Till statsrådet Margareta Winberg

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en kommitté med uppgift att lämna förslag till en ny rennäringspolitik samt göra en översyn av stödet till rennäringen och samisk kultur, rennäringsadministrationen och rennäringslagstiftningen, m.m (dir. 1997:102).

Till ordförande i kommittén förordnades den 11 februari 1998 numera f.d. universitetsdirektören Görel Oscarsson. Samtidigt förordnades riksdagsledamöterna Birgitta Carlsson, Ann-Kristine Johansson och Ola Sundell, numera f.d. riksdagsledamoten Leif Marklund samt renägaren Per Mikael Utsi som ledamöter. Den 8 juni 1999 förordnades dessutom riksdagsledamöterna Siv Holma och Gunilla Tjernberg som ledamöter. Den 2 april 2001 förordnades ombudsmannen Lennart Degerliden och renägaren Olof T. Johansson som ledamöter. Sedan Siv Holma begärt entledigande från sitt uppdrag, förordnades den 10 april 2001 riksdagsledamoten Maggi Mikaelsson som ledamot.

Att som experter biträda kommittén förordnades den 11 november 1998 departementssekreteraren Eric De Groat, handläggaren Hilkka Eskelinen, renägaren Aina Jonsson, vaktmästaren Bengt Oskarsson, renägaren Lena Ruth-Jonsson, rennäringsdirektören Jan-Ivar Rönnbäck, näringshandläggaren Bror Saitton, ekonomen Olov Johan Sikku, departementssekreteraren Göran Ternbo, agronomen Caroline Trapp och numera ämnesrådet Bjarne Örnstedt. Den 8 juni 1999 förordnades dessutom avdelningsdirektören Tord Constenius, departementsrådet Anders Holmgren, skogsmästaren Henrik Sandström och renägaren Lars Wilhelm Svonni att som experter biträda kommittén. Samma dag entledigades handläggaren Hilkka Eskelinen från sitt uppdrag att vara expert.

Till sekreterare förordnades den 11 februari 1998 hovrättsassessorn Ulrika Geijer. Den 12 april 1999 förordnades agronomen Ann-Marie Karlsson som biträdande sekreterare. Under tiden den 16 juni 1999 - 30 september 1999 och den 1 januari 2000 till den 30 november 2001 har även hovrättsasessorn Marie B. Hagsgård varit förordnad som sekreterare.

Kommittén har antagit namnet Rennäringspolitiska kommittén (Jo 1998:03).

Härmed överlämnas kommitténs betänkande En ny rennäringspolitik (SOU 2001:101).

Till betänkandet fogas reservationer och särskilda yttranden. Kommittén har därmed slutfört sitt arbete.

Stockholm i november 2001

Görel Oscarsson

Birgitta Carlsson Lennart Degerliden Ann-Kristine Johansson
Olof T. Johansson Leif Marklund Maggi Mikaelsson
Ola Sundell Gunilla Tjernberg Per Mikael Utsi

/Ulrika Geijer

/Marie B. Hagsgård

/Ann-Marie Karlsson

SOU 2001:101 Innehåll 5
   

Innehåll

Del 1  
Sammanfattning..................................................................................... 11
Oktiigeassu (Nordsamiska) ................................................................... 23
Tjoahkkájgäsos (Lulesamiska) .............................................................. 35
Tjåangkan giesedh (Sydsamiska).......................................................... 47
Summary ................................................................................................ 57
Förkortningar ........................................................................................ 69
Författningsförslag................................................................................ 71
1 Förslag till lag om renskötselrätt................................................. 71
2 Förslag till lag om bedrivande av rennäring................................ 88
3 Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429).......... 95
4 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)............... 99
1 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande......................... 101
1.1 Våra direktiv och uppdraget i övrigt ......................................... 101
1.2 Avgränsningen av uppdraget..................................................... 102
1.3 Konsekvensbeskrivningar ......................................................... 103
1.4 Arbetets bedrivande .................................................................. 103
2 Renskötselrätten ........................................................................ 107
2.1 Inledande anmärkningar............................................................ 107
2.2 Rättsliga utgångspunkter........................................................... 109
2.3 Allmänt om renskötselrätten ..................................................... 111
2.4 Renskötselrättens utövande....................................................... 112
2.5 Upphörande och inskränkning av renskötselrätten ................... 114
2.6 Upplåtelser av jakt- och fiskerätt m.m. ..................................... 115
6 Innehåll     SOU 2001:101
     
2.7 Skadeståndsregler...................................................................... 117
2.8 Förhållandet till grundlagen och samernas urminnes hävd....... 118
3 Renen, renbetet och rennäringen .............................................. 123
3.1 Renen ......................................................................................... 124
3.2 Renen och betet ......................................................................... 125
  3.2.1 ............................................................... Barmarksbetet 127
  3.2.2 .................................................................... Vinterbetet 127
  3.2.3 .................................................. Andra markanvändare 128
3.3 Renhjordens ............................................................avkastning 129
3.4 Rennäringens ..........................................struktur och ekonomi 130
4 Mål för ................................................en ny rennäringspolitik 135
4.1 Tre mål ...............................för en långsiktig rennäringspolitik 135
  4.1.1 ........................................... Målens inbördes relationer 135
  4.1.2 ............................................................... Kulturellt mål 136
  4.1.3 ............................................................ Ekonomiskt mål 137
  4.1.4 ....................................................................... Miljömål 137
4.2 Kulturellt ............................................................................mål 138
  4.2.1 .........Samerna - ursprungsfolk och nationell minoritet 138
  4.2.2 Synen på ursprungsfolk i ett internationellt  
  ..................................................................... perspektiv 139
  4.2.3 ............................................................... Överväganden 141
4.3 Ekonomiskt .........................................................................mål 143
4.4 Miljömål.................................................................................... 146
  4.4.1 ..............................Det miljöpolitiska arbetet i korthet 146
  4.4.2 .................................Dagens miljömål för rennäringen 155
  4.4.3 ............................................................... Överväganden 156
5 Förvaltningen ............................................av renskötselrätten 161
5.1 Särskild ...................................................lag om renskötselrätt 161
5.2 Renskötselområdet .................................................................... 162
  5.2.1 ............................................... Rennäringslagens regler 163
  5.2.2 ....................................................... Våra överväganden 165

5.3Vissa tvingande regler krävs för förvaltningen av

renskötselrätten ......................................................................... 172
5.3.1 Organisationstvång är nödvändigt................................ 172

5.3.2Tvingande regler om organisationsform är nöd-

  vändiga ......................................................................... 176
5.4 Nya regler för samebyn............................................................. 178
5.4.1 Bildande och upplösning av samebyn.......................... 180
5.4.2 Samebyns verksamhet .................................................. 187
5.4.3 Ansvaret för samebyns skulder .................................... 190
SOU 2001:101 Innehåll 7
5.5 Medlemskap i samebyn............................................................. 193
5.5.1 Rennäringslagens regler ............................................... 193
5.5.2 Medlemmarna skall vara samer.................................... 193

5.5.3Medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från

samebyn........................................................................ 197

5.5.4Samebyn skall anta den som uppfyller lagens krav

som medlem.................................................................. 205

5.6Informationsprogram vid införandet av ny rennäringslag-

  stiftning ..................................................................................... 208
6 Förhållandet mellan samebyarnas och andras markan-  
  vändning.................................................................................... 211
6.1 Bakgrund ................................................................................... 211
  6.1.1 Hänsyn till natur- och kulturmiljövården ..................... 214
  6.1.2 Våra utgångspunkter..................................................... 215
6.2 Renskötselrätt och äganderätt ................................................... 217
  6.2.1 Nuvarande reglering..................................................... 217
  6.2.2 En generell och ömsesidig hänsynsregel...................... 220
6.3 Hänsyn till andra intressen i samband med rennäring .............. 227
6.4 Hänsyn till rennäring i samband med skogsbruk ...................... 230

6.4.1Nuvarande reglering av skogsbrukets hänsyn till

rennäringens intressen .................................................. 233

6.4.2Nuvarande reglering av skogsbrukets hänsyn till

  naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen ............236
6.4.3 Nuvarande samråd skogsbruk - rennäring.................... 238
6.4.4 Våra överväganden och förslag.................................... 240
6.4.5 Samråd i hela renskötselområdet.................................. 241

6.4.6Tydligare skydd för samebyarnas vinterbetes-

  marker........................................................................... 246
6.4.7 Hänsyn till rennäringen i avverkningsanmälan ............ 249
6.4.8 Skogsvårdsstyrelsens roll ............................................. 250

6.4.9Prövning av avverkningar med hänsyn till

    rennäringens intressen .................................................. 252
  6.4.10 Samordning av hänsyn till natur - och kulturmiljö -  
    vården med hänsyn till rennäringens intressen ............ 255
6.5 Ökad kunskap om renskötseln och stöd för lokal sam-  
  verkan ........................................................................................ 258
6.6 Samebyarnas markanvändning på statlig mark......................... 262
  6.6.1 .................................... Våra överväganden och förslag 265

6.7Upplåtelser av nyttjanderätter på skogssamebyarnas

året-runt-marker......................................................................... 279
8 Innehåll SOU 2001:101
6.8 Rennäringen i samhällsplaneringen ..........................................282

6.8.1Planerings- och beslutsprocesser om markanvänd-

  ning............................................................................... 282
6.8.3 Våra överväganden och förslag.................................... 289
6.9 Jakt och fiske inom renskötselområdet ..................................... 296
6.9.1 Samers jakt- och fiskerätt............................................. 297
6.9.2 Markägares jakt- och fiskerätt...................................... 300

6.9.3Jakt- och fiskerätt på kronomark ovanför odlings-

    gränsen och på renbetesfjällen ..................................... 302
  6.9.4 Jakt- och fiskerätt på övrig statlig mark ....................... 306
  6.9.5 Våra förslag och överväganden.................................... 307
7 Rennäringen .............................................................................. 311
7.1 Särskild lag om hur rennäring skall bedrivas ............................ 311
7.2 Så få regler som möjligt ............................................................ 311
7.3 Tillsyn över förvaltningen av betesresursen ............................. 312
  7.3.1 Utvecklingen av nuvarande regler om högsta  
    renantal ......................................................................... 312
  7.3.2 Renbetesinventering ..................................................... 315
  7.3.3 Högsta renantal i Norge respektive Finland ................. 316
  7.3.4 Tillämpningen av bestämmelserna om högsta  
    renantal ......................................................................... 317
  7.3.5 Våra överväganden....................................................... 318
7.4 Koncessionsrenskötsel .............................................................. 327
  7.4.1 Vad är koncessionsrenskötsel....................................... 327
  7.4.2 Gällande regler om koncessionsrenskötsel .................. 329
  7.4.3 Muonio sameby ............................................................ 334
  7.4.4 Överväganden och förslag............................................ 339
7.5 Renmärken ................................................................................ 350
  7.5.1 Vad är renmärken ......................................................... 350
  7.5.2 Gällande regler om renmärken ..................................... 351
  7.5.3 Renmärkesregistret....................................................... 353
  7.5.4 Renmärken i Finland, Norge och i den svensk - norska
    renbeteskonventionen................................................... 354
  7.5.5 Överväganden och förslag............................................ 356
8 Stöd och ersättningar m.m. ....................................................... 363

8.1Kartläggning av statsanslag till rennäringen och den samiska

kulturen ..................................................................................... 365
8.1.1 Anslaget Främjande av rennäringen............................. 365
8.1.2 Rovdjursersättningar .................................................... 379
8.1.3 Samerna och samisk kultur........................................... 381
8.1.4 EU-finansierade stöd .................................................... 383
SOU 2001:101 Innehåll 9
   

8.1.5Övriga förhållanden som kan påverka lönsamhet

    och stöd ........................................................................ 387
8.2 Förslag avseende statsanslag..................................................... 388
  8.2.1 Mål för stödet till rennäringen...................................... 389
  8.2.2 Administration av budgetmedel ................................... 392
  8.2.3 Samordning av anslag................................................... 394
  8.2.4 Upphävande av förordningar........................................ 395
8.3 Bygdeavgifter............................................................................ 396
  8.3.1 Bakgrund ...................................................................... 396
  8.3.2 Överväganden............................................................... 398
8.4 Samefonden............................................................................... 398
  8.4.1 Beskrivning av Samefonden......................................... 398
  8.4.2 Särredovisade medel under Samefonden ..................... 401
  8.4.3 Våra överväganden och förslag.................................... 402
8.5 Transport av ren ........................................................................ 404
9 Den statliga rennäringsadministrationen ................................. 409
9.1 Bakgrund ................................................................................... 409

9.2Utgångspunkter för våra förslag till ändring av administra-

tionen ...................................................................................... 411
9.3 Framtida myndighetsuppgifter .................................................. 412

9.4En ny rennäringspolitik kräver två lagar samt en översyn av

  skogsvårdslagstiftningen ........................................................... 412
9.5 Överväganden............................................................................ 413
  9.5.1 Regeringens ansvar....................................................... 413
  9.5.2 Myndighetsstrukturen................................................... 414
  9.5.3 Tillsynsmyndighet för rennäringen .............................. 415
  9.5.4 Hantering av övriga myndighetsuppgifter.................... 416
  9.5.5 Myndighetsuppgifter avseende skogsmark .................. 420
  9.5.6 Handläggningen av rennäringsfrågor bör inte  
    läggas på en av länsstyrelserna..................................... 421
  9.5.7 Samisk delaktighet i övrigt........................................... 422
10 Våra förslag i förhållande till ILO-konvention nr 169 ............. 423
10.1 Ett stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten ............. 423
10.2 Ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar .................................. 424
11 Kostnader .................................................................................. 427
11.1 Förändringar i lagstiftningen..................................................... 427
11.2 Information, utbildning och samverkan .................................... 429
11.3 Förändringar i administrationen................................................ 430

10 Innehåll SOU 2001:101

Del 2

12 Författningskommentar............................................................. 433
12.1 Förslaget till lag om renskötselrätt............................................ 433
12.2 Förslaget till lag om bedrivande av rennäring........................... 500
12.3 Förslaget till lag om ändring i skogsvårdslagen  
  (1979:429) ................................................................................. 516
12.4 Förslaget till lag om ändring i konkurslagen  
  (1987:672) ................................................................................. 521
Reservationer och särskilda yttranden................................................ 523
Bilagor................................................................................................. 555
1 Direktiven med hänvisningar till betänkandetexten .................... 555
2 Tabell med paragrafer i rennäringslagen och motsvarande  
  bestämmelser i förslaget .............................................................. 563
3 Tabell med paragrafer i förslaget och motsvarande bestäm-  
  melser i rennäringslagen .............................................................. 573
4 Statistik från riksskogstaxeringen................................................ 579
5 Renbete ........................................................................................ 619
Litteraturförteckning ........................................................................... 655
SOU 2001:101 Sammanfattning 11
   

Sammanfattning

Samerna har sedan lång tid tillbaka bott i norra Skandinavien och på Kolahalvön. I äldre tid levde samerna av jakt, fiske och samlande. Renen var då ett viktigt bytesdjur. Över tiden förändrades samernas traditionella verksamhet till att arbeta med och följa en sammanhållen renhjord mellan olika betesmarker.

Samernas historiska bruk av marken har givit upphov till en särskild bruksrätt till fastighet, renskötselrätten. Renskötselrätten innebär att den som är same får använda mark och vatten på visst sätt till underhåll för sig och sina renar. Renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. I renskötselrätten ingår bl.a. rätt till renbete, jakt och fiske. Renskötselrättens närmare innebörd utvecklas i kapitel 2.

Samerna har enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen ett grundlagsskydd i egenskap av etnisk minoritet. Riksdagen har uttalat att samerna i Sverige är en etnisk minoritet som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Riksdagen inrättade år 1993 en särskild statlig myndighet, Sametinget. De 31 ledamöterna i Sametinget utses genom val bland den samiska befolkningen. Regeringen beslutade den 19 oktober 2000 att tillkalla en särskild utredare för att göra en översyn av Sametingets organisation, sametingslagen (1993:327) och förordningen (1993:327) med instruktion för Sametinget (dir. 2000:70).

Uppdraget

Vi har haft i uppdrag att lämna förslag till en ny rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt bärkraftig rennäring. Vidare skall vi bl.a. föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter samt granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar.

12 Sammanfattning SOU 2001:101
   

Våra utgångspunkter

För att uppnå målet, att skapa förutsättningar för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring, har vi formulerat vissa delmål för arbetet med våra förslag. För att målet skall nås bedömer vi att förslagen måste

•förtydliga innebörden och regleringen av den civila rättigheten, renskötselrätten, som samebyarna grundar sin användning av mark och vatten på,

•förtydliga regleringen av förhållandet mellan renskötselrätten och äganderätten så att den samverkan beträffande markanvändningen som måste ske på det lokala planet bygger på klara regler om den ömsesidiga hänsyn markanvändarna har att ta gentemot varandra,

•öka inflytandet för medlemmarna i samebyarna över sin egen interna organisation,

•ge samebyarna och Sametinget ett ökat inflytande över administrationen av rennäringen och de stöd och ersättningar som tillkommer rennäringen, samt

•ge alla samer möjlighet att bli medlemmar i den sameby från vilken de kan härleda sitt ursprung och samebyarna möjlighet att själva besluta om villkoren för utövandet av medlemskap i samebyn.

I våra förslag om ett ökat inflytande för Sametinget har vi utgått från att utredningen om Sametingets organisation leder till en tydlighet när det gäller Sametinget som myndighet respektive folkvalt organ.

Mål för en ny rennäringspolitik (kapitel 4)

Vårt uppdrag har således varit att lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt bärkraftig rennäring. Vi föreslår därför tre mål för rennäringspolitiken. Dessa mål gäller kultur, ekonomi och miljö. De tre målen är ömsesidigt beroende av varandra och inget kan sägas vara överordnat de andra.

SOU 2001:101 Sammanfattning 13
   

Kulturellt mål

Samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas.

En viktig följd av detta mål är att det är samernas egna prioriteringar, inom de ramar de förfogar över, som skall vara avgörande för hur staten skall utforma olika främjande åtgärder.

Sverige har gjort internationella åtaganden som kan ses som en ram för ett kulturellt mål. Genom dessa har Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör en minoritet skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv. I det här sammanhanget har kultur ansetts innefatta även t.ex. minoritetsgruppers traditionella markanvändning.

Ekonomiskt mål

Samerna skall så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund.

På samma sätt som för annat näringsliv har vi utgått från att det är näringsidkarna själva som genom egna beslut skall utveckla näringen. Även för detta mål är det en viktig utgångspunkt att samerna i så stor utsträckning som möjligt skall besluta i sina egna angelägenheter.

Miljömål

Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till

naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga,

den biologiska mångfalden,

natur- och kulturmiljövärden och

värden för friluftslivet.

Rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena i fjällen. Samtidigt kan renskötseln även påverka miljön negativt. Ett miljömål för rennäringen, bör enligt vår uppfattning, formuleras mot den bakgrunden.

14 Sammanfattning SOU 2001:101
   

Vår utgångspunkt är att samerna själva bör ha ansvaret för hur deras näringsliv skall se ut. Vi anser därför att ett miljömål bör gälla för alla verksamheter som utövas med stöd av renskötselrätten. Ett sådant mål bör utformas så att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. Samtidigt får inte resursernas betydelse för samiskt näringsliv och kultur motverkas.

Förvaltningen av renskötselrätten (kapitel 5)

Samer bedriver med stöd av renskötselrätten renskötsel, jakt och fiske inom renskötselområdet. Renskötselområdet omfattar cirka en tredjedel av Sveriges yta och berör Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands, Gävleborgs och Dalarnas län.

För att kunna nyttja renskötselrätten måste den som är same vara medlem i sameby. Vilka som är medlemmar är bestämt i rennäringslagen. Samebyn är en egen juridisk person och det finns särskilda regler för hur den skall vara organiserad. Det är dock de enskilda medlemmarna som äger renarna och bedriver rennäring i form av t.ex. enskild firma.

Varje sameby är knuten till en bestämd del av renskötselområdet, byområdet. Enligt rennäringslagen är det länsstyrelsen som fattar beslut om indelning i byområdet.

Renskötselområdet

Renskötsel får bedrivas hela året i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland, på renbetesfjällen i Jämtlands län, inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Renskötsel får bedrivas från oktober till april i övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Vi föreslår att Sametinget, i stället för länsstyrelserna, skall fatta beslut om indelning i byområde. Innan Sametinget fattar beslut skall som huvudregel sammanträde hållas med de berörda samebyarna. Det är

SOU 2001:101 Sammanfattning 15
   

dock inte nödvändigt att hålla sammanträde om samebyarna är överens och indelningen är lämplig för sitt ändamål. Berörda fastighetsägare bör få en möjlighet att yttra sig över den planerade indelningen.

Vårt förslag till nya regler om indelning i byområde innebär inte att äldre beslut om indelning automatiskt upphör att gälla.

Samebyn

Vi anser att det alltjämt skall finnas tvingande regler om sameby. Det innebär att lagen skall innehålla en bestämmelse om att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en sameby.

Bakgrunden till förslaget är att vi utgår från att renskötselrätten i huvudsak är en kollektiv rättighet. Den tillkommer den samiska befolkningen och utövas i dag av medlemmar i sameby. Vi har funnit att en lagregel om att det skall finnas en sameby för att förvalta renskötselrätten inom ett visst område är den mest ändamålsenliga lösningen.

Vi föreslår att reglerna för samebyn så långt som möjligt skall vara desamma som för ekonomiska föreningar. Det innebär bl.a. att samebyn ensam skall svara för sina skulder. Medlemmarna skall inte längre ha något personligt betalningsansvar för samebyns skulder. När det gäller frågor kring bildande och upplösning av samebyn samt frågor om medlemskap krävs särskilda regler för samebyn. Förbudet för samebyar att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

Vi föreslår att samebyn som medlemmar skall anta alla samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Kravet på att medlem skall vara same gäller inte make eller sambo till medlem. Sametinget skall kunna pröva frågan om en sökande är same eller har sitt ursprung i samebyn om det uppstår oenighet. Vid bystämman skall röstning, som huvudregel, ske så att varje myndig medlem har en röst. Om minst en medlem begär det skall i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske varje medlem ha en röst för varje ren han eller hon innehar.

Särskild lag om renskötselrätt

Vårt uppdrag har bl.a. inneburit att vi gjort en total översyn av rennäringslagstiftningen. Vi föreslår att rennäringslagen skall ersättas av två lagar, lagen om renskötselrätt och lagen om bedrivande av rennäring.

I lagen om renskötselrätt finns regler som i huvudsak är av civilrättslig karaktär. Det är regler som beskriver hur renskötselrätten konkret får utövas, det område där den gäller, vem som skall förvalta den

16 Sammanfattning SOU 2001:101
   

och vad som gäller förhållandet mellan renskötselrätten, äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom.

I dag regleras både civilrättsliga förhållanden och hur rennäring får bedrivas i rennäringslagen. Detta kan leda till att renskötselrätten inte alltid uppfattas som en särskild rätt till fast egendom. Syftet med att föreslå två lagar är att göra tydligt att det dels är fråga om en särskild rätt till fast egendom, dels en näring som bedrivs med stöd av denna rättighet.

Hänsyn och samverkan mellan samebyar och andra markanvändare (kapitel 6)

Inom renskötselområdet bedriver samebyarna naturbetesbaserad renskötsel. Inom samma område pågår många andra typer av markanvändning. För att skapa goda förutsättningar för en kulturellt, ekologiskt, och ekonomiskt långsiktigt hållbar rennäring behövs hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare. Sådan samverkan skall bygga på ömsesidig respekt och hänsyn för varandras rätt och behov av att använda marken för olika ändamål.

Det förekommer i dag liksom tidigare störningar för samebyarnas renskötsel och konflikter mellan samebyarnas och andras markanvändning på flera håll.

De konflikter som förekommer i dag beror i många fall på oklarheter som rör vad samebyarnas renskötselrätt innebär och hur den förhåller sig till äganderätten samt var renskötselrätten gäller.

En del av orsaken till de konflikter som finns rörande jakten och fisket inom renskötselområdet är också att det finns oklarheten om omfattningen av den jakt- och fiskerätt som är en del av renskötselrätten och hur denna jakt- och fiskerätt förhåller sig till markägares och statens jakt- och fiskerätt.

För att åstadkomma hänsyn till samebyarnas behov av mark för naturbetesbaserad renskötsel och en ökad samverkan mellan samebyarna och andra markanvändare föreslår vi följande åtgärder,

•en tydligare reglering av renskötselrätten och hur den förhåller sig till äganderätten,

•en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av rennäringen gentemot andra intressen,

•en klarare reglering av den hänsyn som måste visas av skogsbruket gentemot rennäringen,

SOU 2001:101 Sammanfattning 17
   

•ökad kunskap hos andra markanvändare om vilka förutsättningar som krävs för att bedriva en naturbetesbaserad renskötsel och hur olika typer av konkurrerande markanvändning påverkar dessa förutsättningar samt ökad kunskap hos renskötare om vilka förutsättningar som krävs för annan markanvändning inom renskötselområdet och hur renskötseln påverkar denna,

•stöd för lokal samverkan mellan samebyar och andra markanvändare rörande markanvändningen. I vissa fall medling och konfliktlösning,

•ökat deltagande av samebyarna och Sametinget i beslutsprocessen när ny markanvändning planeras,

•en utredning om omfattningen av vars och ens jakt- och fiskerätt såväl på privatägd som på statlig mark inom renskötselområdet, med särskild uppmärksamhet kring den mark som avsattes för samernas bruk och som i gällande lagstiftning tolkas som kronomark ovan odlingsgränsen och på renbetesfjällen.

På statlig mark inom renskötselområdet – dvs. mark som förvaltas av staten – föreslår vi att hänsynen för samebyarnas markanvändning för renskötsel och annan samisk markanvändning särskilt lyfts fram i markförvaltningen. Löpande samråd bör ske med samebyarna om hur den statliga marken skall förvaltas. Det skall tydligare markeras att kronomarken ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen i första hand är avsedd för samebyarnas renskötsel och annan samisk markanvändning. Statens fastighetsverk och länsstyrelserna kommer även fortsättningsvis att förvalta denna mark men skyddet för samebyarnas markanvändning och samebyarnas möjlighet att delta i förvaltningen av marken skall förtydligas. Skogssamebyarna får samma rätt till ersättning för nyttjanderättsupplåtelser inom sin året-runt-mark som den rätt till ersättning fjällsamebyarna nu har på sin året-runt-mark enligt 34 § rennäringslagen.

Rennäringen (kapitel 7)

Vi föreslår att regler som har anknytning till hur rennäringen bedrivs skall regleras i en särskild lag. Motivet för det framgår ovan när vi beskriver lagen om renskötselrätt. Vår utgångspunkt för förslaget till lag har varit att förenkla regelsystemet i enlighet med moderna förvaltningsprinciper och att beslutanderätten så långt möjligt delegeras.

18 Sammanfattning SOU 2001:101
   

Tillsyn över förvaltningen av betesresursen

Vi föreslår att samebyarna skall redovisa tillståndet för sina betesmarker. Utifrån bl.a. dessa redovisningar, fältstudier, studier av slaktstatistik och anmälningar angående strövrenar och sammanblandade renhjordar skall Sametinget utöva tillsyn över att samebyarnas förvaltningar av renbetet lever upp till miljömålen. Sametinget skall även bestämma ett högsta tillåtna renantal för varje sameby, som ytterligare ett led i tillsynen. Sametinget bör tillsammans med berörda kontinuerligt utvärdera att de fastställda högsta renantalen är relevanta.

Koncessionsrenskötsel

Koncessionsrenskötsel bedrivs nedanför lappmarksgränsen i Kalix och Torne älvdalar. Renskötseln får där endast bedrivas året runt sedan länsstyrelsen givit en eller flera samer tillstånd, koncession, att inom ett visst område hålla såväl egna renar som renar som tillhör markägarna i området, skötesrenar. Förutom koncessionshavaren deltar även ägarna av skötesrenar i viss utsträckning i renskötseln. Det är skötesrenägarna som tillsammans med koncessionshavaren fattar beslut om hur renskötseln skall bedrivas.

Den vanligaste kategorin skötesrenägare är markägare. För att en markägare skall få vara skötesrenägare måste han äga jordbruksfastighet i koncessionsområdet och vara bosatt på fastigheten eller åtminstone inom den del av Norrbottens län där koncessionsrenskötsel får bedrivas.

Vi anser att koncessionsrenskötseln, på grund av sin kulturella betydelse och för att den bidrar till sysselsättningen i området, bör finnas kvar. Vi föreslår att koncessionsrenskötseln inte längre skall vara hänvisad till att bedrivas i form av sameby. Det är en konsekvens av att vårt förslag till nya regler för samebyn bygger på förvaltning av renskötselrätten. I stället bör förhållandet mellan skötesrenägarna och koncessionshavaren regleras genom villkor i koncessionen.

Vi föreslår att möjligheten att ha skötesrenar utvidgas något. Det innebär att den som äger jordbruksfastighet i området men är bosatt någon annanstans i Norrbottens län skall kunna ha skötesrenar. Länsstyrelsen bör få en möjlighet att om det föreligger särskilda skäl medge undantag från regeln att det får finnas högst trettio skötesrenar per hushåll hos koncessionshavaren.

SOU 2001:101 Sammanfattning 19
   

Vi anser inte att förslagen i utredningen om Muonio sameby bör genomföras.

Renmärken

Inom renskötseln har sedan gammalt tillämpats metoden att skilja mellan olika renägares renar genom märken som skärs i renarnas öron. Renmärkena liknas av renskötarna vid lagfartsbevis och handlaget vid märkningen är en del av deras yrkesskicklighet.

Renmärkenas utseende, tidpunkten för märkningen m.m. är detaljerat reglerat i rennäringslagen och tillhörande föreskrifter. Renmärkena registreras efter beslut av länsstyrelsen.

Vi föreslår att det alltjämt skall finnas ett tvång i lag att märka renar. Sametinget skall föra ett register över renmärken. Registreringen skall skydda märkeshavarnas märken mot förväxlingsbara märken.

Övriga bestämmelser om renmärken och märkning av ren skall meddelas i förordning eller Sametingets föreskrifter.

Stöd och ersättningar m.m. (kapitel 8)

Vi har kartlagt de stöd och ersättningar som kommer rennäringen och den samiska kulturen till del. Vi återkommer till detta i kapitel 8. En sammanfattning av resultatet framgår av tabell 8. 1.

Med utgångspunkt från de övergripande målen föreslår vi fyra nationella mål för stöden till rennäringen. Stöden skall

•främja samernas egna strävanden att utveckla sin näring,

•främja ett optimalt betesutnyttjande,

•förbättra det ekonomiska resultaten inom renskötseln, samt

•främja en hållbar utveckling av fjällen och renskötselområdet i övrigt med beaktande av natur- och kulturmiljövärden.

Vi föreslår att Sametinget får i uppdrag att utforma stöden till rennäringen inom ramen för de nationella målen för dessa. Vi föreslår vidare att ansvaret för att administrera de medel som riktar sig till rennäringen bör flyttas från Statens jordbruksverk till Sametinget.

20 Sammanfattning SOU 2001:101
   

Den statliga rennäringsadministrationen

(kapitel 9)

Mål- och resultatstyrning av statens verksamhet är utgångspunkten för våra förslag. Vi har funnit att många uppgifter som i dag är myndighetsuppgifter kan upphöra att vara det och uppgifterna kan handhas av samerna själva. Hanteringen av de kvarvarande myndighetsuppgifterna kan förenklas och en bättre samordning av frågor som rör samer kan komma till stånd.

Vi föreslår att regeringen inrättar en särskild enhet inom regeringskansliet för alla samefrågor med en ansvarig minister och att merparten av de kvarvarande myndighetsuppgifterna som rör rennäringen och som i dag handläggs av Statens jordbruksverk överförs till Sametinget. Sametinget bör också vara central förvaltningsmyndighet (sektorsmyndighet) för rennäringsfrågor. Vi föreslår vidare att Sametinget skall ha ansvar för tillsynen över att rennäringen tar den hänsyn till miljön och övriga allmänna intressen som föreskrivs i lagen om bedrivande av rennäring.

Vi föreslår att styrelsen för Samefonden upphör och att fonden överförs till Sametinget.

Länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län skall ha ansvaret för frågor kring markupplåtelser inom sitt område och vi föreslår att uppgifterna för rennäringsdelegationerna tydliggörs i instruktionen för länsstyrelserna.

När det gäller administrativa frågor som rör skogsbruk – rennäring föreslår vi att frågorna blir kvar på skogsvårdsstyrelserna och att regeringen finner former för att ge samerna inflytande i beslutsprocessen. Eftersom vi har som utgångspunkt att samerna bör tillförsäkras inflytande i statliga beslut som berör rennäringen som allmänt intresse, föreslår vi att regeringen överväger att utse en samisk ledamot i statliga beslutsorgan såsom styrelserna för Skogsstyrelsen, skogsvårdsstyrelserna, Naturvårdsverket, Statens fastighetsverk m.fl.

Kostnader (kapitel 11)

Våra förslag innebär i ett långsiktigt perspektiv huvudsakligen omfördelningar av tillgängliga medel. I några fall innebär förslagen att ytterligare resurser bör avsättas genom ökade anslag över statsbudgeten. Vi föreslår en rad tillfälliga insatser som syftar till att underlätta införandet av ny lagstiftning främst inom samebyarna och öka samverkan och minimera konflikterna mellan rennäringen och andra markanvändare.

SOU 2001:101 Sammanfattning 21
   

De tillfälliga insatserna beräknas kosta nio miljoner kr per år under en treårsperiod. Vidare föreslår vi åtgärder som innebär att ersättningar i några fall betalas till rennäringen respektive skogsbruket. Dessa åtgärder samt viss ökad administration inom skogsvårdsorganisationen bedöms kosta 3,6 miljoner kr årligen. Medlen bör tas genom omfördelningar inom ramen för utgiftsområde 23; Jord och skogsbruk, fiske med anslutande näringar.

22 Sammanfattning SOU 2001:101
   
SOU 2001:101 Oktiigeassu 23
   

Oktiigeassu

Sámit leat dolo¿iid rájis orron davvi Skándinávias ja Guoládatnjárggas. Dolin elle sámit bivdduin, guolástemiin ja „oaggimiin. Goddi lei dalle dea¼álaš bivdoealli. Áiggiid mielde rievddai sámiid árbevirolaš eallinmálle dasa ahte bargat ealuiguin ja „uovvut daid guohtuneatnamiid gaskkas.

Sámiid historjjálaš eanangeavaheapmi lea gártan šaddat earenoamáš geavahanvuoigatvuohtan opmodahkii, boazodoallovuoigatvuohtan. Boazodoallovuoigatvuohta mearkkaša dan ahte dat guhte lea sápmi oa¿¿u geavahit eatnamiid ja „áziid vissis ládje ie¿as ja ie¿as bohccuid birgemii. Boazodoallovuoigatvuohta gullo sámi álbmogii ja dasa lea vuo˜˜un vieruiduvvan oamasteapmi. Boazodoalluvuoigatvuhtii gullo ea.ea. vuoigatvuohta boazoguohtumii, bivdui ja guolásteapmái. Boazodoallovuoigatvuo˜a sisdoallu „ilgejuvvo dárkileappot 2 kápihttalis.

Sámiin lea 1 káp. 2 § njeallját oasis rᘘehusnjuolggadusas vuo˜˜oláhkasuodji „earddalaš unnitlohkun. Riikabeaivi lea cealkán ahte Ruo¼a sámiin lea eamiálbmogin ie¿aset eatnamiin sierranas árvu (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Riikabeaivi ásahii jagi 1993 sierranas stáhta eiseváldi, Sámedikki. Sámi álbmot nammada Sámedikki 31 lahttu válggaid bakte. Rᘘehus mearridii golggotmánu 19 beaivvi 2000 goh„„ut sierra „ielggadeaddji dárkkistit Sámedikki organisašuvnna, Sámediggelága (1993:327) ja ásahusa (1993:327) Sámedikki njuolggadusaiguin (dir. 2000:70).

Goh„us

Mii leat goh„„on buktit evttohusa o˜˜a boazodoallopolitihkkii mii attálii vuo˜u ekologalaš, ekonomalaš ja kultuvrralaš bistevaš boazodollui. Dasa lassin mii galgat ea.ea. evttohit movt boazodoallu galggalii orgániserejuvvot boahtteáiggis, „ielggadit makkár doaimmat ovddosguvlui galggale leahkit eiseváldedoaimmat ja maiddái suokkardit boazodoalu ja ie¿á areálalaš ealáhusaid gaskavuo˜a.

24 Oktiigeassu SOU 2001:101
   

Min vuolgga

Mii leat hábmen vissis oasseulbmila ie¿amet bargui evttohusaiguin vai joksat ulbmila, ráhkadit eavttuid kultuvralaš, ekonomalaš ja ekologalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui. Mii oaivvildit ahte ulbmila joksama várás fertejit evttohusat

•„ielggadallat dan siviila vuoigatvuo˜a, boazodoallovuoigatvuo˜a, sisdoalu ja njuolggadusaid, mat lea vuo˜˜un „earuid eatnamiid ja „áziid geavaheapmái,

•„ielggadallat njuolggadusaid boazodoallovuoigatvuo˜a ja oamastanvuoigatvuo˜a gaskavuhtii nu ahte dan oktavuo˜as mii ferte leat báikkálaš eanangeavaheamis leat vuo˜˜on „ielga njuolggadusat dasa movt goappáš eanangeavaheaddjit galggale váldit vuhtii goabbat guoimmiska,

•lasidit „earuid miellahttuid váikkuhanfámu ie¿aset siskkáldas organisašuvnna badjel,

•addit „earuide ja Sámediggái eanet váikkuhanfámu boazodoallohálddahusa badjel ja daid doarjagiid ja buhtadusaid badjel mat leat boazodollui, ja

•addit visot sámiide vejolašvuo˜a šaddat miellahttun dan „errui gos sis leat máttut ja addit „earuide vejolašvuo˜a ie¿a mearridit eavttuid miellahttovuo˜a ávkkástallamii „earus.

Ie¿amet evttohusas lasihit Sámedikki váikkuhanfámu leat vuolgán

das ahte „ielggadus Sámedikki organisašuvnna birra dahká „ielgaseabbun mii Sámediggi lea eiseváldin ja álbmotválljejuvvon orgánan.

Ulbmil o˜˜a boazodoallopolitihkkii (kápihttal 4)

Min bargu lea danin leamaš addit evttohusa boazodoallopolitihkkii mii addá vuo˜u kultuvrralaš, ekonomalaš ja ekologalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui. Mii evttohit danin golbma ulbmila boazodoallopolitihkkii. Dát ulbmilat gusket kultuvrii, ekonomiai ja birrasii. Dát golbma ulbmila leat gaskaneaset gittalaga iige ovttatge sáhte lohkat leat daid nuppiid badjelis.

SOU 2001:101 Oktiigeassu 25
   

Kultuvralaš ulbmil

Sámiid viggamuš bisuhit ja ovddidit boazodoalu ja ie¿á árbevirolaš sámi ealáhusaid mat leat vuo˜˜un sámi kultuvrii galgá oa¿¿ut doarjaga.

Dea¼álaš „uovus dán ulbmilii lea ahte sámiid ie¿aset vuoruheamit, addojuvvon meriid siste, leat dat mat galget mearridit movt stáhtta hábme sierranas ovddidandoaimmaid.

Ruo¼¼a lea dahkan má¹ggaid riikkaidgaskasaš lohpádusaid mat sáhttet adnot mearrin kultuvralaš ulbmilii. Dáid bakte lea Ruo¼¼a lohpidan ovddidit daid eavttuid mat leat dárbbašla„„at dasa ahte olbmot geat gullojit unnitlohkui sáhttet bisuhit ja ovddidit ie¿aset kultuvrra ja gáhttet daid dea¼álaš osiid ie¿aset identiteahtas, namalassii oskku, giela, dábiid ja kulturárbbi. Dán oktavuo˜as adno kultuvrii gullot maid o.m. unnitlogujoavkku árbevirolaš eanangeavaheapmi.

Ekonomalaš ulbmil

Sámit galget nu guhkás go vejolaš atnit eavttuid ovddidit ja bisuhit sámi ealáhusaid maidda lea vuo˜˜un boazodoallovuoigatvuohta.

Seammáládje go ie¿á ealáhusaide mii leat vuolgán das ahte ealáhusdoallit han ie¿aset mearrádusaiguin galget ovddidit ealáhusa. Dán ulbmilii maid lea deá¼álaš vuolgga dat ahte sámit nu guhkás go vejolaš galget mearridit ie¿aset áššiin.

Birasulbmil

Doaimmat maidda lea vuo˜˜un bozodoallovuoigatvuohta galget eatnamiid geavahettiin váldit vuhtii

–luondduresurssaid buvttadanmuni guhkitáigái,

–biologalaš eatnatvuo˜a,

–luondduja kulturmuitoárvvuid ja

–olgodaddama árvvuid.

Stuora árvu lea das ahte boazodoallu bisuha luondduja kulturmuitoárvvuid duoddariin. Seammás sáhttá boazodoallu maid muosehuhttit luonddu. Dát galggalii min mielas leahkit duogá¿in go boazodoalu birasulbmil hámuhuvvo.

26 Oktiigeassu SOU 2001:101
   

Mii vuolgit das ahte sámit ie¿a galggale vástidit das makkárat sin ealáhusat leat. Danin mii atnit ahte dát birasulbmil galggalii guoskat visot doaimmaide maidda lea vuo˜˜un boazodoallovuoigatvuohta. Dakkár ulbmil galggalii hámuhuvvot nu ahte biraspolitihka oktasaš ulbmilat devdojuvvojit. Seammás dát ii oa„„o cakkadit resurssaid ávkinatnima sámi ealáhusaide ja kultuvrii.

Boazodoallovuoigatvuo˜a hálddaheapmi (kápihttal 5)

Sámit geavahit boazodoallovuoigatvuo˜ain boazodoalloguovllu boazodollui, bivdui ja guolásteapmái. Boazodoalloguovlu gok„á sullii goalmmádasa Ruo¼a eatnamiin ja lea Norrbottena, Västerbottena, Jämtlandda, Västernorrlandda, Gävleborgga ja Dalarna leanain.

Boazodoallovuoigatvuo˜a geavaheami dihte ferte dat gii lea sápmi leahkit miellahttun „earus. Boazodoallolágas lea mearriduvvon geat leat miellahttut „earus. ‚earru lea ieš sierranas juridihkalaš persovdna ja das leat sierranas njuolggadusat organiseremii. Ovttaskas olbmot goit oamastit bohccuid ja atnet boazodoalu o.m. ovttaskas firbmán.

Juohke „earus lea ie¿as oassi boazodoalloguovllus. Boazodoallolága mielde mearrida leanastivra eatnamiid juohkima „earuid gaskkas.

Boazodoalloguovlu

Boazodoallu oa¿¿u geavahit Norrbottena ja Västerbottena sámieatnamiid jagiid birra sihke gilvinráji bajábealde ja dan ráji vuolábealde dain eatnamiin gos vuovdeboazodoallu dolo¿iid rájis lea gi˜˜at, geasset dehe „ak„at ja gos eanan gullo dehe geassemánu 1992 loahpas gullui stáhttii (ruvnnaeatnamat) dehe lea boazoguohtuneanan, boazoguohtunduoddariid Jämtlandda leanas, dain guovulluin Jämtlandda ja Dalarna leanain mat geassemánu 1992 loahpas gulloje stáhttii ja ledje vásedihte lohpiduvvon boazoguohtumii.

Boazodoallu oa¿¿u golggotmánus gitta cuo¹ománnui geavahit ie¿á osiid sámieatnamiin gilvinráji vuolábealde, dakkár guovlluin sámieatnama ja boazoguotunduoddariid olggobealde gos boazodoallu dolo¿iid rájis lea muhtin áiggi jagis.

Mii evttohit ahte Sámediggi, leanastivrraid sadjái, galgá mearridit eatnamiid juohkima „earuid gaskkas. Ovdal go Sámediggi mearrida galgá vuo˜˜onjuolggadussan lea dat ahte „oahkkin dollot gullevaš „earuiguin. Dat ii leat goit dárbbašlaš jos „earut leat ovttaoaivilis ja

SOU 2001:101 Oktiigeassu 27
   

juohkin lea vuogas. Gullevaš eananoamasteaddjit galggale oa¿¿ut vejolašvuo˜a addit ie¿aset oainnu plánejuvvon juohkima birra.

Min evttohus o˜˜a juohkinnjuolggadusaide „earuid eatnamiidda ii mearkkaš ahte ovddeš juohkinmearrádusat automáhtala„„at fámuhuvvet.

Rearru

Mii atnit ahte galget ein leahkit bággonjuolggadusat „earuid birra. Dat mearkkaša ahte lágas galgá leahkit njuolggadus dasa ahte vissis guovllu boazodoallovuoigatvuo˜a hálddaheapmái galgá gávdnot „earru.

Duogáš evttohussii lea dat ahte mii vuolgit das ahte boazodoallovuoigatvuohta eanaš lea kollektiiva vuoigatvuohta. Dat gullo sámi álbmogii ja „earuid miellahttut geavahit dan odne. Mii oaivvildit ahte láhkanjuolggadus dasa ahte galgá gávdnot „earru juohke guovllu boazodoallovuoigatvuo˜a hálddaheami várás lea buoremus „oavddus.

Mii evttohit ahte njuolggadusat „earuide nu guhkás go vejolaš galget leat seammá lágánat go ekonomalaš servviide. Dat mearkkaša dan ahte „earru akto gok„á ie¿as velggiid. Miellahttuin ii leat šat persuvnnalaš ovddasvástádus máksit „earu velggiid. Mii guoská „earu vuo˜˜udeapmái ja heaittiheapmái ja miellahttuga¿aldagaide gáibiduvvojit sierranas njuolggadusat „earuide. Gielddus „earuide atnit ie¿á doaimmaid go boazodoalu váldo eret.

Mii evttohit ahte „earru galgá miellahttun váldit visot sámiid geain leat máttut „earus. Gáibádus ahte miellahttu galgá leat sápmi ii guoskka miellahttu eamida/isida dehe ovttasorru. Jos lea soabatmeahttunvuohta de galgá Sámediggi sáhttit iskat lea go ohcci sápmi dehe leat go sus máttut „earus. ‚earu „oahkkimis galgá jienasteapmi, oavenjuolggadussan, dahkkot nu ahte juohke rávis miellahttus lea okta jietna. Jos unnimusat okta miellahttu gáibida galgá áššin mat gusket boazodoalu, bivddu ja guolásteami juohke miellahttus leahkit okta jietna juohke bohcco ovddas man son oamasta.

Sierra láhka boazodoallovuoigatvuoba birra

Min goh„us lea mearkkašan ea.ea. dan ahte mii leat ollisla„„at divodan boazodoalloláhkaásaheami. Mii evttohit ahte boazodoallolága sadjái galget boahtit guokte lága, láhka boazodoallovuoigatvuo˜a birra ja láhka boazodoalu birra.

28 Oktiigeassu SOU 2001:101
   

Boazodoallovuoigatvuo˜a lágas leat eanaš civiilavuoigatvuo˜alaš njuolggadusat. Dat leat njuolggadusat mat „ilgejit movt boazodoallovuoigatvuohta konkrehtala„„at oa¿¿u geavahuvvot, dan guovllu gos dat oa¿¿u adnot, gii oa¿¿u hálddahit dan ja makkár lea boazodoallovuoigatvuo˜a, oamastanvuoigatvuo˜a ja ie¿á sierranas opmodatvuoigatvuo˜aid gaskavuohta.

Odne ásahallo boazodoallolágas sihke siviilavuoigatvuo˜alaš áššit ja dat movt boazodoallu galgá leat. Dat sáhttá dagahit ahte boazodoallovuoigatvuohta ii álot ipmirduvvo sierranas opmodatvuoigatvuohtan. Guovtti lága evttohemiin lea oaivilin dahkat „ielggasin dan ahte lea jearaldat sihke sierranas opmodatvuoigatvuo˜as ja ealáhusas mii vuo˜˜oduvvo dán vuoigatvuo˜a nala.

Vuhtiiváldin ja oktavuohta „earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas (kápihttal 6)

Boazodoalloguovllus geavahit „earut luonddoguohtuma boazodollui. Seammá guovllus leat má¹ga ie¿álágán eanangeavaheami. Vai oa¿¿ut buriid eavttuid kultuvralaš, ekologalaš ja ekonomalaš guhkitáigái bistevaš boazodollui dárbbahuvvo sihke „earuid boazodoalu dárbu luonddoguohtuneatnamiidda vuhtiiváldot ja dárbbahuvvo maid eanet oktavuohta „earuid ja ie¿á eatnangeavaheddjiid gaskkas. Dákkár oktavuo˜a vuo˜˜un galgá leahkit ahte goappášagaid vuoigatvuohta ja dárbu geavahit eatnama iešgu˜etládje adno árvvus ja váldo vuhtii.

‚earuid boazodoalu ráfehuhttin ja riiddut „earuid ja ie¿áid eanangeavaheami gaskkas gávdnojit má¹gga guovllus odne nu go ovdal.

Otná riidduide lea má¹gii vuo˜˜un dat ahte ii leat „ielggas mii „earuid boazodoallovuoigatvuohta lea ja makkár gaskavuohta das lea eananoamasteapmái ja main guovlluin boazodoallovuoigatvuohta lea fámus.

Oassesivva riidduide bivddu ja guolásteami birra boazodoalloeatnamiin lea maid ahte ii leat „ielggas man viiddis dat bivdoja guolástanvuoigatvuohta lea mii lea oassin boazodoallovuoigatvuo˜as ja movt dán bivdoja guolástanvuoigatvuo˜a gaskavuohta lea eananoamasteddjiid ja stáhta bivdoja guolástanvuoigatvuhtii.

Vai „earuid boazodoalu dárbu luonddoguohtoneatnamiidda váldo vuhtii ja vai eanet oktavuohta „earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas oa„„uhuvvo evttohit mii „uovvova„„aid,

SOU 2001:101 Oktiigeassu 29
   

•„ielgaset njuolggadusat boazodoallovuoigatvuo˜a birra ja makkár oktavuohta das lea oamastanvuoigatvuhtii,

•„ielgaset njuolggadusat dasa mainna lágiin boazodoallu ferte váldit vuhtii ie¿á beroštumiid,

•„ielgaset njuolggadusat dasa mainna lágiin meahccedoallu ferte váldit vuhtii boazodoalu,

•eanet diehtu ie¿á eanangeavaheddjiide das makkár eavttuid boazodoallu gáibida luondduguohtuma geavaheapmái ja das movt iešgu˜etlágán gilvaleaddji eanangeavaheapmi váikkuha dáidda eavttuide ja maid eanet diehtu boazodolliide das makkár eavttuid ie¿á eanangeavaheapmi gáibida boazodoalloguovllus ja movt boazodoallu váikkuha dasa,

•doarjja báikkálaš oktavuhtii eanangeavahanáššiin „earuid ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas. Muhtimin soabahallan ja riido„oavdin,

•„earuide ja Sámediggái eanet oasálastin mearridallamiidda go o˜˜a eanangeavaheamit plánejuvvojit,

•„ielggadit juohkeha„„a bivdoja guolástanvuoigatvuo˜a mahtodaga sihke ovttaskas ja stáhta eatnamiin boazodoalloguovllus,

earenoamá¿it dain eatnamiin mat biddjoje sámiid geavahussi ja mat dálá láhkaásahusain goh„oduvvojit ruvnnaeatnamin gilvinráji bajábealde ja boazoguohtunduoddarin.

Stáhta eatnamiin boazodoalloguovllus – d.m. eatnamiin maid stáhtta hálddaha – mii evttohit ahte „earuid boazodoalu eanangeavaheami ja ie¿á sámi eanangeavaheami vuhtiiváldin oa¿¿u sierra fuomášumi eananhálddaheamis. Virolaš rᘘádallamat galggale dollot „earuiguin dan birra movt stáhta eanan galgá hálddahuvvot. Galgá „ielgaseappot „ujuhuvvot ahte ruvnnaeatnamat gilvinráji bajábealde ja boazoguohtunduoddarat ovddemusat leat oaivvilduvvon „earuid boazodollui ja ie¿á sámi eanangeavaheapmái. Stáhta opmodatdoaimmahat ja leanastivrrat bohtet ein ovddosguvlui hálddahit dán eatnama muhto suodji „earuid eanangeavaheapmái ja „earuid vejolašvuhtii váldit oasi eananhálddaheamis galgá leahkit „ielgaseabbu. Vuovde„earut o¿¿ot sin birrajagieatnamiin seammá buhtadusrievtti geavahanlobiid ovddas go dat buhtadusriekti mii dál lea duottar„earuin birrajagieatnamiin boazodoallolága 34 § mielde.

Boazodoallu (kápihttal 7)

Mii evttohit ahte daid njuolggadusaid váras mat gusket boazodollui galgá ásahuvvot sierra láhka. Sivvan dasa boahtá ovdan dás bajil gos „ilget boazodoallovuoigatvuo˜a laga birra. Láhkaevttohusa oaivilin lea

30 Oktiigeassu SOU 2001:101
   

geahpidit njuolggadusráhkadusa o˜˜aáigásaš hálddahanprinsihpaid mielde ja nu guhkás go vejolaš delegeret mearridanvuoigatvuo˜a.

Guohtuneatnamiid geavaheami bearráigeahTTan

Mii evttohit ahte „earut galget „ilget sin guohtuneatnamiid dili. Ea.ea. dáid „ilgehusaid, meahciiskkademiid, njuovvanstáhtistihkaid ja bo˜ubohccuid ja masttademiid almmuhemiid vuo˜ul galgá Sámediggi geah„„at bearrái ahte „earuid guohtuneatnamiid geavaheapmi „uovvu birasulbmiliid. Oktan oassin bearráigeah„„amis galgá Sámediggi maid mearridit alimus lobálaš boazologu juohke „errui. Sámediggi galggalii ovttas daiguin geaidda dat gullo duollet dálle árvvoštallat leat go alimus boazologut vuohkkasat.

Konsešuvdnaboazodoallu

Konsešuvdnaboazodoallu lea sámieananráji vuolábealde Gálás ja Durdnos eatnolegiin. Boazodoallu oa¿¿u leahkit doppe jagiid birra easka ma¹¹il go leanastivra lea addán ovtta dehe moatti sápmái lobi, konsešuvnna, muhtin guovllus atnit sihke ie¿as bohccuid ja eananoamasteddjiid bohccuid, geah„„obohccuid. Earret dat geas lea konsešuvdna barget maid geah„„oboazoeaiggádat muhtin muddui bohccuiguin. Geah„„oboazoeaiggádat ovttasrá˜iid dainna geas lea konsešuvdna mearridit movt bohccuiguin bargat.

