den 6 december

Fråga 2001/02:372 av Rosita Runegrund (kd) till socialminister Lars Engqvist om släktingplaceringar

Den 1 januari 1998 infördes en rekommendation i 22 § i socialtjänstlagen om att socialtjänsten vid placering av barn i första hand skulle överväga om barnet kunde placeras hos släktingar eller andra närstående. Den 1 juli 1999 ändrades bestämmelsen så att det i stället blev en skyldighet för socialtjänsten att göra sådana överväganden. Socialstyrelsen har presenterat en rapport där man följt upp de ändringar i socialtjänstlagen som trädde i kraft den 1 januari 1998 och den 1 juli 1999. Där framkom att det inte finns några tecken på att lagändringarna skulle ha lett till en ökning av antalet släktingplaceringar i landet. Skärpningen av lagen har alltså inte givit avsedd effekt.

Alla social- och familjehemssekreterare är inte medvetna om att det är en skyldighet. Det finns också tecken på att det från socialsekreterarnas sida finns en negativ inställning till släktingplaceringar, en hållning som är baserad på teorin om det sociala arvet. Även om socialsekreterarna har en positiv inställning till släktingsplaceringar i princip är det inte alltid det ingår i deras rutiner att kartlägga det sociala nätverket kring den som ska placeras och utreda möjligheter till släktingplacering.

Min fråga är:

Vad avser ministern göra för att det större antal släktingplaceringar som var syftet med lagändringen den 1 juli 1999 ska komma till stånd?