandena alltid såg likadana ut på riksnivå och kommunal nivå. Konsekvensen av ett sådant synsätt var att gynna de existerande rikspartierna, på nya partiers bekostnad, vilket inte ansågs var ett mål att sträva efter (SOU 1965-54:112). Självständiga

kommuner vars politik kunde ses självständigt ansågs vara viktigt. Minoritetens syn på hur DQVYDUVXWNUlYDQGHW idealt sett borde se ut i

en demokrati utgår ifrån att ansvarsutkrävandet bör följa den reella makten och utkrävas på rätt politisk nivå. Tankegången framgår tydligt i denna textpassage om länspolitiken:

”Väljaren bör få en verklig chans att direkt kunna utkräva ansvar av sina representanter och partierna i länet för vad man gjort under den gångna valperioden liksom uttala sitt förtroende eller misstroende inför de planer partierna har för framtiden. Detta förutsätter en valhandling vid kommunala val som påverkas av en bedömning av den kommunala styrelsen” (SOU 1965-54: 119).

Ansvar för den politik som förs på länsnivå ska alltså idealt sett utkrävas på denna politiska nivå. Det ansågs inte alls vara önskvärt att väljaren tog ställning till rikspolitik och kommunalpolitik i ett enda sammanhang. Istället var det upp till väljaren själv att besluta på vilken grund denne röstade på ett parti i riksdagsvalet eller kommunvalen.

”Det behov en väljare har att utifrån sina kommunala synpunkter påverka beslut på riksplanet har han ändå utomordentliga möjligheter till. För det första sker det på det bästa sätt som demokratin känner till, i val till riksdagen” (SOU 1965-54:112).

Ansvarsutkrävandet sätts före ett annat värde, nämligen ett högt valdeltagande.

Dessutom länkas ansvarsutkrävandet till den kommunala självstyrelsen och legitimiteten i den förda politiken. Minoriteten i utredningen ansåg att förutsättningen för att öka kommunernas uppgifter och stärka den kommunala självstyrelsen var att väljarnas möjligheter till ansvarsutkrävande samtidigt ökade. En fungerande demokrati förutsätter ett aktivt ansvarsutkrävande oavsett beslutsnivå (SOU 1965-54:119).

Hur betraktade minoriteten konsekvenserna av skilda valdagar för

önskvärda mål? Ovan såg vi att de var villiga att acceptera ett något lägre YDOGHOWDJDQGH förutsatt att utsikterna för ansvarsutkrävandet på

kommunal nivå förbättrades. Samtidigt uppfattades det inte finnas

´DQOHGQLQJ DWW EHIDUD HWW Vn OnJW YDOGHOWDJDQGH > SURFHQW OlJUH lQ ULNVGDJVYDOHW@ L IULVWnHQGH NRPPXQYDO” (SOU 1965 -54: 116-117).

Uppfattningen om konsekvensen av valordningen på UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK NRPPXQ var att införandet av en gemensam valdag

riskerade att skada den kommunala demokratin. Särskilt om tanken

52 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

bakom en sådan reform var att riksintresset och de kommunala intressena alltid sammanfaller. En sådan intention tog reservanterna i Länsdemokratiutredningen starkt avstånd ifrån:

”Motsatsförhållandet [mellan stat och kommun] är det pris som man ur riksintressenas synpunkt måste vara villig att betala för att kunna utnyttja även de kommunala instansernas och kommunalpolitikernas initiativ och framåtanda. Utan en stor sektor där denna ambition kan få utlopp finns allvarlig risk för att hela det kommunalpolitiska arbetet och därmed den kommunala demokratin kommer att lida väsentlig skada / …/ Mot denna bakgrund är utredningsmajoritetens försök till något som förefaller som identifikation av kommunal - och riksintressena en oriktig beskrivning av verkligheten” (SOU 1965 - 54: 110-111).

Här skymtar en uppfattning där ett starkt samband mellan rikspolitik och kommunalpolitik uppfattas som negativt, som något som skadar den kommunala demokratin. Ett alltför starkt beroende mellan valen är därför till skada för målet om en stark kommunal självstyrelse och en stark kommunal demokrati.

Minoritetens bedömning av valordningens konsekvenser för DQVYDUVXWNUlYDQGHW var att skilda valdagar förbättrade de kommunala

valkampanjerna. Skilda valdagar var därmed en av förutsättningarna

för ett verkligt ansvarsutkrävande (SOU 1965-54:116,117). Faran var att en gemensam valdag ´VNXOOH NXQQD OHGD WLOO DWW GHW EOHY VYnUW HOOHU RP|MOLJW DWW HIIHNWLYW XWNUlYD DQVYDU I|U GHQ ORNDOD SROLWLNHQ DY GH NRPPXQDOD I|UWURHQGHPlQQHQ´ (SOU 1967-26:110). Minoriteten upp-

fattade snarare rikspolitiken som beroende av kommunalpolitiken, både som en rekryteringsbas för rikspolitikerna och som grunden för

kampanjarbetet på såväl riksnivå som kommunal nivå (SOU 1965- 54:117). De framhöll att ” , NRPPXQDOYDOHQ KDU GHW YLVDW VLJ YDUD QnJRW OlWWDUH DWW In IULYLOOLJD YDODUEHWDUH lQ L ULNVYDOHQ $QOHGQLQJHQ lU DY DOOW DWW G|PD DWW Vn PnQJD IOHU SHUVRQHU lU GLUHNW EHU|UGD DY XWJnQJHQ DY NRPPXQDOYDOHQ´ (SOU 1965-54:114).

Kommunalpolitiken är basen i det politiska systemet. Konsekvensen av skilda valdagar är därför att det blir svårare att bedriva rikspolitisk kampanj (SOU 1967-26:111).

Sammanfattningsvis kan argumenten för gemensam respektive skild valdag sammanfattas som i figur 3.3. Huvudskillnaden mellan argumenten är kortfattat följande. Minoriteten ansåg att högt valdeltagande vara ett demokratiskt värde bland flera, medan majoriteten ansåg att ett högt valdeltagande hade ett demokratiskt egenvärde. Denna skillnad återspeglas i de båda sidornas syn på konsekvenserna av skilda valdagar. Enligt minoriteten behövde skilda valdagar inte leda till mycket lägre valdeltagande i kommunalvalen.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 53

 

 

Majoriteten pekade på internationella erfarenheter för att belägga att valdeltagandet skulle minska drastiskt.

Relationen mellan stat och kommun uppfattas också olika av de båda sidorna. De framhåller visserligen båda den kommunala självstyrelsen som ett viktigt värde, men har diametralt olika uppfattning om vad detta värde innebär. Dessutom har de olika syn på vad ett valsamband/gemensam valdag betyder för den kommunala demokratin. Minoriteten anser att ett valsamband riskerar inskränka den kommunala självstyrelsen och försvaga den kommunala demokratin. Majoriteten anser tvärtom att ett valsamband kan tjäna som en garanti för den kommunala självstyrelsen.

Ansvarsutkrävandet uppfattas som särskilt centralt av minoriteten. Samtidigt anser båda sidorna att ansvarsutkrävandet bör ske på rätt nivå. De har bara olika uppfattningar om vad som är rätt nivå. Eftersom majoriteten anser att kommunalpolitiken är helt beroende av rikspolitiken så måste rikspolitiken beaktas vid alla val om det ska bli ett sant ansvarsutkrävande. Minoriteten anser att formellt ansvar bör följa reellt ansvar och anser att kommunalpolitiker ska ansvara för kommunalpolitiken och rikspolitikerna för rikspolitiken. Vad gäller konsekvensen av gemensam valdag eller andra former för valsamband, anser majoriteten att detta stärker ansvarsutkrävandet, medan minoriteten anser att det försvagar det.

54 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

 

)LJXU Argument i debatten kring den partiella författningsreformen

 

1965-1968

 

 

,167,787,21(// /g61,1* *g5

 

6NLOGD YDOGDJDU RFK PRW YDOWHNQLVNW *HPHQVDP YDOGDJ RFK I|U YDOWHNQLVNW

%g50c/

b5

VDPEDQG F IS RFK P

9DOGHOWDJDQGH

Högt valdeltagande är inte ett mål i sig. Det viktiga är att det ligger på en acceptabel nivå och att de som röstar vet vad de faktiskt röstar på.

Konstgjord andning på de lokala och regionala valen är ej önskvärt.

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Kommunal självstyrelse är ett viktigt värde i svensk demokrati

Viktigt med en vital kommunal demokrati

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Ansvar bör ske på rätt nivå i det politiska systemet, dvs kommunalpolitiker, landstingspolitiker och riksdagspolitiker bör ställas till svars för den politik de faktiskt har fört. Formellt ansvar bör följa reellt ansvar.

9DOGHOWDJDQGH

Skilda valdagar ger inte automatiskt ett lägre valdeltagande

Med glesa val riskerar partierna att tappa sin kompetens vad gäller valkampanj och blir därför sämre på att mobilisera väljarna

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Skilda valdagar ger en vitalisering av den kommunala demokratin

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Vid separata regionala och lokala val får vi kommunala väljare och kommunala valkampanjer, vilket underlättar ansvarsutkrävandet.

Med skilda valdagar går det att kombinera längre mandatperiod med krav på ansvarsutkrävande ofta

VDPEDQG V

9DOGHOWDJDQGH

Högt valdeltagande har ett demokratiskt egenvärde. Därför är lågt valdeltagande ett tecken på demokratisk ohälsa.

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Kommunal självstyrelse är ett viktigt värde i svensk demokrati

Kommunala särintressen bör motverkas.

Samma partier bör vara företrädda i riksdagen, landsting och kommunalfullmäktige. Lokala partier bör motverkas.

Den kommunala politiken bör bestämmas utifrån allmänideologiska synpunkter

Rikspolitik och kommunpolitik bör ses i ett helhetsperspektiv och bör vara nära sammanlänkade

Ett kommunalt samband bör bibehållas även efter tvåkammarsystemets avskaffande

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Ansvarsutkrävandet bör ske för alla politiska samtidigt eftersom det finns ett sakpolitiskt kommunalt samband.

Val bör hållas ofta i en demokrati

9DOGHOWDJDQGH

Gemensam valdag ger högt valdeltagande

Gemensam valdag kräver treårig mandatperiod, eftersom partiernas aktivitet annars riskerar att ta skada

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Vid gemensam valdag betraktar väljarna alla valen i ett helhetsperspektiv (och tenderar att rösta lika i de olika valen).

Gemensam valdag främjar den kommunala självstyrelsen genom att stärka den frivilliga länken mellan stat och kommun.

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Även vid skilda valdagar hamnar kommunpolitiken i skymundan för rikspolitiken i valkampanjerna

Möjligheterna att påverka de kommunala valrörelsernas innehåll genom valordningen är mycket begränsade

Det finns en risk för att man vid gemensam valdag får en dominans för rikspolitiska frågor i den kommunala valrörelsen, men det får man även vid skilda valdagar.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 55

 

 

'HQ Q\D JHPHQVDPPD YDOGDJHQ NULWLVHUDV RFK XWUHGV Sn Q\WW

Valdagens placering har sedan den partiella författningsreformen i det närmaste oavbrutet utretts och debatterats i riksdagen. 7 Under hela denna debatt har två huvudlinjer kunnat urskiljas i synen på valdagens placering. På den ena sidan återfinns socialdemokraterna och vänsterpartiet som förespråkar bibehållandet av den gemensamma valdagen. På den andra sidan återfinns de borgerliga partierna och miljöpartiet som förespråkar skilda valdagar. Vilken av dessa sidor som haft majoritet i riksdagen har varierat. Socialdemokraterna och vänsterpartiet var i minoritet i grundlagskommittén i början av 1980- talet och befinner sig i nuläget också i minoritet. Däremot utgjorde de majoriteten i folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6). Den variant av skilda valdagar som huvudsakligen varit alternativet till den gemensamma valdagen är att återgå till den ordning som gällde innan 1970. Det skulle innebära att kommunalval hålls vartannat år och riksdagsval vartannat år. Endast undantagsvis har varianter med rullande valdagar på kommunal nivå förespråkats (Prot. 1999/2000- 12:91, Ingvar Svensson, kd).

Argumenten för respektive ordning har på båda sidor varit relativt stabila över tid, och skiljer sig inte heller drastiskt från de argument som fördes fram i Länsdemokratiutredningen. Det som framför allt skiljer sig åt är verklighetsuppfattningarna och hur man ser på det kommunala sambandet.

Det värde som förespråkarna för gemensam valdag primärt lyfter fram är precis som tidigare det höga YDOGHOWDJDQGHW. Formuleringar

liknande denna har återkommit regelbundet i debatten:

”För oss [majoriteten i utredningen] är ett högt valdeltagande ett demokratiskt egenvärde. Det krävs enligt vår uppfattning mycket starka skäl om man skall överge ett valsystem som uppmuntrar till ett deltagande i kommunala val som är det kanske högsta i världen” (SOU 1987-6: 106).8

Ett högt valdeltagande har enligt detta synsätt ett egenvärde och det är därför centralt att valsystemet bidrar till att uppfylla detta värde. I senare debatt kopplas värdet av högt valdeltagande till ett annat överordnat mål, det demokratiska systemets legitimitet. Uppfattningen

7 Här analyseras argumentationen i Folkstyrelsekommitténs betänkande från 1987, samt den debatt som föregick tillsättandet av författningsutredningen i slutet av 1990-talet De texter som analyseras här är SOU 1987:6, 1999/2000 KU2, Prot. 1999/2000-12.

8 Se även Prot. 1999/2000-12:79, Göran Magnusson, s.

56 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

är att ett ´ / nJW YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQDOYDOHQ ULVNHUDU DWW PLQVND GH YDOGDV OHJLWLPLWHW´.9

Den gemensamma valdagens förespråkare pekar inte ut något tydligt värde vad gäller UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW och kommun. Istället diskuterar

de hur detta förhållande ser ut. De anser att kommunalpolitik och rikspolitik hör ihop i en helhet, att det finns ett tydligt kommunalt samband. Endast underförstått framgår det att det också uppfattas som önskvärt att så förblir. Kommunalpolitik och rikspolitik bör ses i ett

sammanhang varför val bör ske samtidigt. Man skriver till exempel att

´ ' HW VWDUND VDPEDQGHW PHOODQ ULNVSROLWLN RFK NRPPXQDOSROLWLN PRWLYHUDU RFNVn DWW SDUWLHUQD OlJJHU IUDP VLQD SURJUDP Sn ROLND QLYnHU´ (SOU 1987-6:107).

Kommunal självstyrelse och en vital kommunal demokrati anses kunna uppnås samtidigt som ett starkt kommunalt samband bibehålls. Den kommunala demokratin är viktig, men den bör inte betraktas som åtskild från demokratin på riksnivå. Det är nämligen möjligt att vara:

”för kommunal självstyrelse - inte en absolut sådan, eftersom landet då inte kan styras, men en relativt stor självstyrelse - men samtidigt kan medvetenheten om att politiken på lokal-, regional-, och riksnivå faktiskt har ett samband ha ett pedagogiskt värde för medborgarna” (Prot. 1999/2000-12: 116, Kenneth Kvist, v).

En relativt långtgående kommunal självstyrelse är alltså enligt detta perspektiv väl förenligt med gemensam valdag.

Majoriteten i folkstyrelsekommittén nämnde inte ordet

ansvarsutkrävande explicit, men framhöll ändå att det var centralt att medborgarna röstade rationellt. Detta eftersom ´ ( Q JUXQGOlJJDQGH SULQFLS I|U GHPRNUDWLVND YDO lU DWW YlOMDUQD VNDOO U|VWD L HQOLJKHW PHG HWW UDWLRQHOOW JUXQGDW EHVOXW L IUnJRU VRP YDOHQ JlOOHU´ (SOU 1987-6:

97). Här dyker alltså ett värde upp som i tidigare debatt varit centralt främst hos kritikerna till ett valtekniskt samband och gemensam valdag. Det var inte bara viktigt DWW medborgarna röstade utan också att de visste YDG de röstade på. Ansvarsutkrävande som mål är här tydligt. En tät frekvens i ansvarsutkrävandet ansågs inte vara lika viktigt, så länge

det fanns ett utbrett politiskt deltagande i politik i vid mening (SOU 1987-6:108).

Men i jämförelse med förespråkarna för skilda valdagar uppfattades det rationella valet på ett annat sätt. Ett rationellt ansvarsutkrävande förutsatte en helhetssyn på politiken:

9 Prot. 1999/2000-12:80, Göran Ma gnusson, s. Se även Prot. 1999/2000- 12:110,113, Kenneth Kvist, v.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 57

 

 

”Man säger att man ska fördjupa och bredda demokratin med en reform som ger skilda valdagar. Det gäller om det fördjupar och breddar demokratin om vi fragmentiserar den politiska debatten ytterligare och ger människorna en minskad förmåga till överskådlighet och sammanhang i det politiska skeendet” (Prot. 1999/2000-12: 110, Kenneth Kvist , v).

Här uttrycks en tydlig skepsis mot att skilda valdagar går att förena med tillräcklig information om politiken. Däremot framstår det som ett viktigt värde att medborgarna har en överblick över det politiska skeendet. Först då är ett verkligt ansvarsutkrävande möjligt.

I sina resonemang om konsekvenserna av olika placering av

valdagen var den gemensamma valdagens försvarare tydliga. Uppfattningen var att gemensam valdag ´ELGUDJLW WLOO HWW |NDW YDOGHOWDJDQGH L GH NRPPXQDOD YDOHQ´ (SOU 1987-6: 105).10

Följaktligen skulle skilda valdagar innebära att valdeltagandet i de kommunala valen sjönk (Prot. 1999/2000-12: 81, Göran Magnusson, s). Hänvisningar gjordes bland annat till Norge och det låga valdeltagandet i kommunalvalen där.

En viss motsägelse kan skönjas i argumentationen då förespråkarna för gemensam valdag i ett annat sammanhang yttrar följande:

”Människors valdeltagande i valen avgörs inte av olika mer eller mindre valtekniska frågor. Nej, det är politiken i sig, partiernas program och visioner, som avgör engagemanget” (Prot. 1999/2000-12: 81, Göran Magnusson, s).

Här hävdas att det inte är valdagens placering i sig som påverkar valdeltagandets nivå. Detta sägs samtidigt som man hävdar att den gemensamma valdagen lyfter valdeltagandet i de kommunala valen.

Analysen av vad i den gemensamma valdagen som lyfter valdeltagandet på kommunal nivå skiftar, men en uppfattning är att det

har att göra med att den ger en helhetssyn på politiken. Uppfattningen är att ´>8@WDQ GHQQD I|UVWnHOVH >I|U VDPPDQKDQJHQ L SROLWLNHQ@ Yl[HU RFNVn VDQQROLNW OLNJLOWLJKHWHQ I|U GH SROLWLVND IUnJRUQD RFK GlUPHG InU YL HWW PLQVNDW YDOGHOWDJDQGH” (Prot. 1999/2000-12: 110, Kenneth Kvist,

v). Den allvarligaste konsekvensen av skilda valdagar och ett lågt valdeltagande anses istället vara att det leder till ´PLQVNDG OHJLWLPLWHW I|U GH YDOGD LQVWDQVHUQD´ (Prot. 1999/2000-12:113, Kenneth Kvist, v).

Uppfattningarna om gemensam valdags konsekvenser för UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK NRPPXQ samt för det demokratiska DQVYDUVXWNUlYDQGHW

är nära knutna till varandra i argumentationen. Viktigast är här uppfattningen att det sakliga kommunala sambandet är fortsatt starkt och kommer att vara det oberoende av hur valdagen placeras.

10 Se även SOU 1987-6:104, 107, reservation i 1999/2000:KU2, Prot 1999/2000-12:79, Göran Magnusson, s.

58 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

Förespråkarna av gemensam valdag vänder sig mot den syn som en del borgerliga partier för fram, nämligen att sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik de senaste tjugo åren har försvagats kraftigt:

”Det tycker kanske inte kommunalkamrerna eller kommunalkassörerna som varje månad tar emot avsevärda belopp som är inkasserade av staten eller genom lagstiftning här i riksdagen. Där kan man väl säga att det kommunala sambandet är starkt (Prot. 1999/2000-12:88, Göran Magnusson, s).

Dessutom framhålls det att även kommunpolitiker har detta synsätt då de ofta klagar på att rikspolitiken är ett hinder för dem att bedriva den

politik de vill i kommunerna. I kommunalpolitiken är det vanligt att höra ´I|UHWUlGDUH I|U ROLND SDUWLHU RFK LQWH PLQVW PnQJD IUnQ PLWW HJHW SDUWL XWWU\FND VLJ VRP Vn DWW SROLWLNHQ L NRPPXQHUQD VNXOOH EOL P\FNHW ElWWUH RP GHUDV SROLWLN Sn ULNVSODQHW KDGH InWW JHQRPVODJ´ (Prot.

1999/2000-12:109, Kenneth Kvist, v). Alltså är det kommunala samband fortsatt starkt och kommer så förbli även om skilda valdagar skulle införas. Valdagens placering är alltså ej betydelsefull för att uppnå målet kommunal självstyrelse.

Föreställningen att den gemensamma valdagen hindrar utvecklingen av den kommunala demokratin vände man sig också emot. Den kommunala demokratin har stärkts efter den gemensamma valdagens

införande, vilket bevisar att en sådan ordning inte utgör ett hinder (SOU 1987-6:104, 105). Istället ansåg man att ´ 8 WYHFNOLQJHQ DY GHQ NRPPXQDOD GHPRNUDWLQ lU L I|UVWD KDQG UHVXOWDWHW DY NRPPXQUHIRUPHQ RFK GHQ |NDGH EHW\GHOVH VRP NRPPXQHUQD InWW JHQRP ROLND VWDWOLJD nWJlUGHU´ (SOU 1987-6:104). Åsikten att den kommunala

demokratiska debatten helt dominerades av rikspolitiska frågor framställdes som felsyn, som en seglivad myt. Den kommunala debatten är i realiteten mycket livaktig (Prot. 1999/2000-12:94, Göran Magnusson, s). Dessutom uppfattades den kommunala demokratins

livaktighet inte endast bero på valrörelser och valdeltagandet. Uppfattningen var att ´ ' HQ OHYDQGH YLWDOD GHPRNUDWLQ NUlYHU VW|UUH DNWLYLWHW IUnQ PnQJD PlQQLVNRU lQ YDG HQEDUW VMlOYD YDOKDQGOLQJHQ LQQHElU´ (Prot 1999/2000-12:81, Göran Magnusson, s). Den

kommunala demokratin kunde därför förväntas fortsätta utveckla sin vitalitet även om den gemensamma valdagen behölls (SOU 1987- 6:107).

Kopplingen mellan det faktiska kommunala sambandet och DQVYDUVXWNUlYDQGHW var fortsatt stark i den moderna debatten. Eftersom

rikspolitik och kommunalpolitik är nära sammanlänkade innebär gemensam valdag en möjlighet för väljaren att se politiken i ett sammanhang och därmed se det faktiska kommunala sambandet.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 59

 

 

Sambandet stärker medborgarens möjlighet till ansvarsutkrävande och inte tvärtom:

”Det handlar om att stärka den enskilda människans position i valproceduren så att hon har en medvetenhet om de samband som finns i samhället/…/ Men det är ändå så att denna överskådlighet, detta sammanhang mellan politikens internationella, nationella, regionala och lokala nivå är en realitet” (Prot. 1999/2000-12: 114, Kenneth Kvist, v).

Ett ansvarsutkrävande som inte bygger på denna insikt riskerar att missa målet.

Trots likheterna med 60-talsdebatten finns det här även en viktig skillnad. Den gemensamma valdagens förespråkare tar inte längre för givet att väljarnas insikt om det kommunala sambandet faktiskt leder till att de röstar lika i samtliga val. Istället vänder de på argumentet och framhåller den gemensamma valdagen som en möjlighet för väljaren

att vid ett enda tillfälle jämföra politiken på de olika politiska beslutnivåerna. På detta sätt ges ´GHQ HQVNLOGH YlOMDUHQ P|MOLJKHW DWW YLG HQ RFK VDPPD WLGSXQNW VMlOY DYJ|UD RP KDQ HOOHU KRQ YLOO KnOOD LVlU HOOHU NRSSOD LKRS VLQD VWlOOQLQJVWDJDQGHQ L GH ROLND YDOHQ´ SOU

1987-6:107).11

Övriga argument om ansvarsutkrävande handlar om förutsättningarna för kommunala valrörelser med olika placeringar av valdagen. Den gemensamma valdagen utgör enligt dess förespråkare inte något hinder för livaktiga kommunala valkampanjer. Under den gemensamma valdagen har de kommunala valkampanjerna förbättrats, vilket ger väljarna bättre information (Prot. 1999/2000-12:115,

Kenneth Kvist, v). I folkstyrelsekommitténs betänkande framhöll majoriteten att´ 1 lU GHW JlOOHU LQIRUPDWLRQVI|UPHGOLQJHQ ILQQV GHW REHURHQGH DY YDORUGQLQJHQ DQOHGQLQJ DWW WUR Sn HQ \WWHUOLJDUH H[SDQVLRQ´ (SOU 1987-6:107). Slutsatsen var ´DWW I|UXWVlWWQLQJDUQD I|U UDWLRQHOOD SDUWLYDO L NRPPXQIXOOPlNWLJHYDOHQ VWDUNW I|UElWWUDWV XQGHU VHQDUH nU´ (SOU 1987-6:102).

Ett annat sätt att argumentera som delvis står i konflikt till att hävda att de kommunala valrörelserna stärks av gemensam valdag är att hävda att de alltid kommer att domineras av rikspolitiska frågor, oavsett hur valdagarna placeras. Uppfattningen var:

”att skilda valdagar inte med säkerhet skulle leda till att de lokala frågorna kommer mer i fokus. Erfarenhetsmässigt får rikspolitiken nämligen ett stort genomslag i de kommunala valen även om valdagarna är skilda i tiden” (reservation i 1999/2000:KU2).

11.Se även Prot. 1999/2000-12: 79 Göran Ma gnusson (s) och Prot. 1999/2000- 12: 114, Kenneth Kvist (v).

60 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

Att införa skilda valdagar skulle därmed förbättra villkoren för ansvarsutkrävandet. För att belägga denna uppfattning hänvisar man till

hur de kommunala valrörelserna ser ut i länder med skilda valdagar. Även i ett sådant system tar väljarna i stor utsträckning ´VWlOOQLQJ WLOO L GH NRPPXQDOD YDOHQ Sn ULNVSROLWLVND JUXQGHU´ (SOU 1987-6:106).12

Att väljarna tar ställning till kommunalpolitiken delvis på grundval av partiernas politik på riksplan uppfattas inte heller som problematiskt. Som redan framgått innebär det kommunala sambandet att det demokratiska ansvarsutkrävandet bäst sker utifrån en helhetssyn

där kommunalpolitik och rikspolitik betraktas i ett sammanhang. Uppfattningen är att ´ ( Q ULNVSROLWLVN YDOU|UHOVH J\QQDU GHW SROLWLVND VDPWDOHW Sn DOOD QLYnHU” (Prot. 1999/2000-12: 79, Göran Magnusson

socialdemokraterna). Argumentationen är i detta avseende den samma som på 1960-talet.

Mot dessa argument för gemensam valdag står den andra sidan, I|UHVSUnNDUQD I|U VNLOG YDOGDJ. Här återfinns de borgerliga partierna

samt i senare debatt miljöpartiet. Vilka argument har de för sin ståndpunkt? Högt YDOGHOWDJDQGH togs överhuvudtaget inte upp i

reservationen till folkstyrelsekommitténs betänkande, vilket tyder på att de borgerliga partierna inte såg detta som ett överordnat värde vid denna tidpunkt (reservation i SOU 1987-SOU 1987-6). Men i debatten i slutet av 1990-talet tas värdet av högt valdeltagande upp till diskussion:

”Valdeltagandet är ett politiskt och demokratiskt mått. Men det står inte nödvändigtvis över alla andra demokratiska värden. Om väljarna blir engagerade, kunnigare, mer bekanta med de kommunala frågorna och med de kommunala politiska företrädarna är det också en vinst för demokratin. Detta blir extra viktigt i takt med att personinslaget ökar i valen framöver. Med en deltagardemokratisk inställning, där medborgarnas engagemang tillmäts en stor betydelse, går det alltså inte att hävda att valdeltagandet ensamt är avgörande” (Prot. 1999/2000- 12:85, Nils Fredrik Aurelius, m).

Uppfattningen är att valdeltagandet i sig inte står över alla andra demokratiska värden. Dels uppfattar man precis som förespråkarna av skilda valdagar på 1960-talet att innehållet eller kvaliteten i deltagandet är minst lika viktigt. Dels betonas vikten av att annat deltagande i den politiska beslutsprocessen stimuleras. Man hänvisar i detta sammanhang till ett deltagardemokratiskt ideal (Prot. 1999/2000-12:88, Nils Fredrik Aurelius, m). Valdeltagande uppfattas som ett medel för inflytande och inflytande förutsätter ett medvetet, rationellt val. Här

12 Se även Prot. 1999/2000-12:110, 115 Kenneth Kvist, v.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 61

 

 

dyker resonemanget upp om gemensam valdag som konstgjord andning för det kommunala valdeltagandet:

”Det är sant att ett lågt valdeltagande i ett lokalval är en mycket allvarlig alarmklocka, men då ska det också hanteras lokalt genom att man ställer krav på delaktighet och engagemang, inte genom att man döljer detta resultat bakom andra val” (Prot. 1999/2000-12:97, Åsa Torstensson, c).

Konstgjord andning är enligt detta synsätt inte önskvärt, utan problemen ska bekämpas direkt, genom att stimulera den kommunala

demokratin.

