Interpellation 2001/02:333 av Inger René (m) till jordbruksminister Margareta Winberg om jämställdhet och mänskliga rättigheter
I ett påhittat exempel skriver jämställdhetsminister Margareta Winberg i ett flertal tidningar följande "plötsligt känner hon en hand på hennes ena bröst. Det är platschefen som klämmer henne hårt samtidigt som han leende säger att hon inte behöver se så ledsen ut och att hennes lön kanske kan bli bättre om hon är snäll mot honom" detta "skulle kunna inträffa i en nära framtid om de förslag som moderaterna lämnat till riksdagen blev verklighet" skriver statsrådet.
Man kan fråga sig om statsrådet blundar för verkligheten. Följande tidningsrubriker är ett axplock ur den svenska pressen. Detta händer i vårt samhälle nu dvs. under en socialdemokratisk regering.
Jämställdhetsminister Margareta Winberg anförde i en debatt i riksdagen den 13 mars i år att Moderaterna vill "upphäva jämställdhetslagen" och därigenom skulle kvinnors skydd mot sexuella trakasserier försvinna. Detta inlägg är ytterligare ett angrep på moderat jämställdhetspolitik som kommer från jämställdhetsministern.
Jämställdhet är mycket mer än sexuella trakasserier @ jämställdhet är en mänsklig rättighet och den bör behandlas som sådan. För att förhindra att en människa diskrimineras på grund av kön eller andra orsaker bör dagens lapptäcke av olika diskrimineringslagar ersättas av en särskild lagstiftning om mänskliga rättigheter. Detta är det förslag som jämställdhetsministern anser vara att avskaffa jämställdhetslagen. Förslaget innebär tvärtom en förstärkning av kvinnors och mäns rättigheter.
Jämställdhetspolitik är en mänsklig rättighet och förutsätter att kvinnor och män är självständiga och oberoende. Detta oberoende innebär också att man ska kunna leva på sin lön. Utan ekonomiskt oberoende kan vi inte uppnå ett jämställt samhälle. Med ekonomiskt oberoende menar jag oberoende från stat, make/maka eller andra yttre förhållanden.
I dagens Sverige är kvinnors arbetsmarknad reglerad av staten i betydligt större utsträckning än mäns. De flesta kvinnor som arbetar i vården, undervisningen och omsorgen lyder under offentliga monopol där de är hänvisade till stat eller kommunerna som arbetsgivare.
Jämställdhetslagen har inte minskat lönegapet mellan kvinnor och män. Detta kan tydligt illustreras med fakta från Regeringskansliet. Särskilt anmärkningsvärt är att bland vissa yrkeskategorier inom departementen är löneskillnaderna mellan män och kvinnor ca 3 000 kr/månad. Detta enligt uppgifter från Riksdagens utredningstjänst i samverkan med Regeringskansliet.
Stat och kommun är en stor syndare när det gäller att bryta mot jämställdhetslagen. Var fjärde anmälan om brott rör den offentliga sektorn. T.ex. när det gäller lönesättningen för generaldirektörer så finns det endast en kvinna med bland de tio bäst betalda generaldirektörerna. Hon delar tiondeplatsen med två män! De manliga generaldirektörerna tjänar i snitt 6,6 % mer.
I Sverige har kvinnorna ungefär tre fjärdedelar av den medelinkomst männen har. Detta är en stor löneskillnad men speglar i första hand inte att kvinnor får lägre lön i samma yrke bara därför de är kvinnor. Den främsta förklaringen till detta är att vi har en starkt könssegregerad arbetsmarknad. En viktig anledning till löneskillnader mellan kvinnor och män är, enligt Statistiska centralbyrån, kvinnors yrkesval. 53 % av kvinnorna och 20 % av männen finns i offentlig sektor.
Enligt EU:s riktlinjer om jämställdhet så når regeringen långt ifrån målen. En utvärdering från Statskontoret visar att regeringen inte följer EU:s rekommendationer om att driva en politik som minskar klyftorna mellan könen på arbetsmarknaden. År efter år har EU ställt krav på att regeringen ska ta initiativ för att verka för att obalansen mellan kvinnor och män ska minska inom såväl olika yrkesområden som inom arbetsmarknadens sektorer.
Sverige får alltså kritik år efter år. Efter snart åtta år med en socialdemokratisk regering har vi ännu inte sett några större resultat av regeringens jämställdhetspolitik.
Med den politik som regeringen har fört berövas människor och framför allt kvinnor den frihet de har rätt till. Inlåsningen i en offentlig sektor där privatiseringar motarbetas innebär att många kvinnor enbart blir hänvisade till en yrkesverksamhet i en sektor där de blir utan inflytande.
Jämställdhetsministern tog också i debatten den 13 mars upp att jämställdhet "är ett samhällsproblem". Trots att regeringen har haft nära åtta år på sig att åtgärda detta samhällsproblem så har man inte kommit särskilt långt. Ett exempel på detta är de två kvinnliga kommunpolitikerna i Göteborg som ansåg sig vara tvungna att hoppa av politiken på grund av grabbigheten i kommunledningen. Detta jämställdhetsproblem är inte fabulerat utan har faktiskt inträffat i rikets näst största stad, med socialdemokratiskt styre!
Ytterligare exempel på jämställdhetsproblemen finner vi inom vård och omsorg. En rapport från Socialstyrelsen visar att läkemedelskostnaderna är högre för män än för kvinnor och orsaken är bl.a. att män får nyare och dyrare preparat. Långtidssjukskrivningarna bland kvinnor ökar och det är framför allt äldre kvinnor i offentlig sektor som är sjuka.
Kvinnor som ska genomgå yrkesinriktad rehabilitering diskrimineras enligt en studie som Försäkringskassans forsknings- och utvecklingsenhet nyligen gjort. Kvinnor får genomgående vänta längre på rehabilitering än männen och när de väl beviljats rehabilitering är den kortare och kostar mindre än en tredjedel av männens.
Exemplen kunde göras många för att visa på regeringens misslyckade jämställdhetspolitik. Mina frågor till jämställhetsministern blir därför:
1. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att kvinnor får en bredare arbetsmarknad?
2. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att Sverige ska uppfylla EU:s riktlinjer om jämställdhet?
3. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att minska löneskillnaderna i det egna fögderiet, dvs. departementen och myndigheterna?
4. Vilka åtgärder avser ministern vidta för att långtidssjukskrivningar bland kvinnor ska minska?
5. Vilka åtgärder avser ministern vidta för att kvinnor inte ska diskrimineras vid yrkesinriktad rehabilitering?