den 26 april

Interpellation 2001/02:496 av Maria Wetterstrand (mp) till miljöminister Kjell Larsson om internationellt klimatarbete

Klimatfrågan är en av vår tids största utmaningar. Den senaste rapporten från IPCC, den internationella klimatpanelen, säger att medeltemperaturen på jorden riskerar att öka med 1,4@5,8˚C till år 2100 med dagens utveckling. De ekonomiska, sociala och ekologiska konsekvenserna av en vänta-och-se-politik kommer att visa sig förödande. Att välja att inte göra något är i det perspektivet att betrakta som en synnerligen aktiv åtgärd. Varje gång vi väljer att skjuta upp eller avstå från en åtgärd som kan minska utsläppen av växthusgaser, väljer vi att förvärra problemet och överlämna det till kommande generationer.

Samtidigt är klimatfrågans karaktär sådan att ett internationellt samarbete och åtgärder i alla länder är en förutsättning för att lyckas. Världens folk, inte minst vi som lever i den rika delen av världen, bär ett tungt ansvar. Trots detta har exempelvis USA, med starka ekonomiska resurser och de högsta koldioxidutsläppen per capita, valt att ställa sig utanför Kyotoprotokollet, som trots sin otillräcklighet är det tyngsta och viktigaste internationella samarbete som hittills gjorts kring klimatfrågan.

Försök att påverka USA på olika sätt har gjorts utan framgång av EU-länderna. Miljörörelsen i USA arbetar på sitt håll med att få president Bush på andra tankar, likaledes utan framgång. Det mesta tyder på att det behövs mer kraftfulla påtryckningsmetoder för att få med USA på tåget. Det räcker inte att vänta-och-se och hoppas att de tar sitt förnuft till fånga, medan andra länder satsar allt större resurser på att lösa problemet.

I höst hålls Johannesburgskonferensen om hållbar utveckling, som uppföljning till Riokonferensen som hölls för tio år sedan med stora ambitioner. Världens länder träffas för att diskutera och förhoppningsvis enas kring åtgärder för att styra utvecklingen i mer hållbar riktning. Klimatfrågan borde vara en självklar diskussionsfråga, eftersom detta är ett överhängande hot mot en hållbar utveckling. Det är också rimligt att ta upp diskussionen hur världen ska förhålla sig till länder som väljer att stå utanför Kyotosamarbetet, trots att de tillhör de länder som fått åtaganden.

En tanke är att ge länder som ratificerat protokollet rätten att ta ut klimatrelaterade handelsavgifter eller tullar från åtagandeländer som valt att ställa sig utanför Kyotosamarbetet. Argumentet för ekonomiska påtryckningar är att de länder som ratificerar protokollet tar på sig ansvaret att vidta åtgärder, som kan innebära ekonomiska satsningar eller uppoffringar. Det är inte rimligt att när ett land som USA vägrar att ställa upp på detta, de ska kunna komma skadeslösa undan samtidigt som vi andra anstränger oss för att lösa ett av världens största miljöproblem. Andra tankar är att försöka åstadkomma en överenskommelse om internationell miniminivå för koldioxidskatt eller att få in klimathänsyn i grunden i internationella handelsavtal.

Inom FN har världens länder en gång i tiden diskuterat och enats kring mänskliga rättigheter. Med tanke på de stora internationella hoten mot vår miljö kanske det är dags att komplettera detta med någon form av mänskliga skyldigheter, där ansvaret för enskilda, nationer och företag att ta ansvar för vår gemensamma livsmiljö slås fast.

Fråga:

• Är ministern beredd att i samband med Johannesburg ta upp en diskussion med världens länder om rätten att införa klimatrelaterade handelsavgifter och tullar mot åtagandeländer utanför Kyotosamarbetet?
• Är ministern beredd att ta upp en diskussion om internationell miniminivå för koldioxidskatt?
• Är ministern beredd att vidta nödvändiga åtgärder för att få in klimathänsyn i internationella handelsavtal?
• Avser ministern att arbeta för att åstadkomma ett dokument om mänskliga skyldigheter på miljöområdet eftersom detta skulle kunna ha betydelse för framtiden?