den 8 mars

Interpellation 2001/02:303 av Lena Olsson (v) till socialminister Lars Engqvist om våld mot funktionshindrade kvinnor och flickor

Våld mot kvinnor och barn är det yttersta uttrycket för kvinnors underordning. Problemet existerar överallt. Det är ett våld som ständigt pågår, både i det offentliga och i det privata rummet.

Det råder en stor tystnad kring våld och sexuella övergrepp mot funktionshindrade kvinnor, och frågan är i det närmaste tabubelagd. Att ha ett funktionshinder innebär ofta att man i olika situationer blir beroende av andra människor. Detta beroende kan leda till kränkningar. Både män, barn och kvinnor kan råka ut för våld när de är i en sådan beroendesituation, men det specifika för flickor och kvinnor är att våldet ofta är sexualiserat. Vissa funktionshinder gör kvinnor och flickor särskilt utsatta. En synskadad eller rörelsehindrad kvinna kan ha svårt, eller helt sakna möjlighet, att skydda sin kropp, fly eller på annat sätt avvärja faror.

Vi kan konstatera att det genomförts en rad insatser för att stödja kvinnor och flickor som utsatts för våld och sexuella övergrepp genom t.ex. kvinnojourer. Men dessa har ofta inte den kompetens som krävs för att kunna möta funktionshindrade flickors och kvinnors särskilda behov. Det gäller både kunskap och tillgänglighet. De studier som gjort är enligt vår mening i Vänsterpartiet lång ifrån tillräckliga.

Mina frågor till ministern är därför:

1. Kommer ministern att ta några initiativ till en fördjupad studie av våld och sexuella trakasserier mot funktionshindrade flickor och kvinnor?

2. Kommer ministern att ta några initiativ för att öka kunskapen och kompetensen hos polis, kvinnojourer m.fl. om dessa kvinnors särskilda utsatthet?