den 9 november

Interpellation 2001/02:64 av Kent Olsson (m) till näringsminister Björn Rosengren om arbetsmarknadspolitik

Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden försämras i allt snabbare takt. För att finna en liknande utveckling vad gäller varsel om uppsägning får man gå tillbaka till lågkonjunkturen 1993. I år har hittills 52 959 människor varslats om uppsägning. Det är betydligt fler än under hela förra året.

Antalet varsel har ökat 127 % hittills i år jämfört med samma period förra året. Detta har satt sina spår i folkopinionen. Förra året var det endast 8 % av hushållen som trodde att arbetslösheten skulle stiga. Motsvarande tal i år visar att 53 % av hushållen tror att arbetslösheten kommer att öka den närmaste tiden.

Att den ekonomiska konjunkturen går upp och ned vid olika tidpunkter är ingenting nytt. Det som är anmärkningsvärt är regeringens passivitet. Den har underlåtit att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att åtminstone kunna få ned den totala arbetslösheten i hela landet till något mer anständiga nivåer.

När nu konjunkturen vänder nedåt har Sverige den högsta arbetslösheten i modern tid vid utgången av en högkonjunktur. Det ger en besk eftersmak när man analyserar den förda arbetsmarknadspolitiken. Och det torde stå klart för alla och envar att regeringen varit mer intresserad av statistiken än av människorna bakom statistiken.

Vid motsvarande period förra året, i högkonjunktur, gav statsrådet Rosengren tydliga signaler om att fler människor måste ges plats i aktiva åtgärder. Näringsminister Björn Rosengren presenterade under våren 2000 krav på AMS att sysselsätta 50 000 fler i arbetsmarknadspolitiska åtgärder (Affärsvärlden den 21 juni 2000).

Aktivitetsgarantin lanserades och infördes. Det är en verksamhet som av många arbetslösa liknas vid ett vuxendagis. Barbro, boende i Stockholm, konstaterar: "Jag kunde inte drömma om att börja på dagis vid 60 års ålder". (Expressen den 3 januari 2001).

När nu konjunkturen vänder nedåt syns näringsministern inte till. Var är alla aktiva åtgärder? Vem som helst begriper att regeringens agerande har varit styrt av kortsiktiga hänsyn. Valet närmar sig med stormsteg. Förra året handlade allt i Rosenbad om att nå målet 4 % öppen arbetslöshet.

I år har allt handlat om att förneka att sämre tider är på väg. Statsministern själv förkunnande på Landsorganisationens kongress att efter sju svåra år kommer det att komma sju goda år. Han fick fel. Och regeringen har fört en passiv politik som minskat möjligheterna för hundratusentals människor att finna ett nytt riktigt arbete.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag till statsrådet Björn Rosengren ställa följande fråga:

Vilka initiativ ämnar statsrådet vidta för att i denna konjunkturnedgång öka arbetslösa människors möjligheter att finna ett nytt arbete?