Lea dábálaš ahte dat geas leat geah„„obohccot lea eananoamasteaddji. Eananoamasteaddji oa¿¿u atnit geah„„obohccuid jos sus lea eanandoallooapmi konsešuvdnaguovllus ja orru dan opmodagas dehe goit dan guovllus Norrbottena leanas gos konsešuvdnaboazodoallu lea.

Mii atnit ahte konsešuvdnaboazodoallu, kultuvralaš mearkkašumi dihte ja danin go dat barggaha guovllu olbmuid, galggalii ein bissut. Mii evttohit ahte konsešuvdnaboazodoalu ovttastat ii šat galgga leat „earu hámis. Dat vuolgá das ahte „earuid o˜˜a njuolggadusaide lea boazodoallovuoigatvuo˜a hálddaheapmi min evttohusaid vuo˜˜un. Dan sadjái galggale konsešuvnnas mearriduvvot eavttut konsešuvnna doalli ja geah„„oboazoeaiggádiid gaskavuhtii.

Mii evttohit ahte vejolašvuohta atnit geah„„obohccuid viiddiduvvo veaháš. Dat mearkkaša ahte dat gii oamasta eanandoalu dan guovllus muhto orru ie¿á báikkis Norrbottena leanas oa¿¿u atnit geah„„obohccuid. Leanastivra galggalii oa¿¿ut vejolašvuo˜a jos leat

SOU 2001:101 Oktiigeassu 31
   

earenoamáš sivat mie˜ihit earu njuolggadusain ahte veagas eai oa„„o leat eanet go golbmalogi geah„„obohcco konsešuvnna doalli luhtte.

Min mielas eai galgga evttohusat Muonio „earu „ielggadeamis „a˜ahuvvot.

Bealljemearkkat

‚uohppat mearkkaid bohcco belljiide lea boazodoalloguovllus dolo¿is leamaš vuohkin earuhit iešgu˜et oamasteddjiid bohccuid. Boazogeah„„it buohtastit bealljemearkkaid oamastanduo˜aštusain ja mearkun„ehppodat lea oassi sin ámmát„ehppodagas.

Bealljemearkasánit, mearkunáigi j.ea. leat dárkilit mearriduvvon boazodoallolágas ja gullevaš njuolggadusain. Bealljemearkkaid registrerema mearrida leanastivra.

Mii evttohit ahte lágain galgá ein bákkuhit bohccuid mearkut. Sámediggi galgá doallat bealljemearkaregistera. Registreren galgá suddjet mearkaeaiggádiid mearkkaid lotnašuvvat ie¿á mearkkaiguin.

Ie¿á mearrádusat bealljemearkkaid ja bohccuid mearkuma birra galget die˜ihuvvot ásahusas dehe Sámedikki njuolggadusain.

Doarjagat ja buhtadusat j.ea. (kápihttal 8)

Mii leat kárten daid doarjagiid ja buhtadusaid mat bohtet boazodollui ja sámi kultuvrii ávkin. Mii boahtit dasa 8 kápihttalis. Oktiigeassu bohtosiin oidno tabeallas 8.1.

Oppalaš ulbmiliid vuo˜ul mii evttohit njeallje nášuvnnalaš ulbmila boazodoallodoarjagiidda. Doarjagat galget

•ovddidit sámiid ie¿aset viggamušaid ovddidit ealáhusaset,

•ovddidit optimala guohtungeavaheami,

•buoridit boazodoalu ekonomalaš bohtosiid, ja

•ovddidit bistevaš ovdáneami duoddariin ja mu˜uid boazodoalloguovllus luonddoja kulturmuitoárvvuid vuhtiiválddidettiin.

Mii evttohit ahte Sámediggi oa¿¿u bargun hábmet boazodollui doarjagiid dáid nášuvnnalaš meriid siste. Mii evttohit maid ahte ovddasvástádus hálddahit daid ru˜aid mat leat boazodoalu várás sirdojuvvolii Eanandoallodoaimmahagas Sámediggái.

32 Oktiigeassu SOU 2001:101
   

Stáhta boazodoallohálddahus (kápihttal 9)

Stáhta doaimmaid ulbmiliid ja bohtosiid stivren lea vuo˜˜un min evttohusaide. Mii leat gávnnahan ahte má¹ga doaimma mat odne leat eiseváldedoaimmat sáhttet heaittihuvvot ja dáid doaimmaid sáhttet sámit ie¿a gie˜ahallat. Dat báhcán eiseváldidoaimmat sáhttet álkiduvvot ja sámiide guoski áššiid ovttastahttin sáhttá buoriduvvot.

Mii evttohit ahte rᘘehus ásaha sierra ossodaga visot sámiáššiid várás rᘘehusa „állingoddái mas lea ovddasvástideaddji minister ja ahte eanaš dain báhcán eiseváldidoaimmain mat gusket boazodollui maid Eanandoallodoaimmahat odne gie˜ahalla sirdojuvvojit Sámediggái. Sámediggi galggalii maid leahkit guovddáš hálddahaneiseváldin (sektoreiseváldin) boazodoalloáššiin. Mii evttohit maid ahte Sámediggi oa¿¿u bearráigeah„„anovddasvástádusa das ahte boazodoallu váldá vuhtii birrasa ja ie¿á almmolaš beroštumiid maid láhka boazodoalu birra mearrida.

Mii evttohit ahte Sámifoandda stivra heaittihuvvo ja ahte foanda sirdojuvvo Sámediggái.

Leanastivrrain Norrbottena, Västerbottena ja Jämtlandda leanain lea ovddasvástádus eanangeavahanlobiid addimis ie¿aset guovllus ja mii evttohit ahte boazodoallodelegašuvnnaid ovddasvástádus „ilgejuvvo dárkileappot leanastivrraid njuolggadusas.

Mii guoská meahccedoalu ja boazodoalu oktavuo˜a hálddahanáššiid ektui mii evttohit ahte dat áššit ein bissot meahccedoallostivrrain ja ahte rᘘehus gávdná vugiid addit sámiide váikkuhanfámu mearridalladettiin. Go mis lea vuolggan ahte sámiide galggalii dáhkiduvvot váikkuhanfápmu stáhta mearrádusaide, de mii evttohit ahte rᘘehus árvvoštallá nammadit sámi lahttuid dakkár mearridanorgánaide go Meahccestivrra, meahccedoallostivrraid, Luonddogáhttendoaimmahaga, Stáhta opmodatdoaimmahaga j.ea. stivrraide.

Golut (kápihttal 11)

Min evttohusat mearkkašit guhkádassi eanaš dan ahte dálá ru˜at sirdojuvvojit. Moatti oktavuo˜as mearkkašit evttohusat dan ahte lasi resurssat galggale biddjot stáhta bušeahta bakte. Mii evttohit má¹ga gaskaboddasaš dagu main lea oaivilin geahpidit o˜˜a láhkaásaheami ovddemusat „earuide ja lasihit oktavuo˜aid ja unnidit riidduid boazodoalu ja ie¿á eanangeavaheddjiid gaskkas. Gaskaboddasaš dagut árvvoštallojit máksit ovcci miljuvnna ruvnna jahkái golmma jagi áigodagas. Dasa lassin evttohit daguid mat mearkkašit ahte buhtadusat

SOU 2001:101 Oktiigeassu 33
   

máksojit moatti oktavuo˜as boazodollui ja maid meahccedollui. Dát dagut ja muhtin lassi hálddaheapmi meahccedoalloorganisašuvnnas árvvoštallojit máksit 3,6 miljuvnna ruvnna jahkái. Ru˜at galggale sirdimiin váldot golluossodagas 23; Eananja meahccedoallu, guolásteapmi ja gullevaš ealáhusat.

34 Oktiigeassu SOU 2001:101
   
SOU 2001:101 Tjoahkkájgäsos 35
   

Tjoahkkájgäsos

Sáme li juo mälggatrájes årrum Nuorttaskandinavian ja Guoládaknjárgan. Dålen sáme viessun miehttseja guollebivdos ja tjoaggemis. Dalloj lij boatsoj ájnas judossálaj. Dade milta sámij árbbedábálasj hoajddo rievdaj ällobargguj ja ällotjuovudibmáj duojda dájda guododim-ednamijda.

Sámij histårjålasj ednamávkkim vattij ávkkimriektá álgov sierralágásj gittaåbmudahkaj, ällosujttoriektáj. Ällosujttoriektá vaddá sábmáj riektáv vissesláhkáj ednamav ja tjátjev ávkkit ietjas ja boahttsujis viessomij. Sámeálmmugij gullu ällosujttoriektá ja dan vuodon le mát-tarájggásasj ávkkim. Ällosujttoriektá merkaj i.s. riektáv guododim-ednamijda ja miehttseja guollebivdduj. Ällosujttoriektá ienebut tjielg-giduvvá 2. kapihttalin.

Sámijn le ráddidimlága (RF) 1. kap. 2. § nälját biehke milta vuodoláhkasuoddje álmmuktjerdak unneplåhkon. Rijkabiejve li sárnnum sá- mijt Svierigin álmmuktjerdak unneplåhkon gejn rijka iemeálmmugin le sierra sajádahka (prop. 1976/77:80, árvvádallam 1976/77:KrU43, rij-kabiejvij tjála 1976/77:289).

Rijkabiejve ásadin jagen 1993 sierra stáhta fábmudagáv, Sámedikkev. Dan 31 sebrulattja vállji nammaduvvi sámeálmmugis. Ráddidus mierredij gålgådismáno 19. biejve gåhttjot sierra guoradallev gehtjatjit Sámedikke organisasjåvnåv, sámedikkelágav (SFS 1993:327) ja stáhta biejadusáv (1993:327) manna li Sámediggáj bagádusá (dir. 2000:70).

Barggogåhtjos

Mijá barggogåhttjusin lij oajvvadusájt buktet ådå boatsojäláduspolitihkkaj mij vaddá vuodov ekologalattjat, ekonomalattjat ja kultuvralattjat nanos boatsojäládussaj. Dasi lassen galggap i.s. oajvvadit gåktu ällosujtto galgaluluj boahtte ájge organiseriduvvat, guoradallat ma dåjmajt åvddålijguovlluj galgalulun fábmudakdahkamuhán ja váttugit gähttjat vidjurijt boatsojäládusá ja ietjá areállaäládusáj gaskan.

36 Tjoahkkájgäsos SOU 2001:101
   

Mijá álggomiere

Ulme måhkkåj jåvsådittjat åvdeldimijt dagátjit kultuvralattjat, ekonomalattjat ja ekologalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj de lip biedjam muhtem oasseulmijt mijá oajvvadimbargguj. Dan diehti merustallap oajvvadusá hähttuji

•tjielgastuhttet sivijllariektá, ällosujttoriektá, sisanádusáv ja njuolga-dahttemav man vuodon tjielde/tjäro adni sijá riektá le ednamja tjáhtjeávkkimij,

•tjielgastuhttet njuolgadahttemvidjurijt ällosujttoriektá ja äjggumriektá gaskan vaják aktijbargon ednamávkkima hárráj, mij bájká- lattjat hähttu dagáduvvat, li tjielgugis njuolgadusá.gasskasasj árvvulasstema birra, mav ednamávkkijiddje hähttuji vuosedit nubbe nubbáj,

•lasedit tjieldij/tjäroj sebrulattjaj bájnatjimfámov dajn ássjijn ma gulluji ietjasa sisn¹ásj organisasjåvnnåj,

•vaddet tjieldijda/tjärojda ja Sámediggáj ienep bájnatjimfámov dajn ássjijn ma gulluji boatsojäládusá tjuottjodibmáj ja vil doarjjagijda ja máksusijda, ja

•vaddet gájkka sámijda máhttelisvuodav sebrulattjan bessat dan tjälldáj/tjerruj, gåsstå sijá máddo boahtá, ja tjieldijda/tjärojda máhttelisvuodav ietja mierredit njuolgadusájt tjielde/tjäro

sebrulasj-vuoda vidjurijda.

Lasedittjat Sámedikke bájnatjimfámov lip mijá oajvvadusájn vuolggám vuojnos guoradallam Sámedikke organisasjåvnå birra buktá tjielg-gavuodav ássjáj Sámedigge fábmudahkan ja álmmukválljim orgánan.

Ådå boatsjojäláduspolitihka ulme (4. kapihtal)

Mijá barggogåhttjusin le de oajvvadusájt buktet ådå boatsojäláduspolitihkkaj mij vaddá vuodov kultuvralattjat, ekonomalattjat ja ekologalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj. Danen oajvvadip gålmmå boatsojäláduspolitihkalasj ulme. Ulme gulluji kultuvrraj, ekonomiddjaj ja birrasij. Dá gålmmå ulme li gasskasattjat nubbe nubbáj tjadnasam ja dajs aktak ij le nuppes badjelin.

SOU 2001:101 Tjoahkkájgäsos 37
   

Kultuvralasj ulmme

Sámij dierredime ájmon bisodit ja åvdedit boatsojäládusáv ja ietjá sijá árbbedábálasj äládusájt galggi åvdeduvvat sámekultuvrra vuodon.

Dán ulme ájnas tjuovos le sámij ietjasa vuorodusá, biejadum rájáj gaskan, galggi mierredit man láhkáj stáhta hábbmi duon dán lágásj åvdediddje biedjamdagojt.

Svierik le mierredam dievddet rijkajgasskasasj välggogisvuodajt majt máhttá kultuvralasj ulme rábman gähttjat. Daj baktu Svierik le ietjas välggogissan dahkam dárbulasj åvdeldimijt åvdedit vaják ulmutja gudi gulluji unneplåhkuj bukti anodit ja åvdedit ietjasa kultuvrav ja bisodit åsijt ájnnasa identitähttasisá, d.j. jáhkkudagáv, gielav, árbbe-dábijt ja kultuvrraárbev. Dánna adnep kultuvrraj aj gullut unneplågo-juohkusij árbbedábálasj ednamávkkima.

Ekonomalasj ulmme

Sámijn galggi guhkás máhttelis åvdeldime gávnnut åvdedittjat ja anodittjat sáme äládusájt ällosujttoriektá vuodon.

Dan¹ga láhkáj gå ietjá äládusáj lip vuolggam dasssta äládusbargge ietjasa märrádusáj baktu åvdedi äládusáv. Dan ulmen aj le ájnas álggo-mierren sáme guhkás máhttelis mierredi ietjasa ássjijt.

Birásulmme

Hoajdo majn ällosujttoriektá le vuodon galggi dåjmaduvvat

-luonndoluohkoj guhkaájggásasj buvtadimvaddásij,

-biologalasj moattevuoda,

-luonndoja kultuvrrabirásárvoj ja

-ålggoádjemij árvoj gáktuj.

Boatsojäládus le stuor árvvovadden bisodittjat várij ja duoddarij luonndoja kultuvrrabirásárvojt. Dan¹ga bále máhttá aj ällosujtto birrasij nievrijt buktet. Mijá mielas boatsjojäládusá birásulmme galgaluluj hábmáduvvat dat duohken.

38 Tjoahkkájgäsos SOU 2001:101
   

Adnep sáme ietja galgalulun vásstedit dan åvdås man muodugin sijá äládusá galggi hábbmiduvvat. Dan diehti adnep birásulmme galgaluluj gullut divna dåjmajda majn ällosujttoriektá le vuodon. Dakkir ulmme galgaluluj hábmáduvvat vaják jåvsådit álmmukbiráspolitihkalasj ulmmáj. Dan¹ga bále sámij äládusáj ja kultuvra luohkoj ájnasvuohta ij galga vuostelduvvat.

Ällosujttoriektá tjuottjudus (5. kapihtal)

Ällosujttoguovlojn sáme ällosujton ja miehttseja guollebivdon barggi ällosujttoriektá vuodon. Da guovlo li Svieriga vijddudagás gålmadisá bájkke ja li Norrbottena, Västerbottena, Jämtlánda, Västernorrlánda, Gävleborga ja Dalarna lenajn.

Guhti le sábme hähttu tjälldáj/tjerruj sebrulattjan gullut vaják buktá ällosujttoriektáv ávkkit. Boatsojäláduslágan mierreduvvá gudi li tjielde/tjäro sebrulattja. Tjiellde/tjärro le iesj juridihkalasj persåvnnå ja dan organiserimij li sierra njuolgadusá. Valla aktugasj sebrulattja boaht-tsujt äjgguji ja barggi boatsojäládusán bv. aktugasj firmá hámen.

Juohkka tjiellde/tjärro le tjanáduvvam ällosujttoguovloj mierreoassáj, tjielde/tjäro ednamijda. Da ednama gåhtjoduvvi tjielde-/tjäro- guovllon.Boatsojäláduslága milta lenastivrra mierret gåktu juohket tjielde-/tjäroguovlojt.

Ällosujttoguovlo

Ällosujtto oadtju jagev birra dåjmaduvvat Norrbottena ja Västerbottena lenaj sámeednamijn (lappmarker), nuppe oassáj sáddjimrájá allelin, nuppe oassáj dan rájá vuollelin bájkijn gånnå vuovdega álldaris gidák, giessek, tjavtjak ällosujton barggi ja ednama gulluji jali biehtse-mánogietjen jagen 1992 gullujin juogu stáhtaj (kråvnåednamin) jali li guohtomednama guohtomednamvárijn/- duoddarijn jali várijn/duodda-rijn Jämtlánda ja Dalarna lenajn ja biehtsemáno gietjen jagen 1992 gullujin stáhtaj ja lidjin sierra loabe baktu guohtomednama.

Ällosujtov oadtju dåjmadit gålgådismános vuoratjismánnuj ietjá bájkijn sámeednamin sáddjimrájá vuollelin, bájkijn sámeednamij (lapp-marker) ja guohtomednamvárij/-duoddarij ålggolin gånnå ällosujtto álldaris dåjmaduvvá sierra ájgijt jages.

SOU 2001:101 Tjoahkkájgäsos 39
   

Oajvvadip Sámedikkev ienni gå lenastivrajt mierrediddjen tjielde/- tjäroguovloj juohkema birra. Mierredime åvddål, oajvvenjuolgadussan, galggá Sámedigge tjoahkkit ássjáj guosske tjieldijt/tjärojt. Valla dárbbo ij le tjieldijt/tjärojt tjoahkkit jus tjielde/tjäro li avtamielalattja ednam-juohkemij ja adni le hiebalgis dan måhkkåj. Guosske gittaåbmudakniehke galgalulun máhttelisvuodav oadtjot moalgátjit ájggomjuohkema birra.

Gå oajvvadip ådå njuolgadusájt tjielde-/tjäroguovloj juohkema birra, de ij javla åvdep märrádusá automáhtalattjat fámoduvvi.

Tjiellde/tjärro

Mijá mielas galggi vilá ájn tjieldijn/tjerujn gávnnut nággijiddje njuolga-dusá. Dan diehti galggá lágan gávnnut njuolgadus mij javllá ällosujtto-riektá tjuottjudussaj visses dáfon galggá gávnnut tjiellde/tjärro.

Dan oajvvadusá duohken le mijá álggomierre ällosujttoriektáv iene-musát gähttjat aktisasj riektán, mij le sámeálmmugin ja dåjmaduvvá uddni tjielde/tjäro sebrulattjajs. Vuogas tjoavddusin lip gávnnam láhka-njuolgadusáv mij javllá tjiellde/tjärro galggá gávnnut ällosujttoriektá-tjuottjodiddjen visses dáfon.

Oajvvadip tjielde/tjäro njuolgadusá galggi guhkás máhttelis ekonomalasj siebrij avtalágátja. Dat sisadná i.e. tjiellde/tjärro le aktu dan vielgij åvdåsvásstediddje. Sebrulattjan ij le dasti duobbelij persåvnålasj máksemåvdåsvásstádus tjielde/tjäro vielgijs. Mij guosská ássjijda tjiel-de/tjäro tjuottjeldahttemis, hiejttemis ja sebrulasjvuodas le tjieldij-da/tjärojda dárbbo sierra njuolgadusájs. Buorgulvis tjieldijda/tjärojda ietjá vidnudagájt gå ällosujtov tjuottjodit gáhtu.

Oajvvadip tjieldev/tjärov sebrulattjan dåhkkidit divna sámijt gudi bukti duodastit máttosa båhti tjieldes/tjäros. Rávkalvis sebrulattjav sábmen liehket ij le fámon sebrulattja gállatjij jali aktanårruj. Jus ij le avtamielakvuohta le Sámediggáj máhttelis gähttjalit jus åhttse le sábme jali suv máddo tjieldes/tjäros boahtá. Tjielde/tjäro aktisasj tjåhkanimen galggá, oajvvenjuolgadussan, jienastibme tjadáduvvat dan láhkáj vaj fert mindik sebrulattjan le akta jiedna. Jus binnemusát akta sebrulasj rávkká galggi ássjij birra ma ällosujttuj, miehttseja guollebivdduj gulluji, jienastuvvat dan láhkáj vaj sebrulattjan le akta jiedna juohkka boahttsus åvdås.

40 Tjoahkkájgäsos SOU 2001:101
   

Sierra láhka ällosujttoriektá birra

Mijá barggogåhttjusis oassen le ållesláhkáj gájkat bieles boatsojäládus-láhkaásadimev gähttjat. Oajvvadip boatsojäláduslága sadjáj ásadit guokta lága, lágav ällosujttoriektá birra ja lágav boatsojäládusá dåjmadime birra.

Lágan ällosujttoriektá birra li njuolgadusá manna li ienemusát sivijllariektásasj dåbddomerka. Danna li njuolgadusá ma tjielggiji man láhkáj ällosujttoriektá konkrehtalattjat oadtju dåjmaduvvat, bájkke gånnå le fámon, guhti dav galggá tjuottjodit ja mij le fámon vidjurij birra ällosujttoriektá, äjggumriektá ja ietjá sierra gittaåbmudakriektáj gaskan.

Uddni boatsojäláduslágan li goappátjagá njuolgadusá sivijllariektásasj vidjurij birra ja man láhkáj boatsojäládus oadtju dåjmaduvvat. Dát máhttá vaddet båhtusav ällosujttoriektá ij agev buojkká- duvá sierra riektán gittaåbmudagájda. Oarren guokta lága oajvvadit le tjielgastuhttet nuppet bieles le gatjálvis sierra riektás gittaåbmudagájda, nuppet bieles äládusás masi dát riektá le duvdan.

Árvvulasstem ja aktijbarggo tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan (6. kapihtal)

Ällosujttoguovlojn tjieldijn/tjärojn äloj barggi vuodon luonndoguohtom. Dajnga bájkijn li moadda ietjátjerdak ednamávkkima. Dagá- tjit buorre álggovidjurijt kultuvralattjat, ekologalattjat ja ekonomalattjat guhkaájggásasj nanos boatsojäládussaj, de le dárbulasj árvvulasstet tjieldij/tjäroj ednamdárbojt ma båhti ällosujtos vuodon luonndoguohtom ja dasi duodden lasedit aktijbargov tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkki-jiddjij gaskan. Dakkir aktijbargo vuodon galggá gávnnut gasskasasj roaddo ja árvvulasstem guhtik guojmesa riektás ja dárbojs ednamijt ávkkit duon dán måhkkåj.

Uddni ilmmi ja aj åvdebut ilmmin duonna dánna hiemssima ja rijdo tjieldij/tjäroj ja iehtjádij gaskan ednamávkkima diehti.

Udnásj rijdo ilmmi moaddi dan diehti gå ij le tjielgas mij le ällosujttoriektá sisanádus ja gåktu äjggumriektá le dan gáktuj ja vil gånnå ällosujttoriektá le fámon.

Muhtem oare rijdojda ällosujttoguovlojn miehttseja guollebivdo diehti ilmmi danen gå ij le tjielgas man vijddudahka le miehttseja guollebivddoriektán oassen ällosujttoriektás ja gåktu miehttseja

SOU 2001:101 Tjoahkkájgäsos 41

guol-lebivddoriektá le ednamniehke ja stáhta miehttseja guollebivddoriektá gáktuj.

Oajvvadip dájt biedjamdagojt danen gå viertti tsuojgodit árvvulasstemav mij hähttu vuoseduvvat tjieldijda/tjärojda daj ällosujttodárboj diehti, vuodon luonndoguohtom, ja danen gå dárbbo le lasse aktijbargos tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan,

•tjielggasap njuolgadahttemav ällosujttoriektá hárráj ja gåktu dat riektá le äjggumriektá gáktuj,

•tjielggasap njuolgadahttemav árvvulasstema hárráj mav boatsojäládus viertti vuosedit ietjá dåjmajda,

•tjielggasap njuolgadahttemav árvvulasstema hárráj mav miehttsebarggo viertti vuosedit boatsojäládussaj,

•lasse máhttudagáv ietjá ednamávkkijiddjijn makkir vidjura rávkaduvvi dåjmadit ällosujtov, luonndoguohtom vuodon, ja gåktu duon dán lágásj bidnustalle ednamávkkim bájnasj dajt vidjurijt ja vil lasse máhttudagáv ällosujtárijn makkir åvdeldime rávkaduvvi ávkkit ednamijt ällosujttoguovlojn ietjá måhkkåj ja man láhkáj ällo-sujtto dajt bájnasj,

•duvdav bájkálasj aktijbargguj tjieldij/tjäroj ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan, mij guosská ednamávkkimij. Muhtem bále såbadimev ja rijdojda tjoavddusav,

•lasse säbrramav tjieldijs/tjärojs ja Sámedikkes mierredattijn ådå ednamávkkimplánajt,

•guoradallamav dan birra man vijdes le fera gen miehttseja guollebivddoriektá, goappátjagá priváhtaäjggum ja stáhta ednamijn ällosujttoguovlojn, ållagasj ednamijn ma sámij ávkkimij várraj biejaduvvin ja majt dálásj láhkaásadimen dålkkuji

kråvnåednamin sáddjimrájá allelin ja guohtomednamvárijn/- duoddarijn.

Stáhta ednamijn ällosujttoguovlojn – d.j. ednamijn ma tjuottjoduvvi stáhtas – oajvvadip árvvulasstemav tjieldij/tjäroj ednamávkkimij ällo-sujto ja ietjá sáme ednamávkkimij hárráj tsuojgodit sierra ednam-tjuottjodattijn. Beras luluj aktan ájdan tjieldij/tjäroj rádudaláduvvat gåktu stáhta ednama galggi tjuottjoduvvat. Tjielggasappot galggá tsuojgoduvvat kråvnåednama sáddjimrájá allelin ja boatsojguohtom-várijn/-duoddarijn vuostatjin li ájgoduvvam tjieldij/tjäroj ällosujttuj ja ietjá sáme ednamávkkimij. Stáhta Gittaåbmudakdåjmadak ja lenastivra aj dåbelijguovlluj tjuottjodi dájt ednamijt, valla tjieldij/tjäroj ednamávkkima suoddjim ja tjieldij/tjäroj máhttelisvuohta säbrrat ednamtjuottjudussaj galggá tjielgastuvvat. Vuovdegij tjielde/tjäro oad-tju sämmi riektáv máksusijda ma båhti ávkkimriektálåbijs daj jagev-birraednamijn gå

42 Tjoahkkájgäsos SOU 2001:101
   

várresámij tjielde/tjäro máksusijda ma båhti ávkkim-riektálåbijs daj jagevbirraednamijn boatsojäláduslága 34. § milta.

Boatsojäládus (7. kapihtal)

Oajvvadip njuolgadusájt sierra lágan majn le tjanos dasi gåktu boatsojäládus dåjmaduvvá. Oarev dasi buojkodip badjelin gå lágav ällosujto birra tjielggip. Mijá oajvvadusá láhkaásadibmáj båhti dassta gå adnep njuolgadusvuogádagáv galgaluluj njuolggit dálásjájggásasj tjuottjodimprinsihpaj milta ja aj dan diehti gå mierredimriektáv guhkás máhttelis galgaluluj sirddet vuolep ásadusájda.

Gähttjo gåktu guododimluohko tjuottjoduvvi

Oajvvadip tjieldijt/tjärojt lågov buktet guohtomednamij vidjurijs.Vuodon i.s. dá låhkodago, gieddeåtsådallama, njuovvamstatistihkkaåtsådallama ja viejttoboatsojja masstadimälloássjij bajedime galggá Sámedigge gähttjat vaj tjieldij/tjäroj guohtomednamtjuottjudusá dievddi birásulmev. Dasi lassen galggá Sámedigge mierre-dit juohkka tjielde/tjäro alemusboatsojlågov, mij de aj le gähttjamoasse. Sámedigge aktan ássjájguosske tjieldegij/tjärogij galgaluluj aktan ájdan árvustallat jus mierreduvvam alemusboatsojlågo li ássjájgullujiddje.

Loahpeällosujtto

Loahpeällosujtto (konsesjåvnnåällosujtto) le jådon sámeednamrájá (lappmarksgräns) vuollelin Gálás- ja Duornosänoj liegijn. Dåppe ällosujtto oadtju val dåjmaduvvat jagev birra man¹n¹el gå lenastivrra avta jali moatte sábmáj le loabev, konsesjåvnåv, vaddám mierrebájken barggat ietjas ja ednamniehkij äloj. Loahpeaddne barggá muhtem mär-ráj aktan gähttjoboatsojniehkij ällosujton. Gähttjoboatsojniehkke loah-peaddnijn aktan mierret ällosujttodåjmav.

Ienemus oasse gähttjoboatsojniehkijs li ednamniehke. Jus ednamniehkke galggá bessat gähttjoboatsojniehkken hähttu sån äjggut ednam-barggogittaåbmudagáv loahpebájken ja årrot gittaåbmudagán jali gåjt dan guovlon Norrbottena lenan gånnå dakkir ällosujttuj le loahpe.

SOU 2001:101 Tjoahkkájgäsos 43
   

Dakkir loahpeällosujtto galgaluluj bissot duobbelijguovlluj dan diehti gå danna li kultuvralasj árvo ja danen gå bargojt vaddá dajn bájkijn. Oajvvadip loahpeällosujtto ij dasti dárbaha doajmmat tjielde/tjäro hámen. Dát tjuovvu dassta gå oajvvadip ådå njuolgadusájt tjieldijda/tjärojda vuodon ällosujttoriektátjuottjudus. Ienni galgaluluj vijor gähttjoboatsojniehkij ja loahpeaddne gaskan njuolgaduvvat konse-sjåvnån märrádusáj baktu.

Oajvvadip máhttelisvuodav gähttjoboahttsujt äjggut vijdedasstet. Dat javllá gänna le ednambarggogittaåbmudak dan guovlon valla årru juonná Norrbottena lenan galggá máhttet gähttjoboahttsujt äjggut. Lenastivrra galgaluluj máhttelisvuodav oadtjot, jus sierra oare dasi li, miededit tjuolldasav njuolgadusás mij javllá ienemusát gålmmålåk boahttsu goahtáj galggi gähttjon gávnnut.

Mijá mielas oajvvadusá guoradallamin Muonio tjäro birra e galgalulu tjadáduvvat.

Boatsojmerka

Ällosujton li dålutjis boahttsubielje mierkkiduvvam tjuoldátjit älloniehkij boahttsujt. Ällosujtára merkajt muodugahtti gittaåbmudakriektáduodastussan ja sijá märkkaja märkkommáhttudak le oasse virggetjähppudagástisá.

Merkaj, märkkomájgij ja enabuj birra li váttugis njuolgadusá boatsojäláduslágan ja dasi gullujiddje bagádusájn. Merka mierredime man¹n¹el registarduvvi lenastivras.

Oajvvadip boahttsuv vilá ájn lága milta bakku mierkkit. Sámedikken galggá märkkaregistar gávnnut. Registardibme galggá suoddjit märkkaniehkij merkajt masste merkajs.

Ietjá njuolgadusá merkaj ja mierkkima birra galggi diededuvvat stáhta jali Sámedikke biejadusájn

Doarjjaga ja sadjájmáksusa (8. kapihtal)

Kárttim lip doarjjagijt ja sadjájmáksusijt ma ällosujttuj ja sámekultuvraj juohkásuvvi. Dajda máhttsap 8. kapihttalin. Tjoahkkájgäsos båhtusis vuojnnu tabellan 8.1.

Gájkbadjásasj ulme vuodon oajvvadip niellja rijkalasj ulme boatsoj-äládussaj dårjan. Doarjjaga galggi

44 Tjoahkkájgäsos SOU 2001:101
   

•åvdedit sámij ietjasa rahtjamusájt ietjasa äládusáv åvddånahttet,

•åvdedit buoremusát máhttelis guodudakávkkimav,

•buoredit ällosujto ekonomalasj båhtusijt, ja

•ietján åvdedit nanos åvddånahttemav duoddarijn/várijn ja ietjá

ällosujttoguovlojn mij gullu luonndoja kultuvrrabirásárvojda. Oajvvadip Sámedikkev oadtjot barggogåhttjusin hábbmit doarjjagijt boatsojäládussaj rijkalasj ulme vuodon. Oajvvadip aj Ednambarggo-dåjmadagá åvdåsvásstádusáv tjuottjodit

boatsojäládussaj biedjam bied-nikluohkojt Sámediggáj sirddet.

Stáhta boatsojäládustjuottjudus (9. kapihtal)

Ulmmeja boadosstivrrima stáhta dåjma hárráj li vuodon gå mijá oajvvadusájt buktep. Gávnnam lip ållo vidnojt ma uddni li fábmudakdahkamuhá. Da lulun buktet hiejteduvvat ja dajt vidnojt luluj buktet sámij hállduj biedjat. Árudisfábmudakdahkamuhájt buktá njuolggit ja buorep aktidibme mij gullu sámij ássjijda buktá dagáduvvat.

Oajvvadip ráddidusáv ásadit ráddidusdåjmadagán sierra åssudagáv åvdåsvásstediddje ministarijn, divna sámeássjijda ja ienemus oasev árudisfábmudakdahkamuhájs ma guosski boatsojäládussaj ja dasi vil ássjijt ma dálla Ednambarggodåjmadagás giehtadaláduvvi Sámediggaj sirddet. Sámedigge galgaluluj aj liehket boatsojäládusá guovddelis tjuottjudusfábmudak (suorggefábmudak). Oajvvadip aj Sámedikkev åvdåsvásstediddje gähttjen dasi vaj boatsojäládus árvvulasstá ietjá álmmukdåjmajt nammaduvvam lágan boatsojäládusá dåjmadime birra.

Oajvvadip Sámefåndå stivrav låhpadit ja fåndåv Sámediggáj sirddet.

Norrbottena, Västerbottena ja Jämtlánda lenastivra galggi åvdåsvásstedit ednamloahpeássjijs sijá bájken ja boatsojäládusdelegasjåvnåj dahkamuhá tjielgastuvvi bagádusájn lenastivrajda.

Mij gullu ednambargo-boatsojäládusá tjuottjodimássjijda oajvvadip ássjijt bisodit miehttsegáhttimstivrajn ja ráddidusáv gávnnat vuogijt gåktu sáme bukti mierredimijt bájnatjit. Dan diehti gå álgos lip biedjam mijá oajvvadusáj vuoduj sámijda vaddet vissesmuvvamav bájnatjit stáhta märrádusájt ma guosski boatsojäládussaj rijkalasj doajmman, de oajvvadip ráddidusáv árvustallat jus nammadit sebrulattjav stáhta mierredimorgánajda degu

SOU 2001:101 Tjoahkkájgäsos 45
   

Miehttsestivrraj, miehttsegáhttimstivrajda, Luonndogáhttimdåjmadahkaj. Stáhta gittaåbmudakdåjmadahkaj j. i.

Gålo (11. kapihtal)

Mijá oajvvadusá merkahi guhkaájggásattjat ienemusát ålediddje biednikluohkoj ådåsisjuohkemav. Muhtem bále merkahi oajvvadusá ienep luohko galgalulun biejaduvvat lasse biednikdoarjjagin stáhta budjehta baktu. Oajvvadip moadda ájnibåddåsasj biedjamdago maj ulmmen le giehpedit ådå láhkásadusbuktemav ienemusát tjieldijda/tjärojda ja lasedit aktijbargov ja unnedit rijdojt boatsojäládusá ja ietjá ednamávkkijiddjij gaskan. Ájnibåddåsasj biedjamdago mijá merus-tallamij milta máksi aktse miljåvnå kråvnå jahkáj gålmå jage ájggu-dahkaj. Dasi lassen oajvvadip biedjamdagojt ma merkahi sadjáj-máksusa muhtem bále mávseduvvi boatsojäládussaj ja miehttsebargguj. Da biedjamdago ja muhtem lasse tjuottjodimgålo ma båhti miehttse-gáhttimorganisasjåvnnåj merustallap máksi 3,6 miljåvnå kråvnå jahkáj. Luohko galgalulun váldeduvvat ådåsisjuoge 23. gållosuorgev; Ednamja miehttsebarggo, guollebivddo aktan guorralakäládusáj.

46 Tjoahkkájgäsos SOU 2001:101
   
SOU 2001:101 Tjåangkan giesedh 47
   

Tjåangkan giesedh

Saemieh guhkie tijjen männgan noerhte Skandijnavijsne jih Kålabielienjuanesne årrome. Dovletje tijjesne saemieh vijremistie, göölemistie jih tjööngkemistie jieliejin. Bovtse lea dillie vihkeles juvre gosse aath gaskemsh målsodh. Saemiej maadth-barkoeh jeatjh-laakan sjidtieh barkien jih ealoem sjiere gåatomedajviej gaskoeh ryöjnesjin.

Saemiej histovrijesne eatnemem nuhtjeme jih sjiere reaktam åådtjeme,båatsoereaktam. Båatsoereaktesne dihte mij saemie åadtja eatnemem jih tjaetsiem nuhtjedh sjiere vuekien mietie jijtsasse jih bovtside. Båatsoereakta saemiej almetjidie maadtojne åvtetjereaktesne. Båatsoereaktesne v.g. reaktam åtna gåatodh, vijredh jih gööledh. Båatsoereaktan bijre 2 kaapitelisnie tjilkesovveme.

Saemieh utnieh goh 1 kap. 2 § njealjeden boelkesne rijhkebiejjiehammosne maadtoevaarjelimmiem juktie saemieh aalkoealmetjh. Rijhkebiejjie saarneme juktie saemieh Sveerjesne unnebe låhkoeh jih aalkoe-almetjh jijtjedh laantesne dellie sjiere reaktam utnieh (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rijhkebiejjie tjaala 1976/77:289).

Rijhkebiejjie 1993 sjiere staate reeremem tseegksovvin, Saemiedigkie. Dah 31 lihtsegh Saemiedigkesne veeljemisnie biejesovvieh saemiej almetjijstie. Reerenasse rihkeden 19 b.n 2000 nännoesti sjiere tjilkehtäjjam biejesovvedh Saemiedigkien åårganisasjovnem saemiedigkielaakem giehtjedidh, (1993:327) jih laake-öörnegem (1993:327) instruksjovnine Saemiedägkan (dir.2000:70).

Barkoeh

Mijjen barkoe orreme raeriestimmieh buektiedidh orre båatsoepolitigkese maadtojne eekologijen, eekonomijen jih kultuvren nännoes båatsoebårran. Mijjieh edtjebe dovne v.g. raeriestidh guktie båatsoem båetijebeajjan åårganiseredh, tjilkedh magkeres njolkedassh båetijebeajjan edtja reeremenjolkedassh årrodh jih giehtjedidh guktie båatsoeburrien jih jeatjah burriej gaskoeh eatnemisnie.

48 Tjåangkan giesedh SOU 2001:101
   

Mijjen aalkoevähtah

Guktie ulmiem jaksedh, guktie maehtedh kultuvren, eekonomijen jih eekologijen guhkiesvååjnoe nännoes båatsoem buektiehtidh, mijjieh gellie ulmieh beajeme guktie raeriestimmiej gujmie barkedh. Guktie ulmiem jaksedh raerestibie

•Sisvegem tjilkedh laakesne siejhme reakteste, båatsoereaktam, gusnie saemiesijth maadtoem utnieh gosse eatnemem jih tjaetsiem nuhtjedh,

•öörnegem tjilkedh båatsoereaktan jih utnemereaktan gaskoeh juktie ektiebarkoe eatnemenuhtjemen bijre tjoevere byjrese daltesne årrodh jih tjielke njolkedassh buektiehtidh jih dah mah eatnemem nuhtjieh tjoeverin gaskemsh dåejmies årrodh,

•faamoem lihtsegidie lissiehtidh saemiesijtine jijtjedh åårganisasjovnen bijre,

•saemiesijtide jih Saemiedägkan stuerebe faamoem vedtedh administrasjovnese båatsoen bijre jih dah duedtieh jih vierhtieh mejtie båatsoebårran båetieh, jih

•gaajhkide saemide nuepiem vedtedh lihtseginie ohtsedh saemiesijtese jih saemiesijth nuepiem jijtje raeriestidh guktie lihtseginie årrodh saemiesijtesne.

Mijjen raeriestimmine stuerebe faamoem Saemiedägkan aerviedibie tjilkeme Saemiedigkien åårganisasjovnen bijre veaksehke sjädta gosse buerkiestidh Saemiedigkie reereme jallh aalmetje åårgane.

Ulmie orre båatsoepolitigkese (4 kaapitele)

Mijjen barkoe orreme raeriestimmieh buektiehtidh orre båatsoepolitigkese mij maadtoe sjädta eekologijen, eekonomijen jih kultuvren veaksehke båatsoebårran. Dannasinie mijjieh golme vähtah båatsoepolitigkese raerestibie. Dah ulmieh leah kultuvre, eekonomije jih byjrese. Dah golme ulmieh ektesne viedtestahkesne jih ij gie stuerebe mubpeste.

Kultuvren ulmie

Saemiej gämpoe båatsoeburriem vaarjelidh jih öövtiehtidh jih jeatjah tradisjovne saemiej burrieh maadtojne saemien kultuvrese skraejriehtidh.

SOU 2001:101 Tjåangkan giesedh 49
   

Vihkeles daehtie ulmeste lea saemieh jijtje mah jiehtieh mejtie voestes säjjan biejedh, vierhtieh sjisnjelisnie, jih dan männgan staate galka sjiere barkoeh skraejriehtidh.

Sveerje internasjovne luhpiedimmieh dorjeme mejtie maehtebe ulmiem kultuvrese utnedh. Daejtie tjirrh Sveerje åadtja darjodh mij daerpies vaarjelidh almetjidie mejti unnebe låhkosne leah ahte åadjoeh jijtjedh kultuvresne jieledh jih daam öövtiedidh jih vihkelommes jijtjedh aerpisne vaarjelidh, goh reelijovnem, gielem, tradisjovnem jih kultuvre-aerpiem. Dan åssjalommesne kultuvrine ussjedh v.g. unnebe låhkoedåehkiej nuhtjeme eatnamistie.

Ekonomijen ulmie

Saemieh galkieh man gåhkese nuepiem åadtjoeh saemiej jielemem öövtiedidh jih vaarjelidh båatsoereaktine goh maadtojne.

Seamma goh jeatja burriejieleminie mijjieh aerviedibie båatsoeburrie jijtje mah edtjien nännoestidh guktie burriem öövtiedidh.

Dovne daejtie ulmide vihkeles maadtoevähta ahte saemieh nuepiem åadtjoeh jijtjedh barkoej bijre nännoestidh.

Byjrese-ulmie

Barkoeh mejtie duedtiem båatsoereaktoste utnieh tjoeverin daejtie vuartasjidh

–eatnemevierhtiej guhkiesvååjnoeh buektiedimmievierhtieh,

–biologijen jijnjevoete,

–eatnemejih kultuvrebyjresevierhtieh jih

–mij vihkeles eejehtimmiejieliemasse.

Båatsoe vihkeles eatnemejih kultuvrebyjresevierhtieh vaerine tseegksovvedh. Båatsoe maahta dovne byjresasse nåake årrodh. Byjrese-ulmie båatsose, guktie mijjieh ussjedh, tjoeverin dan maadtoen mietie tjaalasovvedh.

Mijjen aalkoevähta leah saemieh jijtsh åadtjoeh diedtem utnedh guktie burriejieleme galka årrodh. Dannasinie mijjieh ussjedibie byjrese-ulmie edtja gaajhkide barkojde ulmie årrodh duedtine båatsoereaktaeste. Daagkeres ulmiem åadtjoen tjaeledh ahte siejhme ulmieh byjresepolitigkese jaksieh. Eah vierhtiej sisvege åadtjoeh saemiej burriejielemen jih kultuvren vuestie årrodh.

50 Tjåangkan giesedh SOU 2001:101
   

Reereme båatsoereakteste (5 kaapitele)

Saemieh duedtine båatsoereakteste båatsoeburrine, vijreminie jih gööleminie barkieh båatsoedajvesne. Båatsoedajve annjebodts gåalmehts Sveerjen aarealeste jih Norrbottene, Västerbottene, Jämtlaante, Västernorrlaante, Gävleborgen jih Dalarna läänine.

Guktie maehtedh båatsoereaktam nuhtjedh dihte mij saemie tjoevere lihtsege saemiesijtesne årrodh. Gieh lihtsegh båatsoelaakesne nännoestamme. Saemiesijte jurijdigken ålma jih sjiere njolkedassh gååvnese guktie daam åårganiseredh. Mohte läjhkan dah aajne lihtsegh mejtie bovtsh utnieh jih burrine barkieh v.g. aajne firmesne (firma).

Fierhte saemiesijte tjielke dajvem åtna båatsoedajvesne, sijtedajvesne. Duedtine båatsoelaakesne lääneståvroe mij nännoste guktie dajvem juekedh sijtedajvesne.

Båatsoedajve

Båatsojne abpe jaepiem Norrbottenen jih Västebottenen läänij saemielaantine (lappmarker) åadtjoeh barkedh dovne seejemeraedtien jilleln, jih dovne raedtien vueleln dajvine gusnie skåajjeburrine åvtetjemehkine barkeme, gijrege, giesegi jallh tjaktjege jis dajve ruffien minngiegietjesne 1992 staatenlaante (kronomark) lij jallh gåatemelaante leah, gåatomevaerine Jämtlaanten läänesne, dajvine Jämtlaanten jih Dalarna läänine ruffien minngiegietjesne 1992 staaten lij jih sjiere luhpiem gåatoemasse lij.

Båatsojne luhpiem rihkedistie voerhtjese barkedh jeatja dajvine saemielaantijstie (av lappmarkerna) sjidtemeraedtien vueleln, nimhtemes dajvine saemielaantij (lappmark) bäjngolen mejtie dovletje tijjesne båatsojne sjiere tijjine barkeme.

Miijieh Saemiedigkiem raeriestibie, eah lääneståvroeh galkieh, nännoestidh guktie dajvem sijtesne juekedh , Saemiedigkie galka daam darjodh. Eannan Saemiedigkie nännoste åejvienjolkedasse galka årrodh saemiesijtine tjåahkoeh utnedh. Ij leah daerpies tjåahkoeh saemesijtine utnedh jis siemes leah guktie dajvem gaskemesh juekedh barkose. Dah almetjh mejtie gåetie-eekh utnieh nuepiem åadtjoeh jiehtedh soejkesjamme juekemen bijre.

Mijjen raeriestimmie orre njolkedasside sijtedajvesne juekemen bijre ij leah destie sjädta ahte båeries nännostimmieh luejhtedh.

SOU 2001:101 Tjåangkan giesedh 51
   

Saemiesijte

Mijjieh ussjedibie njolkedassh daelie goh aerebi galkien saemiesijtesne viedtsovvedh årrodh. Laaken sisvegisnie njolkedasse galka årrodh gosse båatsoereaktam reeredh sjiere dajvesne dellie tjoevere desnie saemiesijte årrodh.

Raeriestimmien duekesne mijjieh ussjedibie båatsoereaktam gaajhkh ektesne utnieh. Saemiealmetjh daam utnieh jih danbien lihtsegh saemiesijtesne dan mietie barkeminie. Mijjieh libie guarkeme laakenjolkedasse sjiere dajvesne dihte bööremes vaestiedimmie.

Mijjieh raerestibie njolkedassh saemiesijtese dan guhkemes mejtie nupie seammaligkie galka årrodh goh eekonomijen siebride. Destie v.g. sjädta saemiesijte oktegh galka jijtjedh lååjkoeh maeksedh. Eah lihtsegh galkieh jijtje maaksoediedtem vielie utnedh saemiesijten lååjkode. Gåessie gihtjedh guktie saemiesijtem tseegsovvedh jih luejhtedh jih gyhtjelassh guktie lihtseginie sjidtedh daerpies sjiere njolkedassh utnedh. Tjöödtjestimmie saemiesijtide jeatja barkojne tjieskesidh jallh båatsoeburrine, dam destie vaeltedh.

Mijjieh raerestibie saemiesijte galka gaajhkide saemide goh lihtseginie dååhkasjehtedh mah maehtieh maadtoem saemiesijteste buerkiestidh. Kriepesje lihtsege galka saemie årrodh ij leah dihte daerpies gosse gelle jallh ektiejielije. Saemiedigkie galka maehtedh gyhtjelassem pryövedh jis dihte mij lihtseginie ohtseminie jis dihte saemie jallh maadtoem saemiesijteste åtna jis ov-siemes sjidtieh. Sijtetjåangkosne galkieh gielem biejedh, goh åejvienjolkedassine, fierhte geerve almetje aktem gielem åtna. Jis unnemes akte lihtsege gihtjie gosse gyhtjelassh båatsoen, vijremen jih göölemen bijre fierhte lihtsege galka aktem gielem fierhte bovtsese utnedh.

Sjiere laake båatsoereaktan bijre

Mijjen barkosne v.g. orreme abpe båatsoeburrielaakem giehtjedidh. Mijjieh raeriestibie båatsoeburrielaakeste göökte laakh buektiehtidh, laake båatsoereaktan bijre jih laake båatsoeburrien bijre.

Laakesne båatsoereaktan bijre njolkedassh stööremes siejhmereakta vååjnoeh. Dah njolkedassh jiehtieh guktie båatsoereaktine barkedh, dajvesne gusnie årrodh, gie edtja dam utnedh jih guktie sjädta båatsoereaktaj, nuhtjijereaktaj gaskoeh jih mubpie sjiere reaktaj gujmie eekij gujmie.

Danbien laake dovne siejhmreaktaj jih båatsoburrien bijre nännoste båatsoeburrielaakesne. Dellie naemhtie sjädta ij guarkah båatsoereaktine sjiere reaktam åadtjoeh gåetie-eekese.

52 Tjåangkan giesedh SOU 2001:101
   

Ulmie göökte laakh raeriestidh lea buerkiestidh sjiere reaktan åtna gåetie-eekese, dovne bovtesejieliemasse mij sjiere duedtem reakteste åtna.

Dåejmies jih ektiebarkoe saemiesijtij jih jeatja eatnamenuhtjij gaskoeh (6 kaapitele)

Båatsoeburrie dajvesne saemiesijth burrine barkieh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh. Seamman dajvesne jijnjh jeatja barkieh. Guktie maehtedh hijven-laakan barkedh juhkoe kultuvren, eekologijen jih eekonomijen guhkiesvååjnoe nännoes båatsoeburriem buektiehtidh dellie daerpies dåejmies årrodh jih saemiesijtij daarpoeh dajvij mietie giehtjedidh guktie maehtedh burrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh. Naemhtie galkieh dåejmies-laakan vyöhkesadtedh jih gaskems goltelidh reaktan jih daarpoen mietie sjiere barkojde.

Daaletje goh aerebi tjomperh saemiesijtide gåessie bovtsi gujmie barkeminie jih ov-geahpa saemiesijtij jih jeatjah eatnamenuhtij gaskoeh gellie laehkine.

Dah tjomperh mejtie daelie utnieh eah rikti daejrieh guktie saemiesijtij båatsoereaktam buerkiestidh jih guktie utnemereaktan vuestie jih guktie båatsoereaktam buerkiestidh.

Muvth dejstie tjomperistie mah gååvnesh vijremen jih göölemen bijre båatsoedajvesne leah aaj tjomperh man stoerre dihte vijremejih göölemereakta dovne båatsoereaktesne jih guktie daate vijremejih göölemereakta vååjnoeh laanteburriej jih staaten vijremejih göölemereaktan vuestie.

Guktie maehtedh dåejmies årrodh jih saemiesijtij daarpoej mietie vuartasjidh man stoerre dajvem utnedh juktie maehtedh burrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh jih stuerebe ektiebarkoe saemiesijtij jih laanteburrij gaskoeh raerestibie daam darjodh

•tjielkebe laake båatsoereaktan bijre jih guktie dihte utnemeraktan vuestie vååjnoe,

•tjielkebe laake gusnie båatsoeburrie tjoevere jeatja iedtjiej vuestie dåejmies årrodh,

•tjielkebe laake gusnie skåajjeburrie tjoevere båatsoebårran dåejmies årrodh,

•maahtoem jeatjah eatnemenuhtjijidie lissiehtidh barkoej bijre mah daerpies juktie maehtedh båatsoeburrine barkedh guktie gåatome eatnamisnie vååjnoeh jih mij sjädta gosse sjiere jeatjaj gujmie barkedh seamma dajvesne jih maahtoem båatsoeburride lissiehtidh

SOU 2001:101 Tjåangkan giesedh 53
   

mij sjädta gosse jeatjah edtjieh eatnemen nuhtjedh båatsoedajvesne jih guktie båatsoeburreste sjädta,

•duedtem lihkesbijre ektiebarkose vedtedh saemiesijtij jih jeatjah laanteburrij gaskoeh. Muvhtene guktie siemes sjidtedh jih tjomperh luejhtedh,

•stuerebe ektiebarkoe saemiesijtijste jih Saemiedigkeste gåessie orre dajvenuhtjemem nännoestidh soejkesjidh

•tjilkemem man stoerre fierhtene vijremejih göölemereakta seamma jis jijtjedh jallh staaten laantesne båatsoedajvesne, sjiere vååjnojne dan laanten bijre mejtie saemieh åadtjoen nuhtjedh laaken mietie jih gåhtjoejin kråvnalaante sjidtemeraedtie bijjelen jih båatsoedajvesne.

Staaten laantine – v.g. laante gusnie staate reereminie – raerestibie dåejmies årrodh saemiesijtij laantenuhtjemistie båtsoebårran jih jeatjah saemiej laantebarkose voestes säjjan biejedh laantereeremisnie. Tjarkebe galka vuesiehtidh kråvnalaante sjidtemeraedtien jilleln voestes säjjan saemiesijtij båatsoebårran jih jeatjah saemien laantebarkose. Statens fastighetsverk jih Lääneståvroe båetijebäjjan aaj daam laanten edtien reeredh mohte vaarjelimmie saemiesijtij laantebarkoe jih saemiesijtij nuepie meatan årrodh tjoeverebe buerkiestidh. Skåajjesaemiesijth seamma rektam åadtjoeh viertide gosse eatnemem nuhtjedh seamma abpe-jaepiej-laantine seamma vierhtieh goh vaeriesaemiesijtih daelie åadtjoeh abpe-jaepiej-laantine.

