den 22 november

Svar på fråga 2001/02:196 om Dublinkonventionen

Utrikesminister Anna Lindh

Johan Pehrson har frågat bistånds- och migrationsministern vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att få till stånd en tillämpning av Dublinkonventionen som tillgodoser kraven på rättssäkerhet för den enskilde och som är förenlig med den medmänskliga politik regeringen säger sig vilja föra. Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

EU-kommissionen presenterade den 31 juli 2001 ett förslag till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat. Denna förordning, som bygger på den gällande Dublinkonventionen, ska ersätta konventionen som en följd av EG-fördragets ikraftträdande.

Det är riktigt, som Johan Pehrson påpekar, att tillämpningsområdet för såväl Dublinkonventionen som den av kommissionen föreslagna förordningen är relativt begränsat. Enligt Dublinkonventionen och förslaget till förordning fastslås att förfarandet för att avgöra vilken stat som är ansvarig enligt förordningen inleds när en asylansökan lämnas in i en medlemsstat. Detta innebär att ansökningar om uppehållstillstånd på annan grund inte faller inom förordningens tillämpningsområde. Det är sålunda endast möjligt, enligt Dublinkonventionen och förslaget till förordning, att ställa en förfrågan om över- eller återtagande i asylärenden. Sverige tillämpar inte Dublinkonventionen i andra ärenden än de som grundar sig på en asylansökan och endast om det finns tecken som tyder på att en annan medlemsstat är ansvarig för att pröva en asylansökan.

Förhandlingsarbetet av förslaget till förordning som ska ersätta Dublinkonventionen har påbörjats inom rådsarbetsgruppen för asyl under det belgiska ordförandeskapet inom Europeiska unionen.

I Dublinkonventionen har medlemsstaterna hittills getts möjlighet att av humanitära skäl pröva en asylansökan, trots att medlemsstaten inte är skyldig därtill enligt konventionen. Sådana humanitära skäl kan grunda sig på familje- eller kulturskäl. I förslaget till förordning har rekvisiten för vad som är att anse som humanitära skäl utvidgats och förtydligats. Bl.a. nämns familjeskäl, kulturellt betingande faktorer, hög ålder och graviditet som exempel. I de fortsatta EU-förhandlingarna ställer sig regeringen positiv till att verka för att möjliggöra, och utvidga, tillämpningen av humanitära skäl enligt vad kommissionen föreskriver i förslaget till förordning.

Regeringen kommer också fortsättningsvis verka aktivt för att förordningen bl.a. ska garantera att familjen hålls samman genom att t.ex. stödja de föreslagna reglerna om att ett barn ovillkorligen ska sammanföras med en vuxen familjemedlem @ som kan ta hand om barnet @ i en medlemsstat. Det är vidare av stor vikt, av ett såväl humanitärt som ett rättssäkerhetsperspektiv, att det i förordningen föreskrivna förfarandet är snabbt och effektivt. Detta åskådliggörs i förslaget genom generellt kortare tidsfrister för hanteringen av förfrågningar enligt förordningen.