Till statsrådet och chefen för

Socialdepartementet

Genom regeringsbeslut den 4 februari 1999 bemyndigades chefen för Socialdepartementet, statsrådet Lars Engqvist, att tillkalla en kommitté bestående av forskare med uppdrag att göra ett välfärdsbokslut över 1990-talet (direktiv 1999:7). Kommittén antog sedermera namnet ”Kommittén Välfärdsbokslut”. Under år 2000 överlämnade kommittén delbetänkandet Välfärd vid vägskäl, utvecklingen under 1990-talet (SOU 2000:3) och de sex forskarvolymerna:

Välfärdens förutsättningar (SOU 2000:37), Välfärd, vård och omsorg

(SOU 2000:38), Välfärd och skola (SOU 2000:39), Välfärd och försörjning (SOU 2000:40), Välfärd, ofärd och ojämlikhet (SOU 2000:41) samt Two of a Kind? Economic crisis, policy responses and well-being during the 1990s in Sweden and Finland

(SOU 2000:83).

Under år 2001 har kommittén kompletterat de tidigare beskrivningarna med uppgifter om utvecklingen under 1990-talets sista år och arbetat med att täcka en del av de kunskapsluckor som identifierats. Vidare har kommittén strävat efter att ta fram fördjupad kunskap om såväl välfärdens nyckelområden som strategiskt viktiga samhällsgrupper. Detta forskningsarbete kommer att publiceras i en serie betänkanden och utgör därmed en väsentlig grund för det slutbetänkande som kommittén skall överlämna i oktober år 2001. Det första betänkandet – Välfärdstjänster i omvandling (SOU 2001:52) – överlämnades i juni.

Föreliggande volym, Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde, är ett resultat av ett samarbete mellan Kommittén Välfärdsbokslut och forskare vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet. Kommittén tog tidigt initiativ till att få Levnadsnivåundersökningen, som planerades för år 2001, tidigarelagd, vilket varit en förutsättning för att materialet skulle kunna användas i kommitténs arbete. Själva datainsamlingen har samfinansierats av Forskningsrådsnämndens longitudinella kommitté och Socialvetenskapliga

SOU 2001:53

forskningsrådet, dvs. nuvarande Vetenskapsrådet respektive Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap. Kommittén har bistått med stöd för färdigställande av datafiler. När det gäller genomförandet av studierna är det dock framför allt två förhållanden som bör understrykas. För det första har Levnadsnivågruppen som helhet, under ledning av professor Jan O. Jonsson, tillsammans med Statistiska centralbyrån som genomfört intervjuarbetet, lyckats få fram ett datamaterial med utomordentliga kvaliteter. För det andra har de enskilda författarna på några få månader genomfört ett omfattande arbete med analyser av data och färdigställande av texter som ger nya perspektiv på den svenska välfärdsutvecklingen

Tidigare versioner av kapitlen 2–5 har varit föremål för vetenskaplig granskning. Detta skedde vid ett särskilt seminarium som kommittén arrangerade den 19 april 2001. Som externa kommentatorer medverkade Christofer Edling, Peter Fredriksson, Walter Korpi, Per Lundborg och Henrik Tham. Kommitténs sekretariat har bistått med granskning och korrekturläsning av kapitlen. Kommittéassistent Sara Sigfridsson har tillsammans med Anna Florell och Åsa Malmgren skött det praktiska arbetet med betänkandets texter, tabeller och figurer. Utan medverkan av de tusentals medborgare som ställt upp och svarat på frågor om sina levnadsförhållanden hade inget av detta varit möjligt.

Kommitténs ledamöter tar inte ställning till innehållet i de enskilda kapitlen. Det är med andra ord författarnas analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras här och varje författare ansvarar själv för innehållet. Det är dock vår förhoppning att forskaruppsatserna skall bidra till en nyanserad diskussion, baserad på kunskap kring välfärdens tillstånd och utveckling i Sverige.

Stockholm i juni 2001
Joakim Palme
Åke Bergmark	/Felipe Estrada
Johan Fritzell	Olof Bäckman
Olle Lundberg	Michael Gähler
Lena Sommestad	Ola Sjöberg
Marta Szebehely	Gun-Britt Trydegård

Innehåll

1	Att studera välfärdsförändringar .....................................	9
	Johan Fritzell, Michael Gähler och Olle Lundberg
1.1	Vad är välfärd och ofärd?.........................................................	12
1.2	Att studera utveckling för grupper eller individer .................	15
1.3	Levnadsnivåundersökningarna ................................................	17
	1.3.1 Undersökningens urval och bortfall ............................	17
	1.3.2 Innehållet i Levnadsnivåundersökningen 2000 ...........	19
	1.3.3 Undersökningens genomförande.................................	20
1.4	Analystekniker .........................................................................	21
1.5	Teman i denna volym...............................................................	23
1.6	Slutord.......................................................................................	26
Referenser ..........................................................................................		28

2Massarbetslöshetens Sverige – arbetslöshetens karaktär och effekter på individers

	levnadsförhållanden....................................................		31
	Tomas Korpi och Sten-Åke Stenberg
2.1	Sammanfattning........................................................................		31
2.2	Tio år av arbetslöshet ...............................................................		32
2.3	Arbetslösheten och dess konsekvenser...................................		33
	2.3.1	Rörlighetsmönster på arbetsmarknaden......................	33
	2.3.2	Arbetslöshetens konsekvenser.....................................	36
2.4	Data	...............................................................................................	37
			5

Innehåll		SOU 2001:53
2.5	Arbetslöshetens skepnader .....................................................	39
2.6	Arbetslöshet och levnadsförhållanden ...................................	50

2.7Massarbetslöshetens omfattning och effekter under

	nittiotalet..................................................................................	68
Referenser..........................................................................................		71
Appendix ...........................................................................................		73
3	Har jobben blivit bättre? En analys av arbetsinnehållet
	under tre decennier.....................................................	79
	Carl le Grand, Ryszard Szulkin och Michael Tåhlin
3.1	Inledning ..................................................................................	79
3.2	Kvalifikationsnivå och arbetsintensitet ..................................	80
3.3	Anställningskontraktets karaktär och varaktighet ................	84
3.4	Tidigare empiriska studier.......................................................	85

3.5Strukturomvandling eller förändring av befintliga

	arbeten? ....................................................................................	87
3.6	Samhällsklasser i förändring....................................................	89
3.7	Kvalifikationsutvecklingen i Sverige under tre decennier.....	94
3.8	Samspelet mellan psykiska krav och beslutsutrymme.........	101
3.9	Rörlighet mellan olika jobbtyper..........................................	108
3.10	Att stanna hos samma arbetsgivare ......................................	110
3.11	Avslutande diskussion...........................................................	113
Referenser........................................................................................		117
4	Lönestrukturens förändring i Sverige ...........................	121
	Carl le Grand, Ryszard Szulkin och Michael Tåhlin
4.1	Inledning ................................................................................	121
Del A. Lönestrukturens förändring..................................................		127
4.2	Den totala lönespridningens förändring ..............................	127
6

SOU 2001:53			Innehåll
	4.2.1	Relativa skillnader .......................................................	127
	4.2.2	Reallönernas förändring..............................................	131
4.3	Löneskillnader efter utbildningslängd och erfarenhet.........		134
4.4	Löneskillnader mellan privat och offentlig verksamhet.......		147
4.5	Löneskillnader mellan kvinnor och män...............................		149

4.6Löneskillnader mellan svensk- och utlandsfödda

	anställda...................................................................................	155
4.7	Klassposition ..........................................................................	157
Del B. Anställda individers löneutveckling under 1990-talet..........		160
4.8	Sammanfattning......................................................................	167
Referenser ........................................................................................		171
5	Kappsäck och välfärd – samband mellan tillgång till
	resurser och välfärdsproblem 1991–2000...................	175
	Magnus Nermo och Lotta Stern
5.1	Alla bär vi något med oss.......................................................	175

5.2Fokus på två relativt grundläggande dimensioner av

	välfärd......................................................................................	176
5.3	Individuella resurser och välfärd ...........................................	177
5.4	Skillnaden mellan individuella och sociala resurser..............	178

5.5Relationer mellan individuella resurser, sociala resurser

och sociodemografiska faktorer ............................................	180
5.6 Sociala resurser och välfärd....................................................	181

5.7En beskrivning av tillgång till resurser och

välfärdsproblem 1968–2000 ...................................................	182
5.7.1 God tillgång till individuella resurser	183
5.7.2 God tillgång till sociala resurser i termer av starka
och svaga band.............................................................	184
5.7.3 Förekomst av hälsoproblem och
vardagsekonomiska svårigheter..................................	186

Innehåll

SOU 2001:53

5.8 Sambanden mellan bristande tillgång till resurser och
individers välfärd 1991 och år 2000 – en tvärsnittsanalys ...	187
5.8.1 Bristande resurser och allmänt hälsotillstånd 1991
och 2000 ......................................................................	188
5.8.2 Bristande resurser och psykiskt välbefinnande
1991 och 2000 .............................................................	189
5.8.3 Bristande resurser och kontantmarginal 1991 och
2000 .............................................................................	190
5.8.4 Bristande resurser och betalningssvårigheter 1991
och 2000 ......................................................................	192

5.9Förändring i tillgång till resurser och välfärdsproblem

mellan 1991 och år 2000….................................................... 194

5.10	… givet sociodemografiska faktorer.....................................	196
	5.10.1 Att sakna ett gott allmänt hälsotillstånd år 2000......	197
	5.10.2 Att sakna psykiskt välbefinnande år 2000.................	199
	5.10.3 Att sakna kontantmarginal år 2000 ...........................	202
	5.10.4 Att sakna betalningsmöjligheter år 2000 ..................	204
5.11	Sammanfattning och diskussion ...........................................	206
Referenser........................................................................................		208
Appendix .........................................................................................		212
Författarna.......................................................................		217

1 Att studera välfärdsförändringar1

Johan Fritzell, Michael Gähler och Olle Lundberg

Många av 1990-talets välfärdsförändringar i Sverige är knutna till olika aspekter av arbete. Det mest grundläggande förhållandet – om man har ett arbete eller ej – relaterar till den dramatiska utvecklingen av arbetslöshet och sysselsättning under decenniet. Mellan 1990 och 1993 steg arbetslösheten från 1,6 till 8,3 procent. Samtidigt föll också arbetskraftsdeltagandet från rekordhöga 84,5 till 79,1 procent, och genom kombinationen av minskat arbetskraftsdeltagande och högre arbetslöshet bland dem som är i arbetskraften föll sysselsättningen än mer. Detta hade direkta konsekvenser för de många tusen personer som förlorade jobben, men påverkade också många andra.

Vid sidan av arbetslösheten utgör arbetet och dess egenskaper ett viktigt inslag i välfärden för de förvärvsarbetande. Dels handlar det om själva arbetet och dess konsekvenser vad gäller stress och hälsa, dels vilka belöningar, exempelvis lön eller anseende, som är kopplade till de enskilda jobben.

Välfärdsutvecklingen kan dock inte enbart beskrivas utifrån arbetet. Också utvecklingen inom andra centrala delar av människors liv som deras hälsa, ekonomiska situation i stort eller sociala relationer måste beaktas. I flera fall finns det emellertid anledning att tro att förändringar inom dessa områden är beroende av vad som hände med människors koppling till arbetsmarknaden och förhållandena på jobben. Det är åtminstone befogat att ställa frågor om vilka ekonomiska och hälsomässiga konsekvenser som blivit följden av 1990-talets arbetslöshetskris. Utöver sådana direkta effekter kan arbetslösheten och de åtstramningar av välfärdsstatliga program som följde i dess spår även ha haft vidare konsekvenser,

1 Kommentarer och synpunkter på en tidigare version av detta kapitel har lämnats av kommitténs ledamöter och sekretariat, liksom av författarna till de kommande kapitlen.

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

exempelvis i en förändrad social sammanhållning eller förluster av socialt kapital.

Välfärdsutvecklingen under 1990-talet var dock inte entydig. Dels var inte utvecklingen enbart negativ sett över decenniet som helhet, dels var den inte likartad för alla medborgare. Arbetslöshetserfarenheter, arbetsmiljöproblem och hälsoförsämringar har inte drabbat alla lika, liksom löneutvecklingen ser olika ut för olika grupper av personer. Dessa skillnader gäller bland annat i vilken mån olika grupper drabbades av krisen i ekonomin och på arbetsmarknaden under 1990-talets inledning, men också i vilken mån man fick del av uppsvinget under 1990-talets sista år.

Resonemangen ovan leder fram till frågor om välfärdsutvecklingen under hela 1990-talet som hittills inte till fullo har kunnat besvaras. Detta rör exempelvis hur arbetslöshetserfarenheterna totalt sett fördelats i befolkningen under decenniet. En annan sådan fråga rör löneutvecklingen under hela 1990-talet för kvinnor respektive män, för offentligrespektive privatanställda och för infödda respektive utrikes födda. Men det rör också sådant som tangerar frågor om orsak och verkan mellan olika former av ofärd, som konsekvenserna av att vara långvarigt arbetslös, eller betydelsen av förlorat socialt stöd för den fysiska och psykiska hälsan.

Analyserna i denna volym är baserade på data från de svenska Levnadsnivåundersökningarna. På uppdrag av den så kallade Låginkomstutredningen genomfördes 1968 den första svenska Levnadsnivåundersökningen (LNU) under ledning av Sten Johansson. Som de lite äldre i läsekretsen sannolikt minns rönte resultaten från denna undersökning mycket stor uppmärksamhet, såväl bland medborgarna som i press och inom politiken. Förvåningen blev stor, inte minst hos den politiska eliten, över den misär och ofärd som delar av befolkningen levde i, samt att klasskillnaderna var så pass stora. Många hade nog trott att det svenska ”folkhemmet” kommit längre i sin utveckling mot förbättringar och utjämning av levnadsförhållandena.

Resultaten från de därpå följande levnadsnivåundersökningarna (1974, 1981 och 1991) rönte också viss förvåning. Nu var det kanske snarare den i många avseenden påtagliga förbättringen av levnadsvillkoren som överraskade. Men också nya problem och förändringar kom i ljuset. I de övergripande studierna baserade på 1991 års undersökning (Fritzell och Lundberg 1993; 1994) lyftes t.ex. försämringar av den psykosociala arbetsmiljön för stora

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

grupper av kvinnor fram. Likaså uppmärksammades att välfärdsutvecklingen under 1980-talet i många avseenden föreföll mer negativ för yngre än för de äldre i befolkningen. I båda dessa senare fall vet vi redan att trenderna snarast accentuerades under 1990- talet och fler exempel på dessa förändringar kommer också att ges i de här följande kapitlen.

Syftet med denna volym är flerfaldigt. För det första vill vi utnyttja levnadsnivåmaterialet till att belysa frågor som inte kunnat behandlas inom ramen för kommitténs tidigare rapporter. Detta gäller exempelvis löneutvecklingen under 1990-talet som inte har gått att studera på ett tillfredsställande sätt med andra material. För det andra vill vi fördjupa tidigare analyser av viktiga inslag i 1990- talets välfärdsutveckling på punkter där levnadsnivåmaterialet innehåller mer detaljerade eller delvis annorlunda uppgifter. Detta gäller bland annat utvecklingen av negativ stress i arbetslivet. För det tredje sätts 1990-talets välfärdsutveckling i ett bredare perspektiv genom att relatera den till utvecklingen under 1970- och 1980-talen. Detta är möjligt eftersom Levnadsnivåundersökningen i många fall har uppgifter från 1968 och framåt. För det fjärde, och kanske mest centralt, kommer välfärdsutvecklingen inte enbart att belysas med upprepade tvärsnittsstudier, utan i första hand i form av de välfärdsförändringar som enskilda medborgare fått uppleva under detta arbetslöshetens årtionde. I kommitténs regi har vi tidigare, med hjälp av så kallade upprepade tvärsnitt, analyserat välfärdens förändringar mellan 1989 och 1998 för olika grupper, på basis av SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden (Fritzell och Lundberg 2000).

I detta inledningskapitel skall vi presentera de överväganden som ligger till grund för de analyser av välfärdsutvecklingen som görs i denna volym. Vi kommer också att redogöra för skillnaderna mellan att studera samhällsutveckling med tvärsnittsrespektive längdsnittsuppgifter, redovisa det datamaterial – Levnadsnivåundersökningen – som alla analyser baseras på, samt söka förklara grundidéerna bakom de analystekniker som används. Slutligen ges också ett kort referat av huvuddragen i de olika kapitlen.

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

1.1Vad är välfärd och ofärd?

Välfärd handlar ytterst om individuella levnadsförhållanden och livschanser i vid mening. Detta kan synas självklart, men är inte alltid det. I den politiska debatten blir välfärd många gånger liktydigt med offentliga transfereringar och tjänster, som exempelvis pensioner, barnbidrag, vård och skola. I andra sammanhang kan välfärd bli liktydigt med individuell ekonomisk nytta vilket i sin tur leder till synsättet att landets välfärdsutveckling kan förstås utifrån förändringar i ekonomiska storheter, såsom BNP-utvecklingen. Båda dessa typer av avgränsningar blir enligt vår mening för snäva. Såväl de välfärdsstatliga systemen som individuella ekonomiska resurser är således av stor betydelse för, men inte liktydiga med, människors välfärd.

Uppfattningen av välfärd som individuella levnadsförhållanden i ett flertal dimensioner är också en central utgångspunkt i den samhällsvetenskapliga forskningstradition som kommit att kallas välfärdsforskning, en tradition som sett flera svenska pionjärinsatser. Levnadsnivåundersökningen kom att bli en utgångspunkt för mycket av den välfärdsforskning som initierades under 1970- talet och senare, i Sverige såväl som i andra länder. I sina överväganden kring hur denna levnadsnivåundersökning skulle utformas tog Sten Johansson avstamp dels i den brittiske socialpolitiske forskaren Richard Titmuss arbeten, dels i de mer praktiska resonemang om hur utvecklingsgraden i olika länder bäst kunde jämföras. I FN:s regi hade det under 1950- och 1960-talen producerats flera dokument som diskuterat hur man på ett bättre sätt skulle mäta och jämföra länders välstånd. Den fokusering som fanns, och finns, på BNP-tillväxt som det enda måttet på utveckling ifrågasattes alltmer. Orsakerna till detta var flera. För det första menade man att det var långt ifrån givet att ekonomisk tillväxt alltid är av godo (vid samma tid kom ju också de första miljödebatterna), och för det andra visste man föga om huruvida det ökade materiella välståndet kom alla medborgare till del. Med andra ord, frågor om välfärden i vidare mening samt om dess fördelning kan inte besvaras enbart utifrån kunskap om det ekonomiska välståndet och dess tillväxt.

Utifrån Titmuss (1958) idéer formulerades också den definition av begreppet välfärd som kom att användas i Sverige. Definitionen gjordes i två steg, där först levnadsnivå definierades som: ”förfogande över resurser i pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

energi, sociala relationer, säkerhet m.m. med vars hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor” (Johansson 1970:25). Begreppet välfärd används därefter som en ”…samlingsbeteckning för individernas levnadsnivå på de områden som medborgarna söker påverka genom gemensamma beslut och genom åtaganden i institutionella former, dvs. genom politiken” (Johansson 1979:138). För Johansson är således välfärdsbegreppet på individuell nivå nära knutet till välfärdsstatens åtaganden gentemot medborgarna, och anknyter explicit till Marshalls resonemang om medborgarbegreppets utvidgning i samband med välfärdsstaternas framväxt (Marshall 1950).2

Det finns här flera viktiga ting att notera. För det första tar definitionen av levnadsnivå sin utgångspunkt i människan som aktiv varelse, som själv kan färdas väl genom livet under förutsättning att hon ges resurser därtill. Välfärdsstatliga arrangemang kan därmed vara viktiga genom att ge individerna resurser för att bättre kunna klara de hinder man möter under livet.

För det andra definieras välfärd, eller det goda livet, endast indirekt. Det som ska eftersträvas är att ge medborgarna resurser så att de själva kan välja, så att de har utrymme att handla och utifrån sina egna önskemål forma det goda livet. Människor kan ha olika uppfattningar om vad som utgör detta goda liv, medan man lättare kan enas om vilka de onda, negativa förhållanden är som uppenbarligen står i strid med detta (Johansson 1970). Mer precist kan man säga att onda förhållanden kan bestämmas empiriskt, medan önskvärda idealtillstånd inte kan fastställas utifrån en sådan kunskapsbas (Allardt 1975). Allardt menar i linje med Popper (1969) att föreställningar om det ideala samhället både är självförgörande och onda. Detta eftersom vi saknar möjlighet att på vetenskaplig grund fastställa vad som är ideala tillstånd och att ”troendes” försök att realisera idéer om sådana tillstånd löper risk att leda till våld. Därför bör undersökningar om människors förhållanden i första hand fokusera på ofärd av olika slag (se även Allardt 1998).

För det tredje fokuserar Johanssons definition av välfärd på sådana ”…kollektiva angelägenheter som…uppkommer ur de krav och möjligheter som alla individer i alla samhällen ställs inför över

2 Att teoretiskt helt utesluta områden enbart på grund av att det för närvarande faller utanför den nuvarande politiska strukturen förefaller dock, som vi påpekat nyligen (Fritzell och Lundberg 2000), knappast vara ett hållbart argument (för en utförlig diskussion, se Uusitalo 1975).

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

livscykeln” (Johansson 1979:56). Konkret innebär detta bland annat att vid bedömningen av välfärdens nivå och utveckling skall inte enbart individens hälsotillstånd eller utbildningsnivå inkluderas, utan även hennes tillgång till kollektiva – i en eller annan form – system för sjukvård och utbildning. Förutom välfärdsstatliga institutioner utgör också andra gemensamma system som lagar och regler en resurs, alternativt en resursbrist.

En annan viktig distinktion inom välfärdsforskningen rör huruvida man skall koncentrera sig på förhållanden så som de är (en beskrivande ansats) eller på den enskildes grad av tillfredsställelse med sina förhållanden (en subjektiv ansats) när välfärden skall beskrivas och analyseras. Genom att fokusera på resurser snarare än behov förefaller det naturligt att främst utgå från mer faktiska levnadsvillkor.

Vad som däremot mer exakt skall innefattas i undersökningar av välfärd är givetvis långt ifrån självklart utifrån dessa utgångspunkter. Samtidigt bör man notera att när man söker sammanställa områden som bör beaktas för en bred välfärdsbeskrivning så finns en ganska hög grad av överensstämmelse alldeles oavsett teoretisk ansats. Att exempelvis olika indikatorer på befolkningens hälsotillstånd, liksom arbetsförhållanden och ekonomi bör beaktas bestrids sannolikt inte av någon. I den svenska Levnadsnivåundersökningen listades nio områden med utgångspunkt från krav och möjligheter som varje människa möter under livscykeln men som är så omfattande att man söker ordna dem gemensamt (Johansson 1979:138). Dessa områden inkluderar 1) hälsa och tillgång till vård, 2) sysselsättning och arbetsvillkor, 3) ekonomiska resurser och konsumentskydd, 4) kunskaper och utbildningsmöjligheter, 5) familj och sociala relationer, 6) bostad och närservice, 7) rekreation och kultur, 8) säkerhet till liv och egendom samt 9) politiska resurser.

En sista stor fråga rör möjligheterna att söka sammanfatta levnadsnivån i ett enda enkelt mått. Självfallet vore ett sådant sammanfattande mått på individers eller samhällens välfärd slagkraftigt om det gick att konstruera på ett rimligt sätt. Levnadsnivåforskningen har dock i huvudsak ställt sig negativ till sådana försök. Om välfärden är mångdimensionell innebär det att vi endast kan göra vissa partiella jämförelser. Det är endast då två individer har exakt samma grad av ofärd inom en dimension som ofärd inom ytterligare en dimension gör det möjligt att göra en rangordning mellan dessa båda individer. Det är självfallet mer negativt om en

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

individ är såväl fattig som sjuk än om han eller hon enbart har ett av dessa välfärdsproblem. Att mer i detalj väga samman olika former av ofärd för att kunna jämföra, och ytterst också rangordna samtliga individer på en enda ofärdsskala synes däremot inte möjligt. Detta beror på att det egentligen inte finns någon gemensam måttstock med vilken individer kan jämföras. Att väga en mycket svår sjukdom mot summan av fem lindrigare sjukdomar, eller söka jämföra ofärdsvärdet av dessa fem sjukdomar med ofärdsvärdet av att vara socialt isolerad är knappast möjligt utan hjälp av starka och i hög grad godtyckliga antaganden. Om exempelvis människors levnadsförhållanden inom alla områden kunde antas vara ett resultat av egna, fria val skulle detta vara ett argument för att skapandet av ett sammanfattande mått vore möjligt. Inom viktiga välfärdsaspekter som uppväxtvillkor, sociala relationer och hälsa kan dock något sådant antagande knappast göras (jfr. Erikson 1994). Med andra ord måste välfärdsutvecklingen som helhet belysas utifrån analyser av utvecklingen inom flera olika områden.3

1.2Att studera utveckling för grupper eller individer

En bedömning av välfärdsutvecklingen under 1990-talet måste således vila på en analys av hur livsvillkoren utvecklats för enskilda medborgare, samt göra detta genom att följa ofärdens utveckling inom flera områden, som hälsa, arbete och ekonomi. En sådan analys kan i sin tur läggas upp på två principiellt olika sätt. För det första kan undersökningar av olika personer från olika år läggas bredvid varandra. Att på detta sätt basera analysen på så kallade upprepade tvärsnitt gör det möjligt att följa hur välfärden förändrats för befolkningen som helhet, men också hur villkoren utvecklats för olika grupper i samhället, exempelvis arbetare, pensionärer eller ensamstående mödrar. Med hjälp av denna ansats har vi tidigare kunnat visa att ungdomar, utrikes födda och ensamstående föräldrar i högre grad än andra grupper fått vidkännas välfärdsförluster under 1990-talet (SOU 2000:3 samt Fritzell och Lundberg 2000).

3 Detta innebär förstås inte att analyser av hur olika välfärdsområden hänger samman saknar relevans. Eftersom samtidig förekomst av två eller fler ofärdsproblem är en återspegling på individnivå av sambanden mellan olika välfärdsområden kan sådana analyser tvärtom sägas vara centrala. Detta både för att söka förklara olika typer av sociala förändringar och för att ge en mer samlad bild av ojämlikheten i levnadsvillkor (för senare exempel på sådana analyser, se Halleröd och Heikkilä 1999; Fritzell och Lundberg 2000).

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

Samtidigt går mycket av den dynamik som präglar enskilda människors levnadsförlopp under ett decennium förlorad med en analys baserad på tvärsnitt. Om vi exempelvis vill besvara frågor som hur det på lite längre sikt har gått för alla dem som vid recessionens olika faser miste sina arbeten räcker det inte med upprepade tvärsnittsdata. Om vi inte enbart vill uttala oss om välfärdsutvecklingen för olika grupper, där enskilda medlemmar kan komma och gå, måste vi därför också analysera välfärdsutvecklingen på basis av uppgifter om samma människor vid flera tidpunkter. Detta brukar kallas panel- eller längdsnittsanalyser.4 Ett exempel kan måhända klargöra skillnaden mellan upprepade tvärsnitt och längdsnittsstudier. Om inkomstförändringar under 1990-talet beskrivs med hjälp av upprepade tvärsnitt vet vi att gruppen ålderspensionärer har en betydligt mer positiv utveckling än yngre befolkningskategorier. Om vi däremot följer samma individer talar mycket för att inkomstutvecklingen blir mer positiv för unga personer, i takt med att dessa etablerar sig på arbetsmarknaden, och mindre positiv för äldre. Med hjälp av paneluppgifter kan vi således söka besvara viktiga frågor om hur 1990- talets krisår påverkat välfärdsutvecklingen för individer. Därmed inte sagt att analyserna i följande kapitel redovisar enskilda levnadsöden. Däremot ger de underlag för en bedömning av om och i så fall hur 1990-talet inneburit förändringar av hälsa, ekonomi, arbete, lön och sociala relationer på individuell nivå och inte enbart på gruppnivå. För studiet av ojämlikhet är data av detta slag av stor vikt. Om det är så att samma individer har någon form av välfärdsproblem vid olika tidpunkter, eller om det är så att fördelningen av ofärd sprids på fler individer över tid, har självfallet en stor betydelse, både för hur vi ser på ojämlikheten i sig och för vilka politiska åtgärder som är relevanta.5

4 För en nyligen utkommen översikt över några av de mest betydelsefulla svenska datamaterialen med sådant upplägg, se Janson 2000.

5 Att studera ojämlikhet ur ett sådant dynamiskt perspektiv, med hjälp av den mångdimensionella ansats som tillämpas i levnadsnivåundersökningarna, uppmärksammades nyligen av Esping-Andersen (2000) i en rapport till FN rörande hur social utveckling bör studeras och mätas.

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

1.3Levnadsnivåundersökningarna6

Till grund för de beskrivningar, analyser och slutsatser som finns i de olika kapitlen i den här volymen ligger data från de svenska Levnadsnivåundersökningarna. Statistiska uppgifter från stora undersökningar av detta slags uppfattas ibland som opersonliga. Bakom uppgifterna ligger dock tusentals intervjuer, där personal från Statistiska centralbyrån besökt enskilda medborgare som ställt upp för att under mer än en timme besvara frågor om sina levnadsförhållanden. Dessa enskilda människors anonymitet är garanterad, och bland annat av detta skäl redovisas inga uppgifter om enskilda. Trots detta bygger alltså analyserna i grund och botten på enskilda människors berättelser utifrån på förhand uppställda frågor. Vi vill i det följande ge en mer detaljerad beskrivning än brukligt av insamlingen av dessa uppgifter.

Levnadsnivåundersökningarna initieras och genomförs av forskare vid levnadsnivåprojektet, en avdelning inom Institutet för social forskning (SOFI) vid Stockholms universitet. Syftet med undersökningarna är att spegla levnadsvillkoren, i vid mening, för befolkningen i Sverige. Detta görs via besöksintervjuer där intervjuare, med hjälp av ett strukturerat formulär, ställer frågor till ett slumpmässigt urval individer i åldrarna 18–75 år. Den undersökning som genomfördes under år 2000 (LNU2000) var den femte i ordningen. De fyra tidigare genomfördes 1968, 1974, 1981 och 1991. Totalt föreligger nu alltså data om människors levnadsvillkor som spänner över den sista tredjedelen av det nyss avslutade seklet och inledningen av det nyligen ingångna millenniet. Från ett individperspektiv kan vi samtidigt säga att vi har uppgifter om till exempel uppväxtvillkor som räcker ända tillbaka till 1800-talet i och med att de äldsta av de intervjuade 1968 var födda i början av 1890-talet.

