Beslut vid regeringssammanträde den 25 oktober 2001.
En särskild utredare tillkallas för att förutsättningslöst analysera de frågor som hänger samman med professionell boxning och andra kampsporter. Frågorna skall belysas allsidigt med tonvikt på de medicinska aspekterna. Även sporternassociala funktion och möjligheter att bidra till integration och anpassning i samhället är viktiga frågor som utredaren skall överväga. I uppdraget ingår att se över lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning och bedöma om den fyller sitt syfte eller om dess inriktning och omfattning bör förändras i något avseende. Även frågan om det överhuvudtaget finns behov av ett fortsatt förbud mot professionell boxning skall analyseras.
Professionell boxning är sedan den 1 januari 1970 förbjuden i Sverige. Enligt lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning döms den som i Sverige deltar i en tävlings-, uppvisnings- eller träningsmatch i professionell boxning till böter eller fängelse i högst sex månader. Samma straffansvar gäller för den som anordnar, ekonomiskt understödjer eller upplåter lokal för professionella boxningstävlingar samt för deltagande manager, domare eller sekond.
I Kungl. Maj:ts proposition nr 118 år 1969 hade det anförts, mot bakgrund av genomförda utredningar och synpunkter från ett stort antal remissinstanser, att de medicinska skadeverkningarna av boxning - främst hjärnskador av kronisk karaktär - var allvarligare än man tidigare hade haft anledning att räkna med.
Dessa verkningar bedömdes vara av sådan art att boxning från medicinsk synpunkt inte längre kunde godtas som sportgren i sin dåvarande form. Vidare anfördes att samhället inte kan underlåta att ingripa för att förebygga de allvarliga, ibland livshotande skador som boxare kan drabbas av och som i sin tur kan leda till bl.a. arbetsoförmåga och sociala anpassningssvårigheter. Detta ansågs tala starkt för ett förbud mot boxning och skälen bedömdes vara starkast i fråga om professionell boxning.
I propositionen anfördes vidare att boxning även har andra ogynnsamma konsekvenser än hälsorisker. Förutom att boxning ibland har en förråande verkan anfördes att det är angeläget att stävja de osunda ekonomiska intressen som gör sig gällande inom yrkesboxningen. Det måste anses stötande att boxare och arrangörer kan göra sig betydande vinster på en verksamhet som är inriktad på att åstadkomma skador hos deltagarna. Även dessa förhållanden anfördes som skäl för förbud och förbudsskälen bedömdes starkast i fråga om professionell boxning. Ett förbud mot amatörboxning ansågs därför inte aktuellt.
I januari 1980 tillsatte jordbruksministern en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om boxningens skadeverkningar.
Utredningen hade till uppgift att från medicinska utgångspunkter ge underlag för en bedömning av om amatörboxning utövad enligt gällande regler och med tillämpning av gällande föreskrifter skulle anses förenad med sådana risker att ett samhällsingripande i någon form vore påkallad. Däremot behandlade utredningen inte vad som kallas boxningens etiska problem, dvs. tävlingsboxarens avsikt att slå motståndaren medvetslös.
Utredaren fann inte skäl för ett ingripande med förbud mot svensk amatörboxning i dess dåvarande utformning och ansåg att det var boxningsförbundets sak att utforma regler och säkerhetsföreskrifter i samråd med medicinsk expertis.
Frågor om professionell boxning har varit uppe till behandling i riksdagen ett flertal gånger under de senaste åren.
Kulturutskottet och en klar riksdagsmajoritet har då ställt sig bakom ett fortsatt förbud.
Sedan lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning trädde i kraft har stora förändringar skett i vårt samhälle och därmed även inom idrotten. En stor del av svenskarna har i dag en annan kulturell och etnisk bakgrund än den traditionellt svenska.
Samtidigt har våra normer och värderingar förändrats.
Under de senaste decennierna har ett stort antal kampsporter introducerats i vårt land och utövas av många människor. Till Riksidrottsförbundet hör Svenska Budoförbundet, som organiserar 12 olika kampsporter, Svenska Judoförbundet och Svenska Taekwondoförbundet. Andra kampsporter bedrivs i mer eller mindre organiserad form. Bland dessa kan nämnas thaiboxning, kickboxning och Shootfighting som ger utövare av olika kampsporter möjlighet att tävla mot varandra.
Under hösten 1998 arrangerades ett kampsportsevenemang i Stockholm som väckte uppmärksamhet bland annat genom att sparkar och strypgrepp tilläts. Till följd av detta gav regeringen i december 1998 Riksidrottsförbundet (RF) i uppdrag att göra en kartläggning av förekomsten av s.k. nya kampsporter samt en värdering av i vilken utsträckning dessa riskerar att skada de organiserade kampsportsförbundens anseende. Riksidrottsförbundet skulle vidare bedöma i vilken utsträckning förbudet mot proffsboxning är tillämpligt på dessa evenemang. Uppdraget redovisades i december 1999.
