den 26 april

Interpellation 2001/02:497 av Sven Bergström (c) till näringsminister Björn Rosengren om planeringsdirektiv till trafikverken

"Ett långsiktigt hållbart transportsystem" var den stolta devisen för höstens omfattande infrastrukturproposition med en ekonomisk ram på 364 miljarder för åren 2004@2015. En mycket stor satsning på järnväg och att rusta det befintliga vägnätet var några av profilfrågorna samtidigt som målet om ett jämställt transportsystem tillfördes. Riksdagen beslutade den 14 december på alla väsentliga punkter i enlighet med regeringens förslag. När riksdagen tog sitt beslut avslog den samtidigt ett stort antal motioner med sammanlagt ca 1 000 yrkanden om konkreta väg- och järnvägssträckningar som respektive motionärer ville få till stånd. Ett nytt inslag i riksdagens beslut var att jämställdhet ska vara ett transportpolitiskt mål och att ökade krav ska ställas på miljöstrategiska och samhällsekonomiska granskningar. I mars beslutade regeringen om de planeringsdirektiv som ska styra Banverkets och Vägverkets planering för perioden 2004@2015. Direktiv som skulle ha baserats på riksdagsbeslutet i december.

I praktiken är regeringens planeringsdirektiv på väsentliga punkter starkt avvikande från inriktningen på riksdagsbeslutet. Regeringen pekar direkt ut satsningar på ett antal stora vägprojekt i Stockholmsregionen som riksdagsbeslutet inte alls berörde. I praktiken innebär det ett återuppväckande av flera av de motorvägsleder i Dennispaketet som skrotades 1997. Enligt min mening bryter därmed regeringen mot de principer som regering och riksdag var överens om tre månader tidigare. Dessa principer innebär bl.a. att det är riksdagens och regeringens uppgift att ta ställning till mål, ekonomiska ramar och inriktning för den kommande planperioden. Sedan ska det vara Banverkets och Vägverkets uppgift att upprätta de planer som de konkreta projekten ingår i. Trafikverken ska göra en sammanvägd bedömning utifrån alla de förslag som finns i hela landet. Regering och riksdag ska sedan godkänna planerna efter eventuella ändringar. Motivet för att avslå riksdagsmotionerna om enskilda väg- och järnvägssatsningar var just dessa principer. Att som regeringen nu gör, peka ut vilka vägar som ska bli resultatet av det sammanvägda planeringsarbetet som Vägverket sedan ska genomföra, strider alltså mot de principer som annars vägleder planerings- och beslutsprocessen. Det är dessutom ologiskt. Det är som att dela ut frågor och facit samtidigt.

Regeringen föreslog i infrastrukturpropositionen att "vägledande för prioritering av åtgärder ska vara samhällsekonomisk lönsamhet för föreslagna åtgärder, där hänsyn också tas till hur mycket åtgärderna bidrar till uppfyllelse av de transportpolitiska målen. För att uppnå de transportpolitiska målen ska vid prioritering av åtgärder de mest samhällsekonomiskt lönsamma åtgärderna väljas" (prop. 2001/2:20 s. 122) och "En samhällsekonomisk bedömning bör alltid tas fram vid planering av ny infrastruktur" (s. 122). Trots dessa tydliga formuleringar finns det ingen redovisning i planeringsdirektiven över vilka transportpolitiska mål Norrortsleden, Södertörnsleden och de andra utpekade vägobjekten i planeringsdirektiven är tänkta att bidra till uppfyllandet av. Det finns heller ingen redovisning av projektens samhällsekonomiska konsekvenser. Riksrevisionsverket, Riksdagens revisorer och andra instanser har kritiserat trafikverkens beslutsunderlag. Projektens totalkostnader är ofta underskattade. Därför föreslår regeringen att en oberoende granskning av trafikverkens planeringsunderlag ska ske innan planerna blir fastställda. Mot denna bakgrund är det särskilt märkligt att på förhand peka ut ett antal vägsträckningar som Vägverket bör ha med i sin slutliga bedömning.

Med hänvisning till ovanstående vill jag fråga näringsministern:

1. Avser näringsministern att peka ut ytterligare stora projekt inom infrastruktursektorn utan den föregående beredning och prövning mot de transportpolitiska mål som trafikverken normalt gör?

2. Avser näringsministern att vidta någon åtgärd så att det utpekande av vägobjekt som regeringen nu gör inte försämrar jämställdheten i transportsystemet?