Båatsoeburrie (7 kaapitele)

Mijjieh raerestibie njolkedassh mejtie jiehtieh guktie båatsoeburrine barkedh edja sjiere laakesne årrodh. Ulmie mannasinie naemhtie darjodh mijjieh daam tjaaleme gosse båatsoereaktam buerkiestibie. Mijjen aalkoevähta raeristimmine laakem leah njolkedasside aelkebe darjodh daaletje reeremeprinsijpij mietie jih reaktam nännoestidh juekedh jijnebidie.

Vaaksjome guktie gåatomem reeredh

Mijjieh raerestibie saemiesijth galkieh gåatomedajvide buerkiestidh. Daj v.g. vaaksjomij, dajvegiehtjedimmiej mietie, giehtjedimmie slaaterdimmiestaatistigken bijre jih gedtehkebovtsh jih ealoeh mejtie masteme galka Saemiedigkie vuartasjidh guktie saemiesijth gåatomem reerieh byjrese-ulmide jaksedh. Saemiedigkie galka dovne nännoestidh man gellie bovtsh fierhte saemiesijte åadtja utnedh. Saemiedigkie

54 Tjåangkan giesedh SOU 2001:101
   

tjoevere ektesne saemiesijtine vuartasjidh jis jillemes låhkoeh man jijnjh bovtsh utnedh.

Koncessione-båatsoeburrie

Koncessjovnebåatsojne barkieh saemieraedtien vueleln Kalix jih Torne jeanoevuemine. Båatsoeburrine åadtjoen desnie barkedh abpe jaepiem gosse Lääneståvroe aktem jallh jienebidie saemide luhpiem vaadteme dam darjodh, koncessionem, sjiere dajvem sjisjnjelen jijtjedh bovtsh jih laanteburriej bovtsh utnedh, såjhtoebovtsh Dihte mij koncessionem åtna jih dihte dovne mij såjhtoebovtsh åtna muvhtene båatsoeburresne barka. Dah mah såjhtoebåatsoeh leah jih dah mah koncessionem utnieh dah ektesne nännoestieh guktie barkedh.

Siejhme dah mah såjhtoebovtsh utnieh leah laanteburrieh. Juktie laanteburrije åadjta såjhtoebovtsh utnedh dellie tjoevere gåetie-eekem koncessionelaantesne utnedh jih eekesne hööltestidh jallh masten dajvesne Norrbottenen läänesne gusnie koncessionem åtna.

Mijjieh ussjedibie koncessionebåatsoe, vihkeles kultuvren gaavhtan jih barkoeh dajvesne destie sjädta jih dan åvteste tjoevere årrodh. Mijjieh raerestibie koncessionebåatsoe ij galkieh seamma vuekien mietie barkedh goh saemiesijte. Naemhtie sjädta juktie mijjieh raerestibie orre njolkedassh saemiesijtese guktie båatsoereaktine reeredh. Dannasinie hijven jis barkoeh såjhtoebåatsoej jih koncessioneutnijej gaskoeh koncessionesne reeredh.

Mijjieh raerestibie nuepiem jienebh såjhtoebovtsh utnedh. Destie sjädta dihte mij gåetie-eekem dajvesne åtna mohte jeatjh-laehkesne Norrbottenisnie höölteste åadtja såjhtoebovtsh utnedh. Lääneståvroe åadtja nuepiem utnedh jis sjiere maadtoeh gååvnesjh njolkedassen bijre vuartasjidh ahte jillemes golmeluhkie såjhtoebovtsh fierhtene koncessionesne utnedh.

Ibie vientieh raeriestimmieh tjilkeminie Muonion saemiesijten bijre galkieh darjodh.

Bovtsimierhkh

Båatsoeburresne åvtetje vuekiem åtneme bovtside mierhkesjidh juktie maehtedh bovtside juekedh båatsoej gaskoeh. Mierhkine maehtebe jiehtedh dah båatsoeburreij laakereakta jih dah dan väjkele gosse mieside mierhkesjidh.

SOU 2001:101 Tjåangkan giesedh 55
   

Guktie mierhkh vååjnoeh, gåessie mierhkesjidh j.j.v. båatsoeburrielaakesne daam reereme. Lääneståvroe bovtsimierhkh nännostieh jih registreri.

Mijjieh raerestibie laaken mietie tjoeverin miesieh mierhkesjidh. Saemiedigkie edtja mierhkide registreredh. Reegistreringe galka vaarjelidh dejtie mij mierhkh utnieh juktie eah galkieh mierhkide pleentedh.

Jeatja njolkedassh mierhkiej jih mierhemen bijre galkieh laakeöörnegisnie jallh Saemiedigkien laakesne tjaeledh.

Duedtieh jih vierhtieh j.j.v. (8 kaapitele)

Mijjieh vuartasjamme guktie duedtieh jih vierhtieh båatsoebårran jih saemieen kultuvrese vååjnoe. Vielie dan bijre 8 kaapitelisnie. Tjåangkan tjaaleme mestie destie sjidtieh tabeellesne 8:1.

Aalkoevähta dah stööremes ulmijste mijjieh njieljie naasjovne ulmie raerestibie duedtine båatsoebårran. Duedtieh galkieh

•saemiej jijtjedh gämpoem burrien skraejiehtidh,

•stööremes gåatomem skraejriehtidh

•buerbe eekonomijen båatsoebårran buektiedidh, jih

•hijven öövtiedimmiem skraejriehtidh vaerine jih båatsoedajvesne

•vaaksjomen gujmie guktie eatnamenjih kultuvrebyjresen miteie.

Mijjieh raerestibie Saemiedigkie barkoem åadtjoeh guktie vierhtiem båatsoebårran buerkiestidh naasjovne ulmie sjisnjelen. Mijjieh dovne raerestibie diedtem vierhtide administreredh båatsoebårran Jordbruksverkeste vaeltedh Saemiedägkan.

Staaten båatsoburrie-administrasjovne ( 9 kaapitele)

Ulmie jih mij sjädta staaten barkoste mijjen aalkoevähta raerestimmide orreme. Mijjieh gaavneme jijnjh dejstie laavenjassijste mejtie danbien reereme åtna saemieh jijtje maehtieh dej gujmie digkiedidh. Barkoeh dej reeremelaavenjassh mah baetsieh aelkebe darjodh jih buerebe ektiebarkoem gyhtjelassh saemiej bijre buektiedidh.

Mijjieh raerestibie reerenasse sjiere sijjiem reeremekaanslijesne tseegksovva gaajhkide saemiegyhtjelasside akten ministerinie mij diedtem åtna jih jienjebistie dej reeremelaavenjassijste mah baetsie båatsoeburrien bijre jih mejtie Jordbruksverke åtna, dejtie Saemidägkan sedtedh. Saemiedigkie edtja dovne gievlie reereme

56 Tjåangkan giesedh SOU 2001:101
   

båatsoebårran gyhtjelasside årrodh. Mijjieh aaj raerestibie saemiedigkie galka diedtem utnedh båatsoeburriem giehtjedidh ahte dåejmies byjresasse jih jeatja iedtjide guktie laakesne tjaalasovveme.

Mijjieh raerestibie ståvroe Saemiefåantine tjöödtjeste jih fåantem Saemiedägkan sedtedh.

Lääneståvroeh Norrbottenisnie, Västerbottenisnie jih Jämtland läänesne galkieh diedtem utnedh gyhtjelassij bijre gåessie laantem luhpiehtidh jijtjedh dajvine jih laavenjasside buerkiestidh båatsoedelegasjovnese öörnegisnie lääneståvrine.

Gåessie administrativegyhtjelassh skåajjeburrienbåatsoeburrien bijre mijjieh raerestibie dah gyhtjelassh skåajjevaarjelimmieståvrosne baetsieh jih reerenasse galka vuekieh gaavnodh saemide faamoem vedtedh gosse nännoestidh. Juktie mijjen aalkoetvähtah leah saemieh edtjieh faamoem utnedh gosse staate nännoste båatsoen jih siejhme iedtjiej bijre, mijjieh raerestibie reerenasse edtja lihtsegem veeljedh staaten nännoestimmie-åårganine ståvrojnij luvnie v.g. Skogsstyrelsen, Skogsvårdsstyrelsen, Naturvårdsverket, Statens fastighetsverk j.j.v.

Maaksoeh (11 kaapitele)

Mijjen raeriestimmijstie guhkies vååjnoeh sjädta stööremes vierhtieh juekedh. Muvhten aejkien raeriestimminie dovne tjoevere vierhtiem lissiehtidh staatebudsjedteste. Mijjieh raerestibie gellie annjebodts viehkieh juktie maehtedh aelkebe orre laakem stegksovvedh voestes säjjan saemiesijtine jih ektiebarkoem lissiehtidh jih joekehtsem unniedidh båatsoen jih jeatja laanteburriej gaskoeh. Dah annjebodts viehkieh vientebe 9 miljovnh maaksojne fierhten jaepesne golmejaepieh boelhkesne. Mijjieh dovne raerestibie muvhten aejkien båatsoebårran jih muvhtene skåajjebårran. Daam darjodh jih annje administrasjovnem lissiehtidh skåajjeåårganisasjovnesne vientebe 3,6 miljonh fierhten jaepiem. Vierhtieh byörebe vaeltedh gosse beetnegh juekedh maaksoedajveste 23; Jord jih Skogsbruk, gööleme jih balte burrie.

SOU 2001:101 Summary 57
   

Summary

For a long time the Sami have lived in northern Scandinavia and on the Kola Peninsula. Hunting, fishing and gathering were their means of support in former times. Of the animals hunted, the reindeer was an important one. In the course of time the traditional occupation of the Sami changed and became one of working with and following a coherent herd between various pastures.

The Sami's historical use of the land has given rise to a particular right to make use of property: the reindeer management right. The reindeer management right means that a person who is a Sami is entitled to make use of land and water in a particular fashion for the maintenance of himself and his reindeer. The reindeer management right is applicable to the Sami population and is based on prescription from time immemorial. Among other things, rights to reindeer pasture, hunting and fishing are included in the reindeer management right. There is an elaboration on the more detailed purport of the reindeer management right in chapter 2.

In accordance with the fourth part of section 2 of chapter 1 of the constitution, the Sami enjoy constitutional protection by virtue of being an ethnic minority. The Swedish Parliament has stated that the Sami in Sweden are an ethnic minority that enjoys a particular status by virtue of being the aboriginal population of their own country (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

In 1993 the Swedish Parliament inaugurated a special state authority, the Sami Parliament (Sametinget). The 31 members of the Sami Parliament are elected by the Sami population. On October 19th 2000, the government decided to appoint a special investigator to review the organisation of the Sami Parliament, the Sami Parliament Act (1993:327) and the regulation (1993:327) providing instructions for the Sami Parliament (dir. 2000:70).

58 Summary SOU 2001:101
   

The task

Our task was to submit proposals for a new reindeer management policy that would provide the basis for an ecologically, economically and culturally viable reindeer management. Moreover, we are to suggest, among other things, how reindeer management should be organised in the future, evaluate which tasks the authorities should be given in the future and investigate the relationship between reindeer management and other forms of livelihood that make use of the land area.

Our starting-point

In order to achieve our goal of creating the conditions necessary for a reindeer management that is culturally, economically and ecologically viable in the long term, we have formulated certain intermediate aims concerning the work on our proposals. In order for the aim to be achieved, we consider that the proposals must

•clarify the purport and regulation of the civil right, the reindeer management right, on which the Sami villages base their use of land and water.

•clarify the regulation of the relationship between the reindeer management right and the right of ownership so that the collaboration that has to take place on the local level is based on clear rules regarding the mutual consideration that users of the land are obliged to show to each other.

•increase the influence of the members of the Sami villages in their own organisations.

•give the Sami villages and the Sami Parliament an increased influence over the administration of reindeer management and the grants and compensations that apply to reindeer management and

•give all Sami the possibility of becoming members in the Sami village from which they can trace their origins and give the Sami

villages the possibility of deciding for themselves the conditions that apply for exercising membership in a Sami village.

Our proposals for increased influence for the Sami villages presume that the inquiry into the organisation of the Sami Parliament leads to clarification concerning the Sami Parliament, both as an authority and as an institution elected by the people.

SOU 2001:101 Summary 59
   

The aims of a new reindeer management policy (chapter 4)

Our task has thus been to submit proposals for a reindeer management policy that provides the basis for reindeer management that is culturally, economically and ecologically viable in the long term. We therefore propose three aims for the reindeer management policy. These aims concern culture, economics and the environment. These three aims are mutually interdependent and none of them can be said to take precedence over the others.

Cultural aim

The efforts of the Sami to maintain and develop reindeer management and other traditional Sami enterprises as a basis for Sami culture, are to be encouraged.

An important consequence of this aim is that it is the priorities of the Sami themselves, within the framework that is at their disposal, that are to be decisive with respect to how the state is to formulate various measures of encouragement.

Sweden has made international commitments that can be viewed as a framework for a cultural aim. By means of these, Sweden has undertaken to foster the prerequisites that are necessary in order for persons belonging to an ethnic minority to maintain and develop their culture and preserve the principal components of their identity, namely religion, language, traditions and cultural heritage. In this context culture has been deemed also to include the traditional use of land by minority groups, for example.

Economic aim

As far as possible, the Sami are to have the prerequisites in order to develop and maintain a Sami industry based on reindeer management.

As with any other industry, we have presumed that it is the entrepreneurs themselves who are to develop the industry by means of their own decisions. For this aim as well it is important premise that the Sami should, as far as possible, make the decisions concerning their own affairs.

60 Summary SOU 2001:101
   

Environmental aim

Enterprises that make use of the support of the reindeer management right shall be conducted in a manner that shows consideration towards

the long-term productive ability of the natural resources

biological diversity

natural and cultural environmental values and

its value for the outdoor life.

Reindeer management is of great significance for the maintenance of natural and cultural environmental values in the mountains. At the same time, reindeer management can also have a negative effect on the environment. In our opinion the formulation of an environmental aim for reindeer management should take this background into account.

Our premise is that the responsibility for the state of their industry should rest with the Sami themselves. We therefore consider that an environmental aim should apply to all enterprises that are conducted with the support of the reindeer management right. Such an aim should be formulated so that the general aims of the environmental policy are achieved. At the same time this should not counteract the importance of these resources for Sami industry and culture.

The administration of the reindeer management right (chapter 5)

With the support of the reindeer management right the Sami conduct reindeer management, hunting and fishing within the reindeer management area. The reindeer management area comprises approximately one third of the territory of Sweden in the counties of Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Västernorrland, Gävleborg and Dalarna.

In order to make use of the reindeer management right, a person who is a Sami must be a member of a Sami village. What constitutes membership is determined by the reindeer management act. The Sami village is a legal entity in itself and there are particular regulations concerning how it is to be organised. However, it is the individual members who conduct reindeer management, operating in the form of a private firm, for example.

Each Sami village is linked to a specific part of the reindeer management area, the village area. According to the reindeer

SOU 2001:101 Summary 61
   

management act, it is the county administrative board that makes the decisions concerning the division in the village area.

The reindeer management area

Reindeer management may be conducted throughout the year in the Sami territories of Norrbotten and Västerbotten counties, partly above the limit of cultivation, partly below this limit on land where forest reindeer management is traditionally conducted in the spring, summer or autumn on land belonging to the state or that belonged to the state on the last day of June 1992 (Crown Lands) or constitutes reindeer pasture on reindeer mountains in Jämtland county within those areas in Jämtland and Dalarna counties that belonged to the state on the last day of June 1992 and that were specifically made available for reindeer pasture.

Reindeer management may be carried out from October to April in other parts of the Sami territories below the cultivation limit, within such areas outside the Sami territories and reindeer mountain pastures where reindeer management has traditionally been conducted during certain times of the year.

We propose that the Sami Parliament, instead of the county administration boards, should make decisions concerning divisions in the village areas. As a rule, before the Sami Parliament makes such decisions, a meeting should be held with the Sami villages affected. However, it is not necessary to hold such a meeting if the Sami villages are in agreement and if the division is suitable for its purpose. The property owners affected should be given the opportunity to express their opinions concerning the planned division.

Our proposal concerning new rules with respect to divisions within village areas does not mean that previous decisions with respect to divisions automatically cease to apply.

The Sami village

We consider that even in the future there should be obligatory rules concerning a Sami village. This means that the law should contain a provision to the effect that there should be a Sami village within a particular area for the administration of the reindeer management right.

The background to this proposal is that we presume that the reindeer management right is primarily a collective right. It belongs to the Sami population and is exercised today by members of a Sami village. We

62 Summary SOU 2001:101
   

have found that a legal regulation that there should be a Sami village within a particular area in order to administer the reindeer management right, is the most expedient solution.

We propose that as far as possible the rules for the Sami village should be the same as those for economic associations. This means, among other things, that the Sami village shall be solely responsible for its debts. The members shall no longer be personally liable for the debts of the Sami village. Special rules for the Sami village are required when it comes to matters concerning the founding and dissolution of the Sami village and questions of membership.The prohibition against Sami villages conducting any other kind of enterprise than reindeer management is to be abolished.

We propose that the Sami village is to accept as members all Sami who can trace their ancestry from the Sami village. The requirement that a member is to be a Sami does not apply to the spouse of a member. If there is disagreement, the Sami Parliament must be able to decide the matter of whether an applicant is a Sami or originates from a Sami village. As a general rule, every member who is of age should have one vote, when voting takes place. If at least one member demands it, each member shall have one vote for every reindeer he or she owns when it comes to matters concerning reindeer management, hunting and fishing.

Special act concerning the reindeer management right

Among other things our task has meant that we have carried out a complete review of the legislation concerning reindeer management. We propose that the reindeer management act should be replaced by two acts: the reindeer management right act and the conduct of reindeer management act.

There are regulations in the reindeer management right act, the nature of which primarily pertains to civil law. These are regulations that describe how the reindeer management right may be exercised in practice, the area where it applies, who is to administer it and what the relationship is between the reindeer management right, the right of ownership and other particular rights to real estate.

At the present time, both the civil law circumstances and how reindeer management is to be conducted are regulated in the reindeer management act. As a result it can happen that the reindeer management right is not always perceived as a particular right to real estate. The purpose of proposing two acts is to make it clear that it is

SOU 2001:101 Summary 63
   

partly a question of a particular right to real estate and partly an enterprise undertaken with the support of this right.

Consideration and collaboration between Sami villages and other users of land (chapter 6)

The Sami villages conduct reindeer management based on natural pasture within the reindeer management area. Many other types of land use take place within the same area. In order to create good prerequisites for a reindeer management that is culturally, ecologically and economically viable in the long term, consideration must be taken of the need that the Sami villages have of land for reindeer management based on natural pasture and of the increased collaboration between the Sami villages and other users of land. Such collaboration must be based on mutual respect and consideration for mutual rights and needs to use the land for various purposes.

Nowadays, as in former times, disruption of the Sami villages' reindeer management occurs and conflicts concerning the use of land by the Sami villages and by others arise in several places.

In many cases the conflicts that arise nowadays are due to lack of clarity, not only concerning what the Sami villages' reindeer management right constitutes and how it is related to ownership rights, but also to where the reindeer management right applies.

Part of the reason for the conflicts concerning hunting and fishing in the reindeer management area is also due to the fact that there is a lack of clarity concerning the extent of the hunting and fishing rights that are a part of the reindeer management right and how this right of hunting and fishing is related to the hunting and fishing rights of landowners and the state.

In order to ensure that there is both consideration for the need of the Sami villages for reindeer management based on natural pasture and an increased collaboration between the Sami villages and other users of land, we propose the following:

•a clearer regulation of the reindeer management right and how it relates to the right of ownership

•a clearer regulation of the consideration that must be shown by those engaged in reindeer management towards other interests

•a clearer regulation of the consideration that must be shown by forestry towards reindeer management

•increased knowledge on the part of other users of land concerning the requirements for reindeer husbandry based on natural pasture

64 Summary SOU 2001:101
   

and how various types of competing use of land affects these requirements, as well as increased knowledge on the part of those managing reindeer with respect to the requirements of other users of land within the reindeer management area and how this is affected by reindeer management

•support for local collaboration between Sami villages and other users of land concerning the use of land. Arbitration and the resolution of conflicts in certain cases.

•increased participation by the Sami villages and the Sami Parliament in the decision-making process when new use of land is planned.

•an investigation into the extent of each and every hunting and fishing right on both privately-owned and state land within the reindeer management area, with particular attention being paid both to land that is set aside for the use of the Sami and which in the applicable legislation is interpreted as crown land above the limit of cultivation, and to reindeer pasture mountains.

On state land within the reindeer husbandry area, i. e. land that is administered by the state, we propose that consideration towards the use of land by the Sami villages for reindeer management, as well as other use of the land by the Sami, is particularly emphasised in the administration of the land. There should be ongoing consultation with the Sami villages with respect to the administration of the state land. It should be more clearly indicated that the crown land above the limit of cultivation and on the reindeer pasture mountains is primarily intended for the reindeer management of the Sami villages and other use of the land by the Sami. The National Property Board and the county administrative boards will administer this land in the future as well, but the protection of the land for the use of the Sami villages and the possibility for the Sami villages to participate in the administration of the land should be clarified. The forest Sami villages would be granted the same right to compensation for granting of usufruct within their all- the-year-round land as the right to compensation currently enjoyed by the mountain Sami villages on their all-the-year-round land according to section 34 of the reindeer management act.

SOU 2001:101 Summary 65
   

Reindeer management (chapter 7)

We propose that the regulations that are linked to the manner in which reindeer management is conducted should be regulated by a special act. The reason for this is apparent in the preceding text where we describe the reindeer husbandry right act. The basis for our proposed legislation has been our intention to simplify the system of regulations in accordance with modern principles of administration and to ensure that the right to make decisions is delegated as far as possible.

Supervision of the administration of pasture resources

We propose that the Sami villages should account for the status of their pasture lands. On the basis, among other things, of these reports, field studies, studies of slaughter statistics and notifications of wandering reindeer and reindeer herds that have mingled, the Sami Parliament should exercise supervision to ensure that the administration of the reindeer pasture by the Sami villages lives up to the environmental aims. The Sami Parliament should also establish the maximum number of reindeer allowed for every Sami village as an additional aspect of the supervision exercised. Together with those concerned, the Sami Parliament should continually evaluate whether the established maximum number of reindeer permitted is relevant.

Concession reindeer management

Concession reindeer management is conducted below the Sami territory border in the Kalix and Torne river valleys. Reindeer management may only be conducted all the year round once the county administrative board has given one or several Sami permission (a concession) to have both their own reindeer and those belonging to the landowner in the area (managed reindeer) within a particular area. As well as the holder of the concession, the owner of the managed reindeer also participates in the reindeer management to some extent. It is the owner of the managed reindeer who, together with the holder of the concession, makes the decisions concerning how the reindeer management is to be conducted.

Landowners are the most common category of owners of managed reindeer. In order for a landowner to be an owner of managed reindeer, he has to own an agricultural property in the concession area and be a resident of the property or at least resident within that part of

66 Summary SOU 2001:101
   

Norrbotten county where the management of concession reindeer is permitted.

We consider that because of its cultural significance and the fact that it contributes towards employment in the area, concession reindeer management should remain. We propose that there should no longer be an obligation to conduct concession reindeer management in the Sami village format. This is the result of our proposed new regulations for the Sami village based on the administration of the reindeer management right.The relationship between the owners of managed reindeer and the holders of concessions should instead be regulated by conditions in the concession.

We propose that the possibility of having managed reindeer should be extended somewhat. This means that the person who owns an agricultural property in the area but is resident somewhere else in Norrbotten county should be able to have managed reindeer. The county administrative board should be given an opportunity, if there are particular reasons for doing so, to grant exemptions from the rule that the holder of the concession should enjoy a maximum of thirty managed reindeer per household.

We do not consider that the proposals in the inquiry concerning Muonio Sami village should be implemented.

Reindeer markings

Traditionally, the method employed in reindeer management to distinguish between the reindeer of various owners has been marks cut in the ears of the reindeer. The reindeer owners compare the reindeer markings to the certificate of registration of title, and the dexterity used in marking is part of their professional skill.

The appearance of the reindeer markings, the time when the marks are made and so forth are regulated in detail in the reindeer management act and the regulations pertaining to it. The reindeer markings are registered according to decisions made by the county administrative board.

We propose that there should always be a legal obligation to mark reindeer. The Sami Parliament should have a register of reindeer markings.The registration should protect the owner of the marking against markings that may be confused with it.

Other regulations concerning reindeer markings and the marking of reindeer are to be notified in ordinances or in the regulations of the Sami Parliament.

SOU 2001:101 Summary 67
   

Grants and compensation etc (chapter 8)

We have surveyed the grants and compensation that are given to reindeer management and the Sami culture. We shall return to this in chapter 8. A summary of the result may be seen in table 8.1.

With the overriding aims as a basis, we propose four national aims for the grants given to reindeer management. The grants shall

•encourage the Sami's own efforts to develop their industry

•encourage an optimal use of pasture

•improve the financial outcome of reindeer management and

•foster a sustainable development of the mountains and the reindeer

management area in general, acknowledging the environmental values of the countryside and culture.

We propose that the Sami Parliament is given the task of working out the grants given to reindeer management within the framework of the national aims for them. Moreover we propose that the responsibility for administering the funds directed towards reindeer management should be transferred from the Board of Agriculture to the Sami Parliament.

The state reindeer management administration (chapter 9)

Governance of the aims and results of state activities are the basis of our proposals. We have found that many tasks that are allocated to the authorities at the present time need no longer to be, and the tasks can be managed by the Sami themselves. The administration of the tasks remaining to the authorities can be simplified and a better coordination of issues concerning the Sami can be achieved.

We propose that the government institute a special unit within the Cabinet Office and the Ministries for all Sami issues, with one minister responsible, and that most of the tasks remaining to the authorities concerning reindeer management that are currently administered by the Board of Agriculture should be transferred to the Sami Parliament. The Sami Parliament should also be the central administrative authority (the sector authority) for issues concerning reindeer management. In addition we propose that the Sami Parliament should be responsible for the supervision needed to ensure that reindeer husbandry shows the consideration for the environment and the other matters of public interest that are prescribed in the law concerning the conduct of reindeer management.

68 Summary SOU 2001:101
   

We propose that the board for the Sami Fund should be disbanded and that the fund should be transferred to the Sami Parliament.

The county administrative boards for Norrbotten, Västerbotten and Jämtland counties should be given the responsibility for issues concerning the disposal of land in their respective areas and that the tasks for the reindeer management delegations should be clarified in the instructions for the county administrative boards.

As for the administrative issues concerning forestry and reindeer management, we propose that the issues remain with the County Forestry Boards and that the government finds ways of enabling the Sami to influence the decision-making process. Since our premise is that the Sami should be ensured of an influence in state decisions concerning reindeer management as a matter of public interest, we propose that the government considers appointing a Sami member of state decision-making bodies such as the board of the National Board of Forestry, the forest management boards, the National Environmental Protection Agency, the state property board, etc.

Costs (chapter 11)

In the long term our proposals primarily constitute a redistribution of available funds. In some cases our proposals mean that additional resources should be allocated by means of additional appropriations over and above the state budget. We propose a number of temporary contributions designed to ease the implementation of new legislation, primarily within the Sami villages, and to increase collaboration and minimise the conflicts between reindeer management and other users of the land. These temporary contributions are estimated to cost nine million Kronor per year for a three-year period. In addition we propose measures that entail in some cases the payment of compensation to reindeer management and forestry interests respectively. The cost of these measures, together with a certain increase in administration within the forest management organisation, is estimated to be 3.6 million Kronor per year. The funds should be acquired by means of a redistribution within the framework of expenditure area 23: agriculture and forestry, fisheries and related industries.

SOU 2001:101 Förkortningar 69
   

Förkortningar

Bq Bequerel
FSC Forest Stewardship Council AC
HD Högsta domstolen
ILO International Labour Organization
LRF Lantbrukarnas Riksförbund
MISTRA Stiftelsen för Miljöstrategisk forskning
NJA Nytt juridiskt arkiv I
PEFC Pan European Forest Certification
RNL Rennäringslagen (1971:437)
SCB Statistiska centralbyrån
SJVFS Statens jordbruksverks författningssamling
SLU Sveriges lantbruksuniversitet
SVL Skogsvårdslagen (1979:429)
SSR Svenska Samernas Riksförbund
70 SOU 2001:
   
SOU 2001:101 Författningsförslag 71
   

Författningsförslag

1Förslag till

Lag om renskötselrätt

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

1 kap. Renskötselrätt

Grundregler

1 § Den som är av samisk härkomst (same) får enligt bestämmelserna i denna lag använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar.

Rätten enligt första stycket (renskötselrätten) tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom.

För förvaltningen av renskötselrätten skall det finnas samebyar. Renskötselrätten får utövas av den som är medlem i sameby.

Bestämmelser om hur rennäring skall bedrivas och om rätt att efter tillstånd (koncession) bedriva renskötsel i vissa delar av Norrbottens län finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

72 Författningsförslag SOU 2001:101
   

2 § Renskötselrätten omfattar, enligt bestämmelserna i denna lag,

•rätt till renbete,

•rätt att uppföra hagar, stängsel, renvaktarstuga, slakteri eller andra anläggningar och mindre byggnader som behövs för renskötseln,

•rätt till virke för renskötselanläggningar, familjebostad, bränsle för husbehov och slöjdvirke,

•rätt att flytta renar,

•rätt till jakt och fiske.

3 § Renskötselrätt gäller inom följande områden (renskötselområdet)

1. hela året (året-runt-marker)

i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker dels ovanför odlingsgränsen, dels nedanför denna gräns på mark där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten och marken antingen tillhör eller vid utgången av juni 1992 tillhörde staten (kronomark) eller utgör renbetesland,

på renbetesfjällen,

inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete,

2.den 1 oktober – den 30 april (vinterbetesmarkerna)

iövriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen, inom sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året.

Med renbetesland förstås mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land. Med renbetesfjällen förstås de vid avvittringen för samerna avsatta renbetesfjällen i Jämtlands län och de områden som sedermera upplåtits till utvidgning av dessa fjäll.

4 § Året-runt-marker skall fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Byområde kan omfatta även vinterbetesmarker.

Del av byområde kan vara gemensam för samebyar om det föreligger särskilda skäl.

Byområdet och övriga områden som samebyn använder för renskötsel utgör samebyns betesområde.

Bestämmelser om indelning i byområde m.m. finns i 2 kap.

SOU 2001:101 Författningsförslag 73
   

Renbete

5 § Samebyns betesområde får användas för renbete.

Bestämmelser om högsta renantal och inskränkningar i betesrätten på grund av hänsyn till miljön finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

6 § Lavbevuxna träd får fällas inom samebyns betesområde om det är oundgängligen nödvändigt för att skaffa foder till renarna. I första hand skall torra eller oväxtliga träd fällas. Avverkning skall om möjligt ske efter anvisning av markens ägare eller brukare.

Anläggningar, bränsle och slöjdvirke m.m.

7 § Arbetshage eller annat stängsel för renarna, renslakteri eller annan anläggning som behövs för renskötseln får utföras inom samebyns betesområde.

Renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre byggnad som behövs för renskötseln får uppföras på utmark inom byns betesområde.

Är anläggning som anges i första stycket avsedd för stadigvarande bruk skall den förläggas till plats som anvisas av markens ägare. Detsamma gäller i fråga om byggnad som anges i andra stycket, om den skall uppföras för stadigvarande bruk nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen på mark som varken är sådan kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog.

Uppstår tvist om anvisad plats bestämmer länsstyrelsen platsen.

8 § Om det behövs virke till en anläggning eller en byggnad som avses i 7 § får skog avverkas på den del av samebyns betesområde som hör till lappmarkerna, renbetesfjällen eller de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Bränsle och slöjdvirke får tas för eget behov inom den i första stycket angivna delen av betesområdet.

Växande barrträd får avverkas endast efter anvisning av markens ägare eller brukare, om denne inte medger något annat.

På sådan mark utanför lappmarkerna och renbetesfjällen som hör till en samebys betesområde får för ändamål som anges i första och andra stycket endast tas torra träd, vindfällen, skogsavfall, tall- och grantjur eller, för tillfälligt behov, lövträd som växer på utmark.

74 Författningsförslag SOU 2001:101
   

9 § Till uppförande eller ombyggnad av familjebostad får skog avverkas inom byns betesområde på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Avverkning får ske endast efter anvisning av markägare.

10 § Bränsle får för eget behov tas inom annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

11 § Ersättning behöver inte lämnas för skog som med stöd av renskötselrätt avverkas på kronomark som står eller vid utgången av juni 1992 stod under statens omedelbara disposition eller mark som vid avvittring utlagts till allmänningsskog. Detsamma gäller växande lövträd som avverkas på annan mark inom lappmarkerna, på renbetesfjällen samt inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete.

Ersättning skall i andra fall än som avses i första stycket lämnas för rotvärdet av växande träd som avverkas. Kan överenskommelse inte uppnås om ersättning, utser länsstyrelsen på begäran av part någon att söka förlika parterna.

Bestämmelser om den hänsyn till skogsbruket samt till natur- och kulturmiljövården som skall tas inom rennäringen finns i lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring.

Flyttning av renar

12 § Mark och vatten får nyttjas för att flytta renar mellan skilda delar av byns betesområde.

Jakt och fiske

13 § Jakt och fiske får bedrivas på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen och lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Jakt och fiske för husbehov får bedrivas på den i första stycket angivna delen av annan samebys betesområde vid renskiljning eller annan verksamhet som har samband med renarnas skötsel.

Uppehåller sig björn, varg, järv eller lo bevisligen i trakten, får jakt efter sådant djur företagas även inom annan samebys område på mark

SOU 2001:101 Författningsförslag 75
   

som anges i första stycket, i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

Inom de områden i Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och var särskilt upplåtna till renbete får fiske till husbehov bedrivas. Inom samma område får jakt på rovdjur bedrivas i den mån regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, tillåter det.

För jakt och fiske med stöd av renskötselrätten gäller även jaktlagen (1987:259) och fiskelagen (1993:787) samt föreskrifter utfärdade med stöd av dessa lagar.

2 kap. Indelning i byområden m.m.

1 § Indelning i byområden skall göras så att varje byområde blir varaktigt lämpat för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång, behov av nödvändiga årstidsbeten och övriga omständigheter.

2 § Sametinget beslutar om indelning i byområden.

Innan Sametinget fattar beslut skall sammanträde hållas med berörda samebyar. Sammanträde behövs inte, om samebyarna kommit överens i ärendet och den föreslagna indelningen inte strider mot 1 §.

I den utsträckning som är nödvändigt med hänsyn till indelningens art och förhållandena i övrigt skall Sametinget utreda vilka som i egenskap av ägare till fastighet kan komma att beröras av beslutet. Dessa skall beredas tillfälle att yttra sig över den föreslagna indelningen innan beslut fattas.

3 § Betestid på vinterbetesmark kan förlängas av länsstyrelsen efter samråd med Sametinget, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl.

4 § Om rätt att efter särskilt tillstånd driva renskötsel (koncessionsrenskötsel) under hela året inom vissa områden nedanför lappmarksgränsen finns bestämmelser i lagen (2002:xx) om bedrivande av renskötsel.

3 kap. Förhållandet mellan renskötselrätt och andra rättigheter till samma mark

1 § Vad som sägs om ägare i denna lag gäller också innehavare av annan särskild rätt till fast egendom än renskötselrätt.

76 Författningsförslag SOU 2001:101
   

2 § Markägare och innehavare av renskötselrätt skall visa hänsyn till varandras rätt att bruka marken och såvitt möjligt undvika att hindra varandras markanvändning.

I skogsvårdslagen (1979:429) finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till renskötseln vid skogsbruk. I lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns regler om den särskilda hänsyn som skall tas till andra intressen vid bedrivande av rennäring.

Den som brister i hänsyn enligt första eller andra stycket skall ersätta uppkommen person- och sakskada.

3 § Vad som anges i 2 § hindrar inte att mark används i enlighet med en detaljplan eller för företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning.

4 § När renar befinner sig inom betesområde vid tid då renskötsel är tillåten där, skall hund i trakten, som inte används i renskötseln, hållas i band eller instängd, om inte länsstyrelsen medger annat. Detsamma gäller när renar flyttas, om hundens ägare i förväg underrättats om tiden för flyttningen.

Anträffas hund medan den jagar eller på annat sätt ofredar ren inom område där renskötsel då är tillåten, får hunden, om den inte låter sig fångas, dödas av den som äger eller vårdar ren.

Den som på så sätt dödat hund är skyldig att snarast möjligt anmäla det inträffade till polismyndigheten.

5 § Har ren orsakat skada

1.under tiden juni – augusti på åker, äng eller trädgård som är belägen ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen eller under tiden maj – september på åker, äng eller trädgård som är belägen inom annat område där renskötsel får bedrivas under hela året,

2.på mark inom renskötselområdet under tid då renskötsel inte får bedrivas där eller

3.på mark utanför renskötselområdet,

skall skadan ersättas av sameby inom vars byområde skadan har uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten, om det inte visas att skadan inte orsakats av byns renar.

Är flera samebyar ersättningsskyldiga enligt första stycket, fördelas ansvaret lika mellan byarna inbördes. Kan det visas att renar från någon av byarna orsakat skadan, svarar den byn gentemot de övriga för hela skadan.

Har skada orsakats av renar från flera samebyar och kan det inte utredas i vilken omfattning varje bys renar har del i skadan, fördelas ansvaret mellan byarna inbördes efter antalet renar från varje by som vid

SOU 2001:101 Författningsförslag 77
   

tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och som inte stod under bevakning.

6 § Ersättning som sameby betalt enligt 5 § får den kräva åter av den som varit vållande till skadan.

7 § Den rätt till ersättning för att ren blivit dödad eller skadad som enligt vad särskilt är föreskrivet eller enligt allmänna skadeståndsregler kan tillkomma renens ägare skall i fall då ägaren är okänd tillfalla den sameby inom vars betesområde renen befann sig.

4 kap. Inskränkning eller upphörande av renskötselrätt

1 § Regeringen kan förordna om inskränkning eller upphävande av renskötselrätten för visst markområde, när området behövs för ändamål som avses i 2 kap. expropriationslagen (1972:719).

Inskränkning kan avse viss tid eller vissa i renskötselrätten ingående befogenheter.

2 § Regeringen kan i förordnande enligt 1 § föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln.

3 § Om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt medför skada eller olägenhet för renskötseln eller för jakt och fiske med stöd av renskötselrätten, skall ersättning utgå.

Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av inskränkningen eller upphävandet.

4 § I fråga om inskränkning eller upphävande av renskötselrätt och ersättning med anledning därav gäller, utöver bestämmelserna i 1–3 §§, i tillämpliga delar bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om expropriation av särskild rätt till fastighet.

5 kap. Upplåtelse av mark och vatten

1 § Sameby eller medlem i sameby får inte upplåta rättighet som ingår i renskötselrätten.

Sameby får dock åt den som har varit medlem i byn upplåta rätt att utan avgift till sitt husbehov jaga eller fiska på byns område enligt 1 kap. 13 §.

78 Författningsförslag SOU 2001:101
   

2 § På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen inte försämrar förutsättningarna för att inom det berörda området bedriva samisk markanvändning med stöd av renskötselrätten.

Avser upplåtelsen rätt till jakt och fiske krävs dessutom att upplåtelsen är förenlig med god viltvård eller fiskevård.

Innan upplåtelse av nyttjanderätt får ske skall berörd sameby höras. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten få ske endast om sameby medger det.

3 § Fråga om upplåtelse enligt 2 § prövas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Upplåtelse enligt 2 §, som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning, skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften tillfaller sameby som berörs av upplåtelsen.

Avser upplåtelsen tillgodogörande av naturtillgångar, skall staten utge ersättning för den skada eller olägenhet för renskötseln som upplåtelsen medför. Ersättning för skada eller olägenhet som inte drabbar bestämd person tillfaller sameby som berörs av skadan eller olägenheten.

Vid avgiftsfri upplåtelse enligt första stycket skall staten ersätta samebyn för bortfallet av avgift.

5 § På sådana året-runt-marker nedanför odlingsgränsen som antingen tillhör eller vid utgången av 1992 tillhörde staten skall staten för nyttjanderättsupplåtelser som inte avser skogsavverkning utge ersättning till sameby som berörs av upplåtelsen.

Ersättningen skall beräknas enligt de grunder som gäller vid bestämmande av avgift och annan ersättning som enligt 4 § skall utgå för upplåtelser ovanför odlingsgränsen.

Ersättningen fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.

6 kap. Sameby

Inledande bestämmelser

1 § En sameby har till ändamål att för medlemmarnas gemensamma bästa förvalta renskötselrätten inom sitt byområde samt de övriga om-

SOU 2001:101 Författningsförslag 79
   

råden samebyn nyttjar. Förvaltningen får inte ske i strid med renskötselns intressen inom samebyn. En sameby kan även ha andra ändamål enligt vad som framgår av stadgarna.

En samebys verksamhet får bedrivas i ett av byn helägt dotterföretag.

2 § En sameby skall registreras.

Sedan samebyn har registrerats kan den förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter samt föra talan inför domstolar och andra myndigheter.

3 § För en samebys förpliktelser svarar endast samebyns tillgångar. I tillgångarna inräknas insatser och avgifter som har förfallit till betalning, även om de ännu inte har betalts.

4 § Bestämmelserna i 1 kap. 4 – 6 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall gälla även för sameby. Vad som i bestämmelserna sägs om moderförening skall gälla modersameby.

Bildande av en sameby

5 § Sameby bildas vid sammanträde genom att deltagarna antar stadgar och utser styrelse.

Sammanträde enligt första stycket skall hållas av Sametinget.

Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga medlemmar i samebyn som tidigare förvaltat renskötselrätten inom byområdet.

6 § Kan sameby inte bildas vid sammanträde enligt 5 § skall Sametinget hålla nytt sammanträde.

Sametinget skall i ortstidning kungöra att nytt sammanträde för bildande av sameby skall äga rum. Kungörelsen skall ange för vilket betesområde sameby skall bildas samt vad den som inte varit medlem i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten i byområdet har att iaktta för att kallas till sammanträdet. Kungörelse skall ske senast fyra månader före sammanträdet.

Till sammanträdet skall Sametinget kalla samtliga

•medlemmar i sameby som tidigare förvaltat renskötselrätten inom betesområdet, och

•same som senast två månader före sammanträdet anmält att han är intresserad av medlemskap i den bildade samebyn.

80 Författningsförslag SOU 2001:101
   

7 § I frågor som avses i 22 § tredje stycket 2 har, om minst en deltagare begär det, varje deltagare en röst för varje ren som enligt senast gällande renlängd innehas av honom. I övriga frågor har varje myndig deltagare vid sammanträdet en röst.

8 § Vid sammanträdet skall föras protokoll genom ordförandens försorg.

9 § Som sammanträdets beslut gäller den mening som fått mer än hälften av de avgivna rösterna eller, vid lika röstetal, den mening som biträdes av ordföranden. Vid val anses den vald som har fått de flesta rösterna. Vid lika röstetal avgörs val genom lottning.

10 § I fråga om klander av beslut vid sammanträdet äger 7 kap. 17 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar motsvarande tillämpning.

11 § Kostnaden för sammanträdet skall slutligt betalas av samebyn.

12 § Samebyns stadgar skall ange

1.samebyns firma,

2.den ort inom samebyns område, där samebyns styrelse skall ha sitt säte.

3.ändamålet med samebyns verksamhet och verksamhetens art,

4.den insats med vilken varje medlem skall delta i samebyn, hur insatsen skall fullgöras samt i vad mån en medlem får delta i samebyn med insats utöver vad han är skyldig att delta med,

5.för det fall att regelbundna eller på särskilt beslut om uttaxering beroende avgifter till samebyn skall förekomma, avgifternas belopp eller de högsta belopp till vilka de får bestämmas,

6.antalet eller lägsta och högsta antalet styrelseledamöter och revisorer samt eventuella suppleanter, tiden för deras uppdrag samt, om någon av dem skall utses på annat sätt än som anges i denna lag, hur det i så fall skall ske,

7.för det fall att fullmäktige enligt 7 kap. 12 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall finnas, deras befogenhet, hur de skall utses och tiden för deras uppdrag,

8.inom vilken tid och hur bystämma skall sammankallas samt hur andra meddelanden skall bringas till medlemmarnas eller fullmäktiges kännedom,

9.vilka ärenden som skall förekomma på ordinarie stämma,

10.vilken tid samebyns räkenskapsår skall omfatta,

11.grunderna för fördelning av samebyns vinst, samt

SOU 2001:101 Författningsförslag 81
   

12. för det fall att insatsemission som avses i 10 kap. 2 a § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall förekomma, vad som skall gälla för dessa.

13 § Samebyn skall anmälas för registrering senast två månader efter det att beslut fattades om att bilda den.

Första stycket gäller även vid ändring av stadgarna.

Vad som sägs om åtgärder före registrering i 2 kap. 4 § första och andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar skall gälla även för sameby.

Samebyns medlemmar m.m.

14 § Medlem i sameby kan den bli som är

1.same som kan härleda sitt ursprung till samebyn,

2.make till medlem enligt punkten 1 eller efterlevande make till avliden sådan medlem.

Med make jämställs den som varaktigt bor tillsammans med medlem under äktenskapsliknande förhållanden.

En sameby får inte vägra den som uppfyller kraven enligt första stycket inträde som medlem. Om samebyn inte antar sökanden som medlem, kan frågan prövas av Sametinget på samebyns eller sökandens begäran. Sametingets beslut får inte överklagas.

En sameby kan som medlem anta same som är medlem i annan sameby trots att kravet på ursprung i samebyn inte är uppfyllt.

I stadgarna får föreskrivas att inträdesansökan skall göras skriftligen och att ansökningshandlingen skall vara försedd med sökandens bevittnade namnunderskrift.

15 § Den som genom bodelning, arv eller testamente har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom den tid som anges i 3 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Den som genom överlåtelse har förvärvat en medlems andel skall ansöka om inträde i samebyn inom sex månader därefter.

Om den, som genom bodelning eller överlåtelse har förvärvat en medlems andel, antas, inträder han som medlem i överlåtarens ställe.

Ansöker förvärvaren inte om inträde inom föreskriven tid, eller avslås hans ansökan, skall medlemmen därmed anses ha sagt upp sig till utträde. Förvärvaren har i sådana fall den rätt som tillkommer en avgången medlem vad gäller återbetalning av medlemsinsatser.

82 Författningsförslag SOU 2001:101
   

16 § En medlem har rätt att säga upp sig till utträde ur samebyn. I stadgarna får föreskrivas att en uppsägning skall göras skriftligen och att uppsägningshandlingarna skall vara försedd med medlemmens bevittnade namnunderskrift.

Medlem som beviljats medlemskap i annan sameby skall anses ha sagt upp sig till utträde.

I stadgarna får även föreskrivas att uppsägning inte får göras förrän efter viss tid, högst två år, från inträdet. Tiden får utsträckas till högst fem år, om registermyndigheten medger det. Föreskrifter i stadgarna enligt detta stycke gäller inte i fall som avses i 7 kap. 15 § tredje stycket och 12 kap. 4 § andra stycket lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

17 § Avseende tidpunkt för när avgång ur samebyn sker gäller 3 kap. 5 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

18 § Beträffande samebys medlemsförteckning skall 3 kap. 6 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar äga motsvarande tillämpning.

19 § Beträffande återbetalning av medlemsinsatser gäller 4 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

Samebyns ledning

20 § För samebyns ledning gäller bestämmelserna i 6 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar i tillämpliga delar.

21 § Saknar samebyn styrelse, kan Sametinget på yrkande av någon vars rätt är beroende av att behörig styrelse finns förordna syssloman att handha byns angelägenheter och företräda byn såsom styrelse. Syssloman har rätt att av byn erhålla arvode som bestäms av Sametinget.

Bystämma

22 § Samebymedlemmarnas rätt att besluta i samebyns angelägenheter utövas vid bystämman.

För stämman gäller i tillämpliga delar reglerna i 7 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar utom såvitt avser medlems rösträtt.

SOU 2001:101 Författningsförslag 83
   

I fråga om rösträtt på bystämma gäller att

1.varje myndig medlem har en röst,

2.en medlem kan begära att röstning skall ske efter renantal vid val av en majoritet av styrelsens ledamöter, i frågor som avser användningen av byns betesområde för renbete, anläggningar för renskötseln, flyttning av renar eller på annat sätt rör renskötselarbetet och därmed sammanhängande ekonomiska frågor, jakt och fiske, intrångs- och upplåtelseersättningar, samt ändring av sådana föreskrifter i stadgarna som avses i 12 § 3-4, 5 om föreskriften avser avgifter i renskötseln, 7 och 11-12,

3.vid röstning enligt 2 har medlem en röst för varje ren som enligt gällande renlängd innehas av medlemmen, dock inte för fler renar än samebyn bestämt för denne med stöd av stadgarna.

Ingen får för egen eller annans del rösta för sammanlagt mer än en

femtedel av det på stämman företrädda röstetalet.

Revision och särskild granskning

23 § För revision och särskild granskning gäller i tillämpliga delar reglerna i 8 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom

24 § För överskottsutdelning och annan användning av samebyns egendom gäller i tillämpliga delar reglerna i 10 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Konkurs och företagsrekonstruktion

25 § Om en sameby är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är samebyn upplöst när konkursen avslutas.

Om det finns överskott, skall bystämman inom en månad från det att konkursen avslutades förordna ny styrelse, verkställande direktör och revisorer.

26 § Om en sameby försätts i konkurs eller beslut om företagsrekonstruktion enligt lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion meddelas för samebyn, skall tingsrätten för registrering underrätta registreringsmyndigheten om beslutet, vem som har utsetts till konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som utövar tillsyn över förvaltningen.

84 Författningsförslag SOU 2001:101
   

Under konkursen företräds samebyn som konkursgäldenär av den styrelse och verkställande direktör som finns vid konkursens början. Även under konkursen gäller dock bestämmelserna i denna lag om rätt att avgå, om entledigande och om nytillsättning.

När en konkurs har avslutats eller en företagsrekonstruktion enligt lagen om företagsrekonstruktion har upphört, skall tingsrätten genast för registrering underrätta registermyndigheten och i det förra fallet ange om något överskott finns eller inte. Tingsrätten skall även för registrering underrätta registreringsmyndigheten när högre rätt har upphävt ett beslut att försätta samebyn i konkurs eller ett beslut om företagsrekonstruktion.

Fusion m.m.

27 § Beträffande fusion mellan samebyar eller mellan sameby och ett helägt dotteraktiebolag gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 12 kap. 1 – 8 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Genom ett avtal om fusion kan också

1.en ekonomisk förening (den överlåtande parten) gå upp i en sameby (den övertagande parten), eller

2.en eller flera ekonomiska föreningar förenas med en eller flera samebyar (de överlåtande parterna) genom att bilda en ny sameby (den övertagande parten).

Beträffande inlösen av aktier i ett dotteraktiebolag gäller bestämmelserna i 12 kap. 9-13 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Skadestånd m.m.

28 § I fråga om skyldighet för styrelseledamot, verkställande direktör, revisor eller samebymedlem att ersätta skada som vållats samebyn, medlem eller tredje man och i fråga om talan om sådan ersättning tilllämpas 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Samebyns firma

29 § En samebys firma skall innehålla ordet ”sameby”. I firman får inte ordet ”bolag” eller något annat som betecknar ett bolagsförhållande tas in på ett sådant sätt som kan leda till missförståndet att ett bolag innehar firman. Firman skall tydligt skilja sig från andra ännu bestående firmor som är införda i samebyregistret. Registreringen av en

SOU 2001:101 Författningsförslag 85
   

samebys firma gäller för hela landet. I övrigt finns bestämmelser om registrering i firmalagen (1974:156).

Om samebyns firma skall registreras på två eller flera språk, skall varje lydelse anges i stadgarna.

Samebyns styrelse kan anta bifirma. Bestämmelserna i första stycket gäller även bifirma. Uttrycket sameby får dock inte tas in i en bifirma.

Endast sameby får i sin firma använda uttrycket sameby.

I fråga om skriftliga handlingar som utfärdas för en sameby gäller 14 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Registrering m.m.

30 § Sametinget är registreringsmyndighet för en sameby. Registreringsmyndigheten skall för registrering enligt denna lag föra

ett samebyregister för hela landet.

I fråga om förfarandet hos registreringsmyndigheten och verkan av registrering gäller bestämmelserna i 15 kap. 2-5 §§ lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Om någon anmälan rörande en sameby inte har kommit in till registreringsmyndigheten under de fem senaste åren, skall registreringsmyndigheten undersöka om samebyn har upphört med sin verksamhet. Detta skall ske genom brev till den i samebyregistret registrerade adressen samt genom kungörelse i ortstidning.

Om det två månader efter kungörandet enligt föregående stycke inte framgår att verksamhet fortfarande bedrivs inom samebyn, skall registreringsmyndigheten vidta åtgärder i syfte att förvaltningen av renskötselrätten inom samebyns område återupptas. Registreringsmyndigheten kan i samband med sådana åtgärder avföra samebyn ur registret. Samebyn är därmed upplöst.

7 kap. Ansvar och överklagande m.m.

1 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet, i strid med bestämmelserna i denna lag,

1.stänger av flyttningsväg för renar eller vidtar åtgärder på eller invid vägen så att dess framkomlighet väsentligt försämras,

2.skrämmer eller på annat sätt ofredar renar som uppehåller sig på ett område där renskötsel då är tillåten,

3.driver bort renar från ett område där renskötsel då är tillåten eller hindrar renar från att beta på ett sådant område,

4.bryter mot 3 kap. 4 § första eller tredje stycket.

86 Författningsförslag SOU 2001:101
   

2 § I fråga om gärningar som är straffbara enligt lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar och som på grund av hänvisning i denna lag kan komma i fråga även för sameby gäller i tillämpliga delar 16 kap. 1 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 6 kap. 29 § fjärde stycket.

I fråga om vite i samband med beslut enligt bestämmelser i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar som på grund av hänvisning i denna lag gäller även för sameby, gäller bestämmelsen i 16 kap. 2 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

Sametinget får meddela föreläggande för sameby att fullgöra sin skyldighet enligt 6 kap. 13 §. Sådant föreläggande får förenas med vite.

3 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Beslut om upplåtelse enligt 5 kap. 2 § överklagas dock hos regeringen om beslutet rör annat än samebys renskötselrätt.

