den 26 april

Interpellation 2001/02:485 av Elver Jonsson (fp) till socialminister Lars Engqvist om folkhälsan

För några dagar sedan skrev en statsrådskvartett en debattartikel om den ökade ohälsan som ett kolossalt resursslöseri. Ministrarna Thalén, Ringholm, Sahlin och Engqvist hade i sin tankesmedja dragit slutsatsen att ohälsan drabbar först och främst individen men också sedan samhället. Den är fruktansvärt dyr och den redan gigantiska kostnaden för sjukskrivningarna ökar i katapultfart.

Man konstaterade att ganska snart kommer allt färre människor i arbetsför ålder som ska försörja alltfler. Ministrarna önskade halvera socialbidragsmålet men självfallet måste alla goda krafter samverka. De fackliga organisationerna och arbetsgivarna med den förlängda sjuklöneperioden skulle ge åtminstone statskassan rådrum.

Skribenterna påstod vidare att arbetslösheten var enligt strategin löst och att minsann fyra av fem skulle vara i arbete inom ett par år.

Nu är det inte så väl att så många är i arbete, öppna arbetslösheten är oftare över än under 4 % och alltfler bedömare ifrågasätter möjligheterna att nå 80-procentig sysselsättningsgrad. Detta trots att man har i rekordtakt förtidspensionerat alltfler sådär 40 000@45 000 om året och siffran torde snart uppgå till omkring en halv miljon människor, dvs. 10@12 procentenheter av arbetskraften.

Alkoholflödet @ värre än vårfloden

Det anmärkningsvärda i den i övrigt politiskt korrekta artikeln var att när man försöker skriva ut recept för ett friskare Sverige så lyckas man helt exkludera alkoholfrågan. Det har visserligen tagits en nationell handlingsplan där återigen kommuner, landsting, arbetsmarknadens parter och en rad andra förutses ta både initiativ och stå för verksamheten. När riksdagen i många socialpolitiska beslut gång på gång slagit fast att vårt största medicinska och sociala problem är våra bruksgifter. Både de legala och de kriminella. Att då ha några konferenser, kommittéer och handlingsplaner känns föga heroiskt. Det sker en våldsam ökning av den ölflod som forsar genom landet, den sveper med sig framför allt unga människor och ger ganska snabbt bestående skador. Vinimportörerna är på allerten och spritdistributörerna har goda försäljningssiffror.

Den ökning som skett under första kvartalet detta år torde ligga på 10@15 %. Det kan säkerligen relateras till skattesänkning på alkohol.

Ett ökat öppethållandet på systembolagen, lördagsöppet, kvällsöppet och fler försäljningsställen har säkert bidragit till den ökade totalkonsumtionen. Trots att regeringen formellt hävdar totalkonsumtionens relation till skador och dödsfall så synes man inte särskilt mycket bry sig om situationen.

Varje dygn kör ca 14 000 personer omkring rattfulla samtidigt som polisens razzior blir färre. Enligt professor Thord Nordström är korrelationen mellan konsumtionsökning och rattfylleri 0,7. Det innebär att om konsumtionen stiger 1 procentenhet så stiger rattfylleriet med 0,7 procentenheter. Med den ökning vi nu har kunnat notera, dvs. den högsta alkoholkonsumtionen på 100 år kan vi förvänta en ökad risk att dödas i trafiken i alkoholrelaterad olycka. Det räcker inte med att du själv är spik nykter. Alltför många utsätter sina medtrafikanter dagligen för en stor och ökad olycksrisk.

Internationell förpliktelse

I det internationella perspektivet har Sverige fortfarande en bra position. När allt kommer omkring finns det en stor folklig acceptans för att vi har ett skatteinstrument i avsikt att dämpa konsumtionen. Olika folkrörelser och opinionsgrupper är engagerade i problemet och vi har lyckats hålla en förståelse i breda folklager för insatser på alkoholområdet.

Risken är att vi snabbt kan tappa position. Stockholms tingsrätt gav för en tid sedan tidningen Gourmet rätt att publicera alkoholreklam och kommunerna fortsätter att ha en slapp hållning till restaurangetableringen med utskänkningstillstånd. Sverige har i europeiskt WHO-sammanhang gett långtgående utfästelser att gripa sig an drogfrågorna i vid bemärkelse i avsikt att dämpa såväl konsumtion som skadorna. En sträng promillelagstiftning som vi har i trafiken och också numera i sjötrafiken är viktiga signaler och ett gott instrument att upprätthålla en mer trafiksäker miljö.

När WHO:s generaldirektör Gro Harlem Brundtland talade på den ungdomskonferens som socialministern stod som värd för förra året rapporterades att det inom WHO:s Europaregion dör över 50 000 unga mellan 20 och 30 år. Det är en gigantisk katastrof som borde leda till kraftfulla åtgärder på en rad områden. Då räcker det inte att förlita sig på andra instanser @ politiska eller byråkratiska @ som på annat håll kan gå in och göra nödvändiga insatser.

Jag vill med det anförda ställa följande frågor till socialminister Engqvist:

1. Vilka åtgärder avser socialministerna att vidta för att Sverige som nation ska leva upp till de höga folkhälsopolitiska mål som håller tillbaka alkoholkonsumtionen och dess skador?

2. Avser statsrådet att inom EU:s ram verka för att goda erfarenheter från svensk drogpolitik starkare ska kunna etableras också i Europa?

3. Avser socialministern att gå i täten för en bred folklig kampanj i avsikt att senarelägga den alltför tidiga ungdomsdebuten med alkohol och tobak?