I synen på UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK NRPPXQ är det värde som framför allt förespråkas en långtgående kommunal självstyrelse och en vital kommunal demokrati. Det slås fast att:

”Bakom frågan om skilda valdagar döljer sig också en större fråga, nämligen synen på kommunerna. Det har vi också hört i debatten här. Har man uppfattningen att kommunerna är en integrerad del i statsförvaltningen - riksdagens och regeringens förlängda arm, om man så vill - är det också naturligt att eftersträva en så stor likhet i valutfallet som möjligt” (Prot. 1999/200-12:96, Åsa Torstensson, c). 13

En centralistisk syn på kommunerna vänder förespråkarna av skilda valdagar sig emot. Enligt dem innebär ´ ( WW VWDUNW NRPPXQDOW VMlOYVW\UH « DWW YL RFNVn I|UELQGHU RVV DWW UHVSHNWHUD GH EHVOXW L NRPPXQHUQD VRP YL NDQVNH LQWH DOOWLG XSSVNDWWDU” (Prot. 1999/2000-

12:97, Åsa Torstensson, c). Här måste en viss mångfald mellan kommunerna tillåtas. Sverige har internationellt sett starka kommuner

och de bör så också förbli. 14

$QVYDUVNUlYDQGH är ett värde som liksom i tidigare debatt lyfts fram

av förespråkarna för skild valdag. Delvis ställs detta värde i motsätt- ning till det höga valdeltagandet. Det är ´DY VWRU YLNW DWW GHPRNUDWLQV IRUPHU lU VnGDQD DWW GH XQGHUOlWWDU I|U PHGERUJDUQD DWW In LQV\Q L YHUNVDPKHWHQ DWW GHOWD L GHQ DWW SnYHUND GHQ RFK Sn HWW PHQLQJVIXOOW VlWW NXQQD XWNUlYD DQVYDU´ (SOU 1987-6: 273). Förutom denna all-

männa syn att ansvarsutkrävandet är centralt i en demokrati fästs stor vikt vid att ansvar utkrävs på rätt politisk nivå. Ansvar för rikspolitiken

borde inte utkrävas på kommunal nivå utan där borde ansvar utkrävas för den kommunala politiken. Det var ´P\FNHW YLNWLJW DWW PHGERUJDUQD InU ElWWUH P|MOLJKHWHU WLOO LQV\Q RFK DQVYDUVXWNUlYDQGH YDG JlOOHU GHQ ORNDOD RFK UHJLRQDOD EHVOXWVQLYnQ´ (Prot. 1999/2000-12: 96, Åsa

Torstensson, c). För att möjliggöra detta ansågs det vara viktigt att

13Se även SOU 1987-6: 273.

14Prot. 1999/2000-12:133, Per Lager, mp, Prot. 1999/2000-12:85, Nils Fredrik Aurelius, m.

62 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

valrörelserna på kommunal nivå behandlade kommunala frågor. Dessutom uppfattade man på samma sätt som i tidigare debatt det som viktigt med val ofta.15

Argument som utgår från konsekvenserna av skilda valdagar och gemensam valdag, liknar i mångt och mycket de argument som förekommit i tidigare debatt. Uppfattningen var precis som tidigare att skilda valdagar inte behövde innebära en dramatisk sänkning av valdeltagandet. Även om de flesta, dock inte alla, var medvetna om att de flesta länder med skilda valdag har ett lägre valdeltagande i kommunalvalen, ansåg man att det inte behövde betyda att konsekvenserna skulle bli de samma i Sverige:

”Sedan är naturligtvis förhållandena inte riktigt jämförbara. Vi har som jag nämnde förut ovanligt starka kommuner i Sverige, starkare än i de andra länder som man talar om i detta sammanhang” (Prot. 1999/2000- 12: 85, Nils Fredrik Aurelius, m).

Traditionen med en stark kommunal självstyrelse ansågs motverka ett lågt valdeltagande i fristående kommunval. Dessutom ansåg flera av

förespråkarna av skilda valdagar att denna ordning tillsammans med personvalet och andra åtgärder kunde ´OHGD WLOO HWW lQQX ElWWUH YDOGHOWDJDQGH lQ VRP LGDJ lU IDOOHW´ (Prot. 1999/2000-12:103, Helena

Bargholtz, fp). En debattdeltagare hävdade dessutom att det inte fanns några ´EHOlJJ I|U DWW HQ VnGDQ KlU VSOLWWULQJ VNXOOH PLQVND YDOGHOWDJDQGHW´ (Prot. 1999/2000-12:94, Ingvar Svensson, kd). Denna

syn var dock ett undantag. Dessutom ansåg förespråkarna av skilda valdagar att om högt valdeltagande var det överordnade målet, vilket socialdemokraterna och vänsterpartiet hävdade, så fanns det bättre medel att åstadkomma detta än genom gemensam valdag. Röstplikt var med en sådan utgångspunkt den naturliga lösningen (Prot. 1999/2000- 12: 85, Nils Fredrik Aurelius, m).

Uppfattningen om konsekvenserna för relationen mellan stat och kommun innebar att skilda valdagar ansågs bidra till att förstärka den kommunala självstyrelsen och den kommunala demokratin. Detta genom att stärka medborgarnas deltagande på kommunal nivå och ge

större utrymme för kommunala frågor i den politiska debatten. 16 Slutsatsen var att skilda valdagar motiverades av ´ 2 PVRUJHQ RP GHQ NRPPXQDOD GHPRNUDWLQ´ (SOU 1987-6:274).

Synen på den gemensamma valdagen var då mer ambivalent. Den konsekvens socialdemokraterna vid införandet av gemensam valdag

15 Prot. 1999/2000-12:118, Helena Bargholtz, fp, Reservation i SOU 1987- 6:276, Prot. 1999/2000-12: 91, Ingvar Svensson, kd.

16 Prot. 1999/2000-12:96,97, Åsa Torstensson, c. Se även Prot. 1999/2000- 12:91, Ingvar Svensson, kd, Prot. 1999/2000-12:105-106, Per Lager mp.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 63

 

 

hade velat ha var enligt en debattdeltagare skapandet av ´HWW VWU|POLQMHIRUPDW VDPKlOOH GlU ULNV RFK UHJHULQJVSROLWLNHQ VNXOOH VOn LJHQRP L NRPPXQHU RFK ODQGVWLQJ RFNVn´ (Prot. 1999/2000-12:94,

Ingvar Svensson, kd). Samtidigt utgår ett huvudargument för skilda valdagar från att detta inte har lyckats. Det viktigaste argumentet för skilda valdagar är nämligen kommunernas stärkta ställning. I polemik med socialdemokraterna och vänsterpartiet hävdar förespråkarna av skilda valdagar att det kommunala sambandet har försvagats:

”Fanns det ett inte kommunalt samband 1970 och 1967 när frågan togs upp? Jo då, och det finns ett kommunalt samband nu också, men det är mycket svagare. Det var det jag försökte framhålla i mitt anförande. Kommunerna har på ett helt annat sätt än före 1970 fått uppgifter att själva besluta om. Detta är också ett starkt argument för att ha skilda valdagar” (Prot. 1999/2000-12:888, Nils Fredrik Aurelius, m). 17

Detta synsätt återkommer i en rad inlägg i debatten, i såväl folkstyrelsekommitténs betänkande som senare.18 Som en konsekvens

av den ökade självstyrelsen och det minskade kommunala sambandet kunde det inte längre ´PHG IRJ KlYGDV DWW YHUNVDPKHWHQ L NRPPXQHU RFK ODQGVWLQJ lU DY Vn ULQJD YLNW DWW VlUVNLOG NRPPXQDO YDOGDJ DY GHW VNlOHW VNXOOH YDUD RPRWLYHUDG´ (SOU 1987-6:274). Innehållet i denna

förändring var bland annat att självstyret rent generellt hade stärkts, kommunerna hade fått ansvar för fler uppgifter, den kommunalpolitiska nyhetsbevakningen hade förbättrats, samt röstsplittringen ökat (Prot.

1999/2000-12:85, Nils Fredrik Aurelius, m). Det kan till en del tyckas motsägelsefullt att å ena sidan hävda att skilda valdagar leder till stärkt kommunal självstyrelse och å den andra sidan hävda att den kommunala självstyrelsen har stärkts under en ordning med gemensam valdag.

En viktig skillnad i argumentationen i jämförelse med förespråkarna av gemensam valdag är att det hävdas att det finns kommunalpolitiska frågor. Här går anhängarna av skilda valdagar i polemik med den socialdemokratiska och vänsterpartistiska synen att styrkan i det reella sambandet mellan rikspolitik och kommunalpolitik gör att det inte finns rena kommunalpolitiska frågor:

”Kommunalpolitiska frågor är de frågor som kommunerna handlägger enligt den kompetensram som riksdagen fastlagt. Det är dessa frågor som skall står i centrum inför valen i de olika kommunerna” (SOU 1987-6:274).

17Se även Prot. 1999/2000-12:103, Helena Bargholtz, fp.

18Reservation i SOU 1987-6, Prot. 1999/2000-12:84,85, Nils Fredrik Aurelius, m, Prot. 1999/2000-12:96, Åsa Torstensson, c.

64 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

Olika politiska frågor är centrala på de olika politiska nivåerna.

Denna uppfattning har nära koppling till synen på konsekvenser av valdagens placering på det demokratiska DQVYDUVXWNUlYDQGHW Eftersom

det finns kommunalpolitiska frågor är det rimligt att tala om kommunalt ansvarsutkrävande. En ordning med gemensam valdag förhindrar ett sådant ansvarsutkrävande därför att den försvårar kommunala valrörelser:

”Den gemensamma valdagen medför att de viktiga kommunala frågorna får ett mycket begränsat utrymme i den allmänna debatten inför valen. De politiska partierna agerande och massmedias bevakning domineras av rikspolitiska frågor. Väljarnas ställningstaganden i kommunalvalen bestäms således i allt väsentligt av uppfattningen om partiernas agerande på riksplanet - inte av kunskap om och värdering av de förtroendevaldas verksamhet och politiska program i den egna kommunen.” 19

Här anses det finnas en tydlig orsakslänk mellan gemensam valdag, valkampanjer som domineras av rikspolitiska frågor och ett bristande ansvarsutkrävande.

Lika dålig som den gemensamma valdagen är för ansvarsutkrävandet, lika bra är skilda valdagar:

”Med skilda valdagar skulle de kommunala frågorna och de kommunala politikerna på ett helt annat sätt än nu komma i förgrunden inför de kommunala valen. Det skulle innebära bättre information till väljarna och därmed också ökad kunskap hos dessa om de kommunala frågorna och i sin tur leda till att ansvarsutkrävandet skulle bli mer reellt.” 20

Skilda valdagar leder enligt detta resonemang till bättre kommunala valrörelser och ansvarsutkrävande på rätt politisk nivå. Att de kommunala frågorna får större plats i den kommunala valrörelsen innebär dock inte att de rikspolitiska frågorna helt skulle försvinna i valrörelsen vid fristående kommunalval. Men de skulle inte dominera på samma sätt (Prot. 1999/2000-12:91, Ingvar Svensson, kd).

Vad gäller värdet med ansvarsutkrävande relativt ofta så uppfattades skilda valdagar som ett sätt att förena fyraårig mandatperiod med tätare val. Med skilda valdagar förenas god styrningsförmåga med val ofta vilket håller det politiska intresset uppe hos medborgarna. 21

19SOU 1987-6:274, reservation från c, fp och m. Se även Prot. 1999/2000- 12:94, Ingvar Svensson, kd, Prot. 1999/2000-12:107, Per Lager, mp.

20SOU 1987-6: 274 (reservation från c, fp och m). Se även Prot. 1999/2000-

12: 85, (Nils Fredrik Aurelius, m), 91 (Ingvar Svensson, kd), 96 (Åsa Torstensson, c), 101 (Helena Bargholz, fp).

21 Prot. 1999/2000-12: 91 (Ingvar Svensson, kd.), 118 (Helena Bargholtz, fp) Reservation i SOU 1987-6:276.

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 65

 

 

I figur 3.4 sammanfattas de viktigaste argumenten i debatten. Ett högt valdeltagande uppfattas som viktigt av såväl förespråkarna för skilda valdagar som förespråkarna av gemensam valdag. De senare värderar valdeltagandet högst och anser att det har ett demokratiskt egenvärde. Dessutom betraktas ett högt valdeltagande som en förutsättning för ett annat överordnat värde, det demokratiska systemets legitimitet. Störst skillnaden återfinns i bedömningen av konsekvenserna av valdagens placering på valdeltagandet i kommunerna. Socialdemokraterna och vänsterpartiet anser att införande av skilda valdagar drastiskt skulle minska det kommunala valdeltagandet. De borgerliga partierna och miljöpartiet hävdar tvärtom att samma reform kan bidra till ett ökat valdeltagande i kommunerna.

Relationen mellan stat och kommun betraktas också olika av de båda sidorna i debatten. De borgerliga partierna och miljöpartiet betonar tydligt vikten av en långtgående kommunal självstyrelse och en vital kommunal demokrati. Det kommunala sambandet bör minska. Ett sätt att åstadkomma detta är införande av skilda valdagar. Samtidigt uppfattar man det minskade kommunala sambandet som ett argument för skilda valdagar. I motsats därtill förespråkar socialdemokraterna och vänsterpartiet ett bibehållet kommunalt samband och en mindre långtgående kommunal självstyrelse. Den kommunala och rikspolitiska demokratin är sammanlänkade och bör så förbli. Skilda valdagar uppfattas inte ha några konsekvenser för det kommunala sambandet. Samtidigt menar man att ett faktiskt kommunalt samband motiverar att den gemensamma valdagen behålls.

66 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Debatt 1987-1999

%g50c/

b5

,167,787,21(// /g61,1* *g5

6NLOGD YDOGDJDU F IS P

*HPHQVDP YDOGDJ V YSN

9DOGHOWDJDQGH

9DOGHOWDJDQGH /HJLWLPLWHW

Synen på valdeltagande splittrad. En del ser ett

Högt valdeltagande är ett demokratiskt egenvärde

högt valdeltagande som mycket viktigt, medan

Det demokratiska systemets legitimitet ett centralt

andra menar att ett något lägre valdeltagande i

 

värde

kommunalvalen kan accepteras om målet en

 

 

vitalare kommunal demokrati uppnås.

 

 

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

Kommunal självstyrelse är ett viktigt mål i svensk

Kommunal självstyrelse och vital kommunal

demokrati

 

demokrati bör eftersträvas, men bör ej ses som

En vital kommunal demokrati bör eftersträvas

 

separat från demokratin på riksnivå.

 

Ett kommunalt samband bör bibehållas

$QVYDUVXWNUlYDQGH

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Ansvarsutkrävande bör ske på rätt nivå i det

Politiken bör ses i ett helhetsperspektiv, där

politiska systemet. Politiker på olika politiska

 

rikspolitik och kommunalpolitik är nära

nivåer bör ställas till svars för den politik de

 

sammanlänkade. Ansvar bör därför utkrävas på

faktiskt har fört. Formellt ansvar bör följa reellt

 

alla de tre politiska nivåerna samtidigt.

ansvar.

 

 

Ansvarsutkrävande bör ske ofta i en levande

 

 

demokrati. Val ofta bidrar till att upprätthålla

 

 

medborgarnas intresse för politik.

 

 

9DOGHOWDJDQGH

Valdeltagandet i kommunala val går inte ner alls eller endast marginellt vid införande av skilda valdagar.

5HODWLRQHQ VWDW NRPPXQ

Skilda valdagar vitaliserar den kommunala demokratin och främjar därmed den kommunala självstyrelsen

Kommunernas ökade självstyre är ger goda förutsättningar för skilda valdagar.

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Skilda valdagar ger ett tydligare ansvarsutkrävande på rätt nivå.

Vid separata regionala val får vi kommunala väljare och bättre kommunala valkampanjer.

Att riksdagsbeslut påverkar kommunernas verksamhet är inget argument för gemensam valdag. Ansvar för dessa beslut utkrävs i riksdagsvalet.

0DQGDWSHULRG RFK SROLWLVNW LQWUHVVH

Med glesa val riskerar intresset för politik allmänt och partipolitiken att minska.

9DOGHOWDJDQGH

Gemensam valdag ger högt valdeltagande i kommunala val.

5HODWLRQHQ VWDW NRPPXQ

Den kommunala demokratin har redan vitaliserats och påverkas inte av en övergång till skilda valdagar.

$QVYDUVXWNUlYDQGH

Även vid skilda valdagar hamnar kommunpolitiken i skymundan av rikspolitiken i valrörelsen.

Vid gemensam valdag betraktar väljarna alla valen i ett helhetsperspektiv och ges därför möjlighet att vid en och samma tidpunkt a vgöra om de vill hålla isär eller koppla ihop sina ställningstaganden.

0DQGDWSHULRG RFK SROLWLVNW LQWUHVVH

Fyraårig mandatperiod kan kombineras med gemensam valdag om medborgarnas deltagande i partierna stimuleras

Ansvarsutkrävandet uppfattas framför allt som centralt av förespråkarna för skilda valdagar. Det är önskvärt att ansvarsutkrävandet gäller de politiska alternativ som står emot varandra i ett val. Kommunpolitiker ska utkrävas på ansvar för kommunalpolitiken och inte för sina partiers politik i riksdagen. Ibland

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 67

 

 

sammanfaller politik på olika politiska nivåer, men ofta inte. Alltså är

det inte endast viktigt DWW medborgarna röstar i en demokrati, utan det är minst lika viktigt YDUI|U de röstar. Genom skilda valdagar kan de

kommunala valrörelserna stärkas, vilket ökar förutsättningarna för ansvarsutkrävande på rätt nivå. Förespråkarna av gemensam valdag anser å sin sida att politik på olika nivåer bör ses i ett sammanhang.

Eftersom det finns ett starkt kommunalt samband, bör detta samband vara tydligt för medborgarna då de röstar. Ett ansvarsutkrävande utifrån ett helhetsperspektiv på politiken är verkligt ansvarsutkrävande. Den gemensamma valdagen bidrar till att göra detta möjligt. Dessutom anses skilda valdagar inte alls bidra till att stärka de kommunala valrörelserna.

$UJXPHQWHQ L WLGVSHUVSHNWLY

En viktig slutsats av genomgången av debatten över tid är att vissa teman har varit särskilt framträdande, nämligen valdeltagandet, relationen mellan stat och kommun samt det demokratiska ansvarsutkrävandet. Inom dessa teman återfinns dessutom olika synsätt på vilka mål som olika placering av valdagen bör sikta mot samt på vilket sätt de uppställda målen bäst uppnås.

De enskilda argumenten är relativt likartade under 1900-talet. Likheten gäller framför allt argument som handlar om valdeltagandet. För förespråkarna av snabb koncentrering av val och gemensam valdag har ett högt valdeltagande varit ett viktigt mål under hela 1900-talet. Även bland de borgerliga partierna har ett högt valdeltagande uppfattats som viktigt, dock inte fullt så viktigt. På senare år kan en viss förändring skönjas i argumentationen kring valdeltagandet bland tillskyndarna av skilda valdagar. De har en större förhoppning än tidigare att skilda valdagar ökar valdeltagandet på kommunal nivå.

Relationen mellan stat och kommun har blivit allt mer central i frågan om valdagens placering. I den tidiga debatten i början av 1900- talet överskuggades denna fråga helt av problemen med det låga valdeltagandet. Från 1960-talet och framåt har synen på relationen mellan stat och kommun däremot varit mycket central för inställningen till valdagens placering. Båda sidor i debatten ser kommunalt självstyre som ett viktigt värde, men betraktar den på olika sätt. Sammantaget går det här att konstatera att de borgerliga partierna i större utsträckning än socialdemokraterna och vänsterpartiet betonar vikten av självständiga och livaktiga kommunala demokratier. Genom införandet av skilda valdagar anser de borgerliga partierna att denna självständighet kan förstärkas och den kommunala demokratin stimuleras.

68 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

Socialdemokraterna och vänsterpartiet betonar i sin tur vikten av att det finns ett kommunalt samband mellan kommunpolitik och rikspolitik. Här finns en intressant iakttagelse att göra. På 1960-talet tog socialdemokraterna den befintliga relationen mellan stat och kommun till utgångspunkt för att förespråka gemensam valdag. Idag betraktar de borgerliga partierna på samma sätt den förändrade relationen mellan stat och kommun som ett argument för skilda valdagar. Om det på 1960-talet var socialdemokraterna som i mycket hög utsträckning argumenterade från är till bör, så är det under 1980-talet och framåt framför allt de borgerliga partierna som gör detta.

Ansvarsutkrävandet, slutligen, har uppfattats som särskilt viktigt av förespråkarna av skilda valdagar. Under den tidiga debatten i början av 1900-talet var temat dock inte så framträdande. Det handlade då endast om att det var viktigt med val relativt ofta för att demokratin skulle vara livskraftig. Under 1960-talet blev temat desto viktigare. Till en början användes inte själva ordet ansvarsutkrävande, men under 1980- talet och 1990-talet har det blivit en naturlig del av de borgerliga partiernas vokabulär. Trots denna förändring i språkbruk har argumentationen haft samma inriktning sedan 1960-talet och framåt. Grundtanken är att ansvar bör utkrävas för politiken på den nivå som valet gäller. Skilda valdagar är ett medel att uppnå ett sådant ansvarsutkrävande. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har haft synen att ansvar bör utkrävas utifrån insikten att rikspolitik och kommunpolitik hör ihop. Den gemensamma valdagen är ett medel att åstadkomma detta. En intressant förändring mellan 1960-talet och dagens debatt är att den gemensamma valdagens förespråkare har gått från att anse det vara önskvärt att medborgarna röstar på samma parti på samtliga politiska nivåer till att öppna upp för att röstsplittring kan vara positivt.

%|U DUJXPHQWHQV I|UHQOLJKHW PHG ROLND GHPRNUDWLV\QHU

Efter att ha identifierat några centrala mål i den debatt som förts valdagens placering under 1990-talet är det dags att besvara frågan vilka övergripande värden de olika målen grundas på. Här ställer jag målen i relation till tre i den statsvetenskapliga forskningen ofta uppmärksammade demokratisyner. På så vis tydliggörs de grundvärden som de olika målen vilar på. Demokratisynerna är den deltagandedemokratiska, den elitdemokratiska, respektive den samtalsdemokratiska. Dessa demokratisyner är givetvis inte de enda möjliga sätten att betrakta demokrati, men jag uppfattar dem ändå som

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 69

 

 

fruktbara att ställa i relation till den svenska debatten. 22 Demokratisynerna relateras till de tre centrala teman som jag identifierat i debatterna.

I ett deltagardemokratiskt ideal förespråkas ett omfattande medborgerligt deltagande i samhällets gemensamma angelägenheter, det vill säga politiskt deltagande. Att delta i gemensamma beslut är enligt detta ideal inte bara en rättighet utan även en skyldighet (se t ex Pateman 1970, Barber 1993). Medborgarnas ansvar att delta i de politiska beslutsprocesserna är centralt. I synen på valdeltagandet betyder det att en medborgare som inte röstar är en dålig medborgare (jfr SOU 2000:1). Valdeltagandet är därmed viktigt i sig och bidrar till att medborgarna uppfattar styrelsen som legitim.

I ett elitdemokratiskt synsätt förespråkas istället ett begränsat demokratiskt deltagande. Det är fullt tillräckligt att medborgarna ges möjlighet att i demokratiska val byta ut konkurrerande politiska eliter. Just detta att det finns olika eliter och att de kan bytas ut är här det centrala. Valdeltagandet betraktas som en rättighet och inte en skyldighet. Att inte rösta är också ett val. Ett lågt valdeltagande uppfattas därför inte som ett demokratiskt problem, förutsatt att det demokratiska systemet som sådant ändå kan upprätthållas (Schumpeter 1943, Etzioni-Halevy 1993, jfr Stava kommande). Det demokratiska ansvarsutkrävandet likställs i det elitdemokratiska idealet med möjligheten för medborgaren att i val byta ut konkurrerande eliter. Det handlar primärt om att välja vem som ska styra och inte om innehållet i den politik som de konkurrerande eliterna förespråkar.

Det samtalsdemokratiska idealet ställer det politiska samtalet i centrum för demokratin (se t. ex. Manin 1987, Benhabib 1996, Gutmann och Thompson 1996, jfr Rothstein mfl 1995, Stava kommande). Det är på det demokratiska samtalet medborgarna grundar sin valhandling och som gör den representativa demokratin legitim (Manin 1987:360). Att rösta handlar om att bestämma vilken politik man vill ska bedrivas, vilka argument som ska ligga till grund för den bedrivna politiken. Valhandlingen har alltså inget värde i sig. Den är idealt sett en samtalshandling som signalerar vilken politik man vill ska bedrivas. Inte heller är valdeltagande en skyldighet utan en rättighet (Manin 1987: 360). Förutsatt att det demokratiska samtalet i samband

22 I debatten kring valdagens placering har dessutom en del av dessa demokratisyner tagits upp explicit. Demokratiutredningen (SOU 2000:1) säger i inledningen av sitt slutbetänkande att de tar sin utgångspunkt i en blandning av ett deltagardemokratiskt och ett samtalsdemokratiskt perspektiv. Hos dem leder detta synsätt till ett förordande av skilda valdagar.

70 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

med ett val har fungerat, är en icke-röst också en samtalshandling. Det viktiga är här att ansvarsutkrävandet för att vara reellt måste ha föregåtts av en debatt där de argument och politiska uppfattningar som valet gäller presenteras.

Demokratiidealen uttalar sig i dessa versioner inte uttryckligen om relationen mellan demokrati på olika politiska nivåer. Vanligtvis rör de teoretiska diskussionerna om demokrati en tänkt enhetlig politisk

ordning. Därför kan idealen inte direkt appliceras på frågan om UHODWLRQHQ PHOODQ VWDW RFK NRPPXQ i det svenska systemet. I det senare

fallet är den viktiga skiljelinjen centralisering kontra decentralisering. Ibland görs dock kopplingar mellan demokratiidealen och frågan om

hur relationen mellan demokrati på olika nivåer bör se ut. Deltagandedemokratin brukar till exempel förknippas med små gemenskaper som ligger nära medborgaren, vilket gör att den enklast kombineras med en decentralistisk syn på politiken (se t.ex Mansbridge 1983). Ofta ställs deltagande på lokal nivå i motsatsställning till den representativa demokratin på rikspolitisk och kommunal nivå. Men det är då andra typer av deltagande än just valdeltagandet som primärt avses. Eftersom jag här har undersökt valsystem och valdeltagande är denna motsatsställning inte lika självklar. Att betrakta valdeltagandet som en medborgerlig skyldighet innebär inte per automatik att valdeltagandet på central politisk nivå är viktigare än valdeltagandet i kommunerna eller tvärtom.

Det elitdemokratiska idealet förknippas på motsatt sätt vanligtvis med ett perspektiv där den representativa demokratin står i centrum. Deltagande vid sidan om valhandlingen är inte en förutsättning för det demokratiska systemet (Schumpeter 1943, Etzioni-Halevy 1993). Att den representativa demokratin är det centrala innebär dock inte att det med nödvändighet måste handla om demokratin på rikspolitisk nivå.

Inte heller i det samtalsdemokratiska idealet är det demokratiska samtalet nödvändigvis centrerat till en specifik politisk beslutsnivå. I vissa varianter av idealet betonas samtalet i samhället i stort, medan det i andra varianter handlar om mindre enheter inom vilket samtalet förs (jfr Mansbridge 1983, Gutmann och Thompson 1996). Det viktiga är att beslut är välövervägda och fattas efter ett grundligt samtal om de argument och synsätt som de politiska alternativen står för (Manin 1987:357-362).

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 71

 

 

)LJXU Valdeltagade, ansvarsutkrävande och relationen mellan stat och kommun i olika demokratisyner

9DOGHO WDJDQGH

$QVYDUV XWNUlY DQGH

5HODWLRQ VWDW NRPPXQ

 

'HPRNUDWLLGHDO

 

'HOWDJDUGHPRNUDWL

(OLWGHPRNUDWL

6DPWDOVGHPRNUDWL

a) Högt

a) Nivån på

a) Valhandlingen

valdeltagande viktigt

valdeltagandet

måste grundas på ett

b) Valdeltagande är

irrelevant

demokratiskt samtal

både en

b) Valdeltagande är

och information om

medborgerlig

en medborgerlig

de politiska

rättighet och

rättighet

alternativen för att

skyldighet

 

vara ett rationellt val

 

 

och en

 

 

samtalshandling

 

 

b) Deltagande i det

 

 

politiska samtalet i

 

 

en demokrati är en

 

 

rättighet. Att rösta

 

 

eller inte rösta är

 

 

båda

 

 

samtalshandlingar

 

 

förutsatt att valet

 

 

bygger på

 

 

information om de

 

 

politiska

 

 

alternativens politik

Valdeltagandet är i

Viktigt att det finns

Krav ställs på

sig viktigare än

konkurrerande eliter

ansvarsutkrävandets

vilken grund det

att utkräva ansvar av.

kvalitet. Viktigt att

vilar på.

Aktivitet eller

medborgarna har

Ansvarsutkrävandet

passivitet är ett fritt

information om

kommer i

val.

alternativen så att

bakgrunden av

 

ansvar utkrävs på rätt

frågan om det

 

grund.

demokratiska

 

 

systemets legitimitet.

 

 

Synen på valdelta-

Synen på valdelta-

Synen på

gande och

gande och

valdeltagande och

anvarsutkrävande

anvarsutkrävande

anvarsutkrävande

gäller samtliga

gäller samtliga

gäller samtliga

politiska nivåer.

politiska nivåer.

politiska nivåer.

 

 

Viktigt att

 

 

valhandlingen bygger

 

 

på information om de

 

 

politiska alternativ

 

 

valet gäller.

72 'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ

SOU 2001:65

 

 

Ett intressant inslag i den svenska debatten om valdagens placering är synen på valdeltagandet. Synen att ett högt valdeltagande är ett egenvärde i demokratin har över tid varit mycket stark. Just vad gäller valdeltagandet har argumenten haft deltagardemokratiska inslag hos i stort sett samtliga partier.

Ett högt valdeltagande har sin starkaste anhängare hos den gemensamma valdagens försvarare, socialdemokraterna och vänsterpartiet. Perspektivet som anläggs är ofta det demokratiska systemets perspektiv. I argumentationen i både 60-talsdebatten och nutida debatt var det valdeltagandets betydelse för att bibehålla det demokratiska systemets legitimitet snarare än dess betydelse för medborgarnas inflytande över politiken som stod i centrum. Den deltagardemokratiska synen där deltagandet via bland annat rösträtten är en skyldighet är här tydlig.