Av Riksidrottsstyrelsens värdering av kartläggningen framgår att många av de studerade kampsporterna utanför RF tillåter slag och sparkar i en grad som inte tillåts inom de idrotter som finns organiserade inom RF. Enligt Riksidrottsstyrelsens mening måste all idrottslig verksamhet som är förenad med risker kringgärdas av tydliga regler och kraftfulla sanktioner som kan accepteras av samhällets rättsordning. Enligt RF kan det ifrågasättas om inte några av de praktiserade kampsporterna kan likställas med professionell boxning och därmed bör inrymmas under lagen om förbud mot professionell boxning. Enligt RF finns det därför skäl att utreda en eventuell utvidgning av lagen.
RF:s kartläggning låg till grund för en offentlig utfrågning som Regeringskansliet anordnade i februari 2000 och som olika kampsportsorganisationer bjöds in till. Vid utfrågningen framkom bl.a. att många av de organisationer som inte är anslutna till RF har regler och säkerhetsföreskrifter som minimerar skaderiskerna.
Företrädare för vissa av dessa organisationer förde även fram behovet av samverkan och önskade att man skulle få möjlighet att ansluta sig till RF.
Företrädaren för Svenska Boxningsförbundet pekade på att de utredningar som legat till grund för beslutet om förbud mot professionell boxning i Sverige endast presenterat förslag till skärpta säkerhetsföreskrifter för boxning. Däremot hade man avstått från att föreslå förbud mot boxning. Förbudet innebär att det svenska förbundet helt saknar möjligheter att medicinskt undersöka svenska professionella boxare verksamma utomlands. Om förbudet upphävs skulle det bli möjligt att tillämpa samma säkerhetsföreskrifter för professionell boxning i Sverige som i dag gäller för amatörboxning.
Bland annat mot bakgrund av RF:s kartläggning har frågan aktualiserats i riksdagen om några av de praktiserade kampsporterna innehåller oönskade moment eller beteenden som kan föranleda att sporterna i likhet med professionell boxning borde förbjudas. Kulturutskottet har sett det som viktigt att få denna fråga belyst och anser att en expertutredning bör tillsättas.
Utredningen bör enligt utskottet arbeta förutsättningslöst och omfatta såväl professionell boxning som samtliga övriga kampsporter. Frågorna bör belysas allsidigt där givetvis de medicinska aspekterna träder i förgrunden men där även sporternas sociala funktion och möjligheter att bidra till integration och anpassning i samhället hör till några av de viktiga frågor som utredningen bör överväga. Vad utskottet har anfört om tillsättande av en expertutredning har riksdagen som sin mening givit regeringen till känna (bet. 2000/01:KrU4, rskr. 2000/01:186).
Det norska stortinget fattade i maj 2001 beslut om en lag om organiserad kampaktivitet som tillåter knockout. Bakgrunden till lagen är att slag och sparkar mot huvudet har allvarliga medicinska skadeverkningar. Tidigare har uppmärksamheten främst riktats mot professionell boxning som har varit förbjuden i Norge sedan 1982. Risker för skador förekommer dock även i samband med andra kampsporter.
Den nya lagen innebär att kampsporter som tillåter sparkar och slag mot huvudet, i den utsträckning att en utövare tvingas ge upp kampen eller att matchen stoppas, endast kan bedrivas efter särskilt godkännande. I värderingen av om godkännande skall ges vägs det in om kampaktiviteten i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till utövarnas hälsa och säkerhet. Mer detaljerade föreskrifter som innehåller säkerhetsbestämmelser kommer att utarbetas.
En särskild utredare tillkallas för att förutsättningslöst analysera de frågor som hänger samman med professionell boxning och andra kampsporter. Frågorna skall belysas allsidigt med tonvikt på de medicinska aspekterna. Även sporternas sociala funktion och möjligheter att bidra till integration och anpassning i samhället är viktiga frågor som utredningen skall överväga.
De olika sporternas regelverk, antal utövare och utveckling skall redovisas. Utredaren skall även inhämta erfarenheter från andra länder där frågor om professionell boxning och andra kampsporter har belysts. Vidare skall utredningen lämna förslag till hur samhället kan stödja den barn- och ungdomsverksamhet som bedrivs av organisationer som inte är anslutna till Riksidrottsförbundet.
I uppdraget ingår att se över lagen om förbud mot professionell boxning och bedöma om den fyller sitt syfte eller om dess inriktning och omfattning bör förändras i något avseende. Även frågan om det överhuvudtaget finns behov av ett fortsatt förbud mot professionell boxning skall analyseras.
I uppdraget ingår att lämna förslag på de författningsändringar som kan föranledas av uppdraget.
Åtgärdsförslagen bör utvecklas i nära dialog med företrädare för kampsportsförbund inom Riksidrottsförbundet och representanter för övriga kampsportsorganisationer. Samråd bör även ske med polisväsendet och Svenska Kommunförbundet.
Utredningen skall redovisa sitt uppdrag senast den 15 mars 2003.
(Näringsdepartementet)