den 26 april

Interpellation 2001/02:421 av Elisabeth Fleetwood (m) till socialminister Lars Engqvist om folksjukdomen benskörhet

Med flest höftfrakturer i världen och flest kotfrakturer inom EU intar Sverige en föga eftersträvansvärd topposition i den internationella osteoporosstatistiken. Varje år inträffar i Sverige 70 000 frakturer på grund av benskörhet. Varannan kvinna och var fjärde man över 50 år befinner sig i riskzonen.

Antalet frakturer har tredubblats sedan 1950-talet. Benskörhet är i dag en av Sveriges mest omfattande folksjukdomar och utgör en betydande belastning på sjukvården och äldreomsorgen. Osteoporos kräver fler vårddagar på sjukhus än hjärtinfarkter, lungsjukdomar, reumatoid artrit, diabetes och en del andra sjukdomar tillsammans.

Osteoporos betraktades tidigare som en oundviklig följd av åldrandet, framför allt kvinnors åldrande. Detta är i dag en förlegad attityd. Den medicinska och tekniska utvecklingen har medfört goda möjligheter att med tidig diagnos och behandling motverka uppkomsten av frakturer. Detta är särskilt viktigt, eftersom varje fraktur i sig medför en kraftigt ökad risk för ytterligare frakturer.

Osteoporos är en komplex och mångfasetterad sjukdom. Forskningen kom i gång sent. Orsakerna är otillräckligt kartlagda. Ålder är en riskfaktor för frakturer. Kvinnor har högre risk men också ett betydande antal män drabbas. Ökad risk för osteoporos är emellertid också en följd av ett stort antal andra sjukdomar och tillstånd eller läkemedelsbehandling, t.ex. kortison. Det finns genetiska orsaker. Även unga människor kan drabbas av osteoporos som en följd av andra sjukdomar eller, exempelvis, ätstörningar. Unga kvinnor kan drabbas av osteoporos i samband med graviditet. Såväl kvinnliga som manliga elitidrottare kan drabbas av osteoporos. Dansare likaså. Listan kan göras lång.

I december 2001 presenterade International Osteoporosis Foundation (IOF) en rapport över osteoporosvården i EU-länderna @ Osteoporosis in the European Union: A Call for Action. Denna är en uppföljning av den expertrapport som på begäran av EU-parlamentet lades fram 1998. Anledningen var då som nu den snabba ökningen av antalet osteoporosrelaterade frakturer, insikten om det stora lidande som osteoporos innebär för dem som drabbas och de växande kostnaderna för sjukvårdssystemen i EU-länderna. På tre år har kostnaderna för sjukvård ökat med 33 %. Antalet höftfrakturer har på fyra år ökat med 25 % till 480 000 per år @ alla andra frakturer oräknade. Sverige ligger högst med 20,14 höftfrakturer per 10 000 invånare.

Benskörhet har också uppmärksammats av Världshälsoorganisationen som ett globalt folkhälsoproblem. Eftersom risken för osteoporos och osteoporosrelaterade frakturer ökar med åldern, växer problemet i takt med alltfler äldre i befolkningen.

Även om en del regeringar har uppmärksammat detta växande folkhälsoproblem och har börjat agera visar EU-rapporten att utvecklingen av osteoporosvården går trögt. Det folkhälsoprogram som håller på att arbetas fram inom EU uppmärksammar osteoporos på flera punkter. EU-kommissionären David Byrne anser att det nu är dags att göra vad man kan på ansvarig nivå för att motverka det onödiga mänskliga lidande som osteoporos orsakar.

Det förhållandet att Sverige är värst drabbat av osteoporos borde ha medfört ett särskilt stort intresse för att ta vara på de tekniska och medicinska möjligheterna att bemästra situationen och motverka den ökning av antalet osteoporosrelaterade frakturer som vi riskerar som en följd av en snabbt åldrande befolkning. Så är emellertid inte fallet.

Den nya rapporten visar att Sverige, efter Storbritannien, intar bottennoteringen i fråga om tillgång till bentäthetsmätare med 4,8 bentäthetsmätare per miljon invånare. Det kan jämföras med Italien 10,5, Finland 8,5, Belgien 20,0, Danmark 7,4, Tyskland 10,0. Detta trots att dessa länder har betydligt färre höftfrakturer per miljon invånare: Italien 13,62, Finland 14,86, Belgien 13,12, Danmark 17,93, Tyskland 16,46.

I Sverige är bentäthetsmätare fortfarande alltför glest förekommande. De flesta är koncentrerade till de stora universitetssjukhusen. I några svenska landsting finns inte en enda bentäthetsmätare. Inom den offentliga primärvården förekommer de knappast inte alls.

Osteoporos är fortfarande vår mest underdiagnostiserade och mest underbehandlade folksjukdom.

En enkät som Riksföreningens Osteoporotiker @ ROP @ nyligen genomfört bland sina medlemmar visar att dessa i skrämmande hög utsträckning har multipla frakturer som medför betydande funktionshinder och behov av hjälp i vardagen. Funktionshinder i kombination med svår värk och rädsla för ytterligare frakturer medför att många blir socialt isolerade och bundna i sina bostäder. Skrämmande många vågar inte ens ta en promenad.

Dessa tillhör ändå det fåtal patienter som har fått diagnos och behandling om än sent. De allra flesta osteoporospatienter blir aldrig uppmärksammade. Kunskaperna inom sjukvården är otillräckliga. Tidigare ingick kunskap om osteoporos i allmänhet inte i läkarutbildningen utan har tillkommit först under senare år. Här finns ett stort behov av utbildning.

Bland många beslutsfattare förefaller det fortfarande finnas en övertro på att en förbättrad livsstil med bättre kost och mer motion ska lösa problemet med frakturer på grund av osteoporos. Goda hälsovanor kan säkerligen medverka till att begränsa antalet frakturer eller åtminstone skjuta dem framåt i tiden. Att detta skulle lösa hela osteoporosproblematiken är emellertid inte trovärdigt. Problemet är alldeles för stort. Det finns redan alltför många osteoporospatienter med svåra problem som inte har fått diagnos och behandling. De lär inte bli färre med tiden. Det finns inget enkelt sätt att komma ifrån det folkhälsoproblem som osteoporos utgör. Tvärtom, det brådskar med insatser för att osteoporos inte ska utvecklas till en gökunge som tränger undan andra behov inom sjukvården. Det finns inga ursäkter för att vänta.

Vad åtgärder avser socialministern att vidta för att få till stånd en effektiv osteoporosvård i syfte att begränsa den alarmerande utvecklingen av osteoporosrelaterade frakturer?

Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att förbättra patienternas tillgång till tidig diagnos och behandling?