den 20 december

Interpellation 2001/02:154 av Sven Brus (kd) till socialminister Lars Engqvist om personal i äldreomsorgen

Tillgången till personal inom landstingens och kommunernas vård och omsorg om de äldre är en av det svenska samhällets viktigaste framtidsfrågor med tanke på den demografiska utveckling vi kan se framför oss. Svenska Kommunförbundet har beräknat rekryteringsbehovet till 225 000 nya medarbetare inom kommunsektorns äldreomsorg under den närmaste tioårsperioden.

Samtidigt som arbetsuppgifterna inom äldreomsorgen blir alltmer kvalificerade och krävande pekar utveckligen i motsatt riktning när det gäller tillgången till personal med tillräcklig kompetens. Av de personer som påbörjade en anställning inom äldreomsorgen under en tolvmånadersperiod saknade två av tre en adekvat yrkesutbildning. Endast drygt hälften av undersköterskor och vårdbiträden har nu en tillräcklig yrkesutbildning. Med denna utveckling kommer i själva verket andelen utbildad personal inom vården att minska i stället för att öka.

Socialstyrelsen har genom en enkät skapat en bild av kommunernas inställning till behovet av utbildad personal inom vården. Det visar sig att endast en fjärdedel kräver formell vårdutbildning. Drygt en tredjedel av kommunerna betecknar yrkesutbildning som önskvärd medan ca 15 % är beredda att anställa personal utan utbildningskrav med hänvisning till de stora behoven.

Antalet förstahandssökande till gymnasiernas omvårdnadsprogram är endast ca 3 000 per år och av dessa vill de flesta inte arbeta inom kommunal äldreomsorg. Med tanke på denna situation kan det tyckas ofrånkomligt att anställa outbildad personal för att tillgodose behoven. Ett sådant förhållningssätt innebär dock en farligt negativ spiral där vårdyrkets status ytterligare försämras med ännu svårare rekryteringsproblem.

Ett uttryck för nytänkande är Svenska Kommunförbundets och SKAF:s förslag till omvårdnadsprogram för vuxna där tidigare yrkeskunskaper valideras och byggs på. Här kan teori och praktik varvas genom halvtids arbete och halvtids praktik. En sådan flexibel vuxenutbildning skulle också kunna locka arbetslösa utan erfarenhet av arbete inom vården. Vidare skulle den ojämna könsfördelningen med 90 % kvinnor kunna förbättras.

Ansvaret för utbildningen av vårdens personal måste delas mellan kommunerna och staten. Gymnasieskolan och vuxenutbildningen är kommunala ansvarsområden. Statens ansvar är att utforma studiestödet och att styra arbetsmarknadsutbildningar mot vårdsektorn.

Min fråga till socialministern blir därför denna:

Vad avser ministern göra för att tillgodose behovet av tillräckligt antal och adekvat utbildad personal inom äldreomsorgen?