1.3.1Undersökningens urval och bortfall

För att få en uppfattning om människors levnadsförhållanden i Sverige är det inte nödvändigt att intervjua samtliga personer i landet. Ett slumpmässigt draget och förhållandevis stort urval speglar nämligen förhållandena i hela befolkningen med stor preci-

6 Vi vill tacka Jan O. Jonsson och Miljan Vuksanović för kommentarer på en tidigare version av detta avsnitt. Miljan Vuksanović och Marie Evertsson har också hjälpt oss ta fram en rad av de grunddata som redovisas här.

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

sion. Vid den första Levnadsnivåundersökningen, som genomfördes år 1968, drogs ett urval bland dem som då bodde i Sverige. Detta urval motsvarade ungefär var tusende individ mellan 15 och 75 år.7 Dessa individer har utgjort kärnan också i de följande undersökningarna. LNU:s panelansats innebär nämligen att samma individer deltar i flera undersökningar.8 Det finns åtminstone två stora fördelar med ett sådant förfarande. Den gör det dels möjligt att följa utvecklingen av enskilda individers levnadsvillkor över tid, dels ökar den möjligheten att dra slutsatser om orsakssamband.

I LNU följs dock inte bara det ursprungliga urvalet, utan materialet skall också kunna användas för att beskriva situationen för befolkningen i Sverige (i åldrarna 18–75 år) vid de tidpunkter då undersökningen genomförs. Därför har varje ny omgång av Levnadsnivåundersökningen kompletterats med ungdomar och invandrare som anlänt efter den senast gjorda undersökningen. I gengäld utgår de personer som hunnit bli äldre än 75 år. År 1992 genomfördes dock en uppföljning av denna grupp (Lundberg och Thorslund 1996). En ny sådan undersökning kommer att genomföras under år 2002.

Urvalet till LNU2000 kan därför sägas bestå av tre olika grupper. I kärngruppen ingår de som fanns med i urvalet till 1991 års undersökning (varav ett antal fanns med redan i 1968 års undersökning), utom de som avlidit eller emigrerat mellan 1991 och 2000, eller som år 2000 hunnit passera 75-årsgränsen. Denna grupp har kompletterats med ett urval bland ungdomar i åldrarna 18–26 år, samt ett urval bland dem som invandrat till landet under perioden 1991– 1999. Därmed kom kärnurvalet att bestå av 5 466 individer medan urvalet av nya ungdomar bestod av 933 individer och urvalet av invandrare som anlänt efter 1991 uppgick till 312 individer. Det totala urvalet bestod alltså av 6 711 personer.

Varje undersökning av den här typen är givetvis behäftad med bortfall. Det kan röra sig om individer som inte vill delta i undersökningen eller saknar möjlighet att göra så. I vissa fall är individer helt enkelt svåra att hitta. Andelen svarande i LNU har minskat över tid. Detta är en generell trend i intervjuundersökningar. År 1968 var svarsandelen 90,8 procent, 1974 85,2, 1981 82,4 och 1991 79,1 procent. I LNU2000 deltog 76,6 procent av det ursprungliga

7 Från och med LNU1991 är åldersintervallet satt till 18-75 år.

8 Av de 6 524 individer som utgjorde urvalet i 1968 års LNU fanns 2 783 kvar i urvalet till LNU2000.

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

urvalet i undersökningen.9 Trots fallande svarsandelar måste detta betraktas som en tämligen hög siffra, väl i linje med andra liknande svenska undersökningar och klart över de flesta internationella undersökningar av liknande snitt. Samtidigt är det ofrånkomligen så att bortfallsandelen innebär att vissa typer av analyser, kanske främst avseende marginaliserade grupper, kan vara svåra att utföra med god vetenskaplig precision.

1.3.2Innehållet i Levnadsnivåundersökningen 2000

LNU är en bred undersökning som syftar till att täcka in många dimensioner av människors levnadsbetingelser. Här ställs frågor om uppväxtvillkor, flyttningar och bostadsförhållanden, familjeförhållanden, kontakter med familj och vänner, ekonomiska resurser, sysselsättning, hälsa, utbildning, hushållsarbete, säkerhet till liv och egendom, fritidsaktiviteter och politiskt deltagande. Den breda ansatsen är nödvändig för att ge en rättvisande bild av välfärdens nivå, fördelning och förändring inom alla de dimensioner som vi diskuterade tidigare. Frågorna gäller dock inte bara situationen vid intervjutillfället utan berör även förhållanden tidigare i livet. Detta gäller förstås förhållanden under uppväxten, men också tidigare sysselsättningar, sammanboenden och utbildningar.10

9 Den högsta andelen svarande erhölls i ungdomsurvalet (83,2 procent) och den lägsta i invandrarurvalet (65,7 procent) medan kärnurvalets svarsandel uppgår till 76,1 procent. Av de 23,4 procent i urvalet som inte deltog i studien utgörs 16 procentenheter av sådana som avböjt medverkan, 5,7 procentenheter kunde inte anträffas och 1,7 procentenheter var förhindrade att medverka.

10 Denna beskrivning avser endast LNUs huvudundersökning. Denna kompletteras sedan 1991 års undersökning med den så kallade Arbetsplatsundersökningen (APU), som riktar sig till förvärvsarbetande respondenters arbetsgivare med frågor om arbetsplatsen (se le Grand, Szulkin och Tåhlin 1996). I LNU2000 kompletteras dessutom huvudundersökningen med ytterligare två undersökningar. Den ena, Make-LNU, är en mindre omfattande variant av huvudformuläret som riktas till huvudrespondentens make/sambo i de fall sådan finns. Den andra, Barn-LNU, är en undersökning där frågor ställs till de barn och ungdomar i åldern 9-17 år som finns i huvudrespondentens hushåll (en första redovisning av resultaten från denna studie publiceras senare i år som en underlagsrapport till Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2001:55).

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

1.3.3Undersökningens genomförande

Arbetet med att förbereda och genomföra en stor intervjuundersökning är omfattande och utdraget i tiden. De första stegen mot LNU2000 togs redan tidigt 1999 då ansökningar om medel för att finansiera undersökningen sammanställdes. Dessa kom att bifallas och datainsamlingen samfinansieras av Forskningsrådsnämndens longitudinella kommitté och Socialvetenskapliga forskningsrådet, dvs. nuvarande Vetenskapsrådet respektive Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap. Parallellt med ansökningsskrivandet inleddes arbetet med att sammanställa ett frågeformulär. Även om en stor andel av de frågor som finns med i LNU2000 fanns med redan i 1968 års undersökning har det tillkommit frågeställningar av sådant intresse att det i vissa fall ansetts nödvändigt att ersätta befintliga frågor. Antalet frågor i formuläret begränsas dock av att intervjutiden helst inte bör överskrida en dryg timme. Efter en längre tids omsorgsfullt prövande av olika frågealternativ och diskussioner om LNU-formulärets innehåll förelåg i slutet av år 1999 ett provformulär. Utifrån detta genomfördes 20 provintervjuer. På basis av dessa reviderades formuläret och en slutgiltig version förelåg tidigt under år 2000.

Intervjuarbetet genomfördes av Statistiska centralbyråns intervjuarenhet, med cirka 130 intervjuare, spridda över hela landet. De första ordinarie intervjuerna genomfördes under mars månad. Innan dess hade samtliga intervjuare genomgått en heldagskurs, där bakgrunden till undersökningen presenterades och där detaljer i de olika formulären gicks igenom. Intervjuerna skedde i tre omgångar och pågick under hela år 2000. Ett smärre antal intervjuer blev försenade och genomfördes därför först efter årsskiftet.

De flesta intervjuer görs under ett personligt möte, oftast i de intervjuade personernas hem.11 Detta möte förbereds, dels genom ett brev där undersökningen och dess betydelse presenteras, dels via en telefonkontakt då intervjuaren gör upp om tid och plats för en intervju. Intervjuns längd varierar något, beroende på hur många av formulärets frågor som är aktuella för personen ifråga.

Efter genomförd intervju vidtog en manuell granskning av formulären och vid oklarheter eller överhoppade frågor ombads intervjuaren komplettera de saknade uppgifterna. Efter dataregistrering genomfördes ytterligare kontroller av rimlighet och intern

11 I en mindre andel fall sker intervjun via telefon eller indirekt med någon respondenten närstående person.

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

konsistens i svaren. På detta sätt undveks en stor del av de felregistreringar som alltid uppstår och kompletteringar kunde genomföras då svaren ansågs vara orimliga. Hela processen med granskning pågick parallellt med intervjuandet.

SCB levererade data till SOFI i omgångar och den slutgiltiga datafilen med samtliga uppgifter från de 5 142 intervjuerna lades upp på SOFI och överlämnades till Kommittén Välfärdsbokslut i början av år 2001. Härefter har forskare och annan personal inom LNU-gruppen lagt ner ett omfattande arbete på rättningar och att skapa de variabler som behövs för analyser av välfärdsutvecklingen. Detta har starkt bidragit till datamaterialets höga kvalitet och varit en förutsättning för att data skulle kunna användas för analys redan under våren år 2001.

1.4Analystekniker

Kapitlen i denna volym tar upp centrala men ibland också ganska komplicerade frågor om välfärdsutvecklingen för grupper och för individer. Analyserna baseras på ett tämligen omfattande datamaterial, med jämförelsemöjligheter från 1968 och framåt. För att kunna besvara frågorna som ställs används olika multivariata12 analysmetoder, vilka kan verka svårtillgängliga. De enskilda författarna har dock i görligaste mån sökt förklara vad de gör och hur resultaten skall förstås, och vi har här inte ambitionen att presentera alla tekniker som används. Eftersom många analyser i grunden bygger på så kallade regressionsanalyser av olika slag vill vi här ändå ge en översiktlig beskrivning av dessa tekniker.

De enklaste sätten att sammanfatta stora material är att helt enkelt beräkna andelen med ett givet välfärdsproblem, säg nedsatt hälsa. För vissa typer av indikatorer, som inkomst, kan det vara av större intresse att beräkna medelvärdet även om man också här kan studera hur andelen under eller över en viss inkomstnivå förändras. Denna typ av sammanfattande och beskrivande mått (procent och medelvärden) fångar bruttoskillnader, det vill säga hur välfärdsnivån skiljer sig åt mellan grupper. I flera fall krävs dock att någon form av multivariat analysteknik används för att komma längre än en enkel beskrivning.

För att exempelvis kunna tolka skillnader mellan olika grupper ur ett rättvise- eller välfärdsperspektiv är det oftast av intresse att

12 Termen syftar på att sambanden mellan flera variabler analyseras samtidigt.

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

rensa för olika slag av sammansättningseffekter. Att män och kvinnor har olika inkomster är inte nödvändigtvis ett tecken på orättvisa om det helt beror på skillnader i arbetad tid. Omvänt är det mer troligt att den löneskillnad mellan könen som kvarstår efter det att man standardiserat för skillnader i exempelvis utbildningsnivå och erfarenhet beror på någon form av särbehandling på arbetsmarknaden (även en sådan kvarstående skillnad kan dock fortfarande bero på andra faktorer). Att på så sätt söka renodla jämförelser är således viktigt för att undvika felaktiga slutsatser om orsaken bakom skillnader mellan grupper eller utvecklingen över tid.

Ibland måste sådana standardiseringar göras för att överhuvudtaget kunna göra rimliga och meningsfulla beskrivningar av skillnader. Om exempelvis hälsotillståndet bland invandrare och infödda jämförs måste man ta hänsyn till skillnader i ålders- och könssammansättning mellan dessa grupper för att få en rättvisande bild.

Vid sidan av enkla beskrivningar baserade på andelar och medelvärden används därför olika former av regressionsanalys i bokens följande kapitel. Med hjälp av regressioner sammanfattas sambanden mellan olika variabler, exempelvis lön å ena sidan (den så kallade beroende variabeln) och kön, utbildning och arbetslivserfarenhet å den andra (så kallade oberoende variabler). I regressionsanalysens enklaste grundform antar man att sambanden mellan de oberoende variablerna och den beroende är linjära. Därmed kan relationen sammanfattas med hjälp av ett grundvärde plus en faktor som mäter hur mycket den beroende variabeln förändras för varje stegvis ökning i den aktuella oberoende variabeln, vilket motsvarar linjens lutning. Den sistnämnda faktorn kallas ofta regressionskoefficient.

Denna enkla grundform av regressionsanalys kan varieras på flera sätt, exempelvis genom matematiska transformeringar av såväl beroende som oberoende variabler, och vi går inte närmare in på dessa här. En speciell form av regressionsanalys, så kallad logitregression, kan dock förtjäna ett särskilt omnämnande. Med denna typ av metod analyseras oddset för ett visst utfall, exempelvis dålig hälsa, samt skillnader mellan grupper i termer av kvoter mellan odds. Sannolikheter, risker eller chanser uttrycks normalt i termer av procent – en sannolikhet kan inte vara lägre än 0 eller högre än 1. Ett sätt att beskriva ett odds är att det uttrycker den relativa sannolikheten (eller chansen) för ett utfall genom att relatera

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

sannolikheten för detta utfall med sannolikheten för alla andra möjliga utfall. Uttryckt matematiskt innebär det att om sannolikheten är P blir oddset = P/1-P. Oddset beskriver därmed risken eller chansen att man får utfallet A istället för utfallet B. Detta används som bekant bland annat i vadslagning, där det just är de relativa sannolikheterna som är av intresse.13 Att man i logitregressioner analyserar odds snarare än procent beror dock i första hand på att odds respektive kvoter mellan odds har vissa fördelar rent statistiskt (se exempelvis Aldrich och Nelson 1984). I många av de analyser som presenteras i det kommande uttrycks skillnader mellan olika befolkningsgrupper just i oddskvoter, som oftast relateras till en referensgrupp, vars värde då sätts till 1.

1.5Teman i denna volym

Ett första centralt tema gäller hur arbetslöshet i skilda skepnader drabbat olika grupper under 1990-talet, samt vilka konsekvenser olika stora ”doser” av arbetslöshet har haft för olika levnadsförhållanden. Detta belyses i Tomas Korpis och Sten-Åke Stenbergs kapitel Massarbetslöshetens Sverige – arbetslöshetens karaktär och effekter på individers levnadsförhållanden. Kapitlet bygger på en koppling av månatliga registeruppgifter från AMS om arbetslöshet och deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder med uppgifter från levnadsnivåmaterialet. Därmed kan författarna genomföra en mer detaljerad beskrivning av hur arbetslösheten kom att drabba olika delar av befolkningen. Man finner därvid att närmare 40 procent av dem som 1991 var 18–60 år gamla någon gång under 1990-talet hamnade i arbetslöshet. För ungefär en tredjedel av dessa rörde det sig dock om enstaka månader, men för många blev heltidsarbetslöshet en återkommande upplevelse. Arbetslösheten var också vanligare bland yngre, personer med utländsk härkomst och arbetare.

Författarna kan också relatera de olika arbetslöshetserfarenheterna under 1990-talets lopp till levnadsvillkoren före respektive efter det att arbetslösheten inträffade. Därmed ger kapitlets resultat också en inblick i vilka levnadsförhållanden som varit kopplade till hög respektive låg risk för arbetslöshet under det gångna decenniet, samt vilka möjliga effekter arbetslöserfarenheter av olika omfatt-

13 I de sammanhangen svarar dock höga odds mot låga sannolikheter, eftersom oddsen relaterar till avkastningen på satsade pengar.

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

ning kan ha. Generellt kan sägas att de med sämst levnadsförhållanden i slutet av den förra högkonjunkturen (1991) löpte störst risk att bli arbetslösa under åren som följde. De som senare kom att bli arbetslösa hade 1991 lägre löner, i större utsträckning ekonomiska problem, sämre arbetsförhållanden samt i viss mån sämre hälsa och svagare politiska resurser.

Analysen riktas också mot levnadsförhållandena år 2000, och hur de relaterar till skilda arbetslöshetserfarenheter under 1990-talet. De med lång eller varaktig arbetslöshet har tappat ekonomiskt sett jämfört med andra, trots att de redan 1991 hade sämre ekonomiska resurser. Samtidigt finner man att de arbetslösa generellt sett radikaliserats i så måtto att de i högre grad än andra blivit mer positiva till små löneskillnader, och bland dem med varaktig arbetslöshet finner man en påtagligt ökad samhörighet med arbetarklassen.

Att studera hur arbetsförhållandena i vid mening förändras är kanske allra mest centralt under så turbulenta tider som den svenska arbetsmarknaden befunnit sig i under 1990-talet. Kapitel 3,

”Har jobben blivit bättre? En analys av arbetsinnehållet under tre decennier” är författat av Carl le Grand, Ryszard Szulkin och Michael Tåhlin. Där beskrivs och analyseras hur tre olika dimensioner av arbetets karaktär, som alla varit föremål för debatt och många tvärsäkra påståenden, har utvecklats i Sverige under perioden från slutet av 1960-talet till idag. Tonvikten är lagd på de förändringar som skett under det senaste decenniet. Den första av dessa dimensioner rör arbetets kvalifikations- eller svårighetsgrad. Författarnas slutsats är i princip att den strukturomvandling som skett har tenderat att höja kvalifikationskraven som ställs på arbetskraften, främst genom att yrken med höga kvalifikationskrav blivit vanligare. Däremot sker mycket ringa förändringar inom olika branscher eller sociala klasser. En andra undersökt dimension rör arbetskraftens rörlighet och kopplingen mellan individen och det företag där hon är anställd. Här har många menat att det sker en grundläggande omvandling av arbetslivet som gör denna koppling betydligt lösare än tidigare. Tvärtemot denna föreställning visar författarna att den genomsnittliga anställningsstabiliteten i Sverige endast har förändrats i liten omfattning. Den tredje dimensionen rör diskussionen kring negativ stress och ökad psykosocial anspänning i arbetet, i synnerhet inom välfärdstjänsternas område. Resultaten visar entydigt på den negativa utvecklingen inom vård, omsorg och skola. Eftersom kvinnor i

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

betydligt större utsträckning än män arbetar inom dessa sektorer är denna utveckling nära knuten till könsskillnader i arbetslivet. Författarnas analyser pekar dock mot att den ökade anspänningen i huvudsak tycks sammanhänga med arbetets art. Den negativa stressen har således ökat bland såväl kvinnor som män inom dessa kvinnodominerade verksamheter.

Samma författartrojka analyserar i kapitel 4 en annan mycket viktig dimension av arbetet, nämligen den pekuniära. I ”Lönestrukturens förändring i Sverige” visar författarna bland annat att lönespridningen tydligt ökat under 1990-talet. År 2000 är lönespridningen ungefär densamma som vid mitten av 1970-talet men fortfarande mindre än vid slutet av 1960-talet. I stort sett hela förändringen under det senaste decenniet skedde i fördelningens topp medan löneskillnaderna därutöver var tämligen konstanta. Reallöneutvecklingen mellan åren 1991 och 2000 var påfallande positiv. I genomsnitt ökade reallönerna med 22 procent. I ljuset av det tidiga 1990-talets stora sysselsättningsfall är den gynnsamma utvecklingen onekligen anmärkningsvärd. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor har under 1990-talet varit tämligen konstanta, däremot har löneutvecklingen varit betydligt bättre i privat sektor än i offentlig. Även i detta kapitel framgår dock att de anställda inom välfärdstjänsteområdet är en förlorarkategori. För dessa grupper har löneutvecklingen varit synnerligen ogynnsam. Detta är visserligen en fortsättning på en långsiktig trend ända från slutet av 1960-talet men författarna varnar för att den samtidiga negativa utveckling vi kan skönja av både arbetsvillkor och lön inom skola, vård och omsorg på sikt kan leda till stora problem där välfärdssektorn riskerar att utvecklas till en sekundär arbetsmarknad.

Det femte och avslutande kapitlet i denna volym, Kappsäck och välfärd – sambandet mellan tillgång till resurser och välfärdsproblem 1991–2000, är författat av Magnus Nermo och Lotta Stern. Här fokuseras betydelsen av två viktiga typer av resurser, individuella (här i betydelsen utbildning och materiella resurser) och sociala (socialt nätverk), för psykisk och fysisk hälsa, och för olika typer av ekonomiska problem.

Resultaten i denna studie visar att de individuella resurserna är starkt knutna till såväl psykisk som fysisk hälsa och ekonomisk välfärd. Vad som särskilt betonas är dock att de sociala resurserna förefaller vara minst lika betydelsefulla när det gäller vår förståelse av skillnader i ekonomi och ohälsa. Särskilt gäller detta tillgången

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

till ett socialt stöd, dvs. att ha en nära social relation. Detta stöd samvarierar starkt med de studerade utfallen. Resultaten i kapitlet visar också att välfärdsförsämringar på dessa områden mellan 1991 och 2000 är nära relaterade till förlusten av ett socialt stöd. Sambandet mellan starka sociala band, dvs. att man träffar släkt och vänner ofta, och ohälsa respektive ekonomi är mer komplext. Medlemskap i föreningar och organisationer, indikatorer på svaga sociala band, visar sig generellt sett inte vara associerade med något av de ofärdsproblem som studeras här.

Baserat på dessa resultat når författarna en viktig slutsats: tillgången till sociala relationer i sig är förvisso viktiga för de dimensioner av individens välfärd som står i centrum här. Men mer betydelsefullt är om den sociala relationen också utgör ett socialt stöd. Sociala relationer är delvis endast en potentiell resurs och blir en faktisk resurs först då de omvandlas till socialt stöd. I skenet av denna slutsats är det värt att konstatera att tillgången till sociala resurser förändrats i mycket ringa omfattning under det senaste decenniet.

1.6Slutord

Den samling av analyser som presenteras i denna volym behandlar frågor som är centrala för en bedömning av välfärdsutvecklingen under 1990-talet. Analyserna bygger på helt aktuella uppgifter om levnadsförhållanden. Detta är av stor vikt för kommitténs arbete, eftersom det ger en möjlighet att inom den tid som står till vårt förfogande säga något om 1990-talets välfärdskonsekvenser på individuell nivå.

Uppgifternas aktualitet är därutöver en mer principiell fråga av stor betydelse för den socialpolitiska debatten. För rena forskningsändamål, där frågor om samhällets mer grundläggande samband och utvecklingstendenser skall besvaras, är behovet av dagsaktuella uppgifter inte alltid akut. Föreställningar om hur genomgripande och snabba sociala förändringar egentligen är är ofta överdrivna. Därför kan god forskning inte sällan bedrivas på basis av data som är tio eller 15 år gamla.

Informationsbehovet för en initierad och konstruktiv samhällsdebatt kring centrala välfärdsfrågor är dock delvis annorlunda. Här krävs förvisso forskningsbaserad kunskap om mer komplexa orsakssammanhang, men behovet av aktuell kunskap om samhälls-

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

utvecklingen är större än inom forskningen. För att kunna forma en uppfattning om hur samhället skall förändras, för att kunna föreslå möjliga åtgärder, samt för att kunna föra en meningsfull diskussion kring mål och medel måste det finnas en god beskrivning av hur det är (jämför Johansson 1979). Också för en konstruktiv diskussion utifrån olika politiska ideal krävs en gemensam förståelse av hur tillståndet är. Sådan kunskap måste per definition vara aktuell. Det duger exempelvis inte att som grund för diskussioner om hur arbetslösheten skall kunna minska ytterligare utgå från en verklighetsbeskrivning som gäller läget 1994 (då arbetslösheten var åtta procent), eller hur det var 1990 (då den var under två procent). På motsvarande sätt är det rimligt att diskussionen och föreställningarna kring arbetslivets omvandling, folkhälsans utveckling eller förändringar av den sociala sammanhållningen baseras på robusta, men dessutom aktuella uppgifter.

Därför är det viktigt att Kommittén Välfärdsbokslut som en del av sitt underlag kan presentera uppgifter om levnadsförhållanden som sträcker sig fram till utgången av år 2000. I ett vidare perspektiv vore det med utgångspunkt i motsvarande resonemang viktigt att den reguljära välfärdsstatistiken också kunde presenteras i mer aktuell form, och kanske dessutom mer löpande. Det skulle såväl den välfärdspolitiska debatten som välfärdsstatistiken må bra av.

Att studera välfärdsförändringar

SOU 2001:53

Referenser

Aldrich, J.H. & F.D. Nelson, 1984. Linear Probability, Logit and Probit Models. Beverly Hills: Sage.

Allardt, E. 1975. Att ha, att älska, att vara. Om välfärd i Norden. Lund: Argos.

Allardt, E. 1998. ”Det goda samhället: Välfärd, livsstil och medborgar-dygder”, Tidsskrift for Velferdsforskning, 1:123–133.

Erikson, R. 1994. ”Svensk levnadsnivåforskning”, i Engelstad, F. (red.) Levekår og fordelningsproblemer, Oslo: Institutt for samfunnsforskning.

Esping-Andersen, G. 2000. Social Indicators and Welfare Monitoring, Social Policy and Development Programme Paper Number 2, United Nations Research Institute for Social Development (UNRISD).

Fritzell, J. & O. Lundberg, 1993. Ett förlorat eller förlovat årtionde? Välfärdsutvecklingen mellan 1981 och 1991. Stockholm: Institutet för social forskning.

Fritzell, J. & O. Lundberg, (red.) 1994. Vardagens villkor. Stockholm: Brombergs.

Fritzell, J. & O. Lundberg, 2000. Välfärd, ofärd och ojämlikhet – levnadsförhållanden under 1990-talet. SOU 2000:41. Betänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

le Grand. C., R. Szulkin & M. Tåhlin (red.), 1996. Sveriges arbetsplatser – Organisation, personalutveckling, styrning. 2:a reviderade upplagan. Stockholm: SNS Förlag.

Halleröd, B. & M. Heikkilä, 1999. ”Poverty and social exclusion in the Nordic countries”, i Kautto, M., M. Heikkilä, B. Hvinden, S. Marklund & N. Ploug (red.), Nordic Social Policy. Changing Welfare States. London: Routledge.

Janson, C-G (red.), 2000. Seven Swedish Longitudinal Studies in the Behavioural Sciences. Report 2000:8. Stockholm: Forskningsrådsnämnden.

Johansson, S. 1970. Om levnadsnivåundersökningen. Stockholm: Allmänna förlaget.

Johansson, S. 1979. Mot en teori för social rapportering. Stockholm: Institutet för social forskning.

Lundberg, O. & M. Thorslund, 1996. ”Fieldwork and measurement considerations in surveys of the oldest old”, Social Indicators Research, 37:165–187.

SOU 2001:53

Att studera välfärdsförändringar

Marshall, T.H. 1950. Citizenship and Social Class and other Essays. Cambridge: Cambridge University Press.

Popper, K. 1969. Conjectures and Refutations: The Growth of Scientific Knowledge. London: Routledge and Kegan Paul.

SOU 2000:3. Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 1990-talet. Delbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Titmuss, R.M. 1958. Essays on the Welfare State. London: Allen & Unwin.

Uusitalo, H. 1975. Income and Welfare. A Study of Income as a Component of Welfare in the Scandinavian Countries in the 1970s. Research group for comparative sociology Report No. 8. Helsingfors: University of Helsinki.

2Massarbetslöshetens Sverige

– arbetslöshetens karaktär och effekter på individers levnadsförhållanden

Tomas Korpi och Sten-Åke Stenberg

2.1Sammanfattning

Den svenska arbetslöshetens allmänna utveckling under 1990-talet är välkänd. Vad massarbetslöshetens decennium innebar för dem som blev arbetslösa har däremot inte klarlagts. Vi visar här att av dem som befann sig i arbetsför ålder 1991 drabbades nästan 40 pro– cent av arbetslöshet åtminstone någon gång under de följande åtta åren fram till år 2000. Det motsvarar ungefär 1 800 000 individer. Inom denna stora grupp arbetslösa finns det betydande skillnader i omfattningen av arbetslösheten. För en tredjedel blev det någon enstaka period på några månader, men för resten skulle arbetslösheten bli en återkommande händelse som kunde vara i flera år. Drygt en fjärdedel var deltidsarbetslösa och för en stor del av dem handlade det också snarare om år än månader.

Arbetslöshetserfarenheterna under nittiotalet visar ett starkt samband med levnadsförhållandena, både vid ingången till och vid slutet av decenniet. Ju sämre utgångsläget var för de olika grupperna, desto mer arbetslöshet kom de också att drabbas av. Arbetslösheten förstärker sedan i sin tur skillnaderna. Den relativa utvecklingen av t.ex. löner och arbetsförhållanden visar att ju mer arbetslöshet en grupp har genomlevt desto mer har den också släpat efter. Utvecklingen på det politiskt-fackliga området förstås nog lättast i ljuset av detta. De marginaliserade grupperna synes ha aktiverats och radikaliserats. De har ökat sin fackliga anslutningsgrad och är i högre grad än ej arbetslösa positiva till låga inkomstskillnader.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

2.2Tio år av arbetslöshet

Efterkrigstidens långa period av full sysselsättning bröts hösten 1991 av en allvarlig ekonomisk kris och hastigt stigande arbets– löshet. Förändringen var mycket snabb med en ökning av den öppna arbetslösheten från knappt 2 procent 1990 till över 10 procent 1994. Under andra delen av nittiotalet förbättrades läget på arbetsmarknaden och arbetslösheten sjönk till cirka 5 procent 1999. Arbetslösheten är dock fortfarande högre än under den ekonomiska krisen i början av 1980-talet.

Omvandlingen från full sysselsättning till massarbetslöshet berörde vardagen för stora delar av befolkningen och satte sin prägel på politik och samhällsdebatt. Vi skall i det här kapitlet försöka sammanfatta hur svenska folket drabbades av nittiotalets arbetslöshet och på vilket sätt erfarenheten av arbetslöshet är relaterad till förändrade levnadsförhållanden. Det finns många olika sätt att sammanfatta tio års sociala utveckling. Man kan t.ex. beskriva situationen för en grupp människor vid en viss tidpunkt eller följa samma människors livsförlopp över tid. Man brukar kalla dessa två ansatser för tvärsnittsstudier respektive longitudinella studier.

De regelbundet återkommande redovisningarna av arbetslösheten från arbetsmarknadsstyrelsen och från statistiska centralbyrån är exempel på tvärsnittsstudier. Vi får här en uppfattning om hur utbredd arbetslösheten är i befolkningen vid mätillfällena och om man lägger samman dessa mätningar får man också en bild av utvecklingen över tid. Med hjälp av tvärsnittsuppgifter går det t.ex. att få en uppfattning om hur pass långvarig arbetslösheten varit eller om det som brukar kallas arbetslöshetens koncentration. Statistiska centralbyråns och arbetsmarknadsstyrelsens siffror om långtidsarbetslöshet (mer än 12 månader) respektive långtidsinskrivning (mer än 24 månader) ger här en första indikation. Dessa uppgifter visar att ett stort antal personer under många år hade mycket svårt att lämna arbetslösheten.