Beslut enligt 5 kap 2 § som avser upplåtelse av rätt till jakt eller fiske får överklagas endast av sameby.

I fråga om överklagande av myndighets beslut som genom hänvisning i denna lag fattats med stöd av lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar 15 kap. 6 § samma lag.

4 § Myndighets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte den beslutande myndigheten bestämmer något annat.

5 § Länsstyrelsens uppgifter enligt denna lag fullgörs såvitt avser Västernorrlands län av länsstyrelsen i Västerbottens län och såvitt avser Dalarnas och Gävleborgs län av länsstyrelsen i Jämtlands län.

6 § I 22 § lagen (2002:xx) om bedrivande av rennäring finns bestämmelser om expediering av beslut som angår många och beräkning av tiden för överklagande av sådana beslut.

Övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

2.Beslut om indelning i byområde enligt rennäringslagen (1971:437) eller motsvarande beslut enligt äldre bestämmelser skall anses som beslut om indelning i byområde enligt denna lag.

SOU 2001:101 Författningsförslag 87
   

3.Vad i lag eller annan författning betecknas som områden som blivit anvisade till lapparnas uteslutande begagnande skall i stället avse sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och renbetesfjällen.

4.Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

5.Sameby enligt denna lag skall bildas genom beslut av bystämman i sameby enligt rennäringslagen (1971:437). För sådan stämma skall bestämmelserna i rennäringslagen tillämpas utom såvitt avser reglerna om röstning. Beträffande röstning skall reglerna i 6 kap. 22 § denna lag tillämpas. Samebyn skall registreras enligt reglerna i denna lag inom tre år från det att denna lag trätt i kraft. Har samebyn inom den tiden inte bildats skall Sametinget starta ett förfarande enligt 6 kap. 5 – 11 §§ denna lag. Sedan den nya samebyn registrerats skall den gamla anses upplöst och samtliga tillgångar och skulder skall anses ha övergått till den nya samebyn.

6.Sameby enligt denna lag skall utge ersättning till medlem i sameby enligt rennäringslagen (1971:437) om förvaltningen av renskötselrätten medför att medlemmen inte längre kan utöva sådan enskild rättighet som före denna lags ikraftträdande utövades med stöd av rennäringslagen (1971:437).

88 Författningsförslag SOU 2001:101
   

2Förslag till

Lag om bedrivande av rennäring

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall bedrivas så att nyttjade naturresurser uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls och samiska kulturvärden beaktas.

Hänsyn vid utövande av rennäring

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

3 § När rennäring bedrivs skall, utöver vad som sägs i 3 kap. 2 § lagen (2002:xx) om renskötselrätt, hänsyn tas också till allmänna intressen.

Renar skall såvitt möjligt hindras från att vistas på marker där det inte är tillåtet. Särskilt skall hänsyn visas för plantskog och aktivt brukad åkermark med växande gröda.

Den hänsyn som skall visas till allmänna intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för rennäring avsevärt försvåras.

Betesmarksredovisning

4 § För varje sameby skall det finnas en redovisning som anger tillståndet för betesmarkerna och vilka natur- och kulturmiljövärden som finns inom området.

SOU 2001:101 Författningsförslag 89
   

Redovisningen skall upprättas enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från första stycket.

Renmärken och renmärkesregister

5 § Ren som förs på bete med stöd av renskötselrätten skall vara märkt på ett sådant sätt att det framgår vem som äger renen.

Anträffas inom samebyns betesområde omärkt ren och framgår det inte vem som är ägare tillfaller renen samebyn.

Anträffas inom betesområdet ren med förfalskat, förstört eller okänt märke eller med märke som inte är rätt utformat, skall renen tas om hand av samebyn. Den som inom två år från omhändertagandet styrker sig vara ägare till renen har rätt att av byn få ut renen eller ersättning för dess slaktvärde med avdrag för byns kostnader för renen.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela föreskrifter om märkning av ren och renmärken.

6 § Sametinget skall för att uppfylla syftet i 5 § första stycket föra register över renmärken (renmärkesregister). Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret. Registret skall innehålla renmärket, det område där märket får användas, märkesinnehavarens namn, personnummer och adress.

Renmärke får registreras endast om det tydligt skiljer sig från annat giltigt märke som får användas på renar med vilka sökandens renar kan sammanblandas.

Registrerat renmärke skall avlysas om märket under tio år inte använts vid renmärkning. Uppgifter om renmärket i registret skall då genast gallras.

Är två eller flera registrerade renmärken helt lika eller så lika att de lätt kan förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma med varandra, kan Sametinget på ansökan av sameby eller märkeshavare för vilken likheten medför olägenhet förordna att något eller några av märkena skall avlysas eller ändras. Uppgifter om renmärket i registret skall gallras senast tio år efter beslutet om avlysning.

90 Författningsförslag SOU 2001:101
   

Renräkning och renlängd

7 § Räkning av samebys renar skall ske årligen vid ungefär samma tidpunkt. Om sameby begär det, kan Sametinget medge att räkningen får ske med större tidsmellanrum.

En sameby skall underrätta Sametinget om tid och plats för byns renräkning. Sametinget kan utse någon att närvara vid renräkningen. Finns anledning anta att samebyn inte följt meddelade föreskrifter, kan Sametinget besluta om kompletterande renräkning.

Den som av Sametinget förordnats att närvara vid renräkningen har rätt att få tillträde till område och anläggningar där renar hålls samt rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för att fullgöra uppdraget.

8 § På grundval av renräkning enligt 7 § första stycket skall renlängd upprättas.

I renlängden skall tas upp ägarna till de renar som hålls på byns betesområde och det räknade eller uppskattade antalet renar för varje ägare.

Bystämman fastställer renlängden och beslutar om rättelse i den.

Rennäringsregister

9 § Sametinget skall med renlängden som underlag föra ett rennäringsregister. Syftet med registret är att använda uppgifterna vid handläggning av ärenden som rör rennäringen, för statistiska ändamål och för planering som rör rennäringen. Sametinget är personuppgiftsansvarigt för behandlingen av personuppgifter i registret.

Regeringen eller efter regeringens bemyndigande Sametinget får meddela närmare föreskrifter om användningen av renlängd som underlag för ett rennäringsregister och om skyldighet att lämna renlängden och andra uppgifter om renskötseln av betydelse för registret till Sametinget.

Främmande renar

10 § Om främmande renar kommit in på samebys betesområde, skall de skiljas ut så snart det kan ske. Underrättelse om tid och plats för skiljningen skall i god tid dessförinnan lämnas till sameby till vilken renarna kan antagas höra. Sådan sameby är skyldig att avdela den arbetspersonal som behövs för skiljningen och för att återföra renarna.

SOU 2001:101 Författningsförslag 91
   

Uteblir sameby som underrättats om skiljning och kan renarna inte återföras utan väsentlig olägenhet, får den by som ombesörjer skiljningen låta slakta renarna och försälja dem för ägarnas räkning.

Om inte annat avtalats, är den by till vilken renarna hör skyldig att utge ersättning för kostnaden för renarnas omhändertagande samt återförande eller slakt och försäljning.

Koncessionsrenskötsel

11 § Den som är same kan få tillstånd (koncession) att driva renskötsel i Norrbottens län nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. Koncession innefattar rätt för koncessionshavaren att driva renskötseln även med skötesrenar som tillhör

1.den som äger eller brukar jordbruksfastighet, vilken helt eller delvis är belägen inom den del av länet där koncessionsrenskötsel får bedrivas, om denne är bosatt på fastigheten eller inom Norrbottens län,

2.den som tidigare har haft koncession inom området, om denne är bosatt inom Norrbottens län och inte har övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete,

3.make, hemmavarande barn, efterlevande make eller efterlevande underårigt barn till koncessionshavare eller till sådan under 2 angiven förutvarande koncessionshavare som vid tidpunkten för dödsfallet ägde skötesrenar, om denne är bosatt inom Norrbottens län.

Koncession får lämnas endast om fortsatt renskötsel inom området är till övervägande nytta för orten och endast om den som söker koncession kan antas komma att driva renskötseln på ett ändamålsenligt sätt.

Koncession meddelas för viss tid, högst 10 år.

12 § Fråga om koncession prövas av länsstyrelsen.

13 § Beslut om att bevilja koncession skall ange

1.koncessionsområdet,

2.flyttningsvägs sträckning,

3.det högsta antal renar som varje koncessionshavare får hålla inom området och det högsta antal skötesrenar som han får ta emot,

4.om koncessionshavare har rätt att anlägga stängsel, uppföra byggnader och taga virke inom koncessionsområdet,

5.de villkor som skall gälla för förhållandet mellan koncessionshavare och skötesrenägare,

6.övriga villkor för renskötseln.

92 Författningsförslag SOU 2001:101
   

Koncessionshavare får ha högst trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll. Länsstyrelsen kan, om det föreligger särskilda skäl, medge att koncessionshavare får ha fler än trettio renar i vinterhjorden från varje hushåll.

Länsstyrelsen skall samråda med Sametinget innan beslut om koncessionsområdet fattas.

14 § Har förutsättningarna för koncessionen ändrats, kan länsstyrelsen återkalla koncessionen eller besluta om nya villkor.

Skyldighet att samla renar

15 § Samebys styrelse är skyldig att i den omfattning som behövs låta samla ihop renar som hör till byn eller skilja ut ren från dessa, om polismyndighet eller kronofogdemyndighet begär det. Koncessionshavare har motsvarande skyldighet beträffande renar som han får hålla inom koncessionsområde.

Myndigheten kan låta verkställa åtgärden på den ansvariges bekostnad om skyldigheten inte fullgörs.

Tillsyn

16 § Sametinget utövar tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i 2 – 5, 7 och 8 §§ och med stöd av dessa meddelade föreskrifter.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över att regler och meddelade villkor för koncessionsrenskötseln följs.

17 § Som ett led i tillsynen över förvaltningen av betesresursen skall Sametinget bestämma det högsta antal renar som får hållas på bete inom samebys betesområde.

Föreläggande och vite

18 § Länsstyrelsen och Sametinget får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall efterlevas.

Ett föreläggande eller förbud får meddelas sedan det har visat sig att myndighetens råd inte har följts. I brådskande fall, eller när det annars finns särskilda skäl, får dock ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart.

Förelägganden och förbud kan förenas med vite.

SOU 2001:101 Författningsförslag 93
   

Om någon inte rättar sig efter ett föreläggande, får beslutsmyndigheten besluta att åtgärden skall vidtas på den försumliges bekostnad.

Följer koncessionshavare eller ägare av skötesren inte föreläggande att minska sitt renantal får länsstyrelsen besluta om slakt och försäljning av de övertaliga renarna. Kostnaden för slakten och försäljningen skall tas ut ur köpeskillingen medan återstoden av köpeskillingen tillfaller renarnas ägare. Detsamma gäller om tidigare koncessionshavare inte följer ett föreläggande om att avveckla sitt reninnehav.

Ansvar, överklagande m.m.

19 § Till böter döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte följer ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av 2 § om inte föreläggandet eller förbudet förenats med vite.

20 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Beslut att bevilja registrering av renmärke får dock inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

21 § Länsstyrelsens och Sametingets beslut enligt denna lag skall gälla omedelbart, om inte respektive myndighet bestämmer något annat.

22 § Angår ett beslut som länsstyrelse eller Sametinget meddelar enligt denna lag så många att en kopia av beslutet inte lämpligen kan tillställas var och en av dem, skall beslutet sändas till samebyns styrelse, som skall hålla det tillgängligt för medlemmarna. För koncessionsrenskötseln skall beslutet sändas till koncessionshavare, som skall hålla det tillgängligt för skötesrenägarna.

Meddelande om detta skall tas in i ortstidning.

Tiden för överklagande skall räknas från den dag då kungörandet har skett.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2003, då rennäringslagen (1971:437) upphör att gälla.

94 Författningsförslag SOU 2001:101
   

2.Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.

3.Rennäringslagen (1971:437) skall tillämpas beträffande koncessioner som meddelats innan denna lag trädde i kraft.

SOU 2001:101 Författningsförslag 95
   

3Förslag till

Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Enligt riksdagens beslut föreskrivs i fråga om skogsvårdslagen (1979:429)

dels att 14, 20, 21 och 31 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 21 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om

1.avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2.sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken,

3.vad han avser göra för att tillgodose naturvårdens och

kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark, och

4.vad han avser att göra för att trygga återväxten.

Skogsmarkens ägare är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer underrätta skogsvårdsstyrelsen om

1.avverkning och uttag av skogsbränsle som skall äga rum på hans mark,

2.sådan dikning i samband med avverkning som inte kräver tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken,

3.vad han avser göra för att tillgodose naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen i samband med avverkning på hans mark,

4.vad han avser att göra för att trygga återväxten, och

5.för det fall marken ligger

96 Författningsförslag SOU 2001:101
   

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437) under hela året (renskötselns året-runt-marker) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

inom renskötselområdet, vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen i samband med avverkning på hans mark.

20 §

Innan avverkning sker inom ett område där renskötsel får bedrivas enligt rennäringslagen (1971:437) skall berörd sameby beredas tillfälle till samråd enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

21 §

I ansökan om tillstånd enligt 16 § till avverkning skall sökanden redovisa vad han avser att göra för att tillgodose rennäringens intressen.

Inom renskötselområdet året- runt-marker får tillstånd inte meddelas om avverkningen

1.medför sådant väsentligt bortfall av renbete att möjligheterna att hålla tillåtet renantal påverkas, eller

2.omöjliggör sedvanlig samling och flyttning av renhjord.

Om berörd sameby har motsatt sig en avverkning i samband med samråd enligt 20 §, skall regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer pröva om beslut om begränsning av, eller förbud mot avverkningen skall meddelas med hänsyn till rennäringens intressen.

Sådant beslut skall meddelas om avverkningen

1.medför sådant väsentligt bortfall av renbete att samebyns möjlighet att bedriva rennäring inom berörd del av samebyns betesområde avsevärt försvåras, eller

2.avsevärt försvårar sedvanlig samling och flyttning av renhjord inom berörd del av samebyns betesområde.

SOU 2001:101 Författningsförslag 97
   

När tillstånd ges skall Skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform.

Sådana villkor får dock inte avse annat än vad som uppenbart påkallas med hänsyn till renskötselrätten

Skada till följd av beslut om begränsning av eller tillfälligt förbud mot skogsbruksåtgärd skall ersättas av allmänna medel enligt den bestämmelse som anges i 19 §.

21 a §

I ansökan om tillstånd enligt 16 § till avverkning skall sökanden redovisa vad han avser göra för att tillgodose rennäringens intressen. När tillstånd ges, skall skogsvårdsstyrelsen besluta om vilka hänsyn som skall tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggets storlek och förläggning samt tillåten avverkningsform.

Sådana villkor får dock inte leda till att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

31 §

Vid skötsel av skog skall ifråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av trädsamlingar och skogsbilvägars sträckning den anpassning ske som uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen. Vid planläggning och genomförande av åtgärderna skall eftersträvas att berörd sameby har årlig tillgång till sammanhängande betesområden och till vegetation som behövs inom områden för samling, flyttning och rastning av renarna.

Vid skötsel av skog inom renskötselområdet skall hänsyn tas till rennäringens intressen, såsom ifråga om hyggens storlek och utläggning, beståndsanläggning, kvarlämnande av träd och trädsamlingar, markberedning gödsling, dikning och skogsbilvägars sträckning.

Därvid skall eftersträvas att samebyarnas tillgång till marklavbete och trädlavbete väsentligen kan bibehållas och samling och flyttning av renar inte onödig förhindras.

98 Författningsförslag SOU 2001:101
   

Den hänsyn som skall visas till rennäringens intressen kan aldrig vara så ingripande att pågående markanvändning för skogsbruk avsevärt försvåras.

SOU 2001:101 Författningsförslag 99
   

4Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1987:672)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1987:672) att 15 kap. 5 § skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
  15 kap.
  5 §

Hos Patent- och registreringsverket skall, för de ändamål som anges i 6 §, med hjälp av automatisk databehandling föras ett för hela landet gemensamt register över fysiska personers och dödsbons konkurser.

I handelsregisterlagen I handelsregisterlagen
(1974:157), aktiebolagslagen (1974:157), aktiebolagslagen
(1975:1385) och lagen (1975:1385), lagen (1987:667)
(1987:667) om ekonomiska före- om ekonomiska föreningar och
ningar finns bestämmelser om lagen (2002:xx) om renskötsel-
registrering av juridiska perso- rätt finns bestämmelser om re-
ners konkurser.   gistrering av juridiska personers
      konkurser.  
100 Författningsförslag SOU 2001:101
   
SOU 2001:101 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande 101
   

1Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

1.1Våra direktiv och uppdrag i övrigt

Regeringen beslutade den 11 september 1997 att tillkalla en kommitté med uppgift att kartlägga och redovisa de stödformer som kommer rennäringen, samerna, samisk kultur och sameskolorna till del samt göra en översyn av rennäringslagen (1971:437) och rennäringsförordningen (1993:384).

I direktiven, se bilaga 1, angavs att vi utifrån kartläggningen och översynen skulle lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring, föreslå hur renskötseln bör organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter, granska förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar, överväga behovet av statligt engagemang i rådgivningen för rennäringen, utreda effekterna av bestämmelserna om högsta tillåtna renantal, utreda hur långa transporter av renar kan undvikas och göra en översyn av bestämmelserna om Samefonden.

Under utredningstidens gång har regeringen överlämnat ett antal utredningar, en rapport från Statens jordbruksverk, skrivelser och handlingar till oss för behandling.

Följande utredningar har överlämnats till kommittén.

•skogssamerättsutredningen, Sametinget 1997,

•utredningen om Muonio sameby, Sametinget 1996, med remissvar, och

•utredningen SOU 1999:25 Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige, i de delar som avser stärkt skydd mot inskränkningar i renskötselrätten samt ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar, dock ej avseende mineral och torv.

102 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande SOU 2001:101
   

Utredningen SOU 1999:25 överlämnades till oss för vidare bearbetning och förslag i de aktuella delarna.

Statens jordbruksverks rapport om renbetning på åkermark, dnr 92 3616/98, har överlämnats till oss såvitt avser behovet av ändring av gällande ansvarsregler.

Följande handlingar och skrivelser har vidare överlämnats till oss.

•handlingar från länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län angående förändringar i förordningen (1983:945) om avgifter enligt vattenlagen (1983:291) [förordningen sedan den 1 januari 1999 ersatt av förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter],

•skrivelser från Sametinget och Statens jordbruksverk angående katastrofskadefond för rennäringen,

•tre skrivelser från Same Ätnam angående avgiftsfria upplåtelser av rätt till jakt och fiske för vissa samer samt senareläggning av startdatum för ripjakt,

•skrivelse från Saminuorra angående regler för bevisbördan i processer om rätt till renbete,

•skrivelse från Lars-Anders Gillenbjörk angående möjligheten att så vintergröna gräsarter på kalhyggen för att åstadkomma vinterbete för ren,

•skrivelse från Gällivare kommun och samebyarna i Gällivare angående stödutfodringsfond för rennäringen, och

•skrivelser från Länsstyrelsen i Jämtlands län, Bergs kommun och Tåssåsens sameby angående upprättande av en renskadefond med syfte att ersätta markägare för skador som renar åstadkommer på skog.

1.2Avgränsningen av uppdraget

Vi har haft en lång rad frågor att ta ställning till. För att uppnå målet, att skapa förutsättningar för en kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt långsiktigt hållbar rennäring har vi bedömt att vissa frågor är viktigare än andra.

Vi har ansett att följande frågor är bland de viktigaste.

•att förtydliga innebörden och regleringen av den civila rättighet – renskötselrätten – som samebyarna och dess medlemmar grundar sin användning av mark och vatten på,

•att vi i vår granskning av förhållandet mellan rennäringen och andra areella näringar förtydligar regleringen av förhållandet mellan ren-

SOU 2001:101 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande 103
   

skötselrätten och äganderätten så att den samverkan som måste ske på det lokala planet bygger på klarare regler om den ömsesidiga hänsyn utövare av renskötselrätt respektive markägare har att ta,

•ett ökat inflytande för medlemmarna i samebyarna över sin egen interna organisation,

•att ge samebyarna och Sametinget ett ökat inflytande över administrationen av rennäringen och de stöd och ersättningar som tillkommer rennäringen, samt

•att ge samebyarna möjlighet att själva besluta om villkoren för medlemskap i samebyn.

Viktiga begrepp för den fortsatta framställningen är rennäring och renskötsel. Dessa ord används ibland synonymt. Vi anser dock att det är fråga om två olika saker. Rennäring är, enligt vår uppfattning, ett vidare begrepp än renskötsel och omfattar, förutom renskötsel, bl.a. jakt och fiske med stöd av renskötselrätten. Med renskötsel menar vi skötseln av och arbetet med renhjorden.

1.3Konsekvensbeskrivningar

Ett betänkande skall innehålla en beskrivning av eventuella konsekvenser av förslagen med hänsyn till den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, jämställdheten mellan kvinnor och män och möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen (15 § kommittéförordningen [1998:1474]). Vidare skall betänkandet innehålla beräkningar av förslagens eventuella konsekvenser för kostnader och intäkter för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall dessa också redovisas (14 § kommittéförordningen).

Vi har valt att presentera den konsekvensanalys som anges i 15 § kommittéförordningen i samband med respektive förslag. När det gäller de ekonomiska konsekvenserna presenteras de i kapitel 11.

1.4Arbetes bedrivande

Arbetet i kommittén inleddes den 1 mars 1998. Vi började med att inhämta information om och synpunkter på de frågor vi har haft att behandla från företrädare för ett stort antal samebyar och myndigheter.

104 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande SOU 2001:101
   

Ledamöterna besökte Sametinget och SSR:s landsmöte, olika samebyar samt företrädare för de tre rennäringsdelegationerna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. I samband med denna informationsinhämtning anordnade vi ett seminarium angående rennäringens villkor och dess betydelse för och påverkan på den biologiska mångfalden med professor Öje Danell, universitetslektor Urban Emanuelsson, föreståndare för Centrum för biologisk mångfald, och universitetslektor, numera professor, Leif Mattsson.

Vi har också inhämtat synpunkter från företrädare för andra markanvändare inom renskötselområdet när det gäller frågor som rör ömsesidig påverkan mellan rennäringen och annan markanvändning. Framförallt har förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket behandlats. Vi har haft möten/hearings med företrädare för Skogsägarna/LRF i såväl Östersund som Umeå och Luleå. Ledamöterna har också träffat företrädare för kommuner inom renskötselområdet, Skogsindustrierna, Sveaskog och Statens fastighetsverk samt företrädare för Fjällbygdens Nybyggarförening, Fjälljägarna i Tärnaby och Föreningen för Jämtlands fjällbygd.

Vid ett tillfälle har en större hearing hållits angående förhållandet mellan skogsbruket och rennäringen med företrädare för Sametinget, SSR , Skogsindustrierna, Sveaskog, Statens fastighetsverk, Skogsägarna/LRF, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket, FSC-certifieringsorgan i Sverige, m.fl. Ledamöterna har också deltagit i två skogsexkursioner, en med Skogsägarnas Inlandsråd och en med Centrala samrådsgruppen skogsbruk – rennäring. Det har också bedrivits ett grupparbete inom kommittén med företrädare för Skogsägarna/LRF och rennäringen i syfte att bättre belysa hur näringarna påverkar varandra.

Kommittén har som grund för sitt arbete med förhållandet mellan rennäringen och skogsbruket inhämtat statistik rörande renbete på skogsmark från Riksskogstaxeringen och från Svensk-Norska renbeteskommissionens databas, som finns hos Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Ordförande och sekretariatet har under utredningsarbetes gång besökt och löpande hållit kontakt med och inhämtat synpunkter från berörda myndigheter såsom Sametinget, länsstyrelserna, skogsvårdsstyrelserna, Skogsstyrelsen, Statens jordbruksverk och SLU.

Vi har också haft kontakt med och löpande hållit oss underrättad om arbetet i en rad utredningar med anknytning till kommitténs arbete, nämligen ILO-utredningen, Rovdjursutredningen, Svensk–Norska renbeteskommissionen, Miljömålskommittén, Sametingsutredningen och Statsskogsutredningen. Vi har också haft ett seminarium med företrädare för Urbefolkningsdelegationen.

För att få ett så fullständigt underlag som möjligt för arbetet med frågor kring rennäringens interna organisation har vi anordnat konfe-

SOU 2001:101 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande 105
   

renser i olika delar av renskötselområdet med samebyarna. Vid dessa har olika frågor och synpunkter kring rennäringens organisation och samebyarnas funktion diskuterats dels i större grupper, dels vid grupparbeten. För att få synpunkter på dessa frågor deltog sekretariatet också vid SSR:s landsmöte i Arvidsjaur år 1999. Merparten av kommitténs ledamöter deltog vid landsmötet år 2001 då preliminära förslag beträffande samebyarna diskuterades. Sekretariatet har även deltagit i seminarier angående dessa frågor anordnade av andra samiska organisationer.

Under hösten 1999 skickade vi ut ett första utkast beträffande rennäringens interna organisation till samtliga fjäll- och skogssamebyar samt SSR för synpunkter. Sådana synpunkter har kommit in från de flesta tillfrågade samt även från flera andra samiska organisationer.

När det gäller frågor kring koncessionsrenskötseln har vi träffat företrädare för koncessionssamebyarna. Sekretariatet har vidare ställt direkta frågor till koncessionshavarna och ordförandena i koncessionssamebyarna för att kunna redogöra för hur de nuvarande reglerna fungerar i praktiken. För att fördjupa beslutsunderlaget beträffande utredningen om Muonio sameby träffade vi under en dag i Pajala företrädare för kommunen, samebyn och markägarna i området.

Under utredningsarbetes gång har vi vidare inhämtat synpunkter från samebyarna och SSR på olika typer av stöd.

Vi har också informerat oss om hur rennäringen är organiserad i Norge och Finland genom besök där. I samband med detta träffade vi Reindriftslovutvalget i Kautokeino, Norge, samt rennäringsadministrationen i Alta. Vidare har vi träffat företrädare för Renbeteslagens förening i Rovaniemi, Finland, och tjänstemän på ministeriet i Helsingfors.

För beskrivningen av renskötselrätten i kapitel 2 svarar f.d. justitierådet professor Bertil Bengtsson.

106 Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande SOU 2001:101
   
SOU 2001:101 Renskötselrätten 107
   

2 Renskötselrätten

För detta kapitel svarar f.d. justitierådet professor Bertil Bengtsson.

2.1Inledande anmärkningar

Renskötselrätten är en särskild bruksrätt till fastighet, som är grundad på urminnes hävd till viss mark och ger samerna rätt framför allt att använda marken till renbete, jakt och fiske. Rätten lagreglerades första gången genom en renbeteslag av år 1886; i dag framgår dess innehåll i första hand av rennäringslagen (RNL).

Som framgår av fortsättningen är renskötselrätten på flera sätt en säregen rätt. Fast den bara är en bruksrätt är den i vissa avseenden likställd med äganderätten. Också renskötselrätten gäller på obegränsad tid, oberoende av avtal – detta i motsats till vanliga nyttjanderätter. Som påpekas i RNL:s motiv framgår dess närmare innehåll liksom äganderätten av den lagstiftning som gäller vid varje tid.1 Enligt vad Högsta domstolen uttalat i det s.k. skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1) reglerades bruksrätten på de aktuella fjällområdena uttömmande av RNL; samerna hade inte sådana längre gående befogenheter inom dessa områden som de påstått i målet.2 Men Högsta domstolen intog samtidigt ståndpunkten att allmänt sett renskötselrätten lika litet som äganderätten berodde av sådan lagstiftning: om RNL skulle upphävas skulle ändå renskötselrätten bestå, så länge den utövas. Rätten utgör också egendom enligt grundlagen (se 2 kap. 18 § regeringsformen) och har motsvarande grundlagsskydd som äganderätten.3 Redan 1886 års lagstiftning bygger på uppfattningen att eftersom samerna var först på platsen hade man egentligen bättre rätt än nybyggarna, när det gällde de befogenheter som ingick i renskötselrätten.4 Från denna synpunkt är

1Prop. 1992/93:32 s. 90.

2Se NJA 1981 s. 248; märk att domstolen talar om befogenheter ”på av sameparterna åberopad grund”.

3Se åter NJA 1981 s. 248. – Detsamma framhölls redan i motiven till 1886 års lag (prop. 1886:2 s. 35: ”lika värn som eganderätten”).

4”Lappen var den som först tog de nordliga trakterna af vårt land i besittning. Innan den förste nybyggaren fällde det första trädet i Norrlands skogar var lap-

108 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

skillnaden bara att ägaren har mycket större befogenheter över marken än renskötselrätten ger samerna; skyddet är lika starkt för båda typerna av rättigheter.

RNL:s reglering kan alltså ses som en precisering av samernas ursprungliga civilrättsliga rättigheter som inte behöver exakt stämma med dessa i alla avseenden men i vart fall inte avviker från dem på sådant sätt att lagstiftningen är uppenbart grundlagsstridig.5 Genom att renskötselrätten vilar på urminnes hävd kommer dess innebörd och omfattning att i vissa avseenden bli beroende av hur samerna traditionellt har brukat marken. Bl.a. fann HD i skattefjällsmålet att sådan hävd under vissa omständigheter kunde ha medfört äganderätt för samerna, fast detta inte var fallet för skattefjällens del, och att vissa rättigheter till marken ingick i renskötselrätten på sådan grund, utöver vad som framgick av RNL.6 Man kan därför inte utgå från att lagen ger samerna allt det rättsskydd de skulle varit berättigade till på grund av urminnes hävd. De historiska förhållandena får på detta vis betydelse för RNL:s tolkning och tillämpning. Det leder också till att innebörden och omfattningen av renskötselrätten kan ändras när nya historiska fakta kommer fram om samernas traditionella bruk av mark och vatten.

Att renskötselrätten grundas på urminnes hävd innebär att den är av civilrättsligt slag: den är inte något privilegium som lagstiftaren gett samerna. Samtidigt utgör den en näringsrätt av offentligrättslig typ. Bara samer får bedriva renskötsel. Denna ensamrätt är ett avsteg från den allmänna principen att begränsningar i rätten att utöva näring inte får ske i syfte att ekonomiskt gynna enskilda personer eller företag (se 2 kap. 20 § regeringsformen, där uttryckligt undantag görs för samernas del). Innebörden av denna näringsrätt, som noga får skiljas från den civilrättsliga bruksrätten, skall inte närmare behandlas i fortsättningen.

Det är naturligt att samernas bruk av marken enligt renskötselrättens regler kan vålla konflikter med ägaren, vare sig detta är staten eller enskilda. RNL bestämmer, fast på ett ganska ofullständigt sätt, parternas förhållande till varandra. Men man får hela tiden komma ihåg att det gäller två grundlagsskyddade rättigheter som kolliderar. Lagen får inte inkräkta på äganderätten så att det kränker dess grundlagsskydd enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. Men den får inte heller kränka den rätt

pen redan där. Under århundraden hade landet från Kölens fjellrygg till Bottenhafvet varit den obestridt nyttjade betesmarken för hans renar. Och den förste besittningstagarens rätt till jorden måste anses bättre än den, som senare tillkommit.” Se Särskilda utskottets utlåtande 1886:1 s. 18.

5Jfr 11 kap. 14 § regeringsformen. Se vidare om förhållandet mellan 1886 års lag och gällande lag NJA 1981 s. 244 ff.

6NJA 1981 s. 190 f (skattemannarätt som kunnat leda till äganderätt), s. 245 f (rätt till husbehovstäkt, annat bete än renbete och slåtter).

SOU 2001:101 Renskötselrätten 109
   

samerna har enligt samma paragraf. Regeringsformen skyddar som sagt inte bara samernas rätt enligt RNL utan också den rätt de har på grund av sin urminnes hävd, om den skulle gå längre än vad RNL anger.

Tidigare var grundlagsskyddet för egendom ganska svagt. Före tillkomsten av vår nuvarande regeringsform fanns inte heller något skydd för etniska minoriteter mot särbehandling genom lagstiftningen (se nu 2 kap. 15 § regeringsformen). Det medförde att lagstiftaren, både år 1886 och senare, kunde inskränka renskötselrätten på olika vis utan att komma i konflikt med grundlagen. Idag skulle flera av dessa inskränkningar inte vara tillåtna. Vid en genomgång av RNL:s bestämmelser får man hela tiden pröva om dessa är förenliga med grundlagens nuvarande regler.

Det är tydligt att renskötselrätten är en rättighet av helt annat slag än allemansrätten, som den ibland jämförts med. Allemansrätten är inte av civilrättslig natur, den tillkommer allmänheten – inte enskilda personer

– och den enskilde kan inte gentemot markens ägare driva igenom de begränsade rättigheter som han har enligt allemansrättens regler.7 Dessutom går allmänhetens befogenheter naturligtvis inte tillnärmelsevis så långt som samernas befogenheter enligt renskötselrätten.

2.2Rättsliga utgångspunkter

Renskötselrättens innehåll är på vissa punkter omstritt. Den följande framställningen utgår i första hand från lagens regler. Samtidigt får man emellertid beakta den historiska bakgrunden; den kan klargöra vad för rätt det är som samerna kan grunda på urminnes hävd. Bl.a. vid diskussionen om ILO-konventionens rättsverkningar är det en viktig fråga hur denna rätt uppkommit och utövats under årens lopp. En viss ledning ger också rättspraxis. Särskilt gäller detta det nyss omtalade skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1), som visserligen rörde rätten till särskilda fjällmarker i norra Jämtland – inte samernas rätt allmänt sett – men ändå aktualiserade åtskilliga principiella frågor angående renskötselrättens innehåll. I litteraturen har frågorna framför allt behandlats i rättshistorikern Kaisa Korpijaakko-Labbas avhandling Om samernas ställning i Sverige–Finland (1994; den finskspråkiga versionen utkom 1989) och i hennes nyutkomna arbete Samelaisten oikeusasemasta Suomessa, som dock i första hand sysslar med finländska förhållanden. Sedan de senaste ändringarna i RNL har bl.a. vissa historiska förhållanden också behandlats i Skogssamerättsutredningen (1995).

7 En annan sak är att myndigheterna har vissa möjligheter att skydda en hotad allemansrätt; se särskilt 26 kap. 11 § miljöbalken.

110 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

Redan här kan påpekas, att samerna själva ofta gör gällande att man på historisk grund har en längre gående rätt till marken än renskötselrätten innebär; såsom första innehavare av fjällområdena skulle man egentligen ha en äganderätt till dessa områden, som aldrig lagligen skulle ha tagits ifrån dem. Vissa rättshistoriska förhållanden kan åberopas till stöd för detta8, liksom också en del allmänna uttalanden av Högsta domstolen i skattefjällsmålet. På grundval av detta material har hovrätten för Övre Norrland nyligen funnit samernas påstående om äganderätt till viss kronomark inte kunna ”generellt lämnas utan avseende”.9 I det följande bortses dock från denna möjlighet, som i vart fall bara kan bli aktuell beträffande vissa fastigheter inom fjällområdet. Samernas rätt lär nämligen ha varierat inom olika delar av detta område; inom Jämtlands skattefjäll, där man ofta konkurrerade med den bofasta befolkningen om marken, synes den t.ex. ha varit mindre omfattande än i nordligaste Sverige.10 – Den rättsliga situationen idag måste i alla händelser bedömas mot bakgrunden att enligt vad forskningen utvisar samerna ursprungligen haft en starkare rätt till marken än nu, i varje fall inom vissa delar av landet.

Det bör framhållas att inget hindrar att renskötande samer liksom andra medborgare har förvärvat exempelvis jakt- och fiskerätt oberoende av rennäringslagen, enligt allmänna regler om urminnes hävd. Då är det dock inte fråga om inslag i renskötselrätten, och lagens regler blir inte tillämpliga. Inte heller denna situation skall diskuteras i fortsättningen.

Till en början skall behandlas renskötselrättens innebörd enligt RNL:s regler. Avslutningsvis skall tas upp innebörden av den rätt samerna har på grund av sin urminnes hävd, oberoende av gällande lagstiftning, och hur sådana historiska förhållanden kan påverka rättsläget (se 3.8 nedan).

8Här kan framför allt hänvisas till Kaisa Korpijaakko-Labbas nämnda avhandling, vars resultat synes allmänt accepterade på rättshistoriskt håll. I hennes senaste arbete Samelaisten oikeusasemasta Suomessa (2000) konstaterar hon, på grundval av ytterligare forskning, att samernas starka rätt till marken i nordligaste Sverige-Finland ännu omkring år 1800 synes väsentligen ha bestått (s. 87 ff, 94). Liknande slutsatser, i vart fall för tiden till 1700-talets mitt, i justitierådet Juhani Wirilanders utlåtande Lausunto maanomistusoloista ja niiden kehityksesta saamelaisten kotiseutualueella (2001) s. 41, 60, 62.

9Se hovrättens slutliga beslut 22 juni 2000 i mål 344/99. Beträffande den omtvistade fastigheten ansågs dock den aktuella samebyn inte kunna göra gällande någon äganderätt. Beslutet är överklagat.

10Förhållandet har särskilt framhållits av Högsta domstolen i NJA 1981 s. 1 (se bl.a. s. 196).

SOU 2001:101 Renskötselrätten 111
   

2.3Allmänt om renskötselrätten

Renskötselrätten utgör enligt 1 § RNL den rätt som personer av samisk härkomst har att enligt RNL: s bestämmelser använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. I motsats till nyttjanderätt till fastighet – alltså t.ex. arrende och hyra – är den inte begränsad till tiden. I paragrafen tilläggs att rätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Enligt 1 § 3 st. kan en same dock utöva rätten bara om han eller hon är medlem i sameby (jfr även 6 §). Om någon civilrättslig rättighet som tillkommer hela befolkningen som kollektiv torde inte vara fråga.10a

Liksom andra bruksrätter är renskötselrätten såtillvida begränsad som den får utövas bara inom visst område – det s.k. renskötselområdet, som beskrivs i 3 §. Bestämmelsen skiljer mellan åretruntmarkerna och vinterbetesmarkerna. Åretruntmarkerna anges noga i paragrafen: det är i stora drag Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker (nedanför odlingsgränsen dock bara på kronomark eller renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under vår, sommar och höst), renbetesfjällen i Jämtlands län samt viss därmed likställd fjällmark i Jämtlands och Kopparbergs län. Vinterbetesmarkerna beskrivs som ”övriga delar av lappmarkerna nedanför odlingsgränsen” och ”sådana trakter utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där renskötsel av ålder bedrivs vissa tider av året”. På dessa marker får renskötsel bedrivas under tiden 1 oktober–30 april. Man skulle kunna jämföra den rätt samerna har på vinterbetesmarken med ett slags servitut grundat på urminnes hävd, något som skett vid tillkomsten av 1886 års lagstiftning. – Åretruntmarkerna och viss vinterbetesmark är fördelade mellan samebyarna i särskilda byområden (6 §).

Vilka rättigheter som samerna har i förhållande till markägaren eller andra enskilda – alltså de civilrättsliga rättigheterna – framgår (dock inte helt uttömmande) av 15–25 §§. När staten äger marken, är samernas befogenheter inte helt desamma som när den ägs av enskilda (jfr nedan).

10a En sådan rätt, som i övrigt är okänd inom vårt rättssystem, kan inte gärna ha varit avsedd med bestämmelsen (jfr prop.1992/93:32 s.92, seäven prop. 1971:51 s. 146 ff). Samebyarna måste i varje fall anses ha rättsskydd inte bara mot utomstående utan också mot varandra vid intrång i renskötselrätten. Däremot kan man tala om en villkorad rätt: varje same kan få bedriva renskötsel under förutsättning att han eller hon blir medlem i en samby.

112 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

2.4Renskötselrättens utövande

Renskötselrätten avser alltså en rätt att ”använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar”. Rätten måste utövas samtidigt som markägaren och andra, t.ex. arrendatorer, använder marken. Detta är såtillvida en ovanlig situation som rätten i motsats till de flesta andra bruksrätter11 inte grundas på något avtal som kan precisera parternas skyldigheter mot varandra. I stället har lagstiftaren fått ange skyldigheterna.

Bestämmelserna om vad rätten innebär är ganska detaljerade. Delvis växlar samernas befogenheter beroende på om marken ägs av staten eller enskilda. Ibland förutsätter de särskilt tillstånd, närmast av länsstyrelsen. I stora drag gäller följande.

Enligt 15 § RNL får sameby använda byns betesområde för renbete, med ett högsta renantal som länsstyrelsen bestämmer. I 16 § medges sameby rätt att inom byns betesområde uppföra stängsel för renarna, renslakteri och annan anläggning som behövs för renskötseln. Vidare får sameby eller bymedlem på utmark inom betesområdet uppföra renvaktarstuga, kåta, förvaringsbod eller annan mindre anläggning som behövs för renskötseln, varvid markägaren i vissa fall skall anvisa platsen eller i sista hand länsstyrelsen skall bestämma placeringen (16 § 2 och 3 st.). – Enligt 17 § får skog avverkas inom betesområdet på statens mark inom lappmarkerna och renbetesfjällen (jämte därmed likställd mark) dels för behövligt virke till sådana anläggningar eller byggnader; utanför denna mark gäller vissa begränsningar (4 st.). På samma områden får medlemmar i samebyn ta bränsle för eget behov och slöjdvirke. Beträffande avverkning av växande barrträd har markens ägare eller brukare anvisningsrätt. – 18 § ger bymedlem rätt att ta virke för uppförande av familjebostad på viss kronomark och mark utlagd till allmänningsskog, även här med anvisningsrätt för markens ägare och brukare.

– Enligt 19 § får bymedlem ta behövligt virke för bränsle inom annan samebys område. – I 20 § föreskrivs att sameby får fälla lavbevuxna träd inom byns betesområde för att i nödfall skaffa foder till renarna, om möjligt efter anvisning av markens ägare eller brukare. – 21 § innehåller regler om ersättningsskyldighet för avverkade växande träd, dock inte inom viss kronomark. – Enligt 22 § får förbud meddelas mot viss avverkning om det behövs för att bevara skogen eller för skogens återväxt. – 23 § ger sameby rätt att flytta byns renar mellan olika delar

11 Med renskötselrätten kan dock jämföras servitutsrätt som grundas på ett myndighetsbeslut, t.ex. enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) eller expropriationslagen (1972:719) ; också då är det fråga om en rättighet som består på obegränsad tid och inte grundar sig på avtal.

SOU 2001:101 Renskötselrätten 113
   

av byns betesområde; flyttningsvägarnas sträckning bestäms enligt 24 § av länsstyrelsen. – Slutligen behandlar 25 § rätten till jakt och fiske. Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där (1 st.) – däremot inte i övrigt på vinterbetesmarkerna. Sådan rätt har också bymedlem som tillfälligt uppehåller sig inom annan bys betesområde för renarnas skötsel, dock bara för sitt uppehälle (2 st.). Ef- ter tillstånd får jakt efter vissa rovdjur företas även inom annan samebys betesområde (3 st.). På vissa fjällmarker i Jämtlands och Dalarnas län kräver husbehovsfiske liksom rovdjursjakt särskilt tillstånd (4 st.).

Utöver vad som på detta sätt föreskrivs i RNL lär samerna ha vissa andra rättigheter som inte klart framgår av lagtexten. I renskötselrätten har sålunda ansetts ingå rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till annat bete än renbete och slåtter, i den mån detta behövs för samernas egen försörjning.12

Rörande renskötselrättens utövande förekommer vidare bestämmelser i 65 §, vilka avser att inskärpa vikten av att renarna hålls under kontroll men i övrigt ansetts böra vara allmänt hållna.13 Sålunda skall hänsyn tas till andra intressen – självfallet bl.a. skogsbrukets och jordbrukets intressen. Renarna skall såvitt möjligt hindras att komma utanför samebyns betesområde eller att annars vålla skada eller olägenhet, de skall flyttas i samlade flockar, väg skall tas där minsta skada vållas. Vid flyttning skall tillses att renar inte lämnas kvar på område där renskötsel inte är tillåten, och flyttning utanför samebyns betesområde skall ske utan onödig tidsutdräkt. Sanktionen vid försummelse är i första hand skadeståndsskyldighet (se 7 nedan). – Beträffande den hänsyn som skall tas till naturvårdens och kulturvårdens intressen får föreskrifter meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer, dock inte så att pågående markanvändning avsevärt försvåras (65a § 1 st.).

12Se NJA 1981 s. 1 (s. 245 f).

13Se prop. 1971:51 s. 182 f.

114 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

2.5Upphörande och inskränkning av renskötselrätten

Renskötselrätten gäller som nämnt i princip på obegränsad tid. Lagen innehåller dock vissa regler om upphörande eller inskränkning av rätten. Regeringen kan förordna om helt eller delvis upphävande av renskötselrätten för visst markområde när rätten behövs för sådant allmännyttigt ändamål som anges i 2 § expropriationslagen (26 §). Den kan då föreskriva åtgärder för att motverka skada eller olägenhet för renskötseln (27 §). Om upphävandet medför skada eller olägenhet för renskötseln eller för jakt eller fiske enligt 25 §, skall ersättning betalas; är den skadelidande inte bestämd person går hälften till berörd sameby och hälften till samefonden (28 §). I övrigt tillämpas reglerna om expropriation (29 §).

I 30 § behandlas den väsentliga frågan om renskötselrättens skydd mot åtgärder från markägarens sida. På åretruntmarkerna får den som äger eller brukar marken inte vid dess användning vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln utöver vad som följer av 26 § – alltså av regeringsbeslut om upphävande av renskötselrätten. Detta hindrar dock inte att mark används enligt detaljplan eller för ”företag vars tillåtlighet skall prövas i särskild ordning” – t.ex. sådan miljöfarlig verksamhet som kräver tillstånd enligt miljöbalken, byggande av allmän väg eller mineralbrytning. – Åtgärder som medför viss olägenhet är alltså tillåtna, om inte olägenheten är ”avsevärd”. Samebyn eller annan skadelidande anses då berättigad till ersättning för skada, fast inget sägs om detta i lagtexten.14 Sannolikt svarar inte markägaren oberoende av vållande för sådan skada, vilket samerna gör i vissa fall (jfr 2.7 nedan).15

Vilka olägenheter som kan bedömas som avsevärda är ganska osäkert. I förarbetena till RNL talas om åtgärder av påtagligt betydelsefull karaktär – inte smärre ändringar i användningssättet eller mindre väsentliga olägenheter för renägarna16. Senare har sagts att paragrafen bara skall gälla allvarligare intrång som rubbar förutsättningarna för fortsatt renskötsel.17 Frågan synes bara ha prövats i ett refererat avgörande, där hovrätten ansåg en skogsavverkning om 354 hektar fjällnära

14Se prop. 1992/93:32 s. 107, jfr prop. 1971:51 s. 130.

15Jfr prop. 1971:51 s. 136, där departementschefen säger sig ha övervägt en regel om ansvar oberoende av uppsåt eller vårdslöshet men ansett tveksamt om detta borde gälla utan inskränkningar, t.ex. om den borde gälla fullt ut inom hela renbetesområdet.

16Prop. 1971:51 s. 129 f.

17Prop. 1992/93:32 s. 101 f.

SOU 2001:101 Renskötselrätten 115
   

skog (varav ett stort område med hänglavbärande träd) med efterföljande markberedning – plöjning och harvning – inte innebar väsentliga olägenheter för samebyns renskötsel; domstolen åberopade att samebyn inte kunnat visa hur omfattande stödutfodring eller hur mycket merarbete åtgärderna orsakat och att inte dessa lett till att samebyn tvingats minska renantalet (RH 1990:18). Rättsfallets prejudikatvärde kan idag verka tveksamt, även frånsett att det bara är ett hovrättsfall (jfr 2.8 nedan).

Någon särskild regel ges inte om användning av vinterbetesmark som försvårar renskötseln. Förbudet mot åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln gäller inte beträffande dessa områden. Frågan om samernas eventuella rätt till ersättning i sådana fall har lämnats till rättstillämpningen, eftersom det ansetts för svårt att ge generella regler för områden av varierande typ.18 Någon rättspraxis på området är inte känd. Man bör kunna anta att skadestånd kan utgå för åtgärder som klart brister i hänsyn till renskötseln, men i övrigt är det oklart vad som gäller.

För skogsbrukets del föreskriver även skogsvårdslagen (1979:429) viss hänsyn till rennäringen. Särskilt kan nämnas den allmänna hänsynsregeln i 31 §, som bl.a. kräver den anpassning av skogsskötseln som ”uppenbart påkallas av hänsyn till rennäringen”; andra regler av betydelse är 20 § (om samråd före avverkning inom åretruntmarker) och 21 § (om tillstånd till avverkning inom åretruntmarker). I vart fall vid överträdelse av 31 § bör samebyn kunna kräva skadestånd för ekonomisk förlust.

I sammanhanget bör nämnas att markägare eller annan kan dömas till straff för vissa åtgärder som försvårar renskötseln, bl.a. genom att stänga av eller väsentligt försämra framkomligheten på flyttningsväg, ofreda renar, hindra renbetning och låta hund springa lös där renar uppehåller sig (se närmare 94 § p. 1–3 samt p. 9, jfr 93 § RNL). Å andra sidan kan medlem i sameby som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 17–20 §§ eller föreskrift som meddelas med stöd av 22 § straffas enligt 95 §, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken.

2.6Upplåtelser av jakt- och fiskerätt m.m.

Reglerna i 31–34 §§ inskränker samernas rätt att i sin tur upplåta rättigheter som ingår i renskötselrätten – t.ex. jakt- och fiskerätt. Varken sameby eller bymedlem får upplåta sådana rättigheter, frånsett att

18 Prop. 1971:51 s. 130, 136, prop. 1992/93:32 s. 107 f.

116 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

sameby får upplåta rätt till gratis husbehovsjakt och husbehovsfiske till tidigare bymedlem (31 §). I övrigt får nyttjanderätt på kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen upplåtas bara om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln (32 § 1 st.); här gäller alltså samma begränsning som vid faktiska åtgärder med marken (se ovan om 30 §). Innebär en nyttjanderättsupplåtelse bara mindre nackdelar från renskötselns synpunkt är den tillåten. Ersättning för skada och olägenhet för renskötseln skall enligt 34 § 2 st. utgå om upplåtelsen avser naturtillgångar, medan i övrigt bestämmelser saknas om kompensation till samerna. – När det gäller upplåtelse av jakt och fiske, ställer paragrafen dessutom upp kravet att upplåtelsen är förenlig med god jaktvård eller fiskevård och kan ske utan besvärande intrång i samernas rätt till jakt och fiske enligt 25 §. Tydligen får man ta särskild hänsyn till denna rätt. Upplåtelse av hela fisket i visst vatten fordrar vidare samebyns samtycke. (Se 32 § 2 st.)

Frågan om dessa upplåtelser på kronomark prövas av länsstyrelsen eller i vissa viktigare ärenden av fastighetsverket (33 § RNL, 2 § rennäringsförordningen, 1993:284). Beträffande upplåtelser enligt 32 § som inte avser tillgodogörande av naturtillgångar eller skogsavverkning föreskrivs särskilt i 34 § att den skall ske mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet; avgiften fördelas med hälften till samebyn och hälften till samefonden (6 § rennäringsförordningen).

Reglerna om jakt- och fiskerättsupplåtelser på statens mark bygger på att staten har en markägares rätt till jakt och fiske på dessa områden och därför kan upplåta denna rätt till annan utan samernas medgivande. Denna uppfattning ligger till grund för 1993 års omdiskuterade regeringsbeslut om upplåtelse av småviltsjakt i fjällmarken. Beslutet har livligt kritiserats från samehåll.19 Bl.a. har man ifrågasatt om staten historiskt sett har någon sådan rätt och hänvisat till att fram till tillkomsten av jaktlagen (1987:259) samerna synbarligen ansetts ha ensamrätt till jakt inom dessa fjällområden, liksom för övrigt också till fisket. – Utgår man däremot från statens uppfattning om jakt- och fiskerätten lär beslutet i väsentliga delar ha varit förenligt med dåvarande regler om egendomsskydd i grundlagen; bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen ändrades först 1994. Det bör dock nämnas att Skogssamerättsutredningen ansett gratisupplåtelser av jakt- och fiskerätt stå i

19 Se härom Beslutet om småviltjakten – En studie i myndighetsutövning. Rapport utgiven av Sámediggi – Sametinget 1994, med bidrag av en rad författare.

SOU 2001:101 Renskötselrätten 117
   

strid med grundlagen, eftersom man därigenom disponerar över samernas civilrättsligt grundade rättighet utan kompensation till samerna.20

Det bör framhållas att reglerna i 32–34 §§ inte gäller alla åretruntmarker; sålunda berörs inte skogssamebyarnas åretruntmarker. Inget sägs heller om sådana upplåtelser av enskilda markägare som påverkar renskötselrätten. I och för sig lär sådana upplåtelser vara tillåtna. Om en upplåtelse inom åretruntmarkerna redan i sig medför avsevärd olägenhet för renskötseln lär man dock få tillämpa förbudsregeln i 30 §. Även vid mindre olägenheter torde samerna kunna kräva skadestånd av markägaren eller nyttjanderättshavaren, eventuellt av båda. Förutsättningarna för ansvar är dock oklara; man kan anta att markägaren svarar i vart fall om skadan varit förutsebar, medan nyttjanderättshavaren ensam blir ansvarig om skadan helt berott på hans sätt att bruka det upplåtna området.

Slutligen är att märka att reglerna i 32–34 §§ inte omfattar vinterbetesmarkerna. Här finns inte något skydd mot upplåtelser som är till skada för renbetet eller för samernas rätt till jakt och fiske inom området. Det är osäkert om samerna kan kräva ersättning i sådana fall ens då upplåtaren är medveten om skadeverkningarna.

2.7Skadeståndsregler

Av betydelse för renskötselrätten är också de ganska invecklade reglerna om skadeståndsansvar för samerna som RNL innehåller. En sameby har enligt 90 § ett strikt ansvar – alltså ett ansvar oberoende av vållande

– för skada orsakad av ren i vissa fall. Det gäller sålunda under tiden juni–augusti vid skada på åker, äng eller trädgård ovanför odlingsgränsen eller på renbetesfjällen samt under tiden maj–september på annan sådan mark inom åretruntmarkerna (1 st. 1 p.), vidare vid skada på all mark inom renskötselområdet under tid då inte renskötsel får bedrivas där, och dessutom på all mark utanför renskötselområdet. Skadeståndsskyldig är sameby inom vars byområde skadan uppkommit eller som vid tiden för skadans uppkomst haft renar i trakten. Samebyn kan dock undgå ansvar genom att visa att skadan inte orsakats av byns renar. Om flera samebyar är ansvariga enligt dessa regler, svarar de solidariskt, varvid den slutliga ansvarigheten fördelas lika mellan dem såvida inte det visas att renar från någon av byarna orsakat skadan; kan det inte utredas i vilken omfattning varje bys renar medverkat, fördelas ansvarig-

20 Se Skogssamerättsutredning (Sametinget 1997) s. 79 f och 84, som hänvisar till regeln i 2 kap. 18 § 2 st regeringsformen om rätt till ersättning vid expropriation. Jfr även Svensk juristtidning 1994 s. 531.

