den 12 mars

Interpellation 2001/02:311 av Ester Lindstedt-Staaf (kd) till justitieminister Thomas Bodström om våld mot funktionshindrade kvinnor

Internationella kvinnodagen sätter fokus på att de mänskliga rättigheterna ska gälla oavsett kön. Det är vårt gemensamma ansvar, att människor får jämlika levnadsförhållanden och rätt till medbestämmande och delaktighet. Likhet inför lagen bör då också gälla.

Svensk lagstiftning identifierar grupper, som inte får diskrimineras på grund av sin tillhörighet. Vi är många som funnit det otillräckligt att diskrimineringsskyddet bygger på att dessa grupper identifieras. På grund av riksdagens beslut utreds nu en generell lag mot diskriminering. Till grund för detta beslut låg bl.a. en motion från Riksdagens Handikappforum.

Det svenska samhället tillåter inte våld mot kvinnor. Trots detta förekommer många fall av våld mot kvinnor även i vårt land. År 2000 anmäldes 57 382 misshandelsbrott till polisen, varav nästan 20 000 gällde våld mot kvinnor.

Hur många av de våldsutsatta kvinnorna som har funktionshinder finns det ingen uppgift om. Troligen är mörkertalet här stort. Kvinnojourorganisationerna har intrycket av att särskilt psykiskt funktionshindrade och lätt utvecklingsstörda kvinnor utsatts för våld.

Dessa organisationer anser också, att polisväsendet kommit längst vad gäller kunskap om kvinnomisshandel. Men detta gäller kvinnor utan funktionshinder. Kunskaperna om förekomsten av olika former av funktionshinder bland de misshandlade kvinnorna är knappa. Risken är att kvinnan inte blir ansedd som trovärdig särskilt vid dolda funktionshinder, t.ex. lättare utvecklingsstörning.

Kvinnan har kanske inte själv berättat för polisen om sitt funktionshinder. Vid rättegång saknas kanske fortfarande kännedom om att det finns ett funktionshinder med i bilden. Kvinnan verkar samtidigt virrig och annorlunda, vilket troligtvis påverkar bedömningen av hennes trovärdighet i rätten.

Det är ur rättssäkerhetssynpunkt av stor betydelse, att det i rättsliga sammanhang framkommer, om kvinnan har ett funktionshinder, och vilka begränsningar i så fall funktionshindret medför. För att det ska fungera måste kunskaperna och rutinerna inom polis och rättsväsende förbättras.

En del kvinnor med funktionshinder uppger att de har svårare att bli trodda än andra kvinnor. Polisen ger sig t.ex. inte tid att lyssna på en kvinna, som har svårt att uttrycka sig. Enligt Nationellt råd för kvinnofrid verkar det vara en utbredd uppfattning, att det inte är någon idé att anmäla, eftersom man ändå inte kommer att bli trodd.

Synskadade kvinnor är en grupp med specifika problem. Kvinnan kanske inte kan utpeka gärningsmannen och kan inte heller åberopa vittnen eller kanske ens uppge platsen för brottet på grund av sitt synhinder.

Många funktionshindrade menar sig ha upptäckt en icke uttalad trovärdighetshierarki i rättsliga sammanhang för funktionshindrade. Den internationella handikapprörelsen har försökt rangordna denna hierarki. Sämst trovärdighet anses psykiskt funktionshindrade ha. Något högre på skalan ligger utvecklingsstörda kvinnor. Där ovanför kommer kvinnor med olika uttryckssvårigheter samt hörselskadade kvinnor, som taltolkas, oftast via en anhörig. Blinda, döva och rullstolsburna kvinnor anses ha högst trovärdighet.

Min fråga till justitieministern blir därför:

Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att stärka rättssäkerheten för funktionshindrade kvinnor som misshandlats?