Men även om uppgifterna ger en fingervisning om hur enskilda personer drabbats, säger de inte något om hur ofta arbetslösheten återkommit, hur länge den sammanlagt varat under decenniet eller hur olika typer av arbetslöshet avlöst varandra. Till detta krävs det longitudinella studier. Sådana är sällsynta, samtidigt som de enskilda individernas arbetslöshetserfarenheter är en central beståndsdel i bedömningen av deras arbetsmarknadsposition och av arbets-

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

marknadens funktionssätt. Vi vill därför här fördjupa analysen av arbetslösheten karaktär och fördelning i befolkningen. Genom att i detalj och över tid följa befolkningen under decenniet kan vi bilda oss en uppfattning om förekomsten av olika former av arbetslöshet: långtidsarbetslöshet, återkommande arbetslöshet, pendling mellan arbetslöshet och åtgärder samt deltidsarbetslöshet.

Dessutom vill vi se hur arbetslösheten kan påverka befolkningens levnadsförhållanden. Olika former av social marginalisering kan vara ett led i en successiv utslagning från arbetsmarknaden, en nedåtgående social rörlighet. En sådan arbetsmarknadskarriär behöver emellertid inte sluta i långvarig arbetslöshet, resultatet kan lika väl bli att man accepterar en i olika avseenden sämre anställning än vad man hade tidigare. Utöver frågor om arbetslöshet vid skilda tidpunkter är därför även förändringar av anställningars karaktär av intresse. I ett vidare välfärdsperspektiv är också andra områden utöver de rent arbetsmarknadsrelaterade intressanta. Sambandet mellan arbetsmarknad och välfärd bör därför även studeras på områden som ekonomiska resurser, hälsa och politiska resurser och attityder. Genom att jämföra individernas sociala situation i början och slutet av nittiotalet kan vi se hur deras olika erfarenheter av den ekonomiska krisen kom att påverka deras levnadsförhållanden.

Det här kapitlet inleds med en genomgång av olika synsätt på arbetslösheten och dess konsekvenser. Därefter analyserar vi utvecklingen under nittiotalet och försöker definiera olika typer av arbetslöshetsmönster. Sedan analyserar vi arbetslöshetens effekter på några levnadsnivåområden och avslutar kapitlet med en sammanfattning.

2.3Arbetslösheten och dess konsekvenser

2.3.1Rörlighetsmönster på arbetsmarknaden

Inom nationalekonomin kännetecknas den moderna arbetslöshetsforskningen av analyser av rörlighet eller det som brukar kallas flöden (Schettkat 1996). Denna ansats utvecklades i USA, och det är där möjligt att urskilja tre faser i synen på arbetslösheten (Clark och Summers 1979). Den klassiska bilden karakteriserades av att arbetslösheten sågs som något som endast ett fåtal personer drabbades av men där de som drabbades fastnade under mycket

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

långa perioder. De första flödesanalyserna i början på 1970-talet indikerade dock att det fanns en betydande grad av rörlighet in i och ut ur arbetslösheten. I den andra fasen kom därför arbetslösheten att betraktas som något som många varit med om men endast för en kort period (t.ex. Hall 1970, 1972, Perry 1972). Eftersom arbetslösheten drabbade många och var snabbt övergående blev den också ett relativt harmlöst problem. Några år senare modifierades denna bild återigen. Nya och mer detaljerade studier visade att det trots det omfattande flödet ändock fanns individer som blev arbetslösa oftare och/eller förblev arbetslösa längre än andra (Akerlof och Main 1980, 1981, Clark och Summers 1979). Det tredje sättet att se på arbetslöshetens karaktär lyfter således fram att arbetslösheten också tenderar att vara koncentrerad till vissa individer. Den tredje, moderna, flödesansatsen kan ses som en syntes av de två tidigare synsätten. En del personer upplever här endast någon enstaka period av arbetslöshet, andra rör sig in i och ut ur arbetslösheten medan några är arbetslösa under lång tid. Arbetslösheten kan alltså ha mycket olika skepnader.

Ett liknande intresse för arbetslöshetens skepnader finns inom den sociologiska arbetsmarknads- och fattigdomsforskningen. I diskussionerna kring marginalisering, social exkludering och den eventuella förekomsten av en underklass riktas även här strålkastaren mot långvariga arbetsmarknadsproblem, antingen i form av återkommande eller också långvarig arbetslöshet. När Gunnar Myrdal i början av sextiotalet introducerade det svenska begreppet underklass i det engelska språket (1963: 29) så refererade han till underklassen som de ”mera långvarigt arbetslösa, arbetsodugliga och undersysselsatta”. Varaktiga arbetsmarknadsproblem har sedan dess varit ett återkommande drag i de olika definitioner av underklass och socialt exkluderade som torgförts.

Ett exempel är här de definitioner av underklassen som finns hos William Julius Wilson, en av de mest prominenta aktörerna i underklassdebatten. Wilson (1978:1) betraktade inledningsvis underklassen som ”befolkningen på botten … plågade av … instabila anställningar”. Senare tänkte han sig underklassen som ”individer vilka … är långtidsarbetslösa eller befinner sig utanför arbetskraften” (1987:8). Liknande definitioner har även framförts i den senare diskussionen kring social exkludering. I en översiktsartikel nämns till exempel definitioner där exkludering kännetecknas av en ”fullständig separation från produktionssfären” eller ”separation

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

från anställningsförhållanden” (Abrahamson 1995). 1 Gemensamt för samtliga dessa definitioner är en permanent position i utkanten på arbetsmarknaden, vare sig denna definieras som återkommande arbetslöshet, långtidsarbetslöshet eller utslagning från arbetsmarknaden.

Flödesansatsens genombrott genererade en explosionsartad tillväxt i analyser av rörlighet på arbetsmarknaden, samtidigt som intresset för långvarig marginalisering på arbetsmarknaden bestod. Trots detta saknas det detaljerade analyser av rörlighetsmönster i arbetsmarknadens utkant. Flödesansatsen har istället genererat en mängd analyser av rörlighet in i och ut ur enskilda perioder av arbetslöshet (för en översikt se Machin och Manning 1999). Dessutom har ett antal studier av återkommande arbetslöshet genomförts.

Analyser av rörlighetsmönster är däremot färre, och på sätt och vis tämligen begränsade. Några av de nyare svenska studierna kan här tjäna som exempel. Ett sådant är Gonäs (1991) som redovisar flöden mellan olika positioner på arbetsmarknaden inom en viss tidsrymd. Alternativa ansatser är W. Korpi (1995) och Ackum Agell m.fl. (1995) som presenterar uppgifter om antalet individer med ett visst antal på varandra följande år med arbetslöshetsersättning, och Korpi visar dessutom antalet individer med ett visst antal arbetslöshetsepisoder under ett givet år.

Dessa och liknande studier har å ena sidan varit oerhört viktiga för vår förståelse av arbetslöshetens karaktär. De har först och främst dokumenterat att arbetslöshet är ett om inte normalt så ändock tämligen ofta förekommande inslag i yrkeslivet. De har också visat att en stor andel av arbetslöshetsepisoderna skall ses som relativt flyktiga händelser i annars stabila yrkeskarriärer. Slutligen har de klargjort att för en liten del av befolkningen är arbetslöshet, återkommande eller som långtidsarbetslöshet, av permanent karaktär.

Å andra sidan ger dessa studier endast begränsad information om den verkliga omfattningen av arbetslösheten i de drabbades liv. En uppgift om att man någon gång under en viss tidsperiod varit arbetslös ger ingen information om vare sig arbetslöshetens längd eller eventuella upprepning. Inte heller ger det någon information om vilket slags arbetslöshet som individen upplevt; deltidsarbetslöshet, en pendling mellan åtgärder och arbetslöshet, eller enbart

1 Wilsons definitioner omfattar också andra kriteria, t.ex. utbildning och brottslighet, och detta gäller även flera av de definitioner som Abrahamsson går igenom.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

öppen arbetslöshet. Sammanfattningsvis skulle man kunna säga att medan forskningen om rörlighetsmönster har varit alltför översiktlig har analyserna av rörlighetens bestämningsfaktorer varit alltför begränsade i det att de endast studerar specifika delar av vad som skulle kunna vara en lång arbetslöshetskarriär.

2.3.2Arbetslöshetens konsekvenser

Intresset för arbetslöshetens konsekvenser för de enskilda individernas levnadsförhållanden har en minst lika lång historia som intresset för rörlighet in i och ut ur arbetslöshet. Detta var en av de centrala beståndsdelarna i en av de klassiska arbetslöshetsstudierna, om de arbetslösa i den österrikiska byn Marienthal på 1930-talet (Jahoda m.fl. 1971).

I motsats till rörlighetsmönster i utkanten av arbetsmarknaden är arbetslöshetens konsekvenser relativt väl dokumenterade. En lång rad studier har visat att arbetslöshet leder till sämre inkomster (t.ex. Stenberg 1998) och sämre fysisk och psykisk hälsa (se t.ex. Korpi 1997 samt Korpi 2001). 2 Frågan gäller alltså inte om arbetslösheten inverkar negativt på människors levnadsförhållanden utan snarare hur effekterna uppstår och om de skiljer sig åt från område till område, mellan olika grupper och mellan olika tidsperioder.

Utgångspunkten för den här presenterade analysen, och för levnadsnivåundersökningarna som helhet, är det som inom välfärdsforskningen brukar betecknas resursperspektivet (Johansson 1979). Levnadsförhållanden ses här som resursstyrda, dvs. en persons levnadsnivå definieras i termer av resurser och inte huvudsakligen av hennes behov. Resurser är också något mer än enbart ekonomiska tillgångar. Sådana tillgångar är givetvis viktiga, men levnadsförhållandena påverkas även av faktorer som hälsa och sociala relationer. Det centrala antagandet är här att ju större resurser en person har tillgång till desto mer kan hon styra sitt eget liv.

Vilka områden kan då tänkas vara av intresse? Levnadsnivåundersökningarna behandlar många olika välfärdskomponenter. Dit hör hälsa, bostad, familj och sociala relationer, utbildning, sysselsättning och arbetsförhållanden, ekonomiska resurser, säkerhet till liv och egendom, politiska resurser samt fritid och rekrea-

2 Dessa resultat erhålls trots att man kan förvänta sig en viss selektionseffekt, dvs. att arbetslösheten slår olika i befolkningen och tenderar att drabba de som i utgångsläget har de sämsta förutsättningarna.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

tion. Vi har här valt att belysa utvecklingen på arbetsmarknaden (dvs. områdena sysselsättning och arbetsförhållanden), resultatet av arbetet (dvs. löner och ekonomiska resurser) samt på ytterligare ett område som ofta relateras till arbetslöshet, nämligen fysisk och psykisk hälsa.

Utöver detta har vi valt att se på politiska resurser och attityder, något som kanske tarvar en utförligare motivering än de andra områdena ovan. En av drivkrafterna bakom det sociologiska intresset för varaktig marginalisering har varit risken att dessa grupper inte enbart befinner sig i utkanten av arbetsmarknaden utan också hamnar utanför samhället i en vidare mening (se t.ex. Alm 2001 för en diskussion). Detta kan ta sig flera olika uttryck, och det som här intresserar oss är just den politiska dimensionen. Ett varaktigt utanförskap skulle kunna resultera i ett minskat politiskt engagemang. Detta utgör givetvis en fara för varje demokratiskt samhälle, eftersom vi då riskerar att få en grupp medborgare med stora handikapp i den politiska konkurrensen. Massarbetslöshetens inverkan på det politiska deltagandet är därför centralt för den framtida politiska utvecklingen.

På samma sätt är det intressant att studera arbetslöshetens effekter på politiska attityder. Politiskt engagemang är en sak, de åsikter som engagemanget ger uttryck för en annan. Ett särskilt betydelsefullt område här är inställningen till klass- och fördelningsfrågor. Motsättningar i dessa frågor är traditionellt av stor betydelse i den svenska politiken. En förändring av attityderna på dessa områden skulle därför kunna få långtgående effekter på den politiska maktfördelningen.

2.4Data

Vårt datamaterial härrör från två skilda källor. Den ena utgörs av levnadsnivåundersökningarna 1991 och 2000 (LNU91 respektive LNU2000) som utgörs av slumpmässigt representativa urval av befolkningen. 3 Dessa intervjuuppgifter har sedan länkats samman med månatliga registeruppgifter från AMS om arbetslöshet och deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder för hela tidsperioden 1991 till 2000.

3 Detta är två intervjuundersökningar bland ett representativt urval på cirka 6 000 personer av den svenska befolkningen i åldrarna 18 till 75 år. Huvuddelen av LNU91 genomfördes under våren 1991, med en svarsandel på 79 procent (Fritzell och Lundberg 1993). LNU2000 genomfördes under 2000, med en svarsandel på drygt 76 procent, se även kapitel 1.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Intervju- och registerdata har olika för- och nackdelar. En av fördelarna med intervjudata är att forskaren har möjlighet att själv formulera frågorna, och därmed kan styra undersökningen mot det som bedöms som mest intressant. Detta är normalt inte fallet med registeruppgifter, eftersom dessa tagits fram för administrativa ändamål. I vårt fall innebär det att vi antagligen inte får med alla episoder av arbetslöshet, då det beror på den arbetslöse om han eller hon vill registrera sig vid arbetsförmedlingen. Men det finns ändå betydande incitament för att registrera sig vid arbetsförmedlingen. Förutom den service som förmedlingen erbjuder måste de arbetssökande registrera sig för att ha rätt till arbetslöshetsersättning och även till socialbidrag. Detta leder till att de flesta trots allt finns med i AMS-registret. AMS egna undersökningar indikerar också att omkring 90 till 95 procent av de arbetslösa faktiskt registreras som arbetssökande.

Våra analyser av utvecklingen under nittiotalet genomförs i två led. I det första sammanfattas med hjälp av AMS registeruppgifter urvalets erfarenheter på arbetsmarknaden och i det andra granskar vi sambandet mellan arbetsmarknadserfarenheter och levnadsförhållanden. I det andra ledet, vid analysen av förändringarna i levnadsförhållanden, är vi hänvisade till intervjuuppgifterna från 1991 respektive 2000. För att kunna bedöma hur individernas arbetsmarknadserfarenheter är relaterade till deras levnadsförhållanden har vi därför begränsat observationsperioden i den första delen av analysen, om urvalets arbetslöshetserfarenheter, till den mellanliggande perioden, dvs. 1992–1999.

Då vi i den här undersökningen är intresserade av arbetslöshetens inverkan på levnadsförhållandena har vi valt att följa LNU:s så kallade panel, vilket betyder att vi följer samma personer från 1991 till och med 2000. Panelundersökningar har den stora fördelen att det är möjligt att studera förändringar i enskilda personers levnadsvillkor över tid. Ett problem är dock att vi till en del saknar information om dem som befinner sig i de yngsta och de äldsta åldersgrupperna, de ingår helt enkelt inte i det åldersintervall som används vid respektive intervjuomgång. Ett annat problem är att de som är registrerade hos AMS är de som är arbetslösa eller i någon form åtgärd, och att vi därför inte vet vad de gör när de inte finns med i AMS register. Förutom att vara i arbete kan de ju också vara studerande, förtidspensionerade, långtidssjuka, socialbidragstagare, boende på institution etc.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Vi har därför valt att begränsa huvuddelen av undersökningen till dem som 1991 var mellan 24 och 55 år och som år 2000 blivit 33 respektive 64 år gamla. Orsaken till detta är att vi vill fokusera undersökningen till dem som är i arbetskraften under observationsperioden. De mellan 18 och 24 år innefattar sannolikt många studerande och bland dem över 55 år har många lämnat arbetskraften. Trots att vi alltså inte vet vad en person gör när han eller hon inte återfinns i AMS-registret utgår vi från att begränsning till åldersintervallet 24–55 år 1991 gör att de flesta då har någon typ av arbete och därför ingår i arbetskraften.

AMS register innehåller uppgifter om vilken s.k. sökandekategori en person tillhör. Sökandekategorierna kan sägas utgöra en kombination av en persons arbetsmarknadsanknytning (t.ex. arbetslös, anställd) samt arbetsförmedlingens bedömning av personens servicebehov (t.ex. vägledning). Vi har sammanfattat de månatliga uppgifterna om arbetslöshet i AMS register till fem olika typer av tillstånd. Det vanligaste är naturligtvis att man inte finns med i registret, att ej vara arbetslös. Bland de olika formerna av arbetslöshet har vi först och främst öppen (heltids-) arbetslöshet, dvs. att vara arbetslös utan annan sysselsättning och med möjlighet att omedelbart påbörja en anställning. Dessutom finns deltidsarbetslöshet, att den arbetssökande behöver vägledning eller befinner sig under utredning vid arbetsförmedlingen och slutligen att personen deltar i någon form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd. 4

2.5Arbetslöshetens skepnader

I det här avsnittet kommer vi att ge en beskrivning av hur nittiotalets omfattande arbetslöshet drabbade de enskilda individerna. Först skall vi se hur stor andel av arbetskraften som någonsin varit arbetslös. För att få med hela den vuxna arbetskraften vidgar vi här tillfälligt åldersintervallet och studerar alla dem som 1991 var mellan 18 och 60 år gamla. Att en del av dem antagligen befann sig utanför arbetsmarknaden under delar av 1990-talet är då mindre

4 AMS definitioner av sökandekategorierna (skat) har varierat över tid, och vi har här valt att beskriva de fyra arbetslöshetstillstånden utifrån de definitioner som rådde efter juli 1997 (AMS 2000). Tillståndet helt arbetslös och kan ta arbete omedelbart motsvarar då skat 11, deltidsarbetslöshet utgörs av skat 21, och tillståndet utredning svarar mot skat 12 och 13. Definitionen av dessa tillstånd har varit densamma under hela undersökningsperioden. Vår avgränsning av tillståndet åtgärd har däremot varierat i takt med att nya åtgärder införts och gamla avskaffats. Åtgärder motsvaras under den här perioden av skat 44–48, 51–58, 61–66, 81–82 samt 99.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

problematiskt eftersom vi fokuserar på om man någon gång varit arbetslös.

I Figur 1 illustreras arbetslöshetens kumulativa utveckling under perioden januari 1992 till december 1999. I januari 1992 var 4 procent öppet arbetslösa och den totala arbetslösheten inklusive dem som var i åtgärd, var under utredning eller vägledning på arbetsförmedlingen eller registrerade som deltidsarbetslösa låg på 10 procent. Under första halvan av nittiotalet sker sedan en hastig ökning av andelen i befolkningen som någon gång varit arbetslös. Efter ett år har 20 procent någon gång varit arbetslösa och i januari 1995 har 30 procent fått erfara vad det innebär att vara arbetslös. Under andra halvan av nittiotalet avtar tillskottet av nya arbetslösa och i december 1999 har 34 procent någon gång varit öppet arbetslösa och 38 procent varit arbetslösa i någon form.

SOU 2001:53 Massarbetslöshetens Sverige

Figur 1. Arbetslöshetens kumulativa utveckling 1992–1999. Andelen i procent som vid varje tidpunkt någon gång varit arbetslös sedan januari 1992

45
40
35
30
25
%
20
15
10
5
0
1	6	1	4	9	2	7	2	5	0	3	8	1	6	1	4	9	2	7	2
20	20	21	30	30	40	40	41	50	51	60	60	70	70	71	80	80	90	90	91
9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9	9
									År och månad

Öppet arbetslösa		Totalt

Figur 1 visar att vi med all rätt kan tala om nittiotalet som ett massarbetslöshetens decennium. För närmare 40 procent av den vuxna befolkningen innebar nittiotalets ekonomiska kris att de någon gång registrerade sig på arbetsförmedlingen på grund av arbetslöshet. Om vi räknar om andelen till absoluta tal är det drygt 1 800 000 svenskar som någon gång blev arbetslösa under perioden 1992–2000. 5 Vi ser också att tillskottet av nya arbetslösa avtar i mitten av nittiotalet. Även om detta givetvis är något positivt så är det viktigt att komma ihåg att detta i kombination med den höga arbetslösheten betyder att de som blivit arbetslösa blev kvar länge i arbetslösheten.

Skillnaden mellan dem som enbart varit öppet arbetslösa och den totala arbetslösheten är inte särskilt stor (ca 5 procentenheter). Det

5 Vi har här också tagit hänsyn till att vi 1991 har ett bortfall i urvalet. Vid vägningen har vi tagit hänsyn till att bortfallet fördelar sig olika över faktorerna kön, ålder, civilstånd och ortstyp.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

innebär att de flesta som varit i åtgärd eller varit deltidsarbetslösa också någon gång varit öppet arbetslösa.

I Tabell 1 redovisar vi arbetslöshetens totala längd 1992–1999 för dem som 1991 var 18–60 år gamla. Drygt en fjärdedel har varit öppet arbetslösa högst 6 månader, dvs. mindre än ett halvår och för omkring hälften har den öppna arbetslösheten bara varat i högst ett år. Den genomsnittliga tiden i öppen arbetslöshet är dock högre, nästan ett och ett halvt år. När vi också inkluderar personer i arbetsmarknadsåtgärder, dem som inte kunnat ta arbete direkt och som varit under utredning och de deltidsarbetslösa blir de sammanlagda arbetslöshetsperioderna längre. Nu har nästan en fjärdedel varit drabbade längre tid än fyra år och över hälften längre än två år. En stor andel av de arbetslösa har m.a.o. levt med arbetslöshetsproblemen mycket länge. Denna andel hade antagligen varit ännu större om vi även i dessa inledande analyser tagit bort dem som eventuellt studerat eller pensionerats, som alltså inte befinner sig på arbetsmarknaden under hela perioden och därför kan förväntas ha kortare arbetslöshetstider.

Tabell 1. Total tid i arbetslöshet och program, 1992–1999. Procent i respektive kategori. (18–60 år 1991)

Totalt antal		Öppen	+ åtgärd	+ åtgärd, utredning
månader		arbetslöshet	och utredning	och deltidsarbetslöshet
1 – 6		27	20	17
7 – 12		20	14	11
13	– 24	28	23	21
25	– 36	15	15	15
37	– 48	7	12	13
49	–	3	16	23
Totalt		100	100	100
Medelvärde		17	26	31
Stand. avv.		13	21	23

Bland dem som under nittiotalet drabbades av arbetslöshet kan man urskilja många olika varianter. Arbetslösheten kan komma i olika skepnader. En del har varit arbetslösa under en kort period. Många har varit arbetslösa upprepade gånger under kortare eller längre perioder. Andra har varvat arbetslöshet med olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För flertalet har arbetslösheten gällt heltid men för några har arbetslösheten varit på deltid.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

De enskilda individernas arbetslöshetserfarenheter kan avbildas som sekvenser av arbetslöshet. Det finns givetvis nästan lika många arbetslöshetssekvenser i datamaterialet som det finns arbetslösa. Vår avsikt är att ge en bild av hur enskilda individer drabbats av arbetslösheten genom att gruppera sekvenserna så att de beskriver olika typer av arbetslöshetserfarenheter. Vi vill m.a.o. identifiera och klassificera arbetslöshetens olika skepnader. De olika grupperna kan vi sedan utnyttja för att analysera arbetslöshetens effekter på levnadsnivån.

Det är självfallet svårt att sammanfatta så mycket och komplicerad information och det finns många möjliga tillvägagångssätt. I den här studien har vi tagit hjälp av en statistisk metod som kallas klusteranalys för att identifiera olika typer av arbetsmarknadserfarenheter. Individerna grupperas här med hjälp av information om ett antal av variabler (registeruppgifter från AMS). Metoden syfte är just att identifiera grupper som har likartade, men inte nödvändigtvis identiska, värden på de inkluderade variablerna.

För att klassificeringen skall ge en så korrekt bild som möjligt av nittiotalets massarbetslöshet skall analysen helst ta hänsyn till flera faktorer. Främst gäller det olika typer av arbetslöshet som heltidsarbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Men vi vill också ta med information om längden på de enskilda episoderna och slutligen antalet episoder av olika slag. Vi har därför använt åtta variabler för att sammanfatta individernas arbetslöshetserfarenheter under perioden från och med januari 1992 till och med december 1999. Fyra variabler mäter antalet episoder av heltidsarbetslöshet, deltidsarbetslöshet, deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, samt utredning vid arbetsförmedlingen, och fyra mäter det totala antalet månader i respektive tillstånd.

I vårt huvudurval (de som under 1991 fyllde 24 upp till och med 55 år och som år 2000 blev 33 till 64 år gamla) är det 886 individer som finns registrerade hos AMS för någon typ av arbetslöshet. De utgör 33 procent av urvalet. De 67 procent som inte registrerats för arbetslöshet utgör en grupp för sig och det är endast för dem som finns i AMS register som vi genomfört en klusteranalys. 6 Analysen

6 Det finns ett flertal klusteranalytiska metoder, och vi har använt oss av en hierarkisk klusteranalys. Denna anses normalt lämplig då man inte vet något om antalet grupper i materialet. Vid en hierarkisk klusteranalys jämförs individerna på basis av deras värden på de inkluderade variablerna. Individer med mest likartade värden förs samman i ett antal grupper. I nästa steg jämförs i sin tur dessa grupper och de mest likartade grupperna förs samman. Vid varje sådan sammanslagning beräknas ett mått som indikerar hur pass lika respektive olika de två sammanslagna grupperna är. Storleken på dessa mått används sedan som indikation på antalet distinkta grupper i materialet.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

visade på att de arbetslösa kunde indelas i sex olika grupper, dvs. sex olika typer av arbetslöshet. Men även om klusteranalysen ger en fingervisning om hur grupperna kan se ut kan den aldrig ge ett entydigt besked om vilka individer som tillhör vilka grupper. Eftersom vi är intresserade av att veta vilka individer som upplevt olika former av arbetslöshet, och också ville få en uppfattning om gruppernas relativa storlek, har vi använt de åtta variablerna ovan för att särskilja de olika grupperna. 7 Att de olika grupperna representerar skilda former av arbetslöshet framgår klart av medelvärdena på de inkluderade variablerna som redovisas i Tabell 2.

7 Grupperna definierades som kort arbetslöshet: deltidsarbetslöshet mindre än sju månader och övrig arbetslöshet (öppen, utredning samt åtgärd) mindre än 13 månader, lång öppen arbetslöshet: deltidsarbetslöshet mindre än sju månader och övrig arbetslöshet mer än 12 månader men mindre än 49 månader samt minst 67 procent av övrig arbetslöshet utgjord av öppen arbetslöshet, lång åtgärdsarbetslöshet: deltidsarbetslöshet mindre än sju månader och övrig arbetslöshet mer än 12 månader men mindre än 49 månader samt maximalt 66 procent av övrig arbetslöshet utgjord av öppen arbetslöshet, samt varaktig arbetslöshet: deltidsarbetslöshet mindre än sju månader och övrig arbetslöshet mer än 48 månader. Slutligen fanns lång hel/deltidsarbetslöshet: deltidsarbetslöshet mer än sex månader men mindre än 37 månader och varaktig deltidsarbetslöshet: deltidsarbetslöshet mer än 36 månader.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell 2. Arbetslöshets- och programerfarenheter 1992–1999. Gruppmedelvärden och urvalets fördelning

	Ej	Kort	Lång	Lång	Varaktig	Lång	Varaktig
	arbetsl.	arbetsl.	öppen	åtgärds-	arbetsl.	hel/del-	deltids-
			arbetsl.	arbetsl.		tidsarbetsl.	arbetsl.
Genomsnittligt antal
händelser
Heltids-arbetslöshet	0	1,0	3,9	2,8	6,1	3,0	2,0
Deltids-arbetslöshet	0	0,2	0,2	0,2	0,2	2,0	3,0
Åtgärd	0	0,2	0,8	1,8	4,0	1,2	0,7
Utredning	0	0,2	0,1	1,2	1,7	0,4	0,2
Summa	0	1,6	5,0	6,0	12,0	6,6	5,7
Totalt genomsn. antal
månader
Heltids-arbetslöshet	0	3,8	22,3	11,7	35,8	14,9	7,9
Deltids-arbetslöshet	0	0,8	0,8	0,6	0,4	16,8	53,0
Åtgärd	0	1,0	3,0	10,1	20,8	5,8	3,2
Utredning	0	0,6	0,3	6,5	9,5	1,8	0,4
Summa	0	6,2	26,4	28,9	66,5	39,3	64,5
Antal individer	1 790	255	147	136	105	191	52
Uppskattat antal i	2 493	371	211	208	167	240	73
befolkningen, 1000-tal a)
Procent av alla	67	10	5	5	4	7	2
Procent av arbetslösa		29	16	15	12	22	6

a) Uppskattningen baserar sig på hela urvalet 1991 i åldrarna 24–55 år före bortfallet 1991 och bortfallet i panelen mellan 1991–2000. Procent siffrorna baserar sig på de absoluta siffrorna i vårt urval efter bortfall.

Två tredjedelar av dem som 1991 var 24 till 55 år har aldrig varit arbetslösa under nittiotalet. 8 Bland de arbetslösa ser vi att 29 procent har varit vad vi betecknar ”korttidsarbetslösa”. I genomsnitt har de varit arbetslösa vid drygt ett tillfälle med närmare fyra månader i öppen heltidsarbetslöshet och sammanlagt i ungefär ett halvt år i arbetslöshet. Nästa grupp har i huvudsak varit arbetslösa på heltid under långa perioder och den kallar vi ”lång öppen arbetslöshet”. Här finner vi 16 procent av de arbetslösa och de har en sammanlagd genomsnittlig arbetslöshet på drygt två år, varav 22 månader är heltidsarbetslöshet. Om vi lägger samman de här två grupperna visar det sig att 45 procent eller nästan hälften av de arbetslösa i huvudsak varit öppet arbetslösa och inte i någon större utsträckning deltagit i några arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

8 Den något större andelen än i den föregående beskrivningen av den kumulativa arbetslösheten beror på det snävare åldersintervallet.

Massarbetslöshetens Sverige SOU 2001:53

Följande två grupper har pendlat mellan öppen arbetslöshet och olika åtgärder. Individerna i gruppen ”lång åtgärdsarbetslöshet” har i genomsnitt varit arbetslösa vid sex tillfällen och i 29 månader. Hälften av tillfällena gällde öppen heltidsarbetslöshet som sammanlagt varat ett år i genomsnitt. I gruppen ”varaktigt arbetslösa” är problemen mycket omfattande med 12 tillfällen av olika typer av arbetslöshet. I genomsnitt har det varit öppen arbetslöshet i nästan tre år samt i åtgärder och utredning i nästan två och ett halvt år. Dessa båda grupper utgör tillsammans 27 procent av de arbetslösa.

I de två sista grupperna har vi samlat dem som haft en omfattande deltidsarbetslöshet. I den första gruppen som utgör 22 procent av de arbetslösa är det en blandning av heltids- och deltidsarbetslöshet. De har i genomsnitt varit heltidsarbetslösa vid tre tillfällen och deltidsarbetslösa vid två tillfällen, sammanlagt har de varit registrerade hos AMS under drygt tre år. Den sista gruppen, ”varaktig deltidsarbetslöshet”, har i genomsnitt varit deltidsarbetslösa i 53 månader eller nästan fyra och ett halvt år. Deras heltidsarbetslöshet är inte längre än ett drygt halvår i genomsnitt.