Även bland förespråkarna för skilda valdagar uppfattas ett högt valdeltagande som önskvärt. Det är inte någon i denna grupp som öppet intar en elitdemokratisk uppfattning där rösträtten först och främst betraktas som en rättighet. Det elitdemokratiska synsättet tycks här helt främmande för den svenska politiska kulturen. En del tror inte att valdeltagandet skulle gå ner vid skilda valdagar. Andra, bland annat moderaterna, visar i debatten att de kan acceptera en liten minskning i valdeltagandet förutsatt att andra viktiga demokratiska mål uppfylls. En viss minskning i valdeltagandet på kommunal nivå kan accepteras, förutsatt att de kommunala medborgarna i stort blir kunnigare och mer engagerade i den kommunala politiken. Synen är förenlig med en samtalsdemokratisk uppfattning samt en deltagardemokratisk syn där annat deltagande än valdeltagande lyfts upp.

Debattörernas syn på ansvarsutkrävandet kan också ges flera tolkningar med utgångspunkt från demokratisynerna. Förespråkarna för skilda valdagar fäster stor vikt vid att ansvarsutkrävandet sker på rätt politisk nivå. Det är de politiska alternativ som valet gäller som ska debatteras i valrörelsen, vilket innebär att kommunala valrörelser och rikspolitiska valrörelser bör ske separat. Vid val till kommunerna är det den kommunala politiken som ska debatteras. Föreställningen ligger i linje med ett samtalsdemokratiskt ideal. Det är inte bara viktigt att medborgarna röstar eller deltar i det politiska livet, utan också att de gör aktiva val som bygger på kunskap om de po litiska alternativen på den kommunala nivån. Utan denna kunskap förmedlar valhandlingen inte ett budskap till politikerna och ansvarsutkrävandet är därmed ofullständigt.

Socialdemokraternas och vänsterpartiet argumentation ser annorlunda ut och kan tolkas på flera sätt. Den kan för det första förenas med ett deltagardemokratiskt perspektiv där det centrala i en

SOU 2001:65

'HEDWWHQ RP YDOGDJHQV SODFHULQJ 73

 

 

demokrati är att människor faktiskt deltar och inte så mycket varför de deltar. Deltagandet skapar i sig legitimitet för det demokratiska systemet och skapar demokratiska medborgare. Att medborgarnas val bygger på ett demokratiskt samtal om de frågor som valet gäller är då mindre viktigt.

En andra tolkning är att socialdemokraterna och vänsterpartiet har en annan syn än de borgerliga partierna på vilka frågor som är viktiga att diskutera i det demokratiska systemet. De framhåller att rikspolitik och kommunalpolitik hör ihop samt att de också bör höra ihop. Den kommunala politiken styrs av rikspolitiska beslut, vilket innebär att det kan vara nödvändigt att utkräva ansvar för kommunalpolitiken i riksdagsvalen och tvärtom. Rena kommunalpolitiska frågor finns inte. Om vi vill leva upp till samtalsdemokratins krav på en diskussion av de politiska alternatien bör de rikspolitiska frågorna därför diskuteras samtidigt som de kommunalpolitiska frågorna. Följduppfattningen är att förutsättningarna för detta är bäst om ansvarsutkrävandet sker vid ett och samma tillfälle. Resultaten i undersökningen tyder på att socialdemokraterna över tid har gått från den förstnämnda synen mot den sistnämnda.

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 75

 

 

4 Mot ett lägre valdeltagande i

kommunvalen?

+HQULN 2VFDUVVRQ

Ett högt valdeltagande har betraktats som ett överordnat mål för den svenska demokratin alltsedan den allmänna rösträttens införande. Bland forskare, journalister, politiker och medborgare råder stundom konsensus om att ett högt valdeltagande har ett stort egenvärde i en demokrati. De magiska valdeltagandesiffrorna används ständigt som ett sammanfattande utvärderingskriterium vid internationella jämförelser. Och i krisbeskrivningar av demokratins skiftande tillstånd i städernas olika stadsdelar är det ofta just de stora skillnaderna i valdeltagande som får symbolisera de sociala klyftorna.

Enigheten om vikten av ett högt valdeltagande blev nyligen ännu en gång stadfäst i den svenska demokratiutredningens betänkande.

”Det är dock utredningens uppfattning att den svenska folkstyrelsen fortsatt ska sträva efter ett högt valdeltagande och att denna strävan ska gälla alla val

– således även Europavalet. Den svenska välfärdsstaten bygger på ett starkt folkligt stöd som ytterst manifesteras i ett högt valdeltagande. Med ett fortsatt sjunkande valdeltagande finns risk för att legitimiteten i de det offentliga beslutsfattandet sjunker och att välfärdsstatens förankring inte längre framgångsrikt kan upprätthållas.”

SOU 2000:1 s 178

Mot bakgrund av att demokratiutredningen lyfte fram det höga valdeltagandet som ett viktigt strävansmål förefaller det något motsägelsefullt att samma utredning valde att ställa sig bakom kravet på skilda valdagar i kommun- och riksdagsval. Ett av de tyngst vägande skälen att hålla fast vid en gemensam valdag är nämligen att man därigenom kan värna om ett högt valdeltagande i kommunvalen även i framtiden. Den konventionella visdomen på området har länge varit att ett införande av skilda valdagar kommer att få negativa konsekvenser på valdeltagandet i de lokala valen.

I det här kapitlet skall vi mer noggrant kartlägga de belägg som finns för att system med skilda valdagar har lägre valdeltagande än system med gemensam valdag. Vad finns det för empiriskt stöd för att

76 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

den gemensamma valdagen garanterar ett högt valdeltagande i kommunvalen? För att besvara den frågan har vi bland annat genomfört en omfattande och unik kartläggning av valdeltagandenivåer i nationella och kommunala val i ett stort antal länder.

9DUI|U lU GHW YLNWLJW PHG HWW K|JW YDOGHOWDJDQGH"

Försvaret av ett högt valdeltagande är intimt förknippat med idén om SROLWLVN MlPOLNKHW Det är därför inte särskilt konstigt att värdet av ett

högt valdeltagande sällan ifrågasätts annat än i form av olika tankeexperiment. Ett högt valdeltagande kan betraktas som en slags garanti för att valresultatet är representativt för folkviljan – vilket är själva poängen med en representativ demokrati. Ju högre valdeltagandet är desto mindre är riskerna för att röstare och icke- röstare skiljer sig åt på ett systematiskt sätt. Ju lägre valdeltagandet är desto större är riskerna att vissa samhällsgrupper och/eller personer med vissa politiska åsikter blir underrepresenterade och därmed får ett oproportionerligt litet inflytande över rikets styrelse (Lijphart 1997;

Hedberg, Oscarsson & Bennulf 2001).

Om UHSUHVHQWDWLYLWHW vore det enda värdet att ta hänsyn till i sammanhanget skulle förstås inte alla medborgare behöva rösta. I så fall skulle vi kunna välja ut vilka som fick rösta med hjälp av slumpen. En anledning till att vi inte godtar ett sådant förfaringssätt är förstås

jämlikhetsprincipen en medborgare – en röst. En annan anledning stavas GHPRNUDWLVN OHJLWLPLWHW

Att delta i allmänna val är ett av de få tillfällen individuella medborgare har en möjlighet att uttrycka ett generellt stöd för det

demokratiska systemet. Nivån på valdeltagandet används därför ofta som ett mått på V\VWHPOHJLWLPLWHW – det vill säga hur starkt det

medborgerliga stödet för det demokratiska systemet är. Ett högt valdeltagande skänker dessutom politisk legitimitet åt de folkvalda representanterna och åt den förda regeringspolitiken. Ett parlament som blivit valt av 80 procent av medborgarna anses ha ett betydligt starkare mandat än ett parlament som blivit valt av 60 procent av medborgarna.

Det finns ingen etablerad praxis som kan ge vägledning om hur lågt

valdeltagandet skall vara för att ett demokratiskt val skall betraktas som illegitimt. En SV\NRORJLVN gräns som ibland förfäktas är 50 procent

valdeltagande, med hänvisningar till majoritetsregeln: systemlegitimitet råder om en majoritet av medborgarna röstar i demokratiska val. Bekymret med denna tumregel är att många demokratiska val – t ex på lokal nivå och i Europaparlamentsvalen – regelmässigt drabbas av ett medborgerligt valdeltagande under 50 procent.

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 77

 

 

Normalt sett tillämpas inga IRUPHOOD nedre gränser för hur lågt valdeltagande som kan accepteras i ett val till nationella parlament. I Ryssland finns en unik kvorumregel som innebär att valet ogiltigförklaras om valdeltagandet faller under 25 procent. Vid folkomröstningar är det dock betydligt vanligare med kvorumregler. För svenska rådgivande folkomröstningar – de som äger rum samtidigt som ett riksdagsval – segrar det mest populära förslaget under förutsättning att antalet röster för det vinnande förslaget utgör en majoritet av antalet röster avgivna i det samtidiga riksdagsvalet.

Argumentet att ett högt valdeltagande är betydelsefullt för det demokratiska V\VWHPHW har hög acceptans. Man kan också argumentera för att valhandlingen är av stort personligt värde för LQGLYLGXHOOD

medborgare. Att rösta i valen är en viktig faktor i individers politiska socialisation, det vill säga den sociala läroprocess som det innebär att bli en god och ansvarstagande medborgare. Detta är förstås särskilt viktigt när det gäller yngre medborgare. Det har visat sig att den första valhandlingen är en viktig politisk händelse som fungerar som en slags katalysator för politiskt engagemang och deltagande under senare skeden i livet (Sears & Valentino 1997). Därför anses det viktigt DWW förstagångsväljarna går och röstar, alldeles oavsett hur genomtänkt eller välgrundat partivalet egentligen är. En möjlig orsak är att röstande medborgare har större anledning att reflektera över sitt partival under mellanvalsperioderna och låter sig därför exponeras för politisk information i större utsträckning än ickeröstare. 1

1 Det verkar vara tabu att ifrågasätta värdet av enskilda medborgares röster i allmänna val. Tanken att vissa medborgares röstningshandling skulle vara mindre värd än andra strider nämligen mot grundidén om allmän och lika rösträtt. Under ytan finns dock fortfarande värderingsskillnader. I den svenska debatten manifesteras de omedelbart när frågor om att sänka rösträttsåldern till 16-år eller att sänka fyraprocentspärren skall diskuteras. Argumentet att 16- åringar inte skulle vara kunskapsmässigt mogna att rösta dyker t ex alltid upp. Debatten tar direkt steget från en diskussion om generella rättigheter till en diskussion om vilka kvaliteter och kapaciteter röstande medborgare egentligen bör ha. Värderingsskillnaderna faller i allmänhet tillbaka på att man har olika

syn på den allmänna opinionen. Att sänka fyraprocentspärren och låta omogna medborgare rösta skulle enligt kritikerna introducera mer LQVWDELOLWHW i det

politiska systemet. Vissa medborgare – i synnerhet de unga och politiskt oerfarna –har inte samma förmåga att rösta rationellt utan betraktas som potentiella offer för otillbörlig påverkan från t ex opportunistiska partier. Man värnar därför om de begränsningar av det direkta opinionsinflytandet som riksdagsspärrar och rösträttsåldersgränser innebär.

78 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

,QRP V\VWHPMlPI|UHOVHQ

Huvudfrågeställningen i det här kapitlet är om valdeltagandet i de svenska kommunvalen skulle sjunka om vi bröt upp den gemensamma valdagen och anordnade riksdags- och kommunval vid olika tillfällen. Vi har två möjligheter att undersöka vilka effekter ett institutionellt systembyte från gemensam valdag till skilda valdagar (eller tvärtom) skulle kunna ha på valdeltagandenivåerna i de lokala valen. Den första och enklaste möjligheten är att jämföra valdeltagandet i svenska kommunval före och efter införandet av den gemensamma valdagen 1970. Den andra möjligheten, som vi återkommer till i nästa avsnitt, är att jämföra lokalt valdeltagande i Sverige med lokalt valdeltagande i länder som inte har någon gemensam valdag.

I figur 4.1 presenteras valdeltagandet i svenska andrakammarval/riksdagsval och kommunval under perioden 1910- 1998. Under perioden 1921-1970 tillämpades olika system med skilda valdagar för andrakammarval och kommunval (se kapitel 2 för detaljer). Under hela denna period var valdeltagandet klart lägre i kommunvalen än i andrakammarvalen. Undantaget är extravalet till andra kammaren i juni 1958 där valdeltagandet var lägre än i kommunvalen på hösten samma år. Under 1960-talet låg valdeltagandet

i kommunvalen 3-8 procentenheter lägre än i andrakammarvalen.

Efter 1970 har avvikelserna mellan riksdagsval och kommunval blivit klart mindre än tidigare under 1900-talet. Vi är övertygade om att införandet av den gemensamma valdagen bidragit till att Sverige har haft en av världens högsta valdeltagandenivåer i lokala val. Sedan den gemensamma valdagens införande är valdeltagandet i kommunvalen endast 1-2 procentenheter lägre än i riksdagsvalen.

Samtidigt utesluter inte denna enda inomsystemjämförelse andra förklaringsfaktorer: kommunernas verksamhet i Sverige har t ex blivit allt mer omfattande och allt mer betydelsefull för medborgarna under de senaste fyrtio åren. Vi behöver ett rikare empiriskt underlag för att kunna dra säkrare slutsatser om orsak och verkan. I nästa avsnitt görs därför en internationell utblick.

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 79

 

 

)LJXU Den diakrona inomsystemjämförelsen. Valdeltagandet i svenska riksdagsval och kommunval 1910-1998 (procent).

.RPPHQWDU: Den tjocka linjen representerar valdeltagandet i svenska andrakammarval/riksdagsval. Den streckade linjen representerar valdeltagandet i svenska kommunval.

0HOODQV\VWHPMlPI|UHOVHU

Det råder ingen tvekan om att institutionella arrangemang har mycket stor betydelse för hur stor andel av medborgarna som väljer att delta i demokratiska val. I själva verket är institutionella förklaringar till skillnader PHOODQ olika system starkare än förklaringar till skillnader i individuellt valdeltagande LQRP system (Franklin 1996). Att delta i allmänna val kan vara olika krångligt och det vara olika attraktivt. Förändringar av institutionella arrangemang har visat sig kunna höja och sänka trösklarna för individuellt deltagande i betydande utsträckning. En förändring av valsystemet som att införa skilda valdagar är definitivt ett exempel på en institutionell förändring som har potential att ge stora effekter på individuellt röstningsbeteende.

I Sverige är de institutionella förutsättningarna för ett högt valdeltagande mycket goda. Ett proportionellt valsystem, ordentliga röstlängder med automatisk registrering, söndagsval och ett sedan

80 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

länge fungerande poströstningssystem är bidragande orsaker till att vi har ett av världens högsta valdeltagande. När det gäller genomsnittliga valdeltagandenivåer återfinns Sverige alltjämt bland topp-20 i världen.

Enligt IDEA – International Institute for Democracy and Electoral Assistance – ligger Sverige för närvarande på 15:e plats (http://www.int-idea.se).2

Det är ett faktum att valet av institutionell ordning har stor betydelse för valresultaten innebär att författningspolitiker har goda möjligheter att, om man vill, utforma valsystem och valordningar så att man maximerar medborgarnas möjligheter att delta i allmänna val. Det är inte självklart att ha det målet: I länder som t ex USA är intresset för att genom institutionella förändringar underlätta röstningshandlingen mycket svalt.

Statsvetaren Arend Lijphart, som är en av de flitigaste participationsforskarna i världen, summerar de praktiska lärdomarna av hittillsvarande forskning på området genom att lista ett antal institutionella förändringar som kan genomföras för att höja valdeltagandet. Förutom de ovan nämnda institutionella arrangemangen ger Lijphart två heta tips till världens författningspolitiker och

konstitutionella ingenjörer:

1) U|VWSOLNW, det vill säga obligatorisk röstning, är en exceptionellt stark mekanism för att åstadkomma ett högt valdeltagande – detta trots att de straff som utmäts för röstskolkande medborgare i allmänhet är mycket låga i de 35 länder runtom i världen som tillämpar obligatorisk röstning. För ett land som Sverige med ett redan högt valdeltagande kring 85 procent, är den förväntade valdeltagandeökningen till följd av

införande av röstplikt mellan fem och tio procent.

2) JHPHQVDP YDOGDJ har visat sig ha en positiv effekt på valdeltagandet i mindre betydelsefulla val som lokala val och val till Europaparlamentet. Det förekommer regelbundet i t ex Tyskland och USA att man medvetet förlägger lokala val samtidigt som de nationella för att öka valdeltagandet. Arendt Lijphart uppmuntrar alltså till en ökad användning av gemensam valdag för lokala och nationella val som ett sätt att öka valdeltagandet (Lijphart 2000).

Våra litteraturstudier och våra egna kartläggningar av valdeltagandeskillnaderna i nationella och lokala val ger ett mycket starkt stöd för att samtidiga val ger en positiv effekt på valdeltagandet i

2 Det förtjänar att nämnas att även andra för valdeltagandet gynnsamma omständigheter har varit närvarande i Sverige. Dessa har dock inte med själva valsystemet att göra. De extremt höga valdeltagandenivåerna under 1970-talet berodde också på en hög grad av ideologisk polarisering och på att riksdagsvalen var mycket spännande (Oscarsson 2000).

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 81

 

 

lokala val. Valdeltagandenivåer i lokala och regionala val tenderar att vara avsevärt lägre än nationella parlaments- eller presidentval. I t ex USA ligger valdeltagandenivåerna i presidentvalen kring 50 procent, i valen till kongressen kring 35 procent och i lokala val kring 25 procent (Lijphart 2000). Samma förhållande gäller, med några få undantag, samtliga länder vi studerat.

Vi har genomfört en unik kartläggning av valdeltagandet i nationella och lokala val runt om i Europa. Uppgifterna om nationellt valdeltagande på nationell nivå är hämtade från bl a IDEA i Stockholm (http://www.int-idea.se), Elections Around the World International (http://www.agora.stm.it/elections/international.htm). Uppgifter om

lokalt valdeltagande är hämtat från flera källor: Anders Lidströms bok

.RPPXQV\VWHP L (XURSD (Lidström 1996) och en EU-rapport CdR 222/98 från Regionkommitténs studie ”Den lokala och regionala demokratin i Europeiska Unionen” samt sökningar i pressarkiv.

Resultaten av kartläggningen redovisas i figurerna 4.2 och 4.3. De tjocka linjerna representerar valdeltagandet i nationella val och de streckade linjerna valdeltagandet på den lokala nivå som vi bedömt bäst överensstämmer med de svenska kommunerna. De flesta länder har dessutom någon form av regionala val.

Med några få undantag är valdeltagandet i nationella val regelmässigt högre än i lokala val i samtliga länder vi undersökt. Deltagandeskillnaden mellan lokala och nationella val är som allra störst, omkring 35 procentenheter, i Storbritannien som använder ett system med rullande lokala val och rörliga mandatperioder för de nationella valen. I Danmark, Spanien, Tyskland, Irland och Holland är skillnaden omkring 15 procentenheter. I Portugal är valdeltagandeskillnaderna mellan nationella och lokala val något mindre, mellan 5-10 procentenheter.

82 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Valdeltagandet i nationella och lokala val i ett antal europeiska länder (procent).

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 83

 

 

)LJXU Valdeltagandet i nationella och lokala val i ett antal europeiska länder (procent).

Undantagen från huvudregeln är Frankrike och Österrike där vi inte kan konstatera några skillnader i valdeltagande mellan nationella och lokala val. I Finland har valdeltagandet i kommunvalen varit lika högt som de nationella valen tidigare under 1980-talet och början av 1990- talet, men efter EU-medlemskapet 1995 har det lokala deltagandet haft en klart negativ utveckling. Vid det senaste kommunvalet 2000 var valdeltagandet 55,8 procent, nästan tio procentenheter lägre än vid det riksvalet 1999 (65,3 procent). Vår hypotes är att det är den ytterligare nivån i den finländska flernivådemokratin som förändrat de finska väljarnas viktighetsbedömningar av kommunvalen i negativ riktning.

Den komparativa jämförelsens förbannelse är att politiska system aldrig är helt och hållet jämförbara. Många av de länder vi har undersökt skiljer sig mycket från Sverige när det gäller kommunsystem, politisk kultur, valsystem och partisystem.

Vår främsta jämförelsepunkt i det här sammanhanget är utan tvekan Norge. Vi skall avsluta den internationella utblicken med vårt västra grannland. Det norska valsystemet och partisystemet har stora likheter med det svenska. Även när det gäller andra i sammanhanget viktiga

84 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

karaktärsdrag – mediestruktur, folkmängd, kommunsystem, politisk kultur – är Norge likt Sverige, eller åtminstone PHU likt Sverige än många andra länder. Periodiceringen av de norska stortings- och kommunvalen är dessutom identisk med det förslag om skilda valdagar som är aktuellt i den svenska debatten. Vår bästa gissning om hur den svenska demokratin skulle förändras om vi införde skilda valdagar är förmodligen att jämföra med Norge.

Från forskningsgruppens besök vid Institutt for Samfunnsforskning (ISF) i Oslo i januari 2001 lärde vi oss att det inte är rikspolitikens dominans över kommunpolitiken som bekymrar norska valforskare, kommunforskare och lokaldemokratiforskare allra mest. Ett mer akut problem för den lokala demokratin uppfattas istället vara det trendmässigt sjunkande valdeltagandet i kommunala val. Valdeltagandet i norska kommunval har sjunkit från 81,0 procent 1963 till rekordlåga 60,4 procent 1999 (se figur 4.4). Detta trots att de 435 norska kommunerna i likhet med de svenska har blivit allt mer betydelsefulla sedan 1960-talet.

)LJXU Valdeltagandet i norska storting- och kommunval under efterkrigstiden (procent).

.RPPHQWDU: Uppgifterna om valdeltagande i norska val är hämtade från Bjørklund (2000).

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 85

 

 

Den bekymmersamma minskningen av lokalvalen kan förstås inte skyllas på valdagarnas periodicering – det handlar snarare om en internationell trend mot lägre valdeltagande som är särskilt utpräglad

när det gäller de norska kommunvalen. I det här sammanhanget är det dock VNLOOQDGHUQD i valdeltagande mellan stortingsvalen och

kommunvalen som är det intressanta. Under efterkrigstiden har valdeltagandet i kommunvalen varit klart lägre än i stortingsvalen. Skillnaden har varierat mellan 5 och 15 procentenheter. Trenden mot ökande skillnader är tydlig. Vid det senaste norska kommunvalet var deltagandet rekordlåga 60,4 procent – 18 procentenheter lägre än vid det senaste stortingsvalet 1997 (78,3 procent).

0HQ YDUI|U lU GHW Vn OnJW YDOGHOWDJDQGH L ORNDOD YDO"

Vi har kunnat konstatera att demokratier där skilda valdagar praktiseras har ett betydligt lägre valdeltagande i lokala än i nationella val. Mot bakgrund av de resultat som presenterats är det alltså mycket osannolikt att valdeltagandet i svenska kommunval skulle kunna stanna

kvar på en lika hög nivå som vid riksdagsvalen om valen skiljs åt. Vår uppskattning är att YDOGHOWDJDQGHW L GH VYHQVND NRPPXQYDOHQ Vn VPnQLQJRP VNXOOH SDUNHUD Sn HQ QLYn QnJRQVWDQV PHOODQ WLR RFK WMXJR SURFHQWHQKHWHU OlJUH lQ YDOGHOWDJDQGHW L ULNVGDJVYDOHQ om en sådan

reform genomfördes. 3

Valdeltagandeskillnaderna mellan Sverige och alla andra undersökta system är visserligen övertygande i sig. Men det kan ändå vara svårt att tro på en förutsägelse om lägre valdeltagande utan att samtidigt presentera en övertygande förklaring till skillnaderna. Den kausala mekanismen behöver identifieras: Hur ser förklaringarna ut till YDUI|U en institutionell förändring från gemensam valdag till skilda valdagar skulle producera ett lägre valdeltagande i kommunvalen?

Den huvudförklaring som används i internationell

valdeltagandeforskning är hämtad från Hermann Schmitt och Karlheinz Reifs teori om första och andra rangens val ( ILUVW DQG VHFRQG RUGHU HOHFWLRQV). Teorin utvecklades från början genom studier av deltagande

i tyska kommunval, men tillämpas i första hand för att förklara det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalen (Reif & Schmitt 1980; Reif 1997; Gilljam & Holmberg 1998; Heath, McLean, Taylor et al. 1999; Holmberg 2001).

3 Vi säger så småningom eftersom vi har god anledning att förvänta oss att de första separata kommunvalen kommer att vara något av ’nyhetens behag’ – i likhet med många nyblivna EU-medlemmars premiärval till Europaparlamentet

– och därmed kan ett högre valdeltagande än normalt förväntas.

86 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

Huvudskillnaden mellan första och andra rangens val handlar om centrala aktörers XSSIDWWQLQJDU om valets betydelse, det vill säga hur mycket partier, väljare, kandidater och medier XSSIDWWDU står på spel.

Dessa uppfattningar får stora konsekvenser för medborgarnas mobilisering. I första rangens val – och hit hör uteslutande de nationella valen – uppfattas mycket stå på spel. Partiorganisationer och kandidater satsar stort på sina kampanjer. Medierna bevakar valen i stor utsträckning. Medieuppmärksamheten och valkampanjen mobiliserar medborgarna och valdeltagandet blir högt.

Andra rangens val – hit räknas kommunala och regionala val samt Europaparlamentsvalen – kännetecknas av att samtliga ovan nämnda aktörer uppfattar att mindre står på spel. Andra rangens val får karaktären av så kallade lågstimulival – partiernas relativt sett mindre omfattande kampanjverksamhet och mediernas relativt sett mindre bevakning av valet ger inte väljarna lika mycket stimulans att engagera sig i valrörelsen. Valdeltagandet blir därför lågt.

Förklaringen som ges är givetvis utmanande för debattörer som är

av uppfattningen att kommunala val objektivt sett har eller normativt sett ERUGH ha oerhört stor betydelse för medborgarna, ja kanske till och

med större betydelse än de nationella valen. I Sverige spenderas lejonparten av medborgarnas skattepengar av kommunerna. Tre fjärdedelar av alla offentliganställda är kommunalt anställda. Men sådana faktorer förändrar inte det faktum att det är människors uppfattningar av verkligheten som i första hand styr deras ageranden. Politiker, medborgare och journalister runt om i världen uppfattar att det står mer på spel i de nationella valen än i de lokala valen. I Sverige är det knappast lokala frågor som engagerat väljarna eller fört nya generationer medborgare in i ett aktivt politiskt engagemang. Det har istället varit frågor om bl a allmän tilläggspension, Vietnam, kärnkraft, löntagarfonder och EU-medlemskap.

En konsekvens av rangordningen mellan första och andra rangens val – vare sig om det handlar om nationella (#1) och lokala val (#2) eller om nationella val (#1) och Europaparlamentsval (#2) är att den topprankade politiska arenan dominerar över den andrarankade. Det leder till kroniska besvär för flernivådemokratin i form av att andra rangens val alltid är predestinerat att handla om andra politiska frågor än vad de borde handla om. I Europaparlamentsvalen står det t ex helt klart att det är inrikespolitiska frågor som tillåts dominera i de olika ländernas nationella valkampanjer, inte de europeiska framtidsfrågorna (van der Eijk & Franklin 1996; Holmberg 2001). Valen struktureras i huvudsak i enlighet med nationella konfliktlinjer. De nationella oppositionspartierna kan nämligen inte motstå frestelsen att uppmuntra väljarna att bestraffa den sittande regeringen, vilket normalt sett också

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 87

 

 

blir fallet (Marsh 2000). Tendensen att Europaparlamentsvalen i första hand berör inrikespolitiska förhållanden är dock mindre tydlig i svenska Europaparlamentsval än i andra europeiska länder, vilket kanske kan vara en tröst i sammanhanget.

Andra rangens val har alltså världen över kroniska problem med att inte handla om rätt saker. Nationella angelägenheter – landets ekonomi, statsskulden, inflationen, arbetslösheten, utrikespolitiken – dominerar agendan i samband med lokala val. Den bästa gissningen med ledning av internationell forskning är således att separata svenska kommunval också skulle komma att drabbas av samma felnivåproblematik. Allt annat vore märkligt.

Allvaret av denna felnivåproblematik beror mycket på vad man har för politisk uppfattning om på vilken nivå olika sakfrågor bör behandlas. Dessutom finns stora svårigheter i att definiera vilka frågor som bör betraktas som lokala och vilka frågor som bör betraktas som nationella. Politikområden som t ex vård, skola och omsorg diskuteras i allmänhet i nationella valrörelser medan ansvaret för verksamheten faller på politiker på lokal nivå. Å ena sidan kan man lätt argumentera för att ansvarsutkrävandet bäst sker på den nivå där ansvaret finns. Å andra sidan är den lokala verksamhetens utformning och omfattning långt ifrån immun mot nationell partiideologi och policy. Att upprätta detaljerade kompetenskataloger över ansvarsförhållandena kan endast delvis lösa problemet, åtminstone så länge generella partiideologier är styrande för den förda politiken på såväl nationell som kommunal nivå.

Låt oss summera. Det fenomen som anhängarna till skilda valdagar upplever som problematisk – att nationella teman dominerar i de lokala valrörelserna – har av allt att döma inte så mycket med vår speciella valordning med gemensam valdag att göra, utan är snarare ett mycket vanligt förekommande generellt fenomen i moderna demokratier.

.RQVHNYHQVHU DY HWW OnJW YDOGHOWDJDQGH

Än sen då? Skulle det egentligen spela någon roll om valdeltagandet i svenska kommunval blev 10-20 procentenheter lägre? Om nu

kommunvalen är predestinerade att vara ett slags andra rangens val fungerar den gemensamma valdagen i så fall som en slags NRQVWJMRUG DQGQLQJ på den kommunala demokratin? Med nuvarande system är i så

fall deltagandet i den kommunala demokratin högre än vad den kommunala demokratin ’förtjänar’ – ungefärligen en miljon svenska väljare röstar i kommunvalen HQEDUW för att de anordnas samtidigt som riksdagsvalen, något som de annars inte skulle göra. Varför skulle den svenska demokratin må bättre av att de kommunala valen åker

88 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

’snålskjuts’ på de nationella valen?, frågar man sig. Nej, låga valdeltagandenivåer i separata kommunval skulle ge en mer rättvis bild av den kommunala demokratins välmåga än dagens ’uppblåsta’ valdeltagandenivåer som är konsekvensen av gemensamma valdagen.

