den 17 juni

Fråga 2001/02:1352 av Bengt Silfverstrand (s) till justitieminister Thomas Bodström om friköp av historiska arrenden

Den 30 november 1989 fattade Sveriges riksdag med stor majoritet det historiska beslutet att avskaffa den förmodligen sista kvarlevan från det gamla feodalsamhället genom att medge jordbruksarrendatorer rätt att friköpa sina gårdar vid s.k. historiska arrenden.

I sin motivering för beslutet skrev lagutskottet (bet. 1989/90:LU6) bl.a.: "Det värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna har således till stor del skapats genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska uppoffringar som de gjort. Det är därför inte svårförståeligt att arrendatorerna önskar att genom en friköpsrätt få trygghet för att de gjorda investeringarna i framtiden kommer dem och deras familjer till gagn."

Lagutskottets yttrande sammanfattar i ett nötskal hela problematiken. Arrendebönder som i generationer bebyggt, bebott och brukat sina gårdar under adelns s.k. fideikommisser lever fortfarande i någon sorts livegenskap. Och detta missförhållande består fortfarande snart tretton år efter ovannämnda riksdagsbeslut. Riksdagen beslutade i mars 1999 efter motioner från bl.a. undertecknad i ett tillkännagivande till regeringen att frågan om friköp på nytt borde utredas. Ännu så sent som i oktober 2001 hade utredningsarbetet dock inte kommit igång.

Såväl sociala som medborgarrättsliga och politiska skäl talar fortfarande starkt för införande av laglig rätt till friköp av historiska arrenden.

Vilka åtgärder är justitieministern beredd att vidta för att det av riksdagen beställda uppdraget nu utan ytterligare dröjsmål ska kunna fullföljas?