En stor del av befolkningen var alltså arbetslös någon gång under nittiotalet. Under massarbetslöshetens decennium har ungefär en tredjedel av befolkningen i de här åldersgrupperna varit arbetslös åtminstone någon gång. Eftersom LNU är ett representativt urval av befolkningen kan uppgifterna från urvalet användas till att beräkna storleken på motsvarande grupper i hela landet. 9 De arbetslösa i gruppen 18–60 år motsvarar då ungefär 1 840 000 individer med någon form av arbetslöshetserfarenhet. De arbetslösa i det mer begränsade urvalet 24–55 år representerar i sin tur 1 270 000 arbetslösa i befolkningen.

Men vi ser också att arbetslösheten var mycket ojämnt fördelad. Tabell 2 visar att bland dem som blev arbetslösa kom en knapp tredjedel undan relativt lindrigt, den totala tiden i arbetslöshet bland dem med kort arbetslöshet uppgick i genomsnitt till ungefär ett halvt år. Resten, två tredjedelar av de arbetslösa och kanske en fjärdedel av befolkningen, har betydligt längre erfarenhet av arbetslöshet. De med olika former av lång arbetslöshet, totalt motsvarande ungefär 659 000 personer, har varit arbetslösa i någon form omkring två till tre år. De varaktigt arbetslösa, 240 000 personer, har varit utanför arbetsmarknaden i ungefär fem år.

9 Vi har här tagit hänsyn till bortfallet 1991 över faktorerna kön, ålder, civilstånd och typ av ort.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Men även om den totala arbetslöshetstiden är likartad är det tämligen heterogena grupper. De inkluderar således personer som helt enkelt har varit arbetslösa under en väldigt lång tid, individer som gått fram och tillbaka mellan arbetslöshet och åtgärder samt personer som har haft anställning men som varit undersysselsatta under långa perioder. Ett annat sätt att betrakta arbetslöshetens skepnader är därför att fokusera på vilken slags arbetslöshet som de arbetslösa varit registrerade för. En av de frågor som diskuterats under 1990-talet gäller återkommande episoder av arbetslöshet och deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I debatten har man ibland fått intrycket att det stora flertalet arbetslösa befinner sig i en sådan rundgång. Detta verkar nu inte vara fallet, utan istället har de allra flesta endast mycket begränsade erfarenheter av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. De med kort arbetslöshet, de med lång öppen arbetslöshet, de med lång hel/deltidsarbetslöshet och de med varaktig deltidsarbetslöshet utgör 73 procent av de arbetslösa. Grupperna som eventuellt skulle kunna sägas ha fastnat i en rundgång mellan arbetslöshet och åtgärder, de med åtgärdsarbetslöshet och de varaktigt arbetslösa, är således betydligt mindre, ungefär en fjärdedel av alla med arbetslöshetserfarenhet. I jämförelse med de senare grupperna framstår grupperna av deltidsarbetslösa som anmärkningsvärt stora. Således omfattar även de deltidsarbetslösa ungefär 25 procent av de arbetslösa.

Det är inte bara arbetslöshetserfarenheterna som ser olika ut för grupperna. I Tabell 3 redovisas riskerna att hamna i någon av de arbetslösa grupperna uppdelat efter kön, ålder, nationell bakgrund10, socioekonomisk klass11, region och sektor. Det var något fler kvinnor än män som blev arbetslösa under nittiotalet. Männen riskerar i större utsträckning att hamna i varaktig heltidsarbetslöshet medan en större andel kvinnor blir deltidsarbetslösa. Om man i stället ser på hur könsfördelningen ser ut inom de olika arbetslöshetsgrupperna (redovisas inte i tabellen) visar sig det vara nästan 75 procent män bland de varaktigt heltidsarbetslösa och nästan 90 procent kvinnor bland de varaktigt deltidsarbetslösa. Här avspeglar resultaten könsfördelningen på arbetsmarknaden där det främst är kvinnor som har deltidsarbeten och som vill öka sin arbetstid till heltid.

10Utländsk bakgrund är baserad på föräldrarnas medborgarskap när den intervjuade föddes. De som hade minst en förälder med utländskt medborgarskap klassificeras här som att ha utländsk bakgrund.

11Social klass kodas enligt SEI som grupperats i facklärda arbetare, ej facklärda arbetare, lägre okvalificerade tjänstemän, tjänstemän på mellannivå samt högre tjänstemän.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Arbetslösheten drabbar främst de yngsta. I åldersintervallet 24–35 år blev nästan 47 procent arbetslösa jämfört med 22 procent bland 46–55 åringar. Riskerna varierar också påtaligt mellan dem som har en utländsk härkomst och dem med svensk bakgrund. Bland dem med utländsk bakgrund blev 47 procent arbetslösa någon gång medan motsvarande siffra bland dem med enbart svenska föräldrar var 31 procent. När det gäller risken för korttidsarbetslöshet är emellertid skillnaderna i nationell bakgrund inte särskilt avgörande. Det tycks istället vara särskilt stor risk för de med utländsk härkomst att bli varaktigt arbetslösa. Resultatet visar att utländsk bakgrund främst tycks försvåra möjligheterna att ta sig ur arbetslösheten.

Arbetslösheten drabbar främst de ej facklärda arbetarna. Här har 44 procent drabbats av arbetslöshet medan motsvarande siffra bland högre tjänstemän är 18 procent. För dem som blir arbetslösa bland de högre tjänstemännen rör det sig också i hälften av fallen endast om kort arbetslöshet. Mer än var tionde ej facklärd arbetare riskerar också att under långa perioder pendla mellan heltids- och deltidsarbetslöshet. Om vi tittar tillbaka på köns- och åldersfördelningen visar det sig att det bland kvinnorna och i den yngsta gruppen var det ungefär 11 procent som också riskerade att hamna i den här arbetslöshetsgruppen. Det var till stor del en grupp av unga kvinnor med dålig utbildning som ibland lyckades få deltidsarbete men som sedan ofta åter kastades ut i heltidsarbetslöshet.

Arbetslösheten slog hårdast i norrlands glesbyggd. Här skulle 46 procent någon gång bli arbetslösa. I storstadsregionerna Malmö, Göteborg och Stockholm var det ungefär 30 procent som skulle bli arbetslösa. När det gäller sektor var det individer i den privata sektorn som drabbades hårdast av arbetslösheten. Här blev 37 procent arbetslösa och i den offentliga sektorn skulle 22 procent bli arbetslösa någon gång. Jämfört med den privata sektorn var deltidsarbetslösheten vanligare i den offentliga sektorn.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell 3. Arbetslöshetsrisker fördelat över kön, ålder, härkomst, socioekonomisk klass, H-region och sektor. Ålder 24–55 år, år 1991. Procent

	Ej	Kort	Lång	Lång	Varaktig	Lång hel/del-	Varaktig	Total	Totalt
	arbetsl.	arbetsl.	öppen	åtgärds-	arbetsl.	tidsarbetsl.	deltids-	pro-	antal
			arbetsl.	arbetsl.			arbetsl.	cent
Kön
Män	69	10	6	5	6	4	0	100	1 361
Kvinnor	65	10	5	5	2	11	4	102	1 315
Ålder
24-35	54	13	8	7	6	11	2	101	998
36-45	72	8	4	5	3	6	2	100	910
46-55	78	7	3	3	3	4	2	100	768
Härkomst
Svensk	69	10	5	5	3	7	2	101	2 342
Utländsk	53	8	9	7	12	8	2	99	334
Socioek.klass
Ej facklärda	56	12	5	6	6	11	3	99	629
arbetare
Facklärda	62	9	10	5	7	5	2	100	485
arbetare
Lägre	67	8	5	6	3	7	3	99	432
tjänstemän
Tjänstemän,	75	6	4	4	2	7	1	99	508
mellannivå
Högre	82	10	2	2	1	3	0	100	375
tjänstemän/
företagare
Region
Stockholm,	71	12	5	4	3	5	0	100	461
Södertälje
Mellanstora	67	9	5	5	4	7	2	99	968
städer
Södra	64	9	6	6	4	10	2	101	525
mellanbygden
Norra	66	7	5	6	4	10	2	100	148
tätbygden
Norra	54	14	6	4	8	10	4	100	158
glesbygden
Göteborg	69	7	9	4	2	7	2	100	273
Malmö/Lund	73	8	3	8	4	5	0	101	143
Sektor
Offentlig	78	6	2	2	1	7	3	99	1 021
Privat	63	11	7	7	4	6	1	99	1 191
Totalt	67	10	6	5	4	7	2	101	2 676

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

2.6Arbetslöshet och levnadsförhållanden

Nittiotalets dramatiska utveckling på arbetsmarknaden väcker frågor om hur befolkningens levnadsförhållanden kan ha påverkats. Finns det något samband mellan de olika gruppernas arbetslöshetserfarenheter och förändringar när det gällde hushållens ekonomi, individernas hälsa och deras syn på samhället?

I analyserna av levnadsförhållandenas utveckling har vi tagit fasta på ett antal indikatorer inom några centrala områden. Analysen av dessa presenterar vi i tre steg. Först studerar vi skillnaderna mellan de arbetslösa grupperna vid de två intervjuerna 1991 respektive 2000. Avsikten är här att bedöma om och i så fall hur grupperna skiljer sig åt. Därefter betraktar vi förändringen mellan intervjuerna inom varje grupp. Eftersom vi här studerar förändring över tid har vi bara med personer som deltagit i båda undersökningsomgångarna (1991 och 2000).

Slutligen tar vi oss an den relativa förändringen mellan intervju– erna för de skilda grupperna, till exempel om de långtidsarbetslösas löneförändring skiljer sig från deltidsarbetslösas. I dessa analyser har vi återigen begränsat oss till dem som svarat vid båda tillfällena och använt oss av olika regressionsansatser (OLS samt binär och ordinal logistisk regression). Avsikten med dessa analyser är att pröva om utvecklingen skiljer sig åt för de olika grupperna. För att renodla sambandet mellan arbetslöshet och levnadsnivå har vi i samtliga regressionsmodeller kontrollerat för skillnader i levnadsnivå och arbetslöshet relaterade till kön, ålder, utländsk bakgrund, social klass samt (H-) region. Eftersom det i analyser av relativ utveckling är viktigt att ta hänsyn till eventuella skillnader i utgångsläget har vi även inkluderat levnadsförhållanden 1991 som en variabel när vi studerar variationer i levnadsförhållanden 2000.

Vår ansats vid analyserna av arbetslöshetserfarenhet och levnadsförhållanden påminner om ett experiment med mätningar före och efter arbetslöshet, där vi studerar hur arbetslöshet under nittiotalet påverkar och förändrar levnadsförhållanden. De arbetslöshetsepisoder som ligger till grund för sammanställningen av grupperna kommer efter den första intervjun 1991. Därefter kommer år 2000 den andra intervjun. Precis som ovan har vi uteslutit de yngsta och de äldsta från analyserna, undersökningen begränsas alltså till dem som 1991 var mellan 24 och 55 år och som år 2000 blivit nio år äldre. Den enda restriktionen utöver detta är att vi i en del av

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

analyserna av arbetsrelaterade förhållanden begränsas till dem som haft förvärvsarbetat vid båda intervjutillfällena. 12

Vilka levnadsvillkor är då av intresse? Ekonomin anges ibland som levnadsförhållandenas mest grundläggande aspekt eftersom vår ekonomiska situation påverkar så många andra dimensioner i vardagen. Vi har här valt att se på den reala bruttotimlönen13 bland dem som har anställning vid intervjutillfället 2000, om man har tillgång till en kontantmarginal eller ej samt om man under föregående år haft problem med att klara de löpande utgifterna.14 Fördelningen av dessa tre variabler över de sju grupperna 1991 och 2000 redovisas i Tabell 4a.

Först jämför vi skillnaderna mellan grupperna vid intervjutillfällena 1991 respektive 2000. Av tabellen framgår att den ekonomiska situationen generellt sett är sämre bland dem med arbetslöshet än bland dem som inte varit arbetslösa. Redan 1991 har grupperna som under de kommande åren skulle möta arbetslösheten lägre timlöner är de som klarade sig undan arbetslösheten. Lönerna är särskilt låga för de varaktigt arbetslösa och deltidsarbetslösa och det är som vi sett grupper där vi finner många invandrare respektive kvinnor. I stort sett samma förhållanden råder år 2000. Skillnaden i timlönerna mellan de som ej var arbetslösa och de olika grupperna av arbetslösa ligger på ungefär 15–25 kronor. Om vi beräknar de procentuella förändringarna av de reala bruttotimlönerna mellan 1991 och 200 visar det sig att de som inte varit arbetslösa haft en löneökning på 30 procent. De korttidsarbetslösas löneförbättring på 28 procent ligger inte långt efter, medan de med lång öppen arbetslöshet har fått nöja sig med en 16 procentig ökning. De med lång åtgärdsarbetslöshet har ökat sina löner med 19 procent, de varaktigt arbetslösa med 23 procent och för de deltidsarbetslösa är ökningarna 26 respektive 32 procent.

12Panelstudier kan vara problematiska om en del av dem som svarade vid första intervjun inte deltar i uppföljningen. En analys av det s.k. bortfallet visar att detta var något högre än genomsnittet i grupperna lång åtgärdsarbetslöshet och varaktig arbetslöshet, och lägre i gruppen hel/deltidsarbetslöshet. Detta är viktigt att ha i minnet när man analyserar resultaten.

13I penningvärdet år 2000.

14Kontantmarginal definieras utifrån frågan: ”Om du plötsligt hamnade i en situation där Du på en vecka måste skaffa fram 10 000 kr. (12 000 kr. år 2000) skulle Du kunna klara det?” De som svarat att de inte kan det alternativt måste låna hos släkt eller vänner har vi ansett saknar egen kontantmarginal, medan de som kan få fram beloppet antingen via uttag från eget bankkonto, försäljning av aktier o.dyl., eller lån i bank har vi ansett har en kontantmarginal. De med ekonomiska problem är i sin tur de som svarat ja på frågan: ”Har det under de senaste tolv månaderna hänt att Du haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra, räkningar m.m.?”

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Det är med andra ord endast de korttidsarbetslösa och de varaktigt deltidsarbetslösa som något så när hållit takten med dem som inte varit arbetslösa.

På samma sätt som med timlönerna har de arbetslösa redan i utgångsläget en sämre situation när det gäller kontantmarginaler och problem med att klara löpande utgifter. Bland dem som inte blev arbetslösa under nittiotalet hade 18 procent 1991 ingen kontantmarginal jämfört med över 30 procent för samtliga grupper av arbetslösa. 1990-talet tycks ha lett till en förbättring för de flesta och år 2000 är det 13 procent av dem som inte varit arbetslösa som inte har en kontantmarginal. Trots att de flesta arbetslösa grupper också har fått en förbättrad situation år 2000 ligger de fortfarande sämre till än de som inte varit arbetslösa. Bland dem med lång åtgärdsarbetslöshet och de varaktigt arbetslösa har det dessutom blivit fler som inte har någon kontantmarginal. Sämst verkar det ha gått för varaktigt arbetslösa där nästan hälften saknar kontantmarginal år 2000.

Vad det gäller problem att klara löpande utgifter är det år 2000 endast nio procent bland dem som inte varit arbetslösa som har problem jämfört med 32 procent bland dem som var varaktigt arbetslösa.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell 4a. Ekonomiska förhållanden per arbetslöshetskategori och år. Medelvärden (timlön) och procent (övrigt). Gruppstorlek i kursivt

	Real brutto-		Saknar kontant-		Har ekonomiska
	timlön		marginal		problem
Kategori	1991	2000	1991	2000	1991	2000
Ej arbetslösa	97,2	125,9	18	13	10	9
	1 305	1 305	1 780	1 780	1 719	1719
Kort	92,5	119,1	30	24	20	15
arbetslöshet	113	113	253	253	243	243
Lång öppen	90,2	104,0	36	28	23	17
arbetslöshet	64	64	147	147	136	136
Lång åtgärds-	93,0	111,0	33	37	21	21
arbetslöshet	55	55	135	135	126	126
Varaktig	84,4	102,6	37	45	28	32
arbetslöshet	35	35	105	105	101	101
Lång hel/deltids-	77,7	97,5	39	37	23	24
arbetslöshet	110	110	190	190	179	179
Varaktig deltids-	79,0	103,8	35	21	17	19
arbetslöshet	41	41	52	52	48	48
Totalt	94,5	121,4	24	19	14	13
	1 723	1 723	2 662	2 662	2 552	2 552

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Tabell 4b. Relativ förändring av ekonomiska förhållanden under perioden 1991–2000. Olika grupper av arbetslösa i förhållande till personer utan arbetslöshet

	Real brutto-	Ingen kontant-	Ekonomiska
	timlön	marginal	problem
Kort	-2,72	1,48**	1,36
arbetslöshet	(3,48)	(0,28)	(0,31)
Lång öppen	-16,16***	1,52*	1,30
arbetslöshet	(3,35)	(0,36)	(0,39)
Lång åtgärds-	-13,22***	2,78***	1,75**
arbetslöshet	(4,87)	(0,62)	(0,47)
Varaktig	-8,81**	3,71***	3,12***
arbetslöshet	(4,19)	(0,97)	(0,87)
Lång hel/deltids-	-9,09***	2,39***	2,32***
arbetslöshet	(2,22)	(0,47)	(0,52)
Varaktig deltids-	3,19	0,99	1,72
arbetslöshet	(4,72)	(0,37)	(0,65)
R2	0,58
Pseudo R2		0,19	0,12
Antal observationer	1 720	2 418	2 320
* p = 0,1 ** p = 0,05	*** p = 0,01

Not: Beroende variabel i analyserna är värdet år 2000. Bruttolönen är mätt i 2000 års priser. Bruttolönen är analyserad med OLS regression, övriga med binär logistisk regression. För de logistiska regressionerna redovisas odds-kvoter. Utöver de redovisade variablerna ingick även variablerna kön, ålder, utländsk bakgrund, bostadsort, socioekonomisk position samt den beroende variabeln mätt 1991 i analyserna. Standardfel inom parentes.

I nästa steg av analysen kontrollerar vi om de observerade förändringarna mellan 1991 och 2000 är statistiskt säkerställda. I Tabell 4b redovisas resultatet av regressionsanalyser där vi också kontrollerar för andra faktorer än arbetslöshet som kan tänkas påverka förändringarna av de olika gruppernas levnadsvillkor. Koefficienterna i löneregressionen kan tolkas som skillnaden i utvecklingen av timlönerna mellan de ej arbetslösa och gruppen i fråga. Odds-kvoterna i de två andra regressionerna kan ses som förändringar av oddset att sakna kontantmarginal respektive att ha ekonomiska problem jämfört med referenskategorin ej arbetslösa. Odds-kvoten 1,48 för de korttidsarbetslösa i analysen av kontantmarginal anger därför att

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

oddset att sakna kontantmarginal ökat med 48 procent i denna grupp jämfört med de ej arbetslösa. Odds-kvoten 0,99 för de varaktigt deltidsarbetslösa indikerar istället att oddset för denna grupp minskat något jämfört med dem som hela tiden haft arbete. Eftersom vi i Tabell 4b endast kan jämföra var och en av de arbetslösa grupperna med dem som inte varit arbetslösa har vi i en bilaga (Tabell A1) en redovisning av om skillnaderna mellan alla de andra grupperna är statistiskt säkerställd.

I Tabell 4b ser vi att skillnaderna mellan de arbetslösa grupperna och dem som inte varit arbetslösa i stort sett kan bedömas som statistiskt säkerställda. De med endast kort arbetslöshet har klarat sig förhållandevis bra medan utvecklingen har varit sämre bland dem som stått helt utanför arbetsmarknaden en längre tid. Varaktigt deltidsarbetslösa utgör här ett undantag, de har klarat sig bättre än de andra grupperna med lång arbetslöshet. I bilagans Tabell A1 framgår att det i några fall också är säkerställda skillnader mellan de arbetslösa grupperna. Här är det främst de varaktigt arbetslösas sämre situation som framträder. I relation till de ej arbetslösa verkar alltså de arbetslösa, och då framför allt de långvarigt arbetslösa, ha fått det sämre ekonomiskt. Det är också viktigt att komma ihåg att den relativa försämringen skett utifrån en lägre utgångsposition. Ett undantag är de deltidsarbetslösa som har klarat sig förhållandevis bra.

Men även om ekonomin är en central dimension av arbetet så fångar den inte allt. Anställningens karaktär och sociala position är annan aspekt som också är viktig för levnadsförhållandena. Vi har här mätt andelarna som har ohälsosamma arbeten15, som är överkvalificerade för sina arbetsuppgifter16 samt de intervjuades

15Ohälsosamma arbeten är sådana där man utsätts för gas, damm eller rök, alternativt har kontakt med giftiga ämnen, frätande syror eller explosiva ämnen.

16Respondentens utbildningsnivå har här kodats så att nio år eller mindre (endast grundskola) fått värdet 0, tio men inte tolv (2-årigt gymnasium) fått värde 1, tolv men inte femton (3- och 4-årigt gymnasium) värde 2, femton men inte nitton (grundläggande universitetsutbildning) värde 4, och nitton och därutöver (högre universitetsutbildning) värde 5. Arbetets utbildningskrav har kodats på motsvarande sätt och de vars utbildningsnivå överstiger arbetets krav har ansetts som överkvalificerade.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

socioekonomiska position17. I Tabell 5a ser vi att de ohälsosamma arbetena generellt sett tycks ha minskat under nittiotalet men att med undantag för de deltidsarbetslösa har arbetslösa i större utsträckning ohälsosamma arbeten än ej arbetslösa både 1991 och 2000. I Tabell 5b och bilagans Tabell A2 ser vi att det i stort sett inte heller är någon skillnad mellan gruppernas utveckling.

Arbetslösa är också, både 1991 och 2000, i större utsträckning överkvalificerade för sina arbetsuppgifter. Men andelarna överkvalificerade för sina arbetsuppgifter tycks, med undantag för de deltidsarbetslösa, minska under nittiotalet (Tabell 5a). Regressionsanalyserna indikerar emellertid att överkvalifikation blivit relativt sett vanligare bland samtliga grupper arbetslösa. Även om det endast är de med deltidsarbetslöshet som signifikant skiljer sig från de ej arbetslösa (Tabell 5b och appendix Tabell A2) så är sannolikheten att arbetslösa som grupp skall ha haft en utveckling motsvarande den bland de ej arbetslösa endast 0,06. Skillnaderna mellan de olika grupperna arbetslösa är dessutom bara signifikant i ett fall, så tendensen att de arbetslösa har fått sämre möjligheter att utnyttja sina kvalifikationer verkar vara generell.

17 Med socioekonomisk position avses här den s.k. socioekonomiska indelningen som är en rangordning av positioner på arbetsmarknaden. Vi har här arbetat med en version av skalan där ej facklärda arbetare haft värdet 10, facklärda arbetare värdet 20, lägre tjänstemän värdet 30, tjänstemän på mellannivå värdet 40 och högre tjänstemän och akademiker värdet 50. Eftersom detta är en ordinal rangordning har vi i regressionsanalysen använt oss av ordinal logistisk regression. Det kan diskuteras om det är korrekt att behandla facklärda arbetare som befinnande sig på en lägre position än lägre tjänstemän. En analys där dessa båda grupper slagits samman ger emellertid samma resultat som den som presenteras i Tabell 5b, dvs. de olika grupperna med lång och varaktigt arbetslöshet har släpat efter de ej arbetslösa och dem med kort arbetslöshet.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell 5a. Anställningsförhållanden per arbetslöshetskategori och år. Medelvärden (socioekonomisk position) och procent (övrigt). Gruppstorlek i kursivt

	Ohälsosamt		Över-kvalificerad		Socioekonomisk
		arbete			position
Kategori	1991	2000	1991	2000	1991	2000
Ej arbetslösa	39	35	27	21	30,3	32,2
	1 554	1 554	1 350	1 350	1 369	1 369
Kort	42	37	34	28	25,5	29,6
arbetslöshet	179	179	119	119	139	139
Lång öppen	58	54	38	32	24,6	24,5
arbetslöshet	89	89	69	69	87	87
Lång åtgärds-	48	35	27	25	25,9	26,1
arbetslöshet	79	79	56	56	69	69
Varaktig	62	58	44	33	20,8	21,8
arbetslöshet	45	45	36	36	49	49
Lång hel/deltids-	29	29	34	36	24,0	26,4
arbetslöshet	136	136	116	116	138	138
Varaktig deltids-	36	44	26	38	20,2	22,2
arbetslöshet	45	45	42	42	45	45
Totalt	40	36	28	24	28,6	30,5
	2 127	2 127	1 788	1 788	1 896	1 896

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Tabell 5b. Relativ förändring av anställningsförhållanden under perioden 1991–2000. Olika grupper av arbetslösa i förhållande till personer utan arbetslöshet

	Ohälsosamt Över-kvalificering Socioekonomisk
	arbete		position
Kort	1,07	1,21	0,07
arbetslöshet	(0,22)	(0,30)	(0,20)
Lång öppen	1,22	1,36	-0,74***
arbetslöshet	(0,39)	(0,46)	(0,21)
Lång åtgärds-	0,70	1,20	-0,66**
arbetslöshet	(0,22)	(0,48)	(0,30)
Varaktig	1,29	1,25	-0,72**
arbetslöshet	(0,47)	(0,56)	(0,34)
Lång hel/deltids-	0,98	1,86**	-0,37**
arbetslöshet	(0,26)	(0,48)	(0,19)
Varaktig deltids-	2,06*	2,51***	-0,53**
arbetslöshet	(0,85)	(0,89)	(0,27)
Pseudo R2	0,26	0,20	0,24
Antal observationer	1 932	1 782	1 896
* p = 0,1 ** p = 0,05	*** p = 0,01

Not: Beroende variabel i analyserna är värdet år 2000. Socioekonomisk position är analyserad med ordinal logistisk regression, övriga med binär logistisk regression. För de binära logistiska regressionerna redovisas odds-kvoter, annars regressionskoefficienter. Utöver de redovisade variablerna ingick även variablerna kön, ålder, utländsk bakgrund, bostadsort, socioekonomisk position samt den beroende variabeln mätt 1991 i analyserna. Standardfel inom parentes.

Precis som i de tidigare måtten är de arbetslösas socioekonomiska position lägre än för dem som inte var arbetslösa. 18 Även här gäller det för båda åren. Av Tabell 5a ser vi också att det för alla grupper sker något slags karriär som innebär att deras positioner blivit högre över tid. Trots detta visar analysen av den relativa förändringen i socioekonomisk ställning på de långtidsarbetslösas försämrade position. Jämfört med ej arbetslösa (och även jämfört med dem som endast upplevt kort arbetslöshet) så har samtliga grupper med lång arbetslöshet upplevt en relativ eftersläpning. De relativa positionerna på

18 I Tabell 5a anger vi medelvärdet för gruppernas socioekonomiska position. Då SEI-skalan endast anger rangordning hade kanske modalvärdet varit ett mer korrekt mått. Detta fångar emellertid inte de små förändringar som skett, och som vi ser spår av i regressionsanalysen, varför vi valt att presentera medelvärden.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

arbetsmarknaden har m.a.o. försämrats, dvs. arbetslösa som har fått nya jobb har halkat efter.

Detta verkar dock inte gått så långt att de i ännu högre grad än 1991 fått hälsovådliga arbeten. Trots detta kan arbetslösheten påverka hälsan, många studier har visat att arbetslöshet har ett samband med en försämrad fysisk och psykisk hälsa. Vi har här två mått på hälsan. Det första gäller det allmänna hälsotillståndet19 och det andra baserar sig på en fråga om man under det senaste året varit deprimerad20. Det mest uppseendeväckande med våra resultat är nog att för de här studerade individerna har hälsoläget under nittiotalet försämras för samtliga grupper. Eftersom vi analyserar en panel som blir åtta år äldre mellan 1991 och 2000 kanske vi egentligen registrerar den ökande sjukligheten som naturligt följer med stigande ålder. Vi har därför kontrollerat detta genom att jämföra grupper i samma åldersintervall 1991 och 2000. Resultatet visar att det faktiskt skett en viss försämring av hälsoläget om än inte lika stark som Tabell 6a pekar på.

Vid båda intervjutillfällena är det bara de med lång åtgärdsarbetslöshet och de varaktigt arbetslösa som tycks ha ett sämre allmänt hälsotillstånd än de som inte blev arbetslösa. Oavsett hur det förhåller sig med detta är det av intresse att i Tabell 6b och bilagan Tabell A3 se om det är några skillnader mellan utvecklingen för grupperna. Resultaten visar att den kraftiga försämringen för dem med lång åtgärdsarbetslöshet är den enda statistiskt säkerställda skillnaden mellan grupperna. Som grupp betraktat har dock de arbetslösa haft en entydigt sämre hälsoutveckling än de som inte varit arbetslösa (sannolikheten att de arbetslösa som grupp skall ha haft en utveckling motsvarande den bland de ej arbetslösa är även här bara 0,06).

Även depressioner tycks öka i den del av befolkningen vi följer under 1990-talet (Tabell 6a). Resultaten påminner om dem för det allmänna hälsotillståndet. År 1991 är det främst de som kommer att bli varaktigt arbetslösa som i större utsträckning än andra lider av depression. Arbetslöshetserfarenheterna gör att de med lång åtgärdsarbetslöshet främst försämrar sin psykiska hälsa, vilket också framgår av Tabell 6b och bilagans Tabell A3. Men även här är

19Baserat på frågan: ”Är ditt allmänna hälsotillstånd gott, dåligt, eller något däremellan?” De som svarade ”dåligt” eller ”något däremellan” har ansetts ha dålig hälsa.

20Individerna är klassificerade utifrån svaren på en fråga om subjektivt hälsa och inte utifrån någon klinisk definition av depression. Frågans formulering lyder: ”Har du under de senaste tolv månaderna haft depression, djup nedstämdhet?” De som svarat ”ja, lätt” eller ”ja, svår” har här betraktats som personer som har varit deprimerade.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

det så att arbetslösa som grupp betraktat har haft en otvetydigt sämre hälsoutveckling än de som inte varit arbetslösa. (Sannolikheten att de arbetslösa som grupp skall ha haft en utveckling motsvarande den bland de ej arbetslösa är här mindre än 0,01).

