den 4 april
Interpellation 2001/02:348 av Murad Artin (v) till utrikesminister Anna Lindh om Israels övergrepp och krigföring mot det palestinska folket
Den situation som i dag råder i Israel och Palestina inrymmer en kuslig logik som kan dra en outplånlig skam över den israeliska staten.
I 35 år har Israel ockuperat Palestina. Denna ockupation är illegal. Detta har fastslagits i FN. Likafullt fortsätter Israel denna ockupation. Israel har byggt bosättningar på ockuperad mark. Detta är liksom ockupationen ett folkrättsbrott.
Ockupationen innebär diskriminering och förtryck av palestinierna. Palestinierna kämpar för sitt land, sin nationella identitet @ för sin existens som folk och nation, för sin överlevnad.
Palestinierna kommer inte att underkasta sig den israeliska ockupationsmakten och självmant utplåna sig som nation. Man kräver i stället en palestinsk stat. Palestinierna kommer inte att ge sig. Det vet att de har folkrätten på sin sida.
Om Israel avser att fortsätta ockupationen och tvinga palestinierna till underkastelse innebär detta att man avser att lägga under sig landet, fortsätta att undertrycka eller fördriva palestinierna tills de är utplånade som nation. Den logiska följden av en sådan politik blir till sist inte annat än ren erövringspolitik.
Det är detta som är den kusliga logiken i Ariel Sharons politik @ en logik och dynamik som måste brytas @ och brytas nu.
Krig, väpnad konflikt @ är det någon skillnad?
Den situation som råder i dag i de palestinska ockuperade områdena är krigsförhållanden. Man brukar göra en viss skillnad mellan krig och väpnad konflikt. Ofta definieras krig som väpnade strider mellan stater. När det handlar om väpnade strider mellan olika parter inom samma territorium talar man i stället om väpnade konflikter. Väpnade konflikter uppfattas inte sällan som något lindrigare än krig. I verkligheten innebär det ingen skillnad. Människor dör på samma sätt i lika stor omfattning i en väpnad konflikt som i ett krig. I dag är det bättre att kalla en sak för dess rätta namn. I dag för staten Israel med en överlägsen militärmakt krig på ockuperat palestinskt område.
En militärmakts cynism och ett folks desperation
Israel är en militär stormakt i Mellanöstern. Palestinierna har praktiskt taget ingenting att sätta emot denna militärmakt. Vanmäktiga människor blir till sist desperata. I all synnerhet som de dagligen provoceras genom husrivningar, ödeläggelse av deras hem, framväxten av ytterligare israeliska bosättningar på palestinskt område osv. Terror kan aldrig rättfärdigas. För de vanmäktiga ter sig emellertid till sist inte sällan endast den väg som ett fåtal palestinier valt @ självmordsbombarnas. Vanmakten, desperation och i dess spår terrorn torde inte minska med den senaste tidens israeliska attacker i de palestinska områdena.
Flera länder i västvärlden, främst USA, har sedan Ariel Sharon som en provokation besökte Tempelberget med allt större kraft uppmanat palestinierna att stoppa självmordsbombarnas verksamhet. Men palestinierna hyser i dag, efter 35 års ockupation, inga som helst illusioner när det gäller dessa uppmaningar. För man tror inte på västvärlden @ den har alltför många gånger svikit dem med resultatet att Israels ställning i förhållande till palestinierna stärkts ytterligare.
I dag med Sharon vid makten torde västvärlden kunna uppmana palestinierna hur mycket som helst till återhållsamhet och frambära vilka löften som helst. Västvärlden blir inte trodd. Det som krävs för att västvärlden ska uppnå någon trovärdighet hos palestinierna är konkreta åtgärder @ inte ord och tomma löften.
Israel ställer krav vars förverkligande man förhindrar
I dag befinner sig palestiniernas ledare, Yasir Arafat, sedan flera veckor isolerad i Ramallah, utan några verktyg att kunna leda sitt folk. Samtidigt uppmanas han att stoppa självmordsbombarna. Hur ska han kunna göra det med den palestinska myndigheten lagd i grus och aska och själv omringad av israeliska tanksen in på knutarna.
Ariel Sharon har förklarat att Yasir Arafat får lämna Ramallah och Palestina men lova att inte komma tillbaka. Men den som har rätt att vistas i Ramallah är just Yasir Arafat och inte Ariel Sharon. Bara det att Sharon tar sig för att förbjuda Arafat att vistas på sitt lands territorium visar att Sharon och den israeliska regeringen inte bryr sig ett dyft om folkrätten.
Sveriges utrikesminister har för Shimon Perez förklarat att hon anser att Israels behandling av Arafat är oacceptabel. Möjligen kan detta sticka lite i Perez socialdemokratiska hjärta att höra detta från en partivän. Men med största sannolikhet rör det inte Sharon i ryggen.
Det krävs för Israel kännbara påtryckningar
Den enda vägen att bryta den brutala logik och dynamik som i dag ryms i den israelisk/palestinska konflikten är tydliga och för den israeliska staten kännbara ingripanden. Sverige är medlem av FN, dock icke av säkerhetsrådet. Sverige har dock i andra sammanhang både yttranderätt och förslagsrätt. Sverige är medlem av EU, där vårt lands företrädare har möjlighet att föra en politik, som kan tvinga Israel till besinning. Men den svenska utrikesministern har sagt att hon inte tror på sanktioner. Men vilka andra åtgärder kan tänkas möjliga när den israeliska regeringen inte bryr sig om eller vägrar att lyssna till någon annan stat än USA som bara manar en isolerad Arafat till att upphöra med en terror som Israel förhindrar honom från att stoppa?
Om någon inte vill lyssna måste man höja rösten @ i det här fallet tillgripa för Israel kännbara åtgärder. Dit hör sanktioner. Sådana kan se ut på olika sätt. En sak torde vara säker, de ska vara kännbara för den israeliska staten. En sådan åtgärd vore att associationsavtalet mellan EU och Israel fryses.
Den svenske statsministern har sagt att parterna måste tvingas till fred men tror inte heller på någon internationell fredsstyrka. Om inga sanktioner eller om ingen övervakningsstyrka kan komma till stånd med vilka medel tänker man då påverka situationen i Israel och Palestina? Tyst diplomati för en döv Sharon?
Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesministern följande:
1. Avser utrikesministern att i fortsättningen rubricera konflikten mellan Israel och Palestina som krig?
2. Avser utrikesministern att verka för en internationell fredsstyrka när det gäller konflikten mellan Israel och Palestina?
3. Vilka initiativ avser utrikesministern att ta i EU och FN och andra internationella organisationer för att få stopp på kriget i Israel och Palestina?
4. Vilka åtgärder avser utrikesministern att vidta för att tvinga Israel att uppfylla folkrättens krav och lämna de av Israel ockuperade palestinska områdena?
5. Avser utrikesministern att verka för att associationsavtalet mellan EU och Israel fryses?