Beslut vid regeringssammanträde den 1 februari 2001.
Elnätsutredningen (N 1999:12) ges genom tilläggsdirektiv i uppdrag att överväga förslag till ändringar av bestämmelser om nättariffer för regionledningar. Om utredaren finner att det behövs kan han också föreslå ändringar i bestämmelsernaom nätkoncession. Utredaren skall också analysera konsekvenserna av de föreslagna ändringarna.
Regeringen bemyndigade den 4 november 1999 (dir. 1999:81) chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda om bestämmelserna om nätverksamhet i ellagen (1997:857) behöver ändras och i så fall föreslå sådana ändringar. Utredaren redovisade i oktober 2000 sitt arbete när det gäller den första delen av uppdraget, dvs. regleringen av tillsyn över nätverksamhet, behovet av precisering av tillsynen, avgränsning mellan nätverksamhet och konkurrensutsatt verksamhet samt utjämning av tariffer mellan tätort och glesbygd.
Utredaren skall senast den 1 mars 2001 redovisa sina överväganden och lämna förslag till lagstiftning i fråga om den andra delen av uppdraget, dvs. regler för tvångsförvaltning.
I Elnätsutredningens delbetänkande Elnätsföretag Regler och tillsyn
(SOU 2000:90) föreslås bl.a. en ny inriktning på tillsynen av nätverksamhet för att åstadkomma en effektiv reglering. Enligt Elnätsutredningen är det möjligt, men orimligt resurskrävande, att bibehålla en tillsyn över nättarifferna som innefattar en granskning av företagens kostnader som en viktig del av skälighetsbedömningen.
Utredningen föreslår därför att bedömningen av om nätföretagens tariffer är skäliga eller inte, inte längre i första hand skall utgå från nätföretagens kostnader. I stället skall den se till den prestation som ett nätföretag utför och om nättariffen står i rimlig proportion till denna prestation.
Den föreslagna inriktningen på tillsynen gäller såväl för nätverksamhet som bedrivs med stöd av nätkoncession för linje som för nätverksamhet som bedrivs med stöd av nätkoncession för område.
Elnätsutredningen bedömer emellertid också att en översyn av bestämmelserna om nätkoncession för linje vore nödvändig för att åstadkomma en ändamålsenlig och effektiv reglering. Anledningen till detta är att bestämmelserna om hur nättariffer för linje skall utformas ofrånkomligt leder till tolkningssvårigheter för såväl nätföretagen som för tillsynsmyndigheten. Vidare är reglerna om tariffsättning för linje komplexa, vilket innebär att tillsynen blir komplicerad. Utredningen pekar även på flera områden där det kan ifrågasättas om bestämmelserna om nätkoncession är ändamålsenliga.
Statens energimyndighet har i ett projektarbete - Metodutveckling beträffande regionnätstariffer - gått igenom nuvarande bestämmelser för nättariffer för linje. Enligt Energimyndigheten finns stora oklarheter i ellagen när det gäller dessa delar.
Det svenska elnätet består av stamnät samt regionala och lokala nät.
Stamnätet täcker hela Sverige. Regionnäten kopplar samman stamnätet med lokalnäten och vissa större mottagare av el. Vissa regionnät omfattar också anslutningar till elnät utanför Sveriges gränser. Detta gäller t.ex. elnäten på Åland och Bornholm som utnyttjar det svenska elsystemet för sin elförsörjning.
Enligt koncessionsbestämmelserna kan nätverksamhet bedrivas med stöd av antingen nätkoncession för linje eller nätkoncession för område. En nätkoncession för linje kan avse en ledning som ingår i stamnätet eller en ledning som kan anses ha antingen en regionnätsfunktion eller lokalnätsfunktion. Koncessionsbestämmelserna tar inte hänsyn till vilken funktion en nätkoncession för linje har. Däremot finns en sådan uppdelning när det gäller hur nättariffer skall utformas. Denna uppdelning är beroende av om linjen är en stamledning, en ledning med en spänning om 220 kilovolt eller däröver, eller en regionledning, alltså en ledning med en spänning som understiger 220 kilovolt. Vidare skall, vid redovisning av nätverksamhet, nätkoncession för område redovisas skilt från nätkoncession för linje. Regeringen får föreskriva om undantag från denna bestämmelse för ledningar som omfattas av nätkoncession för linje och som organisatoriskt och tekniskt ingår i ett nät som omfattas av nätkoncession för område. I de fall en nätkoncession för linje redovisas tillsammans med en nätkoncession för område ingår också linjen i underlaget för områdets nättariffer.
Nätkoncession för område innehas av lokalnätsföretag. Den som har nätkoncession för område har i praktiken ensamrätt, men även skyldighet, att på skäliga villkor ansluta elanvändare till näten och att på skäliga villkor överföra el till användarna inom området.
I ett beslut om nätkoncession för område skall en viss högsta tillåtna spänning anges. Denna spänningsgräns anger den högsta tillåtna spänning som får finnas på ledningsnätet och markerar också omfattningen av det faktiska monopolet på ledningsbyggande och anslutningar inom området.
Spänningen bestäms individuellt för varje nätkoncession och grundas på sökandens uppgifter och övriga omständigheter. Utgångspunkten skall vara att den spänning som kan förutses behövas under den planerade koncessionstiden skall anges i beslutet om nätkoncession för område.