Tabell 6a. Ohälsa per arbetslöshetskategori och år. Procent. Gruppstorlek i kursivt

	Allmän ohälsa		Depression
Kategori	1991	2000	1991	2000
Ej arbetslösa	14	25	4	7
	1 788	1 788	1 788	1 788
Kort	15	25	6	10
arbetslöshet	255	255	255	255
Lång öppen	14	26	4	9
arbetslöshet	147	147	147	147
Lång åtgärds-	21	41	5	18
arbetslöshet	136	136	136	136
Varaktig	23	35	11	10
arbetslöshet	105	105	105	105
Lång hel/deltids-	12	26	7	10
arbetslöshet	191	191	191	191
Varaktig deltids-	8	21	4	4
arbetslöshet	52	52	52	52
Totalt	15	26	5	8
	2 674	2 674	2 674	2 674

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell 6b. Relativ förändring i ohälsa under perioden 1991–2000. Olika grupper av arbetslösa i förhållande till personer utan arbetslöshet

	Allmän ohälsa	Depression
Kort	0,98	1,41
arbetslöshet	(0,19)	(0,36)
Lång öppen	1,25	1,33
arbetslöshet	(0,31)	(0,42)
Lång åtgärds-	2,10*	2,84*
arbetslöshet	(0,49)	(0,78)
Varaktig	1,33	1,04
arbetslöshet	(0,36)	(0,43)
Lång hel/deltids-	1,26	1,02
arbetslöshet	(0,26)	(0,29)
Varaktig deltids-	0,85	0,45
arbetslöshet	(0,34)	(0,31)
Pseudo R2	0,16	0,08
Antal observationer	2 428	2 428
* p = 0,1 ** p = 0,05	***p = 0,01

Not: Beroende variabel i analyserna är värdet år 2000. Samtliga analyser genomförda med binär logistisk regression, för vilka odds-kvoter redovisas. Utöver de redovisade variablerna ingick även variablerna kön, ålder, utländsk bakgrund, bostadsort, socioekonomisk position samt den beroende variabeln mätt 1991 i analyserna. Standardfel inom parentes.

Ekonomin och anställningsförhållandena har alltså blivit sämre för arbetslösa, hälsan likaså. Vad kan detta tänkas betyda på ett samhälleligt plan? Diskussionen kring massarbetslöshetens betydelse och den eventuella uppkomsten av ett tvåtredjedelssamhälle handlar om skillnader mellan olika samhällsgrupper i graden av samhällelig organisering, politiskt engagemang och politiska attityder. Vi har här tagit med ett antal indikatorer som mäter politiska resurser: fackligt medlemskap, valdeltagande och aktiv meningsyttring. Vi har också med indikatorer som mäter subjektiv klasstillhörighet samt inställning till ojämlikhet. Dessa indikatorer kan kanske ses som minimimått på sina respektive områden. Fackföreningsanslutning speglar naturligtvis inte bara att man vill att ens intressen som anställd skall tas tillvara, en annan viktig aspekt är förmodligen kopplingen mellan arbetslöshetskassan och

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

medlemskapet i fackföreningen. På samma sätt finns det ju stora skillnader i politisk aktivitet som inte fångas upp av en fråga om röstning, men de flesta av dem som inte röstar är nog inte heller aktiva på annat sätt. Vi börjar med att analysera indikatorerna på politiska resurser.

Av Tabell 7a framgår att andelen fackligt anslutna 1991 var lägre i alla grupper som blev arbetslösa med undantag för de varaktigt deltidsarbetslösa, där hela 88 procent var anslutna. Utvecklingen under nittiotalet leder sedan till en något splittrad bild. Generellt minskar den fackliga anslutningen något i befolkningen. Men bland de arbetslösa är det bara i grupperna med kort arbetslöshet och med lång åtgärdsarbetslöshet som anslutningen i någon mån minskar medan den bland andra tycks öka. Andelen anslutna bland de varaktigt deltidsarbetslösa ligger 2000 på 90 procent vilket är i särklass den högsta anslutningsgraden.

När vi i Tabell 7b granskar utvecklingen med hjälp av regressionsanalys visar det sig emellertid att skillnaderna mellan de olika gruppernas förändringar är tämligen osäkra. Det är egentligen bara bland de korttidsarbetslösa och de med lång åtgärdsarbetslöshet som andelen medlemmar i fackföreningar kan sägas ha minskat något mer än bland dem som inte varit arbetslösa.

Valdeltagandet är överlag ganska högt (Tabell 7a). Även här finns det en viss skillnad så att de arbetslösa grupperna både år 1988 och 1998 har ett något lägre valdeltagande än de som inte varit arbetslösa. Vi ser också att varaktigt arbetslösa har det lägsta valdeltagandet även om det tycks öka en del mellan valen. Av regressionsanalysen i Tabell 7b framgår att det inte finns någon statistiskt säkerställd skillnad mellan de olika gruppernas förändringar av valdeltagandet.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell 7a. Politiska resurser per arbetslöshetskategori och år. Procent. Gruppstorlek i kursivt

	Fackligt medlemskap		Valdeltagande		Aktiv meningsyttring
Kategori	1991	2000	1988	1998	1991	2000
Ej arbetslösa	80	76	95	93	40	44
	1 787	1 787	1 745	1 745	1 790	1 790
Kort	67	65	89	93	34	38
arbetslöshet	255	255	251	251	255	255
Lång öppen	73	77	86	89	30	37
arbetslöshet	147	147	138	138	147	147
Lång åtgärds-	70	68	84	87	27	33
arbetslöshet	136	136	130	130	136	136
Varaktig	78	84	78	82	32	38
arbetslöshet	105	105	87	87	105	105
Lång hel/deltids-	78	80	90	88	41	44
arbetslöshet	190	190	180	180	191	191
Varaktig deltids-	88	90	86	94	25	46
arbetslöshet	52	52	51	51	52	52
Totalt	78	76	92	92	37	43
	2 672	2 672	2 582	2 582	2 676	2 676

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Tabell 7b. Relativ förändring av politiska resurser under perioden 1991–2000. Olika grupper av arbetslösa i förhållande till personer utan arbetslöshet

	Fackligt	Val-	Aktiv
	medlemskap	deltagande	meningsyttring
Kort	0,60**	1,42	0,79
arbetslöshet	(0,13)	(0,46)	(0,13)
Lång öppen	0,96	0,94	0,80
arbetslöshet	(0,29)	(0,30)	(0,18)
Lång åtgärds-	0,62*	1,08	0,69
arbetslöshet	(0,17)	(0,39)	(0,17)
Varaktig	1,39	0,76	0,94
arbetslöshet	(0,53)	(0,29)	(0,26)
Lång hel/deltids-	0,98	0,65	0,90
arbetslöshet	(0,25)	(0,19)	(0,18)
Varaktig deltids-	1,34	1,96	1,84*
arbetslöshet	(0,73)	(1,37)	(0,56)
Pseudo R2	0,25	0,14	0,24
Antal observationer	2 426	2 347	2 429
* p = 0,1 ** p = 0,05	***p = 0,01

Not: Beroende variabel i analyserna är värdet år 2000. Samtliga analyser är genomförda med binär logistisk regression, för vilka odds-kvoter redovisas. Utöver de redovisade variablerna ingår även variablerna kön, ålder, utländsk bakgrund, bostadsort, socioekonomisk position samt den beroende variabeln mätt 1991 i analyserna. Standardfel inom parentes.

Fackligt medlemskap och att rösta i allmänna val kan ses som grundläggande former för samhälleligt engagemang, men det är också intressant att veta hur många och vilka som mer aktivt uttrycker sina åsikter. Aktiv meningsyttring anger här om man någon gång deltagit i en offentlig demonstration eller personligen sökt påverka ett beslut i en samhällsfråga genom att kontakta en person i ansvarig ställning. Även här har arbetslösa i allmänhet lägre värden än de som inte varit arbetslösa. Ett undantag är de deltidsarbetslösa som har samma aktivitetsgrad som de som inte var arbetslösa. För alla grupper har andelen som varit aktiva ökat mellan 1991 och 2000 och av regressionsanalysen i Tabell 7b och bilagan Tabell A4 framgår att det inte finns någon större skillnad mellan gruppernas ökningar.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Slutligen riktar vi intresset mot några politiskt relevanta subjektiva mått, nämligen identifikation med arbetarklassen och syn på inkomstjämlikhet. Arbetslöshetens effekter på attityder kan tänkas gå i olika riktningar. Dels kan de arbetslösa radikaliseras vilket i det här fallet skulle innebära att man känner sig stå närmar arbetarklassen och förespråkar ett jämlikare samhälle. Men det är också möjligt att man istället menar att vi behöver ett ojämlikare samhälle. Under nittiotalet har ju t.ex. ökade inkomstskillnader ofta förespråkats som en lösning på den ekonomiska krisen och en förutsättning för att vi skall få ned arbetslösheten.

I den första frågan har respondenterna fått svara på i vilken utsträckning man känner samhörighet med olika sociala klasser. 21 Vi redovisar i Tabell 8a andelarna som känner samhörighet med arbetarklassen. I hela befolkningen var det 55 procent som 1991 kände samhörighet med arbetarklassen. Bland dem med kort arbetslöshet, lång öppen arbetslöshet och lång hel/deltidsarbetslöshet kände något färre eller 52 procent samhörighet med arbetarklassen. Bland varaktigt arbetslösa låg nivån på 60 procent. För samtliga grupper har andelarna som känner samhörighet med arbetarklassen ökat under nittiotalets ekonomiska kris. I Tabell 8b ser vi att ökningen varit starkast bland varaktigt arbetslösa och bland varaktigt deltidsarbetslösa. Av bilagans Tabell A5 framgår det vidare att dessa grupper vidare har haft en starkare förändring än flera av de andra arbetslösa grupperna. Tar man samtliga grupper arbetslösa som en helhet verkar samhörigheten med arbetarklassen ha ökat mer än bland ej arbetslösa, sannolikheten att utvecklingen skall ha varit densamma är här 0,08.

21 Frågan lyder: ”Man talar ju ibland om att det finns olika sociala grupper eller samhällsklasser, t.ex. arbetarklass, medelklass och övre medelklass. Känner du någon samhörighet med A. Arbetarklassen, B. Medelklassen, C. Övre medelklassen?” Vi har slagit samman alternativen ”mycket stor samhörighet” och ”ganska stor samhörighet” och redovisar svaren som gäller arbetarklassen.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Tabell 8a. Klassidentifikation och syn på inkomstskillnader per arbetslöshetskategori och år. Procent. Gruppstorlek i kursivt

	Samhörighet med		Positiv till låga
	arbetarklassen		inkomstskillnader
Kategori	1991	2000	1991	2000
Ej arbetslösa	55	60	50	47
	1 762	1 762	1 773	1 773
Kort	52	60	52	53
arbetslöshet	251	251	253	253
Lång öppen	52	62	49	60
arbetslöshet	145	145	146	146
Lång åtgärds-	57	60	47	57
arbetslöshet	136	136	136	136
Varaktig	60	74	55	61
arbetslöshet	100	100	104	104
Lång hel/deltids-	52	62	67	63
arbetslöshet	190	190	190	190
Varaktig deltids-	57	76	58	62
arbetslöshet	51	51	52	52
Totalt	55	61	51	51
	2 635	2 635	2 654	2 654

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell 8b. Relativ förändring av klassidentifikation och syn på inkomstskillnader under perioden 1991–2000. Olika grupper av arbetslösa i förhållande till personer utan arbetslöshet

	Samhörighet med	Positiv till låga
	arbetarklassen	löneskillnader
Kort	1,02	1,39**
arbetslöshet	(0,16)	(0,23)
Lång öppen	1,14	1,99***
arbetslöshet	(0,24)	(0,43)
Lång åtgärds-	0,91	1,86***
arbetslöshet	(0,20)	(0,44)
Varaktig	2,06**	1,61*
arbetslöshet	(0,62)	(0,40)
Lång hel/deltids-	1,21	1,44*
arbetslöshet	(0,23)	(0,28)
Varaktig deltids-	2,29**	1,50
arbetslöshet	(0,90)	(0,47)
Pseudo R2	0,14	0,18
Antal observationer	2 399	2 414
* p = 0,1 **p =0,05	***p = 0,01

I Tabell 8a återges svaren på frågan om hur man ställer sig till att satsa på ett samhälle där inkomstskillnaderna är små. I början av nittiotalet verkar de flesta av dem som sedan skulle bli arbetslösa vara något positivare eller lika positiva till små inkomstskillnader som dem som inte kom att bli arbetslösa. Nittiotalet innebar sedan en polarisering så att andelen positiva till små inkomstskillnader minskar bland dem som inte varit arbetslösa och tvärtom ökar bland dem med arbetslöshetserfarenhet. Regressionsanalysen i Tabell 8b visar att de som är positiva till låga inkomstskillnader har blivit fler i samtliga grupper av arbetslösa relativt de ej arbetslösa. Resultaten i bilagans Tabell A5 indikerar också att det egentligen inte är några stora skillnader inom gruppen arbetslösa. Slutsatsen blir att arbetslösheten i det här avseendet radikaliserat de arbetslösa

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

men att det är svårt att se skillnader mellan olika kategorier arbetslösa.

2.7Massarbetslöshetens omfattning och effekter under nittiotalet

Nittiotalet kommer att bli ihågkommet som ett omvälvande decennium. Efterkrigstidens långa period av full sysselsättning bröts av en allvarlig ekonomisk kris som skulle komma att kasta ut stora delar av befolkningen i arbetslöshet. Nästan 40 procent av dem som befann sig i arbetsför ålder år 1991 skulle komma att direkt drabbas av nittiotalets massarbetslöshet, vilket motsvarar ungefär 1 800 000 personer i befolkningen.

Arbetslösheten fördelades inte lika mellan de drabbade. För ungefär en tredjedel av de arbetslösa blev det bara en enstaka period på några månader, men för drygt 40 procent skulle heltidsarbetslöshet bli en återkommande upplevelse som för en del kunde vara i flera år. Drygt var fjärde var deltidsarbetslös och ofta under flera år. Tre av fyra arbetslösa tog endast i begränsad utsträckning del i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, medan var fjärde arbetslös kan sägas ha pendlat mellan åtgärder och arbetslöshet. Männen dominerade bland de heltidsarbetslösa medan nio av tio av dem som under långa perioder fastnade i deltidsarbetslöshet var kvinnor. De som stod längst ned på den sociala skalan drabbades värst. Bland dem som i åratal pendlade mellan öppen arbetslöshet och åtgärder var mer än var tredje arbetare utan fackutbildning men endast fem procent var högre tjänstemän. Arbetslösa invandrare hade stora problem att finna ett nytt arbete. Var tredje av de varaktigt arbetslösa var av utländsk härkomst jämfört med åtta procent bland de som lyckades undvika arbetslösheten.

Arbetslösheten försämrade den ekonomiska tryggheten för dem som redan från början hade det sämst ställt. Vid inledningen på nittiotalet hade de som senare skulle bli arbetslösa lägre löner, saknade oftare kontantmarginaler och hade oftare hushållsekonomiska problem än dem som skulle komma att undvika arbetslösheten. Massarbetslösheten vidgade sedan de ekonomiska klyftorna. Reallönerna släpade efter för dem som upplevt arbetslösheten, den sociala karriären bromsades upp och relativt fler fick ekonomiska problem.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Samma mönster upprepade sig för arbetsförhållandena. De som hade sämst arbetsförhållanden blev i första hand arbetslösa och även om ohälsosamma arbeten under nittiotalet minskade i hela befolkningen bestod skillnaderna från 1991.

Många studier har visat att de med sämst hälsa har en större risk att bli arbetslösa och att hälsan sedan blir än sämre på grund av arbetslösheten. Vi får samma resultat. De med den längsta arbetslöshetserfarenheten hade sämst hälsa både 1991 och 2000. Hälsan försämrades också för de arbetslösa och mest för dem med lång arbetslöshet.

Många arbetslösa kan naturligtvis känna sig svikna av samhället. Man berövas möjligheten att genom arbete skapa sin försörjning. Besvikelsen kan leda till att man vill engagera sig i ekonomiska och politiska frågor men den kan också leda till att man drar sig undan samhällslivet och känner sig främmande inför utvecklingen.

Arbetslösheten kan också påverka attityderna till de sociala förhållandena. I nittiotalets debatt om arbetslösheten var det många som hävdade att en för stor jämlikhet, till exempel små löneskillnader, var en del av problemet, att en ökad ojämlikhet skulle öka incitamenten att söka arbete. En del menade att fler låglönearbeten kunde leda till att arbetslösa fick jobb. Sådana tankegångar kan naturligtvis också finnas bland dem som upplevt arbetslöshet. Men man kan också tänka sig att de som upplevt arbetslösheten vill ha ett jämlikare samhälle. Vi har ju sett att arbetslösheten främst drabbade dem med den lägsta levnadsstandarden.

De politiska resurserna mätta som fackligt medlemskap, valdeltagande och aktiva meningsyttringar är överlag höga i Sverige. Åtta av tio som inte skulle bli arbetslösa var 1991 fackligt anslutna. De arbetslösa grupperna låg, med undantag för de varaktigt deltidsarbetslösa, på lägre nivåer. Även om några grupper av arbetslösa avviker, så är det svårt att se någon generell tendens i utvecklingen av fackligt medlemskap inom olika grupper. Utvecklingen är ungefär likadan för valdeltagandet mellan 1988 och 1998. De kvinnodominerade grupperna av deltidsarbetslösa sticker dock av med en stor andel medlemmar i facket och likaså ett ganska högt valdeltagande.

Om de mer traditionella och grundläggande sätten att engagera sig minskar eller ligger stilla förhåller det sig tvärtom med aktiva meningsyttringar i demonstrationer och direkta kontakter med beslutsfattare. Här är det istället en tydlig ökning för alla grupper. De arbetslösa grupperna ligger dock på en lägre nivå än de som

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

undvek arbetslösheten. Det är möjligt att det skett en viss förskjutning från ett traditionellt engagemang till mer spontana former av meningsyttring. Men man bör också beakta att organisationsgraden och valdeltagandet ligger på mycket höga nivåer och att det därför finns mindre utrymme för märkbara ökningar. När det gäller aktiva meningsyttringar finns det mycket mera utrymme för förändringar.

Utvecklingen under nittiotalet tycks ha lett till att en ökande andel av befolkningen kommit att känna en större samhörighet med arbetarklassen. Förändringen har varit särskilt stark bland dem med lång arbetslöshet. När det gäller attityder till inkomstskillnader håller det på att uppstå en tydlig spricka i befolkningen. De arbetslösa har blivit mer positiva till låga inkomstskillnader medan det förhåller sig tvärtom för dem som inte förlorade sina jobb. De arbetslösa har inte blivit passiviserade och de har politiskt radikaliserats. I den stundtals intensiva amerikanska och europeiska debatten har farhågor väckts att långtidsarbetslösheten kan komma att åtföljas av uppkomsten av en socialt och politiskt passiviserad underklass. Våra resultat indikerar att detta under 1990-talet i alla fall inte har hänt i Sverige.

Nittiotalet har sammanfattningsvis inneburit att mycket stora delar av befolkningen någon gång direkt drabbats av arbetslöshet. Mellan 10 och 20 procent av de arbetslösa har varit utan jobb i flera år och dessa grupper riskerar att bli långvarigt socialt marginaliserade. Arbetslösheten har främst drabbat de redan sämst ställda och den har på flera områden vidgat sociala skillnader. De sociala förändringarna har inte lett till politisk likgiltighet och passivitet. Tvärtom ser vi ett stabilt och i viss mån ökande politiskt engagemang parallellt med en radikalisering av attityderna bland de arbetslösa. Bland dem som slapp undan arbetslösheten ser det ut att vara en attitydförskjutning i motsatt riktning. Om nittiotalets utveckling fortsätter riskerar vi allt större sociala skillnader och en politisk polarisering där arbetslösheten utgör en avgörande skiljelinje.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Referenser

Abrahamson, P. 1995. “Social Exclusion in Europe: Old Wine in New Bottles?”, Druzboslovne Razprave, 11: 119–136.

Ackum Agell, S., A. Björklund & A. Harkman, 1995. “Unemployment Insurance, Labour Market Programmes and Repeated Unemployment in Sweden”, Swedish Economic Policy Review, 2: 101–128.

Akerlof, G. A. & B. G. Main, 1980. ”Unemployment Spells and Unemployment Experience”, American Economic Review, 70: 885–893.

Akerlof, G. A. & B. G. Main, 1981. ”An Experience-weighted Measure of Employment and Unemployment Durations”,

American Economic Review, 71: 1003–1011.

Alm, S. 2001. The Resurgence of Mass Unemployment. Studies on Social Consequences of Joblessness in Sweden in the 1990s.

Stockholm: Institutet för social forskning.

AMS, 2000. Definitioner inom AMV:s statistik. Kort historik över ett urval av våra begrepp. Uin 2000:3. Stockholm: Arbetsmarknadsstyrelsen.

Clark, K. B. & L. H. Summers, 1979. “Labor Market Dynamics and Unemployment: a Reconsideration”, Brookings Papers on Economic Activity, 1: 13–60.

Fritzell, J. & O. Lundberg, 1993. Ett förlorat eller förlovat årtionde?

Stockholm: Institutet för social forskning.

Gonäs, L. 1991. Industriomvandling i välfärdsstaten. Forskningsrapport 62, Arbetslivcentrum.

Hall, R. E. 1970. ”Why is the Unemployment Rate so High at Full Employment?”, Brookings Papers on Economic Activity, 3: 369– 402.

Hall, R. E. 1972. ”Turnover in the Labor Force”, Brookings Papers on Economic Activity, 3: 709–756.

Jahoda, M., P. F. Lazarsfeld & H. Zeisel, 1971. Marienthal: the Sociography of an Unemployed Community. Chicago: Aldine, Atherton.

Johansson, S. 1979. Mot en teori för social rapportering. Stockholm: Institutet för social forskning.

Korpi, T. 1997. “Is Utility Related to Employment Status? Em- ployment, Unemployment, Labor Market Policies, and Subjective Well-being among Swedish Youth”, Labour Economics, 4: 125–147.

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Korpi, T. 2001. “Accumulating Disadvantage: Longitudinal Analyses of Unemployment and Physical Health in a Representative Sample of the Swedish Population”, European Sociological Re- view, 17: 1–19.

Korpi, W. 1995. Arbetslöshet och arbetslöshetsförsäkring: en studie bland arbetslöshetskassornas medlemmar. EFA-rapport 35. Stockholm: EFA, Arbetsmarknadsdepartementet.

Machin, S. & A. Manning, 1999. ”The Causes and Consequences of Longterm Unemployment in Europe”, i Ashenfelter O. & D. Card (red.), Handbook of Labor Economics. Amsterdam: Elsvier.

Myrdal, G. 1963. Amerikas väg – en uppfordran till överflödssamhället. Stockholm: Rabén & Sjögren.

Perry, G. L. 1972. ”Unemployment Flows on the US Labor Market”, Brookings Papers on Economic Activity, 2: 245–278.

Schettkat, R. (red.), 1996. The Flow analysis of Labour Markets. London: Routledge.

Stenberg, S.-Å. 1998. “Unemployment and Economic Hardship: a Combined Macroand Micro-level Analysis of the Relationship Between Unemployment and Means-tested Social Assistance in Sweden”, European Sociological Review, 14: 1–13.

Wilson, W. J. 1978. The Declining Significance of Race Blacks and Changing American Institutions. Chicago: University of Chicago Press.

Wilson, W. J. 1987. The Truly Disadvantaged: The Inner City, the Underclass, and Public Policy. Chicago: University of Chicago Press.

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Appendix

Tabell A1. Sannolikheten att olika gruppers utveckling mellan 1991 och 2000 är lika. (Jämför Tabell 4b)

	Ej	Kort	Lång	Lång	Varaktig	Lång
	arbetslösa	arbetsl.	öppen	åtgärds-	arbetsl.	hel/deltids-
			arbetsl.	arbetsl.		arbetsl.

Real bruttotimlön
Kort	0,44
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,00	0,00
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,01	0,07	0,61
Varaktig arbetslöshet	0,04	0,25	0,15	0,49
Lång hel/deltids-	0,00	0,10	0,06	0,42	0,95
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,50	0,29	0,00	0,01	0,05	0,01
arbetslöshet
Ingen kontantmarginal
Kort	0,04
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,07	0,92
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,00	0,02	0,05
Varaktig arbetslöshet	0,00	0,00	0,01	0,37
Lång hel/deltids-	0,00	0,05	0,11	0,58	0,15
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,98	0,32	0,31	0,01	0,00	0,03
arbetslöshet
Ekonomiska problem
Kort	0,18
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,38	0,89
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,04	0,43	0,42
Varaktig arbetslöshet	0,00	0,01	0,02	0,10
Lång hel/deltids-	0,00	0,06	0,09	0,37	0,37
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,15	0,57	0,54	0,97	0,19	0,47
arbetslöshet

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Tabell A2. Sannolikheten att olika gruppers utveckling mellan 1991 och 2000 är lika. (Jämför Tabell 5b)

	Ej	Kort	Lång	Lång	Varaktig	Lång
	arbetslösa	arbetsl.	öppen	åtgärds-	arbetsl.	hel/deltids-
			arbetsl.	arbetsl.		arbetsl.
Ohälsosamt arbete
Kort	0,87
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,54	0,66
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,27	0,30	0,21
Varaktig arbetslöshet	0,48	0,59	0,90	0,20
Lång hel/deltids-	0,94	0,86	0,59	0,40	0,53
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,08	0,13	0,31	0,04	0,39	0,11
arbetslöshet
Överkvalificering
Kort	0,45
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,35	0,76
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,66	0,98	0,80
Varaktig arbetslöshet	0,62	0,94	0,87	0,94
Lång hel/deltids-	0,02	0,20	0,44	0,34	0,43
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,01	0,08	0,20	0,16	0,21	0,48
arbetslöshet
Socioekonomisk position
Kort	0,72
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,00	0,00
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,03	0,04	0,82
Varaktig arbetslöshet	0,04	0,04	0,96	0,88
Lång hel/deltids-	0,05	0,10	0,18	0,41	0,36
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,05	0,07	0,54	0,75	0,66	0,62
arbetslöshet

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell A3. Sannolikheten att olika gruppers utveckling mellan 1991 och 2000 är lika. (Jämför Tabell 6b)

	Ej	Kort	Lång	Lång	Varaktig	Lång
	arbetslösa	arbetsl.	öppen	åtgärds-	arbetsl.	hel/deltids-
			arbetsl.	arbetsl.		arbetsl.
Allmän ohälsa
Kort	0,91
arbetslöshet
Lång öppen	0,35	0,40
arbetslöshet
Lång åtgärds-	0,00	0,01	0,11
arbetslöshet
Varaktig arbetslöshet	0,29	0,33	0,86	0,18
Lång hel/deltids-	0,26	0,34	0,98	0,09	0,87
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,68	0,74	0,39	0,04	0,33	0,36
arbetslöshet
Depression
Kort	0,18
arbetslöshet
Lång öppen	0,37	0,87
arbetslöshet
Lång åtgärds-	0,00	0,04	0,05
arbetslöshet
Varaktig arbetslöshet	0,92	0,50	0,62	0,03
Lång hel/deltids-	0,94	0,36	0,52	0,00	0,97
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,24	0,11	0,14	0,01	0,27	0,25
arbetslöshet

Massarbetslöshetens Sverige

SOU 2001:53

Tabell A4. Sannolikheten att olika gruppers utveckling mellan 1991 och 2000 är lika. (Jämför Tabell 7b)

	Ej	Kort	Lång	Lång	Varaktig	Lång
	arbetslösa	arbetsl.	öppen	åtgärds-	arbetsl.	hel/deltids-
			arbetsl.	arbetsl.		arbetsl.
Fackligt medlemskap
Kort	0,02
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,88	0,20
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,08	0,94	0,27
Varaktig arbetslöshet	0,38	0,05	0,42	0,07
Lång hel/deltids-	0,95	0,12	0,94	0,20	0,43
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,59	0,16	0,58	0,20	0,96	0,60
arbetslöshet
Valdeltagande
Kort	0,28
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,86	0,33
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,84	0,53	0,77
Varaktig arbetslöshet	0,47	0,18	0,64	0,49
Lång hel/deltids-	0,14	0,04	0,36	0,24	0,72
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,34	0,67	0,33	0,43	0,22	0,13
arbetslöshet
Aktiv meningsyttring
Kort	0,17
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,32	0,95
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,14	0,65	0,64
Varaktig arbetslöshet	0,81	0,59	0,65	0,41
Lång hel/deltids-	0,60	0,61	0,69	0,40	0,90
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,04	0,01	0,02	0,01	0,09	0,04
arbetslöshet

SOU 2001:53

Massarbetslöshetens Sverige

Tabell A5. Sannolikheten att olika gruppers utveckling mellan 1991 och 2000 är lika. (Jämför Tabell 8b)

	Ej	Kort	Lång	Lång	Varaktig	Lång
	arbetslösa	arbetsl.	öppen	åtgärds-	arbetsl.	hel/deltids-
			arbetsl.	arbetsl.		arbetsl.
Samhörighet med arbetarklassen
Kort	0,89
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,54	0,66
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,68	0,66	0,45
Varaktig arbetslöshet	0,02	0,03	0,10	0,02
Lång hel/deltids-	0,31	0,46	0,82	0,31	0,12
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,03	0,05	0,11	0,04	0,83	0,13
arbetslöshet
Positiv till låga inkomstskillnader
Kort	0,05
arbetslöshet
Lång öppen arbetslöshet	0,00	0,16
Lång åtgärds-arbetslöshet	0,01	0,29	0,81
Varaktig arbetslöshet	0,06	0,60	0,49	0,66
Lång hel/deltids-	0,06	0,87	0,24	0,39	0,72
arbetslöshet
Varaktig deltids-	0,19	0,82	0,44	0,58	0,86	0,91
arbetslöshet

3 Har jobben blivit bättre?

En analys av arbetsinnehållet under tre decennier

Carl le Grand, Ryszard Szulkin och Michael Tåhlin

3.1Inledning1

Den offentliga diskussionen om utvecklingen av arbetets karaktär har länge varit intensiv. Vid varje given tidpunkt tycks det för många bedömare vara frestande att se just den nuvarande perioden som en dramatisk omvälvningstid. I den samtida debatten brukar tre typer av förändringar ofta nämnas, och inte sällan tas för givna. För det första hävdas det att arbetets genomsnittliga kvalifikationsnivå har stigit påtagligt, så att arbetsgivarnas efterfrågan på kvalifikationer överstiger vad arbetskraften har att erbjuda. Därför anses lågutbildade personer ha svårt att få fäste på arbetsmarknaden och lönepremien till kvalificerad arbetskraft stiger av samma förmodade orsak. För det andra antas intensiteten och den mentala anspänningen i arbetet ha tilltagit, med stressrelaterade symptom som följd bland många arbetstagare särskilt inom kvinnodominerade serviceyrken, företrädesvis i den offentliga sektorn. För det tredje sägs banden mellan arbetsgivare och anställda ha försvagats, så att lösa förbindelser kommit att dominera i arbetslivet på bekostnad av gårdagens långsiktiga anställningsrelationer.

