den 2 november
Interpellation 2001/02:54 av Sven Brus (kd) till statsrådet Mona Sahlin om diskriminering av äldre
Inom knappt två årtionden kommer antalet invånare i Sverige över 65 år att vara två miljoner. En politik för att möta detta samhälles speciella behov, och ta till vara dess möjligheter, måste utformas redan i dag. De äldre får inte ses som en homogen grupp utan är, med varje individs unika bakgrund och förutsättningar, viktiga resurser på skilda områden i samhället. Många äldre upplever dock att deras livserfarenhet och kunskaper inte tas till vara och därmed inte kommer samhället och nya generationer till godo.
På arbetslivets område är diskrimineringen av äldre påtaglig. Den faktiska pensionsåldern är avsevärt lägre än den lagstadgade. Äldre personer har stora svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet efter långtidssjukskrivningar eller arbetslöshet. Forskning visar att ålder inte är en faktor som avgör människors kapacitet. Äldres breda erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem i själva verket till skickliga och konkurrenskraftiga yrkesutövare.
Den svenska vårdens köer till en rad behandlingar drabbar speciellt de äldre. Sedan mitten av 80-talet har antalet vårdplatser mer än halverats och detta inte på grund av minskade vårdbehov bland de äldre. Bristen på vårdplatser tvingar i många fall landstingen att föra över äldre svårt sjuka till den kommunala omsorgen som saknar tillräckliga vårdresurser. Denna diskriminering av äldre är ett allvarligt avsteg från den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen enigt ställt sig bakom.
Den svenska lagstiftningen tar inte upp diskriminering på grund av ålder. På nationell nivå arbetar i dag ingen myndighet med likabehandling oavsett ålder. Inom EU har åldersdiskrimineringen dock satts på dagordningen. I den stadga som antogs i Nice i december 2000 anges att diskriminering på grund av ålder ska vara förbjuden. Vidare sägs att unionen erkänner och respekterar de äldres rätt till ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet.
Om de äldre ska kunna utgöra en resurs på samhällslivets olika områden och känna sig trygga att deras livsbehov kan tillgodoses förutsätter detta att varje form av diskriminering undanröjs. Verkligheten är i dag sådan att äldre personer diskrimineras i ett antal avseenden. Detta dels genom lagstiftning och regelverk, dels genom utestängande attityder på en rad områden.
Olika former av diskriminering omfattas i dag av lagar och särskilda ombudsmän. När äldre i Sverige i dag utsätts för allmän diskriminering sker detta dock utan möjlighet till prövning i en besvärsinstans utifrån just åldern som grund för diskriminering.
Mina frågor till statsrådet blir därför dessa: