den 24 maj

Fråga 2001/02:1236 av Inger Davidson (kd) till statsrådet Ingela Thalén om föräldrapenning för vuxna funktionshindrade

Det svenska stödet till föräldrar är ur ett internationellt perspektiv ganska omfattande, med föräldraförsäkring, tillfällig föräldrapenning, kontaktdagar etc. Under de tidiga barnaåren, när behovet av omsorg och stöd är som störst, finns också de största möjligheterna till bidrag. När barnet blir äldre minskar även möjligheterna till bidrag. Detta är för det mesta en rimlig ordning, men det finns undantag. Handikappade barn är ett sådant exempel. För dem finns det möjlighet till förlängning av den tillfälliga föräldrapenningen till 21 år, och i vissa fall till 23 års ålder.

Problemet är att det finns funktionshindrade som inte klarar av att leva ett eget liv, och som är lika beroende av sina föräldrar vid 35 års ålder som när de var 5 år. Vid t.ex. sjukhusbesök behöver de stöd av sina föräldrar. Detta är många gånger nödvändigt på grund av fysiska funktionshinder och på grund av att de behöver psykiskt stöd i en miljö som den handikappade upplever som obehaglig. Detta gäller inte minst förståndshandikappade. I dagsläget får alltså inte dessa föräldrar ersättning för detta. De får bekosta det själva, trots att de gör en viktig insats. Betald personal skulle annars behöva göra samma sak. Detta är inte rimligt.

Vad avser statsrådet att att vidta för åtgärder för att föräldrar till vuxna funktionshindrade ska kunna få tillfällig föräldrapenning eller motsvarande ersättning för att assistera vid t.ex. sjukhusbesök?