I det här kapitlet ger vi först en bakgrund till diskussionen om arbetets utveckling under senare år. Därefter genomför vi empiriska analyser för att undersöka riktigheten i de föreställningar som vi kort berörde ovan. Vi börjar med att studera kvalifikationskravens förändring, övergår sedan till att analysera samspelet mellan mentala arbetskrav och beslutsutrymme, och avslutar med en analys av anställningsstabilitetens utveckling. Undersökningsperioden sträcker sig bakåt i tiden till 1968 eller 1974, men vi koncentrerar oss på den senare tidens utveckling, i synnerhet 1990-talet.

1 Tack till Christofer Edling, Walter Korpi, Henrik Tham och bokens redaktörer för värdefulla kommentarer på en tidigare version av kapitlet.

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

3.2Kvalifikationsnivå och arbetsintensitet

Ekonomiska och teknologiska faktorer, i samspel med arbetsmarknadens institutionella egenskaper, tenderar att driva utvecklingen av såväl arbetsinnehåll som löner (se t.ex. National Research Council 1999). Efterfrågan på arbetskraft uppstår till följd av efterfrågan på de varor och tjänster som arbetskraften producerar. För att förstå hur arbetets karaktär förändras blir det därför viktigt att ta hänsyn till hur produktmarknaderna förändras. Arbetets karaktär är vidare intimt sammankopplad med teknologi. Arbete är de processer genom vilka människor omvandlar insatta resurser till utfall (varor eller tjänster). Teknologi är de medel som utnyttjas i denna omvandling. Historiskt har därför teknologiska framsteg haft genomgripande effekter på arbetsplatsers organisation och på hur arbetet utförs.

Teknologisk utveckling och förändringar av efterfrågan på varor och tjänster kan ha två typer av effekter på arbetets karaktär. För det första kan nya yrken och branscher uppstå eller expandera medan vissa existerande yrken och branscher kan minska i utbredning eller försvinna. Vid sidan av denna strukturella omvandling kan, för det andra, kvalifikationskraven inom befintliga yrken och branscher förändras. En del av denna förändring kan beskrivas som uppgradering eller nedgradering av kvalifikationskraven, medan en annan del snarare kan ses som omkvalificering utan någon tydlig nivåförändring.

Under efterkrigstidens första decennier var de flesta bedömare överens om att arbetet tenderade att bli alltmer kvalificerat över tiden, till stor del som en konsekvens av ekonomisk tillväxt och teknologiska framsteg. Denna s.k. uppgraderingstes drevs t.ex. av ekonomen Clark Kerr och hans medarbetare i den mycket inflytelserika boken Industrialism and Industrial Man (Kerr m.fl. 1960). Liknande tankar framfördes vid samma tid av bland andra sociologen Talcott Parsons (se t.ex. Parsons 1960). Perspektivet kulminerade i början av 1970-talet, just före den första oljekrisen, med sociologen Daniel Bells vision av det kommande post-industriella samhället (Bell 1973).

Som en skarp reaktion på de dominerande föreställningarna om en trendmässig uppgradering formulerade Harry Braverman (1974) en närmast motsatt tes i en analys som kom att få stor betydelse för senare forskning och debatt om arbetslivets förändring. I anslutning till det perspektiv på den fortgående arbetsdelningen under

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

kapitalismen som Marx hade skisserat ett sekel tidigare, hävdade han att arbetets kvalifikationsnivå uppvisat en sjunkande tendens ända in i våra dagar, och även fortsättningsvis kommer att göra så. Empiriskt vilade dock Bravermans tes på lös grund, vilket så småningom bidrog till att försvaga denna forskningsriktning. Under 1980-talet fick i stället tankarna om en höjning av arbetets kvalifikationsnivå förnyad kraft, särskilt genom analyser som tycktes påvisa att industriarbetet befann sig i omvandling från rutinarbete till mer intellektuellt krävande uppgifter. Detta var temat i två betydelsefulla böcker från decenniets mitt, The Second Industrial Divide (1984) av Michael Piore och Charles Sabel och Das Ende der Arbeitsteilung? (1984) av Horst Kern och Michael Schumann.

I den nyare forskningslitteraturen råder det i stort sett enighet om vilka ekonomiska och teknologiska faktorer av betydelse för arbetsliv och arbetsmarknad som har förändrats på ett påtagligt sätt under 1980- och 1990-talen (se t.ex. översikterna i Gallie m.fl. 1998 och National Research Council 1999). Vad gäller ekonomiska faktorer är det framför allt tre trender som är viktiga att fästa avseende vid. För det första har den internationella handeln med varor, tjänster och kapital ökat, dvs. vi bevittnar vad som brukar kallas globalisering. En viktig innebörd av globaliseringen för arbetsmarknadens vidkommande är att efterfrågan på okvalificerad arbetskraft i de västliga industriländerna har fallit, eftersom sådan arbetskraft och därmed de varor den producerar kan köpas billigare utanför de rika ländernas krets. En annan konsekvens av globaliseringen är att tidshorisonten för ekonomisk utvärdering av många verksamheter har krympt till följd av hårdnande konkurrens och flyktigare investeringskapital. För det andra antas ofta att preferenserna hos västvärldens konsumenter har förändrats, i riktning mot mer diversifierade varor och tjänster anpassade till enskilda kunders eller klienters individuella önskemål. Detta brukar beskrivas som att marknaden för massproducerade varor och tjänster har försvagats till förmån för mer sofistikerade produkter. För det tredje antas också preferenserna hos löntagarna i de rikare länderna ha utvecklats. Färre människor än tidigare är beredda att acceptera monotona eller fysiskt riskabla arbeten. Många kräver mer av eget inflytande i arbetet, eller större sociala kontaktytor. En gemensam bakgrund till förändringen i önskemål och intressen hos konsumenter och löntagare är att de yngre generationer som vuxit upp under senare decennier är mer välutbildade än de flesta av sina föregångare. De är också på vissa sätt mer erfarna, t.ex. av interna-

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

tionella och digitala miljöer. På grund av sitt större humankapital tenderar yngre människor att ställa högre krav än tidigare generationer, både i sina val av varor och service och i sina val av yrke och arbetsuppgifter (konsumenter och löntagare är naturligtvis i stor utsträckning samma personer).

Den viktigaste teknologiska utvecklingen under senare år är de förändringar och nya möjligheter som spridningen av avancerad informationsteknik har inneburit. Det är långtifrån bara en fråga om att fler personer än tidigare använder datorer under en stor del av sin arbetstid, och kanske på grund av detta blir mer produktiva. Mer fundamentalt är att informationsteknologiska framsteg möjliggör stora arbetsorganisatoriska förändringar. Många enkla arbetsuppgifter, inom såväl tillverkning som service, kan helt eller delvis automatiseras med hjälp av datorer. Vidare kan många arbetsprocesser effektiviseras via datoranvändning. Ett omtalat exempel är övergången till s.k. just-in-time-produktion inom delar av tillverkningsindustrin. Denna produktion kännetecknas av att lager och buffertar minimeras till omfattningen, dels för att frigöra kapital och dels för att blottlägga ineffektiva länkar i produktionskedjan. Ett sådant system ställer mycket höga krav på informationshantering, och skulle knappast vara möjligt att använda i större skala utan omfattande datorstöd. Genom att just-in-time- systemet utformas i syfte att på ett effektivare sätt kunna stampa ut luftfickor ur organisationen, kan också arbetets intensitet antas öka.

I en ekonomisk studie av omvandlingen från tayloristisk arbetsdelning till ett mera holistiskt perspektiv på arbetsprocessen, knyter Lindbeck och Snower (2000) samman trådarna från tidigare forskning och analyserar betydelsen av arbetsgivarnas incitament för ett visst produktionskoncept. Enligt författarna har förskjutningar i incitamentsstrukturer skett under senare år, så att den ekonomiska avkastningen från specialisering minskar, medan avkastningen för jobbutvidgning och mångkunnighet ökar. Bland drivkrafterna bakom denna process nämns teknologiska framsteg, förändringar i anställdas humankapital och preferenser. IT-revolu- tionen, införandet av programmerbara maskiner med breda användningsområden samt höjda utbildningsnivåer hos personalen medför att arbetsgivarnas avkastning från nya organisationslösningar ökar. Det moderna fysiska och mänskliga kapitalet är mest produktivt om det används i flexibla organisationsformer som ersätter hierarkisk arbetsdelning med självstyrande arbetsgrupper

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

vars ansvar sträcker sig över vitt definierade arbetsområden med en mångfald självständiga, kvalificerade arbetsuppgifter.

En alternativ strömning inom arbetslivsforskningen härrör ur den kritiska tradition som etablerades i kölvattnet av Bravermans (1974) analys av arbetets degradering. Denna strömning lever vidare som en motpol till flexibiliseringsoptimisternas positiva syn på arbetslivets utveckling (Smith 1997 ger en översikt av denna litteratur). Kritikerna förnekar inte att marknaderna internationaliseras och att teknologierna utvecklas, men menar att det ökade omvandlingstrycket främst leder till nedskärningar av produktionskostnaderna. Produktivitetsvinster uppnås inte genom att uppgradera de anställdas kvalifikationer, utan genom att med hjälp av tekniska och organisatoriska innovationer höja arbetsintensiteten. Jobbutvidgning, en av de centrala förändringar som flexibiliseringsentusiasterna förespråkar, innebär i många fall just att arbetet intensifieras. I en värld av globaliserad konkurrens där arbetsgivare jagar konkurrensfördelar genom kostnadssänkningar, tvingas allt färre anställda göra allt mer med krympande resurser (Smith 1997).

Bland ekonomer myntades under 1990-talet uttrycket ”skillbiased technological change” (se t.ex. Machin 1994) för att beskriva hur teknologisk utveckling bidrar till en förändring av kvalifikationskraven i arbetslivet. Detta uttryck kan generaliseras. För det första är det, som vi sett, inte bara teknologiska utan även ekonomiska faktorer som kan tänkas påverka arbetets kvalifikationsnivå. För det andra är det inte bara kvalifikationskraven som påverkas av ekonomiska och teknologiska faktorer, utan även prestationskraven i övrigt, särskilt arbetets intensitet. Green (2000) använder termen ”effort-biased technological change” för att uttrycka en liknande tanke. Flertalet av de drivkrafter bakom en höjning av arbetets kvalifikationsnivå som vi urskilt ovan, kan även antas driva upp såväl takten i arbetet som möjligheterna för enskilda arbetstagare att påverka arbetstakten. Detta skulle tendera att öka den mentala anspänningen i arbetet, eller med andra ord den negativa stressen, i enlighet med den modell av krav och kontroll i arbetet som utvecklats av Robert Karasek (1979; se även Karasek och Theorell 1990). Hårdnande konkurrens, krympande ekonomiska verksamhetsramar och kortsiktigare utvärderingar av arbetets resultat, liksom en ökad användning av informationsteknik, kan alla vara betydelsefulla faktorer i detta avseende. En ökad arbetsintensitet kan också bli följden av en flexibilisering av anställningskontraktet, ett fenomen som vi diskuterar i nästa avsnitt.

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

3.3Anställningskontraktets karaktär och varaktighet

Ett centralt tema i forskningen om arbetslivets förändring är att en uppluckring av traditionella arbetskontrakt antas ha skett under trycket av en hårdnande konkurrens och alltmer kortsiktiga ekonomiska förutsättningar. Enligt detta perspektiv försöker arbetsgivarna, för att anpassa sig till nya ekonomiska villkor, skapa mer flexibla anställningsformer. Relationen mellan ledning och anställda blir av mer tillfällig karaktär, så att arbete byts mot lön utan att långsiktiga och ömsesidiga beroendeförhållanden mellan aktörerna behöver uppstå. De interna arbetsmarknadernas stabila och avskärmade anställningssystem, som under lång tid präglade arbetslivet för en stor andel av alla löntagare, ersätts gradvis av öppna, konkurrensutsatta positioner (Sørensen 2000). Därmed kommer arbetsmarknaden alltmer att likna de auktionsmarknader som analyseras i konventionell neoklassisk ekonomisk teori, där långsiktiga kontrakt utgör undantag snarare än regel.

Denna förändring uppfattas av många som entydigt negativ för löntagarna. Flexibiliteten introduceras på arbetsgivarnas villkor, inte på de anställdas (Rubin 1995). Även om hypotesen att stabila anställningskontrakt håller på att ersättas av mer öppna anställningsrelationer stämmer, är det inte givet vad en sådan förändring innebär för olika kategorier av anställda. För vissa grupper av välutbildade anställda, med kunskap och erfarenhet som efterfrågas på den externa arbetsmarknaden, kan relativt täta arbetsgivarbyten utgöra ett led i en strategi för uppåtriktad karriärrörlighet. I stället för att välja en karriärutveckling genom att gradvis ackumulera kunskaper inom samma arbetsorganisation, kan strategin vara att systematiskt samla erfarenheter hos olika arbetsgivare, dvs. att ”positionera sig inom ett nätverk av möjligheter snarare än att paralysera sig inom ett visst jobb” (citatet är Bill Gates motto återgivet i Sennett 1998:62). Stabila arbetskontrakt behöver inte utgöra en nödvändig förutsättning för en arbetslivskarriär. Det finns empirisk forskning som tyder på att vissa grupper av anställda vinner lönemässigt på relativt täta arbetsgivarbyten, även om de flesta löntagare tenderar att tjäna mest på en karriärutveckling hos en enda arbetsgivare (le Grand och Tåhlin 1998). En eventuell uppluckring av anställningskontrakten, med en förskjutning från interna arbetsmarknaders relativt slutna anställningssystem till mer öppna och oreglerade relationer, kan således antas leda till en pola-

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

risering av chanser mellan olika grupper av arbetstagare snarare än till en entydig försämring för alla anställda.

3.4Tidigare empiriska studier

Det är ingen överdrift att påstå att det finns ett underskott av systematiska empiriska studier av arbetets utveckling i relation till den stora mängden analyser av mer resonerande karaktär. I en av de sällsynta empiriska analyserna under senare år som baseras på ett riksrepresentativt datamaterial, kommer Duncan Gallie och hans medarbetare (1998) fram till en i huvudsak optimistisk slutsats vad gäller förändringar i arbetets kvalifikationsgrad och anställdas autonomi i Storbritannien. Enligt författarna tycks arbetsgivare ha svarat på teknologiska förändringar och intensifierad konkurrens genom att uppgradera och utvidga jobbens innehåll samt genom att delegera mer ansvar vad gäller utformning av arbetsuppgifter till de anställda. Denna tydligt positiva trend var dock inte uniform för alla yrkeskategorier. Snarare har det skett en polarisering av arbetets kvalifikationsgrad mellan okvalificerade arbetare och andra yrkesgrupper. Könsskillnader har minskat vad gäller vissa aspekter av arbetet, men har förblivit oförändrat stora beträffande andra. Undersökningen tyder även på att uppgraderingen av arbetets innehåll har medfört en tydlig intensifiering av de anställdas arbetsinsatser samt att den selektiva delegeringen av ansvar för arbetsuppgifter sker inom ramen för ett oförändrat och ibland utvidgat kontrollsystem.

En mycket omfattande genomgång av amerikanska studier på området (National Research Council 1999) ger en långt ifrån entydig bild av utvecklingstrenderna. Forskarteamet som utarbetat rapporten understryker att slutsatserna om förändringar i arbetets karaktär över tid måste omgärdas med stora reservationer. Avsaknaden av longitudinella och representativa data om jobbens innehåll gör att den kunskapsbas som finns är fragmentarisk, bygger på olika metodologiska ansatser och lämnar kunskapsluckor som kan vara svåra att fylla igen. Bland de mer tillförlitliga resultat som kan generaliseras nämner forskarna att snäva, specialiserade jobb tenderar att lämna plats för bredare arbetsbeskrivningar och att den gamla rigida arbetsdelningen åtminstone delvis har lösts upp. Detta är särskilt tydligt för arbetaryrken inom industrin som tycks erbjuda innehavarna allt större autonomi, omfatta fler arbetsmoment

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

samt kräva mer av analytisk och social kompetens. Bland de faktorer som inverkat positivt på arbetsinnehållet nämns att arbetsgrupper med gemensamt ansvar för arbetsuppgifterna har blivit vanligare samt att datorstödda tekniker används i stor skala. Denna trend omfattar dock långtifrån alla branscher och yrkesgrupper. Utvecklingen är exempelvis väldigt ojämn inom tjänstesektorn. En betydande del av jobben inom tjänstesektorn genomgår enligt forskargruppen en process av standardisering. Den moderna informationstekniken används för att centralisera och öka kontrollen över arbetsprocessen, vilket kan leda till autonomiförluster för de anställda. Denna brist på enhetliga trender gör det svårt att ge en entydig generalisering om förändringar i arbetets karaktär för hela den amerikanska arbetsmarknaden.

Slutligen vill vi referera några slutsatser som den svenska forskningen på området har lett fram till. I en egen studie av arbetens kvalifikationsgrad under perioden 1974–1991 (Szulkin och Tåhlin 1994) visade vi att det under de undersökta åren har inträffat strukturförändringar som har medfört en höjning av arbetets kvalifikationsnivå. De samhällsklasser och branscher där jobbens kvalifikationsnivå är förhållandevis hög har vuxit relativt sett. Vid sidan av denna strukturomvandling tycks dock kvalifikationsinnehållet i arbetet ha varit nära nog oförändrat. Enligt senare års forskning tycks den strukturella trenden mot en minskad andel okvalificerade befattningar ha fortsatt under 1990-talet (Fritzell och Lundberg 2000; Wikman 2000) och andelen jobb som ger möjligheter till utveckling ha ökat (Åberg 2001). Samtidigt visar bearbetningar av Arbetsmiljöundersökningarna (Wikman, Andersson och Bastin 1998; Bäckman och Edling 2000) att det har skett en allmän försämring av den psykosociala arbetsmiljön under 1990-talet samt att andelen anställda som har bristande kontroll över arbetstakten och arbetets uppläggning har ökat under perioden.

Enligt den empiriska forskningen om anställningskontraktens karaktär och varaktighet är det långtifrån klart att de stabila kontraktens tid verkligen är förbi. Svenska studier visar förvisso att tidsbegränsade anställningar har blivit betydligt vanligare under 1990-talet (se t.ex. Fritzell och Lundberg 2000), men det är inte uppenbart att denna trend sammanhänger med en långsiktig förändring i arbetsmarknadens sätt att fungera. Ökningen av antalet tillfälliga anställningar kan till stor del, möjligen helt och hållet, vara konjunkturellt betingad (Holmlund 1995). I en nyligen publicerad studie (Vejsiu 2001) redovisas resultat som tyder på att

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

anställningsstabiliteten på den svenska arbetsmarknaden inte alls genomgått några dramatiska förändringar under perioden 1968– 1991. Under 1990-talet tycks variationer i anställningsstabiliteten vara nära relaterade till den allmänna ekonomiska utvecklingen. Arbetsgivarbyten är relativt sällsynta under krisåren, men anställningsstabiliteten minskar något under andra hälften av årtiondet.2

Således ger såväl internationell som svensk forskning om förändringar i arbetets innehåll och arbetskontraktets karaktär en betydligt mer mångfasetterad bild av verkligheten än många av de ovan refererade teoretiska perspektiven.

3.5Strukturomvandling eller förändring av befintliga arbeten?

Sammanfattningsvis antas arbetets karaktär under senare år ha präglats av tre viktiga förändringar. För det första höjs den genomsnittliga kvalifikationsnivån, dels via en strukturell omvandling där yrken och branscher med höga kvalifikationskrav expanderar medan enklare verksamheter minskar i utbredning, dels genom att kvalifikationskraven ökar inom existerande yrken och branscher. För det andra ökar arbetsintensiteten, dvs. arbetstakten drivs upp. Prestationskraven på de anställda tenderar alltså på flera sätt att öka. För det tredje ökar rörligheten mellan olika arbetsgivare genom en flexibilisering av anställningsrelationerna. Dessa tre tendenser antas till stor del ha gemensamma orsaker, främst i form av ekonomiska och teknologiska förändringar.

I den empiriska analysen kommer vi inte att försöka fastställa orsakerna bakom den utveckling som skett, vilket vore en gigantisk uppgift, utan begränsar oss till att undersöka i vilken mån som arbetet har förändrats i linje med de tre tendenser som vi just redogjort för. Genomgående använder vi dock en analytisk distinktion mellan sådana förändringar av arbetet som sammanhänger med strukturomvandling – dvs. att vissa yrkesklasser och branscher växer i storlek medan andra verksamheter krymper i omfattning – och sådana förändringar av arbetet som sker inom givna klasser och branscher. För att förstå arbetets utveckling är det viktigt att göra

2 Vejsius (2001) undersökning är baserad på Levnadsnivåundersökningarna 1968, 1974, 1981 och 1991 samt på Arbetskraftsundersökningarna (AKU) för 1990-talet. Fördelen med vår analys är att vi kan analysera data från Levnadsnivåundersökningen 2000 och därmed använda samma definition på anställningskontraktets varaktighet under hela perioden 1968– 2000.

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

denna åtskillnad. De olika perspektiv på arbetslivets förändring som vi diskuterat tidigare kan i viss utsträckning sorteras efter var tonvikten i resonemanget ligger: (a) på strukturell omvandling, varvid gamla jobb ersätts av nya, eller (b) på förändringar av arbetsinnehållet inom en existerande uppsättning jobb. Vissa av perspektiven utgår från ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling som drivkrafter bakom en omfördelning av arbetskraften från produktionsarbete till tjänstearbete och, inom dessa båda sektorer, från mindre till mer kvalificerade branscher och yrken. Denna tonvikt på strukturomvandling är tydligast i den äldre litteraturen, t.ex. i diskussionen om övergången mellan industrisamhället och det post-industriella samhället. En parallell i den nyare litteraturen är resonemangen om globalisering, där ett viktigt moment utgörs av förflyttningen av okvalificerade jobb från etablerade industriländer i väst till nyligen industrialiserade länder i andra delar av världen, och framväxten av nya, kvalificerade arbeten i väst. En annan sentida parallell är datoriseringens inverkan på jobbstrukturen, i den mån den ger upphov till att vissa yrkeskategorier försvinner genom automatisering medan andra, nya yrkeskategorier tillkommer.

I den nyare forskningslitteraturen som analyserar konsekvenserna av såväl informationsteknikens spridning som av nya, ”holistiska” organisationsprinciper, tenderar dock tonvikten att ligga på omvandlingen av de befintliga jobben. Att exempelvis datorn blir ett redskap i arbetet för allt fler personer innebär normalt inte att de byter yrke eller bransch, utan snarare att deras befintliga arbete förändras till karaktären i större eller mindre omfattning och att arbetsorganisationen runt dem också kan komma att omvandlas. Inte heller innebär en förändring i riktning mot plattare organisationer, dvs. att antalet chefsnivåer på en arbetsplats minskar, att personalen byter yrke eller bransch. Bortsett från att vissa chefspositioner elimineras kommer de flesta anställda att vara kvar i sina vanliga arbeten efter en sådan omorganisation, om än med mer eller mindre förändrade auktoritetsrelationer till arbetskamrater och chefer. Vidare handlar teserna om en ökad intensitet i arbetet och en minskad anställningsstabilitet knappast alls om en omvandling av strukturell art. Här ligger tonvikten helt klart på en förändring inom ramen för befintliga arbeten.

Därmed övergår vi till den empiriska analysen. I kapitlets sista avsnitt återkommer vi till en diskussion av tänkbara orsaksförlopp bakom den utveckling som vi nu skall redogöra för.

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

3.6Samhällsklasser i förändring

En första bild av jobbstrukturens förändringar under perioden 1968–2000 ges i Tabell 1, där förändringar av samhällsklassernas relativa storlek redovisas.3 Det är ett tydligt (och till huvuddelen tidigare känt) mönster som framträder i tabellen. Andelen högre tjänstemän och tjänstemän på mellannivå, dvs. de klasskategorier vars jobb kännetecknas av relativt höga kvalifikationskrav, ökar påtagligt under perioden medan andelen tjänstemän på lägre nivå minskar något. Andelen okvalificerade arbetare minskar trendmässigt och tydligt från 1974 och framåt, under 1990-talet i accelererande takt. Andelen kvalificerade arbetare uppvisar en mycket svagt sjunkande trend under hela perioden. En strukturell förändring har således skett, vars huvudsakliga innebörd är att den totala kvalifikationsnivån hos arbetskraften har stigit väsentligt under de senaste decennierna.

Tabell 1. Klasstruktur.	Olika	klassers	relativa	storlek	bland
anställda 1968 till 2000. Procent

	1968	1974	1981	1991	2000

Högre tjänstemän	7	9	10	14	17
Tjänstemän, mellannivå	14	16	18	19	24
Lägre tjänstemän	21	19	20	18	17
Kvalificerade arbetare	21	20	19	19	18
Okvalificerade arbetare	37	37	33	29	23
Totalt	100	100	100	100	100
N	2 779	2 964	3 266	3 317	3 066

3 För samtliga analyser i detta kapitel gäller att den studerade populationen omfattar anställda personer mellan 19 och 65 år med en arbetstid på minst 10 timmar per vecka. Vid konstruktion av klassvariabeln används Statistiska centralbyråns SEI-koder (se Andersson, Erikson och Wärneryd 1981). I samtliga tabeller har företagare och bönder uteslutits. Detta beror på att kvalifikationsdebatten handlar om de anställdas villkor. Det bör noteras att individens klassposition är direkt avhängig arbetets kvalifikationsnivå, eftersom de utbildningskrav som normalt ställs på jobbinnehavaren används som ett väsentligt kriterium vid bestämningen av klasspositioner. För arbetarbefattningar gäller att de yrken där det normalt krävs minst tvåårig utbildning utöver grundskolan placeras i kategorin kvalificerade arbetare. I högre tjänstemannabefattningar krävs det minst sexårig utbildning utöver grundskolan och i tjänstemannabefattningar på mellannivå mer än tre men mindre än sex års utbildning.

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

Denna trend mot en gradvis numerär ökning av de samhällsklasser vars arbeten kännetecknas av relativt höga kvalifikationskrav återfinns både inom privat och offentlig sektor samt såväl inom tillverkning som service. En separat analys av klasstrukturens förändringar för män och kvinnor tyder vidare på att den ökning av andelen högre tjänstemän som kunnat noteras under 1990-talet i huvudsak gäller enbart kvinnliga anställda. För manliga anställda ökar andelen med kvalificerade tjänstemannabefattningar endast marginellt under den senaste undersökningsperioden (dessa resultat redovisas ej i tabellform). Detta är naturligtvis av stort intresse och kan ges olika tolkningar. En ökning av andelen kvinnor i kvalificerade befattningar kan bero på att allt fler kvinnor träder in i traditionella manliga yrken med höga kvalifikationskrav. En annan möjlighet är att kvinnligt dominerade yrken med höga kvalifikationskrav har expanderat i jämförelse med andra yrken. Ökningen av andelen kvinnor i kvalificerade positioner är större i den privata än i den offentliga sektorn, vilket indikerar att den första tolkningen kan vara mer relevant. Bland offentligt anställda är en viktig orsak till uppgraderingen att antalet biträdespositioner minskat markant inom vården, vilket har lett till en påtaglig ökning av andelen (men inte antalet) kvalificerade positioner i denna sektor. En grundlig analys av sambandet mellan kön och klasstrukturens uppgradering är angelägen, men ligger utanför ramen för detta kapitel. Vi återkommer dock kortfattat till frågan i den avslutande diskussionen.

För att närmare studera hur utvecklingen mot högre kvalifikationsnivåer på en aggregerad nivå inverkar på individuella yrkeskarriärer, har ett antal rörlighetsanalyser genomförts. I dessa analyser undersöker vi om den ovan redovisade trenden beror på att de individer som träder ut på arbetsmarknaden i allt större utsträckning hamnat i kvalificerade yrken eller om det snarare är så att de redan etablerade har rört sig uppåt i klasstrukturen. I analyserna, presenterade i Tabell 2, studerar vi klasstabiliteten respektive klassrörligheten mellan 1968–1974, 1974–1981, 1981–1991 samt 1991–2000. Vi utnyttjar här med andra ord levnadsnivåundersökningarnas panelansats, dvs. att samma individer tillfrågats vid flera undersökningstillfällen. I analysen ingår de respondenter som vid två successiva intervjutillfällen varit anställda. I modell 1, 3 och 5 studeras betydelsen av undersökningsperiod för sannolikheten att stanna kvar i samma klasskategori, respektive röra sig uppåt eller neråt i klasstrukturen. Utöver variabler som anger vilken undersökningsperiod som studeras används även individens

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

ursprungsklass, arbetslivserfarenhet, utbildning och kön (modellerna 2, 4 och 6). Samtliga dessa variabler mäts vid undersökningsperiodens början.

I den första modellen i Tabell 2 studerar vi graden av stabilitet över tid i klasstrukturen, utan att ta hänsyn till andra faktorer som kan påverka sannolikheten för klassbyten. Graden av stabilitet mäts av en dikotom variabel som antar värde ett om en individ behåller sin ursprungliga klassposition mellan två undersökningstillfällen och värde noll annars. Som framgår av modell 1 förändras inte klasstabiliteten över tid i någon nämnvärd grad fram till 1991. Oddskvoten för att stanna inom samma klasskategori mellan två på varandra följande undersökningstidpunkter skiljer sig inte signifikant från referenskategorin (perioden 1968–1974) fram till början av 1990-talet. Under den sista undersökningsperioden minskar däremot klasstabiliteten påtagligt och sannolikheten att stanna kvar inom samma klasskategori mellan åren 1991 och 2000 är drygt 80 procent av den ursprungliga sannolikheten för perioden 1968–1974.

I den andra modellen används även individens kön samt utbildningstidens längd, arbetslivserfarenhet och klassposition vid periodens början som prediktorer. Därmed konstanthåller vi för förändringar av arbetskraftens sammansättning avseende dessa faktorer som är relevanta för sannolikheten att byta klass. Periodeffekterna förändras något men huvudslutsatsen blir densamma, dvs. att sannolikheten att stanna i samma klasskategori i stort sett är oförändrad fram till 1991 för att sedan minska under 1990-talet. Andra resultat av intresse är att högre tjänstemän byter klass mer sällan än andra anställda samt att kvinnor tenderar att stanna i samma kategori i större utsträckning än män.

I modell 3 analyserar vi den uppåtgående klassrörligheten. Rörligheten mäts i det här fallet av en variabel som får värde ett om individen byter klassposition till en ”högre” klass mellan undersökningsåren.4 Alla andra individer, oavsett om de stannar kvar i samma klassposition eller rör sig neråt i klasstrukturen, tilldelas värdet noll. Resultaten som framkommer i denna modell tyder på

4 Det bör påpekas att analyserna i modellerna 3–6 utgår ifrån att de studerade klasspositionerna kan rangordnas på en hierarkisk skala. Detta antagande är dock inte helt oproblematiskt. Lägre tjänstemän och kvalificerade arbetare låter sig nämligen inte rangordnas på en skala efter sådana dimensioner som arbetets kvalifikationsgrad eller lön. Detta problem hanteras i analysen genom att rörlighet mellan dessa två kategorier behandlas som lateral, dvs. individer som rör sig mellan dessa två klasspositioner betraktas som stabila i termer av klassrörlighet.

