den 23 november

Fråga 2001/02:257 av Per-Samuel Nisser (m) till miljöminister Kjell Larsson om avfallsförbränning

Med deponiskatt och hårdare krav på deponier söker nu kommuner olika lösningar för framtidens hantering av hushållsavfall. Processen vid förbränning av hushållsavfall ger värdefull energi.

Renhållningsverksföreningen (RVF) har i en studie visat att de miljöinsatser som gjorts vid landets anläggningar för förbränning av avfall givit goda resultat. Utsläppen av kvicksilver och kadmium har minskat med 99 % 1985@1999. Utsläppen av bly har gått ned från 25 000 kilo per år till 35 kilo per år och för zink är utvecklingen från 54 000 kilo per år till 90 kilo per år. Kraven på låga utsläpp är hårda och det är naturligtvis riktigt.

Ett annat miljögift som diskuteras mycket är dioxin. I den aktuella studien visas att avfallsförbränningens roll som dioxinkälla kraftigt har minskat genom att utsläppen till luft minskat från 90@100 gram per år på mitten av 1980-talet till ca 3 gram år 1999. Den stora delen av dioxin från processen, blir hårt bunden i resterna från rökgasreningen, s.k. slagg och flygaska. Riskerna är, enligt utredningen, mycket små att något ska lakas ut.

Statsrådet har vid flera tillfällen antytt att regeringen avser att införa en förbränningsskatt. Effekten skulle enbart bli ökade kostnader för den enskilde konsumenten, men inte nämnvärt påverka avfallshanteringen.

Avser statsrådet mot bakgrund av RVF:s rapport ändå föreslå riksdagen att införa en förbränningsskatt?