den 11 februari

Interpellation 2001/02:248 av Harald Nordlund (fp) till statsrådet Lena Sommestad om kalkning av sjöar och vattendrag

Försurning av våra sjöar och vattendrag uppfattas med rätta som ett stort miljöproblem och i dag anslås ca 200 miljoner kronor årligen för kalkning som motverkar försurningsskadorna. Under de senaste tio åren har staten således använt över 2 miljarder kronor för att motverka försurningens negativa effekter. Till i dag har 8 000 svenska sjöar kalkats och eftersom en kalkningssjö har en vattenomsättningstid på cirka ett år bör den omkalkas ungefär vart fjärde år. De statliga 200 miljonerna till kalkningen kanaliseras från Naturvårdsverket och länsstyrelsernas miljövårdsenheter. Naturvårdsverket ger ut direktiv, regler och rekommendationer om hur, och i vilken omfattning, kalkning ska genomföras. Verksamheten har under lång tid kritiserats av olika forskare och med olika argument. Kritiken har inte fått någon genomslagskraft utan mötts av kritik av kritiken och verksamheten har fortsatt oförändrad. Kritikerna av kritiken har åberopat dåliga data och modeller, bristande kunskaper etc.

Kritiken till trots, och det faktum att försurningstrycket påtagligt minskat i Norrland, har riksdagen ökat anslagen till kalkning med 30 % de senaste tre åren. I fjol tilldelades länen 198 miljoner varav 89 användes norr om Dalälven. Räknar man in Värmland i den norra delen, vilket låter sig göras av geologiska skäl, uppgår anslaget till 108 miljoner kronor. Kritiska forskare menar att man borde tänka om beträffande Norrland, inklusive Värmland, medan enighet råder om behov av fortsatt kalkning i landets södra delar. Försurningen i den norra delen uppkommer huvudsakligen genom s.k. surstötar som inte orsakas av människor utan uppträder vid snösmältning och rikligt regn. Genom borrning och provtagning i bottensegment i sjöar uppger man sig kunna påvisa att surstötar och variationer i surhet varit nästintill konstant under sekler.

Utöver försurning finns många andra faktorer som påverkar den naturliga förekomsten av vattenlevande organismer, inklusive mer välkänd påverkan på fisk och kräftor. Exempel på sådan mänsklig påverkan är skogsbruk och flottningsleder, vattenreglering, markavvattning och inplantering av främmande arter. För att komma till rätta med denna påverkan hjälper inte kalkning utan andra åtgärder är nödvändiga.

Nu finns ett moment 22 i finansieringen av svensk vattenvård. Pengarna är av riksdagen öronmärkta till kalkning trots att det finns en naturlig försurning i surstötar och att det utom försurning finns många orsaker till försämrad biologisk mångfald. Den kommun eller länsstyrelse som bedömer att en alternativ vattenvårdande åtgärd, som t.ex. återställande av förstörda lekbottnar, är en bättre satsning än kalkning, erhåller vanligtvis ingen statlig finansiering. Tas de nuvarande begränsningarna bort ökar möjligheten för de lokala myndigheterna att använda andra och till kalkning alternativa metoder för att främja vattenvården. Naturvårdsverket borde också kunna ges i uppdrag att utvärdera och använda den kunskap som finns om hur man kan urskilja det fåtal norrländska sjöar och vattendrag där kalkning är en lämplig eller nödvändig åtgärd. Man skulle då bättre kunna stimulera den naturliga förekomsten av fisk och biologisk mångfald samt minska riskerna för kalkningens negativa effekter på flora och fauna i naturligt sura områden.

Den som studerar data om kalkning från Gävleborgs och Västernorrlands län anar snabbt något som kan framstå som felaktigt använda resurser, vissa forskare talar om rent resursslöseri. Den bild som framträder är att kalkning oftast genomförs på ett ganska bra sätt i södra delarna av landet, som är utsatta för surt regn, men att man i norra Sverige kalkar felaktigt. Sannolikt behövs inte några omfattande generella kalkningar norr om Dalälven. De medel som nu används i norr skulle sannolikt göra större nytta för sjöar i exempelvis Bohuslän och Småland som är mest påverkade av surt regn. Framtida kalkningar bör genomföras utifrån naturvetenskapliga kriterier rörande "naturligt PH" och med användande av validerade massbalansmodeller. I de förnyade direktiv som är på väg från Naturvårdsverket sägs dessvärre inget om detta. Dessutom försvåras jämförelser och mätningar genom att Naturvårdsverket använder sig av två olika metoder när man redovisar försurning, ett internationellt och ett annat för hemmabruk. Detta försvårar jämförelser och bedömningar avsevärt.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det nuvarande anslaget till vattenvårdande åtgärder, bundet till kalkning, bör diskuteras och eventuellt omprövas. Det har nu ensidigt styrt vattenvården för befrämjande av den biologiska mångfalden i ett decennium och nyttan och effekterna diskuteras och ifrågasätts av den vetenskapliga expertisen som är djupt oenig.

Min fråga till statsrådet och chefen för Miljödepartementet är följande:

Är statsrådet beredd att tillsätta en utredning för att se över det i interpellationen beskrivna förhållandet för att om möjligt skapa metoder som ökar möjligheterna för vattenvårdande insatser utöver kalkning i norra Sverige?