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

att den uppåtriktade klassrörligheten gradvis har blivit vanligare under 1980- och 1990-talen. När hänsyn tagits till individens kön, arbetslivserfarenhet, utbildningsnivå och klassposition förändras emellertid denna bild påtagligt. Resultaten i modell 4 tyder inte längre på någon ökning av den uppåtriktade klassmobiliteten under de studerade åren. I stället visar koefficienterna för de olika undersökningsperioderna att uppåtriktade klassbyten var något vanligare mellan 1968 och 1974 jämfört med senare perioder (men skillnaden är statistiskt signifikant endast gentemot perioden 1974–1981). Att den bild som förmedlas av modell 3 skiljer sig avsevärt från bilden i modell 4 beror främst på att arbetskraftens utbildningsnivå har stigit under de studerade åren (vilket inte framgår av tabellen). Utbildning har en stark positiv effekt på sannolikheten att byta klass uppåt, och våra resultat tyder på att den stigande utbildningsnivån bland anställda är en huvudorsak bakom ökningen av den uppåtriktade rörligheten. När hänsyn har tagits till effekterna av utbildningsexpansionen under senare decennier blir därför omfattningen av uppåtriktad klassrörlighet i det närmaste oförändrad över tiden.

I de två sista modellerna (5 och 6) studeras den nedåtgående klassrörligheten. Personer som har rört sig nedåt i klasstrukturen mellan de studerade åren får värde ett på den undersökta variabeln och övriga värde noll. Som framgår av modell 5 minskar sannolikheten att byta klass nedåt under 1980-talet, jämfört med perioden innan, för att sedan öka under 1990-talet. Återigen, när hänsyn har tagits till individens kön, utbildning, klassposition och arbetslivserfarenhet förändras bilden avsevärt. Sannolikheten för nedåtriktade klassbyten är ungefär 28 procent högre under perioden 1974–1981 jämfört med perioden 1968–1974. Den nedåtgående rörligheten minskar därefter under 1980-talet för att sedan kraftigt öka under 1990-talet.

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

Tabell 2. Individuell klassrörlighet mellan undersökningstillfällen 1968–1974, 1974–1981, 1981–1991 samt 1991–2000. Logistisk regression, oddskvoter, referenskategori = 1,00

	Stabilitet		Rörlighet uppåt		Rörlighet nedåt
	Modell 1	Modell 2	Modell 3	Modell 4	Modell 5	Modell 6
	Odds-	Odds-	Odds-	Odds-	Odds-	Odds-
	kvot	kvot	kvot	kvot	kvot	kvot
1968-1974	1,00	1,00	1,00	1,00	1,00	1,00
1974-1981	0,99	0,96	0,96	0,82*	1,05	1,28*
1981-1991	1,03	0,96	1,22*	0,95	0,65*	0,95
1991-2000	0,82*	0,72*	1,33*	0,96	0,94	1,56*
Utbildning		0,99		1,23*		0,74*
Erfarenhet		1,05*		0,97*		0,95*
Erfarenhet2		1,00*		1,00		1,00
Kön (kvinna=1)		1,86*		0,45*		1,21*
Högre tjänstemän		2,06*				1,00
Tjm mellannivå		0,90		0,20*		0,31*
Lägre tjm		0,73*		0,56*		0,08*
Kvalificerade		1,14		0,17*		0,15*
arbetare
Okvalificerade		1,00		1,00
arbetare
N	7 924	7 911	7 066	7 055	5 505	5 497

Not: * = signifikant avvikelse från referenskategorin (signifikansnivå 95 %).

Den kanske mest intressanta slutsatsen från analyserna presenterade i Tabell 2 är att individers klassrörlighet har ökat påtagligt under 1990-talet. Denna ökning beror framför allt på att den nedåtgående klassrörligheten har ökat markant under decenniet jämfört med perioden innan. Resultaten från en tilläggsanalys (som inte redovisas i tabellform) tyder också på att individuella resurser i form av hög utbildning var ett betydligt starkare skydd mot nedåtgående klassrörlighet vid undersökningsperiodens början än vid dess slut (1991–2000). Den ökade sannolikheten att byta klass uppåt sammanhänger nästan helt med arbetskraftens stigande

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

utbildningsnivå. När hänsyn har tagits till utbildningsexpansionen har omfattningen av den uppåtriktade klassrörligheten varit i det närmaste konstant över tiden.

En möjlig förklaring till att nedåtriktade klassbyten har blivit vanligare sedan 1991 är att risken att drabbas av arbetslöshet var mycket större under 1990-talet än tidigare. I en analys (som inte redovisas i tabellform) har vi studerat betydelsen av arbetslöshetserfarenhet under en viss period för klassrörligheten under samma period. Resultatet av analysen tyder på att arbetslöshet visserligen påtagligt förhöjer individens sannolikhet att röra sig nedåt i klasstrukturen, men att periodeffekterna bara minskar något när arbetslöshetsrisken beaktas i modellen. Huvudresultatet från Tabell 2, att nedåtriktade klassbyten har ökat påtagligt under 1990–talet jämfört med tidigare perioder, kvarstår alltså.5

3.7Kvalifikationsutvecklingen i Sverige under tre decennier

Även om det i den omfattande litteraturen om kvalifikationsnivåns förändringar knappast föreligger någon enighet om hur kvalifikationsbegreppet bör definieras, är det vanligt att urskilja två dimensioner: arbetets svårighetsgrad och autonomi (utrymme för egna beslut). Ett arbete som kännetecknas av en relativt hög svårighetsgrad och av att innehavaren har stor autonomi vid utförandet av sina arbetsuppgifter är således kvalificerat. Det omvända gäller för relativt enkla jobb där innehavaren saknar kontroll över arbetet. I analyserna i det här avsnittet koncentrerar vi oss inledningsvis på den första av kvalifikationsbegreppets två dimensioner, arbetets svårighetsgrad. Den andra aspekten av kvalifikation, autonomi, behandlas mer ingående längre fram i texten.

Som redan nämnts kan man tänka sig olika förklaringar till att kvalifikationsnivån hos arbetskraften förändras. För det första kan graden av kvalifikation i de befintliga jobben förändras. För det andra kan en strukturell omvandling av ekonomin leda till att vissa jobbtyper, som hör till vissa samhällsklasser eller branscher, ökar i

5 En annan form av rörlighet som inte berörts i våra analyser är utträde från arbetsmarknaden. Givet de sjunkande sysselsättningsnivåerna under 1990-talet är det rimligt att förvänta sig att relativt många individer som varit anställda 1991 befinner sig utanför arbetskraften år 2000. Om utträdet ur arbetsmarknaden definieras som nedåtriktad mobilitet kommer en ökning av utträden att förstärka vår slutsats gällande den nedåtriktade rörlighetens omfattning under 1990-talet.

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

omfattning på bekostnad av andra utan att arbetsinnehållet i själva jobben förändras. För det tredje kan båda förändringarna inträffa samtidigt. Undersökningsperioden i nedanstående analyser är i huvudsak 1974 till 2000. För vissa analyser kan emellertid perioden utsträckas bakåt till att även omfatta undersökningstillfället 1968. Syftet är dels att fastställa om det har inträffat någon förändring av kvalifikationsnivån, dels att kunna förklara vad den eventuella förändringen beror på.

De mått på arbetets svårighetsgrad som används i fortsättningen är uppbyggda av ett antal olika variabler. Den första av dessa är ett ofta använt mått, nämligen de normala utbildningskraven (enligt intervjupersonen själv) till det jobb individen har. Det är naturligtvis rimligt att anta att arbeten som kräver längre utbildning i genomsnitt är svårare att utföra än arbeten som kräver kortare utbildning eller ingen utbildning alls utöver grundskola eller motsvarande. Samtidigt är det uppenbart att utbildningskraven inte bara avspeglar innehållet i arbetet, utan även i viss mån andra saker som i princip är oberoende av arbetsinnehållet. I synnerhet torde egenskaper hos utbildningssystemet inverka på omfattningen av de utbildningskrav som ställs i arbetslivet. Till jobb som fordrar yrkesinriktad gymnasieutbildning t.ex. kan kraven uttryckta i antal utbildningsår variera över tiden beroende på längden av dessa utbildningar som den fastställs genom politiska beslut. Dessa politiska beslut bygger självfallet delvis på föreställningar om hur arbetslivet förändras, men överensstämmelsen mellan utbildningsreformernas innehåll och arbetslivets behov är långtifrån fullkomlig. Vidare kan utbildningskraven variera beroende på hur svårt det är för arbetsgivarna att rekrytera arbetskraft. Allt annat lika kan kraven antas bli högre ju fler sökande till en viss typ av arbete som arbetsgivarna kan räkna med, dvs. utbildningskraven tenderar att bli högre när arbetslösheten är hög och vice versa.

På grund av dessa problem med utbildningskrav som mått på arbetets kvalifikationsgrad är det viktigt att komplettera analysen med andra typer av indikatorer, samtliga baserade på intervjusvar från de anställda själva. Den första av dessa alternativa indikatorer är en kombination av två enkla dikotomier som visar om ett visst arbete är enformigt eller omväxlande respektive om det innebär psykisk ansträngning eller ej. Tanken är att dessa variabler tillsammans återspeglar arbetets svårighetsgrad (Åberg 1984). Det är rimligt att anta att ett arbete som är enformigt saknar något bredare eller djupare intellektuellt innehåll. Jobbet blir rutinmässigt och ger

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

knappast något utrymme för inlärning av nya saker eller aktivering av existerande kunskap. Ett omväxlande men psykiskt ej påfrestande jobb antas ha ett större kvalifikationsinnehåll. Det mest kvalificerade arbetet är dock både omväxlande och psykiskt ansträngande. Antagandet är att kvalificerade arbetsuppgifter fordrar en viss ansträngning och aktivering av en intellektuell potential.6 I Tabell 3 redovisas jobbstrukturen bland anställda i Sverige enligt detta kvalifikationsmått, samt förändringar under perioden 1968 till 2000.

Tabell 3. Variation och psykisk ansträngning i arbetet bland anställda 1968–2000. Procent

	1968	1974	1981	1991	2000

Enformigt arbete	20	19	18	18	19
Omväxlande men inte
psykiskt ansträngande	52	47	45	39	37
Omväxlande och
psykiskt ansträngande	28	34	37	42	44
Totalt	100	100	100	100	100
N	2 826	2 999	3 275	3 325	3 076

Som framgår av tabellen har andelen arbeten som är både omväxlande och fordrar psykisk ansträngning stigit under den studerade perioden, medan andelen arbeten som varken är enformiga eller krävande har minskat. Arbeten med den lägsta kvalifikationsnivån har däremot varit i stort sett konstanta till andelen. Resultaten i tabellen tyder således på att det har inträffat en viss, i stort sett kontinuerlig uppgradering av arbetsinnehållet för anställda under de senaste tre decennierna. Detta är i överensstämmelse med den bild som framträdde via förändringen av klassernas relativa storlek. Förändringen under 1990-talet framstår dock som ganska liten i jämförelse med utvecklingen tidigare under perioden.

I Tabell 4 (se kolumnerna längst till vänster) redovisas förändringar i de utbildningskrav som normalt ställs på jobbinnehavaren.

6 Det mest kvalificerade jobbet, enligt ovanstående definition, behöver inte vara liktydigt med det mest trivsamma. Det finns säkert många människor som, åtminstone på kort sikt, föredrar omväxlande arbeten som inte ställer några större krav på innehavaren. För en vidare diskussion av individers preferenser vad gäller arbetets mentala karakteristika, se t.ex. Elster (1986).

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

Undersökningsperioden omfattar åren 1974 till 2000 eftersom jämförbara uppgifter om utbildningskraven saknas för 1968. För alla anställda i genomsnitt har utbildningskraven stigit något under den analyserade perioden, så att nivån för år 2000 är signifikant (dvs. med minst 95 procent sannolikhet) högre än vid alla tidigare undersökningsår. Till viss del sammanhänger denna utveckling med att de klasser som omfattar yrken med höga kvalifikationskrav har vuxit i storlek medan andelen anställda i klasser med enklare arbetsuppgifter har minskat. Även arbetsmarknadens branschstruktur omvandlas kontinuerligt, dvs. vissa branscher expanderar medan andra går tillbaka. Eftersom kvalifikationskraven skiljer sig åt inte bara mellan klasser utan även mellan branscher bör man, som vi framhöll i kapitlets inledning, ta hänsyn till denna strukturomvandling vid bedömningar av kvalifikationskravens utveckling över tiden. I raden under totalsiffrorna för utbildningskravens förändring visas hur utvecklingen ser ut när vi konstanthåller klass- och branschstrukturen mellan undersökningsåren. Talen för 1974, 1981 och 1991 är de genomsnittliga utbildningskrav som skulle ha ställts under dessa år om klassernas och branschernas storlek hade varit identisk med deras storlek år 2000. Fortfarande visar sig utbildningskraven vara signifikant högre år 2000 än tidigare år, men en stor del av skillnaden mellan åren förklaras alltså av en förändrad klass- och branschsammansättning på arbetsmarknaden. Det är notabelt att utbildningskraven knappast förändrades alls från 1974 till 1991 medan en tydlig ökning skedde under 1990-talet. Vi skall strax återkomma till frågan huruvida denna ökning avspeglar faktiska förändringar av arbetets kvalifikationsinnehåll eller ej. Låt oss först notera att utvecklingen i viss mån skiljer sig åt mellan olika klasser (vi har här konstanthållit för förändringar av branschsammansättningen under perioden inom respektive klass). Utbildningskraven för högre tjänstemän har inte förändrats alls; i genomsnitt sex år efter grundskolan krävs vid samtliga fyra tidpunkter (år 2000 uppgår genomsnittskraven till något under sex år, men detta är ingen signifikant skillnad gentemot tidigare år). Tjänstemän på mellannivå och kvalificerade arbetare uppvisar en trend som är identisk med den som gäller alla anställda sammantagna, dvs. i stort sett konstanta utbildningskrav från 1974 till 1991 och därefter en markerad nivåhöjning. För lägre tjänstemän och okvalificerade arbetare, dvs. klasserna med de minst kvalificerade jobben, inträffade en höjning av kraven redan under 1980-talet och denna utveckling fortsatte sedan under 1990-talet. Bland branscherna vi

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

urskiljer är det knappt hälften som uppvisar en signifikant höjning av de genomsnittliga utbildningskraven (givet förändringar av klassammansättningen inom respektive bransch) under 1990-talet, bl.a. tillverkningsindustrin och vård- och omsorgssektorn.

Som vi nyss nämnde är utbildningskrav som mått på arbetets kvalifikationsinnehåll problematiskt, eftersom det i viss mån kan antas avspegla faktorer som har med annat än arbetets karaktär att göra. När utvecklingen under perioden 1974 till 2000 i stället indikeras av måttet på omväxling och psykisk ansträngning i arbetet framträder en på viktiga punkter annorlunda bild (se de fyra kolumnerna under rubriken “Variation och psykisk ansträngning” i Tabell 4). Konstanthållet för strukturell omvandling efter klass och bransch har kvalifikationsnivån, enligt detta mått, faktiskt sjunkit något under 1990-talet efter att ha varit i stort sett helt stabil under perioden dessförinnan. Förändringen tycks vara ungefär lika stor i samtliga klasser och branscher (men med något undantag är det bara den sammantagna förändringen som är signifikant). Dessa resultat tyder på att de signifikant höjda utbildningskraven under 1990-talet beror på förändringar i utbildningssystemet eller på andra externa faktorer snarare än på någon märkbar förändring av arbetets innehåll. Det är t.ex. troligt att den förlängning av större delen av den yrkesinriktade gymnasieutbildningen från två till tre år som genomfördes under 1990-talet spelar en viktig roll här.

Tabell 4. Kvalifikationsnivåns förändringar 1974–2000, totalt (samtliga anställda) samt efter klass och bransch

		Utbildningskrav			Variation och psykisk ansträngning				Inskolningstid		Mental utmaning och
		(år efter grundskola )			(skala 0-2)				till arbetet		utrymme för egna
									(månader)		beslut (skala 0-100)
	1974	1981	1991	2000	1974	1981	1991	2000	1991	2000	1991	2000
Totalt	1,8*	2,1*	2,4*	3,1	1,15*	1,19*	1,24	1,25	13,1	13,4	64,1	64,8
Totalt givet struktur-	2,5*	2,6*	2,7*	3,1	1,29*	1,28	1,29*	1,25	13,9	13,4	66,0*	64,8
omvandling**
Högre tjänstemän	6,0	6,0	6,0	5,9	1,62	1,66	1,65	1,59	23,5*	21,6	81,3*	77,7
Tjänstemän, mellannivå	3,5*	3,5*	3,6*	4,4	1,61*	1,56	1,56	1,52	17,2	16,5	74,4	73,0
Lägre tjänstemän	1,4*	1,5*	1,9*	2,2	1,23	1,19	1,25	1,22	10,4	10,5	63,9	63,6
Kvalificerade arbetare	1,9*	1,9*	1,9*	2,4	1,17	1,17	1,16	1,13	15,2	14,8	63,2	61,4
Okvalificerade arbetare	0,2*	0,2*	0,5*	0,8	0,90*	0,88	0,87	0,83	5,3	5,5	49,2	49,8
Verkstadsindustri	2,3*	2,4*	2,4*	3,1	1,15	1,13	1,12	1,07	15,9	14,6	60,8	61,8
Annan tillverkning	1,7*	1,8*	1,9*	2,3	1,11*	1,02	1,01	0,97	13,3	13,4	56,4	56,0
Byggnadsindustri	2,4*	2,8	2,5	2,8	1,20*	1,17	1,09	1,07	23,2	21,5	64,1	64,3
Primärnäringar	1,2*	1,1*	1,9	1,8	0,91	1,01	0,96	0,86	16,6	14,1	57,5	59,2
Handel, hotell, restaurang	1,6	1,7	1,7	1,7	1,23*	1,21*	1,22*	1,08	11,3	11,1	65,5*	60,5
Transport, kommunikation	1,4	1,3*	1,5	1,7	1,23	1,14	1,13	1,10	11,8	10,2	57,0	57,9
Bank, finans, försäkring	2,8*	3,3*	3,5*	3,9	1,35	1,47*	1,39	1,34	17,8*	14,9	71,4	69,7
Statlig verksamhet	3,2*	3,4*	3,6	3,9	1,32	1,29	1,41	1,39	17,8	17,6	70,2	66,8
Vård, omsorg, utbildning	3,2*	3,0*	3,4*	3,9	1,48	1,49	1,55	1,52	11,6	12,1	71,7*	70,1
Annan service	1,6*	1,8	1,6	2,0	1,09	1,11	1,07	1,12	13,3	14,5	60,9	64,5
N	2 954	3 172	3 301	3 046	2 999	3 275	3 325	3 076	3 313	3 055	3 308	3 050

Not: * = signifikant avvikelse från motsvarande värde år 2000 (signifikansnivå 95 %). Storleksförändringar av branscher konstanthållna inom klasser och storleksförändringar av klasser konstanthållna inom branscher.

Not ** = Konstanthållet för storleksförändringar av klasser och branscher.

Tabell 7. Negativ stress i olika yrkesklasser inom vård och omsorg, utbildning, samt handel, hotell och restaurang 1991 och 2000. Procent

	Kvinnor		Män		Totalt		Antal		Andel kvinnor
							intervjuade
	1991	2000	1991	2000	1991	2000	1991	2000	1991	2000
Vård, omsorg
Läkare, tandläkare	23	31	41	56	32	43	50	51	51	51
Sjuksköterskor	29	39	9	30	26	38	160	169	87	86
Undersköterskor	38	53	34	46	37	52	171	166	88	92
Vårdbiträden	20	35	15	21	20	33	271	158	93	88
Totalt	27	42	26	39	27	41	653	544	87	85
Utbildning
Lektorer,	32	39	19	16	25	27	114	106	42	48
ämneslärare
Klasslärare,	24	37	27	35	25	36	98	113	80	72
förskollärare
Totalt	27	38	21	23	25	32	212	219	59	60
Handel
Försäljare	9	18	7	10	8	14	102	110	60	45
Affärsbiträden	15	24	14	25	14	24	148	123	71	67
Totalt	12	22	11	16	12	19	249	233	66	57

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

Självfallet är dock det enkla måttet på omväxling och psykisk ansträngning, som bygger enbart på två frågor som kan besvaras med ja eller nej av intervjupersonerna, en trubbig indikator. Därför bör analysen kompletteras med mer detaljerad information, vilket vi kan göra för perioden mellan 1991 och 2000. I den tredje delen av beskrivningen i Tabell 4 visas hur inskolningstiden till arbetet har utvecklats under 1990-talet. Denna indikator anger hur lång tid det tar (efter nyanställning) att lära sig utföra arbetsuppgifterna någorlunda väl. Om teserna om ökande kvalifikationskrav är riktiga i Sveriges fall, så borde detta avspeglas i en märkbar förlängning av de genomsnittliga inskolningstiderna till arbetet under 1990-talet. Som synes kan emellertid ingen sådan utveckling beläggas. Genomsnittstiden har ökat med litet mer än en vecka, från något över 13 till knappt 13 ½ månad, vilket inte är en signifikant förändring. Om hänsyn tas till den strukturomvandling efter klass och bransch som har ägt rum sedan 1990-talets början ser den genomsnittliga inskolningstiden i stället ut att ha minskat något mellan åren, men inte heller denna förändring är statistiskt säkerställd. Kvalifikationsinnehållet i arbetet enligt denna indikator har dock minskat signifikant bland högre tjänstemän, medan situationen för övriga klasser har varit stabil. Bland branscherna, där en signifikant höjning av utbildningskraven kan noteras för fyra av tio urskilda näringsgrenar, är det bara en som uppvisar en signifikant förändring av inskolningstiderna, nämligen bank- och försäkringssektorn, där kvalifikationsnivån sjunkit. Inom tillverkningsindustrin har upplärningstiderna efter nyanställning varit konstanta mellan åren 1991 och 2000.

Slutligen studerar vi utvecklingen av kvalifikationsnivån under 1990-talet genom ett detaljerat index av indikatorer (se kolumnerna längst till höger i Tabell 4). Indexet har fyra komponenter: för det första huruvida arbetet är omväxlande och psykiskt ansträngande (dvs. det mått som vi använde tidigare för att beskriva utvecklingen sedan 1968); för det andra i vilken grad arbetet kräver att innehavaren är kreativ (påhittig, uppfinningsrik); för det tredje i vilken grad innehavaren har möjlighet att lära sig nya saker i arbetet; och för det fjärde i vilken grad den anställde kan påverka sitt dagliga arbete genom självständiga val av arbetsuppgifter eller arbetsmetoder. Detta index kan anta värden mellan 0 och 100. Medelvärdet har ökat med något över en halv enhet (från drygt 64 till knappt 65) sedan 1991, men har minskat med litet mer än en enhet om hänsyn tas till storleksförändringar av klasser och branscher. Av dessa två

100

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

små förändringar är minskningen signifikant, men inte ökningen. Bland klasserna är mönstret detsamma som för inskolningstiderna till arbetet: de högre tjänstemännens kvalifikationskrav har sjunkit, medan kraven inom övriga klasser är stabila. Med ett par undantag (sjunkande krav inom handel, hotell- och restaurangverksamhet och en svag men signifikant minskning av kraven inom vården) är den genomsnittliga kvalifikationsnivån, enligt detta mått, oförändrad inom samtliga urskilda branscher.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera två framträdande tendenser vad beträffar kvalifikationskravens utveckling i svenskt arbetsliv under de tre senaste decennierna. För det första har det skett en fortlöpande genomsnittlig uppgradering av jobben. Denna uppgradering yttrar sig främst i att klasser med höga kvalifikationskrav har ökat i storlek, medan klasser med låga kvalifikationskrav har minskat, och att de genomsnittliga utbildningskraven bland alla anställda sammantagna därför har ökat kontinuerligt. För det andra har förändringarna inom klasser och branscher varit mycket små eller obefintliga. När hänsyn har tagits till strukturomvandlingen efter klass och bransch är en viss höjning av utbildningskraven under 1990-talet i stort sett det enda som tyder på en uppgradering. Ingen annan indikator pekar mot någon signifikant uppgradering av arbetets kvalifikationsinnehåll under 1990-talet. Enligt ett par av indikatorerna har kvalifikationsnivån, givet strukturomvandlingen, i stället sjunkit något.

3.8Samspelet mellan psykiska krav och beslutsutrymme

Som redan framhållits består arbetets kvalifikationsinnehåll av två relaterade men trots allt olika dimensioner, nämligen arbetsuppgifternas svårighetsgrad och det beslutsutrymme som ges i arbetet. I det här avsnittet tar vi upp den senare av dessa. Närmare bestämt studerar vi hur samspelet mellan beslutsutrymme och psykiska krav i arbetet varierar mellan olika kategorier av anställda och vilka förändringar som skett mellan 1981 och 2000.7

Vi kombinerar autonomi (utrymme för egna beslut) med psykiska arbetskrav enligt den välkända och mycket spridda modell som utvecklats av Karasek (1979). Två indikatorer på arbetets krav

7 Att tidsperioden begränsas till 1980- och 1990-talen beror på att måttet på beslutsutrymme inte är tillgängligt förrän i 1981 års Levnadsnivåundersökning.

101

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

respektive autonomi utnyttjas enligt följande: Om arbetet är både psykiskt ansträngande och jäktigt, definieras arbetskraven som höga och annars som låga. Om arbetet både är omväxlande (ej enformigt) och tillåter den anställde att själv bestämma sin arbetstakt, definieras autonomin som stor och annars som liten. Fyra olika typer av jobb erhålls då dessa dimensioner kombineras. Aktiva arbeten kännetecknas av höga krav och stort beslutsutrymme, medan passiva arbeten innebär låga krav och liten autonomi. I stressfyllda arbeten är kraven höga men beslutsutrymmet litet, medan arbeten av det motsatta slaget (med låga krav och stor autonomi) kan kallas lågstressarbeten. Utvecklingen av andelen med aktivt arbete är mycket snarlik det förlopp som vi redovisat ovan i analysen av kvalifikationsnivåns förändringar, vilket inte är överraskande eftersom aktiva och kvalificerade arbeten tenderar att väsentligen överlappa varandra. Således kan vi notera att det aktiva arbetets utbredning inte har förändrats under 1990-talet. Med den definition vi använder här ligger andelen stabilt på drygt 20 procent av alla anställda. Fortsättningsvis lämnar vi de aktiva arbetena därhän och fokuserar i stället på utvecklingen av negativ stress i arbetet.

På grundval av levnadsnivåundersökningarna har vi tidigare visat att andelen löntagare med stressfyllt arbete ökade markant under 1980-talet (Szulkin och Tåhlin 1994). Bakom denna ökning låg en höjning av de mentala kraven i arbetet, medan beslutsutrymmet knappast förändrades alls under perioden mellan 1981 och 1991. Den negativa stressen ökade i synnerhet inom kvinnodominerade yrken och branscher. Senare studier har visat att ökningen av stressfyllt arbete har fortsatt under 1990-talet. Dessa studier utgår ifrån samma teoretiska modell som vi använder här, men baseras på något olika empiriska definitioner (operationaliseringar) beroende på vilket datamaterial som utnyttjas. Enligt Eklund (1999), som bygger på SCB:s Arbetsmiljöundersökningar, har signifikanta försämringar skett mellan 1991 och 1997 för flera kategorier, främst inom vård och utbildning men även inom handel och delar av tillverkningsindustrin (se också Bäckman 2001). Fritzell och Lundberg (2000) finner på basis av SCB:s ULF-undersökningar att den negativa stressen ökade påtagligt mellan 1986/87 och 1994/95, varefter en viss förbättring tycks ha inträffat fram till 1997/98.

I Tabell 5 visar vi utvecklingen fram till år 2000 som den avspeglas i Levnadsnivåundersökningarna. Vi kan först notera att det stressfyllda arbetet, som förväntat, har ökat i utbredning under

102

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

1990-talet. Till skillnad från 1980-talets utveckling beror dock ökningen inte bara på att de psykiska arbetskraven har höjts, utan även på en minskning av de anställdas beslutsutrymme. Stressen har ökat i alla klasser, utom bland okvalificerade arbetare (för vilka förändringen sedan 1991 inte är signifikant). Bland branscherna är ökningen under 1990-talet mest påtaglig inom vård och utbildning samt inom handel, vilket överensstämmer med Eklunds (1999) studie. I själva verket är förändringen sedan 1991 av andelen i stressarbete inte signifikant utanför dessa verksamheter.8

Minskningen av beslutsutrymmet är anmärkningsvärd och är spridd över hela klasstrukturen. I likhet med kravens höjning är dock förändringen signifikant endast inom vård, utbildning och handel (samt inom den lilla sektorn primärnäringar). Tendensen är som sagt ny jämfört med 1980-talet, då graden av autonomi för de anställda var i det närmaste konstant. Dock är det viktigt att framhålla att det bara är i relation till arbetstempot som beslutsutrymmet har beskurits. Ingen förändring tycks däremot ha skett mellan 1991 och 2000 vad gäller andra viktiga aspekter av autonomi i arbetet. Närmare bestämt har andelen anställda som uppger att de inte själva kan bestämma sin arbetstakt ökat, men inflytandet över val av arbetsuppgifter och arbetsmetoder har varit konstant (detta framgår ej av tabellen).

8 Genomsnittsåldern bland de anställda har ökat under 1990-talet, särskilt inom vård och utbildning (där andelen anställda över 50 år, t.ex. har stigit från 23 till 32 procent). Detta kan ha påverkat upplevelsen av negativ stress i arbetet. Resultaten i Tabell 5 blir dock desamma även om man tar hänsyn till åldersförändringar i analysen.

