Interpellation 2001/02:307 av Helena Hillar Rosenqvist (mp) till jordbruksminister Margareta Winberg om funktionshindrade kvinnors behov av kvinnojourer
Ingen må diskrimineras på grund av funktionsnedsättning men funktionshindrade kvinnor är mer utsatta och har sämre tillgång till hjälp och stöd vad det gäller misshandel och övergrepp.
Trots alla goda föresatser finns ett utbrett våld mot kvinnor även i vårt land. Oftast finns våldsutövaren inom den närmaste kretsen. Ju mer beroende kvinnan är av honom, desto mer dold kan misshandeln förbli.
Kommunernas inställning till kvinnojourerna är mycket skiftande. I mer än 130 kommuner fanns år 1998 inte några kvinnojourer alls. En del av dessa kommuner anser verksamheten viktig men lutar sig mot grannkommunens verksamhet. Trots det bidrar mindre än var fjärde sådan kommun ekonomiskt till grannkommunens verksamhet, och 68 kommuner bidrog inte alls ekonomiskt till någon kvinnojoursverksamhet. Kommunernas bidrag varierade annars från 2:84 kr till 22:59 kr per invånare.
Varje kommun borde ha en egen kvinnojour, där kommunen är en samarbetspartner och delfinansiär, och en långsiktig sådan.
I dag bygger kvinnojourerna till stor del på ideell verksamhet, dvs. kvinnors frivilliga och obetalda arbete och stöd.
Ett dolt problem är funktionshindrade kvinnors situation vad det gäller misshandel och övergrepp. Många gånger anses inte ens dessa kvinnor ha en sexualitet. De kvinnorna, precis som andra kvinnor, riskerar att utsättas för sexuella övergrepp. Dessutom har de i högre grad på grund av sin funktionsnedsättning en högre grad av beroendesituation, vilket gör dem mer utsatta.
Många funktionshindrade kvinnor hör av sig till kvinnojourerna. Men för att nå kvinnojouren måste den funktionshindrade kvinnan över huvud taget kunna ta sig från hemmet. Hon behöver kanske transport med färdtjänst. Men när kommer den och kommer den innan förövaren kommer tillbaka?
En rullstolsburen kvinna ringde till 118 svenska kvinnojourer och fann att bara 16 av dem var tillgängliga för en kvinna i rullstol. Vart ska hon ta vägen? Kommunerna måste här ta ansvar att erbjuda kvinnojourerna lämpliga lägenheter som också är handikappanpassade.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga ministern:
På vilket sätt avser ministern att arbeta för att kommunerna ska ta ett större ekonomiskt ansvar för kvinnojourernas verksamhet och att det finns en jour i varje kommun?
På vilket sätt avser ministern att arbeta för att de funktionshindrade kvinnornas behov tillgodoses vad det gäller tillgänglighet av kvinnojourer för att kunna få hjälp och stöd vid exempelvis misshandel?