Fråga 2001/02:1343 av Lennart Fridén (m) till utrikesminister Anna Lindh om förhållandena i Iran
Enligt officiella uppgifter i Iran har bara i år över 180 personer avrättats i olika delar av landet. För bara ett par veckor sedan var det åter dags med stening av en ung kvinna. Det är uppenbart att varken kritiska dialoger eller andra milda "påtryckningar" har någon påverkan på den sittande klerikala regimens politik inom området för mänskliga rättigheter. Kvinnoförtrycket är påfallande och om än inte "talibanskt", så är tendenserna likartade. Iranska agenter fortsätter också angreppen utanför landet på regimmotståndare.
EU har i våras beslutat sig för att sätta terroriststämpel på Mojahedin. Mojahedin använder våld, det är sant, men det riktar sig inte mot civila utan främst mot förtryckarregimens militäranläggningar, regeringsinstitutioner som används som instrument för förtrycket, t.ex. religiösa domstolar och hemliga polisen. Så vitt jag förstår utför organisationen samma slags gärningar som "befrielserörelserna" i Afrika på sin tid. Den stödde Sverige @ liksom andra länder inom EU. För många iranier, bl.a. i Sverige, som verkar inom det nationella befrielserådet för Iran och som inte delar alla Mojahedins värderingar, men ändå samverkar för att skapa en enig front mot mullaregimen är denna inställning från EU, som skadar hela motståndsarbetet mot Iranregimen, ett svårt slag. De ser @ liksom inte heller jag @ vari skillnaden ligger när man verkar för att kullkasta en förtryckarregim i Asien och motsvarande i Afrika.
Av vilket skäl gör man en annan bedömning av motståndskrafterna mot Iranregimen än de mot de förra förtryckarregimerna i södra Afrika?