den 12 april

Fråga 2001/02:1046 av Annelie Enochson (kd) till miljöminister Kjell Larsson om strålningsfria zoner

Det råder inte längre något tvivel om att elöverkänslighet är ett växande problem i dagens alltmer genomelektrifierade samhälle. För människor som drabbats av elöverkänslighet återstår ofta inget annat än att flytta in i elsanerade bostäder.

Personer med extremt utvecklad elöverkänslighet reagerar även mot strålningen från de telemaster som i takt med utbyggnaden av mobiltelefonnätet blir alltmer förekommande i vår miljö. Det finns en risk att denna grupp inte finner någon annan råd än att fly till extrem obygd där det saknas kommersiellt intresse för utbyggt mobiltelenät, för att undkomma den strålning som åsamkar dem så stora besvär.

Några kommuner, som Nässjö, Rättvik och Norrköping, planerar redan i dag att på eget initiativ skapa frizoner utan master för mobiltelefoni.

Även om det fortfarande saknas klara belägg för att strålningen från mobilmaster utgör en medicinsk olägenhet, är den s.k. försiktighetsprincipen anledning nog till att inta en restriktiv hållning inför den fortsatta utbyggnaden.

Av hänsyn till den utsatta gruppen elöverkänsliga bör det offentliga garantera att ett tillräckligt stort antal strålningsfria zoner upprättas i vårt land.

På vilket sätt avser statsrådet att verka för ett tillskapande av s.k. strålningsfria zoner?