den 12 februari

Interpellation 2001/02:257 av Nils-Erik Söderqvist (s) till socialminister Lars Engqvist om nykterhetsorganisationer

Samhällets långsiktiga stöd till våra folkrörelser har bidragit till en stark "mellanvalsdemokrati ", dvs. människor som går samman i folkrörelser för att mellan våra representativa allmänna val påverka samhällsutvecklingen inom vitt skilda samhällsområden. Värdet av detta engagemang är svårt att överskatta.

Starka och livskraftiga folkrörelser bidrar på ett positivt sätt till att fler människor blir delaktiga i samhällsbygget men också till en aktiv fritid med positiva verksamheter och upplevelser som stärker gemenskap, livskvalitet och folkhälsa.

För att denna för samhället så angelägna verksamhet inte ska tunnas ut, bidrar riksdagen bl.a. genom att stödja organisationerna ekonomiskt. Detta sker genom att riksdagen anger syftet med det statliga stödet och att folkrörelserna i övrigt fritt och självständigt styr sin verksamhet, vilket innebär att de själva fördelar det statliga stödet till sina egna organisationer, upprättar mål, handlingsplaner, driver och utvecklar sin verksamhet.

De folkrörelser som i dag omfattas av detta synsätt och stöd är idrottsrörelsen, folkbildningen och trossamfunden. Nykterhetsorganisationerna samt ytterligare ett antal organisationer verksamma inom det förebyggande området hade samma ställning fram till 1998 då socialstyrelsen fick i uppdrag att sköta bidragshanteringen. Samtidigt omformades basbidraget till att bli ett mer projektinriktat stöd som utgår först efter det att en mer preciserad verksamhetsbeskrivning har presenterats. Samtidigt ökade myndigheterna kraven på utformning av ansökningar, rapporter och redovisningar som innebär att de ideella krafterna alltmer får svårt att klara av de rent formella relationerna till myndigheten.

Nykterhetsorganisationerna har därmed inte längre något grundbidrag eller något stöd för sin allmänna och folkrörelseinriktade verksamhet. Ett sådant bör dock finnas. Det är inte minst viktigt för de mindre organisationerna där ett statligt stöd betyder mycket för att kunna upprätthålla en basorganisation och därmed få möjlighet att växa och bredda sin verksamhet.

För att Sverige ska kunna bevara en framgångsrik alkoholpolitik måste vi slå vakt om rätten till en hög alkoholskatt, behålla monopolet men också kraftigt stärka stödet till nykterhetsorganisationerna. De utgör en viktig del i opinionsbildningen inte minst gentemot de fria marknadskrafter som helst vill ta över alkoholhanteringen. Dessutom svarar nykterhetsorganisationerna för en välbehövlig kritisk analys av samhällets alkohol- och narkotikapolitik.

Ett ökat grundstöd till nykterhetsorganisationerna bör skyndsamt komma till stånd. Detta ger förutsättningar för dessa att etablera verksamhet i fler kommuner med breddade aktiviteter för såväl barn, ungdomar som vuxna. Kommunerna kan också på så sätt erhålla en viktig och nödvändig samarbetspartner för att stärka de förebyggande insatser som behövs för att vi ska få fler alkoholfria miljöer, en sänkt alkoholkonsumtion samt färre alkoholskador. Detta arbete är helt i linje med den nationella handlingsplanens intentioner.

Ett sådant stöd måste skyndsamt komma till stånd bl.a. därför att alkoholkonsumtionen ökar i stället för att minska. Därutöver riskerar nykterhetsrörelsen att försvagas i takt med att motkrafterna blir allt starkare.

Jag vill därför fråga ministern följande:

Vilka åtgärder är ministern beredd att vidta för att nykterhetsorganisationerna kan ges ett ökat stöd för sin basverksamhet?