118 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

heten i stället efter antalet renar från varje by som vid tiden för skadans uppkomst fanns i trakten och ej stod under bevakning. – Den ersättning en sameby utger enligt dessa regler har byn rätt att återkräva av någon som bevisligen är vållande till skadan. – I 92 § finns en särskild regel om rätten till skadestånd för dödad eller skadad ren, då ägaren är okänd; då tillfaller skadeståndet den sameby inom vars område renen befann sig.

Vid sidan av dessa regler får antas att samebyn enligt allmänna skadeståndsregler svarar för skador som vållas på marken uppsåtligen eller oaktsamt, i den mån inte åtgärden är tillåten enligt lagens regler i 15– 25 §§. Samebyn blir alltså ansvarig för bristande tillsyn av renarna.

Sameras rätt till skadestånd vid intrång i renskötselrätten har berörts i det föregående (2.5, 2.6).

2.8Förhållandet till grundlagen och samernas urminnes hävd

En väsentlig fråga blir som nämnt hur dessa lagregler förhåller sig till gällande grundlag, särskilt förbudet mot etnisk diskriminering (2 kap. 15 §) och egendomsskyddet (2 kap. 18 §). Av betydelse blir till en början i vilken utsträckning reglerna stämmer med den rätt som samerna har på grund av urminnes hävd – alltså oberoende av RNL:s regler. Vad som av ålder gällt om samernas rättigheter är delvis oklart. Ut- vecklingen under vissa perioder, bl.a. under 1800-talets förra del, är otillräckligt belyst, och dessutom synes förhållandena som nämnt ha växlat i olika delar av landet; samernas befogenheter lär inte ha varit helt desamma inom hela fjällområdet.

I väsentliga delar har renskötselrätten samma innehåll enligt RNL som enligt den första renbeteslagen år 1886. Lagstiftaren avsåg visserligen vid tillkomsten av denna lag att man åtminstone till större delen skulle anknyta till äldre rätt, såsom den uppfattades vid denna tidpunkt. Lagen överförde emellertid i viktiga avseenden samernas rättigheter från individuella samer till vissa kollektiv – lappbyar, motsvarande nuvarande samebyar. Också i vissa andra hänseenden innebar lagstiftningen tydligen en ändring i rättsläget – delvis till samernas fördel, delvis till deras nackdel. De inskränkningar som förekommit får bedömas mot bakgrunden av det svaga grundlagsskydd som samernas egendomsrätt hade vid denna tid – närmast det allmänna skydd, som följde

SOU 2001:101 Renskötselrätten 119
   

av § 16 i 1809 års regeringsform.21 När Högsta domstolen i skattefjällsdomen beträffande olika rättigheter uttalat att lagens reglering inte inneburit något grundlagsstridigt övergrepp22, innebär detta således inte att den skulle vara godtagbar med dagens synsätt.

Vad angår rätten till renbete, framstod redan tidigare denna ensamrätt som det viktigaste inslaget i samernas befogenheter. Fram till 1873 synes betesrätten ha gällt året om på all skogsmark i Lappland. Genom den avvittringsstadga som tillkom detta år kom däremot denna rätt att begränsas; nedanför den odlingsgräns som samtidigt föreskrevs fick rätten som huvudregel utövas endast vintertid, såvitt gällde enskilda skogar. Rätten till bete sommartid kom för fjällsamernas del att ytterligare inskränkas genom 1928 års renbeteslag.23 Enligt 3 § RNL omfattar som nämnt denna rätt nedanför odlingsgränsen bara kronomark och renbetesland där skogsrenskötsel av ålder bedrivs under våren, sommaren eller hösten. Genom 1886 års lagstiftning kom vidare renbetet att organiseras i lappbyar och vissa mera bestämda gränser drogs upp för betet. Delvis innebar lagstiftningen ett förstärkt rättsskydd särskilt för det vinterbete som alltjämt var tillåtet. – Rörande renbetets närmare utövande kan nämnas, att enligt förarbetena till 1886 års lag några konflikter med skogsbruket inte kunde påvisas; däremot förekom konflikter med bofasta jordbrukare på grund av skador som renbete särskilt på slåttermarker orsakade på växande gröda och hö.24 Vinterbetet ansågs dock inte innebära någon särskild olägenhet för den jordbrukande befolkningen.25 Det är svårt att precisera vilken hänsyn samerna respektive markägarna ansetts böra visa till andra parten vid denna tid. I vart fall har de sedvanor som förekommit begränsad betydelse idag med hänsyn till de ändrade brukningsmetoderna inom skogs- och jordbruket liksom inom renskötseln.

I förhållande till samernas urminnes hävd kan man på detta vis konstatera att åretruntmarkerna i vissa avseenden begränsats genom nuvarande lagstiftning, medan det i övrigt inte går att påvisa några klara juridiska skillnader i fråga om rätten till renbete.

Vad angår rätten till skog uppges i förarbetena till 1886 års lag att samerna dittills utan utsyning till sitt behov tagit skog av vad slag som

21I skattefjällsdomen (s. 237) nämns också § 87 i samma regeringsform; denna blev dock aktuell bara då samernas rätt grundades på beslut av länsstyrelsen om s.k. inrymning.

22Se NJA 1981 s. 244.

23Utvecklingen beskrivs närmare av Skogssamerättsutredningen s. 67 ff.

24Se Förslag till Förordning angående de svenska Lapparne och de bofaste i Sverige samt till Förordning angående renmärken af den dertill utaf Kongl. Maj: t förordnade kommitté (1883) bl. a. s. 74, 90 ff.

25Prop. 1886:2 s. 36, 37 f.

120 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

helst utan betalning, i första hand bränsle – i så fall torr och vindfälld skog, en och vide – men även virke till bostäder, visthus och tältstänger samt även till renhagar och annat stängsel. Enligt 8 § 1873 års avvittringsstadga var det bara fråga om en rätt till husbehov.26 Genom 1886 års lag kom rätten att i någon mån begränsas och preciseras.27

Också beträffande jakt och fiske synes lagregleringen ha inneburit vissa begränsningar i samernas rättigheter. Mycket tyder sålunda på att samerna av ålder haft en ensamrätt till jakten och fisket, en ståndpunkt som staten alltjämt hävdade på 1940-talet28 men som nämnt numera frångått. I alla händelser torde samerna ha haft rätt att sälja sina produkter och att upplåta rättigheten till annan utan att denna rättighet hade någon särskild anknytning till renbetet. I förarbetena till 1886 års lagstiftning framhölls att denna rätt till jakt och fiske inom lagstiftningen varit snarare förutsatt än uttryckligen erkänd. I lagen överfördes upplåtelserätten till länsstyrelsen, närmast på grund av svårigheten för de nyorganiserade lappbyarna att förhandla och besluta i dessa frågor. Härvid ansåg man tydligen rättens omfattning bestämmas av villkoren för renskötselns bedrivande.29 Genom att jakt- och fiskerätten kom att knytas till renskötseln, kom vidare sådana samer som inte var renskötare och inte tillhörde lappby att falla utanför denna reglering; bl.a. gällde detta de s.k. fiskesamerna, som enligt 1886 års lag och senare lag-

stiftning gått miste om den rätt som i varje fall åtskilliga av dem haft av ålder.30

I varje fall i dessa avseenden synes RNL:s reglering avvika från den rätt till jakt och fiske som samerna alltjämt har på grund av urminnes hävd.31 Här bortses ändå från de inskränkningar i samernas rätt som jakt- och fiskeupplåtelserna enligt renskötselförordningen innebär. Upplåtelser av sådan omfattning har självfallet inte förekommit i äldre tid.

Rörande övriga inslag i renbetesrätten – rätt till husbehovstäkt, till slåtter och till annat bete än renbete – synes nuvarande rättsläge i stort

26Se ovan angivna betänkande 1883 s. 84, 85; jfr även NJA 1981 s. 244.

27Jfr Särskilda utskottets utlåtande s. 29 f.

28Se NJA 1942 s. 336. Inte heller i skattefjällsmålet gjorde staten gällande att den som markägare hade jakt- och fiskerätten, jfr NJA 1981 s. 233. Jfr vidare Beslutet om småviltsjakten s. 48 samt NJA 1981 s. 206 och (närmast rörande skattefjällen) s. 234 f, 236 f.

29Särskilda utskottets utlåtande s. 31 f.

30Se SOU 1990:91 s. 178 ff, 184 ff. 1993 års lagstiftning innebar inga förändringar i fråga om fiskesamernas ställning, fast förhållandet påtalats av samerättskommittén (jfr prop. 1992/93:32 s. 179 f).

31Se övergångsreglerna till jaktlagen (1987:259) p. 4 och prop. 1986/87:58 s.

94samt övergångsreglerna till fiskelagen (1993:787) p. 2.

SOU 2001:101 Renskötselrätten 121
   

sett motsvara vad som gällt av ålder. Någon rätt till kommersiell täkt, till vattenkraft eller till mineralen har såvitt känt aldrig tillkommit samerna på grund av hävd.32

Renskötselrätten kan alltså enligt urminnes hävd antas omfatta ungefär de rättigheter som nu har angetts; som framgått är det delvis svårt att beskriva vad rätten närmare bestämt inneburit.

Vid en jämförelse med nuvarande lagstiftning framträder vissa skillnader. Det är tydligt att samerna genom 1886 års lag och senare berövats vissa rättigheter som de haft av ålder, dock utan att detta framstått som klart grundlagsstridigt när förändringarna skedde. I förhållande till grundlagens nuvarande egendomsskydd är det särskilt lagreglerna om jakt- och fiskerättsupplåtelser som framstår som ett problem. Som nämnt har i varje fall gratisupplåtelserna enligt 34 § RNL sagts vara grundlagsstridiga. I övrigt har påtalats det förhållandet, att inte samerna själva utan en statlig myndighet får förfoga över jakt- och fiskerättigheterna på ett sätt som berör samernas rätt. Man lär vara överens om att det ursprungliga skälet för detta – lappbyarnas svårigheter att administrera upplåtelserna – inte länge är hållbart. För att bedöma frågan om upplåtelseregeln ändå är grundlagsenlig får man ta hänsyn inte bara till regeln om egendomsskydd i 2 kap. 18 § regeringsformen utan också till bestämmelsen i 2 kap. 15 §, att lag eller annan föreskrift ej får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till etniskt ursprung tillhör minoritet. Här får också observeras Europakonventionens regler om egendomsskydd (art. 1 i första tilläggsprotokollet) och förbud mot diskriminering (art. 14 i konventionen).

I skattefjällsdomen prövade Högsta domstolen upplåtelsereglernas grundlagsenlighet, särskilt med hänsyn till regeringsformens diskrimineringsförbud, och fann dem inte strida mot förbudet. Enligt domstolen kunde inte några meningsfulla jämförelser göras med vad som gällde för medborgare i allmänhet som hade likartade jakt- och fiskerättigheter; vidare byggde RNL:s reglering på en avvägning mellan delvis motstridiga intressen, och det saknades varje stöd för att denna avvägning skulle ha påverkats av någon nedvärderande inställning till samerna som folkgrupp.

Sedan skattefjällsdomen har emellertid förhållandena ändrats i vissa hänseenden. Numera gör staten som nämnt gällande att jakt- och fiskerätten på kronomark i fjällen tillkommer staten såsom markägare, vilket inte åberopades i skattefjällsmålet. Å andra sidan har egendomsskyddet

– även skyddet för renskötselrätten – förstärkts genom ändringar år 1994 i 2 kap. 18 § regeringsformen; ingrepp i en sådan rättighet som

32 Jfr om det sagda NJA 1981 s. 244 ff (dock närmast om skattefjällen).

122 Renskötselrätten SOU 2001:101
   

samernas jakt- och fiskerätt är nu bara tillåtna när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen och mot ersättning. Vidare har år 1994 Europakonventionen införlivats med svensk lag: enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. I stora drag innebär dock detta ett skydd för den enskilde motsvarande vad regeringsformen numera ger.33 – Till detta kommer att senare rättshistoriska undersökningar visat att samernas ställning inom delar av fjällområdet varit betydligt starkare än som framkom i skattefjällsmålet (se 2.2 ovan).

Det är möjligt att dessa omständigheter påverkar prejudikatvärdet av skattefjällsdomen i denna del och att även motiven till de omstridda paragraferna i RNL har fått minskad genomslagskraft. Att märka är att alla dessa lagregler, liksom regeringsbeslutet om upplåtelse av småviltsjakt, tillkom innan egendomsskyddet stärktes.

Renskötselrättens ställning i dag är alltså i vissa avseenden oklar och kontroversiell. I vart fall är det tydligt, att RNL inte blir avgörande för vad samernas grundlagsskyddade rätt till marken innebär. Bl.a. får det väsentlig betydelse vad som kan komma fram genom pågående historiska forskningar på området, både angående äganderätten till fjällmarken och rörande de rättigheter som ingå i renskötselrätten.

33 Märk dock regeln i art. 1 i första tilläggsprotokollet att ”varje fysisk och juridisk person skall ha rätt till respekt för sin egendom”, en bestämmelse utan motsvarighet i regeringsformen.

SOU 2001:101 Renen, renbetet och rennäringen 123
   

3 Renen, renbetet och rennäringen

I detta kapitel ges en bakgrundsbeskrivning om renen, renbetesmarken och rennäringen. Använda källor är främst artiklar ur Nordiska ministerrådets skrift ”Reindrift i Nordvest-Europa”, 1999; SCB m.fl. ”Svensk rennäring”, 1999; samt 1997 års Svensk-Norska Renbeteskommissions betänkande, 2001.

Renskötsel bedrivs i 51 samebyar från Karesuando i norr till Idre i söder (se bilaga 5). Av samebyarna är 33 stycken fjällsamebyar vilka har sina åretruntmarker ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen och sina vinterbetesmarker nedanför odlingsgränsen eller utanför renbetesfjällen. Tio av samebyarna är skogssamebyar som har sina åretruntmarker ovanför lappmarksgränsen och sina vinterbetesmarker nedanför denna gräns. Åtta av samebyarna är koncessionssamebyar vars gränser och fortsatta renskötsel fastställs av Länsstyrelsen i Norrbottens län. Inom samebyarna finns ett varierande antal renskötselföretag och varje företag består i sin tur av en eller flera renägare. Totalt fanns år 2000 ungefär 900 renskötselföretag. Antalet renägare var samma år cirka 4 700 varav 3 700 var samiska renägare och 1 000 renägare var fastighetsägare i koncessionsområdet. Antalet renar i vinterhjorden var cirka 220 000. Renantalet har dock under hela 1900-talet kännetecknats av att det varierat mellan 160 000 och 300 000 i 20- till 30-årsintervall.

Renskötseln är beroende av stora betesarealer. Renskötseln bedrivs genom att renskötaren utifrån renens naturliga vandringsmönster och beteskrav väljer betesområden genom att ta hänsyn till faktorer som påverkar renens bete, t.ex. vegetation, terräng, väderförhållanden och störningar, för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för renarna att beta.

För renens vandringar eller flyttningar mellan olika betesmarker utnyttjas flyttleder som använts sedan gammalt. I anslutning till lederna kan finnas mindre betesområden, rastbeten där renarna kan beta och vila under flyttningen.

Den tillväxt av renhjorden som betet ger tas tillvara genom slakt. Under slaktsäsongen 2000/2001 slaktades knappt 50 000 renar, men slakten har tidvis varit det dubbla. Den del av tillväxten som är möjlig att slakta påverkas också av det antal renar som rivs av rovdjur. Rovdjursutredningen (SOU 1999:146) bedömde att mellan 20 000 och 30 000 renar årligen rivs av rovdjur. Renskötselföretagarna kan också

124 Renen, renbetet och rennäringen SOU 2001:101
   

påverka renhjordens tillväxt eller avkastning genom att förändra det renantal som finns på en viss betesareal och genom att förändra hjordstrukturen dvs. renhjordens köns- och ålderssammansättning.

Figur 3.1 Antalet renar i Sverige under 1900-talet

Antal                    
350 000                    
300 000                    
250 000                    
200 000                    
150 000                    
100 000                    
50 000                    
0                    
1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980 1990 2000
        År            

Källa: SCB m.fl. Svensk rennäring,1999; samt Statens jordbruksverk.

3.1Renen

Renen är ett hjortdjur som lever i flockar i de nordliga delarna av Eu- ropa, Asien och Nordamerika. Renen är anpassad till att leva i en miljö som präglas av stora skillnader mellan sommar och vinter. Det finns olika underarter av ren men det är bara den eurasiska tundrarenen som har domesticerats av människan.

Renen är liksom andra hjortdjur en idisslare. Det innebär att den har en särskild förmåga att med mikroorganismers hjälp smälta eller bryta ner växter som den betar. Nackdelen är att den har svårt att klara snabba byten av föda eller perioder av svält. Renen strövar omkring när den betar och söker selektivt späda växtdelar i vegetationen. Renens nedbrytning av gröna växter är störst när växterna är späda och lättsmälta. Samtidigt ökar födans hastighet genom mag-tarmkanalen. Sammantaget innebär detta att renens förmåga att tillgodogöra sig näring under den korta sommaren är god.

Jämfört med andra idisslare har renen en unik förmåga att bryta ner och tillgodogöra sig energiinnehållet i lavar. Frånvaro av lav i betet måste kompenseras med större mängder av andra växter, men deras näringsmässigt sämre kvalitet under vintern begränsar renens totala konsumtionsförmåga. Även om renen har tillgång till ett gott lavbete

SOU 2001:101 Renen, renbetet och rennäringen 125
   

innehåller inte lav tillräckligt mycket protein för renen. Det innebär att den, för att klara vintern behöver utnyttja det förråd av protein i musklerna som den byggt upp under sommaren.

Renar har fysiologiskt stor säsongsbundenhet både vad gäller tillväxt och näringshushållning. Renens födointag sommartid är två till tre gånger så stort som under vintern. Under sommaren bygger renen upp fettdepåer och muskler. De unga renarna utnyttjar energi och protein för att växa och vajorna för att ta hand om sina kalvar. Det innebär att tillväxt, mjölkproduktion till kalven och uppbyggnad av egna kroppsreserver av fett och protein sker under en kort tid på sommaren. Övriga tider på året är renen inställd på liten eller ingen produktion. Det minskar renens aptit och därmed stressen att finna föda. Betesintaget kan på grund av yttre omständigheter vara så lågt att renen tvingas förbruka kroppsreserver av fett och protein för att klara sin överlevnad. Barmarksbetet har därför större betydelse för renhjordens tillväxt eller avkastning än vinterbetet, förutsatt att vinterbetet täcker renens minimibehov för överlevnad.

En renkalv väger 4-6 kg när den föds och ökar i vikt till mellan 35 och 55 kg under sommaren. Hondjuren, vajorna är fullvuxna vid 4-7 års ålder och har då en levande vikt av 60 till 90 kg på hösten. Vikten varierar över året och vajorna förlorar ofta upp till 15 procent av sin vikt under vinter och vår. Vuxna handjur, sarvar kan väga upp till 150 kg levande vikt före brunstperioden. Under brunsten i september tappar sarvarna i vikt och de behöver en period av betesro efter brunsten för att överleva en besvärlig vinter.

3.2Renen och betet

Renens bete varierar både över året och från region till region beroende på klimat och vegetation. För att fylla sina behov behöver renarna beta selektivt och växla mellan olika betestyper, vilket för med sig att renskötseln kräver stora betesarealer. Betesmarkerna har skilda egenskaper som gör dem värdefulla för renskötseln vid olika tider på året. Under sommaren är områden med späda gröna växter betydelsefulla. Under vintern är lavbetesområden med ett stabilt vinterklimat en förutsättning för renarnas överlevnad. Renarnas samlade behov kan göra att ett område som bara används någon dag om året eller något enstaka år kan vara viktigt i ett större sammanhang. En väl fungerande och långsiktigt hållbar renskötsel är beroende av ändamålsenliga kalvningsland, fungerande flyttleder med rastbeten och sammanhängande säsongbetesområden för varje årstid.

126 Renen, renbetet och rennäringen SOU 2001:101
   

Temperatur och nederbörd skiljer sig åt mellan olika delar av renskötselområdet. Den del av nederbörden som faller som snö har stor betydelse för hur tillgängligt betet är. Störst nederbördsmängd faller i fjällkedjan där i genomsnitt mer än 300 mm av nederbörden faller som snö. Lägst är nederbörden i Västerbottens och Jämtlands län. Hur länge snön ligger kvar på våren har också betydelse. I slutet av maj är andelen mark som är snötäckt störst i norr. Efter den 1 juni är det samebyarna i Västerbotten och södra delen av Norrbotten som har mest snö.

Temperaturen har stor betydelse för snöns konsistens och tjocklek. Vid temperaturväxlingar kring 0 grader C kan betet bli svårtillgängligt. Temperaturen påverkar också grönbetessäsongens längd vilket har betydelse för renens tillväxt. Under sommaren föredrar renen svalt väder eftersom förekomsten av insekter då är lägre. Renen klarar temperaturer ner till – 30 grader C innan den behöver öka sin normala förbränning av energi för att upprätthålla sin kroppstemperatur. Det beror på att den har en mycket välisolerad päls och en välutvecklad värmeväxling mellan in och utgående blodkärl i nos och ben.

Renarna i fjällsamebyarna betar i barrskogsområdet på vintern och i högfjällen på sommaren. Vår- och höstbetena finns i de mellanliggande björkskogsbältena och lågfjällen. I de nordligaste delarna av Sverige betar renarna tidvis även på vintern i björkskogen. Renarna i skogs- och koncessionssamebyarna betar året runt i barrskogsområdet och nyttjar vid skilda årstider olika vegetationstyper inom barrskogsområdet. En del fjällsamebyar har vinter- och sommarbetesområden som ansluter till varandra och en del byar måste flytta genom andra samebyars betesmarker för att komma till och från sina vinterbeten. En annan viktig skillnad mellan olika fjällsamebyar är avstånden mellan vinter- och sommarbetesområdena. Avstånden är störst i Västerbottens län med uppemot 40 till 50 mil. Idre sameby har de kortaste avstånden, endast fyra till fem mil.

Generellt har skogssamebyarna kortare avstånd mellan sina sommar- och vinterbetesland men enskilda byar, t.ex. Maskaure, flyttar ungefär 20 mil vilket är längre än många fjällsamebyar i Jämtlands och Norrbottens län.

För de byar som har långa avstånd mellan sommar- och vinterbeteslanden sker flyttningarna ofta i etapper. Is och skare utnyttjas för att underlätta vårflyttningen som ofta sker tämligen snabbt. Höstflyttningarna däremot har blivit mera komplicerade. Sjöregleringarna har t.ex. medfört att isen lägger sig senare och renarna kan därför inte flyttas längs med vattendragen som förr utan transporteras istället ofta med lastbil.

SOU 2001:101 Renen, renbetet och rennäringen 127
   

3.2.1Barmarksbetet

Under barmarksperioden bör betet innehålla vegetationstyper som har stort inslag av löv, gräs, halvgräs och örter i så tidiga utvecklingsstadier som möjligt.

På våren söker sig renen till barmarksfläckar i småkuperade snöfattiga områden där de kan hitta både lav och späda gröna växter. Fjällrenarna söker sig ofta till sydsluttningar. De viktigaste växterna är de som tidigt skjuter gröna skott. För renens del är vårbetet under april och maj en kritisk period. Under den perioden är betet även normala år svårtillgängligt eftersom lavbetet har låsts under hård tjock snö och skare och tillgången till barfläcksbete är begränsad samtidigt som renen behöver ett gott bete för att återhämta sig. Under samma period föds också kalvarna som behöver mycket näring av sina mödrar för en god tillväxt. Försommarbetet under juni är det kvalitetsmässigt bästa betet under året. På försommaren söker sig fjällrenarna till marker med rikligt grönbete där grönskan kommer tidigt. I skogslandet är myrmarkerna viktiga.

Under högsommaren i juli-augusti påverkas renarnas betning negativt av höga temperaturer och insektsangrepp. Renarna vandrar därför upp mot högfjället där det finns snö eller ut på öppna vidder för att undgå värme och insekter. Skogsrenarna i barrskogsområdet söker sig av samma anledning gärna till fuktig och skuggrik äldre granskog. Tillgången till grönbete är liten på högre höjd och i äldre granskog. Mot kvällen när det blir svalare söker sig renarna därför ner till dalgångar och myrar för att beta. Det innebär att tillgången till områden med betesimpediment, där renarna kan tillbringa dagarna, är nödvändiga för att djuren skall kunna utnyttja dalgångarnas och myrarnas bete. På sensommaren söker sig renarna till skogsområdena där det finns växter med späda blad även på hösten t.ex. fårsvingel och kruståtel. Svamp är också mycket attraktivt för renar och ger bl.a. ett viktigt mineral- och proteintillskott. Under högsommaren betar renarna samlat för att under sensommaren sprida sig över ett större område.

3.2.2Vinterbetet

Under senhösten framåt september – oktober försämras grönbetet och renen övergår gradvis till en diet av lavar och bärris. Busklavar, som renen betar på vintern, växer i mer eller mindre sammanhängande områden. Laven är en flerårig växt med låg årlig tillväxt. Marklavarna konkurreras ut av kärlväxter och tillgången till sammanhängande lavbeten är bäst på näringsfattig mark som är utsatt för ljus och uttorkning.

128 Renen, renbetet och rennäringen SOU 2001:101
   

Tillväxten sker i övre delen av lavbålen och är störst när laven har god tillgång till ljus och fukt. Nederbörden bör dock inte vara alltför hög då detta gynnar kärlväxterna på lavens bekostnad. De bästa tillväxtmöjligheterna finns längst i norr och i söder av fjällkedjan där det är regnskugga samt i öppna björk- och tallskogar.

Renen övergår till vinterbete dvs. en relativt ensidig lavdiet när förhållandena blir sådana att det blir för svårt för renen att gräva efter grönbete. Beroende på tillgången på lav kan lavens andel av dieten variera mellan 30 och 80 procent. Eftersom renen är anpassad för att enbart överleva under vintern är det för renen tillgängliga energiinnehållet ett mått på betets kvalitet. Eftersom renen har en god förmåga att tillgodogöra sig energiinnehållet i lav är tillgången till lavbete avgörande för betets kvalitet.

Vid sidan av betets sammansättning måste betet också vara tillgängligt för renen. Snöförhållandena har stor betydelse för renens möjligheter att få tillräckligt med vinterbete. Det kan bildas skare som gör att renen har svårt att komma åt lav. Iskorn kan också frysa fast på laven vilket kan innebära störningar i renens matsmältning. Svåra betesförhållanden uppstår ofta vid omväxlande mild och kall väderlek.

Under vårvintern är det normalt att skare gör betet mera otillgängligt för renarna. Terrängförhållandena och vegetationen påverkar betets tillgänglighet. På senvintern ökar t.ex. tillgängligheten om terrängen är småkuperad och snön inte för djup. Förekomsten av trädlavar ökar också betets kvalitet.

Förutom att vinterbetet temporärt kan vara svårtillgängligt t.ex. på grund av vädret, kan lavbetet vara dåligt på grund av slitage, annan påverkan eller av att det betats intensivt under en längre period.

Ett gott vårbetesland kännetecknas av att det tidigt blir fläckar med bar mark. För renen är det viktigt med en blandad diet av lav, knoppar och gröna växter som ger en gradvis övergång från lavbete till en diet av gräs och örter.

3.2.3Andra markanvändare

Rennäringens stora geografiska utbredning och extensiva markutnyttjande, som baseras på renskötselrätten, leder till att rennäringen påverkar och påverkas av andra näringar, aktiviteter och intressen. Följande sammanfattning bygger på Svensk-Norska Renbeteskommissions betänkande, 2001.

Rennäringen påverkas av andra markanvändare genom att tillgången på renbete förändras, genom att möjligheten för renarna att utnyttja

SOU 2001:101 Renen, renbetet och rennäringen 129
   

renbetet dvs, betets tillgänglighet förändras och genom att det sätt på vilket renskötselarbetet kan bedrivas förändras.

Exploatering av renbetesmarker medför bortfall av betesmark i varierande utsträckning. Tillgången på renbete har under 1900-talet till exempel påverkats av vattenkraftsutbyggnaden som bl.a. medfört att betesmark överdämts, av grustäkter vilka bl.a. medför bortfall av goda lavmarker, och av skjutfält som medfört markslitage. Skogsbruk medför bortfall av mark för kortare eller längre tid genom att lavtäcket blir skadat vid avverkningen och genom att trädlavarna inte utvecklas. En minskning av tillgången på de säsongbeten och vegetationstyper som är begränsande för samebyns reninnehav påverkar samebyn mest. I de flesta samebyar är vinterbetet den begränsande faktorn. Generellt kan konstateras att exploatering av marker, som nyttjas under februari – mars har stor påverkan på rennäringen, eftersom renarna är svaga i slutet av vintern och vajorna snart skall kalva.

Möjligheten att nyttja delar av betesområdet har under 1900-talet t.ex. också påverkats av att renarnas betesro störts. Under barmarkssäsongen är det viktigt att renarna kan beta ostört så de ges möjlighet att beta selektivt och därmed tillgodogöra sig så mycket näring som möjligt. Under vintern är det viktigt att renarna inte orsakas onödiga energiförluster.

Intensiv verksamhet av olika slag t.ex. malm- och grushantering, skogsbruk, snöskotertrafik, aktiviteter vid turistanläggningar som stugbyar och motionsslingor stör renarnas betesro och medför att de betar mindre och förbrukar mer energi. Olika arbetsmoment kan påverkas av att renarna störs eller att betesmarkerna har styckats upp. Renarna kan till exempel bli svårare att skilja, samla och bevaka vilket kan innebära att de håller till på olämpliga betesmarker och blir svårare att skydda mot olyckor eller rovdjur.

Betydande arealer kan skenbart verka vara opåverkade av en exploatering eller pågående verksamhet eftersom markvegetationen är opåverkad. Området kan ändå vara oanvändbart för betesgång eller flyttningar på grund av störande aktiviteter vid exploateringsplatsen.

3.3Renhjordens avkastning

Jämfört med annan husdjursskötsel styr människan i liten grad renens miljö och födotillgång. Förutsättningarna för att bedriva renskötsel skiljer sig därför från annan husdjursskötsel. Renhjordens avkastning från en viss betesareal, dvs. hur många djur som kan slaktas påverkas av hur många renar som finns på betesarealen och av renhjordens köns- och åldersfördelning.

130 Renen, renbetet och rennäringen SOU 2001:101
   

Om antalet djur är högt i förhållande till det tillgängliga betet, eller om betet av andra orsaker är dåligt, försämras djurens kondition. Renhjorden kan hamna i en spiral av sjunkande kondition och produktivitet. Ett dåligt vinterbete leder till att djuren förbrukar sina kroppsreserver under vintern. Förlusterna, särskilt när det gäller yngre djur ökar. Vajorna föder kalvar med lägre födelsevikter och har själv sämre resurser att ta hand om kalvarna. Om sommarbetet också är dåligt har vajorna låg kondition på hösten. Det innebär att brunsten försenas, vilket i sin tur leder till att kalvarna föds något senare. De får därmed en kortare sommar att utvecklas på. Det omvända förhållandet gäller då tillgången på bete är god och antalet renar är lämpligt i förhållande till betet. Djuren har då god kondition vilket leder till hög hjordtillväxt och därmed till att ett högt slaktuttag blir möjligt.

Avkastningen påverkas också av renhjordens köns- och ålderssammansättning. En stor andel hondjur i vinterhjorden innebär att fler djur kan producera kalvar. Handjuren producerar visserligen genom sin tillväxt, men deras bidrag till avkastningen är lägre än vad en vaja med kalv ger när konditionsnivån är sådan att kalvproduktionen är god. Så stor andel av vajorna som möjligt bör dessutom vara mellan tre år och tio år. Dessa förhållanden uppnås genom en hög andel kalvslakt.

Den möjliga slaktens storlek och därmed slaktintäkterna påverkas alltså av en mängd faktorer. Det är viktigt att notera att de flesta faktorerna påverkar avkastningen med en viss fördröjning och att resultaten av en händelse eller en åtgärd ett år kan påverka utfallet flera år senare.

3.4Rennäringens struktur och ekonomi

Verksamheten inom rennäringen bedrivs i ett samspel mellan renägaren, renskötselföretaget och samebyn. Ett företag definieras i Statens jordbruksverks föreskrifter för Företagsregistret för rennäringen (SJVFS 1993:162) som renskötselverksamhet bedriven av en renskötande medlem i sameby med sitt husfolk. Om flera renskötande medlemmar ingår i samma hushåll betraktas dessa som ett företag. Samspelet regleras till viss del i rennäringslagen men har utformats på skilda sätt i olika samebyar. I vissa samebyar sker en stor del av verksamheten i form av arbete och ekonomi kollektivt inom samebyn och i andra samebyar bedrivs verksamheten mera individuellt av renskötselföretagen. Rennäringens struktur ser också olika ut i skilda delar av landet.

Rennäringen är en integrerad del av näringslivet inom de kommuner där den bedrivs. I de inlandskommuner där samebyarnas åretruntmarker är belägna har rennäringen störst betydelse. Av (SCB m.fl.

SOU 2001:101 Renen, renbetet och rennäringen 131
   

Svensk rennäring,1999) framgår att under år 1998 arbetade i skogs- och fjällsamebyarna cirka 450 personer heltid inom rennäringen, cirka 270 personer arbetade mellan halvtid och heltid och cirka 800 personer arbetade mindre än halvtid.

Vid tolkning av siffrorna i detta avsnitt är det viktigt att beakta att uppgifter om rennäringens struktur och ekonomi endast finns tillgängliga för enstaka tidpunkter. Samtidigt har rennäringen under 1900-talet kännetecknats av stora cykliska variationer i renantal och antal slaktade renar. Antalet slaktade renar den senaste 30-årsperioden framgår av diagrammet nedan.

Diagram 3.2 Antalet slaktade renar mellan 1973/74 och 2000/2001

  120 000                                                                                                                                
  100 000                                                                                                                                
antal kontrollslaktade 80 000                                                                                                                                
60 000                                                                                                                                
                                                                                                                                 
  40 000                                                                                                                                
  20 000                                                                                                                                
  0                                                                                                                                
    4 5   /77     8   9   0   /81     2   3 4   /86     /87     8   9 0   /92     3 4 /95     /96     7   8 9
    3/7         77 /7   8/7   9/8       1/8   2/8             7/8   8/8         92 /9           6/9   7/9 1998/9 1999/00
  7         76       7   7     80   8   8         85     86   8   8         91       1993/9 1994     95   9   9  
  19       9   9   19     19     9   9     19         9   9   9     19         9   9     9   9     19    
    1974/7 1975/761   1             1     1           1983/8 1984/851   1     1           1989/9 1990/911   1     1     1          
                                                                      år                                                        

Källa: Statens jordbruksverk

En jämförelse av uppgifter om antal renägare, antal företag och antal renar under mitten av 1960-talet, 1979 och 2000 (SOU 1983:67, SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999) tyder på att de regionala skillnader som beskrivs nedan har varit likartade under den senaste 40-årsperioden. Det förefaller också som om skillnaderna mellan Norrbottens läns fjällsamebyar och övriga områden har ökat under perioden. Strukturuppgifter för rennäringen för år 2000 framgår av tabell 3.1.

132 Renen, renbetet och rennäringen SOU 2001:101
   

Tabell 3.1. Strukturuppgifter fördelade efter län och region år 2000.

  Norrbottens läns   Väster- Jämt- Hela
        bottens lands riket
        läns läns  
  Fjällsame- Skogs- Koncessions- same- same-  
  byar samebyar samebyar byar byar  
Antal renar 82 499 28 033 11 592 54 231 44 809 221 164
Antal kontroll-   16 1241 2674 13192 14996 46 988
slaktade renar            
Antal renägare 2 028 890 1 008 317 282 4 525
Antal företag 585 122 15 108 100 930
Antal samebyar 15 9 8 7 12 51

1. Antalet kontrollslaktade renar avser både fjällsamebyar och skogssamebyar. Källa: (Statens jordbruksverk).

Norrbottens läns fjällsamebyar kännetecknas av ett stort antal renägare med få renar. Det genomsnittliga antalet renar per renägare är 41 renar. Antalet renar per företag är cirka 140 renar. Det finns i genomsnitt cirka 130 renägare per sameby och antalet företag per sameby är omkring 40 företag. Antalet slaktade renar i förhållande till antalet renar i vinterhjorden är lågt jämfört med motsvarande andel i övriga områden.

I Norrbottens läns skogssamebyar är det genomsnittliga antalet renar per renägare lågt, endast 30 renar, medan antalet renar per företag däremot är högre, omkring 230 renar. Denna omständighet avspeglas också i antalet renägare per företag som är högt, sju renägare. Anledningen är att det finns förhållandevis många skötesrenägare med ett litet renantal i skogssamebyarna (SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999). Antalet företag per sameby är också förhållandevis lågt, 14 stycken.

Förutsättningarna för att bedriva renskötsel i Norrbottens läns koncessionssamebyar skiljer sig från övriga områden genom att ägare av jordbruksfastigheter i området får äga högst 30 renar per hushåll. Fastighetsägarnas renar sköts av en samisk koncessionshavare som har fått tillstånd av länsstyrelsen att bedriva renskötsel i området. Koncessionshavaren får själv äga mer än 30 renar. Vanligtvis råder det ett anställningsförhållande mellan koncessionshavaren och fastighetsägarna. En studie av strukturuppgifterna för koncessionsområdet visar som väntat att antalet renar per renägare är lågt, endast 12 renar. Antalet renar per företag dvs. per koncessionshavare är däremot högt, 790 renar. Det fanns år 2000 femton koncessionhavare varav sju i Muonio sameby.

I Västerbottens och Jämtlands län är antalet renar per renägare högre än i övriga områden omkring 165 renar. Antalet renar per företag är också högre cirka 470 djur. Samtidigt var såväl antalet renägare per sameby som antalet företag per sameby lågt i förhållande till antalet i Norrbottens län.

SOU 2001:101 Renen, renbetet och rennäringen 133
   

En jämförelse av slaktens storlek med antalet renar i vinterhjorden kan göras för åren 1993/94 till 1998/99. En sådan jämförelse visar att slakten i kilo per livren i genomsnitt under perioden varit lägst i Norrbottens läns fjällsamebyar och högre i samebyarna i Västerbottens och Jämtlands län. (Se vidare avsnitt 8.1)

Inkomstundersökningar, där renskötselföretagarnas inkomster har studerats, har genomförts vid tre tillfällen för åren 1980, 1993 och 1996 (SOU 1983:67; Riksdagens revisorer 1995/96:8; SCB m.fl. Svensk rennäring, 1999). Undersökningarna visar att inkomstnivån vid de tre tillfällena varit låg inom rennäringen. För år 1996 var inkomsterna från näringsverksamhet inklusive nettot av räntefördelningar, i genomsnitt 24 000 kr per hushåll och företagarna med familj kompletterade i allmänhet inkomsten från näringsverksamhet med inkomster från tjänst.

Vid samtliga tre tillfällen har inkomsten från näringsverksamheten ökat när antalet renar i företaget har ökat. Vid samtliga tillfällen har också inkomsterna från näringsverksamhet, vid en jämförelse där hänsyn tagits till antalet renar per företag, varit lägre i Norrbottens läns fjällsamebyar än i övriga områden.

134 Renen, renbetet och rennäringen SOU 2001:101
   
SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 135
   

4 Mål för en ny rennäringspolitik

En viktig del av vårt uppdrag är att lämna förslag till en rennäringspolitik som ger underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt bärkraftig rennäring. I detta kapitel skall vi presentera vårt förslag i den delen.

Vi kommer att presentera tre mål som gäller kultur, ekonomi och miljö. Därefter presenterar vi bakgrunden till och våra överväganden om varför vi valt dessa mål.

4.1Tre mål för en långsiktig rennäringspolitik

4.1.1Målens inbördes relationer

De tre målen i förslaget avser kulturella, ekonomiska och miljömässiga aspekter. De är ömsesidigt beroende av varandra.

De samiska näringarna är avgörande för att den samiska kulturen skall kunna fortleva och utvecklas. De är också nödvändiga för de samiska näringsidkarnas ekonomiska självständighet och oberoende. Samtidigt har de samiska näringarna, liksom varje sektor i samhället, ett ansvar för att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås.

Det kulturella målet samspelar både med det ekonomiska målet och miljömålet. Den samiska kulturens utveckling och fortbestånd är nära knuten till att det finns ett samiskt näringsliv. Eftersom de samiska näringarna i stor utsträckning bygger på ett nyttjande av förnybara naturresurser är de för sin överlevnad beroende av att miljön inte skadas. Samtidigt är de samiska kulturmiljövärdena viktiga inslag i de miljövärden som bör skyddas.

Det ekonomiska målet och miljömålet kan sägas motsvara skogsvårdslagens produktionsmål respektive miljömål. De är således jämställda. För rennäringspolitiken finns också det kulturella målet. De tre målen är ömsesidigt beroende av varandra och inget kan sägas vara överordnat de andra.

136 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

4.1.2Kulturellt mål

Samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas.

Samerna intar i egenskap av ursprungsfolk en särställning i landet. Deras kultur är en viktig del av den kulturella mångfalden. Renskötseln, liksom andra traditionella samiska näringar som jakt, fiske och slöjd, är viktiga inslag i den samiska kulturen. Samernas möjligheter att bedriva och utveckla dessa näringar bör därför främjas.

Det är samernas egna prioriteringar, inom de ramar man förfogar över, som skall vara avgörande för hur olika stödjande åtgärder skall utformas.

Sverige har gjort internationella åtaganden som kan ses som en ram för ett kulturellt mål. Artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42) syftar till att ge ett skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteters grundläggande rättigheter. I januari år 2000 ratificerade Sverige Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter (SÖ 2000:2) och Europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk (SÖ 2000:3). Det innebär bl.a. att Sverige åtagit sig att främja de förutsättningar som är nödvändiga för att personer som tillhör nationella minoriteter, t.ex. samer, skall kunna bibehålla och utveckla sin kultur och bevara de väsentliga beståndsdelarna av sin identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv (jmf. ramkonventionen art. 5).

Staten förfogar över olika medel för att stödja samerna i deras strävanden. Genom lagstiftning kan staten klarlägga de rättigheter och skyldigheter samerna har till följd av sitt urgamla bruk av marken och reglera förhållandet mellan samernas och andras användning av samma mark. Vidare kan staten genom lagstiftning se till att det finns former för hur förhållandet mellan de samiska näringsutövarna och andra markanvändare skall hanteras samt skapa former för att lösa eventuella konflikter som uppstår i det förhållandet.

Staten förvaltar stora markområden inom renskötselområdet. Således kan staten genom sin egen markförvaltning påverka förutsättningarna för samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar. Andra medel kan vara information, ekonomiska stöd och mera informella modeller för konfliktlösning mellan olika markanvändare.

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 137
   

4.1.3Ekonomiskt mål

Samerna skall så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund.

Samerna skall i så stor utsträckning som möjligt besluta i sina egna angelägenheter. Det gäller även gemensamma ekonomiska angelägenheter. Renskötselrätten tillkommer samerna som folk. Samerna skall i så stor utsträckning som möjligt ha möjlighet att utveckla nyttjandet av denna rättighet som grund för sitt näringsliv.

Medel för att uppnå detta mål kan vara att samiskt näringsliv kan bedrivas på samma villkor som annat näringsliv, t.ex. genom att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort. Ett annat medel skulle kunna vara att överlämna till näringsidkarna att ensamma förfoga över de ersättningar som utgår på grund av intrång i renskötselrätten.

Renskötseln och övriga traditionella samiska näringar är en del av det mångbruk av marken som pågår inom stora delar av Norrland. Samernas möjlighet att utveckla de samiska näringarna måste ske inom ramen för de rättigheter som renskötselrätten innebär.

4.1.4Miljömål

Verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till

–naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga,

–den biologiska mångfalden,

–natur- och kulturmiljövärden och

–värden för friluftslivet.

Varje näring har ett sektorsansvar för att verksamheten bedrivs ekologiskt långsiktigt hållbart. Samerna har flera traditionella näringar. I dag är det endast renskötseln av dessa som har ett miljömål. Jakt och fiske bedrivs även av andra än samer. I viss utsträckning har miljömål formulerats även för dessa verksamheter. Sådana miljömål gäller även för jakt och fiske som bedrivs med stöd av renskötselrätten.

Vår utgångspunkt är att samerna själva bör ha ansvaret för hur deras näringsliv skall se ut. Vi anser därför att ett miljömål bör gälla för alla verksamheter som utövas med stöd av renskötselrätten.

138 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

Ett miljömål för sådan verksamheter bör utformas så att de allmänna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. Samtidigt får inte resursernas betydelse för samiskt näringsliv och kultur motverkas.

4.2Kulturellt mål

4.2.1Samerna – ursprungsfolk och nationell minoritet

Riksdagen har uttalat att samerna är en etnisk minoritet i Sverige, som i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land intar en särskild ställning (prop. 1976/77:80, bet. 1976/77:KrU43, rskr. 1976/77:289).

Enligt 1 kap. 2 § fjärde stycket regeringsformen bör etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas. Bestämmelsen skall uppfattas så att detta är ett mål för den samhälleliga verksamheten. Ordet kultur skall i detta sammanhang ges en vidsträckt tolkning och därmed innefatta bl.a. samernas renskötsel (prop. 1975/76:209 s. 138).

Regeringen har i propositionen Nationella minoriteter i Sverige, prop. 1998/99:143, beskrivit de åtgärder som behövs för att Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Som en utgångspunkt för en minoritetspolitik anför regeringen att det för vårt demokratiska samhälle är av stor betydelse att principerna om icke-diskriminering och inflytande får fullt genomslag när det gäller de nationella minoritetsgrupperna. Det behövs också åtgärder för att värna om de nationella minoriteternas språk och kultur som en del av vårt kulturarv.

Riksdagen tog ställning till regeringens proposition i december 1999 (bet. 1999/2000:KU6, rskr. 1999/2000:69). Riksdagen betonar att det är angeläget att minoriteter inom en stat åtnjuter skydd för sin egenart. Skyddet av nationella minoriteter är en viktig del av skyddet för de mänskliga rättigheterna och därmed för stabilitet, demokrati och fredlig utveckling. Beträffande samernas ställning påpekas att säkra betingelser för den samiska kulturens fortlevnad i hög grad är ett ansvar för det allmänna. Regeringen angav i propositionen att den skall göra en utvärdering av de minoritetspolitiska åtgärderna. Riksdagen räknar med en sådan utvärdering kan ge underlag för att bedöma behovet av ytterligare åtgärder för att stärka samernas ställning allmänt sett, bl.a. i de rättsliga frågor som rör användningen av land och vatten.

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 139
   

4.2.2Synen på ursprungsfolk i ett internationellt perspektiv

Under lång tid har ursprungsfolkens traditionella levnadssätt varit hotade och deras resursbaser har exploaterats. De senaste årtiondena har dock dessa folk fått allt starkare stöd internationellt och de folkrättsliga insatserna på området gått kraftigt framåt.

Flera insatser har skett i FN:s regi. FN har förklarat perioden 1995- 2005 för urbefolkningarnas internationella årtionde.

I flera av FN:s deklarationer och konventioner ges ursprungsfolken ett direkt eller indirekt skydd genom att dessa dokument och uttalanden rör mänskliga rättigheter och ställer krav på lika behandling av människor oavsett etnisk tillhörighet m.m.

De konventioner som Sverige ingått med andra stater är folkrättsligt bindande. Sverige är alltså skyldigt att agera i enlighet med konventionerna. För att konventionerna skall få rättslig betydelse på det nationella planet måste de omsättas till inhemska rättsregler. Befintliga svenska regler måste också anpassas till konventionerna så att de inte står i strid med dessa.

Artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter syftar till att ge ett skydd för etniska, religiösa och språkliga minoriteters grundläggande rättigheter. Artikeln har följande lydelse.

I de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter skall de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin religion eller att använda sitt eget språk.

Artikeln bygger på uppfattningen att kulturlivet, religionen och språket är grundpelare på vilka de åsyftade minoriteternas existens vilar. Att kulturlivet, religionen och språket värnas och ges utvecklingsmöjligheter är således av avgörande betydelse för minoriteternas fortbestånd.

Artikel 27 ger ett starkare skydd för minoritetsgrupper än vad som direkt framgår av ordalydelsen i artikeln (jmf. SOU 1986:36 s. 122 ff). Staten kan i vissa fall vara skyldig att positivt särbehandla minoriteten. Kulturvärnet innefattar vidare även ett skydd mot sådana markexploateringar och andra ingrepp i naturen som riskerar att äventyra minoritetsgruppers traditionella markanvändning.

Det folkrättsliga skyddet enligt artikel 27 får således anses innebära ett erkännande av att samerna som etnisk minoritet har behov av att åtgärder vidtas från samhällets sida så att samekulturen och det samiska

140 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

språket kan fortleva och utvecklas samt att tillgången till mark och vatten åt de samiska näringarna tryggas.

FN:s konvention mot rasdiskriminering från år 1965 (SÖ 1971:40) syftar till att förhindra att människor diskrimineras på grund av ras eller etnisk bakgrund. Även om det huvudsakliga ändamålet med konventionen är att förhindra diskriminering åläggs staterna på vissa punkter en skyldighet till positiv särbehandling. Konventionen behandlar områden som civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.

Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har i det s.k. Köpenhamnsdokumentet från år 1990 en bestämmelse om att de deltagande staterna skall vidta sådana åtgärder att minoriteters etniska, kulturella, språkliga och religiösa identitet kan skyddas.

Agenda 21 är namnet på det handlingsprogram som blev resultatet av FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992. Det innehåller ett särskilt kapitel om stärkt inflytande för ursprungsfolk. Betydelsen av ursprungsfolkens värderingar, traditionella kunskaper och metoder för resurshantering bör erkännas, heter det bl.a. Ur- sprungsfolkens områden bör skyddas från verksamhet som inte är miljöanpassad eller som dessa folk betraktar som socialt eller kulturellt olämpliga.

Konventionen om biologisk mångfald (SÖ 1993:77) syftar till att bevara livets variationsrikedom på jorden. Den är ett försök att komma till rätta med det stora problem som förlust av ekosystem, arter och gener utgör. Konventionen trädde i kraft i december 1993.

Konventionen innehåller en bestämmelse som talar om att man skall respektera och bevara kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för att bevara och på ett hållbart sätt nyttja den biologiska mångfalden (artikel 8 j). Vidare sägs att man skall stödja lokalbefolkningar i genomförandet av åtgärder som syftar till att återställa den biologiska mångfalden i områden där den minskats (artikel 10 d).

En av hörnstenarna i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (lag [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna) är rätten till skydd för egendom. Rätten till skydd för egendom finns även i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och för vissa specifika fall i konventioner som utarbetats av FN:s underorgan. Denna rätt till skydd för egendom gäller naturligtvis även de samiska rättigheterna.

Sett i ett historiskt perspektiv har synen på ursprungsfolken förändrats i olika faser. Långt in på 1900-talet bemöttes ursprungsfolken med en förmyndarattityd och nedvärderades som ”infödingar”. Därefter vidtog ett skede av assimileringssträvanden och åtgärder sattes in till

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 141
   

skydd mot diskriminering. Under senare år har synsättet övergått till ett värdesättande av ursprungsfolkens kulturella särart med självförvaltning och särbehandling som viktiga instrument i politiken.

4.2.3Överväganden

Samerna har i egenskap av ursprungsfolk och nationell minoritet en särställning. Genom sin kultur bidrar de till den kulturella och biologiska mångfalden i landet. Rennäringen, dvs. renskötsel, jakt, och fiske, är en viktig del av den samiska kulturen. Riksdagen har uttalat att det i hög grad är ett ansvar för det allmänna att säkra betingelserna för den samiska kulturen (bet. 1999/2000:KU6 s. 21f).

I avsnitt 4.4.1 redogör vi för de nationella miljökvalitetsmålen

Levande skogar och Storslagen fjällmiljö samt för regeringens förslag till hur dessa bör preciseras (prop. 2000/01:130). Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö innebär bl.a. att fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap bibehålls och att kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas (s. 159). Regeringen konstaterar i propositionen att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäringen jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas samt att rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena (s. 166).

Vi anser att riksdagens uttalande om det allmännas ansvar för att säkra betingelserna för den samiska kulturen bl.a. innebär att staten har ett övergripande ansvar för att rennäringen kan fortleva som en del av det samiska kulturarvet. Ett sådant ansvar följer även av de internationella åtaganden Sverige gjort, bl.a. artikel 27 i FN:s konvention av år 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter. För att kunna uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö är det också viktigt att staten verkar för att rennäringen kan fortleva och utvecklas. Samerna bör i egenskap av ursprungsfolk dessutom tillförsäkras ökat självbestämmande.

Vi återkommer till rennäringens eget ansvar för att uppnå miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö i avsnitt 4.4.

Rennäringens ekonomiska omfattning är i relation till Sveriges totala ekonomi liten. Den utgör dock ett viktigt bidrag till den biologiska och kulturella mångfalden i landet. Den svenska rennäringen bör inte omfatta endast själva skötseln av renar, utan vara en kultur där djur, människor och natur ingår som viktiga delar (bet. 1996/97:JoU12, rskr. 1996/97:168). Innebörden av detta uttalande kan tyckas självklar. I praktiken fokuseras dock diskussioner ofta just på renar. I stället bör

142 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

fokus flyttas till samerna och deras strävan att genom sin verksamhet, i samspel med andra människor, djur och miljö, skapa sin kultur.

Förutom renskötsel bedriver samerna andra traditionella näringar. Dessa är främst jakt, fiske och slöjd. I ett historiskt perspektiv har jakt och fiske utövats delvis oberoende av renskötseln eller andra näringar. I dag kombineras de ofta med renskötsel eller annan verksamhet. Även jakt, fiske och slöjd är en viktig del av den samiska kulturen. Vi anser därför att ett kulturellt mål bör avse också dessa verksamheter.

