den 8 mars

Interpellation 2001/02:304 av Marietta de Pourbaix-Lundin (m) till socialminister Lars Engqvist om våld mot funktionshindrade kvinnor

Med anledning av Internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma kvinnomisshandel som drabbar funktionshindrade kvinnor. Detta är det tysta våldet som många skyggar inför då förövaren ofta är en person som kvinnan är beroende av, en anhörig eller personal.

Enligt Nationella rådet för Kvinnofrid som beskriver våld mot funktionshindrade kvinnor på följande sätt:

..."sker till 90 procent våldet i hemmet och av någon nära anhörig som kvinnan är beroende av. I egna boenden förekommer även att våld begås av personal. Ju mer beroende kvinnan är av omgivningen, desto mer sårbar är hon.

Det är få kvinnor som polisanmäler misshandeln och av dessa är det många som lägger ner sin anmälan, då de ofta är rädda för att inte bli trodda. En kvinna med funktionshinder är dessutom ofta mer isolerad från början än vad andra kvinnor är och ofta mer beroende av mannen både i sin vardag och rent ekonomiskt.

Med vissa funktionshinder följer även problem med minnet, vilket kan föranleda problem vid polisanmälan. Dubbel skuldbeläggning av sig själv @ dels vad gäller misshandeln och dels vad gäller funktionshindret @ är vanligt hos kvinnorna".

Många av dessa kvinnor har problem med att kommunicera vilket gör det mycket svårt för dem i sin kontakt med olika myndigheter, hälso- och sjukvården eller frivilligorganisationer.

Funktionshindrade kvinnor är särskilt utsatta och det är lätt att bryta ner en funktionshindrad kvinnas självkänsla, då hon kanske redan innan misshandeln har betraktats som mindre värd. Forskning har visat att det finns ett stort mörkertal inom detta område.

Enligt undersökningar i Kanada så är det tre faktorer som bidrar till att funktionshindrade kvinnor inte anmäler övergrepp i lika hög grad som icke funktionehindrade. Dessa är:

• Känsla av skam.
• Kvinnan är rädd att bli bestraffad av förövaren.
• Beroendeförhållande till förövaren.

Våldsproblematiken vad gäller en funktionshindrad kvinna är mycket komplex. Kunskapen om, förståelsen för och åtgärder mot brott mot funktionshindrade kvinnor har behandlats mycket styvmoderligt.

Kvinnor utsatta för sexuellt våld söker oftare hälso- och sjukvården än andra. Enligt en studie från Rikskvinnocentrum i Uppsala så är kompetensen inom hälso- och sjukvård bristande generellt vad gäller omhändertagandet av kvinnor som utsatts för våld och enligt studien så brister också ofta samverkan med andra vårdgivare och organisationer.

Mina frågor till socialministern blir därför:

1. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att kunskapen om våldsbrott mot funktionshindrade kvinnor ska öka hos hälso- och sjukvårdspersonal?

2. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att öka kompetensen hos hälso- och sjukvårdspersonalen vad gäller omhändertagande av funktionshindrade kvinnor som utsatts för våld?

3. Vilka åtgärder avser socialministern att vidta för att samverkan mellan hälso- och sjukvården, sociala myndigheter och frivilligorganisationer såsom kvinnojourer ska öka?