Interpellation 2001/02:156 av Chatrine Pålsson (kd) till socialminister Lars Engqvist om anhörigvårdarnas situation
Socialstyrelsen kom nyligen med rapport som beskriver anhörigvården i Sverige. Rapportens resultat över hur anhörigvårdarna upplever sin situation kan sammanfattas som: tungt men positivt. Resultaten visade att anhöriga prövar sig fram och använder flera olika sätt att hantera problemen. Sådan flexibilitet finns sällan i den offentliga vården och omsorgen.
Närståendevården utgör basen i vård- och omsorgsarbetet. Drygt 60 % av det totala omsorgsarbetet utförs av anhöriga. Räknar man även in psykiskt sjuka, multihandikappade m.m. kan det röra sig om en miljon anhörigvårdare.
Många av de som vårdas har demenssjukdomar, vilket är särskilt krävande. Insatsen görs oftast oavlönat och innebär arbete dygnet runt. De anhöriga eller närstående har tillsammans med den sjuke beslutat att de ska stå för stödet i hemmet. Men det händer också att många patienter tvingas vara hemma även i svåra situationer eftersom vårdplatser inom såväl landsting som kommun skurits ned radikalt. En fungerande vård i hemmet kräver ofta att en anhörig finns tillgänglig hela tiden, även om man får hjälp från hemsjukvården.
Många anhörigvårdare upplever att de inte värderas för sin insats. Samhället ger inte det stöd som behövs. Många anhörigvårdare lever med en ovisshet och otrygghet utifall den anhörige till sist skulle behöva en vårdplats som kanske inte finns. Otryggheten kommer sig även av oron över att inte orka med arbetsbelastningen. Samtidigt drivs man av viljan att hjälpa och stödja en närstående person.
Det finns anhörigorganisationer som en del anhöriga vänder sig till för råd och stöd. Men hur värderar samhället dessa i förhållande till andra liknande organisationer? Sedan flera år har exempelvis Demensförbundet kämpat för sin överlevnad. Regeringen har inte velat ge dem rättmätiga bidrag för sin verksamhet. Det har vi och andra kristdemokrater påpekat upprepade gånger med klent resultat. Anhörigrådet kämpar också med sin ekonomi och vet inte ens hur det kommer att se ut nästa år, 2002. För oss kristdemokrater är detta obegripligt. Visserligen påpekar regeringsföreträdare emellanåt att de anhörigas roll är viktig, men gör inget för att stödja dem.
Anhöriga gör en oerhört viktig insats på många sätt. Ingen vårdpersonal kan ersätta en anhörig @ i den lilla gemenskapen, som oftast är familjen, finns en trygghet av djupaste dimension. Det är således när vårdpersonal och anhöriga arbetar tillsammans för och med patienten som en verklig trygghet skapas. Respekt och förtroende är nyckelord i bemötande och vård. För att klara framtidens utmaningar och tillmötesgå medborgarnas behov krävs konkreta åtgärder för att stödja anhörigvårdarna. Det räcker inte med ord @ det krävs handling!
Med anledning av ovanstående vill jag ställa följande frågor till Lars Engqvist:
Vilka konkreta åtgärder avser regeringen vidta för att garantera att anhörigorganisationerna får tillräckliga resurser?
Vilka konkreta åtgärder avser regeringen vidta för att stödja anhörigvårdarna?