De traditionella samiska näringarna bedrivs med stöd av renskötselrätten. Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom som grundas på urminnes hävd och tillkommer den samiska befolkningen, se kapitel 2. Samernas rätt att bruka marken för bl.a. renbete, jakt och fiske är en viktig förutsättning för samisk gemenskap och kultur. Statens ansvar för den samiska kulturen medför mot den bakgrunden, enligt vår mening, även ett ansvar för att vidta åtgärder till skydd för renskötselrätten. Vi anser att det viktigaste sättet att åstadkomma ett sådant skydd är att formulera så tydliga regler som möjligt. Det gäller såväl regler om renskötselrättens innehåll som regler om hur renskötselrätten får utövas med hänsyn till andra rättighetshavare i renskötselområdet.

Som vi angett ovan är det viktigt att renskötsel bedrivs i fjällen för att uppnå det miljökvalitetsmål som fastställts för området. För att säkerställa en fortsatt renskötsel är det viktigt att den rätt till bl.a. renbete som ingår i renskötselrätten har ett tillräckligt skydd. Det gäller inte enbart rättigheterna på det område som berörs av miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö utan även på andra marker, eftersom renskötseln under olika tider av året är beroende av olika typer av betesmarker (se kapitel 3). Även mot denna bakgrund är det således, enligt vår uppfattning, viktigt att staten vidtar åtgärder för att säkerställa samernas möjligheter att nyttja renskötselrätten.

I kapitel 6 behandlar vi nyttjandet av renskötselrätten i förhållande till andra rättigheter till samma mark. Vi lämnar där förslag till regler och åtgärder som kan stärka skyddet för renskötselrätten.

Ett annat sätt för staten att säkra förutsättningarna för renskötseln är att bidra till att klargöra vilka marker som är belastade med renskötselrätt. Utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25) föreslog att en gränsdragningskommission skulle tillsättas för att utreda gränserna för renskötselområdet. Den frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Frågan om renskötselrätt gäller på en viss fastighet kan prövas i allmän domstol. Genom reglerna för sådana processer kan således staten påverka möjligheterna att ta till vara renskötselrätten. Det kan gälla

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 143
   

regler om bevisbörda, rättegångskostnader eller speciella domstolar för denna typ av mål. Vi återkommer till dessa frågor i kapitel 5.

Det viktigaste uttrycket för dagens rennäringspolitik är rennäringslagen. Rennäringslagen är inte en renodlad skötsellag. Den innehåller även civilrättsliga regleringar, dvs. bestämmelser som reglerar förhållandet mellan enskilda. Exempel på sådana regler är beskrivningen av de rättigheter som ingår i renskötselrätten och omfattningen av renskötselområdet. Detta förhållande är en avgörande skillnad jämfört med reglerna för andra näringar, t.ex. skogsvårdslagen. Dessa utgår från att näringsidkarna grundar sitt brukande på olika typer av likartade rättigheter, t.ex. äganderätt eller arrende.

Samerna har i egenskap av ursprungsfolk och nationell minoritet rätt att i så stor utsträckning som möjligt själva bestämma över sina angelägenheter. Det medför att deras uppfattning om utvecklingen av den samiska kulturen och näringarna måste vara vägledande för de åtgärder staten vidtar i dessa frågor.

4.3Ekonomiskt mål

Renen och rennäringen har en central plats i den samiska kulturen. Inom rennäringen finns en levande koppling till olika kulturyttringar. Det samiska språket används ofta som ett arbetsspråk inom rennäringen. Den samiska berättartraditionen finns t.ex. fortfarande kvar som ett nödvändigt medel för kunskapsöverföring mellan generationer. Den traditionella musikformen, jojken, lever inom rennäringen. Även slöjden har ofta sin grund och inspiration inom rennäringen.

Vidare har rennäringen regional betydelse. Den bedrivs inom glesbefolkade områden i norra Sverige och skapar sysselsättning. Den ekonomiska effekten är dock inte begränsad till själva rennäringen utan verksamheten har även betydelse för annat näringsliv i området. Rennäringen har t.ex. behov av tjänster från transportföretag och verkstäder. Genom att rennäringen sysselsätter ett visst antal människor i området uppstår också behov av kommunal service, t.ex. daghem, skolor och vårdcentraler, för dem och deras familjer. Vidare kan rennäringen vara en tillgång för turistföretag.

Rennäringen har även betydelse för att den nationella tillgång fjällen utgör skall bestå. Renarnas betning är viktig för att bibehålla landskapets karaktär och den biologiska mångfalden i fjällen (jmf. miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö). Det samiska kulturarvet är en viktig del av kulturmiljövärdena i fjällen. Flyttningar med renar mellan fjäll och kust har genom tiderna varit ett återkommande inslag i de norrländska bygderna. Även i de norrländska skogarna finns det bety-

144 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

dande kulturmiljövärden som har anknytning till samisk kultur. Den samiska kul-turen är också en viktig del av Sveriges kulturarv. En viktig del av den samiska kulturen är rennäringen.

I detta sammanhang bör man diskutera om en ny rennäringspolitik inte bör omfatta mer än enbart rennäring (renskötsel och därmed förknippad jakt och fiske). Vårt förslag till ny organisation innebär att andra samer än de som deltar i renskötseln kan bli medlemmar och därmed i viss utsträckning nyttja renskötselrätten. Vidare föreslår vi att förbudet för samebyn mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall försvinna. Det innebär att samer inom den nya organisationen kan bedriva även verksamhet som inte har sin grund i renskötselrätten. Vi anser att det är en önskvärd utveckling eftersom det breddar den ekonomiska basen för den samiska kulturen. Naturligtvis är det medlemmarna i samebyn som själva skall avgöra i vilken riktning en sådan utveckling skall gå och med vilka medel.

Ett annat viktigt motiv för att vidga synsättet på det samiska näringslivet är att det kan bidra till att kvinnornas roll blir tydligare. Dagens rennäring är mansdominerad. En fokusering på rennäringen innebär att kvinnornas betydelse för de samiska näringarna och den samiska kulturen inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning. Genom att ta bort förbudet mot annan verksamhet än renskötsel skapas möjligheter att inom samebyn starta verksamheter som engagerar kvinnor i större utsträckning än rennäringen. Det bör kunna bidra till att kvinnor, mer än i dag, deltar i förvaltningen av renskötselrätten på samma villkor som män.

Mot denna bakgrund anser vi således att perspektivet på rennäringspolitiken bör vidgas till att avse all verksamhet som bedrivs med stöd av renskötselrätten. Bland dessa intar dock rennäringen en särställning eftersom den är den mest omfattande av de samiska näringarna och utgör grundförutsättningen för den samiska kulturens överlevnad. Som framgått ovan finns det tungt vägande skäl för att staten skall engagera sig för rennäringens fortlevnad.

Rennäringspolitiken var vid tiden för 1971 års rennäringslags tillkomst fokuserad enbart på rennäringen och genomsyrades av ett tidstypiskt rationaliseringstänkande. Det ansågs finnas ett behov av att effektivisera näringen, att förstärka inkomsterna inom den liksom att utjämna inkomsterna mellan olika renägare. För att åstadkomma detta försökte man uppnå en mera rationell företagsstruktur inom samebyn genom att stödja en utveckling mot färre och större företag där renskötaren och hans familj skulle kunna försörja sig på inkomsterna från renskötselföretaget. Vidare främjades olika åtgärder för att mekanisera driften och därmed minska arbetskraftsbehovet. På senare år har detta synsätt kritiserats från utgångspunkten att de samer som arbetar inom

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 145
   

renskötseln blir för få för att vara ett underlag för en levande kulturutveckling och att mekaniseringen ökar risken för konflikter med andra brukare av mark i området samt medför en ökad påfrestning på miljön.

Enligt vår mening finns det flera nackdelar med en statlig rennäringspolitik som bygger på kunskap om rennäringen vid en bestämd tidpunkt. Ett sådant synsätt blir lätt statiskt. Dessutom finns det skillnader mellan rennäringens förutsättningar inom olika delar av renskötselområdet, t.ex. vad gäller betesmarkernas beskaffenhet, samebyarnas storlek och antalet renar per renägare. För att skapa förutsättningar för en effektiv rennäringen i hela renskötselområdet måste näringsutvecklingen vara dynamisk och i huvudsak styras av näringsutövarna själva.

Statens uppgift är att skapa förutsättningar för en ekonomiskt bärkraftig rennäring som effektivt och ansvarsfullt nyttjar sina resurser så att de ger en uthålligt god avkastning. Vidare skall staten sätta upp mål för en ekologiskt hållbar rennäring. Vi återkommer till detta i avsnitt 4.4. Staten måste också skapa regler för hur sambruk av mark mellan samer och andra brukare av marken skall genomföras så att inte konflikter behöver uppstå. Sådana regler kan bidra till att trygga de naturresurser som rennäringen är beroende av.

Vidare bör staten skapa förutsättningar för näringsutövarna att öka sina kunskaper om hur näringen kan effektiviseras samt främja en sådan kunskapsutveckling. Det kan ske genom att främja kompetensutveckling, rådgivning och forskning.

Vi anser att en ny rennäringspolitik bör utgå från att samerna själva skall leda utvecklingsarbetet inom sin näring och ta ansvar för en utveckling och effektivisering av den. Det innebär att staten inte bör sätta upp mål för en önskad företagsstruktur eller mekaniseringsgrad. Vi menar att en avreglering av rennäringens interna organisation ökar varje enskild samebys möjligheter att själva skapa en ekologiskt och ekonomiskt hållbar rennäring utifrån sina regionala och naturgivna förutsättningar. Vidare bör möjligheten för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel bredda den ekonomiska basen och underlätta rennäringens utveckling.

Staten har sedan början av 1970-talet stött rennäringen bl.a. genom ett pristillägg och genom stöd för olika rationaliseringsåtgärder. Det ekonomiska resultatet i rennäringen är lågt i förhållande till de insatser i form av arbete och kapital som görs av renägaren och samebyn. Det finns även i fortsättningen motiv för staten att stödja rennäringen. Genom finansiella stöd kan staten främja att rennäringen utvecklas i en viss riktning. Rennäringen innebär en produktion av livsmedel och stöd lämnas till denna liksom till andra livsmedelsproducenter i regionen. Vi anser att stöden till rennäringen bör utformas på ett sådant sätt att de stöder samernas egna strävanden att utveckla sin näring. Det innebär att

146 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

samerna bör få ökat inflytande över stödens konstruktion. Vi återkommer till detta i avsnitt 8.2.

Sammanfattningsvis skall alltså en ny rennäringspolitik grunda sig på en helhetssyn på de traditionella samiska näringarna, och dess nyttjande av resurserna, där ekonomiska, kulturella och miljömässiga aspekter bedöms likvärdiga.

4.4Miljömål

4.4.1Det miljöpolitiska arbetet i korthet

Hållbar utveckling

Begreppet hållbar utveckling har sitt ursprung i den s.k. Brundtlandkommissionens rapport Vår gemensamma framtid som lades fram år 1987. Där definieras hållbar utveckling som en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. Vid FN:s konferens om miljö och utveckling i Rio de Janeiro år 1992 slogs genom konferensens handlingsprogram Agenda 21 fast att tre dimensioner av samhällsutveckling måste samverka för en hållbar utveckling, nämligen

–den sociala dimensionen,

–den ekonomiska dimensionen samt

–den ekologiska dimensionen.

–

I 1991 års miljöpolitiska beslut (prop. 1990/91:90, bet. 1990/91:JoU30, rskr. 1990/91:373) framgår att det arbete som bedrivs inom ramen för miljöpolitiken syftar till att skydda människors hälsa, bevara den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av naturresurser så att de kan nyttjas långsiktigt samt skydda natur och kulturlandskap.

Regeringen har i skrivelsen Ekologisk hållbarhet (skr. 1997/98:13, bet. 1997/98:JoU11, skr. 1997/98:140) framhållit att Sverige skall vara en pådrivande kraft och ett föregångsland för en ekologiskt hållbar utveckling. I 1997 års regeringsförklaring framhöll regeringen att målet är att till nästa generation kunna lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen är lösta.

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 147
   

Sektorsansvar

Alla samhällssektorer skall genomsyras av en ansvarsfull hushållning med och omsorg om miljö- och naturresurserna. Det slogs fast genom 1988 års miljöpolitiska beslut (prop. 1987/88:85, bet. JoU 1987/88:23, rskr. 1987/88:373). Det innebär bl.a. att varje samhällssektor har ett ansvar för att förhindra att nya miljöskador uppstår och att lösa de problem som redan föreligger. Ett framgångsrikt miljöarbete förutsätter att miljöhänsynen integreras i utvecklingsplaner för olika samhällsområden.

Sektorsansvarets innebörd och principerna för dess tillämpning utvecklades i anslutning till 1991 års miljöpolitiska beslut. I propositionen anfördes att sektorsmyndigheternas miljöansvar kommer att vara av stor betydelse i det fortsatta miljöarbetet och att decentraliseringen av arbetet inom miljömyndigheterna skall fortsätta. Vidare anfördes att de miljömål som formulerades skall överföras till sektorsmål och åtgärdsprogram av sektorsmyndigheterna för olika samhällssektorer.

Ett sektorsansvar för miljön och för vården av naturresurserna innebär ett ansvar för såväl näringsidkare som myndigheter som driver verksamheter att anpassa sig till de fastlagda miljömålen. Till sektorsansvaret hör också att ta hänsyn till kulturvården i de miljöer som berörs av sektorsorganens verksamhet. I sektorsansvaret bör ingå att utarbeta sektorsplaner och åtgärdsprogram med preciserade mål på det mest kostnadseffektiva sättet.

Övergripande miljömål

Regeringen uttalade i anslutning till 1997 års ekonomiska vårproposition och budgetpropositionen för år 1998 att den ekologiska hållbara samhällsutvecklingen i grunden handlar om tre övergripande mål. Dessa mål, som riktar sig även till andra politikområden än miljöpolitiken, är skyddet av miljön, en hållbar försörjning och en effektiv användning av energi och naturresurser (prop. 1996/97:150, bet. 1996/97:FiU20, rskr. 1996/97:284 samt regeringens skrivelse Ekologisk hållbarhet, skr. 1997/98:13, bet. 1997/98:JoU11, rskr. 1997/98:140).

Skyddet av miljön innebär att utsläppen av föroreningar inte skall skada människans hälsa eller överskrida naturens förmåga att ta emot eller bryta ner dem. Naturligt förekommande ämnen skall användas på ett sådant sätt att de naturliga kretsloppen värnas. Naturfrämmande hälso- och miljöskadliga ämnen bör på sikt inte få förekomma i miljön.

148 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

Den biologiska mångfalden skall bevaras och värdefulla kulturmiljöer skyddas.

En hållbar försörjning innebär att ekosystemens långsiktiga produktionsförmåga måste säkras. Så långt som möjligt skall försörjningen baseras på ett långsiktigt hållbart nyttjande av förnybara resurser. Det betyder att användningen inte långsiktigt kan överskrida den takt med vilken naturen skapar nya resurser och att material bör återvinnas i kretslopp. Vi skall vidare hushålla med icke förnybara resurser och kontinuerligt sträva efter förnybara ersättningar.

En effektiv användning innebär att användning av energi och andra naturresurser kan bli mycket effektivare än den är i dag. Flödena av energi och material kan begränsas så att de är förenliga med en hållbar utveckling. Samhällsplanering, teknikutveckling och investeringar skall därför också inriktas på resurssnåla produkter och processer.

Miljöbalken

Miljöbalken trädde i kraft den 1 januari 1999. I den inledande paragrafen, 1 kap. 1 §, står att balkens syfte är att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Vidare framgår att en sådan utveckling bygger på insikten att naturen har ett skyddsvärde och att människans rätt att förändra och bruka naturen är förenad med ett ansvar för att förvalta den väl. Miljöbalken skall tillämpas så att:

människors hälsa och miljön skyddas mot skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller annan påverkan,

värdefulla natur- och kulturmiljöer skyddas och vårdas,

den biologiska mångfalden bevaras,

mark, vatten och fysisk miljö i övrigt används så att en ur ekologisk, social, kulturell och samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god resurshushållning tryggas, och så att

återanvändning och återvinning, liksom annan hushållning med material, råvaror och energi, främjas så att ett kretslopp uppnås.

Nationella miljökvalitetsmål

Regering föreslog år 1998 en helt ny struktur för arbetet med miljömål (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Den föreslagna strukturen kan sammanfattas så att under de övergripande målen för ekologiskt hållbar utveckling och för miljöpolitiken skall det finnas

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 149
   

ett begränsat antal nationella miljökvalitetsmål, som fastställs av riksdagen. Med utgångspunkt i dessa skall de delmål anges som behövs för att precisera miljökvalitetsmålen. Miljökvalitetsmålen beskriver den kvalitet eller det tillstånd för miljön och dess natur- och kulturresurser som är långsiktigt ekologiskt hållbart. De skall vara utgångspunkten för ett system med mål- och resultatstyrning. Det innebär en styrning med hjälp av uppställda mål medan vägarna att nå dit inte bestäms i detalj. Miljökvalitetsmålen bildar således utgångspunkter för fortsatt precisering samt sektorsvis och geografisk anpassning.

Delmålen är utgångspunkter för att precisera mål och strategier inom olika samhällssektorer och på skilda nivåer. Ansvaret för att med utgångspunkt i delmålen precisera sektorsmål ligger på de olika samhällssektorerna.

Regeringen tillsatte en parlamentariskt sammansatt beredning för att göra en samlad översyn av vilka delmål som behövs för att Sveriges nationella miljökvalitetsmål skall kunna nås inom en generation. Miljömålskommittén har i sitt betänkande Framtidens miljö – allas vårt ansvar! (SOU 2000:52) presenterat resultatet av sitt arbete. Regeringen har därefter i propositionen Svenska miljömål – delmål och åtgärdsstrategier (prop. 2000/01:130) lämnat förslag till delmål och åtgärdsstrategier för fjorton av de femton miljökvalitetsmålen. Nedan redogör vi kort för regeringens förslag och bedömningar beträffande miljökvalitetsmålen Storslagen fjällmiljö och Levande skogar.

Storslagen fjällmiljö

Miljökvalitetsmålet Storslagen fjällmiljö lyder:

Fjällen skall ha en hög grad av ursprunglighet vad gäller biologisk mångfald, upplevelsevärden samt natur- och kulturvärden. Verksamheter i fjällen skall bedrivas med hänsyn till dessa värden och så att en hållbar utveckling främjas. Särskilt värdefulla områden skall skyddas mot ingrepp och andra störningar.

Miljökvalitetsmålet innebär bl.a.:

Fjällens karaktär av betespräglat storslaget landskap med vidsträckta sammanhängande områden bibehålls.

Fjällens biologiska mångfald bevaras.

Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte.

Kulturmiljövärden, särskilt det samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas.

150 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande av fjällen liksom bebyggelse och annan exploatering bedrivs med hänsyn till naturens långsiktiga produktionsförmåga, biologiska mångfald, natur- och kulturmiljövärden samt värden för friluftsliv.

Låg bullernivå eftersträvas.

Enligt regeringens bedömning i prop 2000/01:130 innebär miljökvalitetsmålet vidare:

Förslitningen av fjällvegetationen minskar och lavtäckets utbredning ökar i omfång och tjocklek.

Hotade arter och arter som drabbats av stark tillbakagång har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att långsiktigt livskraftiga populationer säkras.

Lokala bestånd av fisk och andra vattenlevande arter i fjällens sjöar och vattendrag bibehålls.

Arealen områden med stora upplevelsevärden eller höga natur- och kulturvärden som är fria från buller och andra störningar ökar.

Regeringen har föreslagit följande delmål:

1.Skador på mark och vegetation orsakade av mänsklig verksamhet skall vara försumbara senast år 2010.

2.Buller från motordrivna fordon och flyg i fjällen skall minska och senast år 2010 uppfylla vissa specificerade krav.

3.Senast år 2010 skall merparten av områden med representativa höga kultur- och naturvärden i fjällområdet ha ett långsiktigt skydd, som vid behov innefattar skötsel och restaurering.

4.Senast år 2005 skall åtgärdsprogram finnas och ha inletts för de hotade arter som har behov av riktade åtgärder.

Regeringen anför i propositionen att påverkan från bl.a. terrängkörning och rennäring ökat i omfattning. Även påverkan från turistnäringen har medfört skador på mark och vegetation. Miljökvaliteten har successivt försämrats sett över en längre period och vissa områden i fjällen uppvisar långt gångna skador. Ett överutnyttjande av betesresursen har förekommit lokalt. Samtidigt är renbetet en förutsättning för att bevara såväl biologisk mångfald som betesresursen. Begränsningar av skador på mark och vegetation förutsätter minskad barmarkskörning, bättre lokal reglering av antalet renar och ökad hänsyn i turistnäringen. (s. 162)

Syftet med delmål 1 är att nya varaktiga skador på mark och vegetation orsakade av terrängkörning och annan mänsklig verksamhet skall vara försumbara senast år 2010 (s. 162). I det sammanhanget påpekar regeringen att resultat från bl.a. utveckling av mindre miljöskadande

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 151
   

terrängfordon och kommande förslag från Rennäringspolitiska kommittén kan medföra att delmål och åtgärder bör bli föremål för ytterligare överväganden. När det gäller barmarkskörning, anger regeringen, att vissa motordrivna terrängfordon som används inom rennäringen, t.ex. terrängmotorcyklar, har större påverkan än andra (s. 163). Rennäringen bör samtidigt kunna bedrivas rationellt och med hjälp av modern teknik inom ramen för den hänsyn som krävs för att uppfylla näringens miljömål i rennäringslagen. Det är dock angeläget att de fordon som ger de största negativa effekterna ersätts med nya, mindre miljöskadande fordon eller andra hjälpmedel. Regeringen anser att de miljöprogram samebyarna bör upprätta enligt Sametingets förslag kan fylla en viktig funktion när det gäller åtgärder för att begränsa skador från såväl renbete som barmarkskörning. Regeringen anser vidare att det behövs en fortsatt utveckling av alternativa metoder i rennäringen för att begränsa skador på mark och vegetation.

Beträffande delmål 2 anger regeringen att bullerstörningar kan begränsas i fjällen genom dels restriktioner för användningen inom vissa områden, dels åtgärder vid själva bullerkällan, dvs. byte av maskiner till tystare sorter (s. 164). Vidare bör flygrutterna och landningsplatserna i fjällen anpassas till skoterregleringsområdena och nationalparkerna. När det gäller sådana restriktioner bör dock generellt undantag medges för s.k. nyttoflyg (s.166).

Delmål 3 syftar enligt regeringen främst till att områden som har höga kulturvärden kan fortleva och utvecklas (s. 167). För att fjällens kulturhistoriska särprägel skall kunna bevaras krävs att traditionella verksamheter fortsatt bedrivs och att nya verksamheter varsamt fogas till den befintliga kulturmiljön. I anslutning till delmål 3 konstaterar regeringen att fjällen är ett natur- och kulturlandskap där människor levt och verkat under lång tid (s. 166). Samspelet mellan människor och fjällens naturresurser har inte bara varit en förutsättning för överlevnad utan även skapat biologiskt och kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Regeringen konstaterar vidare att det är viktigt att fjällbygderna kan fortleva och att rennäring jämte andra traditionella verksamheter kan leva vidare och utvecklas. Rennäringen har också stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena.

Regeringen bedömer att för att kunna uppnå delmål 3 så krävs ett kompletterande kunskapsunderlag om fjällens forn- och kulturlämningar (s. 167). Regeringen förutsätter att ansvariga myndigheter tar fram ett sådant underlag i samverkan med berörda aktörer. Ett sådant underlag är samtidigt viktigt för en kommande översyn av riksintressena för kulturmiljövården enligt 3 kap. miljöbalken.

Regeringen konstaterar i samband med delmål 4 att de arter som i första hand kan komma i fråga för åtgärdsprogram är akut hotade arter

152 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

för vilka kunskapsläget är tillräckligt för att sätta in åtgärder (s. 168). Målet bör vara att värna den biologiska mångfalden och de särskilda arter som är så sällsynta och tillbakaträngda att de inte kan återhämta sig på egen hand även om miljön förbättras.

Regeringen gör bedömningen att länsstyrelserna har det övergripande ansvaret för regionalt mål- och uppföljningsarbete (s. 232). Arbetet bör utföras i en sektorsövergripande process i dialog med kommuner, näringsliv och andra aktörer. Lokalt har kommunerna det samlande ansvaret för att åstadkomma en god livsmiljö (s. 238). Kommunerna har ett övergripande ansvar för lokal anpassning av de nationella målen.

Levande skogar

Ytterligare ett miljökvalitetsmål berör direkt den miljö där samisk kultur och samiska näringar utövas. Miljökvalitetsmålet Levande skogar lyder:

Skogens och skogsmarkens värde för biologisk produktion skall skyddas samtidigt som den biologiska mångfalden bevaras samt kulturmiljövärden och sociala värden värnas. Det innebär:

Skogsmarkens naturgivna produktionsförmåga bevaras.

Skogsekosystemets naturliga funktioner och processer upprätthålls.

Inhemska växt- och djurarter fortlever under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd.

Hotade arter och naturtyper skyddas.

Främmande arter och genetiskt modifierade organismer som kan hota den biologiska mångfalden introduceras inte.

Kulturminnen och kulturmiljöer värnas.

Skogens betydelse för naturupplevelser samt friluftsliv tas till vara.

Regeringen bedömer i propositionen att miljökvalitetsmålet även bör innebära (s. 137):

Naturlig föryngring används på för metoden lämpliga marker.

Skogarnas naturliga hydrologi värnas.

Brändernas påverkan på skogarna bibehålls.

Skötselkrävande skogar med höga natur- och kulturmiljövärden vårdas så att värdena bevaras och förstärks.

Skogar med hög grad av olikåldrighet och stor variation i trädsammansättning värnas.

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 153
   

Hotade arter har möjlighet att sprida sig till nya lokaler inom sina naturliga utbredningsområden så att livskraftiga populationer säkras.

Regeringen föreslår beträffande detta miljökvalitetsmål fyra delmål (s. 137). Syftet med delmålen är att miljökvalitetsmålet skall kunna nås inom en generation. Delmålen avser att skyddsvärd skogsmark skall undantas från skogsproduktion, att mängden död ved, äldre lövrik skog och gammal skog skall bevaras, att fornlämningar inte skadas och att åtgärder vidtas för hotade arter.

Beträffande frågor om mångbruk av skogen konstaterar regeringen att konflikter mellan olika former av markutnyttjande kan utgöra ett hot mot den biologiska mångfalden (s. 141). I norra Sverige utgör renarnas bete i skogslandskapet en av förutsättningarna för rennäringen samtidigt som renar åstadkommer skador i skogsplanteringar. Det moderna skogsbrukets markutnyttjande står i konflikt med renskötselns djurhållning. Motsvarande konflikt råder mellan å ena sidan skogsbrukets intressen och å andra sidan jaktens och viltvårdens intressen avseende älg- och rådjursstammarnas utveckling.

Regeringen redogör i propositionen därefter för arbetet med propositionen om jaktens villkor (prop. 1999/2000:73, bet. 1999/2000:MJU17, rskr. 1999/2000:253) och hänvisar till att frågan om förhållandet mellan skogsbruket och rennäringen ingår som en del av vårt uppdrag. Mot denna bakgrund konstaterar regeringen att det inte finns någon anledning att i samband med miljömålspropositionen särskilt behandla frågor om mångbruk av skogen med avseende på jakt, viltvård eller rennäring.

Sammanhållen rovdjurspolitik

Regeringen har i prop. 2000/01:57 om sammanhållen rovdjurspolitik redovisat en sammanhållen rovdjurspolitik för att säkerställa att de fem rovdjursarterna björn, järv, lo, varg och kungsörn långsiktigt finns kvar i den svenska faunan. Individantalet för arterna björn, lo och kungsörn bedöms åtminstone kortsiktigt livskraftigt. För dessa föreslår därför regeringen miniminivåer som skall betraktas som en vägledning för val av förvaltningsstrategier av rovdjursstammen. Målet för förvaltningen skall vara att arterna ökar i antal utöver respektive miniminivå, till sådana nivåer att de med större säkerhet långsiktigt kan bevaras i den svenska faunan.

För arterna varg och järv bedöms dessa ännu inte ha nått sådant antal att deras överlevnad kan anses säkrad i ett längre perspektiv.

154 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

Regeringen föreslår därför att etappmål skall fastställas för dessa arter. Innan etappmålen är uppnådda bör skyddsjakt tillåtas endast i mycket begränsad omfattning. När etappmålet är nått görs en ny bedömning av stammens utveckling och den framtida förvaltningen av stammen.

I utgångspunkterna för propositionen anger regeringen att det tillkommer särskilda aspekter beträffande rennäringen som hänger samman med näringens grundläggande betydelse för den samiska kulturen (s. 20). Särskild hänsyn måste därför tas till rennäringen vid utformandet av rovdjurspolitiken. Det medför bl.a. att regeringen föreslår att rovdjursstammarnas utveckling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby (s. 31f).

Regeringen anger i propositionen att man avser att reglera rätten till ersättning för skada av vilt, inklusive skador på ren, liksom bidrag för att förebygga skada av vilt i en särskild förordning. När det gäller ersättningen för rovdjursrivna renar anser regeringen att den, liksom i dag, skall baseras på rovdjursförekomst (s. 63f). Det är även i fortsättningen Sametinget som skall ha ansvaret för administrationen och fördelningen av ersättningen. Ersättningen skall betalas till respektive sameby som bör få avgöra hur pengarna skall användas.

När det gäller administrationen av åtgärderna inom rovdjurspolitiken föreslår regeringen att ett rådgivande organ knyts till Naturvårdsverket (s. 82f). Organet skall bestå av representanter för rennäringen, den ideella naturvården, jakten, jordbruket och forskningen. I organet skall övergripande policyfrågor, inventeringsarbetet och rovdjursstammarnas utveckling diskuteras. Även generella beslut om jakt på rovdjur kan diskuteras.

Regeringen föreslår vidare att länsstyrelserna i de län där det finns fasta stammar av de stora rovdjuren skall bilda rovdjursgrupper (s. 83f). Dessa bör bestå av representanter för länsstyrelsen, kommuner, polismyndighet, åklagare, jägarorganisationer, ideella naturvårdsorganisationer, tamdjursägare, samebyar och markägare. Syftet med rovdjursgrupperna är främst att öka utbytet av information. Men gruppen skall också vara rådgivande när det gäller länsstyrelsernas arbete med rovdjursfrågor.

Propositionen har behandlats av riksdagen (bet. 2000/01:MJU9, rskr. 2000/01:174). Riksdagen godtog regeringens förslag när det gäller miniminivåer för lo, björn och kungsörn och etappmål för varg och järv. Miljö- och jordbruksutskottet anförde att rennäringen är den näring som drabbas hårdast av skador på grund av förekomsten av rovdjur, att det är ett grundläggande krav att en ordnad renskötsel kan bedrivas och att skadorna av rovdjur därför inte får bli för omfattande (s. 13). Utskottet anförde vidare att man delar regeringens uppfattning

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 155
   

att rovdjursstammarnas utveckling inom renskötselområdet bör styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby (s. 16). Riksdagen godtog också regeringens bedömning beträffande ersättningssystemets utformning och finansiering samt administrationen av åtgärderna inom rovdjurspolitiken.

4.4.2Dagens miljömål för rennäringen

År 1996 infördes ett miljömål i rennäringslagen, 65 a § första stycket. Enligt den bestämmelsen skall rennäringen bedrivas med bevarande av naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga så att dessa ger en uthålligt god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Bakgrunden var att regeringen ansåg att eftersom rennäringen bör betraktas som jämställd med andra areella näringar borde även rennäringen, liksom skogs- och jordbruket, omfattas av ett uttryckligt miljömål (prop. 1995/96:226 s. 53ff).

Miljömålet innebär att samebyarnas betesuttag, renantal och hjordsammansättning skall vara anpassade till betesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bevarandet av den biologiska mångfalden. Därigenom har miljömålet betydelse inte bara för den biologiska mångfalden utan också för rennäringens framtid. Det bidrar således också till att stärka en verksamhet som är av central betydelse för att långsiktigt säkra den samiska kulturen. Miljömålet innebär samtidigt att kraven på hänsynstagande till miljön vid rennäringens utövande görs tydliga. Hänsynen gäller inte enbart själva renbetet utan även påverkan på naturmiljön av rennäringens anläggningar och driftsformer. (prop. 1995/96:226 s. 54)

Riksdagen framhöll i samband med att målet infördes att det är viktigt att miljömålet uppfylls och att resultatet redovisas för riksdagen. Om en sådan redovisning skall vara meningsfull krävs dock först att metoder utarbetas för att mäta måluppfyllelsen i termer av bl.a. naturbetesmarkernas långsiktiga produktionsförmåga och bibehållen biologisk mångfald (bet. 1996/97:JoU5 s. 28f). I denna del hänvisade riksdagen till beslutet om renbetesinventeringarna.

Riksdagen uppmanade år 1994 regeringen att med hänsyn till angelägenheten av att inventeringarna av särskilt vinterbetesmarkerna fortsätter inom renskötselområdet bör metodfrågan snarast lösas och en plan tas fram för inventeringsarbetet (bet. 1993/94:BoU11, rskr. 1993/94:186). Regeringen uppdrog mot bakgrund av detta åt Statens jordbruksverk att utarbeta en plan för renbetesinventeringar och därvid ange lämpliga metoder för inventeringarna. Statens jordbruksverk fann att det saknades kunskapsunderlag för ett snabbt beslut om lämplig

156 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

inventeringsmetodik. Statens jordbruksverk uppmanades att i samarbete med Statens naturvårdsverk, Sametinget och länsstyrelserna fortsätta utvecklingsarbetet (prop. 1994/95:100 bil. 10, bet. 1994/95:BoU16, rskr. 1994/95:272). Mot bakgrund av kravet på att metoden skall kunna användas även av naturvården för miljöövervakning ansåg regeringen i budgetpropositionen för år 1998 att det var omöjligt att bedöma när en ny inventeringsmetod kunde börja tillämpas (prop 1997/98:1 utgiftsområde 23 s. 42).

4.4.3Överväganden

I dag är det i det närmaste självklart att ett miljömål är en viktig komponent i en näringspolitik. Den nya strukturen för arbetet med miljömål som beslutades av riksdagen år 1999 (bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183) bygger på att riksdagen fastställer nationella miljökvalitetsmål som skall vara utgångspunkt för ett system med mål- och resultatstyrning. Dessa miljökvalitetsmål bildar således utgångspunkter för fortsatt precisering samt sektorsvis och geografisk anpassning. Detta betonar ytterligare vikten av miljömål som är anpassade till olika samhällssektorer, t.ex. rennäringen. Enligt vår mening bör ett sådant miljömål ha en framskjuten placering i lagstiftningen.

Från samiskt håll betraktas renskötsel, jakt och fiske som delar av samma näring, rennäringen. Det har även funnits, och finns i mindre utsträckning fortfarande, samer som bedriver yrkesfiske utan att bedriva renskötsel. Sådan verksamhet bedrivs i dag med stöd av upplåtelser från länsstyrelsen enligt 32 § rennäringslagen. Med vårt förslag till intern organisation skulle den i fortsättningen kunna bedrivas med stöd av renskötselrätten. För viltvård och fiske finns det miljömål som gäller oavsett på vilken grund jakt och fiske bedrivs. Dessa mål gäller även för den jakt och det fiske som bedrivs med stöd av renskötselrätten.

En annan fråga som vi måste ta ställning till för att kunna formulera ett miljömål är om vi, som i rennäringslagen, skall utgå från näringen eller, som i skogsvårdslagen, skall utgå från den naturresurs som brukas. Från samiskt håll har framhållits att det tydligare än i rennäringslagen borde framgå att rennäringen innebär brukande av naturresurser och att tillgång till dessa naturresurser således är av avgörande betydelse för näringen. Ett skäl att ändra utgångspunkten skulle vara att det då, tydligare än i dag, framgår att även rennäringen bygger på nyttjande av naturresurser. För att undvika oklarhet anser vi dock att miljömålet även i fortsättningen skall utgå från de verksamheter som bedrivs.

Vi delar regeringens bedömning i prop. 2000/01:130 att rennäringen har stor betydelse för upprätthållandet av natur- och kulturmiljövärdena

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 157
   

i fjällen. Samtidigt kan man inte bortse från att renskötsel även kan påverka miljön negativt. Ett miljömål för rennäringen bör formuleras mot den bakgrunden.

Renskötsel kan påverka miljön negativt på olika sätt. Om det finns flera renar i ett område än vad naturbetet kan föda kan det medföra att mängden naturbete minskar. Denna risk gäller särskilt på lavmarker, eftersom lav har låg tillväxttakt. Markskador kan uppstå på grund av renars tramp. Det kan t.ex. ske om renarna på grund av hinder, naturliga eller tillverkade, hindras i sin naturliga strövning. Även användning av hästar eller barmarkskörning med t.ex. terrängmotorcykel kan orsaka markskador. Användandet av terrängfordon i renskötsel kan också leda till arbetsskador. Motorfordon, flygplan och helikoptrar som används i renskötseln påverkar också miljön genom buller och avgaser.

När det gäller renantalet diskuterar vi det närmare i avsnitt 7.3. Kortfattat kan man säga att en förutsättning för rennäringen är att betestrycket långsiktigt anpassas till betestillgången. Överbetning innebär inte bara risker för miljön utan medför också att renarnas kondition försämras och därmed avkastningen för renägarna. Renskötsel bedrivs av enskilda på gemensamma betesmarker. Det kan således finnas en risk att en enskild ökar sitt renantal kraftigt för att få så stor del av det gemensamma betets avkastning som möjligt. För att motverka detta finns det behov av en tydlig struktur för förvaltningen av den gemensamma nyttigheten. Vårt förslag när det gäller förvaltningen av renskötselrätten har till syfte att uppnå detta, se kapitel 5. De olika mekanismerna för tillsyn av förvaltningen av betesresursen som vi diskuterar i avsnitt 7.3 kan ses som en möjlighet för myndigheterna att kontrollera att denna struktur fungerar.

Sametinget har föreslagit att samebyarna skall upprätta miljöprogram. Vi anser att det är viktigt att det genomförs. Det är viktigt att miljöarbetet är förankrat hos de som berörs av verksamheten. Genom miljöprogram kan samebyarna anpassa miljöarbetet till sina specifika förhållanden och särskilda förutsättningar.

Enligt vår uppfattning kommer miljöplanerna att se olika ut i olika samebyar. Det är naturligt, eftersom renskötseln bedrivs inom ett stort område med skiftande förutsättningar. För att få ett verkligt engagemang för miljöfrågor inom näringen är det inte önskvärt att miljöplanerna utformas efter en av myndigheterna given mall. Det är dock viktigt att Sametinget och andra myndigheter tar på sig en stödjande och rådgivande roll när det gäller miljöarbetet. Även näringens egna organisationer har en viktig roll att spela i detta sammanhang.

En miljöplan kan innehålla strategier för hur skador på mark och vegetation skall undvikas. Det kan gälla åtgärder för att anpassa renantalet till betestillgången, riktlinjer för hur anläggningar skall utfor-

158 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   

mas och lokaliseras samt hur barmarkskörning i samband med renskötselarbetet kan minska. Vidare kan en miljöplan innehålla program för utbyte av terrängfordon till mindre miljöstörande typer samt för att utveckla alternativa metoder i renskötselarbetet. En miljöplan bör också kunna innehålla planerade åtgärder för områden som redan skadats genom överbetning, renars tramp eller barmarkskörning.

Vi har fått uppfattningen att många samebyar redan i dag aktivt är engagerade i arbetet med att se över hur verksamheten kan anpassas bättre till miljön och därigenom bli ekologiskt långsiktigt hållbar. Exempel på åtgärder som vidtagits eller planeras är att prova om hästar kan användas i renskötseln i stället för motorfordon, att byta ut skotrar mot sådana som är mindre miljöstörande och bättre för förarens hälsa, att använda mindre miljöstörande helikoptrar och att ta bort stängsel som inte behövs eller är olämpligt placerade.

I avsnitt 7.3 föreslår vi att samebyarna skall redovisa tillståndet för sina betesmarker till Sametinget. Redovisningarna skall sedan utgöra ett instrument för myndighetens tillsyn över samebyarnas förvaltning av betesresursen. De miljöplaner vi beskrivit ovan kommer att vara ett naturligt underlag för samebyarnas redovisning till tillsynsmyndigheten.

I det moderna miljöarbetet är det numera en vedertagen uppfattning att det grundläggande ansvaret för en sektors naturresurser skall ligga hos de enskilda brukarna av resursen. Det innebär att de har ett ansvar för att bekosta de åtgärder som kan behövas av miljöhänsyn och som bör ingå som ett normalt led i verksamheten. Kostnadsansvaret gäller alla åtgärder som inte innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

För rennäringens del innebär det att det slutliga ansvaret för renskötselrättens naturresurser skall ligga på den organisation som förvaltar renskötselrätten, dvs. samebyn, och enskilda näringsidkare. Exempel på naturvårdsåtgärder som bör anses ingå som ett led i den normala verksamheten är att vid placering av anläggningar ta olika naturhänsyn samt att flytta anläggningar som kan anses mindre lämpligt placerade ur naturvårdssynpunkt. Ett annat exempel är att användningen av motorfordon i renskötselarbetet i större utsträckning anpassas till naturvårdens behov.

Som vi angett ovan finns det behov av utvecklingsarbete när det gäller alternativa metoder i renskötseln och miljöplaner. Finansieringen av sådana projekt bör delvis kunna ske bl.a. med medel som avsatts för rennäringen, t.ex. anslaget främjande av rennäringen och bygdemedel, EU-medel (t.ex. mål 1) och medel som avsatts för miljöändamål.

Vi anser att ett miljömål för rennäringen bör utformas så att de ovan beskrivna målsättningarna för miljöpolitiken uppnås. I avsnitt 4.1.1 har

SOU 2001:101 Mål för en ny rennäringspolitik 159
   

vi redogjort för hur våra förslag till mål för en långsiktig rennäringspolitik, kulturellt mål, ekonomiskt mål och miljömål, inbördes hänger samman. Där framgår att ett långsiktigt ekologiskt nyttjande av betesmarkerna är en förutsättning för att renskötsel skall kunna bedrivas och således för att de ekonomiska och kulturella målen skall uppnås. Samtidigt bidrar renskötseln till att bevara höga natur- och kulturvärden i norra Sverige. Av de tre målen kan således inget sägas vara överordnat det andra. Det medför i det här sammanhanget att ett miljömål inte bör formuleras så att det motverkar de övriga målen.

För ett sådant mål kan ett antal principer anges. De verksamheter som bedrivs med stöd av renskötselrätten skall utövas med hänsyn till

naturresursernas långsiktiga produktionsförmåga,

den biologiska mångfalden,

natur- och kulturmiljövärden och

värden för friluftslivet.

160 Mål för en ny rennäringspolitik SOU 2001:101
   
SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 161
   

5 Förvaltningen av renskötselrätten

5.1Särskild lag om renskötselrätt

Rennäringslagen innehåller både civilrättsliga regler och regler om hur rennäring får bedrivas. Exempel på civilrättsliga regler i rennäringslagen är beskrivningen av de befogenheter som ingår i renskötselrätten och omfattningen av renskötselområdet. Dessa regler kan sägas motsvara de som för andra särskilda rättigheter till fastighet finns i jordabalken eller i det avtal som rättigheten grundar sig på. Exempel på regler i rennäringslagen som gäller hur näringen får bedrivas är bestämmelserna om högsta renantal och hänsyn till natur- och kulturmiljövården. Motsvarigheten till dessa regler för skogsbruket finns i skogsvårdslagen och för jordbruket i miljöbalken.

Under vårt arbete har vi uppfattat att det förhållandet att renskötselrätten och rennäringen regleras i samma lag kan leda till oklarheter beträffande renskötselrättens karaktär. Det finns en risk att renskötselrätten endast uppfattas som en näringsrätt och inte som en särskild rätt till fastighet. Det kan leda till att renskötselrättens ställning i förhållande till äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom missuppfattas.

Ett sätt att göra det tydligt att renskötselrätten är en särskild rätt till fastighet skulle kunna vara att införa de civilrättsliga reglerna i jordabalken. Renskötselrätten skiljer sig dock i viktiga avseenden från andra särskilda rättigheter till fast egendom. Några sådana viktiga skillnader är att den grundas på urminnes hävd i stället för på avtal eller beslut. En annan skillnad i förhållande till nyttjanderätter är att renskötselrätten saknar tidsbegränsning. Sammanfattningsvis anser vi därför att det skulle vara svårt att ordna in renskötselrätten i jordabalkens systematik.

Vi har därför i stället valt att föreslå att renskötselrätten skall regleras i en särskild lag. I denna lag bör finnas de regler som beskriver hur renskötselrätten konkret kan utövas, det område där renskötselrätt gäller, vem som skall förvalta renskötselrätten och vad som gäller för förhållandet mellan renskötselrätten, äganderätten och andra särskilda rättigheter till fast egendom.

162 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Syftet med att dela upp bestämmelserna i två lagar är naturligtvis inte att på något sätt förändra renskötselrättens innehåll och omfattning. Vi vill med uppdelningen åstadkomma ett nödvändigt förtydligande av att rennäringen grundar sin markanvändning på en särskild rätt till fastighet.

Vi är medvetna om att det i vissa fall kan vara svårt att dra en tydlig skiljelinje mellan civilrättsliga och offentligrättsliga regler. Det är inte unikt för regler som rör rennäring och renskötselrätt, utan gäller även beträffande vissa regler i t.ex. skogsvårdslagen och miljöbalken. Vi anser dock att de eventuella nackdelar det kan medföra mer än väl uppvägs av den fördel det innebär att förtydliga renskötselrättens karaktär av civil rättighet samt att ge spridning till detta synsätt.

I detta kapitel presenterar vi våra överväganden och förslag beträffande renskötselområdet och förvaltningen av renskötselrätten. Vi behandlar förhållandet mellan renskötselrätten och andra markrättigheter i kapitel 6.

När det gäller hur renskötselrätten rent konkret kan utövas är detta, enligt domen i skattefjällsmålet (NJA 1981:1 s. 246 f), uttömmande reglerat i den nuvarande rennäringslagen. Det innefattar även rätt till grustäkt för husbehov och viss rätt till annat bete än renbete, även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten, se kapitel 2. Mot denna bakgrund saknas det anledning för oss att självständigt behandla dessa bestämmelser. Vi kommer dock att föreslå vissa förändringar av bestämmelserna som en följd av våra förslag när det gäller förvaltningen av renskötselrätten. Dessa förslag diskuteras i anslutning till respektive avsnitt.

5.2Renskötselområdet

Vi föreslår att det skall finnas regler om att byområden skall vara lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång, behov av nödvändiga årstidsbeten och övriga omständigheter. Vi föreslår vidare att Sametinget skall fatta beslut om indelning i byområde. Vårt förslag till nya regler om indelning i byområde innebär inte att äldre beslut om indelning automatiskt upphör att gälla. Innan Sametinget fattar beslut skall som huvudregel sammanträde hållas med de berörda samebyarna. Det är dock inte nödvändigt att hålla sammanträde om samebyarna är överens och indelningen är lämplig. Berörda fastighetsägare bör få en möjlighet att yttra sig över den planerade indelningen.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 163
   

Det finns flera olika faktorer som påverkar renars betning, t.ex. vilka typer av betesväxter som finns, topografiska förhållanden och klimat. Dessa biologiska samband är viktiga att känna till när man diskuterar hur renskötselområdet bör delas in i lämpliga geografiska enheter. Eftersom det är fråga om komplexa samband som bör beskrivas förhållandevis utförligt har vi valt att beskriva dessa i kapitel 3.

5.2.1Rennäringslagens regler

Året-runt-marker och vinterbetesmarker

Renskötselområdet består dels av året-runt-marker, dels av vinterbetesmarker. På vinterbetesmarkerna får renskötsel bedrivas under perioden 1 oktober – 30 april. Länsstyrelsen kan förlänga vinterbetestiden om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl.

Året-runt-markerna utgörs för det första av Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovanför odlingsgränsen. Vidare är de jämtländska renbetesfjällen och de områden inom Jämtlands och Dalarnas län som vid utgången av juni 1992 tillhörde staten och som var särskilt upplåtna till renbete året-runt-marker. Med de senare områdena avses områden som sedan slutet av 1800-talet av dåvarande Domänstyrelsen upplåtits för renbete. I samband med att Domänverket upphörde och en del av marken överfördes till ett aktiebolag ändrades rennäringslagen så att rätten att använda dessa områden för renbete numera grundas direkt på lagen och inte på upplåtelse (prop. 1991/92:134 s. 37f).

Året-runt-marker är vidare de områden i Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker som tillhör staten, tillhörde staten vid utgången av juni 1992 eller utgör renbetesland och där skogsrenskötsel av ålder bedrivits under våren, sommaren eller hösten. De marker som tillhör staten och de som tillhörde staten vid utgången av juni 1992 kallas med ett gemensamt ord för kronomark. Renbetesland är mark som vid avvittringen förklarats utgöra renbetesland eller av ålder använts som sådant land.

I Norrbottens län får renskötsel bedrivas året runt inom ytterligare ett område. Den som är same kan få tillstånd (koncession) att bedriva renskötsel nedanför lappmarksgränsen inom område där renskötsel av ålder förekommer under hela året. I praktiken rör det sig om området längs Torne och Kalix älvdalar. Koncessionsrenskötseln behandlar vi i avsnitt 7.4.

Vilken typ av mark ett visst betesområde tillhör får betydelse bl.a. för hur vissa av de rättigheter som ingår i renskötselrätten får utövas.

164 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

En annan viktig konsekvens är att inom året-runt-markerna får markägare eller nyttjanderättshavare vid användningen av marken inte vidta åtgärder som medför avsevärd olägenhet för renskötseln.

Byområde och betesområde

Året-runt-markerna skall fördelas mellan samebyarna i särskilda byområden. Ett sådant byområde kan även omfatta vinterbetesmark. En del av ett byområde kan vara gemensamt för flera samebyar om det föreligger särskilda skäl. Det ansågs vid rennäringslagens tillkomst inte praktiskt genomförbart att dela in all vinterbetesmark i byområden bl.a. eftersom en stor del av markerna inte nyttjas regelbundet utan endast under år med speciella väderleks- och betesförhållanden. Det kan därför vara svårt att avgöra bl.a. vilken av två eller flera byar som har störst behov av vissa betestrakter (prop. 1971:51 s. 159). Ett skäl för att dela in vinterbetesmarker i byområden kan vara att konkurrens råder mellan flera samebyar om att använda ett visst vinterbetesområde och att det finns risk för att området överutnyttjas. I förarbetena till rennäringslagen angavs dock att det vore önskvärt om vinterbetesområden i större utsträckning än för närvarande reserverades för bestämda byar.

Länsstyrelsen fattar beslut om indelning i byområden. Beslutet får överklagas till länsrätten. Indelningen skall göras så, att områdena blir lämpade för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter. Samebyarna skall höras innan indelning sker och frågorna bör om möjligt lösas i samförstånd (prop 1971:51 s. 160).

Genom rennäringslagen infördes begreppet betesområde. Med detta menas samebyns byområde och övriga områden som samebyn begagnar för renskötsel. Begreppet har betydelse för utövandet av de rättigheter som innefattas i renskötselrätten. Innebörden av begreppet har prövats av regeringsrätten vid två tillfällen år 1988 i samband med beslut om rovdjursersättning.

En koncessionssameby har enligt rennäringslagen inte något byområde. Reglerna i 6 § rennäringslagen om att vissa marker skall fördelas mellan samebyarna i byområden hänvisar endast till 3 § rennäringslagen. Den bestämmelsen innehåller inte något om marker där koncessionsrenskötsel kan bedrivas. Dessa bestämmelser finns i stället i 5 och 85 §§ rennäringslagen. Den avgörande geografiska enheten för koncessionsrenskötseln är i rennäringslagen det område som anges i beslutet om koncession. Av 86 § rennäringslagen framgår att det för renskötseln inom koncessionsområde skall finnas sameby. Den sameby som åsyftas är en juridisk person bildad enligt rennäringslagen, inte ett geografiskt område, jmf. prop. 1971:51 s. 197.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 165
   

5.2.2Våra överväganden

Byområde och betesområde

Enligt rennäringslagen skall alla året-runt-marker delas in i byområden. Byområdet kan även omfatta vinterbetesmarker. En sameby kan också nyttja betesmarker som inte ingår i byområdet. Det gäller t.ex. om vinterbetesmarkerna inte ingår i byområdet. I rennäringslagen kallas dessa områden tillsammans med byområdet för samebyns betesområde.

Indelningen i byområden skall göras så att området blir lämpat för sitt ändamål med hänsyn till betestillgång och övriga omständigheter. I propositionen om rennäringslagen ges inte några exempel på vad som utgör övriga omständigheter. I betänkandet Rennäringen i Sverige (SOU 1968:16) anges att renskötarnas bostadsort såväl som vägar, stängsel eller andra hinder för renarnas strövning bör uppmärksammas vid frågans bedömning (s. 214).

Även när det gäller indelningen av mark i fastigheter finns det föreskrifter om hur en fastighet skall vara beskaffad. Generellt innebär dessa regler att fastigheten skall vara varaktigt lämpad för sitt ändamål. Beträffande jordbruksfastigheter och mark avsedd för skogsbruk finns det även ett krav på att fastigheten skall kunna nyttjas på ett ekonomiskt godtagbart sätt.

Vårt förslag innebär att begreppen byområde och betesområde finns kvar och har samma betydelse som enligt rennäringslagen. Vi anser också att vårt förslag till lag, precis som rennäringslagen, skall innehålla bestämmelser om att byområdet skall vara lämpat för sitt ändamål. Det är ett sätt att främja en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring. I kapitel 3 finns en mera utförlig beskrivning av hur olika faktorer påverkar renars betning.

Fördelningen av olika årstidsbeten är viktig för att ett område skall vara lämpat för renskötsel. Andra omständigheter som spelar in är att i så stor utsträckning som möjligt ta hänsyn till naturliga gränser i landskapet. På det sättet minskar behovet av att sätta upp stängsel. Förutom att det innebär en extra kostnad för samebyn att sätta upp stängsel kan det också medföra påverkan på miljön. Risken för överbetning och trampskador kan öka vid ett stängsel.

För vissa områden kan det för närvarande inte vara möjligt att dela in även vinterbetesområden i byområden. Vi återkommer till det nedan. I dessa fall innebär det således att ett byområde inte kan innehålla alla nödvändiga årstidsbeten. Kravet på att byområdet skall vara lämpat för sitt ändamål bl.a. med hänsyn till behovet av nödvändiga årstidsbeten bör tolkas mot den bakgrunden. Vi anser dock att det är viktigt att i

166 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

lagtexten betona att renskötseln är beroende av flera olika typer av betesområden, som inte kan ersätta varandra.

