den 20 december

Interpellation 2001/02:155 av Sven Brus (kd) till socialminister Lars Engqvist om palliativ vård

Socialstyrelsen har fastslagit att den palliativa vården, dvs. vården i livets slutskede, ska tillgodose patientens behov av fysisk, social, psykologisk och existentiell karaktär. Denna helhetssyn på människans behov har vuxit fram de senaste åren och vårdens personal har utbildats och motiverats att möta dessa på ett allt bättre sätt.

Att personalen inte skulle få samtala med patienter om tro och andliga frågor är en vanligt förekommande missuppfattning som dock saknar grund. Utan att påverka till en viss trosuppfattning ingår det tvärtom i personalens uppgifter att lyssna och bejaka den svårt sjuka människans behov av det slags samtal som berör de svåra frågorna om livets mening, döendet, om ett eventuellt liv efter döden osv.

Studier bland cancerpatienter i USA visar att omkring 75 % anser att religionen är en viktig del av livet och att läkare och annan vårdpersonal ska beakta deras religiösa behov. Bilder från svenska kliniker ger ett intryck av liknande inställningar hos patienterna men att en majoritet av personalen nästan aldrig samtalar med sina patienter om dessa frågor.

Trots en välgrundad insikt om behovet av ett starkt inslag av det existentiella samtalet i den palliativa vården finns det alltså stora brister i dag vilket inverkar negativt på livskvaliteten för patienter som vårdas i livets slutskede. När personal inte talar med patienten om andliga frågor beror det på känslor av tabu, ovana att hantera känsliga livsfrågor och inte minst tidsbrist i en pressad vårdsituation.

Personlig osäkerhet, bristande utbildning inom detta svåra område och en hårt pressad arbetssituation torde vara de tre starkast bidragande orsakerna till uteblivna andliga samtal inom vården. Genom åtgärder för att komma till rätta med de två senare, kompetensfrågor och arbetsförhållanden, skulle den vårdande personalens egen personliga trygghet i utsatta situationer kunna förstärkas.

Min fråga till socialministern blir därför denna:

Vad avser ministern göra för att förbättra vårdpersonalens förmåga att möta döende patienters existentiella frågor?