den 16 november

Interpellation 2001/02:81 av Lars Ohly (v) till utrikesminister Anna Lindh om Turkiet och de mänskliga rättigheterna

För ett år sedan interpellerade Vänsterpartiet när det gällde situationen i Turkiet. Då handlade det om politiska fångars kamp mot införandet av de s.k. F-typ-fängelserna med ensamceller och den grymhet med vilken myndigheterna genomförde dessa förändringar. I dag har ett sjuttiotal människor dött i hungerstrejker eller till följd av polisens övergrepp mot fångarna.

Amnesty International rapporterade den 6 november att man fått många redogörelser från personer som blivit olagligt gripna och torterade i Diyarbakir i sydöstra Turkiet. "Listan över tortyroffer är oändlig och inbegriper även kvinnor och barn", skriver Amnesty.

"Tortyren äger oftast rum hos polisen innan den gripne ställs inför rätta. Men övergrepp förekommer också på vägen till, från och i fängelserna" skriver man vidare.

Amnesty är mycket kritiskt till de s.k. F-typ-fängelserna, eftersom fångarna där tas i förvar i ensamceller, vilket ökar möjligheterna för fångvaktare och polis att begå övergrepp. Det har ibland framställts som att dessa F-typ-fängelser skulle var mer humana, eftersom de till utseende och form liknar moderna fängelser i Västeuropa. Ett sådant synsätt är dock ytligt och felaktigt, eftersom man bortser från hela det samhälle och det politiska system i vilket dessa fängelser byggs.

Amnesty International förklarar att: "Isoleringshäkten är just en av de bidragande faktorerna bakom tortyr och misshandel i Turkiet".

Rättsvidriga processer

Den juridiska proceduren är även den rättsvidrig. Många fångar tillåts inte träffa sina advokater, sina familjer, vänner eller läkare. Bekännelser framtvingas under tortyr och används sedan som bevis vid rättegångarna. Ofta döms människor på otillräcklig bevisning och enbart utifrån bekännelser. I ett rättsligt system av någorlunda anständighet godtas inte bekännelser i sig som tillräcklig grund för fällande dom.

Det bör understrykas att tortyr inte bara drabbar den som torteras. Den försätter även familj och vänner i svårt traumatiskt tillstånd.

Försvinnanden och utomrättsliga avrättningar

Nyligen sköts en politiker från det kurdiska partiet HADEP i sitt hem inför familjens ögon. Det är ingen tvekan om detta var ett attentat med politiska motiv @ en utomrättslig avrättning.

Den 1 november ställdes Mustafa Yasar och Emrullah Karagöz inför rätta. Efter rättegången ska de ha sänts till Diyarbakir. Representanter för fängelset förklarar emellertid att man inte tagit emot dem där. Det är alltså oklart var Mustafa Yasar och Emrullah Karagöz befinner sig. Det är stor risk att de "försvinner".

I Turkiet sitter även samvetsfångar, som Rahima Akhamadaliyeva, fängslade. För henne kräver Amnesty omedelbar och villkorslös frigivning.

Assyrier/syrianers och kaldéers rätt till sin kultur

I Sverige lever en stor grupp assyrier/syrianer och kaldéer. Antalet assyrier/syrianer och kaldéer är i dag större i Sverige än i Turkiet. I Sverige bor närmare 70 000 tillhörande denna folkgrupp, i Turkiet endast 50 000. Assyrierna/syrianerna och kaldéerna är liksom kurderna en i det turkiska samhället diskriminerad folkgrupp. Många assyrier/syrianer och kaldéer är i dag svenska medborgare, men många av dem @ inte minst de unga @ önskar resa till Turkiet och se de platser de kommer ifrån; de söker sina rötter. Detta har dock de turkiska myndigheterna länge inte tillåtit. Sedan frågan uppmärksammades och diskuterades i den svenska riksdagen i våras kom dock löften från turkiska myndigheter och ministrar att detta förbud upphävts varpå flera assyrier/syrianer och kaldéer reste till Turkiet. När de väl kom dit förhindrades de likafullt att resa till de platser de fått löfte om att besöka.

Man kan alltså notera att turkiska myndigheter inte uppfyller sina löften och utfästelser @ oavsett om det handlar om Europarådets konvention om mänskliga rättigheter, löften om att söka uppfylla Köpenhamnskriterierna eller löften gentemot utvandrade minoriteter. Man struntar helt enkelt i dem. När det gäller mänskliga rättigheter har situationen försämrats sedan Köpenhamnskriterierna formulerades och Turkiet blev kandidatland till EU.

Kampen mot terrorismen

Efter attentatet mot World Trade Centre den 11 september är det stor risk att de turkiska myndigheterna använder "kampen mot terrorismen" som förevändning och täckmantel för övergrepp riktade mot politiskt oppositionella och inte minst mot den stora kurdiska minoriteten i landet som kämpar för nationella och kulturella rättigheter.

Turkiet har som enda land med en majoritet muslimer som invånare ställt upp med militärt stöd till USA:s krig i Afghanistan. Detta kan bidra till att kritiken mot brott mot mänskliga och demokratiska rättigheter i Turkiet mildras. Det finns en fara för att ledande politiker i Europa i sin strävan att hålla samman den allians man tillsammans med USA skapat, inför och under kriget i Afghanistan, lättare överser med MR-brott i Turkiet och även öppnar dörren till EU-medlemskap.

Vår uppfattning är att Turkiets uppträdande i Afghanistan inte ska vara någon merit inför ett EU-inträde. Tvärtom anser vi att ett land med en lista över tortyroffer som är "oändlig" snarare medverkar till att skapa terrorism än att stävja den.

Turkiska myndigheter har gjort stort nummer av att man gjort några förändringar i vissa lagar när det gäller kurdernas rättigheter och i frågan om tortyr. Det är uppenbart att dessa förändringar inte inneburit något i praktiken. De är, enligt Amnesty, ord utan handling.

Det räcker för det första inte med att Turkiet skriver om några enstaka lagar. Det rättsliga systemet måste reformeras i sin helhet. Det räcker inte heller med att man ändrar lagtexter. Lagtexterna måste även tillämpas i praktiken. Först när detta skett kan Turkiets medlemskap i EU bli en fråga att diskutera på allvar.

Med utgångspunkt från ovanstående vill jag ställa följande frågor till utrikesministern:

Avser utrikesministern att vidta några åtgärder för att få ett stopp på användandet av tortyr i Turkiet?

Avser utrikesministern att vidta några åtgärder för att förmå Turkiet att uppfylla Köpenhamnskriterierna?

Avser utrikesministern att vidta några åtgärder för att förmå den turkiska regeringen att uppfylla sina löften gentemot assyrier/syrianers och kaldéers möjligheter att besöka sina hembyar för att söka sina rötter?