Det ansågs i förarbetena till rennäringslagen önskvärt att gränserna för vinterbetesmarkerna bestämdes i större utsträckning än vad som dittills hade skett. När det gäller gränsbestämning av vinterbetesmarker finns det stora skillnader mellan länen. I Jämtlands län finns det endast ett beslut om en gräns som avser vinterbeten. En orsak till detta är att det råder tvist inom vissa områden mellan markägare och samebyar om vinterbetets omfattning. I den situationen har det inte ansetts lämpligt att dela upp dessa marker mellan byarna med myndighetsbeslut. Det pågår dock diskussioner mellan samebyar i Härjedalen om hur man skall undvika att vinterbetesmarker nyttjas av flera samebyar.

I Norrbottens län har länsstyrelsen satt upp ett verksamhetsmål som innebär att vinterbetesgränser skall fastställas för samtliga samebyar. Detta verksamhetsmål har i stor utsträckning uppnåtts. I Västerbottens län har länsstyrelsen fattat ett beslut om vinterbetesgränser för en del av länet. Beslutet var tidsbegränsat till mitten av år 2001. Syftet var att en arbetsgrupp till dess skulle ha kommit fram till mera permanenta gränser mellan byarna som därefter kunde fastställas av länsstyrelsen. Andra skäl för att tidsbegränsa beslutet var att det saknades beskrivningar av vegetationen för Västerbottens län samt att länsstyrelsen vill ha möjlighet att studera utfallet av gränsdragningen. Gränsdragningarna kan komma att påverkas av resultatet av svensk – norska renbeteskommissionens arbete.

Fördelen med att dela in även vinterbetesområdet i byområden är att det blir tydligt vem som har ansvar för förvaltningen av renskötselrätten inom det området. Underlaget för samebyns planering av nyttjandet av vinterbetesmarkerna blir bättre när man kan vara säker på under vilka omständigheter ett visst område kan nyttjas. Även för utomstående, t.ex. markägare eller kommunen, är det en fördel att veta vem som använder ett visst område. Att dela in även vinterbetesområdet i byområden främjar enligt vår uppfattning en ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring. Vi anser således att målsättningen även i fortsättningen bör vara att dela in vinterbetesområdet i byområden.

Förfarandet vid indelning i byområden

Enligt rennäringslagen är det länsstyrelsen som beslutar om indelning i byområden. För flera samebyar har dock länsstyrelsen inte fattat något beslut angående indelningen av året-runt-markerna enligt rennäringslagen. I stället gäller de gränser som under 1940-talet fastställdes för

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 167
   

lappbyarna i deras byordningar. I viss utsträckning har dessa dock ändrats genom beslut enligt rennäringslagen.

Om ett byområde skall omfatta mark inom mer än ett av Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län, skall indelningen göras av länsstyrelsen i det län där huvuddelen av byområdet ligger (102 § andra stycket rennäringslagen). Att denna bestämmelse inte är helt enkel att tillämpa har visat sig i ett ärende där länsstyrelsen i Norrbottens län har gränsbestämt vinterbetesmarker inom redan gränsbestämda områden i Västerbottens län. Detta beslut har upphävts av länsrätten i Västerbottens län. Kammarrätten i Sundsvall har numera undanröjt länsrättens dom och återförvisat ärendet dit för ny handläggning.

Genom våra diskussioner med samebyarna har vi uppfattat att frågan om indelning i byområden kan vara känslig. Vi har dock fått intrycket att samebyarna i stor utsträckning anser att de själva bör ta ett större ansvar för indelningen. Under diskussionerna kom det också fram exempel på projekt för att komma fram till överenskommelser mellan samebyarna om användningen av vinterbetesmarker.

Regeringsrätten har i ett ärende om rättsprövning tagit ställning till regeringens prövning av ett gränsärende (Regeringsrättens dom den 23 maj 2000 i mål nr 5877-1998). Samebyn gjorde i ärendet om rättsprövning gällande att den hade sedvanerätt till det område som gått förlorat genom beslutet och att den genom beslutet blivit föremål för tvångsingripande utan ersättning, vilket strider mot regeringsformen. Vidare gjorde samebyn gällande att beslutet innebar att deras och en annan samebys områden inte blev lämpade för sitt ändamål och att beslutet därför innebar skada för rennäringen som helhet.

Regeringsrätten konstaterade att den lämplighetsprövning som regeringen gjort inte överskred det handlingsutrymme 7 § rennäringslagen ger. Vidare bedömde Regeringsrätten att regeringens tillämpning inte stred mot bestämmelserna i 2 kap. 18 § regeringsformen. Av domskälen framgår ingen ytterligare motivering för det ställningstagandet. En rimlig tolkning kan vara att det framgår att länsstyrelsens beslut innebar att samebyn tilldelades ett annat område i stället för det man förlorade och att detta har ansetts utgöra tillräcklig kompensation.

En viktig utgångspunkt för vårt arbete är att samer i så stor utsträckning som möjligt skall besluta i egna angelägenheter. Indelningen i byområden är enligt vår uppfattning en sådan angelägenhet. Ovan har vi redogjort för olika faktorer som påverkar om ett område kan anses lämpat för renskötsel. Vi har också föreslagit att det i lagen bör framgå att ett byområde skall vara lämpat för sitt ändamål. Vidare bör berörda markägare anses ha ett intresse av att få kännedom om och möjlighet att avge synpunkter på förändringar av gränser. Detta intresse tillgodoses inte i rennäringslagen.

168 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

För att regler om lämplig gränsdragning och berördas möjlighet att yttra sig skall vara effektiva krävs det någon form av myndighetskontroll. När det gäller gränser mellan fastigheter har lämplighetsavvägningen lösts på så sätt att gränserna fastställs vid sammanträde inför lantmäterimyndigheten. Enligt rennäringslagen är det respektive länsstyrelse som har denna uppgift. Vidare gäller vid fastighetsbildning att lantmäterimyndigheten skall utreda vilka som är berörda sakägare samt bereda dem tillfälle att yttra sig.

Eftersom indelningen i byområden är en i första hand samisk angelägenhet anser vi att den lämpliga myndigheten är Sametinget. Genom att låta Sametinget fatta beslut om indelning i byområden undviker man även de problem som visat sig kunna uppstå när det gäller att fastställa gränser för byområden som sträcker sig över två län. Vidare kan man tänka sig att en myndighet med hela renskötselområdet som verksamhetsområde lättare kan bortse från läns- och kommungränser om dessa inte sammanfaller med lämpliga naturliga gränser.

För att det tydligare skall framgå att indelningen i byområden i första hand är samebyarnas ansvar, föreslår vi att Sametinget som huvudregel skall hålla sammanträde med berörda samebyar innan beslutet fattas. På så sätt måste de berörda samebyarna aktivt medverka i processen. Det bör underlätta frivilliga uppgörelser. Är samebyarna överens redan när förfarandet inleds är det dock inte nödvändigt med sammanträde. Då kan Sametinget direkt fastställa den indelning samebyarna kommit överens om under förutsättning att den inte strider mot lämplighetsreglerna.

Sammanträdet skall ledas av en person som Sametinget utser. Sametinget bör vara skyldigt att utreda vilka markägare som berörs av åtgärden samt ge dem tillfälle att yttra sig.

Frågan om ersättning i samband med ändringar av gränser tycks inte ha diskuterats i förarbetena till rennäringslagstiftningen. När en del av en fastighet överförs till en annan fastighet genom fastighetsreglering skall ersättning utgå. Vi har övervägt att införa motsvarande bestämmelser för indelningen i byområden. Vi har dock uppfattat att man från samiskt håll inte anser att sådana regler är nödvändiga. En orsak till det är att det skulle vara svårt att avgöra vem som är berättigad till ersättning, eftersom indelningen ibland ändrats flera gånger. Mot den bakgrunden anser vi att det saknas skäl att föreslå bestämmelser om ersättning.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 169
   

Renskötselområdets omfattning

Renskötselområdet motsvarar ungefär en tredjedel av Sveriges yta. Det är indelat i året-runt-marker och vinterbetesmarker. Områdets gränser finns angivna i 3 § rennäringslagen. Inom vissa delar av renskötselområdet är framför allt gränserna för vinterbetesmarkerna omtvistade. Dessa gränser har aldrig närmare preciserats. I de fall där oenighet råder om renskötsel av ålder bedrivits under vissa tider av året på ett visst område måste frågan avgöras av domstol.

För närvarande pågår sju processer i domstol angående vinterbetesmarkerna omfattning. Dessa processer berör totalt tolv samebyar. Av processerna har än så länge endast en avgjorts i sak. Den 21 februari 1996 meddelade Svegs tingsrätt dom i ett mål mellan ett stort antal fastighetsägare och fem samebyar om vinterbetesrätt inom Härjedalens kommun. Tingsrätten fann att det inte fanns någon av avtal oberoende rätt till renbete på de aktuella fastigheterna. Domen har överklagats till hovrätten. Hovrätten har hållit huvudförhandling i målet under oktober månad 2001 och kommer att meddela dom den 15 februari 2002.

Ytterligare en process angående vinterbetesrätt har avslutats genom tredskodom. Idre sameby avstod från att delta i processen eftersom man ansåg att man inte hade tillräckliga ekonomiska resurser. Som en följd av samebyns utevaro meddelade domstolen en dom som innebär att markägarnas talan bifölls. Domen innebär därmed att Idre sameby inte har rätt till vinterbete på de aktuella fastigheterna. Sannolikt kommer även ett mål i Norrbottens län att avgöras på detta sätt.

Våren 1999 avlämnade Utredningen om ILO:s konvention nr 169 sitt betänkande Samerna – ett ursprungsfolk i Sverige (SOU 1999:25). Utredningens uppdrag vara att studera om Sverige kan ansluta sig till konventionen och vilka åtgärder som i så fall krävs för att kunna efterleva den. Konventionen innehåller bl.a. artiklar som gäller ursprungsfolks rättigheter till mark och skyddet för dessa rättigheter. Konventionen ställer vidare upp ett krav på att staterna skall vidta nödvändiga åtgärder för att identifiera den mark som berörs av ursprungsfolkens rättigheter. Utredningen konstaterade att det i Sverige inte är klarlagt vilken mark som skulle omfattas av konventionens bestämmelser, eftersom rennäringslagens indelning i året-runt-marker och vinterbetesmarker inte överensstämmer med konventionens definitioner. Vidare ansåg utredningen att så länge det råder ovisshet om var samernas markrättigheter gäller så är konventionens krav på identifiering av ursprungsfolkens marker inte uppfyllt. Utredningen föreslog därför att en gränsdragningskommission borde tillsättas. Kommissionen borde bestå av en grupp experter specialiserade inom juridik (fastighetsrätt), lantmäteri och rättshistoria.

170 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Utredningens betänkande har remissbehandlats. Ett stort antal av remissinstanserna anser att utredningens förslag om en gränsdragningskommission bör genomföras. Det gäller även remissinstanser som i övrigt är negativa till utredningens slutsatser eller till en ratificering av konventionen. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Lappmarksgränsen, odlingsgränsen och gränserna för renbetesfjällen, som används för att beskriva rennäringens året-runt-marker, är administrativa gränser som fastställdes på 1700-talet respektive 1800- talet. Det är inte givet att dessa överensstämmer med renarnas behov av olika typer av bete vid olika tider av året. Mot den bakgrunden skulle man kunna tänka sig en lösning där man överlåter till regeringen att utifrån betesmarkernas karaktär bestämma gränsen för året-runt- marken. Gränsen skulle således bli mera anpassad till de biologiska förhållandena.

Som angetts ovan överväger regeringen att tillsätta en gränsdragningskommission. Eftersom året-runt-markernas utsträckning är beroende av historiska rättigheter bör frågan om att ta större biologisk hänsyn när året-runt-markerna beskrivs vara beroende av resultatet av gränsdragningskommissionens arbete. Mot den bakgrunden avser vi inte att komma med några förslag när det gäller hur renskötselområdet beskrivs i lagtexten.

I avsnitt 4.2.3 har vi räknat upp några olika möjligheter för staten att säkra förutsättningarna för renskötseln och därigenom uppnå målen för rennäringspolitiken. En sådan möjlighet är den gränsdragningskommission som vi redogjort för ovan. En annan möjlighet skulle kunna vara att med hänsyn till de speciella förhållanden i mål om en fastighet är belastad av renskötselrätt formulera särskilda regler om t.ex. bevisregler, rättegångskostnader eller specialdomstolar.

När det gäller frågan om vilka bevisregler som skall gälla i denna typ av mål kommer hovrätten att bli tvungen att ta ställning till detta i samband med prövningen av domen från Svegs tingsrätt, som nämnts ovan. Tingsrätten har i domen ställt ett högt krav på den bevisning samebyarna måste kunna åberopa till stöd för sitt påstående om att de sedvanemässigt brukat viss mark för bete. Så länge hovrätten inte avgjort frågan om vilka krav på bevisning som skall ställas i denna typ av mål, anser vi att det är svårt att avgöra om det finns något behov av förändringar beträffande bevisreglerna.

I Norge finns en särskild bevisregel för mål om rätt till renbete. Den innebär att markägaren måste göra sannolikt att renbetning inte förekommit i sådan utsträckning att rätt till renbete uppkommit. Regeln tilllämpas om tvisten rör renbete på mark innanför den gräns som dragits för renskötselområdet.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 171
   

Vi anser att det finns skäl att överväga en liknande lösning när gränsdragningskommissionen fastställt den yttre gränsen för renskötselområdet. En sådan regel skulle kunna innebära att markägaren har bevisbördan för att rätt till renbete inte föreligger om tvisten rör mark innanför den gräns gränsdragningskommissionen drar upp. Utanför denna gräns skulle det alltjämt vara samebyn som har bevisbördan för att rätt till renbete finns.

Ett viktigt syfte med en sådan regel skulle vara att ge en särskild tyngd åt det resultat som gränsdragningskommissionen kommit fram till. Regeln skulle vidare kunna förhindra onödiga processer om gränser efter det att gränsdragningskommissionen avslutat sitt arbete. En sådan regel skulle dock endast gälla för tvister som inletts sedan regeln trätt i kraft.

ILO-utredningen ansåg i sitt betänkande att det i större utsträckning måste bli ekonomiskt möjligt för samerna att föra talan vid domstol rörande sina anspråk på mark, för att leva upp till vissa krav i konventionen. För att uppnå detta föreslog utredningen att staten bör stå för parternas rättegångskostnader i mål som rör principiellt viktiga frågor om samernas markrättigheter (SOU 1999:25 s. 179). De flesta remissinstanser som uttalade sig om detta var positiva till förslaget. Det gäller även remissinstanser som i övrigt var negativa till utredningens slutsatser eller en ratificering av konventionen.

Frågan bereds för närvarande i Regeringskansliet. Vi kommer därför inte att lämna några förslag beträffande rättegångskostnader. Vi vill dock framhålla att det kan vara värdefullt att överväga denna fråga fristående från beredningen kring ILO-konventionen, eftersom det kan bidra till att lösa konflikter mellan olika markanvändare i renskötselområdet.

Förlängning av vinterbetestiden efter den 30 april

Som nämnts finns det en möjlighet för länsstyrelsen att, om det behövs på grund av ogynnsamma väderleks- eller betesförhållanden eller av annat särskilt skäl, förlänga vinterbetestiden efter den 30 april. Behovet av att tillämpa bestämmelsen skiftar mellan olika delar av renskötselområdet. Både i Jämtlands och Norrbottens län har länsstyrelserna uppgett att det är ovanligt att betestiden förlängs. I Västerbottens län har länsstyrelsen vid tre eller fyra tillfällen under 1990-talet meddelat beslut om att förlänga vinterbetestiden. Besluten om förlängning har varit utformade så att gränsen för det tillåtna betesområdet successivt skjutits uppåt mot gränsen för året-runt-markerna. Anledningen till att besluten meddelats har varit att väderleksförhållandena varit sådana att

172 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

en framtvingad flyttning före den 30 april riskerat att leda till stora problem med strövren i vinterbetesområdet. Besluten har fattats efter samråd med LRF.

Tillämpningen av möjligheten att förlänga vinterbetestiden visar att det vid t.ex. svåra väderförhållanden alltjämt finns behov av att förlänga vinterbetestiden efter den 30 april. Vi föreslår därför att denna möjlighet skall finnas kvar. Vår utgångspunkt är att så många beslut i samiska angelägenheter som möjligt skall hanteras av samerna själva, t.ex. inom samebyarna eller Sametinget. En förlängning av betestiden berör både annan markanvändning än renbete och nyttjandet av vinterbetet. Därför anser vi att beslutet även i fortsättningen skall fattas av länsstyrelserna, men efter samråd med Sametinget.

5.3Vissa tvingande regler krävs för förvaltningen av renskötselrätten

Vi föreslår att det alltjämt skall finnas tvingande regler om sameby. Det innebär att lagen skall innehålla en bestämmelse om att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en sameby.

5.3.1Organisationstvång är nödvändigt

Den nuvarande rennäringslagen är tvingande när det gäller kravet på att det ska finnas en viss organisation, samebyn, för att bedriva renskötsel. För att kunna nyttja renskötselrätten och bedriva renskötsel måste man vara medlem i samebyn. Det är samebyn som för medlemmarnas gemensamma bästa ombesörjer renskötseln inom sitt område.

Av förarbetena till dagens lagstiftning framgår att det obligatoriska medlemskapet ansågs vara en konsekvens av att rätten till renskötsel inte är individuell utan samfälld för dem som driver renskötsel inom ett och samma område (prop. 1971:51 s. 118). Det ansågs vidare viktigt för att uppnå syftet med ett rationellt nyttjande av betesresurserna att inget företag kunde ställa sig utanför associationen.

I vart fall sedan lappbyarna infördes genom den första renbeteslagen år 1886 har renskötselrätten av lagstiftaren betraktats som en kollektiv rätt för dem som bedrev renskötsel inom en lappby. Förarbetena till den lagen angav att lagen i princip innebar en kodifiering av gällande rätt. Nyare historisk och rättshistorisk forskning antyder dock att det är osäkert om lagstiftaren hade uppfattat rättsläget beträffande renskötselrättens kollektiva karaktär på ett korrekt sätt.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 173
   

Resultatet av forskningen visar bl.a. att samerna delade upp nyttjandet av markerna mellan familjer och att dessa familjer hade möjlighet att skydda sina marker mot intrång från andra samer. Samtidigt tycks den samiska sedvanerätten ha inneburit en rätt för kollektivet i lappbyn/samebyn att i viss utsträckning fördela om markerna mellan familjerna om deras behov förändrades. Jmf. Korpijaakko-Labba, 1989 och Lundmark, 2000.

Även i Norge använder man begreppet kollektiv rätt när man talar om renskötselrätten. Reindriftslovutvalget avslutade under våren 2001 sin översyn av delar av den norska reindriftsloven (Innstilling fra Reindriftslovutvalget, avgiven den 15 mars 2001). Utvalget diskuterar ganska ingående vad kollektiv rätt egentligen innebär. Det konstaterade att det inte innebär en samisk allemansrätt att driva renskötsel var man vill utan att det förutsätter tillhörighet till en grupp som har rätt att bedriva renskötsel inom ett visst område. Därefter diskuterar utvalget vilken denna grupp är.

Beträffande den frågan konstaterar utvalget att gruppen ibland kan motsvara ett renbetesdistrikt (ung. sameby) men ibland en mindre grupp inom distriktet. Man konstaterar vidare att det för varje grupp normalt inte är fråga om en ensamrätt utan t.ex. om en företrädesrätt under en viss tid av året. Upphovet till dessa rättigheter återfinns i renens traditionella betesmönster och flyttningar. Utvalget konstaterar att denna uppdelning av rättigheter inom ett betesdistrikt inte alltid accepteras av myndigheterna och att det kan ge upphov till problem.

Renskötselrätten innebär i Sverige en särskild bruksrätt till fastighet som innebär rätt att använda mark och vatten till renbete, jakt och fiske. Denna bruksrätt är kollektiv i den meningen att den får utövas av alla som är medlemmar i samebyn inom samebyns geografiska område. Av 1 § rennäringslagen framgår att den som tillhör den samiska befolkningen och är medlem i samebyn får utöva renskötselrätten.

När det gäller våra fortsatta överväganden beträffande samebyns organisation utgår vi från att samebyn företräder kollektivet av medlemmar som utövar renskötselrätten inom samebyns område. Våra direktiv omfattar inte det tids- och resurskrävande arbete som skulle krävas för att utreda de eventuella felaktigheter som kan finnas i den utgångspunkten. Utgångspunkten har dessutom, som vi uppfattat det, stöd hos flertalet samer, oavsett om de bedriver renskötsel eller inte. Denna utgångspunkt utesluter naturligtvis inte att enskilda individer eller en sameby i rättegång kan hävda starkare rättigheter, t.ex. äganderätt, till vissa områden.

Enligt vår uppfattning förefaller det sannolikt att det inom en sameby kan finnas samma uppdelning av rättigheter mellan grupper som Reindriftslovutvalget diskuterat. Det kan uppfattas som utslag av

174 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

samisk sedvanerätt. I den utsträckning sådana förhållanden går att reda ut anser vi att de borde kunna få genomslag i myndigheters beslutsfattande. Vårt förslag om att indelning av byområde skall beslutas av Sametinget efter sammanträde bedömer vi kan underlätta detta.

Det kollektiva draget hos renskötselrätten gör att den skiljer sig från andra civila rättigheter i det svenska rättssystemet. Det innebär bl.a. att det inte finns någon eller några personer som direkt kan behandlas som innehavare av renskötselrätten och som kan anses inneha de rättigheter och skyldigheter som är förknippade med den. Samebyn företräder kollektivet av medlemmar som utövar renskötselrätt inom byns område. Samebyn och dess föregångare lappbyn är dock en konstruktion av lagstiftaren. Eftersom vårt uppdrag innebär att göra en förutsättningslös översyn av rennäringslagen, bl.a. med målet att överlämna så många beslut som möjligt till de samer som berörs, har vi funnit att vi bör överväga om lagstiftningen måste innehålla regler om sameby.

Ett alternativ är att inte formulera några regler för medlemmarna i samebyn om förvaltningen av deras renskötselrätt. Det skulle innebära att lagstiftningen endast innehåller en beskrivning av vad renskötselrätten innebär, vilka krav staten ställer, i miljöhänseende och för att tillgodose andra allmänna intressen, på den som nyttjar renskötselrätten samt regler för förhållandet mellan dem som nyttjar renskötselrätten och andra markanvändare.

Mot bakgrund av att vi anser att samerna i så stor utsträckning som möjligt själva skall få hantera sina angelägenheter skulle det kunna vara en tilltalande lösning. Problemet med en sådan lösning är dock att det inte finns några garantier för att de nödvändiga institutionerna för förvaltning av resurserna uppstår. Både de som nyttjar renskötselrätten och de som nyttjar marken med stöd av andra rättigheter behöver veta vilka som förvaltar och nyttjar renskötselrätten. Bl.a. krävs det för att förhindra ett överutnyttjande av de resurser som renskötselrätten omfattar. Osäkerheten kring om nödvändiga institutioner kommer att uppstå gör att vi anser att denna lösning inte är möjlig.

Ett annat alternativ till regler om en obligatorisk organisation är att fördela de resurser som ingår i den kollektiva förvaltningen mellan olika personer, juridiska eller fysiska, så att dessa får ett "personligt" ansvar för sin del av rättigheten. Detta brukar kallas ”inhägnad av allmänningen”. Beträffande renskötselrätten skulle det kunna innebära att rätten att nyttja viss mark för renbete, jakt och fiske delades upp mellan enskilda renägare eller grupper av renägare.

Inhägnad av en allmänning innebär att en innehavare får ensam tillgång till alla rättigheter och skyldigheter som är förknippade med en del av allmänningen. Det innebär att det finns ett direkt samband mellan de åtgärder han planerar och utfallet av dessa. Utfallet påverkas

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 175
   

inte, som är fallet med allmänningar, av de åtgärder andra vidtar med samma del av allmänningen. Det skulle innebära att innehavaren av den inhägnade delen är mera benägen att satsa resurser på sin del av allmänningen eftersom han kan vara säker på att det är han ensam som får del av utfallet av satsningen. Om så är fallet skulle det kunna innebära ett mera effektivt nyttjande av allmänningen.

En sådan lösning kan dock också medför stora praktiska svårigheter. En privatisering kan få legalitetsproblem. Sannolikt kommer flera samer att vara intresserade av att tilldelas privat renskötselrätt än vad det finns enheter att dela ut. Det gäller i vart fall om enheterna skall vara så beskaffade att de möjliggör en rationell renskötsel. I så fall uppstår frågan på vilka grunder en fördelning skall ske.

Det finns en stor risk att en sådan fördelning skulle ytterligare förstärka de motsättningar som i dag råder mellan olika samiska grupper, t.ex. renskötande och icke renskötande. Vidare skulle en privatisering kunna leda till att antalet samer som är engagerade i renskötseln minskar. Det är inte önskvärt med hänsyn till de stora kulturvärden som ligger i att det bedrivs samisk renskötsel i landet. Eftersom en privatisering skulle komma att utgå från de förhållanden som råder i dag inom renskötseln finns det också en risk för att kvinnor missgynnas. I dag är kvinnor i ganska liten utsträckning huvudmän inom renskötseln. Sannolikt skulle det få till följd att de privatiserade enheterna i större utsträckning tillfaller män än kvinnor. På så sätt kan en privatisering leda till att samiska kvinnors betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling marginaliseras.

I Norge krävs det att den som vill bedriva renskötsel tillhör en driftsenhet. En driftsenhet är en renhjord som ägs och sköts av en ansvarig ledare eller av två makar gemensamt. I driftsenheten får även renar som tillhör vissa av ledarens släktingar ingå. Det finns möjlighet för rennäringsmyndigheterna att besluta hur många driftenheter som skall finnas i varje renbetesdistrikt (ung. motsvarande samebyar). Det norska stödsystemet för rennäringen är knutet till driftsenheternas renantal och produktion. Det norska systemet med driftsenheter kan i viss utsträckning jämföras med en privatisering på det sätt som beskrivits ovan.

Vi har uppfattat att norska samer är kritiska till systemet med driftsenheter. De anser att det strider mot samisk kultur och samernas traditionella sätt att organisera sig. Nyligen avslutades en utredning i Norge, Reindriftslovutvalget, som bl.a. hade i uppdrag att se över reglerna för rennäringens interna organisation. De samiska representanterna i utvalget har uppgett att driftsenheterna kallas för nådegåvor, eftersom det ibland framstår som oklart på vilka grunder vissa har driftsenhet medan andra inte har det. Vidare påpekade de att systemet kräver

176 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

ett stort antal beslut, t.ex. vem som skall få driftsenhet, och att det är en viktig fråga vem som skall fatta dessa beslut. Rennäringsmyndigheterna i Norge har vidare uppgett att systemet med driftsenheter missgynnar kvinnor på så sätt att kvinnor får driftsenheter först om det inte finns någon man som kan bli aktuell. Dessa synpunkter från Norge angående driftsenheter visar att de ovan beskrivna resonemangen kring privatisering har stöd i verkligheten.

Som vi har uppfattat flertalet samers inställning till renskötselrätten, dvs. att den är kollektiv, skulle en privatisering också stå i strid med denna. Det är ytterligare ett problem med en sådan lösning. Vi anser således inte att detta är en framkomlig lösning.

Mot bakgrund av det anförda anser vi att den bästa lösningen för att åstadkomma en ändamålsenlig förvaltning av renskötselrätten är ett krav i lag på en organisation. En sådan organisation skall bestå av samer och ha till uppgift att förvalta renskötselrätten.

Ovan har vi diskuterat möjligheten att det finns vissa rättigheter för grupper inom en sameby till en del av byområdet. Vi gör bedömningen att vårt förslag att samebyn skall förvalta renskötselrätten inte behöver stå i strid med sådana eventuella rättigheter. Ett sätt att förvalta renskötselrätten bör kunna vara att delegera förvaltningen till en mindre grupp inom samebyn, som då agerar på samebyns vägnar.

Nästa fråga är om det skall finnas tvingande regler om att använda en viss organisationsform eller om organisationsformen skall vara valfri. Slutligen måste man ta ställning till om det krävs en särskild organisationsform, t.ex. sameby, eller om andra ”vanligare” organisationsformer, t.ex. bolag eller ekonomiska föreningar, är tillräckliga.

5.3.2Tvingande regler om organisationsform är nödvändiga

Förbättrad lönsamhet som motiv för viss organisationsform

Bakgrunden till de nuvarande samebyarnas tillkomst var bl.a. en vilja att förbättra rennäringens lönsamhet. Enligt förarbetena var det svårt att få de befintliga lappbyarna, som i och för sig hade ett tillräckligt renantal, att fungera som en arbetsenhet. För att uppnå en sådan funktion ansågs det nödvändigt att stärka lappbyns ställning i förhållande till såväl de egna medlemmarna som till myndigheter och tredje man. Av- sikten var att samerna själva skulle bestämma om renskötselmetoder och driftsenhetsindelning. Regleringen av samebyarna begränsades därför till rambestämmelser avseende organisationsfrågor och bestämmelser till skydd för enskilda medlemmars intressen (prop. 1971:51 s. 117).

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 177
   

Problemen med dålig lönsamhet i renskötseln kvarstår. Enligt vår uppfattning kan kravet på en viss organisationsform inte motiveras enbart av lönsamhetsskäl. Denna bedömning måste ses mot bakgrund av att moderna förvaltningsprinciper innebär ett krav på mål- och resultatstyrning, avreglering och delegering. En viktig utgångspunkt för våra ställningstaganden är dessutom att samernas självbestämmande skall öka så långt som möjligt.

Samebyns sociala och kulturella betydelse som motiv för viss organisationsform

Vid några tillfällen har regeringen i propositioner betonat att sameby i rennäringslagens mening enbart är en renskötarförening, dvs. en ekonomisk sammanslutning vars enda ändamål är att på bästa sätt ombesörja renskötseln, t.ex. prop. 1976/77:80 s. 115 och prop. 1992/93:32 s. 155f. Med utgångspunkt från de kontakter vi haft med samer under utredningsarbetet är dock vår uppfattning att samebyn uppfattas som något mera. Historiskt sett har samerna varit organiserat i lokala samhällen. Många samer uppfattar samebyarna som en fortsättning av den strukturen. Samebyn tycks således spela en kulturell och social roll i det samiska samhället. Denna roll är mer eller mindre betonad i olika delar av renskötselområdet. Detta måste enligt vår uppfattning påverka valet av organisationsform.

De vanligaste associationsformerna i svensk rätt är avsedda antingen för ekonomisk eller ideell verksamhet. Det är enligt vår uppfattning viktigt att den sociala och kulturella betydelsen av samebyn skyddas. Varken bolag eller ekonomiska föreningar är därför en självklar organisationsform. Å andra sidan bedriver samebyn ekonomisk verksamhet och kan således inte vara en ideell förening. Detta är en aspekt som, enligt vår mening, talar för att det finns behov av att med särskilda regler bestämma i vilken form renskötselrätten skall förvaltas.

Det offentligrättsliga inslaget som motiv för viss organisationsform

Vi har ovan tagit ställning för att det måste finnas en organisation som förvaltar renskötselrätten. Det innebär att organisationen har ett offentligrättsligt inslag. Det offentligrättsliga inslaget innebär i det här fallet att en same för att nyttja renskötselrätten måste vara medlem i organisationen. Vidare innebär det att de berörda samerna måste bilda organisationen för att kunna nyttja renskötselrätten.

Bolag och föreningar bildas genom frivilliga handlingar av deltagarna. Det är i princip fråga om ett avtal mellan deltagarna. Beroende

178 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

på vilken form av bolag eller förening det gäller finns det olika möjligheter att förändra avtalet och sammansättningen av deltagarna.

När det gäller förvaltningen av renskötselrätten finns i stället ett tvång att bilda en organisation och ett tvång att vara medlem i den för att kunna bedriva viss verksamhet. Detta talar starkt för att lagen både bör innehålla ett krav på att en viss organisationsform är obligatorisk och en särskild organisationsform för ändamålet.

Tvånget att bilda organisationen kommer att innebära ett behov av regler för att vara säker på att organisationen verkligen bildas. Genom denna typ av regler avviker organisationen på ett avgörande sätt från bolag och föreningar. Avvikelsen är så stor att vi anser att den ensam talar för att det måste finnas tvingande regler om en särskild organisationsform. Ett annat skäl för ett sådant ställningstagande är att det, på grund av samebyns kulturella och sociala betydelse, finns ett behov av att förena ekonomisk och ideell verksamhet inom organisationen. Det är i princip inte möjligt med de existerande bolags- och föreningsformerna.

Sammanfattningsvis föreslår vi således att lagen skall innehålla ett krav på att det för förvaltningen av renskötselrätten inom ett visst område skall finnas en organisation. Den organisationen skall bedrivas i en särskild form, sameby.

5.4Nya regler för samebyn

Vi föreslår att reglerna för samebyn så långt som möjligt skall vara de samma som för ekonomiska föreningar. Det innebär bl.a. att samebyn ensam skall svara för sina skulder. Medlemmarna skall inte ha något personligt betalningsansvar för samebyns skulder. När det gäller frågor kring bildande och upplösning av samebyn samt frågor om medlemskap krävs särskilda regler för samebyn. Vi föreslår också att reglerna för röstning vid samebystämma skall ge utrymme för undantag från huvudregeln om en medlem – en röst för att tillgodose behovet av inflytande för de medlemmar som bedriver renskötsel. Förbudet för samebyar att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

I föregående avsnitt föreslår vi att det skall finnas tvingande regler om en organisation för förvaltningen av renskötselrätten. De tvingande reglerna gäller att organisationen skall bildas och vilken form den skall ha. I detta avsnitt skall vi närmare redogöra för våra överväganden kring organisationens form, samebyn.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 179
   

En sameby bildad enligt rennäringslagens regler skiljer sig mycket från olika bolags- och föreningsformer. Det gäller även vid en jämförelse med ekonomiska föreningar, som i förarbetena angetts som förebild för samebyn.

Vissa av skillnaderna kan motiveras med samebyns offentligrättsliga karaktär eller med den särskilda lösning för medlemmarnas ekonomiska ansvar som gäller för samebyn. Andra skillnader beror på att det ansetts tillräckligt med förenklade regler för samebyn jämfört med en ekonomisk förening. Det bygger på en föreställning om att samebyn endast skall bedriva en i ekonomiskt hänseende begränsad verksamhet som bara medlemmarna har behov av att kunna kontrollera.

Trots begränsningen av verksamheten till enbart renskötsel har de flesta samebyar i dag en mera omfattande ekonomi än vad som förutsattes vid rennäringslagens tillkomst. Samebyn har därutöver omfattande uppgifter när det gäller att företräda renskötseln utåt mot andra intressen, t.ex. vid samråd med skogsbruket och i samband med exploateringsåtgärder. Det finns utrymme för samebyns verksamhet att öka om begränsningen till enbart renskötsel tas bort. Vi kommer nedan att motivera varför vi föreslår att begränsningen skall tas bort. En ny sameby bör således anpassas till detta.

När den första renbeteslagen infördes år 1886 gjordes ingen formell skillnad mellan kvinnor och mäns möjligheter att bedriva renskötsel. Forskning tyder också på att de samiska kvinnorna spelade en aktiv roll inom renskötseln kring sekelskiftet 1900. Genom 1928 års renbeteslag förändrades lagstiftarens syn på kvinnans roll i renskötseln. Kvinnornas medlemskap i lappbyn kopplades till deras olika relationer till lappbyns män, som hustrur, döttrar eller änkor. Genom att renskötseln betraktades som ett manligt dominerat yrke, vilket inte motsvarade den samiska verkligheten vid den tiden, tillmättes inte kvinnorna så stort värde för näringen. Genom 1971 års renbeteslag omvandlades lappbyarna till samebyar och de samiska kvinnorna inom rennäringen jämställdes formellt med männen.

Statistiskt material från 1971/72 visar att enbart omkring sex procent av de aktivt renskötande samerna var kvinnor (SOU 1975:100). Någon liknande statistisk analys har inte gjorts senare, men för år 1998 framgår av företagsregistret att 14 procent av företagen hade en kvinnlig huvudman (Svensk rennäring, 1999). Siffrorna är inte direkt jämförbara men de tyder på att antalet kvinnor som är aktiva i renskötseln inte förändrats nämnvärt. En förklaring till detta kan vara konstruktionen av rösträtten vid stämman i samebyn. För de flesta viktiga frågor är rösträtt förbehållen de renskötande medlemmarna. De renskötande medlemmarna har rösträtt i förhållande till det renantal de representerar på så sätt att de har en röst för varje påbörjat hundratal renar. I den ren-

180 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

skötande medlemmens renantal räknas såväl hans egna som hans husfolks renar (13 § rennäringslagen). I många samebyar har detta inneburit att de kvinnliga familjemedlemmarnas renar registreras under antingen fadern eller maken.

Frågan om samebyns uppbyggnad engagerar många samer. Många anser att samebyn ur olika aspekter måste förändras. Inom samiska organisationer, t.ex. Sametinget och samebyarna, pågår diskussioner i frågan. Vi har försökt att i så stor utsträckning som möjligt följa med i de samiska diskussionerna och ta till oss de synpunkter som kommer fram.

Vår avsikt med förslaget till nya regler för samebyn är att skapa en organisation som både är anpassad till renskötselrättens särskilda egenskaper och till modernt näringsliv. Vi har därför valt att så långt som möjligt låta samma regler gälla för samebyn som för ekonomiska föreningar. Orsaken till det är att reglerna för ekonomiska föreningar utarbetats för att passa många skiftande typer av föreningar och verksamheter samtidigt som de tillgodoser berördas intressen, dvs. medlemmarna, blivande medlemmar och utomstående som anställda, kreditgivare och det allmänna. En sådan lösning bör enligt vår mening även kunna bidra till att höja de samiska näringarnas status eftersom den inte pekar ut dem som mindre betydelsefulla i ekonomiskt hänseende.

Vidare anser vi att ett förslag till nya regler för samebyn bör innebära att förutsättningarna för kvinnor och män är lika. Vi kommer därför att föreslå att röstning, om den skall ske efter renantal, skall innebära att varje medlem röstar för sitt renantal. I avsnitt 5.5.3 utvecklar vi våra överväganden beträffande röstning vid bystämma. Även vårt förslag att ta bort verksamhetsbegränsningen för samebyn kan ses mot bakgrund av att lagstiftningen bör utgå från att förutsättningarna för män och kvinnor skall vara lika.

Det offentligrättsliga inslaget, tvånget att vara med i organisationen för att kunna nyttja renskötselrätten, gör att vissa regler i lagen om ekonomiska föreningar inte utan vidare kan tillämpas i samebyn. Det gäller främst frågor kring bildande, upplösning och medlemskap.

5.4.1Bildande och upplösning av samebyn

Samebyarna anses enligt rennäringslagen bildade genom lagen. Rennäringslagen saknar bestämmelser om hur samebyn skall upplösas. Enligt förarbetena förelåg det inte något behov av sådana regler eftersom samebyn på grund av sin offentligrättsliga karaktär inte kunde upplösas (prop. 1971:51 s. 173). Detta förklarades närmare med att renskötselrätten är en på urminnes hävd grundad rätt till ett visst område och att

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 181
   

det området är samebyn. Eftersom renskötseln enligt rennäringslagen endast får bedrivas av samebyn och det är ett allmänt intresse att renskötseln bedrivs kan samebyns verksamhet inte upphöra.

Resonemanget i förarbetena leder till konsekvenser som är svåra att överblicka om man föreställer sig en situation där samebyn är på obestånd och således bör försättas i konkurs. I och för sig innehåller förarbetena uttalanden som antyder att det inte skulle bli aktuellt att en sameby kommer på obestånd, eftersom de endast skall få ägna sig åt renskötsel och dessutom skall kunna erhålla statliga stöd för sin verksamhet (prop. 1971:51 s. 120).

I dag är det trots allt så att vissa samebyar har mycket stora skulder på grund av rättegångskostnader. De renskötande medlemmarna har ett sekundärt personligt betalningsansvar för samebyns skulder. Vissa av dessa byar har emellertid ett ganska litet antal sådana medlemmar. Tanken att en sameby skulle kunna komma på obestånd är således inte fullständigt orealistisk.

Vid ett tillfälle har en sameby rekonstruerats. Det gäller Idre sameby. I Idre sameby fanns i början av 1980-talet stora brister i bykassan. Med godkännande från samebyn tillsattes en syssloman av länsstyrelsen för att rekonstruera samebyn. Det beslutades att byn skulle ha fem renskötselföretag. Två ungdomar som tillhörde byn fick statligt stöd för att skaffa sig renar och startade två företag. Ytterligare två företag startades av personer som kom till byn utifrån. Det femte företaget bestod av de tidigare medlemmarnas renar. Beträffande skulderna gjordes överenskommelser med borgenärerna och länsstyrelsen bidrog med en del pengar så att inga skulder fanns kvar till den ”nya” byn.

Mot denna bakgrund anser vi att nya regler för sameby måste anpassas till att en sameby kan komma att försättas i konkurs. Det bör således var möjligt att upplösa en sameby. Därav följer att det även måste vara möjligt att bilda en sameby.

Som framgår av vårt förslag till mål för en ny rennäringspolitik är det ett viktigt allmänt intresse att renskötselrätten förvaltas väl och att renskötsel bedrivs inom renskötselområdet. Det tillgodoses genom att lagen innehåller ett krav på att det skall finnas samebyar för att förvalta renskötselrätten. Detta är dock i sig inte ett skäl för att en sameby med dålig ekonomi och organisation inte skall kunna ersättas av en annan utan att denna belastas av den gamla byns skulder.

Frågorna om bildande och upplösning är två sidor av samma mynt. I en ekonomisk förening är beslutet att bilda föreningen ett frivilligt beslut, dvs. en avtalsrättslig handling. Av det följer att medlemmarna när som helst kan välja att upplösa föreningen. Beträffande samebyn råder i stället ett tvång att bilda den. Av det följer att medlemmarna inte heller kan förfoga över när samebyn skall upplösas.

182 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

I en situation kan det bli aktuellt att bilda och upplösa samebyar utan att det har samband med konkurs. Det gäller när två eller flera samebyar går samman till en eller när en större delas i flera samebyar. I dessa situationer är det frågan om att ersätta en samebys förvaltning med en annans. Mot bakgrund av att en viktig utgångspunkt för vårt förslag är att samebyns medlemmar i så stor utsträckning som möjligt själva skall besluta om formerna för sin verksamhet bör detta vara möjligt.

Bildande av sameby vid övergången från rennäringslagen till nya regler

I ett övergångsskede mellan de gamla och de nya reglerna föreslår vi att uppdraget att bilda den nya samebyn skall överlämnas till de som är medlemmar i den existerande samebyn. Vi föreslår därför övergångsbestämmelser med den innebörden. Av övergångsbestämmelserna bör vidare framgå den tid inom vilken ombildningen skall ha skett. Vi anser att det är rimligt att samebyarna skall vara ombildade inom tre år från det att de nya reglerna trätt i kraft.

Vi gör bedömningen att för de flesta samebyarna kommer inte ombildningen att ställa till några problem. Det viktigaste är att man i byn tar sig tid att verkligen fundera över hur man vill att byn skall fungera och därmed vad stadgarna skall innehålla. En viktig fråga att lösa är hur den gamla samebyns tillgångar och skulder skall hanteras i den nya byn. I det här sammanhanget vill vi framhålla att det finns ett visst ansvar för Sametinget och rennäringens organisationer att vara delaktiga i processen vid ombildandet så att man kan undvika att samebyar kommer i tidsnöd. Enligt vår uppfattning bör denna process för bildande vara tillräcklig för de allra flesta byar. I avsnitt 5.6 redogör vi för våra förslag till åtgärder för att de nya reglerna om sameby skall få genomslag.

En särskild fråga i samband med övergången från gamla till nya samebyar är borgenärernas ställning. Enligt rennäringslagen finns det ett obegränsat sekundärt personligt betalningsansvar för samebyns renskötande medlemmar. Det innebär att de renskötande medlemmarna är skyldiga att personligen tillskjuta medel om samebyn inte kan betala sina skulder. Borgenärerna kan dock inte vända sig direkt till alla eller vissa renskötande medlemmar och begära att de skall betala samebyns skulder. Om styrelsen inte agerar för att få in erforderliga medel från de renskötande medlemmarna är styrelseledamöterna solidariskt betalningsansvariga för skulden. Ur borgenärernas synvinkel är det således enbart samebyn, utom vid försummelse från styrelsens sida, som kan

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 183
   

vara betalningsskyldig. Samebyns betalningsförmåga måste bedömas från den utgångspunkten.

Enligt vårt förslag skall samebyn ensam svara för sina åtaganden. Medlemmarna kommer inte att ha något betalningsansvar, varken sekundärt eller solidariskt. Det innebär att förslaget innehåller samma regler för uppbyggnad av samebyns kapital som gäller för ekonomiska föreningar. Samebyns betalningsförmåga kommer således att bedömas på samma sätt som för en ekonomisk förening.

Eftersom borgenärerna enligt rennäringslagens regler inte har möjlighet att vända sig direkt till de renskötande medlemmarna för att få betalt, anser vi att borgenärernas ställning inte påverkas på ett sådant sätt av vårt förslag att det krävs speciella övergångsbestämmelser. En- ligt vad vi har fått erfara är det dessutom så att borgenärerna redan i dag kräver personlig borgen från t.ex. styrelseledamöterna som säkerhet för lån till samebyn. Denna situation påverkas inte av vårt förslag om ändrade regler för betalningsansvaret i samebyn.

Bildande av sameby

Nedan kommer vi att presentera ett förslag som innebär att samebyn skall anses upplöst efter en konkurs som avslutas med underskott. Det innebär att det finns ett behov av att kunna bilda en ny organisation i området.

Renskötselrätten betraktas som kollektiv för medlemmarna i samebyn. Efter en konkurs kan dock samebyn i princip inte vidta några åtgärder. Det är därför inte självklart vilka som skall vara med och bilda en ny sameby sedan den gamla gått i konkurs. Vidare är det inte självklart vem som skall ha ansvar för att den bildas. Mot den bakgrunden anser vi att det bör vara en statlig myndighets ansvar att samebyn bildas. Eftersom det är fråga om en samisk angelägenhet är Sametinget den lämpliga myndigheten.

För att finna former för proceduren kan man jämföra med andra fall där myndigheter medverkar vid bildande av organisationer. Ett exempel på en sådan situation är bildandet av samfällighetsföreningar enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Vid oenighet mellan delägarna i en samfällighet kan en delägare begära att lantmäterimyndigheten håller ett sammanträde för att bilda en samfällighetsförening.

Vi föreslår att proceduren för bildande av en ny sameby utformas på ett liknande sätt. Sametinget får ansvar för att kalla till ett sammanträde där samebyn kan bildas. Till sammanträdet skall Sametinget kalla medlemmar i den gamla samebyn. Det finns dock en risk att samebyn

184 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

inte kan bildas vid detta sammanträde, t.ex. för att medlemmarna inte är intresserade eller för att tillräckligt många inte är intresserade och finansieringen av byn därför inte kan lösas.

Kan samebyn inte bildas vid det första sammanträdet skall Sametinget sätta ut ett nytt sammanträde till vilket medlemmarna i den gamla samebyn och utomstående som anmält att de är intresserade av att bli medlemmar i byn kallas. När det gäller utomstående bör Sametinget innan kallelse sker kontrollera att de uppfyller de krav för medlemskap i sameby som lagstiftningen ställer upp.

Inför sammanträdet bör Sametinget ha utarbetat ett förslag till stadgar för den nya samebyn. Deltagarna i sammanträdet skall ta ställning till dessa och välja styrelse i byn. Röstreglerna vid sammanträdet bör motsvara de som gäller för stämman i den bildade samebyn. Det innebär att varje myndig deltagare har en röst men att man kan rösta efter renantal i vissa frågor som rör renskötselrätten. Beslut vid sammanträdet kan klandras på samma sätt som beslut av bystämma.

I vissa fall kan det kanske vara bättre att låta byområdet och medlemmarna i den upplösta samebyn ingå i en angränsande sameby i stället för att bilda en ny. Det skulle t.ex. kunna vara fallet om den upplösta samebyn är mycket liten. Eftersom samebyn är upplöst finns det inte någon juridisk person som kan ingå ett fusionsavtal med den angränsande samebyn. Vi anser ändå att det är önskvärt att även denna lösning är möjlig. Vi föreslår därför att Sametinget som ett alternativ till att bilda en ny sameby skall kunna föreslå att man vid sammanträdet för bildandet i stället beslutar att området och medlemmarna skall ingå i den angränsande samebyn. Det förutsätter naturligtvis att den angränsande samebyn fattat beslut om att så får ske.

Den beskrivna proceduren för bildande kan tyckas komplicerad. I praktiken avviker den dock inte nämnvärt från hur det rent praktiskt gick till när Idre sameby rekonstruerades. Skillnaden är att det statliga inflytandet i det fallet var större. Med hänsyn till att berörda samer i så stor utsträckning som möjligt bör bestämma i egna angelägenheter anser vi att den statliga inblandningen bör vara så liten som möjligt.

Slutligen kommer detta förfarande sannolikt inte att behöva tillämpas särskilt ofta. Skall verksamheterna i samebyn kunna bedrivas och ha fortsatt förtroende hos leverantörer och kreditgivare förutsätts att konkurser inte är vanligt förekommande.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 185
   

Upplösning av sameby

När det gäller överväganden kring om samebyn skall kunna upplösas gör sig samebyns offentligrättsliga karaktär starkt gällande. Rennäringslagens utgångspunkt är att samebyn inte kan upplösas. Som framgått ovan anser vi att detta synsätt i samband med en konkurs kan innebära konsekvenser som är svåra att överblicka.

Enligt vårt förslag skall samebyn ensam svara för sina förpliktelser med sin egen förmögenhetsmassa. Vid en konkurs måste förmögenheten realiseras för att kunna betala så mycket av skulderna som möjligt. Om tillgångarna inte täcker skulderna och konkursen avslutas med brist måste konsekvensen bli att samebyn skall anses upplöst när konkursen avslutas. En organisation av denna typ, liksom en ekonomisk förening, måste ha en förmögenhetsmassa för att kunna existera. Om organisationen upplösts efter konkurs måste en ny bildas för att förvalta renskötselrätten inom området.

Det är ett viktigt allmänt intresse att renskötsel bedrivs inom renskötselområdet. Enskilda näringsidkare och samebyar kan dock gå i konkurs och deras verksamhet upphör. Enligt vårt förslag skall en ny sameby bildas om den gamla går i konkurs. En viktig aspekt vid bildandet av den nya samebyn är i vilken utsträckning den kan ta över den gamla samebyns anläggningar. Anläggningarna, t.ex. stängsel och slakterier, är en tillgång hos samebyn som konkursförvaltaren vid en konkurs skall försöka omsätta till pengar för att täcka skulderna. De praktiska problemen kring att bilda en ny sameby kan öka om anläggningarna säljs och fraktas bort. Detta bör vara en omständighet som Sametinget, i egenskap av myndighet med ansvar för att förvaltningen av renskötselrätten i området fortsätter, måste beakta i samband med att myndigheten underrättas om en samebys konkurs.

För ekonomiska föreningar gäller att de skall träda i likvidation och på så sätt upplösas även om en konkurs avslutas med överskott. Bakgrunden till det är att konkursen anses innebära ett sådant avbrott i föreningens verksamhet att det regelmässigt är lämpligast både för medlemmarna och andra intressenter att föreningen upphör, även om konkursen lämnar överskott.

Det samma kan i och för sig sägas gälla för samebyn. Å andra sidan gäller i vårt fall att det måste finnas en sameby för att förvalta renskötselrätten. Mot det avbrott som konkursen orsakat i verksamheten skall ställas de konsekvenser för verksamheten som kan uppstå om en ny organisation måste bildas. Eftersom det förfarandet för att tillgodose alla berörda intressen är ganska komplicerat är det rimligt att den gamla samebyn består om konkursen avslutats med överskott.

186 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Om samebyn försätts i konkurs bör det finnas en regel om att tingsrätten skall underrätta registermyndigheten, dvs. Sametinget, om konkursen, vem som är konkursförvaltare och vilken tillsynsmyndighet som har tillsyn över förvaltningen. På så sätt kan Sametinget bevaka om konkursen kommer att leda till brist eller överskott. Om den leder till brist kan Sametinget i god tid sätta igång ett förfarande för att bilda en ny organisation så att det inte uppstår ett glapp i förvaltningen av renskötselrätten i området.

Eftersom det måste finnas en sameby för förvaltning av renskötseln inom varje betesområde tänker vi inte föreslå att det skall vara möjligt att upplösa organisationen genom likvidation, varken tvångsvis eller frivilligt. Det innebär vissa nackdelar. En är att medlemmarna inte kan upplösa sameby trots att de märker att den ekonomiska ställning försämras i sådan utsträckning att den börjar närma sig obestånd. Om frivillig likvidation inte är möjligt kan sammanslagning av samebyar inte ske på något annat sätt än genom fusion. En annan konsekvens är att tvångslikvidation inte går att använda som sanktion mot samebyar som inte har styrelse eller som bedriver sin verksamhet i strid mot de ändamål som framgår av lag och stadgar.

För att i viss mån lösa de problem som uppstår till följd av att en sameby inte kan upplösas genom likvidation föreslår vi att det skall vara möjligt för en samebys medlemmar att besluta att samebyn skall delas upp i flera samebyar. Det kan ske utan att den ursprungliga samebyn måste upplösas. Som framgått ovan, avsnitt 5.2, föreslår vi att samebyarna i större utsträckning än i dag skall kunna avtala om sina gränser. Ett sådant avtal kan således träffas mellan den ursprungliga och den nya samebyn. De medlemmar som skall ingå i den nya samebyn utträder ur den ursprungliga byn. Vårt förslag innebär att samebyn, precis som en ekonomisk förening, skall bygga upp en egen förmögenhet bl.a. genom att medlemmarna betalar insatser. De medlemmar som utträder för att ingå i den nya samebyn har rätt att få ut sina insatser på samma villkor som vid utträde av andra orsaker. Reglerna om rätt att ta ut innestående insatser innehåller regler till skydd för den ursprungliga samebyns borgenärer.

Vi föreslår att reglerna om fusion i lagen om ekonomiska föreningar skall vara tillämpliga för samebyn. Det innebär att två eller flera samebyar genom stämmobeslut med kvalificerad majoritet kan besluta att gå ihop till en sameby. Fusion innebär att de ursprungliga samebyarna anses upplösta utan likvidation när den nya samebyn bildats. Användningen av samma fusionsförfarande som för ekonomiska föreningar innebär att de samgående samebyarnas borgenärers intressen beaktas.

