den 1 november

Interpellation 2001/02:49 av Sten Tolgfors (m) till socialminister Lars Engqvist om åtgärder för att stoppa könsstympning

Enligt FN finns det ca 130 miljoner könsstympade kvinnor i världen. Varje år löper två miljoner flickor risken att bli könsstympade. Konsekvenserna för de drabbade flickorna blir livslånga och ofta oerhört allvarliga för hälsan.

Även om könsstympningen huvudsakligen är ett problem i ett antal länder i Afrika, så kräver företeelsen betydande uppmärksamhet också här i Sverige. Farhågorna för att svenska flickor med utländsk bakgrund stympas har tragiskt nog besannats. Dessa flickor utsätts för ett dubbelt svek. Dels från sin nära omgivning när de stympas, dels från det svenska samhället som varken griper in i tid eller lagför brottslingarna i efterhand.

Okunskap, rädsla för kulturkrockar och bristande civilkurage från enskilda, organisationer och myndigheter gör att vissa unga invandrarflickor är utlämnade.

Könsstympning är förbjuden i Sverige, men ingen har någonsin dömts för brottet. Frågan är om lagen är effektiv, har brister i utformningen eller om dess intentioner inte uppfylls därför att kunskap om hur lagen ska upprätthållas saknas.

Könsstympning är ett komplext problem som berör en rad olika politikområden, t.ex.:

Utrikespolitiken: Sverige måste i enlighet med FN:s rekommendation söka påverka länder att förbjuda och upprätthålla förbud mot könsstympning.

Biståndspolitiken: Sverige bör söka påverka attityder i berörda mottagarländer, samt hjälpa kvinnor som drabbats, med hälso- och sjukvårdsinsatser.

Flykting- och integrationspolitiken: Attityder hos invandrare från berörda länder måste påverkas och den svenska lagen tydliggöras i syfte att motverka traditionen med könsstympning.

Socialpolitiken: Uppsökande verksamhet måste bedrivas för att hitta och hjälpa flickor i riskzonen.

Skolan och vården: Barnmorskor, dagispersonal, skolpersonal, skolsköterskor m.m. måste vara väl utbildade för att kunna hantera könsstympning som företeelse och bemöta berörda flickor på bästa sätt.

Vården: Såväl fysisk specialistvård, som rehabilitering måste erbjudas drabbade.

Rättsväsendet: Könsstympning är förbjudet och måste beivras när det begåtts.

Verkligheten visar att insatserna för att stoppa könsstympning av unga flickor måste trappas upp.

Med anledning av detta vill jag fråga socialministern:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att hindra att svenska flickor förs utomlands för att könsstympas?

2. Är statsrådet beredd att tillse att förekomsten av könsstympning av flickor i Sverige klarläggs?

3. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att öka kunskapen inom socialtjänsten så att den kan bedriva effektiv uppsökande verksamhet och i tid upptäcka när något barn riskerar att stympas?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att tillse att alla som i sitt arbete kommer i kontakt med invandrare från länder där könsstympning är vanligt har den kunskap som krävs för en tydlig och öppen dialog om synen på könsstympning?

5. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att tillse att kvinnor som utsatts för könsstympning får den specialistvård och rehabilitering de behöver?

6. Vilka åtgärder avser statsrådet vidta för att få utsatta kvinnor att vilja och våga ta kontakt med vården och garantera dem ett kunnigt och respektfullt bemötande?

7. Ämnar statsrådet ta initiativ till att följa upp den nuvarande lagstiftningen och se om den varit effektiv?