den 27 november

Fråga 2001/02:298 av Ewa Larsson (mp) till justitieminister Thomas Bodström om barnsexhandel

Den alltmer ökande exploateringen och handeln med barn medför att många länder ökar sina antal dömda gärningsmän. Det redskap som används är tillämpning av extraterritoriella strafflagar. Vid den första världskongressen mot kommersiell exploatering av barn, som hölls i Stockholm 1996, enades 122 länder om att staterna skulle tillämpa och stärka sina extraterritoriella strafflagar. I den svenska nationella handlingsplanen mot kommersiell sexuell exploatering av barn från 1997 sägs inget om att göra några satsningar på att lagföra och effektivisera lagföring av barnsexturisters övergrepp. Det ansågs tydligen att lagen var tillräckligt bra som den var. Men dagens sanning talar ett annat språk. Endast en dom finns i Sverige där svensk begått sexualbrott utomlands, medan hundratals rättsfall har resulterat i dom i våra västerländska grannländer. Min fråga handlar om alla de fall som ständigt läggs ner i Sverige på grund av bristande bevisföring. Det finns exempel på åklagare som inte ens tillåtits åka till landet där brottet begåtts för att inhämta bevismaterial. För mig är det en gåta att Riksåklagaren förhåller sig passiv, det är oacceptabelt.

Avser ansvarig minister verka för att deklaration och handlingsplan för att motverka barnsexhandel antagen vid världskongressen i Stockholm 1996 efterlevs även i Sverige?