Sametinget bör på begäran av någon som berörs kunna förordna syssloman om en sameby saknar styrelse. Sysslomannen skall handha

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 187
   

byns angelägenheter och företräda byn på samma sätt som en styrelse. Han bör således så snart som möjligt försöka få till stånd en stämma som kan utse ny styrelse. Enligt rennäringslagen kan länsstyrelsen i motsvarande situation förordna syssloman. En liknande konstruktion gäller för samfällighetsföreningar.

För ekonomiska föreningar gäller att om någon anmälan rörande föreningen inte har kommit in till registermyndigheten under de tio senaste åren, så skall myndigheten undersöka om föreningen har upphört med sin verksamhet. Om så visar sig vara fallet skall föreningen avföras ur registret och anses därigenom upplöst.

Vi anser att en liknande regel skall gälla för den nya samebyn. Motivet är att det finns ett krav i lagen på att det skall finnas en organisation för förvaltningen av renskötselrätten och att det inte är önskvärt med för långa uppehåll i förvaltningen. Konstaterar registreringsmyndigheten att samebyn har upphört med sin verksamhet måste myndigheten vidta åtgärder så att förvaltningen återupptas. En första åtgärd bör vara att försöka få i gång verksamheten i den byn. Om det inte är möjligt, t.ex. för att byn belastas av stora skulder, kan myndigheten besluta att byn skall avföras från registret. Samtidigt bör myndigheten starta ett förfarande för att förvaltningen av renskötselrätten skall återupptas. Det kan gälla att bilda en ny sameby eller kanske att införliva området med ett angränsande byområde.

5.4.2Samebyns verksamhet

Enligt rennäringslagen får samebyn inte driva annan ekonomisk verksamhet än renskötsel (9 § tredje stycket). Redan i samband med lagens tillkomst protesterade företrädare för samebyarna mot detta och menade att samebyns uppgifter på så sätt blev allt för snävt kringskurna. Allt sedan dess har frågan diskuterats intensivt.

Begränsningen motiverades, prop. 1971:51 s. 118, i första hand med farhågor för att en vidare verksamhet skulle innebära stora ekonomiska risker och kanske få ogynnsamma återverkningar på renskötseln. För det andra ansågs samebyns konstruktion med obligatoriskt medlemskap och att samtliga kostnader för verksamheten skulle fördelas mellan medlemmarna i förhållande till deras reninnehav oförenligt med andra ekonomiska aktiviteter som endast engagerar en del. Vid varje tillfälle som frågan om samebyns verksamhetsområde tagits upp har från officiellt håll understrukits att medlemmar i en sameby fritt kan bilda bolag eller ekonomiska föreningar för att bedriva annan verksamhet än renskötsel, t.ex. prop. 1976/77:80 s. 116 och prop. 1992/93:32 s. 155f.

188 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Bestämmelsen innebär, förutom att samebyn inte direkt inom samebyn kan bedriva annan verksamhet än renskötsel, att samebyn inte heller kan bedriva sådan verksamhet indirekt genom bildande av bolag eller ekonomisk förening. Vidare är samebyns ändamål begränsat till renskötseln inom byns betesområde. Detta medför praktiska problem när en sameby tillsammans med andra vill starta verksamhet, t.ex. med gemensamma inköp.

Att ta bort förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel kan ses ur två aspekter. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att ett borttagande av verksamhetsförbudet inte innebär att renskötselrätten utökas. En aspekt är att samebyn, precis som bolag och ekonomiska föreningar, får möjlighet att bedriva vilken verksamhet man vill. Det kan gälla åkeri, en verkstad eller en inköpscentral. Villkoren för verksamheten är de samma som för andra. För denna typ av verksamhet är det inte fråga om nyttjande av renskötselrätten. Den andra aspekten skulle kunna vara att samebyn får möjlighet att bedriva verksamhet där renskötselrätten nyttjas för andra ändamål än renskötsel.

Som framgår nedan föreslår vi att det personliga betalningsansvaret för medlemmar i samebyn skall tas bort. Därmed försvinner ett av motiven för verksamhetsbegränsningen. Vidare finns följande skäl som talar mot verksamhetsbegränsningen.

Sysselsättnings- och näringsmässiga skäl för att ta bort verksamhetsbegränsningen

Rennäringen är en viktig del av den samiska kulturen. Det är således angeläget att rennäring alltjämt bedrivs i åtminstone samma omfattning som i dag. Samtidigt är de ekonomiska villkoren för de enskilda renskötselföretagen ofta mycket kärva. Det är endast ett litet antal företag som är sådana att de ger företagaren både sysselsättning på heltid och en inkomst som motsvarar ett heltidsarbete. Detta förhållande innebär att det antal personer som har möjlighet att engagera sig i renskötseln riskerar att minska. Det finns således ett behov av kompletterande sysselsättning och inkomstmöjligheter.

En annan aspekt är att renskötsel typiskt sett bedrivs av små företag eller enskilda näringsidkare i utpräglad glesbygd. Det är således av regionalpolitisk betydelse att skapa så goda förutsättningar som möjligt för deras verksamhet. En åtgärd för att uppnå detta skulle enligt vår bedömning kunna vara att avskaffa verksamhetsförbudet.

Som påpekats tidigare i diskussionerna om samebyns verksamhetsområde är det naturligtvis möjligt för samebyns medlemmar att åstad-

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 189
   

komma komplement genom att ensamma eller tillsammans starta företag eller ekonomiska föreningar utanför samebyn. Vi anser dock att det kan finnas ett värde i att även samebyn kan engagera sig i annan verksamhet. Ett sådant engagemang skulle både direkt och indirekt kunna innebära ett stöd för rennäringen inom byn.

Direkt sådant stöd skulle kunna skapas om samebyn ensam eller tillsammans med andra, både samebyar och andra aktörer, kan starta bolag eller ekonomiska föreningar för inköp, marknadsföring eller förädling. Ett indirekt stöd skulle uppstå om samebyn genom att engagera sig i annan verksamhet kan få inkomster som kan användas för att stödja renskötseln inom byn.

Jämställdhet som skäl för att ta bort verksamhetsbegränsningen

Ytterligare ett förhållande som talar mot verksamhetsförbudet är att det, enligt vår uppfattning, kan anses motverka jämställdheten inom samebyn. Renskötseln domineras i dag av män. Det kan finnas flera orsaker till det. Renskötselarbetet är rent fysiskt ett tungt arbete. Vidare innebär den svaga ekonomin i renskötseln att en familj där mannen arbetar i renskötseln ofta har behov av att kvinnan heltidsarbetar utanför renskötseln.

Det förhållandet att renskötseln domineras av män innebär också att kvinnor i liten utsträckning är representerade i samebyarnas styrelser. Mot bakgrund av den betydelse samebyn har för den samiska kulturen och det samiska samhället kan detta inte anses som tillfredsställande.

För att representationen av kvinnor i samebyarnas styrelser skall öka måste frågan angripas på flera olika sätt. De viktiga attitydförändringar som krävs kan bara skapas inom det samiska samhället. Ansvaret för det arbetet ligger i första hand på samiska organisationer och institutioner. Lagstiftaren kan bidra med att se över lagstiftningen så att regler som medför olika förutsättningar för kvinnor och män tas bort. Ett exempel på en sådan regel kan vara begränsningen av samebyns verksamhet.

Om förbudet för samebyarna att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort innebär det en möjlighet för samebyn att delta i verksamhet som i större utsträckning än renskötseln engagerar kvinnor. När sådana verksamheter blir en del av samebyns ekonomi är det också naturligt att en del av styrelseledamöterna hämtas därifrån. Det skulle kunna innebära att representationen av kvinnor i samebyarnas styrelser på sikt ökar. En sådan utveckling måste mot bakgrund av strävandena mot jämställdhet i samhället i övrigt anses som viktig i sig själv. Enligt vår bedömning bör det också vara viktigt för den samiska kulturens

190 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

fortlevnad och utveckling att fler kvinnor deltar i förvaltningen av en av det samiska samhällets viktigaste resurser, renskötselrätten.

5.4.3Ansvaret för samebyns skulder

Ansvaret enligt rennäringslagen

Enligt rennäringslagen fördelas kostnaderna för renskötseln mellan de renskötande medlemmarna efter reninnehavet (40 §). Med renskötande medlem avses medlem som själv eller genom sitt husfolk driver renskötsel med egna renar inom byns betesområde. Renar som tillhör renskötande medlems husfolk anses i rennäringslagen tillhöra den renskötande medlemmen (13 §).

Begreppet renskötande medlem har införts för att det ansetts lämpligt att ha en särskild benämning på de medlemmar som bedriver egen rennäringsrörelse (prop. 1971:51 s. 162). Bestämmelsen om att renar som tillhör den renskötande medlemmens husfolk skall anses tillhöra den renskötande medlemmen har införts för att förenkla debiteringen av renägarnas bidrag till samebyns kostnader. Den har även betydelse vid utövandet av rösträtt vid bystämma.

Samebyns kostnader för renskötseln fördelas slutligt mellan de renskötande medlemmarna för varje räkenskapsår. Vid fördelningen tillgodoräknas renskötande medlem betalt förskott och värdet av arbete som han och hans husfolk utfört för byn (44 §).

Principen för fördelningen bygger således på att samebyns inkomster och utgifter under ett visst räkenskapsår skall balansera varandra. Det underskott eller överskott som uppkommer under året överförs till de renskötande medlemmarna. Ett motiv för denna ordning var att det skulle göra det möjligt att förenkla kontrollsystemet i jämförelse med vad som t.ex. gäller för ekonomiska föreningar (prop. 1971:51 s. 176).

Om en renskötande medlem inte kan betala det han är skyldig samebyn fördelas beloppet mellan de övriga renskötande medlemmarna i förhållande till deras betalningsskyldighet i övrigt (45 §).

Samebymedlemmarnas betalningsansvar är obegränsat men inte solidariskt med samebyn. Den som vill kräva pengar av samebyn kan således inte välja att i stället vända sig direkt till medlemmarna för att få betalt.

Det obegränsade betalningsansvaret diskuterades i förarbetena till rennäringslagen (prop. 1971:51 s. 120). Där hänvisades till att det var en allmän uppfattning att samebyn som driftsenhet hade förutsättningar att bestå som självständig rationell enhet. Vidare påpekades att det under senare år hade utgått ett betydande ekonomiskt stöd till näringen

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 191
   

och att avsikten var att det skulle öka. Förarbetena framhöll att det stod samebyarna fritt att bilda fonder för att stärka sin ställning både inåt och utåt. Mot denna bakgrund ansågs frågan om ansvaret mera vara en principfråga än ett praktiskt problem under förutsättning att samebyns verksamhet begränsades till att endast avse renskötsel. Vidare skulle en begränsning av det personliga ansvaret av hänsyn till borgenärerna framtvinga regler om obligatorisk fondbildning och man ville inte tynga samebyns förvaltning med detta.

Det obegränsade personliga betalningsansvaret bör tas bort

I samband med våra förslag kring bildande och upplösning av samebyn har vi konstaterat att samebyarna, trots att verksamhetsbegränsningen ansågs kunna förhindra det, i vissa fall har en svår ekonomisk situation. Det innebär att enskilda företag och företagarnas familjer på grund av det obegränsade betalningsansvaret riskerar att hamna i ekonomiska svårigheter.

Som framgått ovan föreslår vi att förbudet för samebyn att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort. För att en sådan förändring skall få genomslag i praktiken krävs enligt vår uppfattning att det personliga betalningsansvaret tas bort. Det är enligt vår mening inte heller rimligt att motivera en viss ordning för betalningsansvar med att den verksamhet som bedrivs åtnjuter statligt stöd. Även andra verksamheter i landet får statligt stöd och det är ett förhållande som kan förändras medan betalningsansvaret består.

Vi föreslår således att det personliga betalningsansvaret tas bort. Det innebär att samebyn ensam med sin egen förmögenhet svarar för sina skulder. Av hänsyn till samebyns borgenärer förutsätter detta att det finns regler om att samebyn skall bygga upp en viss förmögenhet.

Vi anser att reglerna för samebyn i den delen skall motsvara de som gäller för ekonomiska föreningar. Det innebär att det skall finnas regler för hur samebyn får förfara med en eventuell vinst samt regler om obligatorisk fondbildning. Det saknas enligt vår mening skäl att anse att detta skulle vara mera betungande för den verksamhet som bedrivs av samer inom samebyn än för annan verksamhet som bedrivs inom ekonomiska föreningar.

En annan följd av att vi föreslår att förbudet mot att bedriva annan verksamhet än renskötsel skall tas bort är att rennäringslagens princip för kostnadsfördelning inte kan vara kvar. Den är konstruerad för en verksamhet av mycket begränsad ekonomisk omfattning och måste anses otidsenlig.

192 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Samebyns verksamhet kommer i ett viktigt hänseende alltid att skilja sig från den i en ekonomisk förening. Medlemskap är nödvändigt för att kunna bedriva renskötsel. Vidare innebär renskötseln att en del arbeten måste utföras gemensamt. Mot den bakgrunden skulle ett borttagande av regeln om kostnadsfördelning efter renantal kunna utnyttjas av medlemmar med stort reninnehav för att övervältra kostnader på medlemmar med få renar. Vi anser att redan bestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar innehåller tillräckliga skyddsmekanismer mot sådana förfaranden. Vi föreslår därför inte att lagen bör innehålla någon tvingande regel om kostnadsfördelning.

Enligt vårt förslag skall samebymedlemmarnas ekonomiska skyldigheter och rättigheter framgå av stadgarna. Detsamma gäller i ekonomiska föreningar. Ett sätt att hantera olikheter i renantal i förhållande till kostnaderna är att fatta beslut om att insatser och/eller avgifter skall vara beroende av medlemmens renantal. På motsvarande sätt kan samebyn, om den bedriver annan verksamhet än renskötsel, göra för dessa verksamheter. Som ett ytterligare skydd för den enskilde gäller att samebyn inte får fatta beslut som är ägnade att bereda en medlem otillbörlig fördel på bekostnad av samebyn eller någon annan medlem.

Vi föreslår sammanfattningsvis att samebyn, precis som en ekonomisk förening, skall finansiera sin verksamhet genom insatser och avgifter från medlemmarna samt genom lån eller andra inkomster efter vad som är lämpligt. Det innebär att samma regler för revision och årsredovisning skall gälla för samebyn som för ekonomiska föreningar.

Enligt vår uppfattning saknas det skäl att, som äldre förarbeten anger, förenkla kontrollsystemet för den verksamhet som bedrivs inom samebyn. Sådan regler måste ofelbart leda till begränsningar i samebyns handlingsutrymme som är både omotiverade och olämpliga. Särskilt meningslöst framstår det eftersom samebyn numera anses vara ett skattesubjekt enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och således måste ha en ekonomisk redovisning som lever upp till skattemyndigheternas krav.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 193
   

5.5Medlemskap i samebyn

Vi föreslår att samebyn som medlemmar skall anta alla samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Det bör dock inte vara möjligt att vara medlem i mer än en sameby. Kravet på att medlem skall vara same gäller inte make eller sambo till medlem. Sametinget skall kunna pröva frågan om en sökande är same eller har sitt ursprung i samebyn om det uppstår oenighet. Vid bystämman skall röstning, som huvudregel, ske så att varje myndig medlem har en röst. Om minst en medlem begär det skall i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske varje medlem ha en röst för varje ren han eller hon innehar.

5.5.1Rennäringslagens regler

Medlemskap i samebyn regleras i 11 och 12 §§ rennäringslagen. Medlem i sameby är same som deltar eller har deltagit i renskötseln inom byns betesområde. För att den som inte längre är aktiv skall kunna vara medlem krävs att han haft renskötseln som stadigvarande yrke och inte övergått till annat huvudsakligt förvärvsarbete. Medlem i sameby är även make eller hemmavarande barn till ovan nämnd medlem eller den som är efterlevande make eller underårigt barn till avliden sådan medlem.

En sameby kan som medlem anta annan same än som anges i 11 §, om han avser att med egna renar driva renskötsel inom byns betesområde. Vägras sökanden inträde som medlem, kan länsstyrelsen medge honom inträde, om det finns särskilda skäl. Denna bestämmelse skall tillämpas med stor försiktighet eftersom risken för att det nödvändiga samarbetet i en by försvåras om en sökande vinner inträde mot majoritetens önskan är påtaglig (prop. 1971:51 s.162).

Rennäringslagen innehåller inte någon definition av vem som skall anses vara same.

5.5.2Medlemmarna skall vara samer

Renskötselrätten är en särskild rätt till fast egendom som tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd. Denna rättighet förvaltas av samebyn. Det innebär att lagstiftningen måste ställa upp krav på de som skall bli medlemmar. Ett sådant krav är att medlemmen måste vara same. Eftersom renskötselrätten är en rättigheter

194 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101

som enbart tillkommer samer skall förvaltningen vara förbehållen samer.

I ett fall bör även den som inte är same kunna bli medlem i samebyn. Det gäller make till den som är medlem. Enligt rennäringslagen är även make till medlem som deltar eller har deltagit i renskötseln medlem. Motivet för att makar skall vara medlemmar är att det annars finns risk för att de ställs utanför delaktigheten i samebyn (prop. 1992/93:32 s. 183).

Detta motiv kan i och för sig anses gälla även om en medlem inte är gift med sin partner. År 1999 presenterade Samboendekommittén sitt betänkande Nya samboregler (SOU 1999:104). Kommitténs uppdrag var bl.a. att göra en utvärdering av lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem (sambolagen). Sambolagens övergripande syfte är att ge den svagare parten i förhållandet ett minimiskydd när förhållandet avslutas. I det sammanhanget diskuterade kommittén principerna bakom vilken egendom som skall bodelas (s. 197). Kommittén gör bedömningen att sambandet mellan vad som skall delas och vad som skall anses vara gemensamt är väl avvägt i sambolagen. Vidare konstaterar kommittén att lagen endast rör det som ur praktisk synvinkel är absolut nödvändigt och att det gör att reglerna kan avgränsas på ett sätt som är lätt att förstå. Samboendekommitténs betänkande har remissbehandlats. Det bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Vid en bodelning i samband med skilsmässa eller dödsfall omfattas för ett gift par, enligt huvudregeln, all makarnas egendom. En bodelning mellan sambor innefattar däremot, som huvudregel, endast deras gemensamma bostad och bohag. Det innebär bl.a. att egendom, t.ex. renar, som den ene äger i egenskap av näringsidkare omfattas av bodelningen om det gäller äkta makar men inte om det gäller sambor. Det finns således redan på grund av dessa regler en skillnad i behandlingen av gifta par respektive sambor.

Men frågan är om makes eller sambos ställning i samebyn enbart skall ses ur detta näringsmässiga perspektiv. Barn till medlemmar i samebyn kan bli medlemmar oavsett om deras föräldrar är gifta eller sammanboende. Den nuvarande ordning innebär att en icke samisk förälder ställs utanför denna gemenskap mellan den samiske föräldern och barnen om det rör sig om ett samboförhållande.

För det fall förhållandet avslutas skulle det inte bli någon skillnad mellan om medlemmarna är gifta eller sammanboende. I båda fallen måste den icke samiske medlemmen avsluta sitt medlemskap, eftersom förutsättningarna för det inte längre finns kvar. Det innebär således att om samboförhållandet avslutas på något annat sätt än genom dödsfall, så kan den icke samiske medlemmen inte längre vara medlem. Eftersom vi nedan föreslår att medlemskap skall inträda först sedan det be-

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 195
   

viljats av samebyn, skulle en utvidgning av medlemskretsen till sammanboende inte innebära att personer som inte vill vara medlemmar blir det ofrivilligt. Sammanfattningsvis anser vi således att undantaget från att medlemmar skall vara samer bör jämställa gifta och sammanboende par.

Vem är same?

Den nuvarande rennäringslagen innehåller inte någon definition av vem som skall anses vara same. I 1 § rennäringslagen anges som subjekt för renskötselrätten ”den som är av samisk härkomst”. Detta begrepp utvecklas dock inte närmare. Enligt gällande rätt skulle frågan kunna komma att bli aktuell för länsstyrelsen i vissa typer av ärenden, bl.a. när det gäller den som vill bli medlem med stöd av 12 § rennäringslagen och i koncessionsärenden. Den norska motsvarigheten till rennäringslagen, reindriftsloven, har inte heller någon definition av vem som skall anses vara same.

Vid våra kontakter med samerna i frågor om den interna organisationen har framkommit önskemål om en definition i rennäringslagen av vem som är same. Önskemålet motiveras med att vissa samebyar kommer att möta ett stort intresse från ortsbefolkningen av att bli medlemmar. De upplever att det i den situationen finns en uppenbar risk för att byarna inte kan upprätthålla strikta medlemskriterier. Samebyarnas centrala betydelse för det samiska samhället och den samiska kulturen skulle därigenom kunna äventyras. Även samer som inte är medlemmar i samebyarna har framfört synpunkten att det behövs en definition i lag av vem som är same. Motivet i deras fall är att man anser att det finns en risk för att samebyarna tolkar begreppet same så snävt att det blir en ännu mindre krets än i dag som kan bli medlemmar i samebyn.

Det rimligaste när det gäller att avgöra vem som skall anses tillhöra ett ursprungsfolk borde vara att folket själv avgör detta. Eftersom medlemskap skall vara förbehållet samer och det är samebyarna som beviljar medlemskap innebär det att det är samebyarna som avgör vem som är same.

ILO:s konvention nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder innehåller en beskrivning av vilka grupper som konventionen skall tillämpas på. Av denna framgår det att det är ett grundläggande kriterium att ett folk själv identifierar sig som ursprungsfolk eller stamfolk. Vidare skall folket ha behållit en del eller alla sina egna sociala, ekonomiska, kulturella och politiska institutioner. Det kan t.ex. innebära att man behållit ett eget språk, en speciell näringsverksamhet eller religion. Eftersom konventionens definition är formulerad för att

196 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

beskriva den grupp av människor som artiklarna är avsedda att skydda, kan det vara svårt att utifrån den avgöra vilka enskilda individer som skall anses ingå i gruppen.

I Minoritetsspråkskommitténs betänkande SOU 1997:193 finns en redogörelse för diskussionerna inom internationell rätt kring definitioner av minoriteter (s. 31f). En gemensam nämnare för samtliga förslag är att de anger dels objektiva kriterier, t.ex. ett eget språk eller egna religiösa föreställningar, dels subjektiva kriterier, t.ex. en vilja att bevara sin språkliga eller religiösa särart.

Kommittén föreslog en definition av begreppet nationell minoritet som ett underlag för ratificering av Europarådets konvention för skydd av nationella minoriteter (s. 37f). Enligt denna skall en minoritetsgrupp, för att betraktas som nationell minoritet, uppfylla fyra kriterier:

•grupp med uttalad samhörighet som till antalet i förhållande till resten av befolkningen har en icke dominerande ställning

•religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell särart

•historiska eller långvariga band med Sverige

•självidentifikation – den enskilde såväl som gruppen skall ha en vilja och strävan att behålla sin identitet

Regeringen utgick från kommitténs förslag till definition av nationella minoriteter och angav att i Sverige är samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar nationella minoriteter (prop. 1998/99:143 s. 32-33). Riksdagen hade inte någon avvikande uppfattning (bet. 1999/2000:KU6 s. 23, rskr. 1999/2000:69).

Sametingslagen innehåller en definition av vem som skall anses vara same i lagens mening. Den innebär att med same avses den som anser sig vara same och

1.gör sannolikt att han har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

2.gör sannolikt att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

3.har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.

Om sametingslagens definition skall tillämpas i samband med frågan om medlemskap i sameby kan det eventuellt leda till oönskade konsekvenser. Möjligen skulle inte alla i dag aktiva renskötare kunna uppfylla språkkriteriet. Särskilt stor risk för detta kan det vara i den södra delen av renskötselområdet. Det finns även risk för att det problemet ökar i nästa generation.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 197
   

Från vissa samer som i dag är aktiva i renskötseln har framförts att en definition av vem som skall anses vara same i samband med frågor om medlemskap i samebyn skulle kunna utgå från reglerna om renskötselberättigade som fram till år 1993 fanns i rennäringslagen. Regeln innebar att endast samer av renskötarsläkt ansågs ha renskötselrätt. Syftet med bestämmelsen var att begränsa den grupp som hade rätt att bedriva renskötsel. Begreppet togs bort år 1993 eftersom kravet på medlemskap i sameby ansågs vara en tillräcklig begränsning (prop. 1992/93:32 s. 92).

Syftet med bestämmelsen om renskötselberättigade var således inte att definiera vem som skulle anses vara same. Det är således inte en framkomlig väg att utifrån detta försöka formulera en definition av vem som är same.

Resonemanget ovan pekar på de svårigheter som uppstår om man i lag vill formulera en ändamålsenlig definition av vem som är same och som samtidigt kan accepteras av flertalet samer. Under processen som föregick 1928 års renbeteslag fanns en ambition att i lagen ange vem som var same/lapp. Trots att man vid den tiden hade en annan inställning till att dela in människor efter etnisk tillhörighet än vad vi har i dag övergavs den lösningen för den ovan beskrivna mera praktiska begränsningen av vem som fick utöva renskötselrätt.

Sammanfattningsvis anser vi således inte att det är möjligt att i lagstiftning styra vem samebyarna skall anse vara samer.

5.5.3Medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn

Exempel på hur ytterligare krav för medlemskap kan formuleras

Frågan är om kravet på att medlemmar skall vara samer är det enda som lagstiftningen bör ställa upp. Olika typer av argument förs fram för att det krävs ytterligare kriterier för medlemskap i lagstiftningen. Ett argument kommer från de som i dag är aktiva i renskötseln. Hos dessa finns en rädsla för att ett allt för öppet medlemskap enligt lagen kan äventyra renskötarnas inflytande över markanvändning och ekonomi och därmed försvåra deras möjligheter att bedriva en hållbar renskötsel. Ett annat argument gäller farhågor för att de resurser som ingår i renskötselrätten, renbete men också jakt och fiske, kan komma att överutnyttjas om det blir möjligt enligt lag att ha flera medlemmar i samebyarna.

För att möta de ovan angivna farhågorna skulle lagens krav på att medlemmarna skall vara samer kunna kompletteras med ytterligare

198 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

krav. Ett sätt att formulera ett sådant krav skulle kunna vara att kräva att medlemmarna kan härleda sitt ursprung från samebyn. Motivet för ett sådant krav skulle vara att samebyn för de flesta samer representerar det lokala samiska samhället inom ett visst område. Ett sådant krav skulle begränsa kretsen möjliga medlemmar i varje sameby utan att för den sakens skull utesluta de samer som inte direkt har någon anknytning till renskötseln. Det bör dock med en sådan lösning kunna vara möjligt att byta medlemskap till en annan sameby.

Ett annat sätt att formulera ytterligare krav för medlemskap är att ange att medlemmarna skall ha en viss anknytning till renskötseln. Anknytningen skulle kunna formuleras så att medlemmen själv skall delta eller ha deltagit i renskötseln eller att medlemmens föräldrar, mor- eller farföräldrar skall delta eller ha deltagit i renskötseln. Motivet för ett sådant krav på medlemmarna är att renskötseln har en mycket stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är därför viktigt att renskötselrätten förvaltas på ett sådant sätt att förutsättningarna för renskötseln bibehålls.

Ytterligare ett sätt att avgränsa kategorin möjliga medlemmar skulle kunna vara att ansluta till vad som i dag gäller enligt rennäringslagen. Det innebär att frågan om medlemskap förblir beroende av om den som avser att bedriva renskötsel inom byns betesområde är eller har varit knuten till renskötseln inom byn.

Angränsande frågor som påverkar ställningstagandena till medlemskap

Renskötselrättens omfattning

Samernas rättigheter när det gäller att låta sina renar beta över stora områden liksom rätten att jaga och fiska (renskötselrätten) grundas inte primärt på lagstiftning eller upplåtelser i särskilda avtal. Däremot är renskötselrättens utövande reglerad och preciserad genom den vid varje tid gällande lagstiftningen. I det avseendet påminner renskötselrätten om äganderätten som består även utan lagstiftning men vars innehåll och utövande regleras genom bestämmelser i olika lagar (prop. 1992/93:32 s. 90).

Renskötselrätten som sådan medför emellertid ingen given rätt att bedriva renskötsel. Utövandet av renskötselrätten förutsätter medlemskap i sameby. Det är en nödvändig begränsning av renskötselrätten, eftersom renantalet, och därmed det antal personer som kan försörja sig på renskötsel, begränsas av tillgången på bete (prop. 1992/93:32 s. 92).

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 199
   

De rättigheter som med stöd av renskötselrätten kan utövas inom samebyn framgår av 15-25 §§ rennäringslagen, se kapitel 2. Där framgår att samebyn för medlemmarnas gemensamma behov får använda byns betesområde för renbete. Vidare får samebyn och i viss utsträckning även enskilda medlemmar uppföra anläggningar som behövs för renskötseln. Samebyn har också rätt att flytta byns renar mellan skilda delar av betesområdet. Medlem i sameby får jaga och fiska på utmark inom de delar av byns betesområde som hör till renbetesfjällen eller lappmarkerna, när renskötsel är tillåten där.

Vårt förslag innebär att det alltjämt skall krävas medlemskap i samebyn för att kunna nyttja de rättigheter som ingår i renskötselrätten. Det är en följd av att det är samebyn som har ansvaret för hur renskötselrätten inom byområdet förvaltas. Det är således i första hand samebyns ansvar att se till att de resurser som ingår i renskötselrätten inte överutnyttjas.

Detta ansvar för samebyn är i princip oberoende av hur kraven för medlemskap formuleras i lagstiftningen. När det gäller renskötseln är det redan i dag möjligt för samebyn att avgöra hur många renar medlemmarna får föra på bete inom byns område samt hur många renskötselföretag som skall finnas i byn. Beslut av den typen kan även enligt de nya reglerna vara ett bra sätt för samebyn att ordna förvaltningen av renbetet.

Frågan om storleken på den grupp som kan komma i fråga för medlemskap i samebyn blir dock mera intressant om den diskuteras i förhållande till de rättigheter som enligt dagens rennäringslag tillkommer de individuella medlemmarna. Det gäller rätten att uppföra renvaktarstugor, ta bränsle, slöjdvirke eller virke till uppförande eller ombyggnad av familjebostad samt jakt och fiske. Med den nuvarande lydelsen för dessa rättigheter skulle ett ökat medlemsantal i samebyarna kunna innebära att flera personer än i dag gör anspråk på att få nyttja dessa rättigheter. I så fall kan inte samebyn som en del av sin förvaltning av renskötselrätten begränsa vissa medlemsgruppers rättigheter.

I den norska reindriftsloven presenteras renskötselrätten på ett annat sätt. I en bestämmelse preciseras vad renskötselrätten är och vad den omfattar. Därefter följer bestämmelser som närmare preciserar innehållet i de olika befogenheterna.

Det är möjligt att göra motsvarande i svensk lagstiftning. Det skulle innebära att lagtexten först konstaterar att renskötselrätten tillkommer den samiska befolkningen och grundas på urminnes hävd samt att den omfattar

200 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

•rätt till renbete,

•rätt att uppföra hagar, stängsel, renvaktarstuga, slakteri eller andra anläggningar som behövs för renskötseln,

•rätt till virke till renskötselanläggningar, familjebostad, bränsle för husbehov och slöjdvirke,

•rätt att flytta renar,

•rätt till jakt och fiske.

Därefter skulle följa de bestämmelser som närmare preciserar under vilka förutsättningar de olika rättigheterna får nyttjas. Det gäller t.ex. inom vilka delar av renskötselområdet rättigheterna får utövas, om ersättning skall utgå eller regler om det antal renar som högst får föras på bete.

Som framgår av kapitel 2 innebär renskötselrätten vissa rättigheter som inte framgår av rennäringslagen. Det gäller rätt till grustäkt och annan täkt till husbehov samt rätt till annat bete än renbete och slåtter, om det behövs för samernas egen försörjning. En förändring av lagens beskrivning av renskötselrätten på det sätt som beskrivits ovan innebär inte att dessa ytterligare rättigheter försvinner.

En sådan beskrivning av renskötselrätten gör det möjligt för medlemmarna i varje sameby att själva besluta hur resurserna skall fördelas mellan dem. Det innebär också att lösningarna kan skilja sig mellan olika samebyar, eftersom de kan anpassas till lokala förhållanden. En sameby kan t.ex. besluta att nätfiske skall vara förbehållet de aktiva renskötarna medan övriga medlemmar får bedriva handredskapsfiske. Ett annat sätt att fördela resurserna kan vara genom att dela upp fisket i flera sjöar så att varje sjö nyttjas av olika grupper av medlemmar, t.ex. en familj eller en vintergrupp.

I förhållande till rättighetshavare utanför samebyn innebär den förändrade lydelsen inte att deras rättigheter påverkas. Möjligen skulle man kunna resonera så att om det samtidigt blir möjligt för samebyn att anta medlemmar ur en större grupp skulle det kunna innebära att samebyarna ökar sitt resursutnyttjande till nackdel för andra. När det gäller renbete föreslår vi att det alltjämt skall finnas ett fastställt högsta renantal för varje sameby samt andra mekanismer för tillsyn av samebyns betesförvaltning. Det innebär att samebyn aldrig kan öka antalet renskötare bland medlemmarna utan att samtidigt minska var och ens renantal.

När det gäller jakt och fiske med stöd av renskötselrätten är omfattningen av denna oklar. Det förhållandet påverkas inte av om antalet medlemmar i samebyn eventuellt ökar. Det blir således inte fråga om en utökning av renskötselrätten.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 201
   

För att undvika osäkerhet kring om anspråken på jakt och fiske med stöd av renskötselrätten skall öka om fler ges möjlighet att vara medlemmar i samebyn, bör byn kunna nyttja sina befogenheter att begränsa medlemmarnas möjlighet att utöva dessa rättigheter. Sådana begränsningar bör kunna beslutas för att inte omöjliggöra eller avsevärt försvåra försörjningen för de medlemmar som bedriver jakt och fiske för avsalu eller som kombinationsnäringar till renskötseln.

Möjligheten att jaga och fiska har stor betydelse för den bofasta befolkningen i Norrlands inland oavsett om de är samer eller inte. Jakten och fisket är en viktig del av livskvaliteten men betyder också ett tillskott till hushållet i ett område där en kombination av verksamheter är vanligt för att få en skälig levnadsstandard. Vi gör bedömningen att trycket mot naturresurserna jakt och fiske inte kommer att öka i någon större utsträckning, eftersom de nya samebymedlemmar som i första hand kan komma i fråga för att nyttja jakten och fisket sannolikt redan i dag jagar och fiskar med stöd av upplåtelser.

Enligt 5 § rennäringsförordningen skall upplåtelser av jakt och fiske med stöd av 32 § rennäringslagen ske avgiftsfritt till fiskesamer och fjällägenhetsinnehavare. Vidare skall fiske upplåtas avgiftsfritt till den som har licens för yrkesfiske. Motivet för bestämmelsen är att dessa kategorier ansetts vara de bofasta utanför samebyn som har störst behov av jakt och fiske för sin försörjning.

Enligt uppgifter från länsstyrelserna finns det inom hela renskötselområdet cirka 30 avgiftsfria upplåtelser av fiske till fjällägenhetsinnehavare. Motsvarande siffra för jaktupplåtelser är cirka 15 stycken. Vidare finns det ett liten antal yrkesfiskare i Norrbottens län, som också får avgiftsfria upplåtelser. I Jämtlands län finns en delvis annan lösning för fjällägenhetsinnehavarna. Där regleras frågor om jakt och fiske direkt i arrendekontrakten. Det är frågan om cirka 50 sådana avtal.

Av uppgifterna från länsstyrelserna framgår att det är ett förhållandevis litet antal fjällägenhetsinnehavare som har avgiftsfria upplåtelser av fiske. Om länsstyrelsen kan konstatera att ett ökat antal medlemmar i samebyn påverkar fjällägenhetsinnehavarnas fiske negativt bör det vara möjligt att genom överenskommelser med samebyn begränsa dessa effekter.

Rösträtt vid bystämma

Renskötseln har en mycket stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är därför viktigt att renskötselrätten förvaltas på ett sådant sätt att förutsättningarna för renskötseln bibehålls.

202 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Detta har regering och riksdag flera gånger uttalat. För att försäkra att nyttjandet av renskötselrätten i första hand sker så att renskötseln kan bedrivas i samebyarna är det viktigt att de med anknytning till renskötseln har ett avgörande inflytandet över hur samebyns renskötselrätt förvaltas.

Mot denna bakgrund är det viktigt att samtidigt som man diskuterar medlemskap i samebyn också diskutera hur beslutanderätten skall fördelas. Om reglerna om rösträtt kan utformas så att de som bedriver renskötsel behåller det avgörande inflytandet över sin verksamhet så ökar möjligheten för dem att acceptera medlemmar som inte är engagerade i renskötseln.

Enligt rennäringslagen har rösträtten i de allra flesta frågor förbehållits de renskötande medlemmarna. Ett viktigt motiv för detta är att dessa är betalningsskyldiga för verksamhetens kostnader i förhållande till sitt reninnehav. Det har därför ansetts rimligt att de skall ha ett bestämmande inflytande över frågor som kan påverka denna betalningsskyldighet. Enligt vårt förslag försvinner den personliga betalningsskyldigheten. Detta argument för graderad rösträtt bortfaller således.

Den graderade rösträtten i samebyn har kritiserats ur olika synpunkter. En invändning är att det innebär en förskjutning av inflytande mot de större renägarna, vilket i sin tur kan verka passiviserande på övriga medlemmars delaktighet. En annan invändning är att den graderade rösträtten i många fall rör beslut av långsiktig karaktär och att de unga renägarna, vars verksamhet är under uppbyggnad, därmed inte får ett berättigat inflytande.

Trots att det personliga betalningsansvaret försvinner enligt vårt förslag finns det andra tungt vägande skäl för att i frågor som rör renskötseln behålla möjligheten till röstning efter renantal. Av Svensk rennäring, 1999, framgår att inkomsterna från rennäringen är en större andel av en individs ekonomi ju flera renar han har. Vidare verkar det som om arbetsinsatsen i renskötseln ökar med renantalet, i vart fall upp till en viss gräns. Det förefaller således rimligt att den som är mest beroende av renskötseln för sin försörjning och som gör de största arbetsinsatserna även bör ha det största inflytandet över verksamheten.

Vi anser att huvudregeln för röstning vid bystämman bör utformas så att huvudregeln är en medlem – en röst. I frågor som rör renskötseln bör dock röstning ske efter renantal om minst en medlem begär det. Jakt och fiske är viktiga beståndsdelar i verksamheten för många renskötare. Därför bör röstning efter renantal tillämpas även i frågor som rör jakt och fiske om minst en medlem begär det.

I avsnitt 5.4 har vi redogjort för forskning som tyder på att tillämpningen av begreppet renskötande medlem missgynnar kvinnor. Vårt förslag innebär att det personliga betalningsansvaret i samebyn tas bort.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 203
   

Begreppet renskötande medlem fyller mot den bakgrunden inte längre någon funktion och bör tas bort. Det innebär att varje medlem röstar för sina egna renar vid röstning efter renantal.

Vi föreslår att rösträtt efter renantal skall beräknas så att en ren ger en röst. Enligt rennäringslagen ger varje påbörjat hundratal renar en röst. Förslaget är en följd av att vi tagit bort begreppet renskötande medlemmar ur lagtexten. Det innebär att antalet röstberättigade ökar. Sannolikt innebär det att antalet röstberättigade med färre än hundra renar ökar mest. Bibehåller man systemet med en röst per påbörjat hundratal renar skulle dessa således få ett oproportionerligt stort inflytande i förhållande till sitt reninnehav och den betydelse detta har för respektive medlems försörjning.

Regeln om röstning efter renantal i rennäringslagen är obligatorisk. Det innebär att samebyn inte kan ändra den genom beslut i sina stadgar. Även enligt vårt förslag skall röstning efter renantal i vissa frågor vara nödvändig, men först sedan en medlem begärt det. En sådan förändring av regeln innebär att samebyns medlemmar kan välja i vilken utsträckning de vill tillämpa röstning efter renantal.

Sammanfattning av våra ställningstaganden beträffande ytterligare krav i lag för medlemskap

En av de viktigaste utgångspunkterna för vårt förslag när det gäller samebyns organisation är att så många beslut som möjligt skall överlämnas till samebyarna. Det talar med styrka för att lagen skall ställa upp så få krav för medlemskap som möjligt. Vi har dock funnit att det är nödvändigt att lagen innehåller ett krav på att medlemmar, med undantag för make och sambo, skall vara samer. Det hänger samman med att renskötselrätten är en samisk rättighet.

Ovan har vi redogjort för några möjliga ytterligare krav för medlemskap som skulle kunna ställas upp i lag samt för argument till stöd för detta. När det gäller argumentet om att renskötselutövarnas verksamhet måste skyddas har vi ovan föreslagit att huvudregeln för rösträtt vid bystämma skall formuleras så att röstning i frågor som rör renskötseln, jakt och fiske sker efter renantal om minst en medlem begär det. På så sätt kan renägarna tillförsäkras inflytande i dessa frågor. I det sammanhanget bör påpekas att vi föreslår att lagen skall innehålla en bestämmelse om att förvaltningen av renskötselrätten i samebyn inte får ske i strid med renskötselns intressen. Behovet av kontroll över verksamheten kan således inte ensamt utgöra skäl för att i lag ställa upp fler krav för medlemskap.

204 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Beträffande frågan om renskötselrättens omfattning och medlemskapets utformning har vi ovan konstaterat att det är möjligt att beskriva renskötselrätten så att medlemskap inte automatiskt innebär tillgång till vissa rättigheter. I stället blir det en fråga för samebyn att utifrån sina stadgar fördela resurserna mellan medlemmarna. Det antal medlemmar som kan bedriva renskötsel begränsas av de betesresurser samebyn har och som grovt kommer till uttryck i samebyns högsta renantal. Samebyn bestämmer hur detta möjliga renantal skall fördelas mellan medlemmarna. Detta förhållande gäller redan enligt rennäringslagen.

När det gäller tillgången till jakt och fiske innebär vårt förslag att den rättigheten inte automatiskt följer med medlemskapet. Som vi konstaterat ovan påverkar ett eventuellt ökande medlemsantal i samebyarna inte bedömningen av omfattningen av den jakt och fiske som ingår i renskötselrätten. Det är inte heller självklart att färre tvingande regler i lag innebär att antalet medlemmar i samebyarna ökar.

Vissa samebyar har redan i dag ett ganska stort antal medlemmar och uppger att de inte upplever något större tryck från samer utanför samebyn att bli medlemmar. Vidare bygger vårt förslag om sameby på att den kan bygga upp en förmögenhet med hjälp av insatser från medlemmarna samt i viss utsträckning finansiera sin verksamhet med avgifter. Den som skall bli medlem måste således göra en avvägning mellan fördelar och ekonomiska skyldigheter som medlemskapet innebär. Mot denna bakgrund anser vi att inte heller den osäkerhet som råder kring omfattningen av vissa av de rättigheter som ingår i renskötselrätten utgör skäl för att i lag ställa upp mera detaljerade krav för medlemskap.

Resonemanget kring ett krav på att medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn avviker från de vi redogjort för ovan. I detta fall handlar det om ett samiskt synsätt på det samiska samhället. Det utgår från att alla samer har ett berättigat intresse av att vara medlem i en sameby och att detta intresse är knutet till den gemenskap man härstammar från snarare än till vilken verksamhet man bedriver. Vi har uppfattat att denna syn på samebyn är så viktig för samer, oavsett om de i dag är medlemmar i en sameby eller inte, att den bör framgå av lagtexten om samebyn. Vi återkommer nedan till vad som skall avses med ursprung.

Sammanfattningsvis föreslår vi således att lagen skall ställa upp ett krav på att medlemmarna, med ovan beskrivet undantag, skall vara samer. Vidare skall det framgå av lagen att medlemmarna skall kunna härleda sitt ursprung från samebyn.

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 205
   

5.5.4Samebyn skall anta den som uppfyller lagens krav som medlem

Enligt rennäringslagen är en person automatiskt medlem i samebyn om han uppfyller de kriterier som ställs upp i lagen. Dessa kriterier är att personen skall vara same, med undantag för make till medlem, och ha en viss i lagen angiven anknytning till renskötseln. Detta innebär att det är endast en mindre del av den samiska befolkningen som är medlemmar i någon sameby.

Som framgått ovan upplever många denna uppdelning av den samiska befolkningen som negativ. Särskilt gäller det samer som inte är medlemmar i samebyn och som därmed känner att de ställs utanför en viktig samisk gemenskap. Även vissa samebyar har dock påpekat att det skulle kunna vara en tillgång att ha även medlemmar som inte har anknytning till renskötseln.

I kapitel 4 har vi föreslagit tre mål för en ny rennäringspolitik. Av dessa följer att samernas strävan att bevara och utveckla rennäringen och andra traditionella samiska näringar som en grund för samisk kultur skall främjas. Vidare skall samerna så långt möjligt ha förutsättningar för att utveckla och upprätthålla ett samiskt näringsliv med renskötselrätten som grund. Som ett medel för att uppnå målen har vi föreslagit att förbudet för samebyarna att bedriva annan verksamhet än renskötsel tas bort.

Rennäringen nyttjar med stöd av renskötselrätten den naturresurs som renbete, jakt och fiske utgör. Denna resurs är begränsad och det innebär att det inte kan finnas ett obegränsat antal personer som brukar den. För att förhindra överutnyttjande av resursen har vi föreslagit att det är samebyn som, precis som i dag, skall förvalta renskötselrätten och fördela nyttjandet av resurserna mellan sina medlemmar. För att övervaka att detta sker på ett tillfredsställande sätt föreslår vi att myndigheterna, precis som enligt gällande lagstiftning, skall ha möjlighet att meddela de föreskrifter och förbud som krävs för att rennäringen skall leva upp till det miljöåtagande som för närvarande beskrivs i 65 a § rennäringslagen.

Genom de ovan beskrivna åtgärderna anser vi att det finns tillräckliga begränsningar för att förhindra ett överutnyttjande av de resurser som omfattas av renskötselrätten. Vi föreslår således att lagen inte skall ställa upp några andra krav på samebyns medlemmar än att de skall vara samer som kan härleda sitt ursprung från samebyn. Nästa fråga som måste besvaras är om det skall vara upp till samebyn att avgöra vilka samer som skall vara medlemmar eller om alla samer skall ha rätt att vara medlemmar i den sameby där de har sitt ursprung.

206 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Som framgått tidigare i detta betänkande är en av de viktigaste utgångspunkterna för våra förslag när det gäller samebyns organisation att så många beslut som möjligt skall överlämnas till samebyarna att själva bestämma över. Av detta skulle vid ett hastigt övervägande följa att det är självklart att samebyn själv skall besluta om vilka samer som skall vara medlemmar. Ett sådant beslut skulle då fattas utifrån vad samebyn angett i sina stadgar.

Ett sådant övervägande bortser dock från den långvariga uppdelning som lagstiftningen skapat mellan samer som är medlemmar i sameby och de som inte är det. Denna har inneburit att medlemmar i samebyar upplever att deras verksamhet skulle försvåras om även de som inte bedriver renskötsel fick bli medlemmar. En sameby skulle kunna formulera stadgar som i princip innebär att ingen annan än de som i dag är medlemmar i samebyn kan bli medlemmar i den nya samebyn. Detta skulle motverka syftet med förslaget som innebär att alla samer kan bli medlemmar i sameby, dvs. att skapa en större samhörighet mellan alla samer oavsett vilken verksamhet de bedriver.

Olika samebyar är olika förberedda för att kunna ta emot nya medlemmar. Att genast tvinga dem att anta alla samer med anknytning till samebyn som medlemmar skulle kunna skapa flera konflikter än det löser. En lösning är att överlåta åt samebyarna att avgöra vad de anser är nödvändig anknytning till samebyn.

Ovan har vi redogjort för att den allmänna uppfattningen i internationell rätt är att ett ursprungsfolk själv bäst kan bestämma vem som tillhör ursprungsfolket. Den föreslagna lösningen kan kombineras med en möjlighet att vid oenighet låta Sametinget avgöra frågan om sökanden har tillräcklig anknytning till samebyn för att bli medlem. På så sätt ges Sametinget en central roll i att driva en process där misstron mellan olika samiska grupper kan minska. Tolkningen av begreppet kan också gradvis anpassas till beredskapen hos samebyarna att ta emot nya medlemmar för att därigenom undvika att de konflikter som i dag finns mellan samebyarna och samer utanför samebyarna flyttas in i samebyarna. Enligt vår bedömning bör Sametingets beslut inte kunna överklagas.

Vi föreslår således att samebyarna skall vara skyldiga att som medlem anta en same som uppfyller det krav på ursprung i samebyn som stadgarna ställer upp. Det bör dock vara möjligt för samebyn att vägra medlemskap för den som är medlem i annan sameby, om inte det tidigare medlemskapet avslutas. Vi har uppfattat att det samiska synsättet på medlemskap innebär att en same bara kan vara medlem i en sameby i taget.

Kravet på ursprung bör dock inte hindra att samebyn som medlem antar även same som inte kan härleda sitt ursprung från samebyn. I

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 207
   

detta fall är det dock inte fråga om en rätt att bli medlem utan ansökan får i varje enskilt fall prövas mot stadgarna.

Tidigare i detta kapitel har vi föreslagit att samebyns beslut skall kunna överklagas till allmän domstol. När det gäller frågan om ursprung i samebyn är allmän domstol dock mindre väl lämpad för en sådan prövning. Det bör således vara Sametinget som prövar just frågan om oenighet beträffande medlemskap i samebyn.

När det gäller Sametingets prövning kan varje enskilt ärende rimligen inte avgöras av Sametingets plenum. I stället bör plenum fastställa generella principer för vem som är same och hur ursprung skall bedömas. De enskilda ärenden kan därefter avgöras av en nämnd under Sametinget.

Beträffande olika typer av associationer har det ansetts föreligga ett behov av att kunna utesluta medlemmar som försvårar samarbete. Det gäller bl.a. för ekonomiska föreningar. Denna möjlighet har dock inte ställts till samebyns förfogande. En förklaring till detta skulle kunna vara att en uteslutning innebär att den uteslutne medlemmen måste upphöra med sin verksamhet. Eftersom möjligheten att utöva renskötselrätten är beroende av medlemskap i samebyn innebär uteslutning att denna möjlighet försvinner. På grund av renskötselrättens och dess utövandes stora betydelse för den samiska kulturen kan det också innebära mer än ekonomiska konsekvenser för enskilda att inte längre kunna utöva renskötselrätten.

Enligt vårt förslag skall samebyn bildas för att ha ansvaret för förvaltningen av renskötselrätten inom sitt område. Det är ett ansvar som har stor betydelse för den samiska kulturens fortlevnad och utveckling. Det är också ett ansvar gentemot de enskilda medlemmar som är beroende av att kunna nyttja renskötselrätten för sin försörjning. Mot den bakgrunden kan det vara rimligt att samebyn kan utesluta en medlem som motverkar dessa syften genom att orsaka de andra medlemmarna större kostnader eller mer arbete.

Vi anser dock att de skäl som talar mot en uteslutning skall vara möjlig väger tyngre än de som talar för. Det innebär inte att samebyn och dess medlemmar står utan sanktionsmöjligheter mot en illojal medlem. Precis som i en ekonomisk förening kan medlemmarna i samebyns stadgar besluta t.ex. att en medlem som på visst sätt bryter mot stadgarna måste betala en avgift. När sådana bestämmelser formuleras och tillämpas måste dock samebyn vara uppmärksam så att det inte sker i strid med likhetsprincipen. Likhetsprincipen innebär att alla medlemmar skall ha lika rätt, om inte annat följer av stadgarna. Vidare gäller att samebyn inte får fatta beslut som innebär att vissa medlemmar gynnas otillbörligt till nackdel för samebyn eller andra medlemmar.

208 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101
   

Rennäringslagens bestämmelser om automatiskt medlemskap innebär att en verklig prövning av om någon är medlem görs först i samband med att röstlängd upprättas vid bystämman. Beslutet om röstlängd kan överklagas till länsstyrelsen. Detta innebär att osäkerhet om stämmobeslutens giltighet kan bestå under ganska lång tid. Det måste anses otillfredsställande för verksamheten som bedrivs i samebyn. Vi föreslår därför att samebyarna skall fatta beslut om varje medlems medlemskap och att vilka som är medlemmar skall framgå av en medlemsförteckning.

5.6Informationsprogram vid införandet av ny rennäringslagstiftning

I samband med införandet av den nya rennäringslagstiftningen bör medel avsättas till ett program för utbildnings-, informations- och utvecklingsinsatser riktat till samebyarna.

När ny lagstiftning införs behöver många parter lära sig de nya bestämmelserna. Myndigheterna som skall tillämpa lag, förordningar och föreskrifter måste självfallet känna till dessa, liksom allmänhet, företag, och organisationer som berörs av lagen. Vid stora förändringar i lagstiftningen blir behovet av utbildning och information inför lagens ikraftträdande extra tydligt. Vi återkommer till detta i avsnitt 6.5.

Införandet av de nya reglerna för samebyn ställer också mycket höga krav på samebymedlemmarnas kompetens att utveckla ett regelverk som leder till ett gott nyttjande av de resurser som finns inom ramen för renskötselrätten.

Mot bakgrund av detta är det enligt vår bedömning viktigt att avsätta resurser för utbildnings-, informations-, och utvecklingsinsatser främst riktade till samebyarna. Medlen bör dels användas för att ta fram utbildningsmaterial om den nya lagstiftningen, dels för att genomföra olika åtgärder.

Samebyarnas förutsättningar skiljer sig åt. Det finns skillnader t.ex. när det gäller antalet renägare och betesresursens storlek. Därtill skiljer sig miljön runt samebyarna åt. För att en utbildningsinsats ska lyckas är det därför enligt vår bedömning viktigt att samebyarna själva utarbetar planer för hur det vill utveckla sin kompetens vid införandet av en ny lagstiftning. Samebyarna bör därför ensamma, tillsammans eller genom sina organisationer kunna söka medel för kompetensutveckling. Kompetensutvecklingen bör kunna ske både som information, utbildning,

SOU 2001:101 Förvaltningen av renskötselrätten 209
   

rådgivning i frågor som är speciella för den enskilda samebyn, och som utvecklingsprojekt.

Åtgärder som framhåller delaktighet av så många samebymedlemmar som möjligt liksom åtgärder för att förbättra samverkan med andra intressen bör prioriteras. Det gäller även för åtgärder som ökar samiska kvinnors delaktighet i förvaltningen av renskötselrätten.

210 Förvaltningen av renskötselrätten SOU 2001:101