I NRQVWJMRUG DQGQLQJ-argumentet är valdeltagandemålet nedprioriterat. Ett högt valdeltagande är inte ett självändamål L VLJ. Mer viktigt är KXU det höga valdeltagandet produceras. Det spelar alltså inte så stor roll om en miljon väljare som inte verkar intressera sig för kommunpolitik väljer att avstå från deltagande i kommunvalen. Eller,

för att hårddra resonemanget: Om deltagandet är villkorat av samtidiga riksdagsval kan deras deltagande OLND JlUQD NYLWWD.4 Konstgjord

andning-argumentet tycks vila på idén att det bara är de mest angelägna väljarna som bör rösta – en ståndpunkt som är vanlig i bland annat USA. Angelägna medborgare går och röstar oavsett hur höga trösklarna för deltagandet är. De deltar inte för att de råkade snubbla in i en vallokal, de deltar därför att de helhjärtat vill. Angelägna medborgare kan antas vara politiskt intresserade och kunniga och förväntas därför ha tänkt igenom sitt partival noga. Deras angelägenhet att rösta blir en slags garant för att en väl övervägd beslutsprocess har ägt rum.

Från vår medborgardemokratiska utgångspunkt ser vi flera bekymmer med denna argumentationslinje. Naturligtvis måste medborgarna få bestämma själva om de vill rösta eller inte i allmänna val. Att inte använda sin rösträtt är också ett individuellt val som måste respekteras. Men denna självklara liberala utgångspunkt hindrar förstås inte att valsystemets institutioner utformas så att trösklarna för

deltagande blir så låga som möjligt. Det är ju knappast någon medborgare som WYLQJDV delta i valen bara för att vi i Sverige har byggt

upp ett väl fungerande poströstningssystem eller ett system med automatiska röstlängder? Om den gemensamma valdagen skulle innebära en konstgjord andning på valdeltagandet – hur är det i så fall med alla de andra valdeltagandefrämjande institutionella ordningarna? Vårt proportionella valsystem innebär i så fall också en konstgjord andning för det höga svenska valdeltagandet!

Efter den rekordstora minskningen av valdeltagandet mellan 1994 och 1998 års riksdagsval (-5,1 procent) och efter besvikelsen över ett mycket lågt valdeltagande i 1999 års Europaparlamentsval fick Rådet

4 Ungefär samma argument används, fast mer tillspetsat, i diskussioner om röstplikt: valdeltagandesiffror anses betydligt mer värdefulla som ett demokratiskt utvärderingsinstrument om man inte använder sig av röstplikt. Med röstplikt förlorar valdeltagandenivåerna mycket av sin legitimerande funktion och blir inte en lika värdefull bekräftelse på medborgarnas egentliga stöd för det demokratiska systemet.

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 89

 

 

för utvärdering av 1998 års val tilläggsdirektiv om att söka förklaringar till det sjunkande valdeltagandet i Sverige. Resultatet blev ett antal forskningsrapporter som tillsammans ger en mycket god bild av vilka konsekvenser ett lägre valdeltagande för med sig .

De största konsekvenserna av ett lägre valdeltagande är att våra

mest kraftfulla individförklaringar till valdeltagande – VRFLDO VWDWXV och VRFLDO LQWHJUDWLRQ – får större svängrum om valdeltagandet är lågt

än om valdeltagandet är högt. Över hela världen har ålder, inkomst och utbildning ett positivt samband med valdeltagande. Personer som är gifta eller går i kyrkan använder sin rösträtt flitigare än andra. Arbetslösa och invandrare uppvisar ett lägre valdeltagande än socialt etablerade grupper (Hedberg, Oscarsson & Bennulf 2001). När valdeltagandet minskar tenderar skillnaderna mellan låg- och högstatusgrupper att bli större. Resultatet blir att röstare och icke- röstare skiljer sig åt allt mer i socialt hänseende. Dessa konsekvenser av sjunkande valdeltagande – minskande social representativitet i valresultatet – uppfattar vi som ett betydligt allvarligare problem än låga valdeltagandesiffror i sig.

Ett stort antal analyser av valdeltagandeminskningen mellan 1994 och 1998 års riksdagsval och jämförelser mellan riksdagsvalen och Europaparlamentsvalen bekräftar att ett sjunkande valdeltagande leder till större sociala klyftor mellan deltagande och icke deltagande medborgare. Eftersom social status och integration är ojämnt spritt regionalt vidgas deltagandeklyftan dessutom mellan kommuner och mellan storstädernas stadsdelar i en situation med ett sjunkande valdeltagande. Ett tydlig illustration är valdeltagandeförändringarna i Göteborg mellan 1994 och 1998 års kommunval (se tabell 4.1). I välmående stadsdelar sjönk valdeltagandet marginellt medan minskningen i Angered och Bergsjön var omkring 13 procentenheter. Deltagandeklyftan – differensen mellan församlingen med högst respektive lägst valdeltagande – ökade från 26,9 till 35,0 procentenheter.

90 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

7DEHOO Skillnader i kommunvaldeltagande i Göteborg mellan 1994 och 1998 samt invandrartäthet och årsmedelinkomst, uppdelat på församlingar (procent, procentdifferens).

 

 

 

Skillnad i

 

 

 

Valdelt

Valdelt

valdelt 1994-

Invandrartät-

Årsmedelinkomst

Församling

1994

1998

1998

het (procent)

(1000-tals kronor)

Styrsö

85.5

84.6

-0.9

3

127

Björlanda

86.4

84.3

-2.1

 

 

Torslanda

89.7

85.6

-4.1

8

159

Älvsborg

91.7

86.7

-5.0

8

124

Näset

90.7

85.4

-5.3

 

181

Annedal

83.0

77.6

-5.4

15

140

Masthugget

80.5

75.1

-5.4

15

125

Askim

90.2

84.6

-5.6

8

180

Vasa

82.4

76.8

-5.6

 

140

Oskar Fredrik

80.9

74.9

-6.0

 

137

Örgryte

86.0

79.6

-6.4

13

144

Johanneberg

80.6

74.0

-6.6

 

 

S:t Pauli

80.3

73.7

-6.6

 

 

Bergum

85.9

79.3

-6.6

 

 

Haga

84.0

77.2

-6.8

 

 

Tuve

83.3

75.6

-7.7

20

145

Björkekärr

85.1

77.3

-7.8

 

 

Härlanda

83.1

75.3

-7.8

14

133

Högsbo

82.4

73.1

-9.3

14

123

Säve

87.0

77.6

-9.4

20

145

Tynnered

83.9

74.1

-9.8

17

145

Bäckebol

82.5

72.5

-10.0

 

 

Brunnsbo

81.6

71.4

-10.2

 

 

Brämaregården

75.6

65.1

-10.5

 

 

Rödbo

86.6

76.0

-10.6

14

144

Västra Frölunda

80.5

69.8

-10.7

21

120

Backa

79.4

68.5

-10.9

25

134

Kortedala

75.1

64.0

-11.1

32

121

Gunnared

66.7

55.2

-11.5

50

111

Biskopsgården

68.7

56.5

-12.2

42

116

Angered

68.1

55.4

-12.7

 

98

Bergsjön

64.8

51.7

-13.1

54

98

Skillnad min-max

26.9

35.0

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.RPPHQWDU: Valresultaten är hämtade från Rikskatteverket. Församlingarna har rangordnats efter storleken på valdeltagandeminskningen 1994-1998 (kolumn 4).

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 91

 

 

Ett 10-20 procentenheter lägre valdeltagande i kommunvalen skulle innebära att valdeltagandeskillnaderna mellan låg- och högstatusgrupper blev större i kommunvalen än vad de varit tidigare.

Följden blir att högstatusgrupper – äldre, höginkomsttagare, högutbildade, gifta, kyrkobesökare – kommer att vara överrepresenterade bland de som röstar. Grupper som är socialt integrerade i lägre utsträckning – t ex arbetslösa och invandrare – kommer att få mindre politiskt inflytande över den kommunala politiken.

Om dessa deltagandeklyftor odlas kan de i förlängningen innebära att i första hand socialt integrerade grupper genom sitt deltagande erhåller störst inflytande över de delar av välfärdspolitiken som i första hand riktar sina åtgärder mot socialt icke-integrerade grupper som inte deltar i valen. Detta är en paradox med uppenbart stor ideologisk sprängkraft: I klartext handlar problemet om i vilken utsträckning välintegrerade högstatusgrupper också fortsättningsvis vill betala höga skatter för att finansiera ambitiösa välfärdssystem som i första hand riktas mot mindre välintegrerade och lågstatusgrupper.

De SROLWLVND konsekvenserna av det sjunkande valdeltagandet i Sverige är lyckligtvis ännu inte till närmelsevis lika dramatiska som de växande sociala klyftor som beskrivit ovan. Röstare och icke-röstare i Sverige har i mycket stor utsträckning samma åsikter i viktiga politiska sakfrågor. Rent sakpolitiskt är alltså de åsikter som finns företrädda i svenska riksdagen i stort sett representativa för svenska folket – de två stora undantagen är åsikter i flyktingpolitiska frågor (riksdagen mer flyktingvänlig) och i frågor som berör den Europeiska unionen (riksdagen betydligt mer EU-vänlig).

I Europaparlamentsvalet 1999 var det enda egentliga undantaget när det gäller åsiktsöverensstämmelse mellan röstare och icke-röstare just åsikter i olika EU-relaterade frågor: den soffliggande majoriteten tenderade att ha mer negativa åsikter om EU än de som gick och röstade (Hedberg, Oscarsson & Bennulf 2001).

Det går inte att sticka under stol med att författningspolitiska ståndpunkter inbegriper stora mått av partistrategiska överväganden, i likhet med andra frågor. Det handlar inte bara om ideologiska ställningstaganden om vilket styrelseskick vi bör ha, utan också om partipolitiska särintressen. Frågan ”Vad kan vi vinna/förlora på ett sådant system?” har i stor utsträckning genomsyrat svensk författningspolitisk debatt under historien – från valet av beräkningsmetod för fördelning av utjämningsmandat till nivån på personvalspärrarna. Hanna Kjellgren demonstrerade i föregående kapitel att frågan om skilda valdagar inte är något undantag.

92 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

Analyser vi genomfört i andra sammanhang av det sjunkande valdeltagandet i riksdags- och Europaparlamentsval ger svaret att det i första hand är socialdemokraterna som förlorar på ett lägre valdeltagande (Hedberg, Oscarsson & Bennulf 2001). Socialdemokraternas sympatisörer är något överrepresenterade bland personer som väljer sofflocket framför att rösta. På motsvarande sätt, men i mindre omfattning, tenderar folkpartiets sympatisörer att vara underrepresenterade bland soffliggarna.

Konsekvensen av att skilja valdagarna åt är således att stödet för socialdemokraterna kommer att bli på sin höjd ett par procentenheter lägre i kommunvalen till följd av det förmodade lägre valdeltagandet. Så stora utslag är emellertid inte sannolikt, eftersom antagandena bygger på ett så lågt valdeltagande som 40 procent och dessutom på en jämförelse med hur partifördelningen skulle se ut om valdeltagandet var 100 procent. Slutsatsen är att vi endast har marginella förändringar av partiernas röststöd att vänta till följd av ett system med skilda valdagar.5

9DOWU|WWKHW RFK EDURPHWHUYDO

Två ytterligare väl kartlagda och kända fenomen uppträder i många

demokratier som tillämpar skilda valdagar och förtjänar därför att uppmärksammas i det här sammanhanget: YDOWU|WWKHW och

EDURPHWHUYDO.

I länder med utpräglad flernivådemokrati kan val till olika nivåer äga rum vid ett stort antal tillfällen. Att anordna många val på kort tid betraktas som ytterst skadligt för valdeltagandenivåerna. Extremfallen är USA och Schweiz, två länder med mycket lågt valdeltagande. I USA inbjuds medborgarna till demokratiska val i genomsnitt två-tre gånger per år. I Schweiz är det ännu oftare mellan valtillfällena eftersom det anordnas många folkomröstningar (Lijphart 2000).

Fenomenet att många val på kort tid orsakar ett tillfälligt eller permanent lägre valdeltagande kallas för valtrötthet. I vårt land fördes valtrötthetsdiskussionen under 1920-talet när man ansåg att det anordnats alltför många val på kort tid (jfr kapitel 2). Idag förs den omvända debatten om i vilken utsträckning de långa fyraåriga mandatperioderna bidrar till att nöta ned medborgarnas känsla av

5 I analysen har vi inte tagit hänsyn till eventuella skillnader i partiernas röststöd mellan riksdags- och kommunval. I allmänhet handlar det om små skillnader, på sin höjd 2-3 procentenheters skillnad mellan partiernas röststöd i riksdagsvalet och det nationella, totala röststödet i kommunvalen (se Gilljam & Holmberg 1995).

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 93

 

 

röstplikt och passivisera partiernas lokala kampanjorganisationer. Kritikerna av dagens system menar att det anordnas allmänna val alltför sällan.

Valtrötthet drabbar förstås inte enbart medborgarna, utan samtliga valrörelsens aktörer. Detta glöms ofta bort i diskussionen. Alltför täta val kan skapa uppenbara problem att engagera de partiaktiva i kampanjen. Valen riskerar att komma i skymundan medialt delvis på grund av att nyhetsvärdet i varje enskilt val minskar. Valrörelser handlar trots allt om återkommande och relativt förutsägbart nyhetsstoff. Lärdomen från internationell valdeltagandeforskning är att om temperaturen i mediernas bevakning och partiernas kampanjverksamhet sjunker smittar det direkt av sig på väljarna. Valet uppfattas som mindre viktigt och tröskeln för deltagande blir därför större. Valdeltagandet sjunker.

Finns det någon risk för valtrötthet i Sverige? Låt oss ta en titt på hur valschemat skulle kunna se ut i Sverige under den närmaste tioårsperioden 2002-2012 med utgångspunkt från tre olika modeller. Den första modellen är enligt det nuvarande systemet med gemensam valdag. Den andra modellen är ett system där kommunvalen är skilt från riksdagsvalen och är placerade mitt emellan riksdagsvalen för att minimera risken för valtrötthet bland väljarna. Den tredje modellen är ett rullande system med skilda valdagar där en fjärdedel av kommunerna går till val varje år. I våra modeller har vi tänkt in en EMU-folkomröstning under år 2003, även om datumet för folkomröstningen ännu inte är definitivt fastställd. En nationell folkomröstning vart tionde år är för övrigt inte någon dum uppskattning, åtminstone inte så länge den politiska integrationen i EU fortsätter i nuvarande takt.

1.Det nuvarande systemet med gemensam valdag vart fjärde år innebär klart minst risk för valtrötthet. I själva verket är ett av de starkaste argumenten för att avskaffa den gemensamma valdagen att det förlöper för lång tid mellan valen. Samtidigt bör man komma ihåg att det skall anordnas goda valrörelser också inför Europaparlamentsvalen vart femte år och inför eventuella folkomröstningar. Med nuvarande system ser valschemat för den närmaste tioårsperioden ut så här: Gemensamma val 2002, folkomröstning om EMU-medlemskap 2003 (?), Europaparlamentsval 2004, Gemensamma val 2006, Europaparlamentsval 2009, Gemensamma val 2010. Under förutsättning att inga fler folkomröstningar anordnas under perioden blir det i alltså ändå sex valkampanjer på 10 år.

94 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

2.Antalet val blir förstås dubbelt så många med ett system med skilda valdagar vart fjärde år. Under förutsättning att beslut om införande av skilda valdagar fattades under det närmaste året skulle valschemat se ut så här: Gemensamma val 2002, folkomröstning om EMU-medlemskap 2003, Europaparlamentsval 2004, Kommunval 2004, Riksdagsval 2006, Kommunval 2008, Europaparlamentsval 2009, Riksdagsval 2010 och Kommunval 2012. Det innebär nio valkampanjer på tio år. Vartannat Europaparlamentsval får dela valår med antingen ett riksdagsval eller ett kommunval.

3.Den tredje modellen är ett system med årliga separata rullande kommunval i en fjärdedel av kommunerna. Varje enskild medborgare skulle visserligen inte rösta oftare än i modell 2. Men de centrala partiorganisationerna och riksmedierna skulle förstås behövas för att skapa förutsättningar för goda valrörelser vid varje sådant tillfälle. Enligt den här modellen skulle anordnas inte mindre än femton valkampanjer på tio år i Sverige. (R2002, EMU2003, R2006, EU2009, R2010 + 10 kommunala valkampanjer).

Det rullande alternativet (modell 3) innebär mer än en valrörelse per år. Med så många val bedömer vi risken för valtrötthet hos demokratins huvudaktörer som mycket stor. Vill man upprätthålla ett högt valdeltagande och goda valrörelser bör ett system med rullande kommunval undvikas. De två andra alternativen (modell 1+2) är ur det här perspektivet betydligt bättre.

Vår genomgång visar att vårt nuvarande valsystem faktiskt innebär att det kommer att anordnas valrörelser i genomsnitt vartannat år (6 valrörelser på 10 år). Mot bakgrund av detta försvagas enligt vår uppfattning argumentet att dagens system innebär alltför långa perioder mellan valrörelser och allmänna val.

Det andra fenomenet som vi tror kommer att bli ett inslag även i den svenska demokratin om valdagarna skiljs åt är så kallade EDURPHWHUYDO.

Fenomenet tillskrivs i första hand lokala val som anordnas under perioderna mellan de nationella parlamentsvalen. I barometervalen deltar samtliga medborgare i ett land såvida inte ett system med rullande valdagar används, t ex om en fjärdedel av kommunerna går till val varje år.

I barometerval bestraffas så gott som alltid den sittande regeringen. Det är den allmänna lärdomen från internationell forskning. De sittande regeringspartierna erhåller nästan undantagslöst ett svagare röststöd i barometervalen än vad de gjorde i det närmast föregående nationella valet. Barometervalen tenderar att bli en slags omröstning om hur den

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 95

 

 

sittande regeringen har skött ekonomin och politiken under det senaste året.

Trots att det egentligen inte är meningen får barometerval ofta konsekvenser för såväl den sittande regeringen som oppositionen på den nationella nivån. Valresultatet i barometervalen har genom sin officiella status mycket större möjlighet än t ex reguljära opinionsmätningar att påverka partiernas inre liv och den nationella politikens utformning. Det kan t ex handla om att byta ut kandidater eller partiledare som ett resultat av dåliga valresultat. I extrema fall kan resultaten av barometervalen leda till ommöbleringar i regeringen eller till regeringsskiften – en mycket märklig felnivåkonsekvens. Mer ofta ger barometervalen en möjlighet för nya, små partier att nå stora elektorala framgångar. De lokala framgångarna blir inte sällan en biljett till en plats i det nationella parlamentet i samband med nästföljande nationella val (Norris 1990; Anderson & Ward 1996).

0HU RP GHQ QRUVND HUIDUHQKHWHQ GRPLQHUDU ULNVSROLWLNHQ NRPPXQSROLWLNHQ L 1RUJH"

Valdeltagandeargumentet är ett av de mest centrala i debatten om skilda valdagar. Aktörers ståndpunkter i frågan om skilda valdagar kan därför till mycket stor del förklaras av hur stor tilltro man fäster till förutsägelserna om ett klart lägre valdeltagande i kommunvalen och hur stor betydelse de tillskriver värdet av ett högt valdeltagande. I det första avseendet – sannolikheten för att valdeltagandet i svenska kommunval blir lägre i ett system med skilda valdagar – har analyserna i det här kapitlet i allt väsentligt bekräftat hotbilden. I bör-frågan om hur stort värde ett högt valdeltagande bör ha i en demokrati kan forskningen inte ge någon vägledning annat än genom att markera ut farvattnen.

Ett annat centralt argument är att skilda valdagar kommer att leda till att kommunpolitiken inte längre kommer att stå i skuggan av rikspolitiken. Rikspolitikens dominans över kommunpolitiken kommer att brytas, eller åtminstone minska avsevärt. Forskningsgenomgången i det här kapitlet har visat att det är ett vanligt fenomen att den nationella politiska arenan dominerar över den lokala politiska arenan även i länder som har ett system med skilda valdagar. Frågan är alltså hur stor sannolikheten egentligen är för att rikspolitikens dominans över kommunpolitiken kommer att minska om Sverige överger den gemensamma valdagen.

Av alla internationella jämförelser är den med Norge den mest intressanta i sammanhanget. I Norge anordnas kommun- och

96 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

fylketingsvalen mitt emellan de ordinarie stortingsvalen. Mandatperioderna är fyra år. Det norska systemet är med andra ord identiskt med det förslag om skilda valdagar som diskuteras i Sverige. Jämförelser med vårt västra grannland har varit en självklarhet för forskningsgruppen. Det norska politiska systemet är på punkt efter punkt ett nära syskon till det svenska. En av de få institutionella skillnaderna mellan länderna är just den vi intresserar oss för. Vilka är de norska erfarenheterna av systemet med skilda valdagar?

Frågan om gemensam valdag är inte på långt när lika aktuell i Norge som frågan om skilda valdagar är i Sverige. Partiskiljelinjerna är dock mycket likartade i frågan. I Norge är det framför allt företrädare för Arbeiderpartiet som aktualiserat frågan om att anordna kommun- och stortingsval vid ett och samma tillfälle. I en intervju inför 1991 års norska kommunval argumenterade partisekreteraren Torbjörn Jagland för att införa gemensam valdag i Norge. Huvudskälet var att lokalvalen alltsedan 1970-talet hade varit helt dominerade av nationell och internationell politik. Vidare hade lokalvalen haft karaktären av protestval mot den sittande regeringen (jfr diskussionen om barometerval ovan). Slutligen, menade Jagland, skulle sammanhållna val innebära bättre styrmöjligheter och tydligare politik eftersom partierna då har lättare att presentera sin politik på ett mer enhetligt sätt (Gitlesen & Rommetvedt 1994:10).

Jaglands beskrivning av de norska kommunvalen som dominerade av rikspolitik påminner starkt om den beskrivning som de svenska anhängare till skild valdag ger av de svenska kommunvalen. Om beskrivningen av de norska kommunvalen är riktig skulle en institutionell förändring mot skilda valdagar knappast kunna förändra någonting alls när det gäller rikspolitikens förhållande till kommunpolitiken. Argumentet att det skulle vara onödigt att skilja valdagarna åt i Sverige skulle ges därmed ytterligare stöd.

Frågan om i vilken utsträckning rikspolitiken dominerar över kommunpolitiken i Norge blir därför själva knäckfrågan i resonemanget. Den norska statsvetaren Sten Sparre Nilson ger Jagland rätt i karakteristiken av norska kommunval. Nilson menar att de lokala valkampanjerna i Norge inte handlar om det som de borde handla om, nämligen kommunala frågor. De separat anordnade kommunvalen blir i första hand en angelägenhet för rikspartierna. Rikspartierna håller landsmöten inför kommunvalen, rikspolitikerna och partiledarna engageras i valkampanjen, och nationella frågor överskuggar de lokala. De mest inflytelserika mediernas valrörelsebevakning är per definition rikstäckande och uppvisar därför stora likheter med bevakningen av stortingsvalen (Nilson 1991).

SOU 2001:65

0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ" 97

 

 

Senare forskning har nyanserat bilden av de riksdominerade norska kommunvalen. Jens Petter Gitlesen och Hilmar Rommetvedt har genomfört den hittills mest fokuserade studien. De avvisar tanken att rikspolitiken skulle vara KHOW avgörande för kommunvalen i Norge. De baserar sina resultat på en intervjustudie med kommunala väljare i samband med 1991 års norska kommunval och på en analys av valresultaten i norska stortingsval, fylkesval och kommunval. De menar att rikspolitikens inflytande över kommunpolitiken varierar starkt över tid, mellan kommuner och mellan partier. De finner inga tecken på att rikspolitikens inflytande på kommunpolitiken skulle ha ökat under 1980-talet. De finner att kommunens storlek har betydelse: Riksinflytandet över lokalpolitiken tycks vara större i stora än i små kommuner. Exempelvis betraktar väljare i små kommuner de kommunala valen som viktigare än väljare i stora kommuner. I små kommuner spelar förtroendet för enskilda kandidater större roll för väljarbeteendet än i stora kommuner, där sakfrågor uppfattas som viktigare.

Norska nivåskattningar av rikspolitisk dominans är visserligen intressanta, men kan inte hjälpa oss att svara på frågan vad som skulle hända om skilda valdagar infördes i Sverige. Huruvida rikspolitikens dominans över kommunpolitiken är mer utpräglad i Sverige än i Norge är således för närvarande närmast hopplöst att ge ett bra svar på. Det saknas jämförbar forskning om t ex mediabevakning och kommunala väljare (ironiskt nog är forskningen om mediebevakning av kommunala kampanjer mest framskriden i Sverige som har en gemensam valdag och inte i länder där kommunvalen ligger separerade från riksvalen). Det är endast i analyser av lokala och nationella officiella valresultat som det är möjligt att uppnå tillfredsställande jämförbarhet.

Søren Risberg Thomsens ekologiska analys av officiella valresultat i kommun- och riksval i Norge, Danmark och Sverige är det hittills mest ambitiösa försöket att jämföra hur stort rikspolitikens inflytande över lokalvalen är i olika länder (Risberg Thomsen 1998). I hans modeller används partiernas väljarstöd i nationella val som en prediktor för väljarstöd i lokala val (jfr Folke Johanssons kapitel 5 i denna antologi). Huvudresultatet är att modellen överlag har mycket god passning i alla länderna: Förändringar av partiernas röststöd på riksplanet kan i hög utsträckning användas för att förutse förändringar av röststödet i lokala val. Den nationella politikens påverkan på kommunpolitiken är större i Norge och Sverige än i Danmark. I Norges fall förklaras skillnaderna av att norska kommuner är mindre autonoma än de danska. Att rikspolitiken dominerar mer över lokalpolitiken i Sverige än i Danmark beror, enligt Risberg, just på att Sverige har samtidiga val till riksdagen och kommunerna.

98 0RW HWW OlJUH YDOGHOWDJDQGH L NRPPXQYDOHQ"

SOU 2001:65

 

 

Risberg Thomsens länderjämförelse bekräftar föreställningen om att institutionella arrangemang som huruvida lokal- och riksval anordnas samtidigt eller inte verkligen NDQ påverka i vilken utsträckning kommunvalen domineras av nationell politik. Det är emellertid intressant att notera att skillnaderna mellan Norge och Sverige inte är

större än vad de är i Risberg Thomsens analyser. Den hittillsvarande forskningen talar alltså för att ULNVSROLWLNHQV GRPLQDQV |YHU NRPPXQSROLWLNHQ lU XQJHIlUOLJHQ OLND VWRU L 6YHULJH VRP L 1RUJH.

Effekterna av den institutionella reformen gemensam/skild valdag är av allt att döma liten.

Dessa lärdomar av den norska erfarenheten är givetvis hett stoff i den svenska debatten om skilda valdagar. De innebär nämligen att vi sannolikt inte har särskilt stora förändringar att vänta vad gäller rikspolitikens inflytande över kommunpolitiken om vi överger den gemensamma valdagen och inför ett system med skilda valdagar. De högt ställda förväntningarna att rikspolitikens dominans över kommunpolitiken skulle kunna minska om valdagarna skildes åt är enligt vår bedömning överdrivna. Det tycks alltså vara rimligt att förvänta sig en viss avmattning i rikspolitisk dominans över kommunpolitiken om valdagarna skiljs åt. Men några dramatiska förändringar är inte att vänta. Även i ett system med skilda valdagar kommer den nationella politiska arenan att dominera den lokala.

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 99

 

 

5 Röstdelning – skilda valdagar

)RONH -RKDQVVRQ

I den senaste valrörelsen 1998 dominerade kommunala frågor hela den offentliga diskussionen. Detta är inte alls liktydigt med att kommunerna stod särskilt mycket i centrum. Det som diskuterades i massmedia var vad politikerna i riksdag och regering kunde göra åt vård, skola och omsorg. Att ansvaret för dessa frågor ligger på kommunal nivå kom egentligen aldrig fram i debatten. Inte heller diskuterades kommunernas roll i sammanhanget.

Frågan om handlingsutrymmet på kommunal nivå har blivit synnerligen aktuell under senare tid men har givetvis varit principiellt viktig hela tiden. Mindre kommunalt handlingsutrymme sätter ofrånkomligen politiker i regering och riksdag mer i centrum medan ett större utrymme för olika ställningstaganden i olika kommuner skulle ge kommunpolitikerna en mer central roll. Här borde i princip väljarna kunna ta ställning till bland annat om de anser att skillnaderna mellan kommunerna är så intressanta att de är värda att ta politisk ställning till och alltså att verkligen rösta kommunalt självständigt från riksdagsvalet. Som vi skall diskutera här så sker detta redan nu i viss utsträckning. Med röstdelning avser vi att man, när man har rösträtt i båda valen, röstar på olika sätt. Detta kan innebära att man väljer olika partier men det kan också mer undantagsvis innebära att man avstår från att rösta i endera valet.

När vi studerar röstdelning så gör vi det med tanken att vi här får ett mått på förutsättningarna för kommunala valrörelser och kommunala val som på ett eller annat sätt är frikopplade från riksdagsvalen. Diskussionen begränsas här till ’lokalkommunala val’ även om den till stor del kan överföras också till den regionala nivån. Omfattningen av röstdelningen säger inte i sig något om vare sig det önskvärda i fristående kommunala val eller något om för eller nackdelar med skilda valdagar. Det är däremot en central startpunkt för en diskussion om hur förändringar i valsystemet i respektive avseenden kan tänkas komma att påverka röstningsbeteendet.

När man studerar röstdelning så är det i första hand den representativa funktionen i det politiska systemet som kommer i fokus. Man röstar på ett visst sätt för att få vissa partier eller vissa personer

100 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

valda till den beslutande församlingen eller eventuellt för att rösta bort sådana som man anser har misskött sig. I princip kan det vara en önskan att särskilt påverka antingen riksdagen eller kommunfullmäktige som gör att man röstdelar. Vi återkommer till frågan om röstdelningens normala roll.

