Fråga 2001/02:527 av Murad Artin (v) till utrikesminister Anna Lindh om kristna och judar i Turkiet
Turkiet undertecknade 1923 det s.k. Lausannefördraget, där man i artikel 42 garanterade de etniska minoriteterna, dvs. armenierna, grekerna och judarna fri religionsutövning och rätt till egendom. Där ingick även procedurregler för lösande av tvister gällande egendom. Dessa minoritetsgrupper tvingades dock 1925 att efter hot, trakasserier och fängslanden acceptera att artikel 42 ogiltigförklarades. 1936 infördes en lagstiftning som förbjöd judiska och kristna församlingar och stiftelser att äga tillgångar och fastigheter. Fastigheter som ägts av dessa minoritetsgrupper har sedan dess konfiskerats. Exemplen på detta är åtskilliga. Utrikesministern har som exempel på en utveckling i rätt riktning i Turkiet angivit att syrisk-ortodoxa församlingen i Istanbul under år 2001 återfick en kyrka genom ett presidentdekret. Presidentdekretet innehöll dock villkoret att kyrkan ägdes av en privatperson. Den diskriminerande lagstiftningen är alltså fortfarande inte ändrad. Konfiskation kan åter bli aktuellt vid privatpersonens död. Det är svårt att se vari förbättringen består när den diskriminerande lagstiftningen fortfarande består. Den turkiska lagstiftningen på den här punkten är odemokratisk och strider mot ett stort antal konventioner som Turkiet undertecknat. Och den hör definitivt inte hemma i EU-sammanhang. Hela frågan ska inom kort tas upp i det turkiska parlamentet.
Jag vill fråga utrikesministern Anna Lindh:
Vad avser ministern att göra gentemot Turkiet och inom EU för att förmå den turkiska staten att ändra sin diskriminerande lagstiftning angående kristna och judiska församlingars rätt till egendom?