den 31 maj

Fråga 2001/02:1278 av Berit Jóhannesson (v) till utrikesminister Anna Lindh om förhandlingslösning mellan Indien och Pakistan

Sverige har en lång tradition av aktivt deltagande i nedrustnings- och fredssammanhang. Inte minst har socialdemokratiska politiker de senaste 50 åren varit tongivande internationellt i dessa frågor, även om engagemanget avmattats betänkligt de senaste åren. Trots det så präglas den svenska utrikespolitiken ännu av en vilja till fred och försoning, till såväl civila som militära konfliktlösande internationella insatser. Utrikesministern har bl.a. sagt: "Det handlar också om tidigt agerande i konflikter @ genom tvistlösning, förebyggande utplacering av observatörer eller trupp, samlat diplomatiskt agerande och riktade sanktioner." I dag eskalerar en konflikt mellan Pakistan och Indien, i en skrämmande takt. Dagligen mullrar kanonerna i Kashmir och över en miljon soldater står mot varandra vid Indiens och Pakistans gemensamma gräns. Risken är stor att de intensifierade artilleriduellerna mellan länderna över kontrollgränsen som delar Kashmir i en indisk och en pakistansk del ska leda till ett regelrätt fullskaligt krig. Eftersom båda länderna har kärnvapen finns en stor risk att dessa massförstörelsevapen också kommer att användas. Till viss del har Sveriges roll i den aktuella konflikten hitintills bestått i att bidraga med krigsmateriel till de stridande parterna. Min fråga till utrikesminister Anna Lindh är:

Vad avser ministern att ta för initiativ i syfte att skapa en förhandlingslösning i konflikten mellan Indien och Pakistan?