Det finns olika faktorer som motverkar sådana fristående ställningstaganden i samband med gemensamma samtidiga val på olika nivåer. En sådan faktor gäller informationen om de olika alternativen i valet. Förutsättningarna för väljarna att informera sig är goda när det gäller riksdagsvalen men de är inte alltid lika tillfredsställande beträffande den kommunala nivån. De större massmedierna lägger tyngdpunkten på riksdagsvalet. Detta är en nödvändig strategi så snart man har ett täckningsområde som innefattar ett större antal kommuner. Riksmedierna kan inte klara av att bevaka särskilt många kommuner på ett meningsfullt sätt. Detta är ett problem som bara skulle lösas i viss utsträckning genom separata valdagar för riksdags- och kommunalvalen. Medierna skulle få större utrymme om de inte behövde bevaka riksdagsval, men det skulle fortfarande vara svårt för de större medierna att bevaka många kommuner. Vi skall här visa hur det idag fungerar sett ur väljarnas perspektiv både vad gäller bilden av alternativen på kommunal nivå, intresse för politik på olika nivåer och omfattningen av röstdelning, röstning på olika partier i riksdags- och i kommunalvalet. Det vi är intresserade av är förekomsten av separata ställningstaganden i de olika valen, något som med nödvändighet har förekommit när man röstar på olika partier. Det finns skäl att understryka att väljarna kan ha gjort separata ställningstaganden och ändå kommit fram till röstning på samma parti i båda valen. Det senare fallet kan vi endast undantagsvis belägga och vi får här nöja oss med att konstatera att när vi mäter röstdelning så gör vi därmed en minimiskattning av förekomsten av sådana separata ställningstaganden.

Det finns emellertid anledning att börja med partiernas roll. Det kan med visst fog hävdas att de politiska partierna agerande är avgörande för hur ett system med separata valtillfällen skulle fungera. Vi börjar med att diskutera partisystemet med utgångspunkt från relationen mellan central och lokal nivå.

3DUWLV\VWHPHWV XWYHFNOLQJ

Från sekelskiftet 1900 har de nationella partierna dominerat politiken i riksdagsval och i riksdagen. (Jfr Johansson 1977). Det tog avsevärt längre tid innan kommunalpolitiken påverkades på motsvarande sätt.

Vid mitten av 1900-talet hade de politiska partierna dock tagit över i

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 101

 

 

flertalet kommuner. I de största kommunerna dominerade då rikspartierna sedan länge. (Strömberg 1974). Den politiska diskussionen på nationell nivå har senare i någon mån kompletterats med i första hand en ’grön’ dimension. Detta hindrar inte att en höger- vänsterdimension helt dominerar den partipolitiska diskussionen. (Holmberg/Gilljam 1987, sid 267, Bennulf 1994, jfr Oscarsson 1998). Skiljelinjen mellan höger och vänster och mellan de olika partierna gör det lättare för väljarna att strukturera sin syn på partierna och deras politik. Sådana skiljelinjer gör det också ofta möjligt väljarna att förutsäga hur ett visst parti kommer att ställa sig i nya frågor som kan komma att bli aktuella. Frågor som man inte kunnat få information om i valrörelsen. Samtidigt finns tecken på att den traditionella ‘klassröstningen’ minskar och att åsiktsröstningen ökar. Ökningen framträder både i vänster-höger-frågor och i andra typer av frågor (Gilljam/Holmberg 1995). En ökande åsiktsröstning öppnar för skilda ställningstaganden i de olika valen snarare än en bundenhet till social bakgrund som utgångspunkt för röstningen.

De politiska partierna har samtidigt fått allt svårare att engagera medborgarna/väljarna i sin verksamhet. Figuren nedan visar andel av medborgarna som vid olika tidpunkter uppgivit sig vara medlemmar i ett politiskt parti eller i ett ungdoms-/kvinnoförbund tillhörigt ett politiskt parti. Andelen partimedlemmar nådde ett maximum vid mitten av 1980-talet och har minskat sedan dess. (Widfeldt 1997). Bilden av utvecklingen som ges i figuren får stöd av mätningar i SCB:s levnadsnivåundersökningar och av SOM-institutet, Göteborgs universitet. Andra mätningar pekar entydigt på att den nedåtgående trenden fortsätter även efter 1994.

102 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Partimedlemskap i Sverige 1976-1994.

(tusental medlemmar)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

$QGHO SDUWL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PHGOHPPDU

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentar: Data i figuren bygger på SCB:s Levnadsnivåundersökningar. De har hämtats i Widfeldt 1997, sid 102.

Det ligger i medlemskapet i ett parti att man i större utsträckning än andra är politiskt engagerad. Färre partimedlemmar innebär därmed självfallet försämrade förutsättningar för politisk aktivitet och för politiskt engagemang. När andelen minskar kraftigt så når man så småningom en nivå där det kan bli svårt att hitta tillräckligt många intresserade för att man skall ha ett bra urval i vilket man kan finna lämpliga kandidater. Ytterligare en förändring är att andelen av de röstande på ett parti som är villiga att beteckna sig som övertygade anhängare av detta parti också har minskat under lång tid (Gilljam/Holmberg 1995). Man kan diskutera den mer exakta innebörden i begreppet politikermisstro, men det står klart att misstron har ökat markant under de senaste tre decennierna. Olika synsätt på innebörden av den absoluta nivån förändrar inte detta faktum. (Jfr Elliot 1996, Holmberg 2000)

3DUWLHUQD L NRPPXQHUQD

När partiorganisationerna mer generellt tillkom på lokal nivå var detta delvis en följd av utbyggnad av den kommunala verksamheten och av införandet av ett representativt system, kommunfullmäktige. Till en viss del kom dock också incitamenten från statligt håll. Länsdemokratiutredningen betonar i sitt betänkande från 1965 starkt

vikten av ett samband mellan rikspolitik och kommunalpolitik. I utredningens sammanfattning framhävs att µ« GH NRPPXQDOD IUnJRUQD

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 103

 

 

PnVWH SUHVHQWHUDV I|U GHP (väljarna) L VLQ UlWWD ULNVSROLWLVND EHO\VQLQJ.’ (SOU 1965:54). Man såg kopplingen mellan den nationella

och den lokala politiken som central och förutsatte att politiken på lokal nivå fungerar enligt samma förutsättningar som på nationell nivå. Ett viktigt motiv för sambandet var en oro för att politiken på kommunal nivå skulle riskera att tyna bort utan en direkt anknytning till riksnivån. Den kommunala politiska nivån förstärktes sedan genom att man införde möjlighet till kommunalt partistöd och genom den gemensamma valdagen. Den socialdemokratiska kommunideologin under 1960-talet motiverade också en starkare koppling mellan nationell och lokal nivå. (Strandberg 1998). Kopplingen innebar dock att man uppfattade kommunerna lika mycket som lokala förvaltningsorgan som lokala politiska organ. Därmed var det naturligt att man såg staten som den primära aktören.

Vänster-höger-dimensionen i den nationella politiken dominerade från utbyggnadsfasen också på den kommunala nivån. Verksamhetens totala omfattning och skatternas storlek var direkt kopplade till detta perspektiv. Blockmajoriteten kunde förklara en del av omfattningen och utformningen av den kommunala servicen (Birgersson 1975). När det gällde omfattningen av verksamheten var politikerna också åsiktsmässigt representativa för sina medborgare (Westerståhl/Johansson 1981). Däremot visade sig de politiska partierna med riksanknytning inte fungera särskilt bra när det gällde att kanalisera alla olika lokala opinioner bland väljarna. Beträffande enskilda frågor så var representativiteten ofta mycket dålig. Särskilt gällde detta frågor med koppling till rikspolitiska ideologier. Risken för bristande åsiktsöverensstämmelse var speciellt påtaglig om frågorna på något sätt kunde kopplas till vänster-högerdimensionen i svensk politik.

I dessa fall var politikernas ställningstaganden orienterade efter partiideologin, medan deras väljare såg på frågan ur en mer pragmatisk synvinkel. Frågor utan koppling till vanliga partiideologier hanterades ur åsiktsrepresentativ synpunkt mer effektivt. Där var politikerna åsiktsmässigt representativa för sina väljare, troligen i huvudsak därför att de bodde i samma miljö som sina väljare (Westerståhl/Johansson 1981). Ett annat sätt att motivera bristande åsiktsöverensstämmelse skulle kunna vara att partierna är opinionsledande. De intar en ståndpunkt och avser att övertyga sina väljare i efterhand. Inte heller detta synsätt förklarar bristen på åsiktsöverensstämmelse. När politikerna driver en fråga mot väljarnas uppfattningar kan de i själva verket vara omedvetna om detta. När de förlorat kan de däremot i efterhand ”bli klokare” och acceptera väljarnas syn (Johansson 1996a). När processen fungerar på detta sätt kan man inte hävda att demokratin fungerar tillfredsställande.

104 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

Människor som bodde i olika kommuner hade inom sin kommun en hel del gemensamma åsikter om den kommunala verksamheten. Det kunde beläggas i kommunstudien 1979. Bara genom att utgå från de svarandes syn på kommunal service kunde man med ganska god säkerhet placera in både väljare och politiker i sin hemkommun. Åsiktsmönstren var så kommunspecifika att detta räckte för att bestämma hemkommunen (Westerståhl/Johansson 1981). Det finns inget omedelbart skäl att anta att åsiktskillnaderna mellan kommunerna skulle ha minskat sedan 1979.

)LJXU Antal övriga partier

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

gYULJD SDUWLHU

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källa: Valstatistiken. Uppgifter om Övriga partier i varje kommun.

Förutom lokalavdelningar av rikspartierna finns lokala partier. Antalet sådana partier var relativt stabilt under 1970- och 1980-talen, men tillväxer sedan markant under 1990-talet. Vad vi ser här är mer exakt uttryckt ’övriga partier’, det vill säga partier förutom sådana som är representerade i riksdagen. En del av dem har rikspolitiska ambitioner även om de bara fått representanter invalda i enskilda kommuner. Flertalet av dessa är utpräglat lokala. Under perioden 1973-85 fick dessa ’övriga partier’ 1.5 procent av mandaten i samtliga fullmäktigeförsamlingar. Andelen har i de följande tre valen kontinuerligt ökat och fördubblades till 3.2 procent i 1994 års val. I valet 1998 sker en ytterligare i det närmaste 50-procentig ökning och 4.6 procent av väljarna röstar på ’övriga partier’ i detta val.

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 105

 

 

$OOPlQW LQWUHVVH I|U SROLWLN RFK YDOGHOWDJDQGH

Intresset för politik i allmänhet, med vilket i första hand avses nationell politik, har ökat markant under vår undersökningsperiod. Ökningen är inte stor men det är värt att notera att den inträffat samtidigt som misstron mot politiker ökat och samtidigt som partierna får allt svårare att rekrytera medlemmar. Det skall noteras att det mellan våra mätningar 1979 och 1991, med ett minimum 1988, inträffade en temporär men kraftig nedgång i det allmänna intresset för politik (Gilljam/Holmberg 1993).

)LJXU Intresse för politik

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

$QGHO P\FNHW JDQVND

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

LQWUHVVHUDGH DY SROLWLN

 

 

 

 

 

DOOPlQW

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Intresset har ökat både bland män och kvinnor, i alla åldersgrupper och både i stora och små kommuner. Ett undantag finns dock om man ser till utbildningsnivån. Det är framför allt i gruppen med enbart obligatorisk utbildning som intresset ökat. Det är oförändrat bland dem som har medelhög eller hög utbildningsnivå.

Det allmänna intresset för politik ökar alltså. Hur ser då intresset ut för den kommunala nivån? Det visar sig att intresset för kommunalpolitik ökar under sjuttiotalet. Det faller sedan under åttiotalet för att åter visa en ökande tendens under nittiotalet. Trenden är tämligen genomgående. I figuren särredovisas grupper med olika utbildningsnivå, men mönstret ser likadant ut i alla grupper. Man kan dock finna att intresset för kommunalpolitik är större i mindre kommuner.

1 Analyserna bygger fortsättningsvis på kommunundersökningarna 1979, 1991 och 1998. Den minsta av dessa (1979) omfattar 2699 svarande och samtliga tre bygger på intervjuer (1991 och 1998 i form av brevenkäter) med ett slumpmässigt urval av väljare i var och en av ett urval av svenska kommuner representativt för kommunerna utanför storstäderna. I de två senare studierna ingår dessutom Göteborg som exempel på storstad.

106 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Andel mycket intresserade av att läsa om kommunalpolitik - utbildningsnivå

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/nJ XWELOGQLQJ

0HGHOXWELOGQLQJ +|J XWELOGQLQJ

Är då väljarna också intresserade av kommunalvalet? År 1966 var hälften av väljarna lika intresserade av det kommunala som av det nationella valet. Av dessa var ungefär en väljare på tio dessutom mer intresserad av det kommunala valet. Tre decennier senare, vid valet 1998, är tre fjärdedelar lika eller mer intresserade av det kommunala valet. Det är andelen lika intresserade som ökar. Andelen som är mer intresserade av den kommunala nivån förblir oförändrad. Det finns alltså ett stort och bestående intresse för kommunala val bland svenska väljare. Detta intresse är särskilt tydligt i grupper som ofta är svagt företrädda i politiken såsom kvinnor, lågutbildade och äldre.

Det har också skett en viss utjämning vad gäller intresse för den kommunala nivån på så sätt att kvinnor numera är lika mycket (eller mer) intresserade som män är och de som har enbart obligatorisk utbildning är lika mycket eller mer intresserade som de är som har högre utbildningsnivå. Intresset för och delvis också kunskapen om kommunalpolitik är dessutom större i mindre kommuner. Det har däremot inte skett någon motsvarande utjämning vad beträffar intresset för politik allmänt. Kommunalpolitiken har blivit allt mer central för de grupper som vi emellanåt betecknar som politiskt svaga.

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 107

 

 

7DEHOO Intresse för kommunalval jämfört med intresse för riksdags- val.

 

Andel som är lika intresserade av

 

kommunalval som av riksdagsval eller

 

som är mer intresserade av kommunalval

3URFHQW

 

 

 

Totalt

49

67

73

Män

46

63

69

Kvinnor

53

71

77

18-24 år

43

51

59

25-29 år

40

57

56

30-39 år

44

63

72

40-49 år

50

71

77

50-59 år

46

78

74

60- år

60

81

79

Obligatorisk

52

79

80

utbildning

 

 

 

Medelutbildning

47

65

75

Hög utbildning

29

56

66

Kommentar: Andelen som är PHU intresserade av kommunalval än av riksdagsval varierar mellan 10 och 15 procent 1966, mellan 3 och 9 procent 1991 och mellan 6 och 15 procent 1998. Framför allt mot slutet av perioden är denna andel större bland kvinnor, bland äldre och bland personer med lägre utbildningsnivå.

Valdeltagandet i de kommunala valen sjunker under de senare valen på samma sätt som i riksdagsvalen. Minskningen är aningen mer markerad i de kommunala valen. När man ser bakåt i tiden kan man konstatera att innan den gemensamma valdagens införande så var det i allmänhet större skillnad i valdeltagande mellan riks- och kommunalvalen. Med den gemensamma valdagen hamnade de båda valen på samma nivå. I och med att invandrare får kommunal rösträtt 1976 så leder detta till en minskning av det kommunala valdeltagandet. Denna minskning är dock helt hänförlig till gruppen invandrare. Även svenska medborgare röstar något mindre i kommunala val än i riksdagsval, men det sker ingen systematisk förändring. Skillnaden varierar omkring en procentenhet. (Jfr diskussion i kapitel 4.)

108 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

 

 

 

 

 

 

SOU 2001:65

)LJXU

Valdeltagande

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5LNVGDJVYDO

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.RPPPXQDOYDO

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källa: Valstatistik SCB

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Väljarna bestämmer sig också allt närmare själva valdagen för hur de skall rösta. Själva valkampanjen blir dessutom allt mer väsentlig. 2 (Gilljam/Holmberg 1995). Samtidigt kan vi se andra utvecklingstendenser som har anknytning till intresse i olika former. Andelen som uppger sig vara övertygade anhängare av ett visst parti minskar på samma gång som det allmänna intresset för politik ökar. En generellt sett allt högre utbildningsnivå underlättar för medborgarna att skaffa sig behövlig information. Ett sådant bättre informationsunderlag ökar möjligheterna både för åsiktsröstning och för partibyte. Detta i sin

tur ger förutsättningar för en ökad röstdelning, olika partival i riksdags- och kommunalvalet.

.RPPXQSDUWLHUQD

För att partierna skall fungera som kommunala partier måste

medborgarna kunna se vad de står för och ha en åsikt om den politik partierna lokalt driver. Vi frågade: 2P 'X VHU WLOO GHW SDUWL VRP 'X lU DQKlQJDUH DY HOOHU VRP DQQDUV VWnU 'LJ QlUPDVW YDG DQVHU 'X Gn RP GHQ SROLWLN VRP SDUWLHW XQGHU GH VHQDVWH I\UD nUHQ I|UW L NRPPXQHQ"

Fyra av fem svarande uttryckte en åsikt som svar på denna fråga. Kraven på en åsikt var inte särskilt höga. Åsikten kunde ibland bestå av det till litet förpliktande uttrycket ’Varken bra eller dålig’. Män har åsikter i något högre grad än kvinnor. Skillnaderna mellan yngre och äldre är dock mer centrala. Bland de yngsta har omkring 60 procent en

2 Jfr diskussion i 9DOGHOWDJDQGH L I|UlQGULQJ, SOU 1999:132.

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 109

 

 

åsikt medan andelen med åsikt närmar sig 90 procent bland de äldsta. De medborgare som enbart har obligatorisk utbildning har oftare åsikter än sådana med längre utbildning. De som bor i mindre kommuner har oftare åsikter än de som bor i större kommuner. De som är intresserade av politik har åsikter i större utsträckning än de som inte

är intresserade.

7DEHOO Partierna – tydlighet och personernas roll. 1998

 

+DU

.ODU ELOG

3HUVRQ

$QGHO

9lVHQWOLJW

 

nVLNWHU

 

 

YLNWLJDUH

SHUVRQ

YLONHW SDUWL

Procent

RP

 

 

lQ SDUWL

U|VWHU

VRP KDU

 

NRPP

 

 

 

 

PDNWHQ L

 

SDUWLHU

 

 

 

 

NRPPXQHQ

 

 

5LNVGDJV

.RPXQ

 

 

 

 

 

YDOHW

YDOHW

 

 

 

Totalt

78

58

45

32

37

31

Män

82

61

45

32

36

33

Kvinnor

 

 

 

 

 

 

77

56

46

32

38

29

18-24 år

59

62

32

21

35

15

25-29 år

 

 

 

 

 

 

63

58

35

30

33

29

30-39 år

 

 

 

 

 

 

73

55

40

25

44

28

40-49 år

 

 

 

 

 

 

81

59

46

30

38

28

50-59 år

 

 

 

 

 

 

86

59

51

33

42

35

60- år

 

 

 

 

 

 

89

57

51

42

34

36

Obligatorisk ut-

 

 

 

 

 

 

bildning

85

52

48

37

32

39

Medelutbildning

79

56

45

35

37

33

Hög utbildning

75

65

43

27

42

25

Arbetare

79

53

45

31

36

30

Lägre tjänstemän/

 

 

 

 

 

 

småföretagare

82

60

46

35

39

30

Högre tjänstemän/

 

 

 

 

 

 

större företagare

74

73

50

24

38

34

Intresserade av

 

 

 

 

 

 

politik allmänt

89

71

54

31

43

26

Ej intresserade av

 

 

 

 

 

 

politik allmänt

69

44

35

34

41

39

Små tätorter med

 

 

 

 

 

 

omland

84

61

56

49

52

47

Mellanstora tätorter

80

56

48

33

42

37

Småstäder

80

59

47

34

36

29

Småstäder med

 

 

 

 

 

 

omland

79

58

48

35

34

30

Större städer

78

59

37

24

33

25

Storstäder

75

61

38

25

34

25

Källa: Kommunundersökningen 1998.

110 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

Något mer än hälften av medborgarna har en klar bild av partiernas ståndpunkter i riksdagsvalet. Något mindre än hälften har en motsvarande klar bild vad gäller kommunalvalet. En likadan skillnad som beträffande intresse för politik allmänt respektive intresse för kommunalpolitik finns också här mellan män och kvinnor. Män har oftare en klar bild beträffande riksdagsvalet, medan det inte finns någon skillnad vad gäller kommunalvalet. Äldre säger sig oftare vara bra orienterade om alternativen i kommunalvalet. Det gör också de som har låg utbildningsnivå och de som bor i små kommuner. Vad gäller riksdagsvalet finns antingen inga skillnader eller också går de i motsatt riktning. Riksdagsvalen svarar bättre mot den ideala bilden av förutsättningar för ett politiskt val men kommunvalen ligger inte särskilt mycket efter.

3DUWL HOOHU SHUVRQ"

Lokala partier är ofta uppb yggda omkring en mer eller mindre dominerade person. Personvalet har också satt den enskild representanten mer i centrum än tidigare. Det är visserligen med en mer negativ innebörd, men man kan ändå hävda att diskussionen om politikerförtroende eller ej också innebär en centrering på enskilda personer. Petersson m fl diskuterar alternativ till partier och ett val på personlig basis framträder då som ett av de centrala alternativen (Petersson m fl 2000). Man kan gå till väga på olika sätt för att få en bild av personernas betydelse i förhållande till partiorganisationen. Vi

har vid två tillfällen, 1991 och 1998, bett medborgarna ta ställning till följande påstående: )|UWURHQGHW I|U NRPPXQDOSROLWLNHUQ VRP SHUVRQ lU YLNWLJDUH lQ DWW KDQ KRQ UHSUHVHQWHUDU HWW YLVVW SDUWL Det är entydigt

klart att medborgarna ser personen som viktig. Fyra av fem svarande instämmer vid båda undersökningstillfällena helt eller delvis i detta påstående (81 respektive 77 procent). Andelen instämmande minskar alltså något från 1991 till 1998. Nedgången blir tydlig om vi ser enbart till den andel som instämde helt i påståendet. Den minskar från 43 till 32 procent. Minskningen är mest markerad i de yngsta åldersgrupperna. År 1991 är det speciellt den grupp som är positiv till privatisering som också uppfattar personen som viktig. Det är i övrigt framför allt äldre, lågutbildade och boende i mindre kommuner som sätter person före parti. Dessutom är det generellt och speciellt bland yngre medborgare är sådana som är ointresserade av politik som sätter person före parti.

Personröstning kan också uppfattas som en teknik för att placera den enskilde kandidaten i centrum. Rimligen sett borde det därmed till avsevärd del vara ungefär samma grupper som personröstar som vi nu

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 111

 

 

kunnat se sätter person före parti. Tidigare undersökningar har dock visat att det är ganska specifika egenskaper hos en person, i första hand att vederbörande är erfaren och kunnig som politiker, som utgör främsta grunden för personröstning. (Johansson 1996c och 1999) De som personröstar är därmed inte mer än till en del samma medborgare som vi sett sätter person före parti.

Det är medelålders och högutbildade som personröstar. Det var äldre och lågutbildade som satte kandidaten som person i centrum. Däremot är det i båda fallen så att personröstningen är vanligare i mindre kommuner. De mindre kommunerna ger, genom bättre överblickbarhet och därmed möjlighet för personkännedom, utrymme för personerna med åtföljande mer begränsat utrymme för partiorganisationerna. En annan väsentlig skillnad är att de som är intresserade av politik personröstar medan benägenheten att sätta kandidat före parti var mer vanlig bland dem som var ointresserade av politik.

Är det väsentligt vilket parti som har makten i kommunen? Vi har ställt medborgarna ta ställning till påståendet 'HW VSHODU LQJHQ UROO I|U NRPPXQDOSROLWLNHQ YLOND SDUWLHU VRP KDU PDNWHQ L NRPPXQHQ I det

närmaste en tredjedel, 31 procent, instämmer helt i detta påstående. Det är till stor del samma grupper som anser att politikern som person är viktigare än vilket parti han/hon representerar. Män, äldre, lågutbildade, de som bor i små kommuner och de som inte är intresserade av politik tycker att det inte spelar någon roll vilket parti som har makten. Yngre, sådana med hög utbildning och sådana som är intresserade av politik tycker i större utsträckning att parti spelar roll.

5|VWGHOQLQJ

Det kan finnas olika skäl att intressera sig för röstdelning. Generellt sett är det intressant för partistrategerna att veta vilka väljare man bara behöver övertyga på det nationella planet för att de skall följa partiet också lokalt, respektive vilka som röstar olika i nationella och i lokala val. I Sverige har en annan infallsvinkel varit vanligare. Frågor som ställts har varit: När så småningom en större andel medborgare börjat rösta olika, varför har de då gjort det? Har skälen till röstningen varit kopplade i första hand till den lokala eller till den nationella nivån? Vilken roll spelar de politiska partierna i dessa sammanhang? Först redovisar vi här omfattningen av röstdelningen och sedan vilka grupper av väljare som röstdelar och slutligen tar vi upp frågan om vilka motiven är och därmed hur man skall tolka detta röstningsbeteende.

112 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Andel som röstar på olika partier i riksdags- och i kommunalval (procent)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.lOOD: Holmberg 2000. Resultaten stämmer väl överens med motsvarande värden från kommunstudierna under de år dessa genomförts. Analysen bygger fortsättningsvis på kommunstudierna där värden för genomsnittskommunen presenteras.

Röstdelning, röstning på två olika politiska partier i två samtidiga val, blev en aktuell frågeställning i Sverige i och med införandet av den gemensamma valdagen 1970. I en jämförelse mellan landstingsnivå och kommunal nivå kan man också studera röstdelning före år 1970. Röstdelning mellan dessa val har senare genomgående varit något lägre än mellan kommunalval och riksdagsval. Andelen som röstdelade enligt detta kriterium uppgick i början av 1960-talet till något under två procent. (Jfr Johansson 1987). Om man i stället jämför riksdagsval med i tiden närmast liggande kommunalval, till exempel kommunalval 1966 med riksdagsval 1964, så får man en avsevärt större röstdelning. Samtidigt innebär en sådan jämförelse att man lägger samman röstdelning med partibyte som kan hinna inträffa under en tvåårsperiod. Andelen som röstdelade var sex procent vid det första valet med samtliga val på samma dag 1970. Den ökade sedan kontinuerligt till 22 procent i 1991 års val och låg på samma nivå i 1994 års val. I det senast undersökta valet 1998 sker en återgång till en ökande trend.

5|VWGHOQLQJ L ROLND JUXSSHU

Andelen av väljarna som röstdelar har alltså ökat påtagligt under de senare valen. Det är dock i huvudsak samma grupper av väljare som röstdelar som det var tidigare. Kön har ingen betydelse i detta sammanhang. Män och kvinnor röstar lika ofta på olika partier i de två

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 113

 

 

valen. Ålder spelar däremot en mer väsentlig roll. Framför allt vid början av perioden så röstdelade yngre väljare något oftare än äldre. När man jämför de tre undersökta valen så kan man se en ganska klar förskjutning av röstdelningen uppåt i åldrarna. Vid 1998 års val är det bara den äldsta åldersgruppen som röstdelar i något mindre utsträckning.

)LJXU Röstdelning bland män och kvinnor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

0lQ

 

.YLQQRU

Kommentar: Värdena visar genomsnitt i svenska kommuner.

Utjämningen mellan åldersgrupperna skulle kunna vara en effekt av att de som vant sig vid att röstdela blir äldre och fortsätter att röstdela. Den kan givetvis också vara beroende av att nya frågor, som i större utsträckning rör de äldre väljarna, har kommit i fokus. I det förra fallet så skulle slutsatsen också bli att vi kan förvänta oss en fortsatt ökande röstdelning bland äldre grupper. Detta är däremot inte givet med den senare förklaringen. Vi återkommer till skillnaden mellan åldersgrupper, men vi tar först upp skillnaderna mellan grupper av väljare med olika utbildningsnivå.

114 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

 

 

 

SOU 2001:65

)LJXU

Röstdelning – ålder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentar: Värdena visar genomsnitt i svenska kommuner.

Andelen som röstdelar är påtagligt större i grupper med hög utbildning. Vid vår första mätning 1979 så var frekvensen röstdelning mer än dubbelt så stor i den högsta utbildningsgruppen som i den lägsta. Relationerna har dock förändrats och 1998 så är den enbart lite mer än en och en halv gång så stor. Dessutom utjämnas skillnaden mellan den grupp som har medelutbildning (mer än obligatorisk men inte studentexamen) och dem som har högst utbildningsnivå.

)LJXU

Röstdelning – utbildning

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/nJ XWELOGQLQJ

0HGHOXWELOGQLQJ

+|J XWELOGQLQJ

 

Kommentar: Värdena visar genomsnitt i svenska kommuner.

Vi känner till att den genomsnittliga utbildningsnivån i landet ökar över tid. Det finns alltså anledning att förvänta sig att medborgarna blir allt högre utbildade. Det går också att avläsa en sådan utveckling när man jämför storleken av grupperna med olika utbildningsnivå vid olika tillfällen. Om vi mot denna bakgrund kombinerar förklaringsegenskaperna ålder och utbildning så finner vi att med en sådan kontroll för utbildning så tenderar skillnaderna i grad av

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 115

 

 

röstdelning mellan de äldsta väljarna och övriga att försvinna. Förklaringen till att en lägre andel röstdelar i den äldsta åldersgruppen är därmed väsentligen att man har en lägre utbildningsnivå i denna grupp. Det kan också tilläggas att utbildning har större betydelse för röstdelning bland kvinnor än bland män.

Den sociala grupp eller den yrkesgrupp man tillhör har också betydelse för röstningsbeteendet. Tjänstemän röstdelar oftare än arbetare även om skillnaden minskat även här. Andelen som röstdelade var 1970 fyra gånger så stor så stor bland högre tjänstemän som bland arbetare. År 1979 är den dubbelt så stor och 1998 är den bara en tredjedel större. Det skall dock omedelbart konstateras att det finns ett avsevärt samband mellan utbildningsnivå och social grupp eller den klassificering vi tillämpat här. Om vi kontrollerar för utbildningsnivå så visar det sig att skillnaderna mellan olika sociala grupper försvinner. Det är utbildningen som är avgörande, inte den mer allmänna sociala statusen.

