den 9 november

Interpellation 2001/02:68 av Margareta Viklund (kd) till socialminister Lars Engqvist om de hemlösa

Enligt Socialstyrelsen definieras hemlösa som "personer som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande samt är hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Till de hemlösa räknas således personer som bor på institutioner eller härbärgen och som inte har någon bostad ordnad vid en eventuell utskrivning. Till de hemlösa räknas också personer som tillfälligt bor hos kompisar eller bekanta. Däremot räknas inte personer som hyr i andra hand, eller som bor inneboende hos någon anhörig eller nära släkting."

Undersökningar pekar på att ca 5 000 människor i Storstockholm saknar eget tak över huvudet. Av dem är några hundra uteliggare @ både män och kvinnor. Enligt Situation Stockholm, de hemlösas tidning i Stockholm, är antalet hemlösa i hela landet mellan 8 000 och 10 000 personer.

Enligt Kommittén för hemlösa (SOU 2000:14) finns drygt 1 000 hemlösa i Göteborg. I Malmö finns 480 hemlösa, enligt statistik från kommunens hemsida. Länsstyrelsen befarar dock att mörkertalet är stort. Enligt kommittén för hemlösa har förutom de nämnda områdena nio kommuner redovisat mer än 100 hemlösa (våren 1999), nämligen Norrköping, Helsingborg, Västerås, Uppsala, Södertälje, Jönköping, Eskilstuna, Lund och Linköping.

Missbruk, skilsmässa, psykisk sjukdom eller personlig konkurs är enligt tidningen Situation Stockholm, några av de vanligare anledningarna till hemlöshet. Bland de hemlösa kvinnorna har i dag 54 % psykiska sjukdomar. Motsvarande siffra för män är 38 %. Antalet psykiskt sjuka bland de hemlösa är därmed mer än dubbelt så stort som 1993 då drygt 16 % var psykiskt sjuka, dvs. före den s.k. psykiatrireformen. 40 % har sjukbidrag eller är förtidspensionerade. Uppgift om andelen hemlösa med hiv/aids saknas.

Antalet hemlösa minskade under 1970-talet, men har nu ökat igen. Den främsta orsaken till minskningen var i första hand att det byggdes fler bostäder, framför allt inom ramen för det s.k. miljonprogrammet.

Samtidigt fick gruppen ensamstående hemlösa större möjlighet att efterfråga bostad eftersom bostadskostnaden lades in i socialbidragsnormen. Också den ökade förtidspensioneringen av socialt utsatta och införandet av mer generösa kommunala bostadstillägg gjorde att dessa grupper aktivt kunde efterfråga en bostad.

Förmågan att inte kunna kontrollera alkohol- och narkotika är en annan betydelsefull faktor för hemlöshet och kan inte nog understrykas. År 1999 är procentandelen män med missbruk 81 % jämfört med 59 % bland kvinnor.

Det är alkohol och narkotika som är den helt dominerande orsaken till den stora överdödligheten bland hemlösa, också bland de hemlösa som primärt har psykiatriska problem. En viktig negativ lärdom av 1970-talets program var att man inte kontrollerade droganvändningen. Detta ledde till att dödligheten bland hemlösa var högre på 1970-talet än på 1960-talet trots att vårdens materiella standard hade förbättrats avsevärt.

Det är en skamfläck för Sverige och den förda politiken att så många människor i vår huvudstad och vårt land är hemlösa. Alla människor har rätt till tak över huvudet och rätt att få kalla en plats för sitt hem. Tillgången på bostäder och möjligheten att efterfråga bostäder samt tillgången till institutioner för den begränsade grupp som inte klarar att bo i en egen bostad är en avgörande faktor för hemlösheten.

När nu så många människor har lämnats utanför välfärdssystemet, hälso- och sjukvården och socialvården är det mer än berömvärt att det finns frivilliga organisationer som åtminstone till viss del kan träda in i deras ställe. Men det ansvar som välfärdsstaten har mot även de mest utsatta och svagaste i samhället går inte att komma ifrån. Problemet med hemlöshet går att lösa och måste lösas. En handlingsplan och ett åtgärdsprogram måste därför utformas i samverkan mellan staten, landstingen och kommunerna, där de olika huvudmännens ansvarsområden tydligt klargörs.

Den erfarenhet som finns av goda behandlings- och vårdresultat måste tas till vara i ett aktivt arbete för de hemlösa. De hemlösa måste också ha möjlighet att göra sina röster hörda och själva kunna medverka aktivt vid utformningen av sin eventuella vård och behandling. Delaktighet ingår i begreppen demokrati och mänskliga rättigheter.

Mina frågor till socialministern:

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att komma till rätta med de hemlösas situation?

På vad sätt tänker regeringen i ett aktivt arbete för de hemlösa ta till vara de goda behandlings- och vårdresultat som finns?

Är ministern beredd att i samverkan med bl.a. kommuner och landsting utforma en handlingplan för att klargöra de olika huvudmännens ansvar och för att komma till rätta med de hemlösas situation i vårt land?