103

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

Tabell 5. Mentala arbetskrav, utrymme för egna beslut och negativ stress bland anställda 1981–2000 efter klass och bransch. Procent. (Storleksförändringar av branscher konstanthållna inom klasser och storleksförändringar av klasser konstanthållna inom branscher. N: 1981=3 272, 1991=3 320, 2000=3 069)

	Höga mentala krav			Litet beslutsutrymme				Negativ stress

	1981	1991	2000	1981	1991	2000	1981		1991	2000
Totalt	32 *	38*	43	39 *	39 *	44	13	*	17 *	22
Totalt givet
strukturomvandling**	35 *	40*	43	36 *	37 *	44	13	*	17 *	22
Högre tjänstemän	53	56	55	17 *	19 *	27	9	*	13 *	19
Tjänstemän, mellannivå	48 *	47*	53	28 *	29 *	38	15	*	19 *	25
Lägre tjänstemän	34 *	40	43	37 *	36 *	43	14	*	16 *	22
Kvalificerade arbetare	26 *	32	37	38 *	41 *	48	12	*	17 *	23
Okvalificerade arbetare	22 *	28	30	57 *	56 *	62	14	*	17	20
Verkstadsindustri	33	32	31	31	31	37	8		10	10
Annan tillverkning	28	30	30	38 *	43	47	10		11	14
Byggnadsindustri	25	28	24	30	31	29	7		7	7
Primärnäringar	25	26	29	29 *	28 *	57	12		15	18
Handel, hotell,	32 *	38	42	36 *	35 *	49	11*		12 *	21
restaurang
Transport, kommuni-	39	42	39	50	49	53	23		24	23
kation
Bank, finans, försäkring	50	46	46	27	27	32	12		12	16
Statlig verksamhet	35	42	43	31	27	31	10*		13	18
Vård, omsorg,	41 *	50*	59	41 *	41*	51	18*		25 *	35
utbildning
Annan service	26 *	26*	37	33 *	44	47	6*		14	16

*= signifikant avvikelse från motsvarande värde år 2000 (signifikansnivå 95 %).

**= konstanthållet för storleksförändringar av klasser och branscher.

Under 1980-talet var ökningen av den negativa stressen som sagt koncentrerad till kvinnodominerade verksamheter (Szulkin och Tåhlin 1994). Det är viktigt att undersöka om denna tendens har fortsatt under 1990-talet, och att därvid skilja mellan individens könstillhörighet och könsfördelningen inom den typ av arbete som individen har. Typ av arbete definieras här som klasstillhörighet inom de branscher som urskilts i analyserna ovan. Vi delar in arbe-

104

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

tets könsfördelning i tre kategorier: kvinnodominerade arbeten är de jobb där minst tre av fyra anställda är kvinnor, mansdominerade arbeten är på motsvarande vis de jobb där minst tre av fyra anställda är män, och könsblandade arbeten där varken män eller kvinnor dominerar (enligt motsvarande kriterium).

Tabell 6. Negativ stress efter individens kön och arbetets könsfördelning 1981–2000. Logistisk regression, oddskvoter, referenskategori = 1,00. (N: 1981=3 258, 1991=3 300, 2000=3 046)

		1981			1991			2000

	kol.	kol.	kol.	kol.	kol.	kol.	kol.	kol.	kol.
	1	2	3	4	5	6	7	8	9

Kvinnor	1,49		1,06	2,01		1,41	2,14		1,44
Män	1,00		1,00	1,00		1,00	1,00		1,00
Kvinnodominerat arbete		2,41	2,30		3,28	2,51		3,94	3,07
Könsblandat arbete		2,00	1,96		2,16	1,88		1,80	1,60
Mansdominerat arbete		1,00	1,00		1,00	1,00		1,00	1,00

Noter: a) Kvinnodominerat arbete = klass/bransch-kombinationer med minst 75 % kvinnor; Könsblandat arbete = klass/bransch-kombinationer med 26 till 74 % kvinnor; Mansdominerat arbete = klass/bransch-kombinationer med minst 75 % män.

b) Alla skillnader utom mellan kvinnor och män 1981, kolumn 3, är signifikanta (signifikansnivå 95 %).

Av Tabell 6 framgår att den genomsnittliga risken för negativ stress 1981 var cirka 1,5 gånger (eller 50 procent) större för kvinnor än för män (se den första kolumnen för 1981). Motsvarande skillnad mellan individer i kvinnodominerade och mansdominerade arbeten (kolumn 2) var något större, cirka 2,4 gånger. När individens könstillhörighet och arbetets könsfördelning beaktas samtidigt (se den tredje kolumnen för 1981) visar det sig att skillnaden i stress mellan individer med olika typer av arbeten var signifikant, men att skillnaden i stress mellan individer av olika kön inte var det.

Under 1980-talet tenderade båda slagen av könsskillnader att vidgas. Andelen kvinnor som utsattes för negativ stress var 1991 dubbelt så stor som andelen män, medan skillnaden mellan kvinnodominerade och mansdominerade arbeten hade ökat till en faktor på över 3. Vid denna tidpunkt hade också skillnaden mellan kvinnor och män blivit signifikant även med hänsyn tagen till typen av

105

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

arbete (som vi urskiljer den här), men jobbets könsfördelning var fortfarande viktigare än individens könstillhörighet.

Utvecklingen under 1990-talet har varit delvis annorlunda. Den genomsnittliga skillnaden mellan män och kvinnor har inte förändrats nämnvärt mellan 1991 och 2000, medan däremot skillnaden mellan kvinnodominerade och mansdominerade arbeten har vuxit ytterligare under samma period. En mer ingående analys (ej redovisad i tabellform) visar att betydelsen av arbetets könsfördelning för graden av stress har ökat påtagligt mellan 1991 och 2000 bland såväl män som kvinnor, men att ökningen är något större för kvinnorna. Ett illustrativt exempel på samspelet mellan individens kön och arbetets könsfördelning är att andelen i stressarbete bland kvinnor år 2000 i kvinnodominerade jobb var hela 36 procent, jämfört med endast 9 procent bland kvinnor i mansdominerade arbeten. Bland männen år 2000 låg motsvarande andelar på 24 procent i kvinnodominerade arbeten jämfört med 12 procent i mansdominerade jobb.9

Till sist i det här avsnittet skall vi se litet närmare på den negativa stressens utveckling inom de verksamheter där försämringarna under 1990-talet har varit störst, dvs. inom vård och omsorg, utbildning, och handel. I Tabell 7 visas andelen anställda med stressfyllt arbete i dessa branscher, uppdelad efter klass och kön. Endast de större klasserna inom respektive bransch har tagits med i denna redovisning och har givits namn efter den yrkesgrupp som dominerar kategorin i fråga.

9 1991 var dessa procentandelar bland kvinnor 25 mot 10 och bland män 14 mot 8. 1981 låg procentandelarna bland kvinnor på 17 mot 8 och bland män på 14 mot 8.

106

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

Tabell 7. Negativ stress i olika yrkesklasser inom vård och omsorg, utbildning, samt handel, hotell och restaurang 1991 och 2000. Procent

	Kvinnor		Män		Totalt		Antal		Andel kvinnor
							intervjuade
	1991	2000	1991	2000	1991	2000	1991	2000	1991	2000
Vård, omsorg
Läkare, tand-	23	31	41	56	32	43	50	51	51	51
läkare
Sjuksköterskor	29	39	9	30	26	38	160	169	87	86
Undersköterskor	38	53	34	46	37	52	171	166	88	92
Vårdbiträden	20	35	15	21	20	33	271	158	93	88
Totalt	27	42	26	39	27	41	652	544	87	85
Utbildning
Lektorer,	32	39	19	16	25	27	114	106	42	48
ämneslärare
Klasslärare,	24	37	27	35	25	36	98	113	80	72
förskollärare
Totalt	27	38	21	23	25	32	212	219	59	60
Handel
Försäljare	9	18	7	10	8	14	102	110	60	45
Affärsbiträden	15	24	14	25	14	24	148	123	71	67
Totalt	12	22	11	16	12	19	250	233	66	57

Not: Tabellen visar tal inom vård och omsorg för högre tjänstemän på mellannivå, kvalificerade arbetare resp. okvalificerde arbetare; inom utbildning för högre tjänstemän resp. tjänstemän på mellannivå; samt inom handel, hotell och resturangverksamhet för lägre tjänstemän resp. okvalificerade arbetare. Dessa grupper har i tabellen givits namn efter den yrkeskategori som dominerar inom respektive grupp.

Som en allmän slutsats kan vi först konstatera att stressens ökning i dessa verksamheter är spridd över alla nivåer och har skett i snarlik omfattning bland män och kvinnor. Inom vård- och omsorgssektorn har den negativa stressen ökat klart i alla fyra yrkesgrupperna. År 2000 har drygt hälften av undersköterskorna stressfyllda arbeten, vilket är den högsta enskilda andelen bland de yrkeskategorier som urskiljs i tabellen. I genomsnitt har utvecklingen bland vårdpersonal varit ungefär lika dålig för män som för kvinnor. Inom utbildningssektorn finns en tendens till större ökningar av den negativa stressen bland lärare i grundskolan och i

107

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

förskolan än bland lärare på högre utbildningsnivåer. Manliga lektorer och ämneslärare har den klart lägsta stressnivån av de kategorier vi urskiljer inom skolväsendet och deras situation vad gäller negativ stress har heller inte försämrats under 1990-talet. Bland anställda inom handel, hotell och restauranger, slutligen, har andelen med stressarbete ökat på båda de nivåer vi urskiljer och sammantaget mer för kvinnor än för män. Den absoluta ökningen har varit något större bland biträden än bland tjänstemannapersonal. Båda grupperna har dock fortfarande en låg stressnivå jämfört med anställda inom vård och utbildning.

3.9Rörlighet mellan olika jobbtyper

I detta avsnitt studeras samspelet mellan arbetskrav och beslutsutrymme genom att fokusera på individers rörlighet mellan olika typer av arbeten som definierats ovan i enlighet med Karaseks modell. Vi kartlägger omfattningen av individuell rörlighet mellan jobb med olikartat innehåll samt om denna rörlighet har tenderat att öka eller minska under den studerade perioden. Vi analyserar därvid utflödesmatriser som anger om personer i arbeten med ett visst innehåll i utgångsläget byter till en annan typ av jobb under en viss tidsperiod. I likhet med den tidigare analysen av klassrörlighet bygger alltså den följande analysen på de individer som vid två successiva intervjutillfällen varit anställda. De olika jobbtyperna definieras på samma sätt som i analyserna ovan. I Tabell 8 redovisas övergångar mellan jobb med olika innehåll för åren 1981–1991 och 1991–2000. Tolkningen av våra tidigare resultat påverkas av graden av individuell rörlighet mellan jobbtyperna. Den tydliga ökningen av det mest negativa jobbinnehållet, dvs. högstressjobb, är ett allvarligare problem om rörligheten ut ur denna jobbkategori är liten. Om vi först tittar på de personer som inte byter jobbtyp, så kan vi konstatera att cirka 36 procent av de individer som hade stressfyllda jobb år 1981 har samma typ av jobb även år 1991. Mellan 1991 och 2000 ökar graden av stabilitet i denna jobbkategori jämfört med tidigare perioder. Omkring hälften av de personer som hade ett stressfyllt arbete år 1991 hade ett sådant arbete även år 2000.

För den mest positiva jobbkategorin, dvs. aktiva jobb, kan vi däremot konstatera att graden av stabilitet har minskat något. Under den första perioden stannade ungefär hälften av de personer som

108

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

hade aktiva jobb kvar i samma typ av arbete. För den andra perioden är motsvarande andel 44 procent.

Tabell 8. Individuell rörlighet mellan olika typer av jobb. Utflödesmatriser för jobbyten mellan 1981 och 1991 samt mellan 1991 och 2000. Procent (radvis). (N = 2 007 respektive 1 993)

		Jobbtyp 1991

Jobbtyp	A	B	C	D
1981
A Passiv	32	33	13	22
B Lågstress	14	57	21	8
C Aktiv	8	30	49	13
D Högstress	17	23	24	36
		Jobbtyp 2000

Jobbtyp	A	B	C	D
1991
A Passiv	39	26	10	25
B Lågstress	16	53	19	11
C Aktiv	9	27	44	20
D Högstress	18	14	18	50

Rörlighetsmönstret ut ur de respektive jobbtyperna tyder på att det har blivit vanligare att byta från ett positivt jobbinnehåll till ett negativt och mera ovanligt att röra sig i den motsatta riktningen. Mellan 1981 och 1991 var det omkring 13 procent som rörde sig från aktiva arbeten till högstressjobb. Motsvarande andel för 1990- talet är 20 procent. Rörlighetsmönstret ut ur stressfyllda jobb tyder på att jobbyten med en för individen positiv innebörd har blivit mindre vanliga. Under perioden 1981 till 1991 bytte ungefär var fjärde person från ett stressfyllt arbetsinnehåll till ett aktivt arbete. Mellan 1991 och 2000 är motsvarande andel 18 procent.

Slutsatsen är att den förändring av rörlighetsmönstret som skett under de studerade åren har en tämligen entydigt negativ innebörd för de anställda. Graden av stabilitet i jobb med ett negativt innehåll ökar väsentligt, samtidigt som jobbyten med en negativ innebörd har blivit vanligare.

109

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

3.10Att stanna hos samma arbetsgivare

Anställningskontraktens karaktär och varaktighet studeras vanligen

(a) genom uppgifter om huruvida anställningen är fast (”tillsvidare”) eller tidsbegränsad, eller (b) genom information om anställningens varaktighet. I den följande analysen koncentrerar vi oss på den senare aspekten. Vi redovisar tre mått på förändringar av anställningsstabiliteten under perioden 1968 till 2000. Det första måttet relaterar antalet år som en anställd har tillbringat hos sin nuvarande arbetsgivare till det totala antalet år personen har förvärvsarbetat. Värdet noll indikerar att individen är nyanställd och värdet 100 att individen tillbringat hela sitt yrkesaktiva liv hos den nuvarande arbetsgivaren. Det andra måttet anger andelen anställda som tillbringat minst tio år hos sin nuvarande arbetsgivare. Slutligen redovisar vi även andelen anställda som har nyanställts under det aktuella undersökningsåret. Sammanlagt torde dessa tre mått ge en relativt ingående bild av anställningsstabiliteten och dess förändringar över tid. Vi redovisar våra resultat för samtliga anställda samt för tjänstemän och arbetare i den privata respektive offentliga sektorn.

I den översta tablån i Tabell 9 redovisas först medianvärden för antal år hos nuvarande arbetsgivare dividerat med antal år den anställde arbetat totalt för åren 1968, 1974, 1981, 1991 och 2000. På så vis får vi ett mått på hur stor andel av den totala förvärvsarbetstiden som de anställda tillbringat hos sin nuvarande arbetsgivare.Som framgår ökade anställningsstabiliteten tydligt fram till år 1991 för att därefter minska år 2000 enligt detta mått. Medianen för anställningsstabiliteten ligger år 2000 på ungefär samma nivå som år 1981. En analys av det andra måttet, andelen som varit anställda hos samma arbetsgivare i minst 10 år, tyder på en gradvis ökning av anställningsstabiliteten. Det är framförallt under perioden 1974 till 1991 som denna ökning sker. År 2000 var andelen individer med långa anställningstider ungefär densamma som år 1991. Slutligen är andelen nyanställda under undersökningsåret högst vid periodens början och slut. Den minskning av anställningsstabiliteten som har skett mellan 1991 och 2000 tycks alltså i första hand bero på att nyanställningarna har ökat. De långa anställningarna visar ingen tendens till minskning. Resultaten av ett antal tilläggsanalyser (ej redovisade i tabellform) tyder på att det har skett en viss polarisering mellan relativt korta och relativt långa anställningar under 1990-talet. Anställningsstabilitetens utveckling

110

SOU 2001:53 Har jobben blivit bättre?

över tid påverkas inte när hänsyn tas till förändringar av de anställdas ålders- och könsfördelning.

I den andra tablån redovisas resultat för tjänstemän inom den privata sektorn. För denna kategori kan man observera en trend mot en högre anställningsstabilitet fram till 1981 och därefter en gradvis minskande stabilitet. Arbetsgivarsenioriteten uttryckt i procent av den totala arbetslivserfarenheten är år 2000 lägre än vid något av de tidigare undersökningstillfällena. Andelen med långa anställningar ligger år 2000 på ungefär samma nivå som år 1974. För arbetarna i den privata sektorn är anställningsstabilitetens minskning inte lika stark. Medianvärdet för anställningsstabiliteten är högst år 1991 för att därefter sjunka. Andelen med långa anställningstider bland privat anställda arbetare är dock ungefär lika stor vid alla de tre senaste undersökningstillfällena.

111

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

Tabell 9. Anställningstid hos nuvarande arbetsgivare. Medianvärden för andelen av den totala arbetslivserfarenhet som härstammar från den nuvarande anställningen, andelar som varit anställda över tio år hos nuvarande arbetsgivaren samt andelar nyanställda under undersökningsåret (1968–2000)

	1968	1974	1981	1991	2000

Alla anställda
Senioritet i procent av total	40	44	50	55	50
erfarenhet (medianvärden)
Andel > 10 år	32	31	37	42	43
Nyanställda	10	9	6	5	12
N	2 797	2 942	3 260	3 314	3 013
Privat sektor tjänstemän
Senioritet i procent av total	45	50	56	50	40
erfarenhet (medianvärden)
Andel > 10 år	35	36	43	40	37
Nyanställda	7	6	5	3	13
N	672	670	728	845	969
Privat sektor arbetare
Senioritet i procent av total	33	34	43	50	45
erfarenhet (medianvärden)
Andel > 10 år	28	28	34	32	33
Nyanställda	12	10	7	7	15
N	1 234	1 147	1 052	952	796
Offentlig sektor tjänstemän
Senioritet i procent av total	50	60	63	64	60
erfarenhet (medianvärden)
Andel > 10 år	37	37	43	54	54
Nyanställda	9	7	6	5	8
N	481	601	815	833	774
Offentlig sektor arbetare
Senioritet i procent av total	50	40	44	54	60
erfarenhet (medianvärden)
Andel > 10 år	33	27	30	42	57
Nyanställda	8	11	7	5	9
N	360	485	647	661	436

I den tredje och fjärde tablån redovisas resultat för anställda inom den offentliga sektorn. Resultaten för tjänstemän ger ingen entydig bild. Anställningsstabiliteten beräknad enligt det första måttet minskar under 1990-talet. Andelen med långa anställningstider är

112

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

dock konstant under samma period. För offentligt anställda arbetare kan vi slutligen observera en tydlig trend mot en allt högre anställningsstabilitet.

Sammanfattningsvis tyder våra resultat, i likhet med annan ny forskning inom området (Vejsiu 2001), knappast på att det har skett någon dramatisk uppluckring av anställningsstabiliteten på den svenska arbetsmarknaden. Anställningsstabiliteten har ökat fram till 1981 eller 1991 beroende på vilken kategori av anställda och vilket mått som studeras. Därefter har anställningsstabiliteten minskat för privat anställda tjänstemän och ökat för offentligt anställda arbetare. För arbetare i privat sektor och tjänstemän i offentlig sektor varierar resultaten beroende på vilket mått på anställningsstabiliteten som används.

3.11Avslutande diskussion

Systematiska empiriska studier av arbetsinnehållets förändringar under senare decennier har varit sällsynta, men tyder på att förändringstakten är betydligt mindre dramatisk än vad teorier om arbetets utveckling (både optimistiska och pessimistiska) implicerar. Arbetets innehåll tycks förändras mycket långsammare och i mindre skala än vad man ofta föreställer sig. Utvecklingstrenderna saknar också den uniforma entydighet som vissa teorier postulerar. Empirisk forskning pekar i stället mot att vissa aspekter av arbetsförhållanden förbättras samtidigt som andra försämras. Eventuella förändringar tenderar vidare att omfatta vissa grupper av anställda samtidigt som andra i huvudsak lämnas oberörda.

Resultaten i det här kapitlet passar väl in i detta empiriska mönster. I inledningen urskilde vi tre allmänt spridda föreställningar om vilka trender som har präglat arbetslivets utveckling under senare decennier, inte minst 1990-talet. Vi har funnit att den första av dessa tre föreställningar, om kvalifikationshöjningen i arbetet, bara är riktig i en viss bemärkelse. Det sker en långsiktig nivåhöjning som är strukturellt betingad, i meningen att den drivs av en strukturomvandling där yrkesklasser och branscher med relativt höga kvalifikationskrav växer, medan andra klasser och branscher går tillbaka. Men inom klasser och branscher är kvalifikationsutvecklingen mycket måttlig, i många fall knappt märkbar. Detta utesluter naturligtvis inte att vissa jobb på vissa arbetsplatser kan ha uppgraderats i en snabb takt, eller att jobbens kvalifika-

113

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

tionsnivåer har sjunkit på andra arbetsplatser. Vid sidan av den strukturomvandling som sker, tycks dock de befintliga jobbens genomsnittliga kvalifikationsnivåer vara mycket stabila. Vad gäller föreställningen om arbetskraftens rörlighet och de stabila anställningskontraktens upplösning ger våra resultat, liksom tidigare forskning, ett tämligen entydigt svar, nämligen att föreställningen är kraftigt överdriven. Andelen anställda med mycket korta anställningstider i sina pågående arbeten har förvisso ökat, men detta kan vara en i huvudsak konjunkturmässig företeelse. De långa anställningstidernas utbredning har trendmässigt ökat fram till 1991 och varit relativt konstant sedan dess. Den enda kategori där anställningsstabiliteten tydligt minskat är privat anställda tjänstemän. Även för denna kategori är förändringen långtifrån dramatisk och långsiktiga band mellan anställda och arbetsgivare tycks vara vanligt förekommande.

Vid sidan av kvalifikationsförändringar och förändringar av arbetskontraktets varaktighet antas det ofta att det moderna arbetslivet kännetecknas av en högre arbetsintensitet. För de privata arbetsgivarna har den ekonomiska dynamiken medfört kortare planeringshorisonter och en press på att söka konkurrensfördelar genom kostnadssänkningar. Parallellt har inom den offentliga sektorn krympande budgetar medfört besparingar i form av bortrationaliserad personal. Dessa processer kan förväntas leda till att den kvarvarande personalens arbetsförhållanden förändras i riktning mot högre arbetskrav. Föreställningen om ökad mental anspänning i arbetet är empiriskt välgrundad. Den markanta ökning av negativ stress i arbetet som ägde rum under 1980-talet har fortsatt med oförminskad styrka under 1990-talet. Arbetsintensitetens utveckling är dock påfallande ojämnt fördelad över olika typer av verksamheter. Den negativa stressen har blivit klart mer utbredd inom välfärdssektorn, dvs. inom vård, omsorg och utbildning, samt inom handel, hotell och restauranger. I arbetslivet i övrigt, t.ex. inom industrin, har däremot ingen signifikant förändring av arbetets genomsnittliga intensitet skett.

Vissa av de tendenser vi funnit sammanhänger troligen med varandra. Ett sådant samband ser ut att kunna spåras till arbetslivets kvinnodominerade verksamheter. Två av de viktigaste förändringar som inträffade under 1990-talet, den strukturella höjningen av arbetets kvalifikationsnivå och den ökade intensiteten i arbetet, kan sannolikt delvis kopplas till dessa verksamheters förändrade ekonomiska ramar. Vårdsektorn är härvid ett tydligt exempel. Antalet

114

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

anställda inom vård och omsorg minskade tydligt under 1990-talet (se t.ex. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet 2000). I stort sett hela denna nedgång tycks ha fallit på biträdespersonalen, vars andel av samtliga anställda inom sektorn därmed minskade påtagligt (se Tabell 7 ovan). Följden har blivit en ganska dramatisk uppgradering av klasstrukturen inom vård- och omsorgsverksamheterna, dvs. sektorns genomsnittliga kvalifikationsnivå har stigit påtagligt. Men inom olika yrkesklasser bland vårdpersonalen har kvalifikationsnivån knappast förändrats alls. Däremot har arbetsintensiteten ökat avsevärt, så att fler än var tredje vårdanställd år 2000 utsätts för negativ stress, en andel som ligger högt över nivån i andra branscher. Det är inte särskilt långsökt att koppla ihop dessa tendenser. När antalet biträden skars ner övertogs vissa av deras uppgifter förmodligen av andra anställda, som redan var hårt belastade enligt vad tidigare undersökningar har visat, medan vissa biträdesuppgifter kanske helt upphörde att utföras. I båda fallen torde arbetsintensiteten för den kvarvarande personalen ha drivits upp.

Den bild som träder fram ur vår empiriska analys av arbetslivets utveckling under tre decennier är mångfasetterad och låter sig knappast inordnas i något av de teoretiska perspektiv som skisserades inledningsvis. Den strukturella förändring som skett ligger i linje med de teorier som betonar dynamiken i de processer i det moderna samhället som gradvis omskapar arbetsmarknadens sammansättning på jobbnivå i riktning mot allt fler kvalificerade befattningar. Vissa aspekter av teknologisk utveckling och globalisering kan vara viktiga orsaker till denna förändring. Den strukturella uppgraderingen kan dock även vara en konsekvens av krympande ekonomiska ramar för många verksamheter, t.ex. inom den offentliga sektorn. När nedskärningar av antalet anställda i huvudsak sker genom att antalet okvalificerade arbeten minskar, som i vårdexemplet ovan, så ökar andelen kvalificerade befattningar med automatik utan att antalet kvalificerade jobb förändras. Denna typ av uppgradering kan även höja arbetsintensiteten och prestationskraven på ett sätt som urholkar individens kontroll över arbetssituationen. Att andelen kvalificerade arbeten ökar kan således inte alltid ges en entydigt positiv tolkning.

Vid sidan av den strukturella omvandlingen kännetecknas arbetets karaktär av en påfallande stabilitet. De teoretiska ansatser som betonar förändringar av befintliga arbeten, t.ex. via omvandlingar av arbetsorganisationens karaktär, tycks därmed vara synnerligen

115

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

svagt empiriskt grundade. Arbetslivets utveckling sker uppenbarligen framför allt genom att vissa typer av arbeten blir vanligare medan andra minskar i utbredning. En viktig utmaning inför framtiden är att närmare analysera såväl orsakerna till som konsekvenserna av denna strukturella förändring. Sådana analyser kan bli viktiga bl.a. som underlag till diskussioner om hur arbetslivet kan påverkas av politiska reformer.

116

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

Referenser

Andersson, L. G., R. Erikson & B Wärneryd, 1981. ”Att beskriva den sociala strukturen”, Statistisk tidskrift 19:13–36.

Bell, D. 1973. The Coming of Post-industrial Society. New York: Basic Books.

Braverman, H. 1974. Labor and Monopoly Capital. New York: Monthly Review Press.

Bäckman, O. 2001. ”Med välfärdsstaten som arbetsgivare. Arbetsmiljön och dess konsekvenser inom välfärdstjänsteområdet på 1990-talet”, i Szebehely, M. (red.), Välfärdstjänster i omvandling, SOU 2001:52, Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Bäckman, O. & C. Edling, 2000. “Arbetsmiljö och arbetsrelaterade besvär under 1990-talet”, i Marklund, S. (red.), Arbetsliv och Hälsa 2000. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Eklund, I. 1999. Kartläggning av magra organisationer. Seminarierapport, Avdelningen för arbetsmiljöstatistik. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Elster, J. 1986. ”Self-realization in work and politics”, Social Philosophy and Policy, 3: 97-126. (På svenska i Idéer om Arbete, volym 6 i Tidens idéserie. Stockholm: Tidens förlag.)

Fritzell, J. & O. Lundberg, 2000. Välfärd, ofärd och ojämlikhet. SOU 2000:41, Betänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Gallie, D., M. White, Y. Cheng & M. Tomlinson, 1998. Restructuring the Employment Relationship. Oxford: Clarendon Press.

le Grand, C. & M. Tåhlin, 1998. “Job mobility and earnings growth”, Working Paper 9/1998. Stockholm: Institutet för social forskning (SOFI), Stockholms universitet.

Green, F. 2000. ”Why has work effort become more intense?”, Discussion Paper 00/03, Department of Economics, University of Kent at Canterbury.

Holmlund, B. 1995. ”Livstidsjobb och korta jobb”, Arbetsmarknad & Arbetsliv 1:149–155.

Karasek, R.A. 1979. ”Job Demands, Job Decision Latitude, and Mental Strain: Implications for Job Redesign”, Administrative Science Quarterly,24: 285–308.

Karasek, R.A. & T. Theorell, 1990. Healthy Work. Stress, Productivity and the Reconstruction of Working Life. New York: Basic Books.

117

Har jobben blivit bättre?

SOU 2001:53

Kern, H. & M. Schumann, 1984. Das Ende der Arbeitsteilung? Rationalisierung in der industriellen Produktion. Munchen: G.H. Beck.

Kerr, C., J.T. Dunlop, F. Harbison & C.A. Myers, 1960. Industrialism and Industrial Man. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Lindbeck, A. & D.J. Snower, 2000. “Multitask learning and the reorganization of work: From tayloristic to holistic organization”, Journal of Labor Economics, 18:353–76.

Machin, S. 1994. ”Changes in relative demand for skills in the U.K. labour market”, i Booth, A.L. & D.J. Snower (red.), Acquiring Skills: Market Failures, their Symptoms and Policy Responses.

Cambridge: Cambridge University Press.

National Research Council, 1999. The Changing Nature of Work: Implications for Occupational Analysis. Washington, D.C.: National Academy Press.

Parsons, T. 1960. Structure and Process in Modern Societies.

Glencoe: Free Press.

Piore, M.J. & C.F. Sabel, 1984. The Second Industrial Divide. Possibilities for Prosperity. New York: Basic Books.

Rubin, B.A. 1995. “Flexible accumulation: The decline of contract and social transformation”, Research in Social Stratification and Mobility, 14:297–324.

Sennett, R. 1998. The Corrosion of Character. The Personal Consequences of Work in the New Capitalism. New York: W.W. Norton.

Smith, V. 1997. “New Forms of Work Organization”, Annual Review of Sociology, 23:315–339.

Szulkin, R. & M. Tåhlin, 1994. ”Arbetets utveckling”, i Fritzell, J. & O. Lundberg (red.), Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier. Stockholm: Brombergs förlag.

Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet, 2000. Fakta om vård- och omsorgspersonal i kommuner och landsting. Stockholm.

Sørensen, A.B. 2000. “Toward a sounder basis for class analysis”,

American Journal of Sociology, 105:1523–1558

Vejsiu, A. 2001. Essays on Labor Market Dynamics. Uppsala: Department of Economics, Uppsala University.

118

SOU 2001:53

Har jobben blivit bättre?

Wikman, A., A. Andersson & M. Bastin, 1998. Nya relationer i arbetslivet – en rapport om tendenser mot flexibla marknadsrelationer i stället för permanenta anställningsrelationer. Stockholm: Arbetslivsinstitutet och Statistiska centralbyrån.

Wikman, A. 2000. ”Arbetsmarknadens utveckling i Sverige”, i Marklund, S. (red.), Arbetsliv och Hälsa 2000. Stockholm: Arbetarskyddsstyrelsen och Arbetslivsinstitutet.

Åberg, R. 1984. ”Teorierna om arbetets degradering och arbetsmarknadens dualisering – ett försök till empirisk prövning”,

Sociologisk forskning, 21: 50–68.

Åberg, R. 2001. ”Skill-education mismatch and employment possibilities for the less educated”, opublicerat manuskript. Umeå: Sociologiska institutionen, Umeå universitet.

119