)LJXU Röstdelning – Social grupp

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arbetare

Lägre tjm/

Högre tjm/större

 

 

 

 

 

småföretagare

företagare

 

Små kommuner förväntas ofta fungera bättre än större kommuner ur demokratisk synpunkt. Grunderna för denna föreställning är att små kommuner förväntas kunna ge väljarna en bättre överblick, större person och sakfrågekännedom och större känsla av identifikation. (Jfr diskussion i Dahl/Tufte 1973). Med utgångspunkt från vad vi ovan sett av frekvensen av röstdelning i grupper med olika grad av intresse och kunskap, så borde de förväntade skillnaderna mellan små och stora kommuner kunna återfinnas i verkligheten.

116 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Röstdelning – kommunstorlek

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6Pn WlWRUWHU

0HOODQVWRUD 6PnVWlGHU

6PnVWlGHU 6W|UUH VWlGHU 6WRUVWlGHU

PHG RPODQG

WlWRUWHU

PHG RPODQG

Vi kan också för de två senare undersökningsåren, se en ganska tydlig skillnad. Den är mest klar 1991, även om den framgår klart också 1979 och 1998. Vid valet 1970 finns det däremot inga skillnader mellan kommuner som kan kopplas till kommunstorlek. Skillnaden mellan kommuntyper i de senare undersökningarna är också stabil. När vi i en multivariat analys kontrollerar för inte bara kännedom om namn på kandidater och kännedom om aktuella kommunalpolitiska sakfrågor utan också kön, ålder, utbildningsnivå, om man är partianhängare, partiblockstillhörighet, yrkesgrupp och intresse för politik, så kvarstår kommunskillnaden lika stark. Av de faktorer som nämnts tidigare kvarstår alltså möjlighet till överblick och identifikation som förklaringar till denna typ av aktivitet.

$WWLW\GHU RFK NXQVNDS U|VWGHOQLQJ

De som allmänt är mycket eller ganska mycket intresserade av politik röstdelar oftare än övriga väljare. Eftersom åtskilliga av dem som är mycket intresserade också är politiskt aktiva och övertygade partianhängare, så blir effekten av intresse fullt tydlig först när man kontrollerar för sistnämnda egenskaper. Det är, som rimligen kunde förväntas, de som är intresserade utan att vara övertygade anhängare av ett visst parti som röstdelar. Starkt övertygade partianhängare delade vid alla tre undersökningstillfällena sina röster i liten utsträckning (2-5 procent). De icke starkt övertygade partianhängare däremot, flerdubblade sin benägenhet att röstdela och icke partianhängare uppvisar en nästan lika stor ökning. Vi har alltså dessutom tidigare konstaterat att sistnämnda grupper har ökat sin andel i väljarkåren. Om

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 117

 

 

man är kritisk till den kommunala servicen som erbjuds så ökar detta också hela tiden sannolikheten för röstdelningen.

Det förefaller kunna ses som en rimlig hypotes att det under en längre tid ganska markant sjunkande förtroendet för politiker skulle kunna påverka röstningsbeteendet så att man röstdelade i större utsträckning. Motivet till detta skulle i så fall vara att man skulle vilja påverka på ett mer konkret sätt i stället för att överlämna besluten att helt tas av de valda representanterna i efterhand. Denna ganska bestickande idé får emellertid inget stöd i analysen. Det visar sig att det bara går att urskilja en grupp där förtroendet spelar roll och det är medelålders män. Dessa röstdelar i något större utsträckning om de inte har förtroende för partierna på kommunal nivå. Resultatet kvarstår även efter olika kontroller. Denna grupp förefaller alltså vilja kompensera bristande förtroende med annan form av påverkan.

9DUI|U U|VWGHODU PDQ"

Frågan om orsaker till röstdelning hänger delvis samman med frågan om vilka som röstdelar. I tidiga amerikanska undersökningar kom man fram till att röstdelning var kopplad till låg politisk medvetenhet och måttligt intresse för politik. Ungefär samma syn hade också Särlvik/Petersson i den första svenska studien av röstdelning när de beskriver röstdelning som ett ’...instabilt politiskt ställningstagande...’ (Särlvik/Petersson 1976). Synen på röstdelning i USA förändrades efter hand och bilden av röstdelning har förändrats också i Sverige. Det har visats vid flera tillfällen och framgår också av vad vi visat här, att de som röstdelar i Sverige inte är övertygade partianhängare, men att de som röstdelar däremot är intresserade och kunniga och troligen mycket medvetet intar en viss ståndpunkt. (Jfr t ex Holmberg/Gilljam 1987 och Johansson 1987). Röstdelning måste uppfattas som ett tecken på väl övervägda individuella val.

En allmänt sett väsentlig fråga som också är speciellt relevant vid övervägande om eventuell uppdelning av nationella och kommunala val är vilken roll den kommunala nivån spelar. Särlvik/Petersson betonar starkt att röstningen och röstdelningen är ett rikspolitiskt

fenomen. Senare har Sören Holmberg och Mikael Gilljam kommit fram till uppfattningen att µ EnGD IDNWRUHUQD VSHODU HQ UROO ’ (Gilljam

Holmberg 1993, jfr Holmberg 1993) respektive vad avser 1994 års val ‘'HW lU LQWH HQEDUW ORNDOSROLWLVND IDNWRUHU VRP OLJJHU EDNRP U|VWGHOQLQJ bYHQ ULNVSROLWLVND IDNWRUHU VSHODU HQ UROO¶ (Gilljam

Holmberg 1995). Vi skall nu visa den bild de olika kommunundersökningarna ger av orsakerna till röstdelningen.

118 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

I kommunundersökningen 1991 ställdes en fråga som avser synen på det egna partiets politik på riksnivå respektive på kommunnivå. Det visar sig att det är hur man ser på politiken på kommunnivå som orsakar röstdelning, medan uppfattningen om politiken på riksnivå har mindre betydelse i sammanhanget. Om man är negativ till politiken på kommunnivå röstdelar man i nästan dubbelt så stor omfattning som när man är positiv, 33 respektive 17 procent. Missnöje med politiken på riksnivå leder endast till en ökning med en femtedel, från 19 till 23 procent.

Förutom att lägga sin röst på ett visst parti så kan man numera också markera att man särskilt gärna vill se en viss kandidat invald. Denna personröstning är alltså ytterligare ett sätt påverka mer än genom att ’bara’ rösta. Det ligger nära till hands att det är en aktiv och intresserad grupp som utnyttjar båda möjligheterna. När vi prövar denna föreställning så framkommer att den gängse bilden måste kvalificeras något. De väljare som personröstar i kommunvalet röstdelar också i större utsträckning. Vid en närmare kontroll visar det sig att det är män som på detta sätt är ’dubbelt’ aktiva. För kvinnor finns inte motsvarande samband. Det visar sig också vid en uppdelning i åldersgrupper att det framför allt är yngre personer som både personröstar och röstdelar. Kopplingen till den kommunala nivån illustreras av att personröstning i riksdagsvalet ger motsatt prognos, det vill säga lägre sannolikhet för röstdelning.

8SSJLYHW PRWLY

Ytterligare ett sätt att komma åt orsakerna till ställningstagandet har varit att fråga dem som röstdelat om skälet till att de röstade olika i riks- och kommunalvalen. Frågan var genomgående öppen. Inga svarsalternativ förelades dem som svarade utan de fick svara med egna ord. Vid det första tillfället som den ställdes, 1979, återfanns för sju av tio väljare motivet för röstdelning på den kommunala nivån. Man tog ställning för eller emot ett parti eller någon politiker i kommunen. Bara en av tio anger entydiga rikspolitiskt kopplade motiv. Återstående svar är svårtolkade (Johansson 1987). I en bearbetning av ett motsvarande material i 1991 års kommunvalsundersökning finner Roger Haglund att 70 procent av de motiv som går att klassificera efter nivå kan hänföras till den kommunala arenan (kommuner och landsting), medan 30 procent har anknytning till riksdagen (Haglund 1994). I sina huvuddrag är bilden densamma också 1998. Det kan understrykas att röstdelningen innehåller ett tämligen obetydligt moment av traditionellt politiskt ideologiskt ställningstagande, till exempel med anknytning till

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 119

 

 

ett höger-vänster-perspektiv. Referenserna till den kommunala nivån hänvisar i flertalet fall antingen till partiernas kommunala program, dock oftast utan någon som helst allmänideologisk referens eller till partiernas ställningstaganden i en eller ibland i flera lokala frågor.

I det svenska valsystemet så ligger det nära till hands att väljaren i ett utgångsläge röstar på det parti som han/hon ‘tycker bäst om’. Man avviker sedan som väljare från detta utgångsläge bara när någon särskild omständighet driver fram det. Av de väljare som röstat på olika partier i riksdagsvalet och kommunalvalet 1998 uppgav två tredjedelar att de var anhängare av ett visst parti. I denna grupp av partianhängare hade två tredjedelar i riksdagsvalet röstat på det parti som de var anhängare av. En av fem hade röstat på detta parti i kommunalvalet. I återstående fall hade man inte röstat på ’sitt bästa parti’ i någondera av dessa två val. Slutsatsen blir alltså att väljarna mer än tre gånger så ofta fann grund för ett speciellt ställningstagande i kommunalvalet som i riksdagsvalet. Det är med andra ord oftast förhållanden i kommunen som motiverar röstdelning. En likartad bild framkom vid en undersökning av röstningen i västsvenska kommuner i 1994 års val (Johansson 1996b).

9DOUHVXOWDWHW Sn ULNV RFK Sn NRPPXQDO QLYn

I början av perioden med samtidig valdag ägde en avsevärd del av röstdelningen rum inom det borgerliga blocket. Under senare val har situation delvis förändrats. Dels har andelen av socialdemokraternas väljare som röstdelar ökat. Dels äger nu en allt större del av röstdelningen rum mellan de traditionella rikspartierna och nya mindre partier, bland dem också lokala partier (Gilljam/Holmberg 1993). De lokala partierna spelar dock en begränsad roll eftersom den totala röstandelen för dessa enbart uppgår till omkring fem procent. Synpunkten att röstdelningen inte var särskilt väsentlig eftersom det ändå jämnade ut sig mellan partierna har dessutom alltså blivit allt mer felaktig. Detta stämmer visserligen fortfarande på den nationella nivån, men inte alls när man ser på kommunerna. I stället får röstdelningen ibland en påtagligt stor betydelse för en del kommuner. När man jämför utfallet av riksdagsvalet och kommunalvalet i samma kommuner så blir effekterna i form av ökande skillnader i valutfallet mycket klara.

Den kommunala valvinden är långt ifrån enhetlig. Rikspartierna har varierande framgång i olika kommuner. Det fanns dessutom ett avsevärt antal lokala partier som ibland drog många röster. Det förefaller uppenbart att sådana skillnader väsentligen måste ha en lokal/kommunal förklaring. Det kan röra sig om stora lokala frågor,

120 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

särskilt populära lokala partiföreträdare eller kanske missnöje med den befintliga styrelsen. Vi skall här försöka visa att denna bild av kommunalpolitiska ställningstaganden är en del i en mer långsiktig förändring i riktning mot i förhållande till riksdagsvalen allt mer självständiga ställningstaganden i de kommunala valen. Vi skall se närmare på perioden från 1973 till 1998 års val. Perioden är vald därför att vi då har i stort sett stabila och lätt jämförbara kommuner.

Rikspartierna totalt sett både vinner och förlorar på röstdelning. Bådadera i ungefär lika stor omfattning. Det som är intressant är i stället de allt större skillnaderna mellan olika kommuner. För att få en mer exakt uppfattning om dessa skillnader utgår vi ifrån valresultatet i riksdagsvalet i varje kommun och för varje parti. Vi sätter sedan för varje parti förändringen i kommunalvalet i samma kommun i relation till förändring i riksdagsvalet. Om till exempel c ökar med 3 procentenheter i riksdagsvalet så är utgångsföreställningen att partiet skall öka med 3 procentenheter också i kommunalvalet. Vi jämför varje partis framgång/förlust i riksdagsvalet i varje kommun med samma partis framgång/förlust i kommunalvalet i samma kommun. Om förändringarna i de båda valen är lika stora, så ’förklarar’ riksdagsvalet 100 procent av variansen i resultaten i kommunalvalen (korrelationen=1). Med en enhetlig valvind så bör riksdagsvalet normalt förklara en stor del av kommunalvalet. Även om valvinden inte är enhetlig över hela landet så kan förklaringskraften vara hög. Detta förutsätter då att regionala skillnader slår igenom i båda valen. Det är när man tar ställning separat i kommunalvalet som vi får mindre förutsägbarhet. Förklaringskraften blir lägre, andel förklarad varians minskar. Genom att vi koncentrerar analysen på förändringarna i stället för på det absoluta resultatet, så eliminerar vi den överensstämmelse som enbart beror på regionala skillnader i partisympati.

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 121

 

 

)LJXU Riksdagsvalet förklarar kommunalvalet (Procent förklarad varians)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källa: SCB:s valstatistik på kommunnivå för respektive år.

 

 

Jämförelsen avser överensstämmelsen mellan förändringarna i de båda valen för de fem partier (M, C, Fp, S, V) vilka varit aktuella under hela den undersökta perioden. Vid valet 1976 så kunde förändringen i riksdagsröstningen i kommunen ’förklara’ 44 procent av variansen i förändringen i kommunalvalet. Andelen förklarad varians har vid 1994 års val sjunkit till 18 procentenheter, men ökar till 22 procent år 1998. Den skillnad som finns mellan de två valen är en sammanlagd effekt av att man röstar på olika rikspartier (inklusive andra än de fem ovannämnda) i de båda valen och av att man röstar på lokala partier i kommunalvalet. Man tar under alla omständigheter i allt större utsträckning annorlunda ställning i kommunalvalet än i riksdagsvalet.

6OXWVDWVHU RFK GLVNXVVLRQ

När man ställer krav på en separat valdag för kommunala val så har man rimligen sett uppfattningen att kommunalvalen annars kommer alltför mycket i skuggan av riksdagsvalen. I realiteten har detta alltid varit fallet. Innan införandet av den gemensamma valdagen, så valdes första kammaren samtidigt som de kommunala organen och rikspolitiken dominerade även dessa val. Har vi idag en ny situation som ger nya förutsättningar för separata kommunala val?

Det allmänna intresset för politik har ökat svagt men systematiskt över de senare decennierna. Intresset för kommunalpolitik har svängt kraftigt. Möjligen kan förändringarna tolkas så att intresset ökar i tider av ekonomisk uppgång, vilket ofta är liktydigt med utb yggnad av

122 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

kommunal verksamhet. Vi har dock alltför få mätpunkter för att kunna belägga detta mer definitivt. Intresset för kommunala val i relation till riksdagsval ökar. Inte så att fler anser kommunala val mer intressanta än riksdagsval, men däremot anser fler att de är lika väsentliga.

Det framstår som alldeles klart att de politiska partierna spelar en nyckelroll i detta sammanhang. Partiorganisationerna är i Sverige, liksom på många andra håll i världen, en faktor som binder samman olika politiska nivåer även där det eventuellt inte finns någon annan formell koppling. Det gäller i relationen stat – kommuner likaväl som i relationen kommun – kommundelsnämnder. Partiernas roll är viktig i detta avseende, men den kan samtidigt utgöra ett problem. Om man vill öka handlingsutrymmet för den lägre nivån så räcker det inte med att ändra på de formella beslutsreglerna. Partiorganisationerna måste också ställa upp på tanken om fristående kommunala ställningstaganden om den skall kunna få genomslag. De politiska partiernas agerande torde vara lika avgörande som en gemensam eller två skilda valdagar när det gäller förutsättningarna för självständiga kommunala valrörelser.

Hur fungerar då de politiska partierna? Partierna förväntas normalt kunna aggregera opinioner i form av grupper av väljare som anser sig ha tillräckligt mycket gemensamt för att anse sig kunna representeras av samma kandidater. Detta klarar man i flertalet fall på riksplanet genom att man har en ideologisk grunduppfattning som ger möjlighet för både väljare och valda att förutse hur partiet bör agera i åtminstone flertalet frågor. Stora politiska frågor på det nationella planet som inte går att hantera med hjälp av dessa ideologier, leder eventuellt till kris för partisystemet också på det nationella planet. På det lokala planet är frågor där ståndpunkter inte kan bestämmas med utgångspunkt från ideologisk position sannolikt antalsmässigt dominerande. Det är framför allt uppfattning om den totala omfattningen av den kommunala verksamheten som går att koppla till ideologisyn. Ibland gäller det också den mer konkreta utformningen av olika verksamheter. I en stor mängd frågor ger emellertid partiideologierna ingen ledning för ställningstagandet. Därmed faller en del av grunden för partiernas aggregerande funktion. De väljare som har en gemensam syn på den nationella nivå har inte nödvändigtvis detta på den kommunala nivån. Det finns inte längre något skäl att rösta på samma parti i riksdagsval och kommunalval. Vi får därmed en allt större andel som röstdelar.

I nästa steg kan man fundera över anledningen till att röstdelningen ökar så markant. Det är svårt att ha någon uppfattning om ifall graden av koppling mellan kommunala frågor och nationella politiska ideologier har förändrats. Däremot är det helt klart att andra förutsättningar har förändrats. Dels har den kommunala verksamheten

SOU 2001:65

5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU 123

 

 

både på skattesidan och servicesidan fått allt större betydelse för den enskilde väljaren. Dels har förutsättningarna för kommunala ställningstaganden förbättrats bl a genom högre utbildningsnivå hos väljarna och större informationsutbud i massmedia (Jfr kap 8). Därtill kommer ändrade förutsättningar genom den allt svagare partianknytningen generellt. Andelen väljare som är övertygade partianhängare har minskat under en längre period.

Bakom den ökade röstdelningen och för den delen också bakom de allt fler lokala partierna och den ökande röstandelen för lokala partier, ligger uppenbarligen allt fler lokalt baserade ställningstaganden i kommunalvalet. Att döma av andelen som röstdelar så gör nu minst var fjärde väljare en separat värdering av och tar separat ställning i kommunalvalet. Även om en mindre del av dem som röstdelar avviker från sin ’vanliga’ partisympati på riksplanet och av rikspolitiska skäl, så finns det sannolikt också en inte obetydlig grupp som tar separat ställning men slutar med att rösta på samma parti i båda valen. Hur stor en sådan grupp kan vara vet vi emellertid idag inget om.

Valresultaten för kommunalvalen sammanräknade över hela landet avviker fortfarande ganska lite från sammanräkningen för riksdagsvalet. För enskilda kommuner kan emellertid skillnaden bli stor. I sådana kommuner finns ofta någon eller några frågor som engagerar väljarna och som skulle få dem att gå till valurnorna även vid separat kommunalval. Mer generellt sett måste vi med all sannolikhet utgå ifrån att valdeltagandet skulle komma att sjunka (Jfr kap 4). Bland annat kommer massmedia inte att kunna bevaka valen i alla kommuner på motsvarande sätt som man nu bevakar riksdagsvalet. Den stimulans till valdeltagande som massmediebevakningen innebär kommer att minska. Samtidigt är det givet att massmedia kommer att fortsätta att bevaka rikspolitiken i stället även om det inte är aktuellt med val på denna nivå. Den rikspolitiska debatten kommer naturligtvis också att vinklas åt kommunala frågor. Om detta skall få stor effekt så krävs dock inte bara att rikspolitikerna förblir lika engagerade som när deras egna platser står på spel, utan också att medborgarna är villiga att se en koppling mellan en sådan rikspolitisk debatt och röstning i kommunalvalet.

Vi kan alltså utan tvekan se en lokalisering av kommunala val redan idag. Det förefaller samtidigt klart att det inte utan vidare går att dra slutsatsen att separata valdagar skulle innebära att denna utveckling fortsätter och eventuellt också förstärks. Det man till sist möjligen kan behöva fundera över är innebörden av själva den gemensamma valdagen. Rörligheten och andelen partibytare är genomgående stor i opinionsundersökningar mellan valen. När valet rycker närmare brukar vi få en ’rättning mittåt’. Ett närmande till valresultatet vid föregående

124 5|VWGHOQLQJ ± VNLOGD YDOGDJDU

SOU 2001:65

 

 

val. Det kan ses som en reflektion av ett inbyggt motstånd mot partibyte, en partitrohet som kan, men som inte behöver vara liktydig med att man är anhängare till sitt ’gamla’ parti. Det kan tänkas att den gemensamma valdagen har en likartad effekt. När man vid valet i flertalet fall samtidigt kan rösta i tre val så är det eventuellt lättare att byta parti i ett val och samtidigt känna att man är trogen sitt gamla parti i övrigt. Med separat valdag så är möjligen den psykologiska pressen större att man fortsätter att rösta på ett och samma parti. Man drar sig för att överge ’sitt’ parti och gör det i första hand eller kanske bara vid partibyte. I så fall skulle utrymmet för kommunalpolitiska ställningstaganden snarare minska än öka vid separata valdagar! (Jfr diskussion om ’barometerval’ i kapitel 4.)

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 125

 

 

6 En vitaliserad kommunal

demokrati?

6WHIDQ 6]•FV

Ett av de starkaste argumenten för skilda valdagar är att en sådan reform skulle vitalisera den kommunala demokratin. Framförallt anförs att en sådan valsystemsförändring skulle ge fler kommunalt intresserade och engagerade medborgare som i bästa fall skänker den kommunala politiken legitimitet.

Trots att vi fortfarande vet relativt lite om hur vanlig denna typ av demokratiskt vitala väljare är i svenska kommuner, visar väljarforskningen att andelen röstdelande väljare alltjämt fortsätter öka. Med röstdelning eller röstsplittring avses andelen väljare som röstar på olika partier i valen till riksdag och kommunala församlingar (Gilljam & Holmberg 1995, Holmberg 2000, Johansson 1987, 2001).

En obesvarad fråga är dock hur starkt sambandet egentligen är mellan den kommunala demokratins vitalitet och kommunmedlemmarnas benägenhet till röstdelning. Är det så att det redan idag finns fler röstdelande väljare i mer demokratiskt vitala kommuner?

)LQQV GHW IOHU NRPPXQDOD YlOMDUH L GHPRNUDWLVNW YLWDOD NRPPXQHU"

I vilken grad ett införande av skilda valdagar för nationella och kommunala val faktiskt kan vitalisera den kommunala demokratin är svårt att svara på innan en sådan reform har sjösatts. Vad statsvetenskaplig forskning genom undersökningarna av val och väljare kan göra, är att ställa en prognos för en sådan effekt genom att svara på en snarlik fråga. Frågan som är möjlig att svara på är huruvida det finns fler kommunala väljare - dvs. röstdelande väljare - i demokratiskt vitala kommuner. Genom att studera sambandet mellan demokratisk vitalitet och andelen röstdelande väljare i kommunen kan man möjligen säga något mer om huruvida skilda valdagar ger ökad kommunal demokratisk vitalitet.

126 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

8QGHUV|NQLQJHQV V\IWH RFK XSSOlJJQLQJ

Undersökningens syfte är att studera sambandet mellan kommunal demokratisk vitalitet och förekomsten av kommunala väljare, det vill säga andelen i kommunen som redan idag, trots den gemensamma valdagen, röstar på olika partier i riksdags- och kommunalvalet. Tanken är att resultaten kan bidra med ny kunskap i frågan om skild kommunal valdag faktiskt i sin tur kan ge en vitaliserad kommunal demokrati.

Hypotesen är att väljare i mer demokratiskt vitala kommuner röstdelar i större utsträckning: ju högre demokratisk vitalitet, desto fler i en kommun röstar på olika partier i kommunal och riksdagsvalen. Om detta är fallet kan man på något säkrare grund ge vetenskapligt stöd för

argumentet att införandet av skilda valdagar faktiskt vitaliserar den kommunala demokratin.

Studiens uppläggning baseras på en vid definition av demokratisk vitalitet. I studier av den UHSUHVHQWDWLYD GHPRNUDWLQ ingår ofta graden

av valdeltagande som en viktig indikator för hur väl demokratin fungerar (se exempelvis Dahl 1971, Vanhanen 1997). I en första del av kapitlet beskrivs således valdeltagandet i svenska kommuner och vad införandet av skilda valdagar kan leda till, samt i vilken grad andelen röstdelning i 1998 års val sammanfaller med ett högre eller lägre valdeltagande i ett urval av 33 kommuner där väljarundersökningar genomfördes efter 1998 års val. En central fråga rör sambandet mellan röstdelning och valdeltagande i kommunen: är det så att valdeltagandet är högre i kommuner med en större andel kommunala (röstdelande) väljare?

I en andra del av kapitlet studeras sambandet mellan demokratisk vitalitet enligt en GHOWDJDUGHPRNUDWLVN PRGHOO: den inkluderar både

medborgerligt kommunalt intresse, engagemang, samt delaktighet eller stöd av den förda politiken i kommunen. En central fråga att besvara i detta avseende är i vilken utsträckning den största andelen kommunala väljare återfinns i de mest demokratiskt vitala kommunerna.

Om resultaten visar att den största andelen kommunala väljare (som röstar på olika partier i riksdags- och kommunalval) återfinns i demokratiskt vitalare kommuner, ger det en bättre prognos för att införandet av skilda valdagar kommer att vitalisera den kommunala demokratin.

0HWRG RFK PDWHULDO

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 127

 

 

Andelen som deltagit i riksdagsval och kommunalval i en kommun tillhör den offentliga statistiken och kan relativt lätt plockas fram för varje enskild kommun. Den kommunala statistik som förekommer i kapitlet kommer från en rad offentliga källor, genom en databas kallad Kfakta01, sammanställd av Leif Johansson vid statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.

Huruvida en väljare röstat på olika partier till riksdags- och kommunalval tillhör dock en del av valhemligheten. Enda sättet att få reda på hur svenska väljare röstat i riksdags- och kommunalval är via de väljarundersökningar som genomförs i samband med varje val. De

data som ligger till grund för huvuddelen av analysen i kapitlet samlades in direkt efter 1998 års val, inom ramen för nUV NRPPXQ RFK UHJLRQYDOVXQGHUV|NQLQJ

Undersökningen baseras på en postenkät som gått till ett urval av 6750 kommunalt röstberättigade medborgare i 33 svenska kommuner. Fältarbetet pågick mellan september och december 1998. Externbortfallet, d.v.s. de som av olika skäl inte kan räknas till urvalspopulationen, uppgår till 330 personer. Antalet medverkande i undersökningen är 3692. Detta betyder att svarsfrekvensen är 58 procent, vilket är för denna typ av studie får anses acceptabelt (jämför Johansson, Lorentzon & Strömberg 1993).

Den kommunala medborgarundersökningen är unik såtillvida att urvalen av medborgare dragits på kommunnivå. I varje kommun har ett separat obundet slumpmässigt urval dragits. Andelen tillfrågade varierar mellan 150 och 500, bl.a. beroende på kommunstorlek. Resultaten i vissa analyser påverkas av det faktum att andelen eller antalet medverkande varierar mellan olika kommuner. Därför baseras stora delar av de i detta kapitel presenterade resultaten på att kommunerna viktats så att varje kommun väger lika i analysen.

Viktiga uppgifter om kommunerna som ingår i urvalet presenteras i tabell 1. Uppgifter om kommuntyp och majoritetsförhållanden kommer

från Svenska Kommunförbundets klassificering. Grupperingen i

.RPPXQW\SHU grundar sig på uppgifter om folkmängd, läge,

tätortsgrad, invånare per kvadratkilometer, samt näringsstruktur. Indelningen i kolumnen 0DQGDW PDMRULWHW särskiljer fyra olika

majoritetsförhållanden i kommunfullmäktige efter 1998, 1994 och

1991 års val.

Beteckningen 6RFLDOLVWLVN inkluderar de kommuner där Socialdemokraterna och Vänsterpartiet enligt mandatfördelningen har en egen majoritet i kommunfullmäktige. Grupperingen %RUJHUOLJ inräknar de kommuner där Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna har egen majoritet. 0S YnJP betyder att

128 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

majoritetsförhållandet är oklart, med Miljöpartiet i vågmästarställning. Övriga oklara majoritetsförhållanden definieras i tabell 1 som $QQDQ.

Uppgifterna om majoritetsförhållandet med utgångspunkt från mandatfördelningen behöver inte nödvändigtvis motsvara det verkliga

regeringsunderlaget i kommunfullmäktige. I kolumnen 5HJHULQJ XQGHUODJ i tabell 1 återges därför också uppgifter om

kommunstyrelsens verkliga regeringsunderlag i kommunfullmäktige genom data ursprungligen insamlade år 2000 av Statskontoret.

Dessutom finns stora möjligheter till jämförelser med två andra undersökningar om kommunledningen och kommunal personal för 14 av de 33 urvalskommunerna. Med hjälp av dessa undersökningar kan kommunaldemokratisk vitalitet också studeras i ett vidare sammanhang som inkluderar både medborgarna, kommunledningen och den kommunala personalen.

Rent geografiskt är det framförallt kommuner inom Västra Götalandsregionen som är överrepresenterade i urvalet. Detta beror på att en del av undersökningen också har till syfte att utvärdera försöksverksamheten med regioner i Sverige. I övrigt så motsvarar urvalspopulationen väl svenska kommuner i stort.

Den genomsnittliga folkmängden i en kommun är något lägre i jämförelse med kommunurvalet, även med kontroll för storstaden Göteborg. Urvalet är mest representativt för Sverige som helhet när det gäller majoritet mandat i kommunfullmäktige efter 1998 års val. Särskilt gäller detta andelen kommuner med socialdemokratisk majoritet i kommunfullmäktige. Efter 1998 års val hade socialdemokraterna egen majoritet enligt mandatfördelningen i 39 procent av landets kommuner. Exakt denna andel socialdemokratiska kommuner återfinns också i urvalspopulationen.

