den 27 mars

Svar på fråga 2001/02:927 om vård i grannland

Socialminister Lars Engqvist

Inga Berggren har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att underlätta och klargöra vad för regler som gäller för den som söker vård i ett grannland.

I förordning (EEG) 1408/71 finns en bestämmelse som gör det möjligt för den behöriga institutionen, i Sverige försäkringskassan, att lämna tillstånd för en person att söka vård, dvs. få planerad vård, i ett annat medlemsland. Eftersom det är landstingen som förfogar över sjukvårdsresurserna och har den närmare medicinska kännedomen om patienten ska kassan kontakta det landsting som personen hör till innan den tar ställning till om tillstånd kan beviljas eller inte.

Flera situationer kan tänkas där en försäkrad önskar få vården utförd i ett annat EU-land. Vården kan uppfattas som bättre eller annorlunda där eller kan fås där omgående utan väntetid. Även i situationer där den försäkrade åberopar långa väntetider som skäl gäller att kassan ska samråda med landstinget beträffande vilka väntetider som gäller i landstinget och om den försäkrades väntetid utifrån de kriterier som uppställs i förordningen kan anses onormal. Inom EU pågår sedan flera år ett arbete med att förenkla och modernisera reglerna om samordning av de sociala trygghetssystemen.

Den svenska och den danska regeringen har tillsammans tagit fram rapporten Öresund @ en region blir till. I rapporten finns en redogörelse för olika temaområden som kan utgöra problem och hinder för rörlighet och integration i regionen. Under våren 2002 kommer en fokusering att ske på bl.a. hälso- och sjukvården. En närmare samverkan kan komma att innebära en samordning/specialisering när det gäller den högspecialiserade vården och annan planerad specialistvård. Det finns inga formella hinder för en sådan samverkan utan samverkan kan bygga på överenskommelser mellan berörda parter. En fråga som också kommer att studeras är om det går att underlätta för medborgarna att i större utsträckning välja i vilket land de ska få vård. Det kan gälla både primärvård och specialistvård.