den 26 april

Interpellation 2001/02:495 av Ingegerd Saarinen (mp) till miljöminister Kjell Larsson om naturvården i statens skogar

Statsskogsutredningen lägger enligt uppgift sitt förslag i maj 2002.

Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden och övrig svensk miljörörelse liksom alla riksföreningar för botanik, ornitologi m.m. lämnade vid uppvaktning i januari 2002 nedanstående skrivelse till Statsskogsutredningen och utredaren Åsa Tham:

"Europa är den världsdel som har minst areal gammelskog kvar i förhållande till vad som tidigare funnits. I Sverige återstår idag endast ca 5 % av de gammelskogar som en gång växte här. Trots detta är Sverige det land i EU som förfogar över den största arealen gammelskog, och den svenska fjällskogen är det största sammanhängande området av gammelskog inom hela EU. Sverige har även ett stort ansvar för att hemiboreal skog i södra delarna av landet bevaras, då väldigt lite skog med höga naturvärden finns kvar i övriga EU-territoriet. Dessa exempel visar med all tydlighet vikten av att Sverige tar sitt internationella ansvar avseende bevarandet av den biologiska mångfalden i skogen.

Trots att detta stora naturvårdsansvar borde respekteras ser den ideella naturvården ständigt och fortfarande hur oersättliga gammelskogar på statlig mark förstörs genom avverkningar. Vi ser även ett skogsbruk som inte är ekologiskt hållbart och som inte i tillräcklig omfattning värnar den biologiska mångfalden. Detta är något som har pågått under en lång period och vi ser nu att Statsskogsutredningen har en unik möjlighet att i sista stund komma med en långsiktig lösning.

Förändringar

Staten måste vara en föregångare i naturvårdssammanhang. Detta gäller både för skydd av skog och för det skogsbruk man bedriver i den del som lämpar sig för skogsbruk. Man måste även i fortsättningen skilja på förvaltningen av skog med höga naturvärden som skyddas, likt dagens system med en naturvårdsfond med reservat, och förvaltningen av den del som brukas.

Med anledning av ovanstående föreslår vi att:

• all statlig skog med höga naturvärden ges ett långsiktigt skydd utan att belasta ordinarie medel för skydd av skog. Detta innefattar all skog ovanför naturvårdsgränsen (Naturskyddsföreningens naturvårdsgräns i fjällnära skog), alla nyckelbiotoper (enligt en strikt klassning utan regional anpassning), natur- och urskogsartade skogar och stora obrutna skogsområden.

Skogarna måste skyddas på ett landskapsekologiskt sätt med förstärknings- och skyddszoner och där vattenmiljöerna i skogslandskapet bevaras i en betydligt större utsträckning än tidigare. Detta innebär kraftigt ökade skyddsnivåer jämfört med dagens situation.

För att identifiera de skogar som kräver skydd behövs nya heltäckande inventeringar vilka kan ge ett samlat grepp över hela skogsinnehavet. Under tiden dessa inventeringar görs får endast avverkningar ske i skogar med inga eller låga naturvärden.

• staten avsevärt underlättar för allmänningar och övriga markägare att få ersättningsmark vid reservatsbildning. Genom detta skulle man bl.a. kunna komma till rätta med det stora problemet med avverkningar av gammelskog på framför allt allmänningsmark i Norrlands inland. Dessa skogsägare är i allmänhet inte certifierade och en stor del av dagens avverkningar sker i nyckelbiotoper eller andra skogar med höga naturvärden.
• staten blir ett föredöme i att utveckla ett ekologiskt och socialt hållbart skogsbruk, där ambitionsnivån vad gäller naturvård är betydligt högre än i det privata skogsbruket. I detta föredöme ingår utvecklandet av nya skötselmetoder som kan erbjuda ett alternativ till dagens kalhyggesbruk. Detta ska ske genom att befintliga skogsbruksmetoder vidareutvecklas och miljöanpassas samtidigt som nya mer naturnära metoder utvecklas. För att nå dessa mål krävs att man använder sig av den naturvårdskompetens som finns utanför skogsnäringen, såsom hos Art-Databanken och Centrum för biologisk mångfald.

Statliga Sveaskogs styrelseordförande Bo Dockered citeras i Västerbottens Folkblad den 7 mars 2002:

"Här i norr finns en hysteri i att allt fler marker ska avsättas till naturreservat, vilket betyder att inget får röras, inte avverkas, inte återplanteras. Frågan är om alla dessa stora arealer behövs för sådant ändamål. De små ägarna kommer i kläm alltför ofta i de sammanhangen och de borde därför kompenseras med andra markområden. Vi är beredda att sälja upp till tio procent av företagets totalareal. Men vi har ingen ambition att avsätta ytterligare mark i reservat."

"Vi såg att risk fanns att svenska skogar skulle hamna i utländska händer, därför köpte Sveaskog upp Assi domäns arealer. Vår ambition är att bedriva ett effektivt skogsbruk, som ger avkastning till ägaren/staten."

Utanför fjällnära områden i Norrland är bara 0,5 % av skogen avsatt i reservat. I vissa områden är siffran skandalöst låg. I t.ex. östra Jämtlands kalkrika "guckuskoparadis" var enligt rapport av Naturvårdsverket 1997 enbart 0,07 % av skogen i reservat. Alltså 7 tusendelar.

Uttalandet av Sveaskogs styrelseordförande Bo Dockered tyder på att staten inte kommer att bli något föredöme på naturvårdens område, snarare tvärtom.

Enligt nya skogsvårdslagen som riksdagen antog 1993 är produktions- och miljömålen i skogen numera jämställda.

Mot denna bakgrund är miljöministerns ambition att sätta definitivt stopp för alla avverkningar av gammelskogar intressant och lovvärd. Enligt uppgift ger ministern inom kort Naturvårdsverket i uppdrag att garantera att skogarna sparas.

Mot bakgrund av ovanstående frågar jag miljöminister Kjell Larsson:

• Om ambitionen är att alla gammelskogar ska skyddas, avser i så fall ministern att verka för att det görs olagligt att avverka gammelskogarna och att garantera ekonomisk ersättning för alla?
• Avser ministern att verka för att pengar tillskjuts för att köpa in alla kvarvarande gammelskogar?
• Avser ministern att verka för att regler och riktlinjer ändras så att avverkningar av gammelskog upphör i statens egna bolag och verk?