7DEHOO Urval i 1998 års kommun- och regionvalsundersökning

.RPPXQ

/lQ

 

.RPPXQ

 

)RON

 

0DQGDW

 

 

5HJHULQJ

 

0DQGDW

 

0DQGDW

 

 

$QWDO

 

 

 

W\S

 

PlQJG

 

PDMRULWHW

 

XQGHUODJ

 

PDMRULWHW

 

PDMRULWHW

 

WLOOIUn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

JDGH

Uppl. Väsby

Stockholm

 

Förort

36 703

Annan

 

s+mp

 

Socialistisk

Borgerlig

 

150

Nacka

Stockholm

 

Förort

72 966

Borgerlig

 

borg

 

 

Borgerlig

Borgerlig

 

150

Tierp

Uppsala

 

Landsbygd

19 907

 

Socialistisk

 

soc

 

 

Socialistisk

 

Socialistisk

150

Uppsala

Uppsala

 

Större stad

187 324

Mp vågm

 

s+mp

 

Annan

Borgerlig

 

150

Enköping

Uppsala

Övr större

36 065

Borgerlig

borg

 

Mp vågm

Borgerlig

150

Katrineholm

S.manland

 

Medelst stad 32 702

 

Socialistisk

 

soc

 

 

Socialistisk

 

Socialistisk

150

Eksjö

Jönköping

Övr större

17 140 Borgerlig

block

Borgerlig

Borgerlig

150

Kalmar

Kalmar

 

Större stad

58 786

Mp vågm

 

s+mp

 

Socialistisk

Borgerlig

 

200

Vimmerby

Kalmar

 

Övr större

15 760

Borgerlig

borg

 

Borgerlig

Borgerlig

200

Visby

Gotland

 

Landsbygd

57 655

 

Annan

 

 

borg+lok.p Annan

 

Borgerlig

400

Staffanstorp

Skåne

 

Förort

19 269

Annan

 

borg+mp

 

Borgerlig

Borgerlig

 

200

SOU 2001:65

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 129

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.RPPXQ

 

 

/lQ

 

 

.RPPXQ

 

 

)RON

 

 

0DQGDW

 

 

 

5HJHULQJ

 

 

0DQGDW

 

 

0DQGDW

 

 

 

$QWDO

 

 

 

 

 

 

 

W\S

 

 

PlQJG

 

 

PDMRULWHW

 

 

 

XQGHUODJ

 

 

PDMRULWHW

 

 

PDMRULWHW

 

 

 

WLOOIUn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

JDGH

 

Kävlinge

 

Skåne

Förort

24 163

Annan

 

varierande

Annan

Borgerlig

 

200

 

 

Sjöbo

Skåne

Landsbygd

16 604

Annan

 

borg

Annan

Borgerlig

 

200

 

 

Trelleborg

 

 

Skåne

 

Medelst stad

38 082

 

Socialistisk soc

 

Socialistisk

 

Mp vågm

 

200

 

 

Munkedal

 

 

V. Götaland

Övr mindre

10 660

Annan

 

övr komb

Annan

Borgerlig

200

 

 

Ale

 

 

V. Götaland

Förort

25 395

Socialistisk

s+mp

Socialistisk

Borgerlig

 

200

 

 

Grästorp

 

V. Götaland

Landsbygd

6 006

Borgerlig

 

borg

Borgerlig

Borgerlig

 

200

 

 

Tranemo

 

 

V. Götaland

Industriort

12 172

Borgerlig

 

borg

 

Borgerlig

Borgerlig

 

200

 

 

Töreboda

V. Götaland

Landsbygd

9 833

Borgerlig

 

övr komb

Borgerlig

Borgerlig

200

 

 

Göteborg

V. Götaland

Storstad

459 025

Mp vågm

 

s+mp

Socialistisk

Borgerlig

 

500

 

 

Lysekil

 

 

V. Götaland

Övr större

15 178

Socialistisk

soc

Socialistisk

Annan

200

 

 

Uddevalla

 

 

V. Götaland

Medelst stad

48 907

Socialistisk

soc

 

Socialistisk

Borgerlig

 

200

 

 

Vänersborg

 

V. Götaland

Medelst stad

36 657

Annan

 

övr komb

Annan

Borgerlig

 

400

 

 

Borås

 

V. Götaland

Större stad

96 290

Annan

 

övr komb

Socialistisk

Borgerlig

200

 

 

Lidköping

V. Götaland

Medelst stad

36 999

Socialistisk

soc

Socialistisk

Borgerlig

 

400

 

 

Kil

 

 

Värmland

 

Övr mindre

12 017

Borgerlig

 

borg+mp

Mp vågm

Borgerlig

150

 

 

Surahammar

 

 

Västmanland

 

Industriort

10 670

 

Socialistisk soc

 

Socialistisk

 

Socialistisk

150

 

 

Västerås

Västmanland

Större stad

124 767

Mp vågm

s+mp

Socialistisk

Borgerlig

150

 

 

Härjedalen

 

Jämtland

Glesbygd

11 722

Socialistisk

soc

Socialistisk

Socialistisk

150

 

 

Sorsele

 

 

Västerbotten

 

Glesbygd

3 277

 

Socialistisk soc

 

Mp vågm

Borgerlig

 

150

 

 

Kalix

 

 

Norrbotten

 

 

Övr större

18 401

Socialistisk

 

övr komb

Socialistisk

Socialistisk

150

 

 

Gällivare

 

Norrbotten

 

Medelst stad

21 014

 

Socialistisk soc

 

Socialistisk

 

Socialistisk

150

 

 

Luleå

 

Norrbotten

 

Större stad

71 294

Socialistisk

soc

Socialistisk

Socialistisk

150

 

 

Total studie

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 750

 

.RPPHQWDU Antalet tillfrågade varierar mellan kommunerna. En kommunvikt gör att varje kommun får samma vikt i analyserna oavsett andel svarande i kommunen.

5|VWGHOQLQJ RFK GHQ UHSUHVHQWDWLYD GHPRNUDWLQV YLWDOLWHW JHQRP YDOGHOWDJDQGH

Den gemensamma valdagen infördes 1970. Vid 1970 års val var det endast 6 procent som röstade på olika partier i riksdags- och kommunalvalen. I 1998 års val utgör motsvarande grupp en fjärdedel av valmanskåren. Resultatet bekräftas genom två av varandra oberoende väljarundersökningar i samband med 1998 års val, båda genomförda vid statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet. Den första studerar huvudsakligen riksdagsvalet (Holmberg 2000). Syftet med den andra undersökningen var att studera de kommunala valen. Den sistnämnda visar att spännvidden är stor mellan olika kommuner när det gäller graden av röstdelning i kommunen (tabell 2). 1

1 I samband med 1998 års val genomfördes dels den traditionella väljarundersökningen inom ramen för valforskningsprogrammet med fokus på riksdagsvalet, genomförd av SCB under ledning av professor Sören Holmberg (Holmberg 2000). Dessutom genomfördes en särskild kommun- och

130 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

Kolumnen "röstdelat" i tabell 2 anger den andel i kommunen som i 1998 års kommun- och regionvalsundersökning angett att de röstat på olika partier i riksdags- och kommunalvalet. Resultatet baseras på

följande enkätfråga som ställdes i anslutning till en fråga om vilka partier man röstat på i de tre olika valen 1998: 'HW lU JLYHWYLV Vn DWW PDQ NDQ U|VWD Sn ROLND SDUWLHU L GH WUH ROLND YDOHQ 2P 'X U|VWDGH Sn ROLND SDUWLHU L ULNVGDJVYDOHW ODQGVWLQJV UHJLRQYDOHW RFK L NRPPXQYDOHW YDG YDU GHW VRP ILFN 'LJ DWW U|VWD ROLND" (se också

Folke Johanssons kapitel i denna antologi). I anslutning till frågan fick respondenten ange om han eller hon 1) röstade på samma partier i alla valen, eller om han eller hon 2) röstade på olika partier.

För en större överskådlighet har kommunerna som ingår undersökningen i tabell 2 rangordnats utifrån andelen i kommunen som angett att de röstat på olika partier i riksdags- och kommunalvalet. Procentandelar inneslutna i boxar anger högsta (grå box) och lägsta (vit box) värde per kolumn.

7DEHOO Röstdelning/valdeltagande i urval/riket (procent)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9DOGHOWDJDGHÍ

 

 

 

5G

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.Q

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(8

 

(8 (8

.RPPXQ

 

5|VWGHODWÏ

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vänersborg

 

 

51

 

82

87

87

86

90

81

85

84

89

91

82

44

43

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grästorp

 

 

51

 

82

87

88

86

90

80

86

86

89

90

81

38

38

Munkedal

48

 

80

86

84

84

88

78

84

82

87

89

83

38

35

Sjöbo

43

 

77

84

85

88

88

76

83

84

87

90

78

34

32

Gällivare

41

 

77

83

79

80

85

76

82

78

85

87

80

30

28

Lysekil

40

 

82

89

88

87

90

80

87

86

89

90

83

41

38

Vimmerby

38

 

81

87

87

87

90

80

86

86

89

92

82

36

29

Sorsele

37

 

76

79

79

81

83

75

78

79

83

84

78

34

31

Kil

35

 

82

88

88

86

92

80

86

86

91

92

84

36

36

Kävlinge

33

 

84

90

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

90

89

93

82

88

88

92

93

87

42

38

Kalix

32

 

82

89

86

87

90

80

86

84

89

91

82

38

35

Tranemo

31

 

84

90

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

90

90

93

82

88

88

91

92

83

42

43

Trelleborg

31

 

81

88

87

86

90

78

86

85

88

90

83

39

33

Luleå

31

 

83

88

87

87

90

80

86

85

89

90

84

42

36

Surahammar

30

 

80

88

86

86

92

76

83

81

87

90

82

33

32

Borås

30

 

82

88

88

88

91

79

85

85

89

90

82

42

42

Göteborg

30

 

79

85

86

85

89

73

81

81

85

87

81

43

42

Ale

30

 

83

89

89

87

92

80

86

87

90

91

85

39

40

regionvalsundersökning vid &HQWUXP I|U IRUVNQLQJ RP RIIHQWOLJ VHNWRU under ledning av docent Folke Johansson och fil dr Stefan Szücs. Studien riktas till ett antal kommuner som tidigare studerats i samband med 1979 och 1991 års val (Strömberg & Westerståhl 1983, Johansson, Nilsson & Strömberg 2001, kommande).

SOU 2001:65

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 131

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9DOGHOWDJDGHÍ

 

 

 

5G

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.Q

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(8

 

(8 (8

 

 

.RPPXQ

 

5|VWGHODWÏ

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kalmar

29

83

88

88

86

90

80

86

86

89

91

83

40

38

 

 

Härjedalen

29

77

 

83

 

83

 

81

 

86

 

76

 

82

 

82

 

85

 

87

 

82

 

40

 

32

 

 

 

Töreboda

28

79

 

84

 

84

 

83

 

88

 

77

 

83

 

83

 

87

 

88

 

82

 

34

 

33

 

 

 

Uddevalla

28

82

87

86

86

89

80

85

84

88

90

83

40

39

 

 

Lidköping

28

83

 

88

 

88

 

86

 

90

 

81

 

86

 

86

 

88

 

90

 

83

 

42

 

40

 

 

 

Västerås

27

80

 

86

 

86

 

84

 

89

 

77

 

84

 

82

 

87

 

89

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

87

 

38

35

 

 

Eksjö

26

83

 

87

 

88

 

86

 

90

 

81

 

86

 

86

 

89

 

90

 

84

 

43

 

37

 

 

 

Staffanstorp

26

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

86

 

 

90

 

 

90

 

 

91

 

 

94

 

 

85

 

 

89

 

 

89

 

 

93

 

 

94

 

 

87

 

46

 

44

 

 

 

Uppsala

25

82

88

87

86

90

80

85

84

88

90

84

46

42

 

 

Enköping

25

82

 

84

 

86

 

84

 

89

 

79

 

84

 

84

 

88

 

89

 

82

 

34

 

32

 

 

 

Nacka

24

84

88

88

87

91

80

84

84

87

89

85

 

 

 

 

 

48

 

42

 

 

Uppl Väsby

23

80

 

86

 

87

 

85

 

90

 

76

 

82

 

82

 

84

 

87

 

83

 

40

 

34

 

 

 

Katrineholm

23

84

88

88

88

91

81

86

86

89

91

82

43

39

 

 

Gotland

21

80

86

86

86

89

78

85

85

88

90

80

35

34

 

 

Tierp

18

81

88

87

88

91

80

87

86

90

91

81

38

33

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

medeltal urval

32

81

87

86

86

90

79

85

84

88

90

83

39

37

 

 

medeltal riket

-

81

87

87

86

90

79

85

85

88

90

82

39

36

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Riksminimum

 

 

68

79

78

78

83

60

70

69

78

82

69

26

25

 

 

Riksmaximum

 

 

 

 

88

 

 

93

 

 

93

 

 

92

 

 

94

 

 

88

 

 

92

 

 

92

 

 

94

 

 

95

 

 

90

 

 

63

 

 

58

 

 

 

7RWDOW

25

81,4

86,8

86,7

86,0

89,9

78,6

84,4

84,3

84,0

87,8

83,3

 

41,6

39,8

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tabellen toppas av Vänersborg och Grästorp där mer än varannan väljare röstdelat. Att dessa kommuner hamnar högst beror troligen på att många lagt sin röst på det nybildade regionala sjukvårdspartiet. Till de kommuner där röstdelning har praktiserats i minst omfattning vid 1998 års val hör Tierp, där endast 18 procent uppger att de röstdelat. Andelen som röstdelat totalt i undersökningen är 25 procent. 2

Hur väl representerar då de 33 urvalskommunerna svenska kommuner som helhet när det gäller valdeltagandet: i vilken grad kan urvalet sägas utgöra ett Sverige i miniatyr? En jämförelse mellan det genomsnittliga valdeltagandet i urvalskommunerna och för riket som helhet visar en närmast identisk överensstämmelse mellan urvalspopulationen och totalpopulationen (se rutan med medeltal för urval och medeltal för riket i tabell 2).

Jämförelsen i tabell 2 inbegriper valdeltagandet i alla genomförda val på nationell och kommunal nivå sedan 1985, inklusive valdeltagandet vid 1994 års folkomröstning om EU-inträdet. Om man dessutom jämför högsta och lägsta valdeltagande i kommunurvalet med

2 Eftersom många av de som röstdelat återfinns i mindre kommuner i urvalet, blir kommungenomsnittet något högre: i medeltal har knappt 32 procent av de röstande i genomsnittskommunen valt olika partier i riksdags- och kommunalvalet.

132 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

det lägsta och högsta kommunala valdeltagandet för hela riket (kolumnerna riksminimum och riksminimum), visar det sig att urvalspopulationen täcker in nästan hela den spännvidd som finns för valdeltagandet kommunalt i riket som helhet. Sammantaget kan man således med fog hävda att urvalet mycket väl representerar svensk kommunal demokrati i miniatyr.

Vad som dessutom framgår av tabellen är att valdeltagandet i res- pektive kommun är relativt stabilt. I nästan alla val, oberoende av om det är val till riksdag, kommun, EU-parlamentet eller EU-omröstning så ligger skånska Staffanstorp i topp när det gäller valdeltagande (grå markerad ruta för högsta valdeltagande). Kommunen ligger också ofta nära den kommun med högst valdeltagande i Sverige i dessa olika val (riksmaximum). Samtidigt är Staffanstorp en av de kommuner där relativt få röstdelat i jämförelse med andra kommunerna i urvalet.

På motsvarande sätt har norrlandskommunerna Sorsele och Gällivare lägst valdeltagande bland urvalskommunerna (vita rutor för lägsta valdeltagande). Även bland kommunerna med lägst valdeltagande finns således en form av stabilitet när det gäller det kommunala röstningsbeteendet. Dessa kommuner ligger relativt nära den/de svenska kommuner med lägst valdeltagande i olika val (riksminimum). Dessa norrlandskommuner befinner sig bland de kommuner där en större andel av väljarna röstdelat.

Detta sista resultat aktualiserar naturligtvis frågan om ett eventuellt negativt samband mellan röstdelning och valdeltagande. En systematisk analys av sambandet mellan röstdelning och valdeltagande i 1998 års kommunala val ger dock inget stöd för detta antagande (figur 1).

)LJXU Valdeltagande och röstdelning i kommunen 1998 (procent)

 

86

Staffanstorp

 

 

 

 

 

 

Valdel-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

tagande

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1998

84

 

 

 

 

 

 

 

LANDSDEL

kommunal

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

valet

 

 

Tranemo

Kävlinge

 

 

Norrland

 

82

Eksjö

Lidköping

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

(norra Sverige)

 

 

 

Kalmar

 

Vänersborg

 

 

 

Nacka

 

Udde-

Luleå

 

 

R2 = 0,2636

 

80

Katrineholm

 

valla

 

Grästorp

 

Tierp Enköping

 

Kil Lysekil

 

 

 

 

 

 

Uppsala

 

Ale

Kalix

 

 

Svealand

 

 

 

 

 

 

Vimmerby

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Visby

 

 

Borås

 

 

(mellersta Sverige)

 

78

 

 

Trelleborg

 

 

 

 

 

Munkedal

 

R

2

= 0,0250

 

 

Västerås

Töreboda

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

76

Härjedalen Surahammar

Sjöbo

 

Götaland

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Upplands-

 

 

 

Sorsele

Gällivare

 

(södra Sverige)

 

 

Väsby

 

 

 

 

 

R2 = 0,0090

 

74

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Göteborg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Total förklarad varians

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

72

 

 

 

 

 

 

 

R2 = 0,0091

 

10

20

 

 

30

40

50

60

 

 

 

Andel röstdelande 1998

enligt kommun- och regionvalsstudie

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 133

 

 

Kommuner med större andel röstdelning kan således inte generellt sägas vara mer demokratiskt vitala i termer av att de kännetecknas av ett högre valdeltagande. Även vid en kontroll för i vilken del av landet kommunen ligger geografiskt är sambandet svagt: detta gäller särskilt för kommuner i södra och mellersta Sverige (Götaland och Svealand). Endast för de fem norrlandkommunerna finns ett negativt samband mellan röstdelning och valdeltagande. Valdeltagandet i dessa är lägre i kommuner där en större andel röstdelat i valet 1998.

Rent generellt utgör dock den gemensamma valdagen ett starkt tryck att rösta i både riksdags- och kommunalvalen. Sambandet mellan valdeltagandet i kommunen till riksdags- och kommunalvalet är mycket starkt. Den förklarade variansen, eller förklaringskraften är hela 89 procent (figur 2).

)LJXU Valdeltagande i riksdags- och kommunalvalet i kommunen i 1998 års val för riket som helhet (procent)

90

 

 

 

 

Valdel-

 

 

 

 

tagande

 

 

 

 

1998

 

 

 

 

riksdags-

 

 

 

 

valet

 

 

 

 

80

 

 

 

 

 

 

 

 

LANDSDEL

70

 

 

 

Norrland

 

 

 

 

 

 

 

 

Svealand

 

 

 

 

Götaland

 

 

 

 

Total förklarad varians

60

 

 

 

R2 = 0,8892

50

60

70

80

90

Valdeltagande 1998 kommunalvalet

 

 

134 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" SOU 2001:65

(Källa: Kommundatabasen Kfakta 01, Statsvetenskapliga institutionen, Lunds universitet.)

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 135

 

 

Skillnaderna mellan olika delar av landet är små. Bland kommunerna i figuren med lägst valdeltagande återfinns Haparanda, Årjäng och Strömstad. Bland kommunerna med högst valdeltagande hittar vi Danderyd, Vellinge och Lomma.

Analysen av sambandet mellan valdeltagandet i kommunen i riksdags- och kommunalvalet 1998 visar att den gemensamma valdagen i stor omfattning påverkar valdeltagandet i de olika valen. Troligen är det valdeltagandet i riksdagsvalet som höjer valdeltagandet i kommunalvalet. Andra underökningar visar att flertalet väljares partival oftast kan knytas till riksnivån (Johansson 2001). I länder med skilda valdagar är valdeltagandet generellt sett lägre i de kommunala valen (se kapitel 4 i denna antologi).

Samtidigt visade skillnaderna i valdeltagande mellan olika kommuner upp en viss form av kontinuitet. Oberoende av val och valdag verkar det finnas en viss kommunal potential för valdeltagandet i kommunen enligt tabell 2. När valdeltagandet i alla riksdags- och primärkommunval sedan 1985 presenteras separat kommun för kommun för de 33 urvalskommunerna blir detta fenomen ännu tydligare (figur 3).

)LJXU Alla riksdags- och kommunalval 1985 - 1998 i de 33 ur valskommunerna

95

90

85

80

75

70

Riksdag 85 Kommun 85

Riksdag 88

Kommun 88 Riksdag 91

Kommun 91 Riksdag 94

Kommun 94

Riksdag 98 Kommun 98

Staffanstorp

Kävlinge

Tranemo

Ale

Kil

Surahammar

Nacka

Katrineholm

Borås

Tierp

Lysekil

Luleå

Kalix

Uppsala

Vimmerby

Eksjö

Trelleborg

Vänersborg

Grästorp

Kalmar

Upplands-Väsby

Lidköping

Västerås

Uddevalla

Enköping

Gotland

Göteborg

Munkedal

Töreboda

Sjöbo

Härjedalen

Gällivare

Sorsele

 

 

 

I stor utsträckning behåller respektive kommun sin inbördes position vad gäller valdeltagandet över tid oavsett val. Minskar valdeltagandet i en kommun i ett val, så minskar det i motsvarande utsträckning även i

136 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

andra kommuner på ett sätt som bara kan beskrivas i termer av att det finns en kommunal röstningskultur vad gäller valdeltagandet (fenome-

net upptäcktes i väljarforskningens barndom av statsvetaren Herbert Tingsten och finns beskrivet i hans bok 3ROLWLFDO %HKDYLRXU (1963

[1937]).

Även om den gemensamma valdagen hjälper till att höja valdeltagandet, så kommer troligen inte införandet av skilda valdagar att på ett drastiskt sätt sänka valdeltagandet. Mer troligt är att valdeltagandet kommer att sjunka något, särskilt i kommunalvalet, men att valdeltagandet i varje enskild kommun också beror på den tradition och den väljarkultur som sedan länge återfinns bland medborgarna i kommunen.

Ett orosmoment för demokratins vitalitet enligt figur 3 är det långsamt sjunkande valdeltagandet i svenska kommuner mellan 1985 och 1998. En viktig aspekt att ta hänsyn till vid ett eventuellt införande av skilda valdagar i detta sammanhang är naturligtvis att införandet av nya val riskerar att minska valdeltagandet ytterligare.

En försiktig prognos utifrån presentationen ovan av valdeltagandets utveckling är att införandet av skilda valdagar ytterligare kommer att sänka valdeltagandet. Den enskilda kommunens relativa position i förhållande till andra kommuner vad gäller valdeltagandet, kommer dock troligen inte att förändras, då det i många kommuner verkar finnas en lokal tradition när det gäller att rösta eller att inte rösta i politiska val.

9LWDOLWHW HQOLJW GHQ GHOWDJDUGHPRNUDWLVND PRGHOOHQ NRPPXQDOW LQWUHVVH HQJDJHPDQJ RFK OHJLWLPLWHW

I föregående avsnitt visades att införandet av skilda valdagar åtminstone inte kommer att öka den demokratiska vitaliteten i form av ett högre kommunalt valdeltagande. Vi vet dock fortfarande lite om reformens förmåga att mera allmänt vitalisera den kommunala demokratin på medborgarnivån: vilket är egentligen sambandet mellan röstdelning och en bredare medborgerligt grundad demokratisk vitalitet i den svenska kommunen enligt en deltagardemokratisk modell?

Kommunal demokratisk vitalitet bland invånarna i en svensk kommun kan enligt en deltagardemokratisk modell sägas bestå av tre olika delkomponenter: (1) medborgerligt intresse för den kommunala demokratin, (2) lokalt engagemang, samt (3) legitimitet eller stöd för den förda kommunalpolitiken. Modellen omfattar alla delar i en deltagardemokratisk process: den tar sin utgångspunkt i intresset

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 137

 

 

(modellens inputsida), och löper via kommunalt engagemang, till medborgerlig legitimitet (modellens outputsida).

Enligt modellens första komponent bör det i en demokratiskt vital kommun finnas ett medborgerligt intresse för den kommunala politiken. Men vad skall ett sådant intresse omfatta? Vilka kriterier eller indikatorer på kommunaldemokratiskt intresse kan vi ställa upp? Det bör naturligtvis finnas ett allmänt intresse för kommunalpolitik.

Men detta räcker ofta inte. Ett intresse måste också uttryckas genom någon form av kommunikation: d.v.s. i det här fallet att man talar med andra i sin omgivning om kommunen. Ett annat starkt kriterium för kommunaldemokratiskt intresse är naturligtvis den omfattning man tagit del av den kommunala valrörelsen så tillvida att det finns ett intresse för valutgången i kommunen.

I den demokratiskt vitala kommunen bör enligt vår modell för det andra finnas ett lokalt medborgerligt engagemang. Detta bör, åtminstone rent allmänt, omfatta uppfattningen att man kan tänka sig att åta sig kommunalt uppdrag. Det medborgerliga engagemanget blir naturligtvis inte mindre av att det finns en mer omfattande närhet till det kommunala politiska systemet, såtillvida att man till och med själv är eller har varit kommunalpolitiskt aktiv. Ett resultat i en mer engagerad kommun är att en större andel i slutändan faktiskt försökt påverka kommunala planer och beslut.

Den demokratiskt vitala kommunen bör för det tredje enligt den skisserade modellen hysa medborgare som ger den kommunala verksamheten sitt stöd: d.v.s. de skall inte bara rent allmänt anse att den kommunala servicen på det hela taget är god, utan som en konsekvens av detta också uppvisa ett större förtroende gentemot kommunala politiker och tjänstemännen i den egna kommunen.

En översikt av de tre faktorerna för kommunal demokratisk vitalitet och dess kriterier visas i figur 4.

138 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Faktorer och kriterier för demokratisk vitalitet bland med borgarna i en kommun enligt deltagardemokratisk modell

.RPPXQDOW

.RPPXQDOW

 

.RPPXQDO

 

LQWUHVVH

HQJDJHPDQJ

 

OHJLWLPLWHW

 

...för

kommunal

Kan

tänka

sig

Den kommunala

 

politik

 

kommunalt uppdrag

servicen fungerar väl

Talar med folk om

Har

eller har

haft

Förtroende

för

kommunen

kommunalt uppdrag

politiker i kommunen

...för

utgången i

Försökt påverka

 

Brett förtroende:

 

kommunalvalet

kommunala planer/-

innefattar också

kom-

 

 

beslut

 

munala tjänstemän

Modellen i figur 4 för den demokratiskt vitala kommunen reser ett tre forskningsfrågor, varav den sista ställs i anslutning till frågan om röstdelning och i förlängningen effekt vid införandet av skilda valdagar:

1)Hur väl är dessa tre olika faktorer för demokratisk vitalitet förankrade bland kommunala väljare?

2)Hur väl hänger faktorerna samman? I vilken omfattning påverkar graden av intresse för kommunal politik graden av kommunalt engagemang och legitimitet i en kommun? I regel brukar endast de två första faktorerna i figur 4 utgöra hörnstenarna i demokratimodeller baserade på medborgarnas engagemang och deltagande (Pateman 1970, Putnam 1993, Szücs 1998, 1999). Inom s.k. deltagardemokratiska modeller, ibland också definierade som diskursiv demokrati (Habermas 1991) eller deliberativ demokrati (Fishkin 1990, 1995) är ett grundläggande antagande att en vital, väl fungerande demokrati utmärks av både upplysta samtal och försök att i handling påverka den förda politiken: kort sagt, att intresse och samtal leder till engagemang och handling.

3)Vad utmärker den demokratiskt vitala kommunen? I vilken utsträckning påverkar demokratisk vitalitet i kommunen valdeltagandet och beteendet i kommunen att rösta på olika partier till riksdags- och kommunalval?

Genom att besvara dessa delfrågor läggs grunden för en prognos för

ivilken grad skilda valdagar ger en vitaliserad kommunal demokrati i en vidare, deltagardemokratisk bemärkelse.

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 139

 

 

7UH IDNWRUHU I|U GHPRNUDWLVN YLWDOLWHW

För att pröva frågan om hur väl de tre olika vitalitetsfaktorerna kommunalt intresse, engagemang och legitimitet är förankrade bland olika grupper av medborgare, kan man använda en metod som kallas faktor- eller dimensionsanalys. Enkelt uttryckt är detta en vetenskaplig metod för att härleda mer sammansatta och komplexa begrepp och fenomen genom ett antal direkt observerbara indikatorer (exempelvis enkät- och intervjufrågor).

I kommun- och regionvalsundersökningen 1998 ställdes ett antal frågor om kommunal demokrati, varav nio har valts för att de bäst överensstämmer med analysmodellen i figur 4. I det aktuella fallet kan vi med faktoranalys pröva i vilken utsträckning det verkar rimligt att intervjupersonen när han eller hon svarar på de nio utvalda enkätfrågorna, latent ser dem som indikatorer på antingen kommunalt intresse, engagemang eller legitimitet.

Den vitalitetsfaktor som starkast framträder i analysen berör den kommunala legitimiteten. Medborgaren som ger den kommunala servicen ett mera positivt betyg, har också ett större förtroende för politikerna och tjänstemännen i den egna kommunen. På motsvarande finns i dimensionens andra ända medborgaren som parar stor misstro mot politikerna och tjänstemännen med en mindre positiv, eller negativ bedömning av hur den kommunala servicen fungerat det senaste året.

Förtroendet för det politiska etablissemanget i kommunen hos den enskilde medborgaren hänger sålunda starkt samman med dennes bedömning av hur den kommunala servicen fungerat. Faktorn visar att ju nöjdare medborgaren är, desto större är förtroendet förtroendevalda politiker och tjänstemän som ansvarar för servicen. Därför kan faktorn definieras som ett mått på kommunal legitimitet.

Den andra faktorn inkluderar frågorna om kommunalt politiskt intresse. Att vara allmänt intresserad av kommunalpolitiska frågor hänger enligt detta resultat starkast samman med att man oftare än andra talar med folk i sin omgivning om kommunen, samt att man är mer intresserad än andra av valutgången i kommunalvalet. Medborgaren utan intresse för den kommunala demokratin befinner sig i andra ändan av detta spektrum. Denna medborgare kännetecknas av att han eller hon inte är intresserad av kommunalpolitiska frågor, vare sig det gäller den kommunala valutgången eller samtal med andra i omgivningen om den egna kommunen.

