Svar på fråga 2001/02:814 om pisksnärtskador
Finansminister Bosse Ringholm
Harald Nordlund har frågat statsrådet Björn Rosengren om han avser att vidta några åtgärder som underlättar de pisksnärtskadades situation. Harald Nordlund gör gällande att många av de pisksnärtskadade känner sig dåligt behandlade av försäkringsbolagen. Årslånga handläggningstider och misstroende dominerar missnöjet. Harald Nordlund anser också att det finns indikationer på att både försäkringsbolagen och Trafikskadenämnden, som avger yttranden i vissa frågor som gäller krav på ersättning på grund av personskador i trafiken, är överdrivet restriktiva i sina bedömningar. Enligt Harald Nordlund uppfattas inte Trafikskadenämnden som objektiv eftersom merparten av experterna är representanter för bolagen.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Vad först gäller handläggningstiderna kan jag konstatera att det finns uttryckliga regler i konsumentförsäkringslagen (1980:38) som säger att ett försäkringsbolag utan uppskov ska vidta de åtgärder som behövs för att en skada efter ett försäkringsfall ska kunna regleras. Skadan ska regleras skyndsamt och med iakttagande av den ersättningsberättigades och annan skadelidandes behöriga intressen. Försäkringsersättning ska betalas senast en månad efter det att den ersättningsberättigade anmält försäkringsfallet och lagt fram den utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras. Detta gäller dock inte livränta, eftersom en sådan ska betalas på de förfallodagar som avtalats mellan försäkringsbolaget och den skadelidande. Har den som begär försäkringsersättning uppenbarligen rätt till ersättning med åtminstone visst belopp, ska detta genast betalas i avräkning på den slutliga ersättningen. Av det jag nu har sagt framgår att eventuella problem med handläggningstiderna knappast kan skyllas på att det saknas adekvata lagregler. Regeringen har också i olika sammanhang framhållit vikten av en god skadereglering, senast i samband med reformeringen av försäkringsrörelselagstiftningen.
Jag vill också tillägga att försäkringsbolagen har utarbetat allmänna riktlinjer för skadereglering som samtliga bolag har antagit. Enligt dessa ska bolaget lämna aktiv service och utredningen utföras så snabbt som möjligt. Den skadelidande ska få nödvändig information, och beslut ska motiveras. Vidare har Konsumentverket utarbetat riktlinjer för information vid skadereglering rörande bl.a. överklagande och preskriptionsrisk.
När det gäller påståendena om den bristande efterlevnaden av de nämnda principerna och om en alltför restriktiv bedömning från försäkringsbolagens och Trafikskadenämndens sida krävs det ytterligare underlag innan det går att bilda sig en säker uppfattning i frågan. Det är framför allt en uppgift för Finansinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet att se till att försäkringsbolagen följer de principer som gäller för skaderegleringen och jag utgår från att inspektionen i sin löpande tillsyn över bolagen kontrollerar detta. Jag är emellertid inte främmande för att ge Finansinspektionen i uppdrag att särskilt uppmärksamma försäkringsbolagens skadereglering, om det visar sig nödvändigt. Detta bör dock inte hindra bolag som inte lever upp till lagens krav på handläggningstider från att skyndsamt rätta till detta.
Vad sedan gäller frågan om Trafikskadenämndens objektivitet vill jag framhålla att nämnden normalt består av sex ledamöter när den avgör ärenden. Av dessa är två jurister, två lekmannaledamöter och två bolagsledamöter. Lekmannaledamöterna utses av Finansinspektionen på förslag av LO, TCO, SACO, LRF och Företagarnas Riksorganisation. Det är alltså inte så att bolagsrepresentanterna är i majoritet när nämnden avgör ärenden.