Praxis har utvecklats till att denna gräns i normalfallet bestäms till 20 kilovolt, men det förekommer att spänningsgränser på upp till 130 kilovolt har beviljats. Den nuvarande uppdelningen mellan nätkoncession för område och nätkoncession för linje ändrades inte i samband med avregleringen av elmarknaden den 1 januari 1996 och har varit i kraft sedan 1958.
I ellagens bestämmelser om nättariffer definieras en regionledning som en ledning som omfattas av nätkoncession för linje och där spänningen understiger 220 kilovolt. Detta innebär att samtliga regionledningar omfattas av samma bestämmelser oavsett om de har en spänning på 6, 10, 20 30, 40, 50, 70 eller 130 kilovolt, om de inte tekniskt och organisatoriskt redovisas i ett nät som omfattas av nätkoncession för område. Det kan ifrågasättas om den nuvarande uppdelningen mellan nätkoncession för linje och nätkoncession för område borde ligga till grund för bestämmelserna om nättariffer. Ett annat alternativ är att minska skillnaderna mellan bestämmelser för lokalnät respektive regionnät.
En konsekvens av nuvarande skillnader i bestämmelserna är att det kan vara lönsamt för vissa kunder att göra en så kallad tariffinvestering.
Med detta menas att det är lönsamt för kunden att det byggs ett nytt nät som ersätter ett befintligt nät. En kund kan i vissa fall vinna på att det byggs ett nytt nät för anslutning till regionnätet i stället för att kunden behåller befintlig anslutning till lokalnätet. En sådan investering i regionnätet ger inget samhällsekonomiskt mervärde, tvärtom, men minskar kostnaden för kunden. Däremot kan kostnaderna för de kunder som fortsatt är anslutna till lokalnätet komma att öka.
En del regionnätsföretag har en relativt hög fast avgift för varje uttagspunkt. Detta medför att en kund (oftast ett lokalnätsföretag)
som har flera uttagspunkter måste betala en betydligt högre sammanlagd avgift än en kund som endast har en uttagspunkt, även om de har ett lika stort totalt effektuttag. Dessa kunder skulle kunna vinna på att det byggs ett nytt nät som reducerar antalet uttagspunkter och därmed kundens kostnader.
Enligt lagstiftningen får nätkoncession meddelas endast om anläggningen är lämplig från allmän synpunkt (2 kap. 6 § ellagen).
Bestämmelsen syftar till att hindra att samhällsekonomiskt onödiga anläggningar byggs, t.ex. att nya ledningar byggs där det redan finns tillräcklig överföringskapacitet. Nätmyndigheten har också i beslut sagt nej till sådana utbyggnader. Mot denna bakgrund torde således inte samhällsekonomiskt olönsamma utbyggnader ske. Ett lokalnätsföretag som vill reducera antalet uttagspunkter genom att bygga ut det egna ledningsnätet kan däremot göra detta inom ramen för gällande lagstiftning. Detta gäller i vart fall så länge företaget håller sig inom den högsta spänning som gäller för området.
Det är enligt Elnätsutredningen otillfredsställande att situationer kan uppstå där tariffinvesteringar är lönsamma, eftersom det visar att regleringen är ineffektiv.
Lokalnätsföretagens kostnader för överliggande nät motsvarar cirka en tredjedel av de totala kostnaderna i nätverksamheten. En effektiv reglering av nättarifferna för regionledningar är därför viktig för att elanvändarnas totala nätavgifter inte skall bli för höga. De nuvarande detaljerade bestämmelserna om nättariffer för regionledningar medför osäkerhet och tillämpningsproblem som försvårar såväl tariffsättningen som tillsynen. Vidare kan det övervägas om samma bestämmelser skall gälla för nätkoncession för linje oberoende av om ledningen har en funktion av att ingå i ett regionnät eller om den bör ses som en del i den lokala distributionen.
Det finns nätområden som funktionellt tillhör det svenska elnätet men som ligger utanför landets gränser. Åland och Bornholm, som faller under den finska respektive den danska ellagstiftningen, är sådana områden. Vid utformningen av bestämmelserna om anslutning till och överföring av el på regionnätet kan det finnas skäl att överväga om särskilda regler behövs med hänsyn till de skilda förhållanden som råder beträffande bl.a. regelverk i dessa fall. Syftet med sådana särskilda regler bör vara att utformningen av tarifferna skall ge utrymme för flexibla lösningar som underlättar en ökad integration av den nordiska elmarknaden.
Utredaren skall analysera behovet av och lämna förslag till ändringar av bestämmelserna om nättariffer för regionledningar med syfte att komma till rätta med de problem som har redovisats här. Om utredaren finner att det behövs kan han också föreslå ändringar i bestämmelserna om nätkoncession. Utredaren skall också analysera och beskriva konsekvenserna av de föreslagna ändringarna.
Utredaren skall senast den 14 september 2001 redovisa sina överväganden och lämna förslag till ny lagstiftning. Utredaren skall, med ändring av tidigare direktiv, redovisa sina förslag om tvångsförvaltning senast den 14 september 2001.
(Näringsdepartementet)