Den tredje faktorn berör medborgarens engagemang i den kommunala politiken. Att vara kommunalt politiskt aktiv hänger ofta samman med att man försökt påverka kommunens planer eller beslut och att man skulle kunna tänka sig att ta nya kommunala politiska

140 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

uppdrag i kommunen. På motsatt sätt kan den som inte är eller har varit kommunalt politiskt aktiv, vanligen varken tänka sig att ta ett politiskt uppdrag eller försöka påverka kommunens planer eller beslut. Den enskilde medborgarens engagemang i detta avseende verkar bero på tidigare politisk erfarenhet med kommunala uppdrag.

7DEHOO Tre faktorer bland medborgarna (faktorladdningar, ortogo- nal, varimax-roterad faktorlösning)

,QGLNDWRUHU

 

/HJL

 

,QWUHVVH

(QJDJH

NRPPXQDO

 

WLPLWHW

 

 

PDQJ

GHPRNUDWLVN

 

 

 

 

 

YLWDOLWHW

 

 

 

 

 

Förtroende för politikerna i kommunen

 

 

0,11

0,03

Förtroende för tjänstemännen i kommunen

 

 

0,09

0,01

Positiv bedömning av hur kommunal service

 

 

0,04

0,01

fungerat under det senaste året

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Intresse för kommunal valutgång

0,16

 

 

0,08

Intresse för kommunalpolitiska frågor

0,12

 

 

0,16

Talar med folk i omgivningen om frågor som rör

-0,04

 

 

0,28

den egna kommunen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är/har varit ledamot/suppleant (Kf, Ks, nämnd)

0,16

-0,01

 

Har försökt påverka kommunens planer/beslut

-0,05

0,25

 

Skulle kunna tänka sig ta politiskt uppdrag för

-0,04

0,26

 

det parti man sympatiserar med

 

 

 

 

 

$QGHO I|UNODUDG YDULDQV

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

.RPPHQWDU Faktorladdningar lika med eller större än 0,50 i fetstil.

KMO=0,74. Total förklarad varians 64 procent.

De olika faktorerna kommunalt intresse, engagemang och legitimitet kommer i den fortsatta analysen att användas som mått på kommunal demokratisk vitalitet hos olika grupper av medborgare. Måtten för kommunalt intresse, legitimitet och engagemang består av att varje respondent får ett sammanvägt värde, ett s.k. faktorpoäng, utifrån hur positivt eller negativt han eller hon svarat jämfört med genomsnittet (noll) för de tre frågorna som respektive faktor består av.

Med hjälp av varje svarandes faktorpoäng kan vi exempelvis se hur kommunalt politiskt intresserade olika grupper av LQGLYLGHU är. Vi kan

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 141

 

 

vidare exempelvis svara på frågan om huruvida högutbildade är mer intresserade av kommunal politik jämfört med genomsnittet, huruvida skillnaden mellan olika utbildningsnivå är statistiskt signifikant, samt hur starkt sambandet är.

På motsvarande sätt kan man jämföra demokratisk vitalitet i olika NRPPXQHU. Vi kan med hjälp av måttet för kommunalt politiskt intresse

visa vilka kommuner som i genomsnitt inhyser medborgare med störst kommunalt politiskt intresse, om det egentligen är någon skillnad mellan olika kommuner (signifikanstest), samt hur stora skillnaderna är mellan olika kommuner (genom sambandsmåttet HWD).

6NLOOQDG L NRPPXQDO GHPRNUDWLVN YLWDOLWHW PHOODQ ROLND JUXSSHU DY PHGERUJDUH RFK NRPPXQHU

När det kommer till frågan om demokratisk vitalitet i hemkommunen i form av intresse, engagemang och legitimitet, visar resultaten från faktoranalysen ovan (tabell 3) att det finns ganska stora, systematiska skillnader. En fråga som är svår att undvika i detta sammanhang är vari förklaringen till dessa skillnader består. I vilken utsträckning beror skillnaderna på att man är kommunmedlem i en viss kommun?

Denna fråga måste naturligtvis också ställas mot den förklaringskraft som skillnader mellan olika grupper av individer står för, d.v.s. vilken förklaringskraft medborgare med olika bakgrund och status (oavsett kommuntillhörighet) bidrar med när det gäller att förklara varför man är mer eller mindre demokratiskt vital i kommunala sammanhang. Kommunalt intresse kan ju faktiskt bero på en rad olika individbaserade förhållanden, som åtminstone delvis är frikopplade från det faktum att man bor och verkar i en viss kommun. Exempelvis kan det ju vara så att medelåders män, oavsett kommuntillhörighet i analysen framstår som de mest demokratiskt vitala kommunmedlemmarna.

Innan vi går över till att studera skillnader mellan olika kommuner kommer tre olika typer av individbaserade förklaringsansatser att prövas: allmänna förklaringsfaktorer, socioekonomiska samt sociopoli- tiska.

$OOPlQQD EDNJUXQGVIDNWRUHU Sn LQGLYLGQLYn

Kommuninvånare med invandrarbakgrund, lågutbildade, unga och gamla och kvinnor utgör ofta grupper som i debatten anses vara sämre politiskt rustade än välutbildade, medelålders, män, med helsvensk

142 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

bakgrund. Hur stark förklaringskraft ger då denna typ av allmänna bakgrundsfaktorer som kön, ålder, utbildning och medborgarskap (genom att man är eller varit medborgare i annat land än Sverige)?

I tabell 4 jämförs i vilken utsträckning kön, medborgarskap, ålder och utbildning hjälper till att förklara skillnader när det gäller kommunalt intresse, engagemang och legitimitet i den egna kommunen. Analysen visar att den största systematiska skillnaden handlar om ålder. Med undantag för den äldsta åldersgruppen, de över 60 år, gäller devisen: ju äldre man är, desto mer lokalt politiskt intresserad och engagerad är man. Det är framförallt i åldersgrupperna 18 till 29 år som man är mindre intresserad än genomsnittet. Vad gäller den kommunala legitimiteten återfinns det starkaste stödet i den äldsta åldersgruppen. Kommunen har minst legitimitet bland dem som är mellan 30 och 39 år.

Även utbildning visar på statistiskt signifikanta skillnader av mer systematisk karaktär. Framförallt finns stora skillnader i engagemang: de lågutbildade har ett mycket mindre demokratiskt engagemang än genomsnittet. De är mindre kommunalt intresserade, men ger kommunen ett starkare stöd än genomsnittet. De mest kommunalt engagerade, som samtidigt ger kommunen svagast legitimitet är de med medelhög utbildning.

Även invandrarbakgrund ger upphov till statistiskt signifikanta skillnader. De som har eller har haft utländskt medborgarskap är mindre kommunalt intresserade än genomsnittet. De ger samtidigt kommunen mindre legitimitet än genomsnittet. När det kommer till det kommunala engagemanget finns dock ingen skillnad alls mellan svenskar och olika invandrargrupper.

6RFLRHNRQRPL XSSYl[W RFK RUJDQLVHULQJVJUDG

I vilken utsträckning kan skillnaderna bättre hänföras till socioekonomiska variabler som individens typ av sysselsättning, t.ex. vilken sektor man arbetar inom? Man kan ju i detta sammanhang exempelvis tänka sig att de som arbetar inom offentlig sektor är mer kommunalt intresserade, engagerade och understödjande än andra medborgare p.g.a. att dessa grupper i sitt yrke och inkomst är beroende av den kommunala demokratin på ett annat sätt än andra medborgare.

Resultaten i tabell 5 visar att det ligger någonting i detta resonemang. De som arbetar inom offentlig sektor är genomgående mer kommunaldemokratiskt vitala. De kommunanställda utmärker sig särskilt när det gäller det starka intresset för kommunalpolitik. De

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 143

 

 

landstingskommunalt anställda utmärks av att de utgör den mest engagerade gruppen i jämförelsen.

7DEHOO Hur olika medborgares bakgrund påverkar graden av intresse, engagemang och legitimitet (medeltal, eta)

9LWDOLWHWVIDNWRU

 

,QWUHVVH

 

(QJDJHPDQJ

 

/HJLWLPLWHW

 

1

$YYLNHOVHU IUnQ

 

 

 

 

 

 

 

 

PHGHOYlUGH

 

 

 

 

 

 

 

 

Medelvärde för

0

0

0

 

 

populationen som

 

 

 

 

 

 

 

 

helhet:

 

 

 

 

 

 

 

 

.|Q

 

 

 

 

 

 

 

 

Man

-0,02

0,04

0,04

1308-1628

Kvinna

0,01

-0,05

-0,02

1782-1802

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

0HGERUJDUVNDS

 

 

 

 

 

 

 

 

Utländskt

-0,20

0

-0,16

220-310

Svenskt

0,01

-0,02

0,02

2418-3147

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

cOGHU

 

 

 

 

 

 

 

 

18-24

-0,50

-0,04

-0,11

217-340

25-29

-0,40

-0,10

-0,02

187-269

30-39

-0,10

0,05

-0,20

427-537

40-49

0,11

0,17

-0,08

523-612

50-59

0,19

0,16

0,04

543-659

60-

0,11

-0,22

0,19

748-983

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

8WELOGQLQJ

 

 

 

 

 

 

 

 

Låg

-0,11

-0,30

0,09

729-1017

Medel

0,03

0,05

-0,06

883-1129

Hög

0,05

0,02

0,01

1031-1326

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

S .01 (Skillnader signifikanta på 99 procents nivå)

S .05 (Skillnader signifikanta på 95 procents nivå) S .10 (Skillnader signifikanta på 90 procents nivå)

144 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

Överlag är det dock skillnader i sysselsättning som ger upphov till störst varians. Störst grad av vad man kan kalla demokratiskt utanförskap finns bland arbetslösa och pensionärer. De arbetslösa är minst intresserade av kommunal politik och ger kommunen minst grad av legitimitet.

Föreningsaktivitet påverkar också graden av medborgerlig demokratisk vitalitet. Ju fler föreningar en person är med i, desto större intresse och engagemang har han eller hon i den kommunala politiken. Särskilt starkt är det lokala intresset och engagemanget bland de medborgare som är medlemmar i fem eller fler föreningar. Detta gäller trots att analysen inte omfattar eventuellt partipolitiskt medlemskap. Huruvida man är uppväxt i en politiskt engagerad omgivning är också betydelsefullt i detta sammanhang. Den tidigt politiskt socialiserade medborgaren har både ett statistiskt signifikant större kommunalt stöd, intresse och engagemang och jämfört med genomsnittet.

En tredje typ av individbaserad förklaring till medborgerlig deltagardemokratisk vitalitet utgör naturligtvis väljarbeteendet. Frågan omfattar här särskilt röstning och partival, och hur röstning hänger samman med kommunalt intresse, engagemang och legitimitet.

Sammantaget utgör politiskt beteende i samband med val den viktigaste LQGLYLGEDVHUDGH förklaringsfaktorn i denna studie.

När det gäller val av parti finns de stora spänningarna mellan lokala och nationella partier å ena sidan, och mellan socialdemokrater och vänsterpartister å andra sidan. Det kan också noteras att de som valt lokalt eller regionalt parti utgör en särskilt svagt legitimitetsgrundande väljargrupp. Hos socialdemokratiska väljare åtnjuter kommunen högst legitimitet. Bland de vänsterpartistiska väljarna återfinns många väljare som ger kommunen liten legitimitet. Samtidigt återfinns bland vänsterpartistiska väljare störst kommunalt intresse och engagemang.

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 145

 

 

7DEHOO Hur socioekonomisk status och engagemang påverkar graden av intresse, engagemang och legitimitet (medelvärde, eta)

9LWDOLWHWVIDNWRU

 

,QWUHVVH

 

(QJDJHPDQJ

 

/HJLWLPLWHW

 

1

$YYLNHOVHU IUnQ

 

 

 

 

 

 

 

 

PHGHOYlUGH

 

 

 

 

 

 

 

 

Hela populationen

0

0

0

 

 

6\VVHOVlWWQLQJ

 

 

 

 

 

 

 

 

Förvärvsarbetande

0,03

0,10

-0,06

1517-1877

Hemarbetande

0,12

0,23

-0,06

36-53

Studerande

-0,32

-0,01

0,30

210-311

Pensionär

0,10

-0,25

0,21

658-915

Annat

-0,09

0,13

0,05

67-102

Arbetslös

-0,23

-0,09

-0,25

169-240

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

$UEHWH VHNWRU

 

 

 

 

 

 

 

 

Stat

0,05

0,05

0,06

296-367

Landsting/region

0,15

0,08

-0,04

186-230

Kommun

0,23

0,04

0,06

621-757

Privat

-0,09

-0,05

-0,06

1278-1675

Ej yrkesarbete

-0,58

-0,14

-0,01

90-174

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

2UJDQLVDWLRQV

 

 

 

 

 

 

 

 

DNWLYLWHW HM SDUWL

 

 

 

 

 

 

 

 

Inget medlemskap

-0,11

-0,11

0,03

597-883

1-2 medlemskap

-0,02

-0,04

-0,02

1414-1869

3-4 medlemskap

0,13

0,11

0,03

584-670

5 eller fler

0,44

0,67

0,08

62-75

medlemskap

 

 

 

 

 

 

 

 

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

3ROLWLVN XSSYl[WPLOM|

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej

-0,10

-0,09

-0,02

1921-2600

Ja

0,27

0,20

0,08

736-900

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

S .01 (Skillnader signifikanta på 99 procents nivå)

S .05 (Skillnader signifikanta på 95 procents nivå) S .10 (Skillnader signifikanta på 90 procents nivå)

146 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

9lOMDUEHWHHQGH

Särskilt betydelsefullt är att medborgaren går och röstar i varje val. De mindre demokratiskt vitala än genomsnittet, oavsett om det handlar om intresse, engagemang eller legitimitet - återfinns bland förstagångsväljarna, bland dem som inte brukar rösta, samt de som avstått i något eller några val.

Detta mönster återkommer i jämförelsen över hur man röstat i 1998 års kommunalval: bland dem som röstat blankt eller inte röstat återfinns de verkligt kommunalt ointresserade, oengagerade, bland vilka kommunen åtnjuter mycket mindre legitimitet jämfört med genomsnittet. Missnöjet verkar således inte leda till att dessa personer går och röstar, såsom demokratiteorin ibland föreskriver. Missnöjet och misstron återfinns även bland de som endast avstått att rösta i något enstaka val.

Det faktum att dessa grupper misstror det politiska etablissemanget i kommunen och ger den kommunala servicen ett lägre betyg, sammanfaller vare sig med ett starkt intresse eller engagemang.

Resultaten visar således att den som sedan lång tid tillbaka av vana och tradition går och röstar är långt mer kommunalt intresserad, engagerad och legitimitetsbenägen än den som inte längre har detta väljarbeteende. Om färre går och röstar - vilket inte är helt otroligt med tanke på tendensen med sjunkande valdeltagande och effekt vid införande av nya val - kan det i enlighet med här presenterade resultat leda till en krympande demokratisk vitalitet. Vad som talar emot detta resonemang (när det gäller skilda valdagar) är förstås att de som idag röstdelat har ett större kommunalt intresse och engagemang än genomsnittet. Hos den röstdelande gruppen åtnjuter kommunen dock en svagare legitimitet: de är mindre nöjda med servicen och har ett lägre förtroende för kommunetablissemanget.

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 147

 

 

7DEHOO Hur olika typer av röstningsbeteende påverkar graden av intresse, engagemang och legitimitet (medelvärde, eta)

9LWDOLWHWVIDNWRUHU

 

,QWUHVVH

 

(QJDJHPDQJ

 

/HJLWLPLWHW

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

$YYLNHOVH IUnQ

 

 

 

 

 

 

 

 

PHGHOYlUGH

 

 

 

 

 

 

 

 

Populationen som helhet

0

0

0

 

 

5|VW N YDO

 

 

 

 

 

 

 

 

Vänsterpartiet

0,21

0,23

-0,28

214-282

Socialdemokraterna

0,10

-0,04

0,29

854-1076

Centerpartiet

0,12

0,05

0,16

286-355

Folkpartiet

0,12

0,16

0,05

123-164

Moderaterna

0,05

-0,04

-0,07

447-589

Kristdemokraterna

-0,06

0,02

0,06

149-202

Miljöpartiet

0,02

0,19

-0,02

116-156

Lokalt/regionalt/annat

0,22

0,07

-0,60

154-188

Röstat blankt

-0,56

-0,23

-0,78

54-82

Röstade ej

-0,96

-0,38

-0,48

146-233

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

5|VWGHOQLQJ

 

 

 

 

 

 

 

 

Röstat på samma parti

0,02

0,01

0,12

1438-1864

Röstdelat

0,22

0,10

-0,15

726-884

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

3HUVRQU|VW N YDO

 

 

 

 

 

 

 

 

Ej personröstat

-0,18

-0,16

-0,02

1631-2247

Personröstat

0,38

0,31

0,06

952-1131

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

5|VWQLQJVYDQRU

 

 

 

 

 

 

 

 

Brukar inte rösta

-1,41

-0,38

-0,65

37-80

Avstått något/några

-0,37

-0,22

-0,20

356-483

tillfällen

 

 

 

 

 

 

 

 

Ej rösträtt tidigare

-0,56

-0,09

-0,07

104-181

Röstat vid varje val

0,14

0,04

0,05

2137-2716

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

S .01 (Skillnader signifikanta på 99 procents nivå)

S .05 (Skillnader signifikanta på 95 procents nivå) S .10 (Skillnader signifikanta på 90 procents nivå)

Även de som personröstat är mer kommunalt intresserade och engagerade än genomsnittet. Den stora skillnaden mellan de som

148 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

röstdelat och de som personröstat gäller den kommunala legitimiteten. Röstdelarna är mer missnöjda än genomsnittet med hur kommunen sköts, medan personröstarna ger kommunen en högre legitimitet än genomsnittet. Även om intresset och engagemanget hos båda dessa grupper av väljare är större än genomsnittet, är de som personröstat i genomsnitt således mer nöjda med hur kommunen sköts.

Resultaten visar sammantaget att individbaserade faktorer som ålder, utbildning och sysselsättning, men framförallt röstningsbeteende bäst bidrar med att förklara graden av demokratisk vitalitet, mätt genom graden av kommunalt intresse, engagemang och legitimitet. Bland de demokratiskt vitala återfinns högutbildade, förvärvsarbetande, ofta inom offentlig sektor, medelålders och äldre, som röstar vid varje val, personröstar och redan idag röstdelar (vid senaste valet 1998). Bland de demokratiskt minst vitala återfinns arbetslösa, unga, lågutbildade, röstningsovana medborgare.

.RPPXQWLOOK|ULJKHW VRP I|UNODULQJVIDNWRU

Individens kommuntillhörighet som kommunmedlem är dock en långt ifrån oväsentlig förklaringsfaktor när det gäller att förklara kommunal demokratisk vitalitet. Vilken kommun man s.a.s. är medborgare i har stor betydelse för graden av kommunalt intresse, engagemang och legitimitet (tabell 7).

Skillnaderna mellan de 33 kommunerna som ingick i medborgarundersökningen i samband med 1998 års val är ibland stora. En stor del av förklaringen till skillnaderna i kommunalt intresse, engagemang och legitimitet beror alltså på det enkla faktum att man bor i en viss kommun. Vad man kan kalla det "lokala medborgarskapet" är således varierande från kommun till kommun. Denna skillnad gäller särskilt den grad av legitimitet kommunen åtnjuter, d.v.s. huruvida kommunmedlemmarna anser att kommunen gör ett gott och förtroendeingivande arbete eller ej.

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 149

 

 

7DEHOO Kommun och demokratisk vitalitet (medelvärde, eta)

9LWDOLWHWVIDNWRU

 

,QWUHVVH

 

(QJDJHPDQJ

 

/HJLWLPLWHW

 

1

 

 

 

 

 

Upplands-Väsby

-0,10

0,02

-0,06

52-74

Nacka

0,19

0,09

0,16

60-80

Tierp

0,04

-0,08

0,14

55-77

Uppsala

-0,24

0,12

-0,16

70-85

Enköping

-0,01

-0,19

-0,05

57-68

Katrineholm

-0,07

0,15

0,15

68-88

Eksjö

-0,04

-0,04

0,12

71-85

Kalmar

-0,30

-0,13

0,10

78-107

Vimmerby

-0,15

-0,14

0,19

80-103

Visby

-0,03

-0,08

-0,18 167-223

Staffanstorp

-0,04

-0,05

0,01

68-96

Kävlinge

0,03

-0,03

0,14

89-110

Sjöbo

0,36

0,23

0,15

71-91

Trelleborg

-0,15

-0,19

-0,24

65-92

Munkedal

0,08

0,03

-0,27

73-95

Ale

0,03

0,12

-0,27

78-105

Grästorp

-0,13

-0,15

-0,06

73-97

Tranemo

-0,34

-0,12

0,43

89-124

Töreboda

0,06

0,02

-0,28

90-107

Göteborg

-0,07

-0,10

-0,08 157-226

Lysekil

0,08

-0,04

0,40

69-106

Uddevalla

0,08

0,14

-0,32

73-97

Vänersborg

0,08

0,02

-0,22 148-207

Borås

-0,02

-0,03

0,25

82-116

Lidköping

0,07

-0,06

0,49

161-204

Kil

0,03

0,10

-0,13

55-77

Surahammar

-0,08

0,05

-0,39

64-82

Västerås

-0,34

-0,18

-0,40

51-78

Härjedalen

-0,22

-0,06

0,21

73-87

Sorsele

0,39

0,31

0,24

71-80

Kalix

0,44

0,32

-0,13

63-75

Gällivare

0,36

0,11

-0,12

65-82

Luleå

0,03

-0,17

0,12

71-90

(WD

 

 

 

 

 

 

 

 

S .01 (Skillnader signifikanta på 99 procents nivå)

S .05 (Skillnader signifikanta på 95 procents nivå) S .10 (Skillnader signifikanta på 90 procents nivå)

En rangordning av det kommunala intresset i de 33 urvalskommunerna visar att det politiska intresset är som starkast i norrlandskommunerna

150 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

Kalix, Sorsele och Gällivare, samt den genom sin flyktingpolitik riksbekanta kommunen Sjöbo (figur 5).

)LJXU Medborgerligt kommunalt intresse (kommungenomsnitt)

Tranemo

Västerås

Kalmar

Uppsala

Härjedalen

Vimmerby

Trelleborg

Grästorp

Upplands-Väsby

Surahammar

Göteborg

Katrineholm

Staffanstorp

Eksjö

Gotland

Borås

Enköping

Luleå

Kävlinge

Kil

Ale

Tierp

Töreboda

Lidköping

Uddevalla

Lysekil

Munkedal

Vänersborg

Nacka

Gällivare

Sjöbo

Sorsele

Kalix

-0,4

-0,3

-0,2

-0,1

0

0,1

0,2

0,3

0,4

0,5

.RPPHQWDU Medborgare i kommuner med mindre kommunalt intresse än genomsnittet får ett negativt laddat medelvärde. Medborgare i kommuner med mer kommunalt intresserade medborgare än genomsnittet erhåller ett positivt laddat värde.

Att invånarna i Sjöbo hamnar är bland de mest kommunalt intresserade visar att politiskt intresse kanske inte alltid sammanfaller med politiskt korrekta åsikter, även om flyktingfrågan i Sjöbo också säkerligen lett till en politisk polarisering i kommunen. Kalix utmärks av att ha varit ett starkt socialdemokratiskt fäste, men där den välkända politiska kartan försvann efter 1998 års val. Socialdemokraterna förlorade makten till en allians som omfattar alla partier utom socialdemokraterna, med miljöpartisten Peter Erikson som kommunalråd.

Bland de kommuner med minst andel kommunalt intresserade återfinns Tranemo, Västerås, Kalmar, Uppsala och Härjedalen. Utfallet

i denna del är svårare att förklara, då dessa kommuner sinsemellan är mycket olika. Vad som möjligen kan förklara bristen på kommunalt intresse bland invånarna i dessa kommuner är att flera även återfinns i botten på en rangordning av det kommunala engagemanget (figur 6).

SOU 2001:65 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 151

Bland kommunerna med lägst engagemang återfinns ånyo Västerås, Kalmar, Tranemo och Härjedalen.

)LJXU Medborgerligt kommunalt engagemang (kommungenomsnitt)

Enköping

Trelleborg

Västerås

Luleå

Grästorp

Vimmerby

Kalmar

Tranemo

Göteborg

Gotland

Tierp

Lidköping

Härjedalen

Staffanstorp

Lysekil

Eksjö

Kävlinge

Borås

Vänersborg

Upplands-Väsby

Töreboda

Munkedal

Surahammar

Nacka

Kil

Gällivare

Ale

Uppsala

Uddevalla

Katrineholm

Sjöbo

Sorsele

Kalix

-0,3

-0,2

-0,1

0

0,1

0,2

0,3

0,4

Samtidigt återfinns i rangordningens topp vad gäller kommunalt engagemang, flera av de kommuner där invånarna också är bland de mest kommunalt politiskt intresserade. Detta gäller både Kalix, Sorsele och Sjöbo. Dessa kommuner utmärks således inte bara av att de har invånare med i genomsnitt det största kommunala intresset. De har också invånarna med i genomsitt det starkaste kommunala engagemanget, d.v.s. kan tänka sig ta kommunala uppdrag, har eller har haft någon typ av kommunalt politiskt uppdrag, samt har försökt påverka kommunala planer eller beslut.

När man ser bakåt och betygsätter den kommunala verksamheten före 1998 års val, är det framförallt Lidköping, Tranemo och Lysekil som i genomsnitt åtnjuter starkast legitimitet. Det är i dessa kommuner störst andel uppskattat den kommunala servicen under det senaste året och har störst förtroende för det kommunala politiker- och tjänstemannaetablissemanget (figur 7).

152 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65

 

 

)LJXU Medborgerlig kommunal legitimitet (kommungenomsnitt)

Västerås

Surahammar

Uddevalla

Töreboda

Munkedal

Ale

Trelleborg

Vänersborg

Gotland

Uppsala

Kalix

Kil

Gällivare

Göteborg

Grästorp

Upplands-Väsby

Enköping

Staffanstorp

Kalmar

Luleå

Eksjö

Kävlinge

Tierp

Katrineholm

Sjöbo

Nacka

Vimmerby

Härjedalen

Sorsele

Borås

Lysekil

Tranemo

Lidköping

-0,5 -0,4 -0,3 -0,2 -0,1 0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6

Att Lidköping hamnar i legitimitetsligans topp är inte så konstigt. Genom försäljningen av Gullspångs kraftaktiebolag är kommunen en av Sveriges rikaste. Kommunen har av experter i kommunal ekonomi skämtsamt t.o.m. definierats som "världens rikaste kommun" och som "världens bästa kommun" (Brorström & Leffler 1999:35-36).

Lägst medborgerlig kommunal legitimitet åtnjuter Västerås, Surahammar och Uddevalla. I dessa kommuner ger invånarna den kommunala servicen sämst betyg, samtidigt som förtroendet för kommunala politiker och tjänstemän är som lägst (figur 7).

Värt att notera är att västeråsarna inte bara är minst intresserade av kommunal politik och har svagt kommunalt engagemang som visas i figurerna 5 och 6. Enligt västeråsarna får kommunen också den allra lägsta uppmätta legitimiteten. I Västerås paras således ett svagt kommunalt politiskt intresse med ett litet engagemang och ett svagt stöd för den kommunala verksamheten. En motbild mot situationen i Västerås finns i Tranemo, där den genomsnittlige invånaren parar svagt intresse och engagemang, med en hög grad av kommunal legitimitet.

Hur ser då det mer generella sambandet ut mellan kommunalt intresse, engagemang och legitimitet ut? En analys av den systematiska samvariationen, eller korrelationen, mellan kommunalt intresse, engagemang och legitimitet visar att det framförallt finns ett starkt samband mellan intresset för demokratin i den egna kommunen och det

SOU 2001:65

(Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL" 153

 

 

potentiella engagemanget i kommunen: ju större kommunalt intresse, desto större engagemang bland medborgarna i kommunen. Däremot finns inget motsvarande samband i förhållande till den tredje faktorn, den kommunala legitimiteten (tabell 8).

7DEHOO Samband mellan kommunalt intresse, engagemang och legitimitet i kommunen (korrelationer, pearson)

.RUUHODWLRQHU PHOODQ

.RPPXQDOW

.RPPXQDOW

 

LQWUHVVH

HQJDJHPDQJ

Kommunalt intresse

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommunalt engagemang

 

0,71

 

 

Kommunal legitimitet

0,04

 

-0,09

.RPPHQWDU Skuggad korrelation är statistiskt signifikant på 99 procents nivå. Analysen baseras liksom tidigare på tre separata mått.

Framförallt är det norrlandskommunerna Kalix, Sorsele och Gällivare som i termer av kommunalt intresse och engagemang kan ses som de mest demokratiskt vitala (figur 8). Att Kalix hamnar i en tätposition när det gäller kommunal demokratisk vitalitet är inte så förvånande. Kommunen har på senare tid ofta beskrivits som en framtidskommun i både politiskt och ekonomiskt hänseende (nu senast på DN:s ledare 19 februari 2001).

)LJXU Hur det kommunala intresset påverkar engagemanget i kommunen

,4

 

 

 

 

 

 

Kommunalt

 

 

 

 

 

 

engagemang

 

 

 

 

Sorsele

Kalix

 

 

 

 

 

 

,3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sjöbo

 

,2

 

 

 

 

 

 

 

KatrineholmUddevalla

 

 

Uppsala

Ale

 

 

 

 

 

 

Gällivare

 

,1

 

 

 

 

 

 

Kil

 

Nacka

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Surahammar

 

 

 

 

Upplands-Väsby Töreboda

Munkedal

 

 

Vänersborg

 

 

0,0

Eksjö

Borås

 

 

 

 

 

 

 

 

Kävlinge

 

 

Lysekil

 

 

Härjedalen Staffanstorp

 

 

Lidköping

 

 

 

Visby Tierp

 

 

 

Göteborg

 

 

 

 

 

-,1Tranemo Kalmar

 

 

 

 

 

Vimmerby

 

 

 

 

 

 

Grästorp

Luleå

 

 

Västerås

Trelleborg Enköping

 

 

R2 = 0,50

-,2

 

 

 

 

 

-,4

-,2

0,0

 

,2

,4

,6

Kommunalt intresse

154 (Q YLWDOLVHUDG NRPPXQDO GHPRNUDWL"

SOU 2001:65